1998 billecart-salmon och 2001 roagna la rocca e la pira

Bror och flickvän tittade förbi igår för lite mer avslappnat umgänge. Till ett parti Den försvunna diamanten serverades ett litet glas bubbel... Frankofilen var lyrisk över den här champagnen för en tid sedan, och det räckte för att lägga undan några flaskor. Bra vintagechampagne på halvflaska är om inte ett absolut obligatorium så i alla fall någonting ditåt... Jag provade -96:an i ett starkt startfält för ett par år sedan, och den slog då i mitt tycke Pol Roger Winston Churchill -98 och Dom Perignon -99.

Det jag noterade den gången var en champagne med mörk färg; mogna äpplen, honung och bivax i doften och associationer till fino sherry?! Inte många saker stämmer med det här vinet; jag upplever 1998:an som en champagne i den friskare, skarpare skolan. Visst; här finns gul frukt (äpplen och plommon) men framför allt en framträdande mineralitet och kalkighet. I munnen är det knivskarpt i syran, citrusfrisk och med den där grapebitterheten som faktiskt fanns även i -96:an. Bra till mycket bra, men jag saknade ändå lite wow-känsla den här gången...

Roagna är en återkommande baroloproducent i bloggosfären. Deras Vigna Roanda var en snackis i höstas efter blandade erfarenheter... Det här vinet finns i beställningssortimentet nu, men jag sprang på en flaska av en slump på SB i Täby och den fick följa med hem för ett smakprov. Något att beställa?

Druvorna till La Rocca e la Pira växer i syd-/sydostliga lägen på 30-35-åriga stockar och vinifieras i traditionell stil. Det har en fantastisk, gammaldags doft och något surt, kärvt och grinigt över sig. Inget inställsamt charmtroll det här, inte! Samtidigt - om man en gång lärt sig uppskatta den här doften så är det oemotståndligt! Lätt parfymerade aromer av röda bär (i början av kvällen körsbär; senare mer lingon/tranbär), blomster, en vitlökssalami hittar hustrun och en lätt örtighet finner jag. Rödfruktigt och rönnbärssurt i munnen, med finkorniga tanniner och långt, syrligt uppstramande slut. Det här är acquired taste och inget att bjuda svärmor på. Mycket gott, men så kostar det också en slant. Köpläge, men inget kap. Jag håller i januariplånboken en stund till...

Två riktigt bra viner får avsluta julfirandet, men det där härliga pirret i magen har inte riktigt infunnit sig någon gång - har jag otur eller bara blivit kräsen? Nu väntar några dagar i samhällets tjänst igen innan långledigheten tar vid!

1982 chateau giscours vs 1999 JC Boisset CdlRoche GC

En hel eftermiddag vid spisen låter som ett straff för många - själv kan det vara den bästa av avkopplingar och själva essensen av jullov. Kalkon med brysselkål, sås som lagas från grunden á la Tom Aiken och en apelsin och blodgrapesallad i vanilj-/stjärnanissockerlag till dessert; inga konstigheter men en del hackande och ösande och skärande blir det... Mor och väninnan Dalstintan hör till gästerna, och att bjuda damer i sjuttio-plus-åldern på hederlig, vällagad mat är bland det tacksammaste man kan ta sig för. Mat de förstår sig på, kan relatera till och har lagat själva men som är för bökigt för dem att ordna i sina enpersonshushåll - det samlar pluspoäng hos damerna.


Två viner av dekanteras, och jag har sedan länge sett fram emot ett battle mellan Bordeaux och Bourgogne. Först ut; Bourgogne:






Jean-Claude Boisset är en familjeproducent i Bourgogne vars anor inte sträcker sig längre än till 1960-talet. Deras filosofi är varsam hantering, inga tillsatta jäststammar, ingen pumpning... De har inga egna odlingar vad jag kan utläsa, men arbetar i nära samarbete med de odlare de har kontrakterade. De buteljerar tre olika Grand Cru-lägen; Charmes-Chambertin, Mazis-Chambertin och så Clos de la Roche, ett Grand Cru-läge i Morey-Saint-Denis. Hmm, Bourgogne är fortfarande lite av djungel för mig... 1999 är ju i alla fall ett bra år för områdets röda viner, och efter tio år borde det väl vara redo för ett smakprov? Jag köpte ett par flaskor sommaren 2006 och det här blir första närmandet. Aktuell årgång är för övrigt just 2006.


Det är aldrig någon tvekan om att det är högklassig juice i glaset: doften, balansen, den återhållna intensiteten.... Det är lite svalt inledningsvis men öppnar upp efterhand som temperaturen ökar. Röda frukter, körsbär, hallon, kryddor såklart... Och så något som kanske kan liknas vid en rostig järnbalk!? Sanslöst bra i munnen med tanniner av finaste sammet som verkligen bredde ut sig i hela gommen, balans och otrolig längd i avslutet. Bra syror. Det man kan invända mot vinet är att det trots sin ålder förefaller alldeles för ungt fortfarande. Det känns som om det ligger en del sekundäraromer och lurar under ytan som inte riktigt kommit fram ännu och som skulle kunna göra det här ännu intressantare. Fantastiskt gott och trevligt redan och förstås en utmärkt match till maten, men nästa flaska får lås på korken i minst fem år!





Det andra vinet kan inte beskyllas för att vara för ungt: min andra flaska Giscours -82 får lyfta på hatten på juldagen! Med den första flaskans grava korkdefekt i minnet, och med gårdagens close-cork-encounter med Taylor's 1970 fortfarande i näsborrarna är jag mycket försiktigt inställd till vinet. Något är lite knas, väl? Unket...? Absolut inte som den första flaskan, men är det verkligen helt okej? Hustrun - som är en känslig TCA-sniffare - rynkar tvekande på näsan. Nja, lyder hennes dom. Samtidigt är den inte odrickbar på något sätt, möjligen lite dämpad. Den får i alla fall följa med ut på bordet.

Efterhand tonar källartonerna bort mer och mer och ersätts av skönt skitigt stall, samtidigt som mer och mer av cassisfrukten tittar fram i såväl doft som smak. Varm blyerts, ceder- och sandelträ och längre fram på kvällen även liten kryddighet och så mocka! Vinet växer och växer under hela kvällen. Underbar drickbarhet med fantastiska, runda mikrometertanniner. En prick bra nära mitt bullseye! Så här vid skrivdags det vin som levererar klart bäst, men det kan också ha att göra med bourgognens större temperaturkänslighet.

Dalstintan och jag gillar bordeauxen, övriga bordet bourgognen. Frågan är akademisk; båda vinerna var riktigt bra och stora var och en på sitt sätt. Julvinerna har varit synnerligen tillfredsställande hittills!

1970 taylor's vintage port

Julafton! Alla obligatoriska moment klaras av ett efter ett, och till slut sitter man däst i soffan och njuter en stilla stund med brorsan och ett mognande portvin. Han - som annars skyr söta viner som pesten - kom ju på för några år sedan att portvin som fått styvt 40 år under korken faktiskt var njutbara. Årets julport var därför i yngsta laget för honom, men fick passera...

Jag är inledningsvis inte helt övertygad om det här vinets fulla friskhet, och ett visst tvivel gnager i mig hela kvällen. Det är gott, absolut inte trasigt, men ändå hade jag väntat mig lite mer. Och så den där lätt unkna källardoften som det aldrig gör sig riktigt helt kvitt från, men som bara spelar svagt i bakgrunden; sådär så att man missar den ibland och kan skönja den ibland.

Doften rymmer annars så väl apelsin som mörk choklad, torkade frukter förstås och lite rostade hasselnötter. Smaken domineras av fikon, för att klinga ut i karamelliserade apelsinklyftor och olika julkryddor. Vinet har en bra intensitet med lite eldighet på slutet och bra längd. Det låter bra och det är bra, men min bedömning är fortfarande att det inte var en flaska i toppkondition. Bror och hustru, mor och låtsasmoster har inga invändningar och kanske är det jag som är lite hård i min dom. Tur att jag har en till på lut så jag får chans till jämförelse...!

nv pierre gimonnet cuis 1er cru blanc de blancs

En ny tradition infördes i går till klädandet av granen. Vem behöver kladdig glögg när det finns champagne? Vi tog en ny butelj ur vår provarlåda med halvflaskor; den här gången Pierre Gimonnet & Fils Cuis 1er cru Brut Blanc de Blancs. Ren Chardonnay alltså, från premier cru-läge i byn Cuis, söder om Epernay.

En riktigt trevlig och karaktärsfull champagne, med toner av gröna och gula äplen, gula plommon, viss brödighet och ett litet grapestick mitt i allt. Ibland dök ett litet "dammigt" inslag upp i doften - jag har hittat referenser till grönt té och det kan vara det jag far efter. Smaken är frisk med bra längd och syra. Riktigt trevlig munkänsla med bra balans och ett tydligt avtryck i gommen. För att vara en NV champagne av ett litet hus så måste jag erkänna mig positivt överraskad. Perfekt sällskap till glitter och kulor, och en härlig inledning till julen!

God Jul alla medbloggare och läsare! Snart dags att börja fila på årsbästalistorna, eller...?

2007 vignerons de caractere "collection du rhône" vacqueyras

När man besöker ett Systembolag man sällan går i är det kul att kika runt i deras standardhyllor för att se vilka eventuella guldkorn man kan hitta där. I Täby C var en udda flaska Smith Woodhouse LBV 1995 (dessutom prissänkt!) ett oväntat fynd. Köp den den som har chansen! Mörby C i Danderyd var dock en genuin besvikelse sist - där brukade det alltid gå att göra en del spännande upptäckter utanför mainstreamfåran. Så icke för någon vecka sedan. I andra änden av Uppsala finns SB i Stenhagen. Där hittade jag en mycket god 2006 Fonterutoli Chianti Classico på halvflaska (resonemanget ovan är ännu starkare för halvflaskor) och så kvällens vin från södra Rhône.

Den ofta förbisedda regionen Vacqueyras - inklämd i bilens baksäte mellan storebror Chateaunuef-du-pape och mellansyster Gigondas - levererar för mig ofta bra budgetvin i en stil som kanske inte når finess och höjd men som ändå känns genuin. Att vårt bröllopsvin var från regionen gör ju också att den har en särskild plats i hjärtat, eller hur älskling? ("Vacqu...? Vaqueyras - det har vi aldrig druckit förut, väl?"). Vignerons de Caractere är ett större kooperativ med anor från 1950-talet och som omfattar 120 producenter. Deras "Collection du Rhône" verkar inte finnas på deras hemsida och är gissningsvis någon specialtappning för att passa in i några av monopolet angivna kriterier...

Det är ett charmigt vin; varmt i doften, viss sötfruktighet men inget som stör, mörka bär, en fatton med vaniljstick som är mest framträdande tidigt under kvällen och så peppar på det. Riktigt bra munkänsla som inte går överstyr åt något håll. Bra längd och tydliga men ganska lätta tanniner. Känns som lite mer karaktär än Guigals CdR vilket det här väl närmast skulle kunna bli en mottävlare mot.

Vinet har funnits länge i butik och verkar ha bedömts positivt av recensenter då det kom. Jag har missat det helt tills nu... Nu är årgångsbyte på gång, och 2008 lär väl generellt få svårt att stå upp emot 2007 i södra Rhône. Kanske läge att stoppa undan några flaskor - jag är övertygad om att det här kan växla ut lite till med ett par år under korken!

vinauktion slutförd

Idag avslutades den auktion som påbörjades i förrgår men som på grund av tekniskt strul fick stänga när man bara hunnit igenom de inledande champagneposterna. Vinmannen och Pokermannen tvingades följa det hela online, medan jag hann dit en sväng precis i slutet på rödvinssegmentet. Jag gjorde ett par försök på några gamla Chateau Musar som dock gick överraskande högt de flesta. Lyckades dock köpa med mig en annan flaska rödvin av för mig ovanligt ursprung (dvs utanför Frankrike och Italien). Vad det var? Nja, det kan komma i en blindprovning nära dig någon gång så det håller jag för mig själv ett tag till... :-)

På portvinssidan blev det bättre utdelning. Jag bävar lite för att berätta vad och till vilket pris, eftersom det alltid tycks finnas de som beredvilligt upplyser om var man ute i Europa kan köpa samma vin till halva priset. Nu handlar jag aldrig i sådan mängd på auktion att några hundralappar blir avgörande. Samtidigt som jag på något sätt gillar det lite gammaldags av att faktiskt fysiskt sitta i en sal och vifta med en pappskylt, betala vid utgången och få med sig flaskorna direkt.

Jag har i alla fall ett par flaskor portvin för mer omedelbar njutning och ett par som kan ligga till sig några år. Bra så.

2005 chanson puligny-montrachet

Sista flaskan av ett vin som fungerat bra några gånger under året till olika ackompanjemang. Den här gången mötte Chanson Père et Fils 2005 Puligny-Montrachet en enklare panerad fisk, men vi var värda något gott i glaset.

Fortfarande en habil vit bourgogne av bra längd; fattoner, viss tropisk fruktighet, citrus och mineralitet. Bra, läskande syror; fin stramhet. Finns inga invändningar egentligen mot vinet annat än att det bara saknar den där wow-faktorn. Längden och eftersmaken är väl det som i första hand ger överbetyg.

I går fick två flaskor 2006 Beaune de Chateau från Bouchard P&F öppnas; en vag men ändå tydlig yllefilt låg över doften från den första, och när en andra flaska snabbt öppnades avslöjades obarmhärtigt defekten vid jämförelsen. Vi får se hur reklamationen går...

Vinauktionen i vecakn som gick var en bevikelse för Vinmannen. Det mesta såldes och till relativt höga priser. Whiskyauktionen tidigare lämnade i princip alla posterna med Mackmyra osålda (och de var många!). Vi får se hur Lilla Vinauktionen avlöper på tisdag - jag säger inte vad jag siktat in mig på!

2007 spinetta langhe nebbiolo

Precis när man trodde att man fattat. När det kändes som om nebbiolodruvan började bli greppbar och man fått lite baskoll. Då hittar man Spinettas 2007 Langhe nebbiolo på en hylla på Täby C, inser att nya leveranser måste ha kommit in, och plockar såklart en flaska. Eller ska jag köpa fler på en gång - det här ska ju vara bra!? Nja, jag fegar och stannar vid ett smakprov nu.

Det skall sägas på en gång att vinet inte får den mildaste av behandlingar. Skakar hem i kassar och bil och hälls direkt våldsamt i karaff för att gjuta lite syre i ungdomen. Men ändå. Den inledande doften gör mig helt förbryllad. Någon sötaktig, mandelmassetyngd doft som associerar till julgodis ligger som ett täcke över allt annat. Därunder spelar blommor. Torkade blommor. Blommor och mandelmassa. Borde det inte vara någon slags frukt eller bär här någonstans!? Mozartkulor fylld med potpourri i stället för nougat verkar ju fånigt.

Inte blir jag mycket klokare av att smaka det. Jag hade väntat mig en mycket högre täthet och koncentration. Tycker inte att varken syrlighet eller tanniner är där de ska. Knepigt.

Saker och ting ordnar dock gradvis upp sig. Efter fem timmar har tanninerna återtagit positionerna och syran biter till i kinderna. Det är fortfarande lite tunt, men jag har inga problem med viner som inte är kompakta så länge det är klätt i stram frack. Doftmässigt har det också shejpat upp sig. Såväl blommor som mandelmassa är kvar, men nu finns i alla fall hallonkarameller med i båten. Och den där lakritsen som flera har noterat! Jo, nu är det ett intressant och givande vin, med struktur, stringens och drickbarhet. Och frukt. Ungt, såklart, men all forskning tyder ju på att nebbiolo åldras med grace, så...

Från ett "avoid" till ett "good buy" under en kväll är inte dåligt. Men vad tusan hände i början!? Förbryllad får jag väl försöka ge mig ut efter några flaskor att stoppa undan för långsiktiga studier...

2007 cndp cuvée du vatican och 2001 ch durfort-vivens

I går blev det älgfärsbiffar till förkyld hustru. Något med tillräcklig kraft och koncentration för att slå igenom hennes igensatta bihålor men som ändå hade finess nog att passa till vilt? Valet var inte helt enkelt, men stannade vid en ung Chateauneuf-du-Pape; 2007 Cuvée du Vatican Réserve Sixtine från Vignobles Diffonty. Naturligtvis ett lagringsvin, men jag har ett par flaskor och tycker att det är kul att följa utvecklingen.

Det hinner få ett par timmars välgörande luftning, men är fortfarande quite a noseful. Mandelmassa, solvarmt jordgubbsmos, lakrits och sura körsbär trängs i glasöppningen. Stora, varma, kompakta dofter. Så småningom öppnar det upp mot mer björnbär och vanilj. Faten är tydliga. I munnen beter det sig tack och lov inte fullt så brådmoget och bångstyrigt som doften antydde. Det är naturligtvis ett välpackat vin, och med 15,5% angiven alkoholhalt självklart ingen blyg viol, men jag hade väntat mig värre. "Lång, intensiv, packad utan att nå overload" noterar jag i anteckningarna. Röda bär, mörka bär och en örtighet på slutet. Gott, mäktigt, kraftfullt men med minst en dimension för lite. Hustruns bihålor är verkligen täppta inser jag, när hon i konstaterande ton frågar:

"Det smakar inte så mycket, det här va!?"

Dagen efter - den här gången faktiskt överhälld i liten, försluten flaska! - känns det mer obalanserat än kvällen innan. Faten upplevs mer påklistrade än integrerade, och hela bygget svajar. Resten av flaskorna får allt vila till sig ett tag...

Idag blev det i stället helstekt entrecôte med vitlökschampinjoner, potatis stekt i gåsflott och en rödvinsreduktion. Dags att go classic igen, och fram med en flaska husets Margaux 2001 Chateau Durfort-Vivens. Det här vinet har provats ett antal gånger sedan inköp på Systembolagets vinauktion i juni 2008. Det har alltid levererat hyfsat utan att stå ut; så också i kväll. Bland inledande cassis och därpå följande mockatoner finns ett inte helt snyggt inslag av grön paprika. Munkänslan är förstås slankare och alkoholen tre procentenheter lägre. Ett riktigt bra matvin är det hur som helst; det kan ingen antydan till grönhet ta ifrån det.

spänn bågen, villa anna!

Så var det dags för premiär på Uppsalas efterlängtade finkrog. Villa Anna har ambitioner att fylla den gapande stora luckan efter... ja, vadå? Grisen? Guldkanten? När hade stan en riktigt bra restaurang sist? Och det är Gukdkantens f d kock Rafael Löfstedt som slår upp portarna till en riktig nysatsning med hotell och finrestaurang i helt nya lokaler mitt i Odinslund - kan det bli annat än bra!?

Det riktiga svaret på den frågan lär nog vänta på sig. Premiärkvällen är tydligt märkt av nerver och viss orutin, och man har en bit kvar om man vill upp på den nationella arenan och tampas. Samtidigt finns definitivt potentialen att nå långt om man kan få sin act together. Lokalerna är fräscha och fina och lämnar egentligen inget övrigt att önska, även om vinkällaren är i svalaste laget...






Vi är ett ganska stort sällskap, vilket innebär att vi tvingas förvälja bland de tre speciella "julinspirerade menyerna". Synd, för det fanns mycket annat på den ordinarie menyn som såg mer spännande ut.



Nu blev det löjrom med rösti och syrad grädde till förrätt. Inget fel i det, men även för en traditionalist som jag så var det fantasilöst. Vill man sticka ut till och med i Uppsalas lilla krogdjungel krävs lite mer än så. Till det en 2008 Rosenberg Grüner Veltliner från Ott, Österrike. Doft av bivax, blandade frukter från grönt äpple och citrus till ananas och melon!? Hyfsad längd. Gott, men lite lågt i syran ändå för mig. Kändes inte som något som sög tag, direkt.




Till varmrätt serverades hjort med svartvinbärssås och potatiskaka. Återigen lite fantasilöst. Ingen twist som spetsade till det hela, utan lite "kött, sås och potatis" över det hela. Återigen vill jag poängtera att jag inte är ute efter onödiga gimmicks och egentligen uppskattar bra, klassisk matlagning, men det måste ändå finns något som står ut mer än så här på en bra restaurang.

Vi provade två viner till maten. 2006 Domaine Leon Barral Faugéres Cuvée Jadis har ju varit en bloggfavorit hos vissa, och den fick ställas mot en ung Nya Zeeländsk pinot noir; 2008 Felton Road. Spännande med så olika stilar bredvid varandra, och det var ganska jämnt runt bordet om vilken som var favorit. Felton Road bjöd på ren, ung frukt (inledningsvis också en köttig, nästan rökig ton) och öppnade sig alltmer under kvällen. Barral dominerades inledningsvis av kåda och kottar som badat i mörk frukt, och efterhand växte sig blomdofter (lilja, hävdade hustrun bestämt) allt starkare, tillsammans med cassis. För mig var Barral vinnare; inte minst på sina fina tanniner. Båda vinerna hade dock vunnit på mer luft och var som bäst på slutet.

En muscat de rivesaltes gjorde bärsorbet, skogsbär och chokladbrûlée sällskap på ett helt okej sätt. Efterrätten var riktigt bra, om än inte avantgarde. Kaffe och avec serverades i salongen, då flera i sällskapet börjat frysa så smått i det svala utrymmet. En fatlagrad rom av okänt ursprung var riktigt bra.

Sammanfattningsvis så var framförallt väntetiderna för långa. Det tog oss fyra timmar att komma igenom en trerätters med kaffe på slutet. Även om vi inte var fullständigt homogena som grupp och ställde till en del för köket så borde det gå snabbare. Där är jag dock inte så orolig; jag är övertygad om att man hittar formen så småningom.

Vinlistan är tungt överrepresenterad av biodynamiska och ekologiska viner. Kul i sig och jag förstår tanken, men man begränsar sig också. Listan är märkbart tunn på en del regioner, och den har inte heller det djup man förväntar sig på en bättre restaurang. Äldre årgångar var i princip helt frånvarande. Jag begär inga orimligheter, men någon hyfsad cinquième cru från vänstra stranden och sent nittiotal borde väl ändå platsa!?

Så vad jag kan sammanfatta det hela med är att restaurang Villa Anna är ett mycket välkommet och efterlängtat tillskott till Uppsalas krogscen, som dock antagligen behöver lite tid att hitta formen. Det finns också en tveksamhet inför om man spänt bågen tillräckligt högt för att lämna mellanskiktet efter sig och hitta en tydlig profil. Kommer man att leverera minnesvärda mat- och restaurangupplevelser som gör att man hellre stannar hemma i Uppsala och äter än att skaka ned till Stockholm på pendeln? Jag hoppas det, och jag kommer definitivt att vilja återbesöka dem för att ge Rafael mer fritt spelrum med den fulla sjurättersmenyn vid tillfälle. Direktören hade inte möjlighet att vara med i kväll, så det ligger i farans riktning att han och jag får ta oss en titt på tu man hand lite längre fram.

Kul att göra er bekantskap, Villa Anna, och var inte rädda för era egna ambitioner - vi klarar av dem och längtar efter dem!

*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*---*

PS I korrespondens med Redaktören har skillnader i menyer och ambitionsnivåer i efterhand klarats ut från ansvariga på Villa Anna. Matsalsmenyn och festvåningsmenyn är två separata spår och skall inte föväxlas. Synd att vi inte fick chansen att testa det mer högtflygande spåret på grund av kommunikationsstrul, men skit händer. Återstår alltså att upptäcka matsalsmenyn och den verkliga potentialen - I'll be back!

lagavulin 16 yo

Mitt intresse för drycker började ta fart någon gång under studenttiden i Lund. Jag minns hur jag stod i systembolagskön och bläddrade planlöst i katalogen. Jag hade bestämt mig för att investera en del av studiemedlen i en bättre whisky; antagligen en Famous Grouse. Så föll min blick på ett namn under rubriken "Maltwhisky". Glenmorangie... Glenmorangie!? Var det inte den whisky som Connor MacLeod alias Highlander beställde när han gick in på en bar i New York, och fick det att låta så självklart coolt och udda på en gång? Visserligen rejält dyrare än Famous, men...

Efter den dagen, troligen 1994, var jag fast. Min flaska Glenmorangie följdes av en Talisker, och ganska snart därefter en Laphroaig. I brist på annat lästa jag smaknoteringarna i SB:s katalog och chansade utifrån det. Jag lärde mig att jag föredrog de lite mer kraftiga, rökiga sorterna, och Islay blev min domän.

Några år senare resta jag dit, bodde ett par nätter i Port Ellen och företog en legendarisk cykeltur längs öns södra kust, och besökte i tur och ordning Laphroaig, Lagavulin och Ardbeg. Av någon anledning kom just Laphroaig och Ardbeg att bli något av min huswhisky. Deras nästan övermäktiga toner av tjära/rök/jod låg nära till hands när man ville ha något kraftigt och bihålerensande. De gjorde sig dessutom utomordentligt bra ihop med piprök och lägereld. Där någonstans i tiden hade jag också enrollerats till Konjärerna, fått upp smaken för franska druvdestillat och så smått börjat nosa på vin... The rest is history.

Lagavulin har hela tiden kämpat lite i motvind. Inte för att jag inte gillar den, utan för att den lite mer eleganta, komplexa, balanserade smaken har placerat den i ett annat fack än tjärpastillerna L&A från Islays sydkust, med konkurrens från mycket annan bra whisky. Eftersom den i Sverige dessutom saluförts i första hand i den 16-åriga tappningen har den alltid varit lite dyrare än sina tioåriga kollegor.

Ikväll, med en småputtrande förkylning som ackompanjemang, får den dock fritt spelrum. Det är ett bra tag sedan vi möts, och jag blir positivt överraskad. Just balansen och intensiteten som ändå inte blir påträngande och klumpig tilltalar mig. Toner av Lapsang Souchong-té blandas med pekannötter och mörk choklad. Ett salt inslag av hav och tång spelar i bakgrunden. Självklart rökig, men mer diversifierad än en del av sina kamrater från ön. Ett mycket bra sällskap i ett varmt bad en småruggig kväll, och om jag tror och tänker att det gör mig frisk så är jag ganska säker på att den fixar det också!

Slainte!

champagne och österrikisk sauvignon blanc

All projektledningslitteratur innehåller två grundläggande teser; se till att projektet ger några "quick wins" som gör att förståelsen för projektet ökar, samt fira första framgången rejält så att projektet känns roligt och framgångsrikt. När vår ena kyl/frys lade av häromhelgen började vi först rita på ett komplicerat ombyggnadsprojekt för att försöka skaka fram lite mer arbetsyta. Snart kom vi på att en något lägre kyl/frys skulle ge plats för micron ovanpå, och därmed frigöra 50 cm arbetsbänk i ett nafs, utan snickare!

Sagt och gjort, men då kom nästa problem. Lägre kombiskåp görs nästan uteslutande i 55 cm bredd i stället för de fullstora skåpens 60 cm. Fula, dammsamlande springor gapade på båda sidor runt det nya skåpet. En rask tur till Bauhaus och tre 18mm vitlaminerade hyllskivor tillsågade i exakt format löste problemet galant. När sedan en kroklist från IKEA monterats över diskbänken för bättre förvaring av saxar, tekulor och annat hängbart var känslan enhällig; här var en quick win som skulle firas!

IT-mannen med familj får utgöra festföremål. Det passar utmärkt då de kommer direkt från teaterpremiär. Champagne! Maten består till stora delar av färdighandlat från Saluhallen - det måste få vara bekvämt och enkelt ibland...

Först ut kommer ett spontanköp från Regeringsgatan. Jag kommer inte ihåg vad jag hade läst om det här vinet, men jag tror jag köpte det i somras. Taittinger Les Folies de La Marquetterie är en vingårdsbetecknad NV cuvée gjord på 55% CH och 45% PN. Hemsidan beskriver det i alla möjliga kvalitativa termer, men vi är inte övertygade. Mogna gula äpplen, lite nötter, lite tråkig har jag noterat. Syran känns inte heller helt övertygande. Visst, en helt ok champagne men om man bryr sig om att buteljera vingårdslägen borde det väl vara för att det ger ett bättre vin!?

Nästa flaska blev en gammal bekant i 1998 Grongnet Special Club. Jösses, vilken skillnad! Kontrasten var mycket påtaglig, och det var ingen tvekan runt bordet att det var det bättre vinet. Större doft, laddad med mycket mogna äpplen och en nästan amontilladoliknande nötighet (utan oxidationen). Syran var mycket mer närvarande och kindsugande på ett bra sätt. Klasskillnad!

Doften var bitvis svårfångad och fascinerande. Hustrun famlade ett tag efter sin "nyöppnade Barbiedocka" som hon då och då hittar i vin. IT-mannen ville hjälpa till och ta det ett steg längre:

"Om ni minns doften av när man öppnade lådan till ett Blue Max-spel till Vic-64 någon gång runt 1984 så..."

Tystnad. Hustrun, eftertänksamt:

"Ja, men är det inte lite så?"

Ibland är det kul att prova vin tillsammans...!

-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-x-

I kväll öppnades i stället en österrikisk sauvignon blanc; gåva av K som stammar från landet i fråga. Ett outforskat område på min vinkarta; att det är ett vinland på uppgång är ju känt men har väl mest förknippats med grüner veltliner (och i viss mån riesling).

2008 Sattlerhof Sauvignon Blanc Steierische Klassik är alltså en druvren sauvignon blanc från Steiermark i Österrike. Det visar sig bli en givande och smått imponerande bekantskap. Jag som är lite känslig för druvans extremuttryck uppskattade doften som visserligen var druvtypisk men långt från överdriven. Smaken var lång och balanserad, och där samsades knappt mogna krusbär med citrus/lime och lite pärontoner. I eftersmaken kom ett välgörande uns pepprighet som knorr. Skönt, lättdrucket och gott men långt från menlöst. Ett riktigt bra vin, och jag kommer att få svårt att hålla tassarna borta från den vingårdsbetecknade Kranachberg från samma producent som följde med i paketet...

2004 Cascina Cucco Barolo Cerrati

Så var det dags även för mig att få prova en av vinbloggossfärens stora snackisar i höst; 2004 Cascina Cucco Barolo Cerrati. Tack vare Finare&Vinares höstresa till Danmark och rymliga bil har lådvis av det här vinet skeppats över sundet och fördelats likt matpaket till svultna nebbiolovänner. Jag fick själv göra en insats i kväll som den yttersta länken i kedjan och distribuera den sista lådan till en törstande broder. Antagligen är det för att Dan Browns senaste utgör bilpendlandets lättviktsunderhållning för stunden, men visst känns det lite som att vara en del av en hemlig orden som förvaltar de uråldriga mysterierna...

Hustrun - för kvällen borta på galej - ställde upp som sommelier på distans och såg till att flaskan hamnade i karaff någon timme före hemkomst. Redan när den bärs uppför trappan på brickan tillsammans med sonens och min pizza (faktiskt riktigt bra nebbiolokomplement!) slår lovande dofter upp ur karaffmynningen. Det här blir bra!

I glaset är det lätt att konstatera att vi har att göra med ett fullvuxet vin. Näsan fylls av ångorna en god bit från öppningen; en stor doft dominerad av mörka körsbär, bittermandel, hallon, fat och kanske en aning choklad. Samtidigt är den inte överlastad och obalanserad, utan en syrlighet med inslag av klister (kan man prata om syrligt klister!?) skär igenom doftspektrat på ett bra sätt och stramar upp det hela. I munnen är det naturligtvis tätt, koncentrerat och med en rejäl strävhet. Körsbärstonerna är inledningsvis mycket dominerande tillsammans med faten. Det är rejält bittert; mycket körsbärskärnor. Gott till maten men nästan svårt att dricka utan. Möjligen lite svårt att hitta nyanser i det hela för stunden...

Efter några timmar har det lugnat ned sig något, vilket är till dess fördel. Det dyker upp fler inslag i såväl doft som smak: hallonlikör, kirsch, fat, en antydan till örtighet... Överlag beter det sig vänligare mot såvä näsa som gom. Längden är fortfarande mycket stor och med en riktigt bra, uppstramande syrlighet som spelar längs tungans mitt i långa, sköna sekunder.

Om jag jämför med mina senaste baroloreferenser så var Paolo Scavinos Bricco Ambrogio ännu tätare och kändes modernare. För en del hade det antagligen uppfattats som ett något bättre vin (och mer än dubbelt så dyrt...). För mig är det här egentligen mer min stil; det är lite slankare och syran upplevs högre. Det skall minst sagt bli högintressant att följa detta vin över tiden!

Sammanfattningsvis ett riktigt bra vin som levererar stor njutning nu i en ganska mat- (eller ost-!) krävande stil. Tack F&V för tipset och besväret!

PS Frankofilen provar av en slump samma vin i kväll...

PPS Efter en dag i karaff i kylen beter sig det här vinet fortfarande alldeles förträffligt. Sammetssträvt, fortfarande ungt och körsbärstonat men med mer plommon, choklad och en riktigt bra balans. Eftersmaken sitter i länge och tanninerna vägrar släppa greppet om gom och tunga. Känns som en långlivad rackare här!

middag på spondi, aten

Det finns tillfällen då man vill och behöver skämma bort sig själv. Då man vill lägga en egentligen omotiverat stor påse pengar på att stryka sig själv medhårs en stund. Behoven är desamma – uttrycken är olika. Oavsett om du köper en löjligt stor platt-TV, de där extra dyra skorna eller skämmer bort dig själv på en Michelinbestjärnad restaurang så är det sannolikt samma behov som tillfredsställs.

Restaurang Spondi, Aten

När jag fick möjligheten att representera en statlig myndighet vid en konferens i Aten var det läge att ta möjligheten till en liten minisemester. I stället för att flyga hem fredag kväll bokades biljetten till söndag eftermiddag, och vips hade en 36 timmars minisemester i en hittills obesökt europeisk huvudstad uppstått. Min enda insats – två hotellnätter! Och, förstås, en tung nota från stans bästa (enligt den där däckfirman, ni vet) restaurang Spondi. Två stjärnor har man att leva upp till, och förutom ett par små missar i protokollet gör man det gott och väl.

Jag kommer dit några minuter efter utsatt tid, kl 20. Personalen står fortfarande och förbereder kvällen när jag kliver in, men hälsar mig omedelbart och unisont välkommen. Jag får ett glas champagne och vinlistan och känner att det här kommer att bli en bra kväll…

Husets champagne, Edouard Brun, är en PN-dominerad NV från Grand Cru-lägen, enligt Elvis. Vinet är gott, men lite anonymt i den tyngre skolan, vilket jag finkänsligt påpekar på anmodan, vilket resulterar i en tämligen lång utläggning om malolaktisk jäsning, ekfat, och behovet av lite kraftigare champagne nu när det är höst och kallt. Kallt? Jo, det var väl bara + 23 idag… Elvis är ställets sommelier, och vi utvecklar en ganska skön vänskap under kvällen.

Elvis dekanterar

Efter ett tag frågar han varifrån jag kommer. När jag svarar Sverige konstaterar han raskt att det är bra sommelierutbildningar där. Och jag kontrar med att, jo, den där Andreas Larsson gjorde ju bra ifrån sig i VM för ett par år sedan… Elvis svarar med ett skevt leende:

”I know, I was in the same competition…”

Det visar sig att han känner till Andreas ganska väl och att de varit på flera provningar tillsammans. Jag låtsas inte känna världsmästaren – någonstans går gränsen för anständigheten – men jag läser i alla fall krönikorna i Livets Goda och har en vän som har haft Larssons mobilnummer… Elvis och jag var i alla fall bästisar därefter!

Amuse bouche

Förut kom ammisar i två serveringar; en från det kalla och en från det varma köket. Idag upplever jag att det blivit vanligare med en ”ammisbricka” med flera små munsbitar som serveras samtidigt. I alla fall gjorde man så även på de Karmeliet i Brügge. Här kommer alltså fyra olika tuggor serverade på pinne eller sked. Man passar också på att ge en liten hommage till det grekiska köket i sina egna tolkningar av grekisk sallad och tzatziki, samtidigt som det avancerade kontemporära får sitt i en foie gras-glass med choklad och lakrits (?) och en laxbit i skum…

Foie gras med sesamfrön och rökt ål

Första förrätten i avsmakningsmenyn är en fantastisk foie gras-terrin med rökt ål och sesamfrön. Just kombinationen foie gras och rökt ål har jag stött på tidigare på Maze, men den är verkligen lyckad, så varför inte… Till det väljer Elvis en Riesling 2007 från Marcel Deiss. Inte helt knastertorr, med en fantastisk doft dominerad av musselskal, mineral och ett – för att vara så ungt – tydligt inslag av skiffer/petroleum. I munnen blir de oljiga inslagen ännu tydligare, samtidigt som syran växlar upp och kliver fram. Gott!

Scallops tandoori på kålbädd

Sedan kommer tandooristekta scallops på en bädd av kål med limeskum. Riktigt gott, och perfekt tillagade musslor som var helt smältande i konsistensen. Är kommer min största (stilla) rosévinsupplevelse någonsin på bordet. Chateau d´Esclan 2007 sätter en helt ny nivå för mig som tidigare mest förknippat rosé med bersådricka. Druvorna är Grenache/Syrah m fl, och doften är seriös, underbart balanserad, lätt återhållen. Friska, röda bär och frukter samsas med tydlig blodapelsin. Smaken är lång, balanserad, med en lätt antydan till sötma inledningsvis men med ett föredömligt torrt, stramt, syrarikt slut. Mer röda bär (hallon!) och blodapelsin, men framför allt ett seriöst vin och inte plonk!

Hummer!

Jag valde bort fiskrätten med koriander (i min mun blir det alltid diskmedelvarning av koriander) och in med hummer i hummersås och pastarisotto i stället. Tyvärr något av en besvikelse. Gott, visserligen, men den extremt rika och lite endimensionella såsen slog ut alla andra nyanser. Hummern paras lite oväntat men passande med en ung röd bourgogne; Bouchard Pére et Fils Beaune de Chateau 1er Cru 2006. Vinet finns i källaren hemma, men jag har inte provat ännu. Det visade sig vara riktigt gott och förvånansvärt djupt med inslag av skogshallon. Mjukt och ganska lätt; ändå inte vattnigt och med ett trevligt, kryddigt slut. Inte stort, men bra. Passade bra till hummern.

Chateau Gruaud Larose 1988 (hlf)

Så kom mitt egna vinval på bordet. Det var egentligen ganska lätt som ensamätare att välja något från den digra vinlistan. Till fågeln (fasan med kastanjer och tryffelsky) och ostarna tänkte jag mig en halvflaska av något trevligt, moget rött om det fanns. Bland ett begränsat urval på fyra, fem flaskor stack en butelj ut ur mängden: Gruaud Larose 1988 var helt enkelt det givna valet! Elvis nickade uppskattande åt mitt val, och dekanterade stilenligt över ett ljus.

Fasan, helt enkelt...

Fasanen var lysande; enkelt tillagad men smakrik i en koncentrerad steksky och någon slags bakade kastanjer (?) som påminde om svartrötter i smaken. Vinet var en riktig upplevelse och levererade precis det jag ville ha till min fasan. Mogen bordeuaxdoft med inslag av läder, stall och ett litet bakgrundsinslag av röda bär (tecken på begynnande uttrokning/övermognad?). Senare även tobak. Väl i munnen visade sig vinet fullständigt vitalt, och här fanns mer inslag av mörka bär (cassis) och plommon, samtidigt som smaken verkligen betonade tobaksinslaget. Bland mina noter står bland annat: ”Vilket grepp! Vilken längd! Frukt & mognad = underbart!” Min food/wine-pairing var dessutom helt i klass med Elvis egna…

Fromage de France

Ostvagnen… Aaahh! Tydlig övervikt av franska ostar, helt i sin ordning med andra ord!

Mmmm...! *suck*

Dessertammis

Efter ostarna kom en välbehövlig munrensare på bordet, i form av en äppelsorbet med minutiöst fintärnat, grönt äpple och en syrlig äpplesås runt. Serverat i en strutformad skål på ett glas med grön vätska och kolsyresnö som gav bubblande och rykande associationer till Dr Banarnes onda Alter Ego, Mr Arne. Gott, men kanske lite onödigt spexigt?!

"The Fine crusty puff-pastry - nu med bladguld!"

Desserterna skulle gå att beställa i halvportioner. Jag var vid det här laget rejält mätt, men kunde inte motstå frestelsen av två verisioner... När jag beställde visade det sig naturligtvis att just det ena av mina val inte var tillgängligt som halvportion... Här någonstans borde jag ha backat, men inte. Kör på, maestro, give me the full size! Först kom dock halvportionen med fluffig vaniljkräm, glass och frasig mille-feuille deg. Läckert! Här fiskade Elvis fram en 2003 Inniskillin Vidal Icewine, som hade en riktig wow-känsla över sig. Häftig doft av hjortron, aprikos och bränt socker följdes av en söt, balanserad (inte simmig) och lång smak. Mycket bra, och åter en lysande matchning.

Chokladparfait med mascarponecreme - och mer bladguld...

Så kom den fullstora desserten, och här var det bara att ge upp. Mäktig choklad, tjock mascarponecreme - och till det en kopp drickchoklad lika simmig som vilken sås som helst. Hur mumsigt som helst, men ändå chanslös. Vinerna verkade inte längre följa någon given lista, utan Elvis verkade välja lite fritt. Här kom en Vinsanto 1988 från Argyrou Estate, Santorini på bordet. Att det fanns ett grekiskt vin med samma namn som det italienska var en nyhet för mig - och vilken nyhet! Fantastiskt trevligt vin med lätt viskös känsla, hög syra och toner av bränt socker och fikon. Enligt Elvis hade det fått 100 RP-poäng, och det vete sjutton om jag skulle gå med på. Riktigt i d'Yquemklass var det kanske inte, men 95+ i alla fall!

Till kaffet önskade jag mig en Delamain 1968, men den var tyvärr slut (slarv!). I stället erbjöd mig Elvis en Chateau Fontpinot XO, och, tja, den gick väl ned. När så friandise-vagnen kom rullande hade jag nått bristningsgränsen och vinkade avvärjande redan på avstånd. Kom inte hit! Min vän Elvis kom i stället - när notan var betald - och stack åt mig en grappa; en Barbera 2004 som var guldgul till färgen och hade russinstickig doft med inslag av katrinplommon. Förvånansvärt nog var det balanserat, rent med drag av russin, fikonsufflé och kryddig julfruktkaka. En av de bästa grappa jag provat!

När så inte ett skrymsle fanns kvar att fylla vaggade jag likt Mr Kreosot långsamt ut ur lokalen. Elvis frågade innan jag gick efter feedback på vad de kunde göra bättre - ett lika oväntat som välkommet drag av en tvåstjärnig restaurang! Förutom att Elvis lyckades välta ett glas på golvet vid dekanteringen, att en välmenande servitör ville toppa upp mitt bourgogneglas med den nydekanterade bordeauxen, att de inte hade den konjak som stod i listan och ett par tre till småmissar i samma stil så var det i det närmaste ett perfekt restaurangbesök. Och eftersom jag värdesätter personlig omtanke och dialog mycket högre än formell perfektion så var det viktigare för mig hur småmissarna hanterades och det - trots serviliteten - personliga tilltalet i servisen.

Sammanfattningsvis en upplevelse som lätt kvalar in på topp fem-listan över restaurangbesök; sannolikt på topp tre. Operakällaren 2000 och Lucas Carton, Paris, 2003, finns i samma härad rent känslomässigt, men det är svårt att minnas detaljerna. Hur som helst ett besök väl värt fem timmar och en spräckt budget!

à la grecque

I morgon bär det av till Aten. Två dagars konferens som förlängs med ett par privata hotellnätter och turist i Aten på 36 timmar. Bord på Spondi är reserverat, och rapport kommer såklart. I övrigt hoppas jag på lite sol, en god bok på en uteservering och en tur till Akropolis; nya muséet lär ska vara bra...

2007 graillot crozes-hermitage

Ett vin som hajpats rejält i vissa årgångar släpptes i ny årgång idag. Mig veterligt har jag bara provat årgång 2000 av Graillots Crozes Hermitage hittills, på Vinmannens 30-årskalas för snart tre år sedan. Det imponerade då, och visade tydligt att lagringsviner inte alltid behöver kosta skjortan. Även om priset nu ligger nära tvåhundringen så känns det fortfarande inte alltför blodigt att lägga undan några flaskor för bättre dagar.

Så, nästan av tradition såg jag till att lägga vantarna på fyra flaskor idag, med plan att låsa in och glömma bort några år. Eller...? Raskt återvände jag till butiken i Gränby centrum efter en femte flaska - varför inte prova redan i kväll? Allt detta prat om hur ljuvligt det är att dricka det ungt, "på frukten" osv, osv... tja, det skadar ju inte att prova?

Att det är ungt avslöjas obarmhärtigt redan i karafferingen, då det skimrar tydligt i blårött. Inledningsvis känns den lite sluten, men växer snart med luft. Efter tre timmar i karaff är det ett vin som genomgått en intressant omvandlingsprocess. Till maten, strax efter öppnandet och när den fått hämta andan en stund, är det i princip omöjligt att komma förbi de vitpepprade björnbären. Doften är stor och mättad och inte särskilt nyanserad. Det är gott men känns lite oslipat. Nu, ett par timmar senare, tycker jag att doften är mer nyanserad, något mer återhållen och mycket intressantare. Nu är det inte bara björnbär utan också mörka plommon, lagerblad och nyskivad, mild salami (typ...). Även i munnen har det satt sig något, och jag upplever det som mer balanserat och om inte finstämt så i alla fall mer polerat. Eftersmaken är lång och domineras av vitpeppar och kryddor. Ett bra vin. Riktigt bra, till och med. Dricks det idag så vill jag klart hävda luftning = en nödvändighet. Det blir väl snart dags att öppna en -04:a för att jämföra i andra änden av tunneln...

För övrigt kan konstateras att SB:s månadssläpp i vanlig ordning innehåller ett moment av slumpens skördar... Champagne av ågång 1996 börjar bli svår att få tag på, så ett nysläpp av 360 flaskor av Duval-Leroy 1996 för under 400 kr lockade naturligtvis fler än det fanns flaskor till. Jag kom ned till regeringsgatan omkring kl 13, och hade strax innan tolv sett i noteringarna att det borde finnas nio flaskor kvar. Sannolikt borta innan jag hinner dit, förstås, tänkte jag. Mycket riktigt, väl på plats stod inte en flaska att uppbringa. Jag lämnar butiken i oförättat ärende när jag plötsligt genom glasväggen ser en öppnad champagnelåda ståendes ovanpå ett par andra vinlådor, uppenbarligen inte tomma, ganska nära entrén och lätt gömd bakom en stolpe... Det kan väl ändå inte vara så att...? Måste kollas, så jag går in igen.

Ovanpå en låda California White ligger två flaskor Duval-Leroy -96 och väntar på att plockas. Hur de hamnat där och vem som lagt undan dem frågar jag inte, utan tar dem och betalar glatt. Finders keepers! Kul när man får oväntat napp, men en viss känsla av ovärdighet är svår att skaka av sig...

1978 Bonnes-Mares GC, 1985 Musigny GC, 2003 Doisy-Daëne L'Extravagant m.m....

Så var det dags för några förväntansfulla herrar att samlas för lite vin och mat. Pokermannen hade ett stort behov av att prova gammal bourgogne, och vilka är vi att neka honom sällskap på denna angenäma resa? Så Pokermannens vän E, Vinmannen, IT-mannen och jag bänkade oss förväntansfullt denna senoktoberruggiga fredagskväll...


Först ut kom en mogen champagne, i form av Gosset Celebris 1988. Gosset är ju ett kvalitetshus med anrika traditioner, och 1988 ett champagneår som alltmer framstår som ett av de allra största på senare tid. En Gosset -52:a kom för övrigt trea i Juhlins stora Milennieprovning... Om 1988 Celebris (34% PN, 66% CH) är han inte fullt lika entusisastisk och ger 88p med potential på 93p; provad april 2000. Flaskan är inropad på auktion och den förra levererade bättre, enligt Vinmannen.

Det är alls inget fel på den; trots att den knappt pyser vid öppnandet har den fortfarande en del mousse. Det lägger sig dock ganska snabbt i munnen och saknar därigenom en del av champagnens uppfriskande dimensioner. Jag står med båda händerna i maten och är lite ouppmärksam, men uppfattar ett moget vin med inslag av röda äpplen (äppelkaka, säger någon) och kanske en svampton. Gott, speciellt men inte extraordinärt.



Förrätten blir en variant på en rätt jag gjort flera gånger. Soppa på hemodlade jordärtskockor spetsad med amontillado och hemgjord cider, med en liten bit marulk som överbakats med hack på äpplen och rotade hasselnötter. Allt för att försöka passa till min vinöverraskning för kvällen. Om man går till Regeringsgatans vinkällarbutik, berättar om en middag för vinnördar och frågar efter ett moget vin att erbjuda dem är nämligen risken stor att man kommer hem med en gammal vit rioja...!

Toner av äpplen och nötter utlovades och visst fanns de där, tillsammans med en lätt oxiderad ton utan att vara madeiriserat. Det var inte helt långt från sherry i såväl doft som smak, men ändå distinkt annorlunda med mer frukt. Det växte avsevärt under kvällen, dessutom. Vinet höll kamraterna verkligen brydda en stund, innan Pokermannen stilsäkert landade i just "gammal, vit rioja". Hatten av! 1976 Viña Tondonia Gran Reserva Blanco från R López de Heredia kommer inte att toppa årsbästalistan och är några hundralappar från prisvärt, men kuriosafaktorn var hög och ytterligare en kunskapslucka någorlunda tilltäppt.

Kamrat E bidrog med ett vitt vin i form av 2002 Cape Mentelle Semillon/Sauvignon Blanc. Med nästan överdrivet gräsiga, gröna dofter kändes det inte helt balanserat och bedömdes som varandes över och förbi toppen...

Kvällens huvudnummer var ändå två röda storheter. Till den helstekta gåsen kom två bourgogner från Joseph Drouhin på bordet; båda inköpta via SB och Hjo Grosshandel. 1978 Bonnes-Mares Grand Cru och 1985 Musigny Grand Cru gjorde var och en skäl för sin anrika bakgrund...

Bonnes-Mares var tydligt mer mogen än Musignyn, och hade en underbar doft som var på en gång blommig och lite jordig med klara inslag av torkade nypon! I smaken fanns så mycket balans och mognad med urläckra svamptoner och tryffel. Löjligt gott, och den framför allt doftmässiga likheten med mogen barolo var uppenbar. Det här vinet hade klara likheter med den Clos Vougeot -61 jag provade i Wien för ett par år sedan, och det är inget dåligt betyg...

Musignyn var som sagt klart yngre, med mer frukt i behåll och egentligen en bättre balans som helhet. Möjligen lite sluten inledningsvis för då tyckte jag att Bonnes-Mares var klart bättre. Efterhand växte det och blev större och större... Längd, finess, balans, elegans känns nästan självklat när vi pratar bourgogne på den här nivån, men tål ändå att nämnas. Jag finner ändå i mina noter att jag gjort färre referenser kring det här vinet, och höll det inte lika självklart som favorit som övriga runt bordet. Jag kom aldrig riktigt underfund med det, och Pokermannen eller Vinmannen får gärna utveckla sina intryck av Musignyn...

Till ostar öppnades två halvflaskor; 2005 Chateau Talbot (odrickbart ung! fånigt!) och Taylor's QdV -88 (fortfarande ett riktigt bra köp om än årgången gör den inte helt balanserad).

Så kom en - om jag får säga det själv - riktigt lyckad saffranspannacotta på bordet, på enklaste sätt serverad med en lätt värmd aprikosmarmelad av bättre sort. Sött och smakrikt - och det var det i glaset också. 2003 L'Extravagant de Doisy-Daëne är en specialcuvée från denna överpresterande andra cru, första gången tillverkad 1990 och sedan dess endast under utvalda år. Om jag förstår det hela rätt så lämnas 1-2 klasar Sauvignon Blanc på stockarna för extremt sen skörd, vilket innebär att inte bara botrytis utan även passerillage farit fram med druvorna. Resultatet är en oerhörd rikhet och koncentration; vars like jag endast tidigare mött i d'Yquem! Doften är intensiv och fylld med marsipan och torkade aprikoser. I munnen har det en otrolig längd och är nästande påträngande koncentrerad; simmigt söt utan att för en sekund tappa skärpan genom en hög och balanserande syra. Serverad blint hade jag nog gissat på Yquem på koncentrationen, men samtidigt kanske på ett svagare år på grund av något lägre komplexitet än förväntat. Det sagt på en Yquem-skala - tro inte för en sekund att vinet var okomplext!

Lärorikt, skojigt och en del oväntade upptäckter - tack till mina vinfanatiska vänner som utsätter mig för sådana här upplevelser!

2004 domaine santa duc gigondas

Ett år sedan sist... Och ett vin som i mitt tycke levererar bra balans mellan fortfarande ungdomlig fräschör och frukt och begynnande mognad. Vid fem års ålder har vinet förlorat alla ungdomliga blåstick och färgen är djupt, mörkt sammetsröd. Hustrun luftade vinet i karaff medan jag satt i bilen, och det hade kanske mått bra av att få stå upprätt en stund först (no offense, älskling, du gjorde bara vad jag bad dig om!). Fällningen gör sig hur som helst påmind i glaset som mikroskopiska små mörka prickar...

Doften är fylld av mörka bär, främst åt björnbär till men också en del åt rödare bär som jordgubb/hallon. Samtidigt backas bärtonerna upp av kryddigt sandelträ. Men det är i munnen det händer. En del viner är ju nose wines - det här är definitivt ett mouth wine! För även om doften är angenäm och inte okomplex så är det smaken eller framför allt munkänslan som förför. Inledningsvis en fruktfylld entré, följt av fat, kryddor och kanske en smula vanilj (?), som efterhand övergår till allt stramare och stramare slut. Vinet liksom klämmer åt i eftersmaken och väljer att inte släppa greppet på en lång stund. Tanninerna är väldigt närvarande utan att ta över på ett obehagligt sätt, och trots sitt sträva slut är det ett vin som ändå inte kräver mat.

väntans tider...

Pokermannen besökte mig i måndags med en väska med kluckande innehåll: "De här behöver stå upp och acklimatisera sig en stund..."

Vinmannen ringde mig från Gävle: "Fan, fredag är sämsta möjliga dag... Men det kan gå om jag kan ta tåg tillbaka vid 22-tiden. När kör vi?"

IT-mannen ringer från jobb i Frankrike: "Jag behöver imponera på min franske kollega - exakt vad sa du att vi ska dricka på fredag?"

Pokermannen igen: "E tar nog också med sig något... Och om I kommer så ber vi honom fixa lite ost och något bra till!"

Vinmannen: "Sauternes, någon?"

Tja, det artar sig till en trevlig liten sittning på fredag! Post kommer...

2006 chateau pibran (hlf)

En lördagkväll med nyinstallationer och bråk med nya datorn efter förra helgens totalhaveri av moderkort, processor - the shit...! Veckans förkylning har gått upp i bihålorna och läget för fint vin är inte på topp. Samtidigt vore det ju gott med ett inte helt karaktärslöst glas rött till en liten ostbit så här på kvällen...

Lösningen heter i kväll Chateau Pibran 2006; något så ovanligt som en halvflaska av anständig bordeaux till i sammanhanget ganska rimliga 135 pix. Min näsa är alltså klart dämpad i kväll, men det känns ändå som att det här är ett ganska bra vin, med finkorniga tanniner och en smak som inledningsvis kändes väldigt ung och bärig men som växte till sig under kvällen och hittade framför allt trevlig mockatoner.

Jämfört med en La Tour de By 2004 (jo, de finns fortfarande!) från tidigare i denna snordränkta vecka så har Pibran bättre struktur och grepp, medan LTdB fortfarande busar runt i gödselstacken och skvätter blod på rostiga spikar, eller hur det var? Pibran är det bättre vinet, men saknar den där dimensionen av blyerts och järn som jag gärna ser i en Pauillac. Kanske är det bara för ungt? Jag kommer nog att köpa på mig fler halvflaskor mest för att formatet är väldigt bra att ha hemma, men känner inget behov av att lägga undan en låda. Om provning utan snor i bihålorna ger annat resultat återkommer jag...

PS Lite mer läsning idag på fm ger följande fakta: slottet klassades som Cru Bourgeois Supérieur i 2003 års omklassificering - den som senare ogiltigförklarades. För att vara Pauillac har det ovanligt (onödigt?!) hög Merlotandel; 2006:an skall ligga på hela 70% Merlot. Det förklarar säkert en del avsaknad av mina Pauillacreferenser...