torsdag, december 26, 2013

kalkonmiddag 2013 - hugel sgn -76; kirwan -70; cockburns -55 m.m.

Dags för årets kalkon. Matlagningen pågår större del av dagen och det blir en mat- och vinmässigt lyckad tillställning. Det slår mig att av de totalt sex vinerna som öppnas den här kvällen är bara ett från Systembolaget... Jag antar att det säger något om mig. Eller om Systemet. Eller båda...?
 
 

Först ut - till löjrom på lättsaltade chips - kommer just det enda SB-vinet: Pol Roger 2002 Blancs de blancs. Gott och friskt i en grönäpplig, aptitretande stil - men visst borde man ha kunnat önska lite mer komplexitet? Bör nog sparas...


Till förrättens ankleverpaté med ankrillette och syltade kantareller kom ett auktionsfynd i form av Hugel Gewurztraminer 1976 Selection de Grains Nobles . Ett spännande, välbalanserat och inte fullt så sött vin som jag väntat mig, med blommiga aromer och ett lätt metalliskt anslag. Mycket gott och en av kvällens favoriter! Broadbent har provat en variant: Gewurztraminer Vendange Tardive "SGN par Jean Hugel" Fût 20, vilket han ger *****.

Kalkonen trancheras vid bordet och har sällskap med klassiska tilbehör som skysås, brysselkål, potatis rostad i ankfett, gelé och smörkokta morötter med örtsalt. Man får kryssa lite bland tillbehören så att man inte har en tugga brysselkål i munnen tillsammans med vinet...


Ett vin som jag hade väntat mig mer av var Hospices de Beaune Premier Cru 1999, cuvée Nicoals Rolin. Lite anonym doft dominerad av röda bär; snipig men bra struktur i munnen. De röda bären dominerar också smaken som dock är för endimensionell. Några föredrar dock det här vinet framför det andra röda. Som alltid på mina kalkonmiddagar bjuds det nämligen en fight mellan bordeaux och bourgogne till huvudrätten...


Chateau Kirwan 1970, 3eme cru Margaux, har en ganska låg fyllhöjd (mid shoulder...?), och jag är lite orolig - så till den grad att jag när jag reste upp flaskan häromdagen för att låta fällningen sätta sig också passade på att ställa ett reservvin på vakt. Redan vid karafferingen står det dock klart att min oro var obefogad - här har vi ett mycket fint exemplar av mogen bordeaux med beståndsdelarna på plats!

Doften är underbart mogen, lite "dammig" men med massor av frukt. Smaken är medelfyllig med hyfsad längd, domineras av söt tobak och torkade frukter med ett lätt syrligt slut som talar om att utförslöpan har börjat. Du som ligger på en låda eller två Kirwan 1970 bör alltså inte vänta längre...!


Till efterrättens hjortron-créme-brûlée med råröda hjortron och hembakta mandelflarn är det solkklart sauternes-läge!


Lafaurie-Peyraguey 1988 är en av de mindre kända premier cru-slotten i Sauternes, och 1988 ett bra år. Borde således vara potenta saker i flaskan.

Och det är det med råge! Det är ett storslaget vin som dock blir nästan lite too much med sin intensiva sötma. Provad bredvid den lite mer finstämda Hugel -76 framstår det faktiskt som en smula klumpigt...! Mycket simmig, söt, intensiv doft och smak av aprikosmarmelad, ananas och andra söta gula frukter. Tydlig botrytis. Mäktigt, och kanske fortfarande ungt? Broadbent noterade 2001: Sweet, fullish, assertive flavour, very good acidity. Still a bit harsh on the finish. ***(*).


Avslutningen går inte av för hackor. En vintage port av äldre snitt hör julen till, och den här gången har jag lyckan att kunna bjuda gästerna på något av en raritet. Särskilt gott om 50-talsport är det inte längre...

Cockburns 1955 har en fantastiskt trevlig doft och en balanserad smak med inslag av lakrits, fikon och bränt socker. Mycket bra längd och intensitet. Oerhört gott utan att nå de där allra högsta höjderna... men definitivt en värdig avrundning och en mer en godkänd prestation av ett 58-årigt vin! Broadbent ger den positiva omdömen: soft, fragrant yet a touch of pepper and liquorice; sweet, medium full-bodied... at best ****.

Den äldre generationen satt och mindes vad de gjorde den där sommaren då de var i 18-20-års åldern och vi andra njöt av vinet och tillvaron i största allmänhet. Som det ska vara vid jul!

God fortsättning!

lördag, december 07, 2013

1972 faiveley chambolle-musigny 1er cru

Ett sammanfattnings- och planeringsdygn med ledningsgruppen förlades på Krusenbergs herrgård. Ett ställe som jag besökt tidigare med osedvanligt gott resultat och hade därmed goda förhoppningar om att hitta något spännande i deras vinkällare... Det smått unika är att man här har för vana att sätta upp en hel del mogna nummer till överkomliga priser på listan. Lika sällan som det förekommer, lika glad blir man när det någon gång händer!
 
Ett problem dyker dock upp när det är dags för middag. Krusenberg har - naturligtvis - gått all in på julbord. Inget som normalt bjuder in till att prova mogna viner... Det får bli en julöl och en snaps till de inledande sillarna, men jag ber naturligtvis ändå att få bläddra i vinlistan.
 
Och vissa buteljer är ju svårare än andra att motstå. En Cos - 98 för 1200 kr är ju ett säkert val, men mer intressant kanske vore en Chateau Margaux -81 för 2500 kr. Så hittar jag en liten pärla bland bourgognerna, och inser att den skulle nog passa utmärkt till det digra julbordets habila urval av skinkor, korvar och kallskuret!


 
En Faiveley Chambolle-Musigny 1er cru från 1972 för 1155 kr känns precis lagom galet. Vinet visar sig vara godkänt av "Chevaliers du Tastevin" vid en provning 1976. Och hade dansk sliplabel från en hanldare i Aarhus. Bara en sådan sak...
 
Vi får varsitt glas histora framför oss, och fullständigt vital sådan. En hel del fällning kommer med i de sista glasen, men färgen i det första är alldeles klar, rubinröd i mitten för att dra mot pomerans/tegel längre ut. Vackert!
 
 

Doften är frisk, mogen, kryddig, varm, söt och god; inslag av röda sötsyrliga karameller och sandelträ. Smaken håller ihop fantastiskt fint och är lång, frisk, syrlig, elegant, mogen med drag av läder, röda bär/körsbär, torkade blommor. Någon av kollegorna får italienska vibbar, och visst - körsbärssyrliga drag finns det gott om!

Ett jättetrevligt vin utan att vara magiskt men en mycket god representant för "mogen bourgogne av god klass". Otroligt skoj att få visa kollegorna bredden (och djupet) av vad vin kan vara!


Lagom mätta och dästa attackeras de lika dignande efterrättsborden. Det här är kak- och godisbordet... Det måste sägas på en gång: julbordet på Krusenbergs herrgård är ett av de bättre jag ätit!

Och dryckesutbudet är som sagt snudd på lysande. Bara det faktum att de har såväl A E Dor, Ragnaud-Sabourin som Delamain - mina tre favorithus! - representerade på cognacshyllan ger en extra stjärna i min bok!



Det fick bli en Ragnaud-Sabourin den här kvällen... men då hade jag slutat analysera och trivdes i stället bara gott - med gott sällskap i storartad miljö!

torsdag, december 05, 2013

1966 chateau margaux, 1955 cos d'estournel m.m.

Det blev lite oförhappandes en kväll ledig på väg hem från stugan. En inställd vinprovning är en bra ursäkt för en vinmiddag på två. Vinmannen är inte sen att ställa om, och lovar fasan och bordeaux. Bra så!

Vinförrådet i stugan är ju inget att skryta med, men en halvflaska champagne att börja med kunde jag i alla fall plocka med:
Paul Bara 2000 Grand Cru Boizy
F: mörk, äppelmustig färg
D: långt gången, oxidativa drag; bokna äpplen, nötter och inslag av sherry
S: lång, fyllig ganska kraftig smak med röda äpplen och nötter, frisk syra. Oväntat mogen, även om det är en halvflaska. Känns som på gränsen men fortfarande god!


Tyvärr var inte kameran - av okänd anledning - särskilt aktiv under kvällen, och varken champagnen eller nästa flaska fastnade på bild. Efter att ha trivts i köket under någon timme då vi anrätta pippifåglarna och gjort en calvadossås var det dags att prova den första bordeuaxen.

Några ledtrådar kunda man få av buteljen, som hade resterna av en engelsk etikett på sig. Sannolikt ett härtappat vin, alltså. Därmed också sannolikt från 60-talet eller äldre. Vinet är inköpt på auktion i England, och själva buteljen är lite udda med framförallt ovanligt bred vidd i mynningen.

F: ganska tät, mörkt röd färg. Inte mycket till tegelkant...

D: intensiv nästan parfymerad doft, massor av lager; cassis och plommon

S: mogen, komplex smak med osedvanlig längd och möjligen något lättare än doften antydde.

Fortfarande fruktig med tydliga svarta vinbär. Mjuk. Inslag av murket trä kommer efterhand, men inte störande i min smak.

Min gissning: bordeaux, vänstra stranden. Inte pauillac (för elegant, mjukt) och knappast heller St Julien... därmed Margaux (den parfymerade doften...). Mycket bra kvalitet i druvmaterialet; framförallt längden skvallrar om ett vin med kvalitet. Bra år. Inte riktigt i kvalitet för en 1er cru. Alltså 2 cru. Flaska m.m. antyder 50-tal. Alltså: Rauzan-Segla 1955....?!

Facit: Chateau Leoville-Las-Cases 1955. Nära, men ändå inte... :-)


Nästa vin serveras öppet. Chateau Margaux -66 (hlf) har en fantastisk kork:


F: Relativt mörk färg; något ljusare än Cos-55...

D: Balanserad frisk, ren oerhört tilltalande doft med söt frukt.

S: Balanserad, lång, REN, finessrik, stort djup där frukten blandas med klassiska bdx-markörer av ceder och blyerts.

Vinmannen håller det för det bättre vinet den här kvällen; jag är nog bevägen att ge dem dött lopp! Båda är helt enkelt fantastiska på sitt sätt... Och Vnmannen och jag är rörande överens om att en inställd vinprovning kan vara nog så bra ibland, då en stilla middag på två kan erbjuda så mycket mer!




söndag, november 17, 2013

11 mp - nr 5 på world's 50 best


Så var det dags att lite i efterhand sammanfatta besöket på inte bara New Yorks utan även USA:s och hela Amerikas bästa restaurang - åtminstone enligt World's 50 Best... Eleven Madison Park - eller 11 MP som de själva förkortar den här och var - ligger som sig bör vid Madison Park i ett flådigt hus med marmor och högt i tak. Jag ringde och ringde 28 dagar före mitt besök och lyckades klämma mig in på en lunch på fredagen - ett tips för den som vill ha bord på de mest eftersökta restaurangerna där borta.

Mottagandet är avslappnat professionellt, och jag introduceras engagerat till konceptet med deras "hemliga meny". De erbjuder sig naturligtvis plocka ihop matchande drycker. Lite problem för mig som gärna väljer själv, och tycker att en djupdykning i en vinlista hör till livets fröjder.


Nu hade jag gjort en del förarbeten, och sett att man förde en halvflaska Krug NV för $125... Inte långt från listpriset på SB. Första valet var således lätt, och den mycket välvillige sommelieren trodde att den skulle passa de första rätterna, för att gå över till en fatlagrad chardonnay och så en pinot noir på det. Att en av rätterna skulle vara anka (man fick välja mellan det och tenderloin) visste jag.

Tyvärr försvann menyn som man fick efter besöket någonstans på mina fortsatta dryga två veckor i USA. Mina anteckningar om maten är därför inte fullständiga...


Champagnen kom in lite väl kall, och jag avböjde bestämt ishinken. Stum av kylan, men den växte efterhand och levererade en kraftfull smak dominerad av mogna äpplen. Mycket god!


Det var många små gimmicks, matsalsfix och tricks under middagen. Först ut en variant på en New York-klassisk "svart/vit kaka".


Fast det här är ingen sötsak utan i stället smaksatt med bland annat cheddar. Ingen jättehöjdare i mitt tycke...


... vilket däremot ostron med bulgur, druvsorbet och sorrel (ängssyra?) var. Mycket gott i alla fall!


Sjöborre, räka, foie gras, körvel och äpple. Mycket gott och fin textur!


Rökt stör kommer i två varianter. Smoked sturgeon, sabaion, chive oil - första riktiga höjdaren! Fantastiskt god med sin milda, lätt krämiga röksmak!


Vaktelägg, störrom på cream cheese, rökt stör, picklad gurka. Nja... fet och fin stör, men de ganska skarpa smakerna av färskosten och gurkan tar över. Som att äta böckling på knäckebröd med saltgurka på - kanske inte vad man väntar sig... Rätten är inspirerad av äldre New Yorksk (?) kokkonst från 1800 och tidigt 1900-tal.


Ägg, liksom.


God kaviar, men man var tvungen att smaka på den ensamt för att få någon behållning. Annars försvann den i övriga ganska tunga, skarpa smaker.

Två sorters smör och en laddning bröd dansar in på bordet tillsammans med nästa rätt. Ena smöret är naturellt och det andra blandat med ankfett... det senare vann överlägset, och var löjligt gott tillsammans med en frasig smördegshistoria till bröd!


Till detta kom foie gras in plums.


Här kom den andra fullträffen; en både vacker, välbalanserad och fantastiskt välsmakande rätt som också lyfte fram det bästa i den nu sinande champagnen!


Dags för en kort andningspaus och beundra utsikten. Och tänka på att man har det ändå fantastiskt bra som sitter och äter finlunch i New York i stället för att vara på jobbet...!


Så blir det mer matsalstrixande. En köttkvarn monteras på bordsskivan och får sitta där en stund lagom så att man ska hinna undra lite. Nu hade jag ju läst Zwampens recension av ett tidigare besök, så jag hade mina aningar.


Och visst är det carrot tartar; en mald morot som visar sig vara riktigt god och funkar bra med alla dessa små tillbehör.


Roligt, lite plottrigt, gott och (om man inte tjuvläst innan) ganska oväntat. Inte magiskt på något sätt men ändå kul och lite wow-känsla.


Dags för vinbyte. En Chassagne-Montrachet Les Masures 2011 från Jean Noel Gagnard doftar gott av citrus, blommor och mineral och är småfantastisk i sin välbalanserade, samtidiga kraft och mjukhet. Mycket bra!


Hummer från Maine känns ofrånkomligt, på något sätt. Serverad med bland annat friterad brysselkål och en smörig sås, där just brysselkålen stod ut som ett spännande och oväntat gott tillbehör. Såklart gott, men inte ... inte trestjärnigt, väl?


Så går vi till rött. Jag hade avböjt förslagen på pinot när jag såg att det fanns Cos d'Estournel 1979 på glas... Visserligen ett tveksamt år på alla sätt, men om man vågar sätta upp det på listan här så borde det inte vara tväruselt. Dessvärre var det så lite kvar i sista flaskan att det inte räckte till ett helt glas.

I stället erbjuds jag att prova en mogen Napa Cab: Mayacamas 1986. Varför inte? Mina erfarenheter på det området behöver sannerligen vidgas, och murken bordeaux får jag ju prova regelbundet i alla fall.

Vinet har en mogen, men frisk och söt cab-doft med cassis och söta plommon. Smaken är frisk, balanserad, lite mintig i eftersmaken. Mycket bra, och oväntat ung i känslan. "That's Napa Cab for you!" flinade sommelieren påtagligt nöjd, när jag kommenterade det. Okej då, lite patriotism kan jag ha överseende med.

 
Det är nära Halloween, så överallt fanns pumpkin-paj, pumpkin-spice-latte och pumpa mig hit och pumpa mig dit... Jag har själv aldrig varit särskilt övertygad om pumpans förträfflighet, och även om den presenteras artigt vid bordet innan anrättning (eller åtminstone en pumpa...) så vidhåller jag min tvekan. Nå, för att vara pumpa var det riktigt gott! Oväntat bra kryddig ton och inte så fadd som jag kan uppleva pumpa. Tranbären på tallriken gav en del välbehövlig syra.
 
Inför nästa rätt får jag sist-skvätten av Cos -79 i alla fall, bara som jämförelse. (Över)mogen doft av katrinplommon, murket trä och örter. Smaken har en del söt plommonfrukt och tydliga tobaksdrag. Fortfarande njutbart i min mun, men klart på utförsbacken. Och numret mindre än Mayacamas. Lite förvånad att de sätter upp ett vin som så tydlig är acquired taste på listan - det var ingen mainstreamupplevelse.
 

Även nästa rätt presenteras vid bordet innan tranchering (som dock görs i köket och inte vid bordet; jag gissar att de har en skåde-anka som åker in och ut och visas upp...). Duck roasted with turnip and huckleberry har preppats med örter och bakats till perfektion med rosa inre och krispigt skinn.


En citrus/ankjus och ankravioli m.m. gör den sällskap. Läcker, smältande mör - fantastiskt trevlig rätt!


Sedan är det picknickdags! Rätten heter Greensward vilket betyder typ gräsmark eller så. Mer små skojerier och koncept som jag blir lite brydd av... visst är det lite roligt med de här inslagen, men samtidigt känns det som ett mått av illusionism - man blir underhållen och distraherad på samma gång och frågan är hur fokuserad på maten man kan hålla sig...?


En picknickkorg ställs på bordet med en kall pilsner (pale wheat ale specialbrygd för 11MP för att vara precis...), en ostbit, en pretzel och en rödaktig senap.


Papptallriken är naturligtvis en porslinstallrik, lätt böjd för att till förvillelse likna en äkta papptallrik. Ostbiten är god, ölen god, brödet gott. Allt är gott, men presentationen är grejen.


Så långt kommen erbjuder sig servisen - som sett mitt dokumenterande - att fota mig. Jo, man tar hand om de sina på det här stället och är vana med turister!

Det blir ännu tydligare direkt efter, när jag tillfrågas om jag vill se köket  - som en liten paus...? Absolut! Jag gissar att jag ska få en kort titt bakom kulisserna av den vänliga hovnästarinnan (en italienska), men väl inne visas jag till ett ståbord med vit linneduk, och en av kockarna rullar fram ett litet beredningsbord.


I cocktailshakern har hon ingredienser till en gin(?)sorbet, eventuellt med fläder, som hon rör ihop i flytande kväve medan hon konverserar artigt, och serverar tillsammans med syltade körsbär! Kul!

I bakgrunden ser man serveringspersonal som köar vid uppläggningsborden. Oerhört personalintensivt ställe...


Hovmästarinnan kommer tillbaka och berättar bland annat att de har 35 kockar per skift... helt otroligt!


Med nästa rätt börjar inflygningen mot efterrätterna. Egg cream innehåller varken ägg eller grädde utan är en mjölkbaserad dryck som vispas med sodavatten och som får smak av - i det här fallet - vanilj och muskotsirap. Ännu en New York-klassiekr, tydligen. Drick snabbt; 2-3 klunkar medan bubblorna är kvar, lyder instruktionen.

Mnja. Helt okej, men... inget jag kommer att längta efter.


Nästa vin skulle jag dock gärna dricka igen! Selbach-Oster Zeltinger-Schlossberg Riesling Auslese 2002 var perfekt efterrättssällskap med tropiska frukter och bra syra!


Första efterrätten är en äppelsorbet med hibiscus och en liten lagerblads-créme brûlée. Som vanligt gott, men inte extraordinärt.


Inför nästa rätt kommer tricksandet tillbaka. I bokstavlig mening. Jag får veta att jag ska få välja smaken på en pralin som följer med nästa rätt. Ett litet fat med lock har redan ställts på bordet framför mig. Servitören ber mig välja några smaker ur en kortlek där varje kort försetts med en ingrediens: chili, rom, kokos, jordnöt... osv. En del ganska märkliga. Jag väljer en handfull, bland annat jordnöt, och efter en del tricksande med korten är det jordnötskortet som ligger på bordet framför mig. Locket lyfts, och visst är det jordnötspralinen som ligger på fatet...!

Fantastiskt kul, på sätt och vis, men jag är inte på cirkus. Cheesecake med friterade sweetcorn blir ganska mäktigt med den där jordnötspralinen, men är jättebra ändå.


Som allra, allra sista rätt kommer en chokladkringla med smak av pepparkaka in på en ställning, och en "riktig" black-and-white cookie med vanilj och chokladglasyr.


Till det - en flaska apple brandy destillerad exklusivt för 11 MP. Och jo, flaskan lämnas på bordet med den klara tillsägelsen att "help yourself to as much as you like...!"

Vid det laget är jag dock rätt nöjd och fruktbrandy har aldrig varit någon favorit, så jag smuttar mest. Lite oljigt och äppligt sådär.

Väl ute i den värmande höstsolen igen så beställer jag en stor vanilla-latte och tar mig en cigarr i solskenet. Dock utanför parken, eftersom det är rökförbud i densamma.



Att ge sig på att sammanfatta besöket är inte alldeles lätt. Till det positiva hör att man har en egen idé, bottnad i lokal tradition som man tämligen konsekvent genomför. Hantverket är urskickligt och det är en vänlig professionalism över hela etablissemanget. Jag känner mig verkligen välkommen och omhändertagen.

Som jag konstaterat ett par gånger så blev det dock lite för mycket tricksande omkring maten för egen del. Ett himla spring vid bordet! Och just med korttricket kändes det som att man tog steget fullt ut till underhållningsbranschen... Kul, men det hade varit bättre om rätten hade varit godare. Töra man inte lita på att maten står på egna ben?

När Magnus Nilsson sågar märgben i Fäviken är det såklart utstuderad underhållning det också, men där var också maten magisk i många stycken. Här var det jämn, hög nivå utan riktiga bottennapp men också utan toppar.

11 MP skulle helt enkelt behöva sluta äta Prozac och våga lite mer...

torsdag, november 07, 2013

1971 giacomo borgogna barolo riserva

En annan restaurang i Clearwater som - i likhet med Bobs Beachcomber - fått pris av Wine Spectator för vinlistan är Alfanos. En italiensk restaurang med mat i ungefär samma klass som kvartersitalienare som Trattoria Commedia, men en vinlista to die for. Jättemärkligt...! Och prissättningen känns inte lika generös som hemma hos Bob; Mouton -97 vill man ha $998 för, t ex.
 
Vi barolovertikalen med gamla Borgogno hos Vinmannens Gefle Vinkällare i våras (här, men mycket bättre här) stack 1971 ut som lite atypisk med drag av plommon. Chansen att göra ett återbesök hos sagda vin på restaurang fick vara värt dryga 1500 kr...
 


Vinet dekanteras vid bordet efter att ha först visats upp noga. Det står tidigt klart att det är ett helt annat - och bättre, mer typiskt! - uttryck i den här buteljen än den i våras. Broadbents stående varning klingar i bakhuvudet: "At this age, expect bottle variation..."



Färgen är fullständigt klar, genomskinligt tegelröd och inte alls så mörk som den tidigare buteljen. Doften är en fullständig explosion av mogna baroloaromer av torkade blommor, tjära men också inslag av röda bär och ett intressant drag av citrus (blodgrape?).

Smaken innehåller allt från tjära och violpastill till dammiga stenar och stenar. Elegans och längd! En rik munkänsla utan att vara fylligt - och det blir bara bättre och bättre under kvällen. Slutbetyget blir - helt lysande! Resans enskilt bästa vin; särskilt i doften är det oerhört intagande...



Eftersom en del av reselektyren består av Billionaire's vinegar av Benjamin Wallace så slås jag dock av en viss misstänksamhet mot de gamla och till synes billiga flaskorna här i Florida. Särskilt den korta och anmärkningsvärt lite genomfuktade korken får mig att höja lite misstänksamt på ögonbrynet.

Men jag gissar att den som till äventyrs förfalskar viner omsorgsfullt och detaljerat siktar på en (ännu) högre prisklass. Och kvaliteten på innehållet går inte att ta fel på. Oavsett vad det var i flaskan var det en mogen barolo av mycket hög kvalitet - precis vad jag ville ha! Hustrun är också mycket nöjd och håller den - i likhet med mig - som bättre än den Mouton -96 som kom ett par kvällar senare.

Bokens avslutning - en variant på den klassiska zenbuddistiska frågan - är värd att kontemplera en stund: If a fake wine is served at a tasting and no one notices, would it have mattered if it was real?