2007 dr loosen wehlener sonnenuhr riesling kabinett

Vi öppnar den här flaskan som matlagnings- och pyssel-tipple i går och fortsätter idag. Redan vid första smaken är hustrun - som haft en period med begränsad vinentusiasm - helsåld, och jag faller strax därefter. Säsong eller inte, halvtorr tysk riesling när den är som bäst har alltid en plats på mitt bord!

Doften är frisk och mättad samtidigt, innehåller en del persika, vita blommor, päronsplitt och svagt med citrus . I munnen är det läskande, kanske lite blygt inledningsvis men blommar ut efterhand till en lång och behaglig eftersmak med perfekt balans mellan sötma och fräschör. Efterbettet i syrorna kunde varit något, något stramare för full pott hos mig, men det är ingen tvekan om att det här är ett riktigt välgjort godisvin att pimpla i generösa drag i bersån till våren. Eller framför brasan nu. Eller till sushi. Eller... Med en alkoholhalt på 7,5 vol% känns inte heller den där extra påfyllningen i glaset särskilt belastande.

Naturligtvis kan det här vinet också sparas med spännande resultat som följd - men hur skall man klara det!?

1997 radici taurasi riserva och 1960 warre's

Efter julmaten känns det bra att bryta av med något helt annorlunda. Vi lagar pasta med mozzarellaost och prosciutto och dricker Mastroberardinos Radici Taurasi Riserva 1997 därtill. Jag var ju på deras provning i Uppsala under hösten, men blev inte då så imponerad som jag kanske förväntat mig. Min provningsstatus var dock inte i bästa slag den gången med begynnande förkylning i kroppen, och jag föredrar alltid att prova vin i lugn och ro, gärna ihop med mat. Dags alltså att ge det anrika huset en ny chans.

Vinet får ungefär en halvtimme i karaff. Genast vid första sniffen känner jag igen dofterna från provningen. Det signaleras rustikt, moget, syrligt och inte särskilt inställsamt. Mums! I storkupade riedelglas (tack, hustrun!) koncentreras dofterna bättre och fokuseras i näsan. Torkad frukt, lingondricka, läder och kryddor finns i doften och i munnen hittas ett stramt, närmast syrligt vin med mognad, syrlig frukt (tranbär/lingon) och läder. Det här är ett matvin, som behöver något på tallriken för att komma till sin rätt. Det är inte utan komplexitet och jag är ju normalt svag för mogna viner, men jag kan inte komma förbi associationer till en övermogen och betydligt enklare periquita classico 1994 på Madeira för ett år sedan. Jag tror att det är syrligheten som gör att det känns tunt om man provar det utan mat till - det har ju annars bra längd... Hur som helst; ett gott vin och bättre än jag upplevde det på provningen sist, men jag är fortfarande inte såld.



Det är jag däremot på mogen port... Efter att ha bjudit brorsan på en Taylor's -66 förra julen konstaterade han - som annars inte är någon anhängare av söta viner - att han dittills endast druckit för ungt portvin. Med honom i åtanke ropades därför lite mer mogen port in på auktionen häromveckan. I kväll knäcktes Warre's -60. Ett nära 50 år gammalt vin, som var genomskinligt med drag åt tegel.

Visst mått av respekt infinner sig med sådana flaskor, och jag kan inte låta bli att tänka på vad som hände år 1960, många år innan jag själv föddes; ja innan ens mina föräldrar träffats. Samma år som dessa druvor mognade på portugisiska stockar prästvigs de första kvinnliga prästerna i Sverige, Arlanda öppnas, John F Kennedy väljs till president i USA osv, osv... Det går inte att bortse från den dimensionen, och varför skulle man? Varför skulle njutningen som druvornas saft i sig ger vara större eller bättre än njutningen som sammanhanget ger i sin helhet?

Stilton och port...

Det här är hur som helst en flaska i mycket god vigör. Den har stått dekanterad under lock i ett par timmar, och är spänstig och vital; full av apelsin, nejlikor, fikonmarmelad, nötter och lakrits. Kanske lite tunnare än förra julens port, men till några väl valda ostar stod den sig mer än utmärkt. En fantastsik dryck, och brorsan vidhåller numera med viss emfas att portvin skall vara från 60-talet...

2004 madiran maumus och 2003 castello di brolio

Jag har konstaterat förr att något av det roligste med att lagra vin är när "enklare", billigare viner utvecklas till något mycket större och bättre på ett par, tre år. Jag skrev tidigare i höst om Raimats Cabernetvin, och nyss provade jag min andra flaska av ett helt annat vin, 2004 Cuvee le Paradis av Jacques Maumus. Ett 75-kronorsvin som legat två år efter inköp i egen källare. Mycket stor doft av mörka frukter, örter, lakrits, kryddor och vitpeppar men med en tydlig mognadston som gav anrättningen ett lite "murrigare", mer komplext och inte lika omedelbart intryck ("skogssvamp" dök upp i huvudet när jag satt med näsan i glaset). Bra kropp, hyfsad struktur och mer än godkänd längd. Jag tror att jag kunnat ställa det här vinet i en 150-kronorsprovning och det skulle gå därifrån med högt huvud.

Vinets beställningsnummer finns kvar på SB, men med hänvisning att det inte längre går att beställa... Att det är en blandning med Tannatdruvnan inblandad förefaller rimligt, men jag hittar inga proportioner någonstans. Någon Rhônedruva också, kanske? Efter lite letande hittar jag - naturligtvis! - att F&V provat vinet vid släppet för mer än två år sedan. Som väntat har det vunnit allt på att ligga till sig en stund - hur skall jag hålla fingrarna från resten?

På lördagen korkades en varm årgång Castello di Brolio upp. Hustrun har ju haft en fäbless för italienare från 2003 och varför inte? Vinet köptes också det för två år sedan, men borde kanske ha legat minst det dubbla i källaren. Det är i alla fall min slentrianmässiga analys när vinet är bättre dag två ån dag ett... I kväll visar det upp sig från sin bästa sida med yppig körsbärsfrukt, kärnbitterhet, viss kryddighet och ett stråk riktigt mörk choklad. Riktigt bra längd, balanserad men fortfarande ung och sträv. I går tyckte jag att det var lite slutet. Inga brännskador eller övermogen frukt såvitt jag kan bedöma.

För övrigt har logistiken fungerat, och Direktören hade med sig två flaskor port (Warre's -60 resp -66) till Uppsala från auktionen sist. En halvtimma innan hans flyg mot Alperna i går hann jag dit och hämta upp dem. Julen räddad, hoppas jag - skall bara hålla beredskap i några dagar först...

vinauktion - enstaka flaskor

I går smet jag från plikterna en stund och bevistade årets kanske mest intressanta vinauktion för oss som faktiskt vill dricka spännande viner. Auktionen med enstaka flaskor hade samlat en spännande uppställning av mindre poster, mindre kända slott eller udda årgångar. Visst fanns där också någon Latour -82, men överlag var det lite mer återhållsamt jämfört med de stora auktionerna.

Tyvärr blev det inga insop så länge jag kunde vara kvar, men Vinmannen tog igen en del längre fram. Ett par mogna port och lite bourgogne har jag lovats få överta, och det får väl vara bra så. Dessutom har han lovat att några andra klipp som han inte vill avslöja kommer att dyka upp på en middag framöver... Överlag verkar det ha varit en auktion med chans till en hel del intressanta köp till förhållandevis vettiga priser - någon gång måste jag ha möjlighet att stanna längre!

Avslutningsvis kan jag inte undanhålla eventuella läsare det MMS jag fick tidigare i kväll. En kollega som jag kom i samspråk med häromdagen och som kände till mitt vinintresse passade på att fråga om en gammal flaska som han fått ärva med huset om jag förstod det rätt; den hade visst legat i en matkällare... Det var en Bordeaux, visste han, och årgången var 1962. Synd att det inte var 1961, tänkte jag, men samtidigt är sånt här alltid spännande, och jag bad att han skulle kolla namnet. I kväll fick jag nedanstående bild:

Tja, jag skulle inte ha något emot en La Mission-Haut-Brion 1962 om den kastades efter mig... En snabb koll med Vinmannen visade att han köpt samma vin på auktion i våras för ca 1500 kr styck. 1961 däremot kan kosta runt 10.000 kr... Ingen stor skatt men en spännande flaska att ha snubblat på lite oförhappandes. I morgon inleds övertagandeförhandlingarna...!

blandade småhopp i väntan på...

Några samlade vinerfarenheter från veckan som gått...

2001 Chateau Durfort-Vivens levererade slank drickbarhet i en trevlig, ganska klassisk Bordeauxstil. Gott utan att vara outstanding.

2005 Guigal Côtes-du-Rhône fick mig att fundera på om inte 2004:an var bättre i min mun? Jag tror att den gängse uppfattningen är tvärtom, men samtidigt är väl 2005 varmare och frukten känns lite för påträngande för min känsliga gom. Måste göra en mini-vertikal vid tillfälle...

2006 Fonterutoli på konferensanläggningen i kväll överraskade positivt med varm men inte söt doft och trots ungdom balanserad smak. Bra chianti med körsbär och kryddor som mest framträdande drag förutom faten.

I morgon hoppas jag kunna vara med en stund på auktionen och förhoppningsvis ropa hem någon juklappsport till mig själv från sonen... Visst var det det du skulle ge mig!?

2000 larrivet-haut-brion och andra bilder från redaktören

Arbetet och annat elände står faktiskt i vägen för ett seriöst bloggande för stunden. Det är oroande... dessutom fortfarande utan anteckningarna från i lördags lägger jag ändå ut några dimmiga bilder. Kvällen var lång, mycket trevlig, allt på tallrikarna gott och vällagat, det finländska temat konsekvent genomfört - all heder, Redaktören, till din officiella överflyttning från prospect till member!

Pierre Peters Cuvée Parlement Européen är exklusiv såtillvida att den enbart säljs i Europaparlamentet, om jag förstod Redaktören rätt. Inledningsvis en lite märklig doft som överhand övergick till champinjoner och toner av blodgrape. Delade lägret lite; Vinmannen och Pokermannen var emot - jag tyckte den hade kvaliteter.

Marskalk Mannerheims snaps (50% Skåne, 50% renat, en skvätt gin och en dutt vermouth; ihälles alltid till ytspänning och tömes i ett drag...) och Lapin Kulta fastnade inte på bild och hörde till de - i dessa sammanhang - mer exotiska inslagen. Till sill på pörtebröd satt det dock förträffligt, och det skadar inte att påminnas ibland om att även den nordiska dryckestraditionen har sina förtjänster.

2005 Reclos de la Couronne, 100% Mt från Montagne-St Emilion, var gott men lite för mycket åt det moderna St Emilion för att jag skulle gå igång. Rikt, med drag av söt frukt.

2006 Rutz Cellars Sonoma Cuvée Pinot Noir höll mig på sträckbänken länge. Inledningsvis en doft som för mig helt dominerades av köttsaft och buljong! Om det berodde på att Redaktören stekte ankbröst i köket samtidigt är höljt i dunkel, men det skickade mig i helt fel riktning och jag var doftmässigt och snurrade i Rhône innan jag smakade. Det dröjde länge innan någon pinotfrukt tittade fram, men så småningom kunde det ändå konstateras att det nog ändå var det som fanns i glaset. Efter att ha skickats jorden runt ett par varv av Vinmannen och Pokermannen så hade jag landat i en mellanstegsbourgogne för kanske 400 kr eftersom bourgognarna är bra på att ta betalt för sig. Längre kom jag inte. Doften hade hämtat sig bra; smaken var lite för gles och syrlig för ett toppvin. Så var vi alltså i Californien i alla fall, och en instegscuvée för omkring tvåhundringen... Lurad!

2000 Larrivet-Haut-Brion hade omedelbart en doft helt i min smak. Vinmannen och Pokermannen flinade glatt när de såg mig doppa näsan djupare och djupare i kupan - de visste att de valt ett Konjären-vin! Jag var riktigt imponerad av detta vin inledningsvis, och även om de båda fortsatte sina ledande frågor och fick mig att sväva ut åt olika håll så var det ändå ganska tydligt västra stranden. Och inte Pauillac. Kanske Margaux...? Roligt att få stifta bekantskap med det vin som fick Vinmannen att kasta sig in bloggkommentarerna hos F&V och försöka förklara en del om prissättning på Bordeuax på den svenska marknaden - ett ämne han ofta förgyller våra middagar med i generösa doser...! :-) Vinet var mycket gott, helt i min smak, men hade en tilltagande obalans efter några timmar i glas då jag började uppfatta det som väl syrligt...

Efter portvin, ostar och fantastisk dessert (á la Hallonen...) serverades cognac. Direktören bistod med en flaska som fick vissa i sällskap att kalla på konjakspolisen - var detta verkligen äkta vara!? Hu så räligt - flygplatskonjak av sämsta märke - men intressant! Tack och lov räddade redaktören situationen med en Delamain Pale&Dry; husets cognac för flera av kamraterna och ett stensäkert köp.

Återigen tack för en rasande trevlig kväll!

konjärmiddag hos redaktören...

Tyvärr alltför sen timme för att jag skall kunna redogöra för det som åts och dracks hos redaktören i går. Gott och mycket och länge på alla sätt var det i alla fall, och Finlands självständighetsdag uppmärksammades vederbörligen...

Blindprovningarna som Pokermannen och Vinmannen utsatte mig för var inte enkla - så gjorde de också sitt bästa för att förvirra med ledande frågor! Att gissa prisläget på ett Pinotvin är aldrig enkelt. Vad man själv skulle betala för det är en annan sak. Nyttigt och roligt sådan hur som helst!

Dessvärre lämnade jag mina anteckningar bakom mig, så det kommer att bli lite mer sammanfattande noteringar; förhoppningsvis i morgon.

2001 roda II

Udda flaskor som nästan glömts faller ibland offer för lusten att dricka något lite mer kvalitativt och spännande än det som finns i "brukshyllan". I kväll drabbade det ödet den enda flaskan av Roda II reserva från 2001. Inköpt i september 2006 för 194:- och provad en gång tidigare (jan -07) med relativt gott resultat. 94% Tempranillo, 4% Garnacha, 2% Graciano. Okänd lagringstid på fat. Vad har nästan två år till gjort med vinet?

Tja; frågan är kanske snarare vad två år gjort mig? Doften är sötfruktig, nästan kladdig med påsmetad vanilj i tjocka lager. Underliggande kryddiga toner av sandelträ. Inte direkt lockande om man är Konjären... I munnen uppför det sig dock lite bättre än befarat; särskilt vid något lägre temperatur. Det är fortfarande farligt nära den där överfatade sötfruktskänslan men mognadstonerna av lite multna löv m.m. som har tillkommit och som blir tydliga framför allt i eftersmaken räddar det från magplask. Smaken är således betydligt bättre än doften.

Ju mer jag provar och dricker vin, desto tydligare blir det för mig att de största upplevelserna och bästa behållningarna har kommit från viner med några år på nacken. Unga, kraftiga viner som kombinerats med hög alkohol, mycket frukt och restsötma (Roda II är inte ett sådant) är sällan tilltalande, om än jag försöker ha ett open mind och tror att det finns undantag i alla läger. Slutsatsen blir alltså att jag antagligen idag inte hade tyckt lika bra om det här vinet som jag gjorde för två år sedan vid samma mognadsgrad, men att vi utvecklats sida vid sida och att jag nu när vi möts igen hittar nya sidor hos det som jag uppskattar bättre idag än jag kanske skulle ha gjort då... Om ni läser meningen två gånger till kanske ni förstår.

Sammanfattning: ett gott vin som smakar bättre än det luktar och som utvecklats positivt med ett par års lagring, men som inte sänder mig på jakt efter mer modern rioja.

2007 Hattenheimer Schützenhaus Riesling Kabinett Trocken

En riesling piggar ju alltid upp - eller...? Jag plockade upp den här flaskan för några veckor sedan för att ha enklare basriesling hemma när andan faller på. Matlagning, drinkvin, okomplicerat... Årgången lär ju skall vara bra, men producenten obekant. Etiketten känns nästan kitschigt old-school. Hur som helst är det ett mer än okej vin som visar sig i glaset. Doften är mycket frisk, med päron (piggelinglass!), citrus och något tropiskt inslag?

I munnen är det lite ihåligt i mitten; först en syraattack i första kontakten med slemhinnorna, sedan en kort paus då inget händer, och så en långsamt, långsamt avklingande eftersmak med mycket tydliga syror. Märkligt. Smaken domineras av mineral och citrus medan piggelinen finns i bakgrunden. Hittar också en annan ton som jag har lite svårt att spika; jag far efter litchee men det är inte riktigt det. Tjuvkikar på SB:s smaknoteringar och hittar kommentaren jästaromatisk - där har vi det! Inte i störande mängd, men en liten jästton kan skönjas.

Sammanfattningsvis; gott vin för sin peng, kanske lite obalanserat eller felstrukturerat och en smula endimensionellt, men det skall snarare ses som utvecklingsområden än som defekter. Det tar dock inte plats som husets riesling. Jag kommer nog att vid de flesta tillfällen finna det värt att lägga på ett par, tre tior och gå på Trimbach eller Georg Breuer

en torrlagd helg i beredskap...

Det har varit lite bloggstiltje under veckan. Flera av mina bloggvänner därute klagar på blogue fatigue eller vad det kan tänkas heta. Trötta på att blogga verkar de vara i alla fall. Själv känner jag att jag kanske kräver lite mer än ett glas vardagsvin för att jag skall vilja skriva. Varje dag kan visserligen inte innehålla en bordeauxvertikal, men i alla fall... Sedan måste också tiden finnas. Den har det varit snålt med även denna vecka, och till på köpet är helgen förlagd i beredskap.

Nå; med senaste Decanter på bordet, ett vinsläpp på måndag att planera och två vinauktioner under uppsegling får man nöja sig med att botanisera i tanken. En hel del trevligt moget portvin verkar vara ute på båda lilla och stora auktionen. Här finns julklapparna till din vinälskande maka/make/vän - stoppa en Taylor's 1970 i min strumpa så är jag god och glad hela julen...!

1999 m. chapoutier hermitage monier de la sizeranne

Äntligen fredag! *puh* Veckorna går fort men är också rejält tunga just nu. Omorganisationer sliter mentalt. Långa arbetsdagar och uppkoppling hemifrån varje kväll...

Så med en skön fredagsmiddag i sikte styr jag lunchkosan mot Näsby Park i Täby för att kunna slinka in på Erlands&Ivars. Den här gången rekommenderar de lammrostbiff - och varför inte? Jag kunde inte på rak arm säga om jag ätit det tidigare, men när jag fick se styckningsdetaljen kunde jag i alla fall konstatera att jag aldrig tillaggat det själv tidigare. Liknade mest ett ankbröst... Jag hade väntat mig något mer klassiskt stekliknande, men det visar sig att rostbiffen på lammet är yttersta biten på steken med fettkappan kvar. En ganska tunn skiva kött, således, som efter bryning i panna fick gå färdigt i ugn med ett par rosmarinkvistar. Till det puré på potatis och blomkål med lite västerbottenost och en rosmsrinsky. Inte El Bulli-cooking, direkt, men gott och vinvänligt.

Till det alltså ett nedslag i Bornholmsfynden, men den här gången i det högre segmentet. Maison M. Chapoutier tillverkar viner från de flesta Rhônelägen och några ställen till, men i kväll var det deras beryktade Hermitage Monier de la Sizeranne. Druvorna (100% Syrah) växer på olika lägen som förväntas bidra med olika egenskaper till vinet. Druvorna jäser avstjälkade i öppna kar, och enligt Mölstad sker fortfarande fottrampning. Undrar om det kan stämma? Vinet mognar på ekfat, av vilka en tredjedel är nya. Ingen filtrering.

Vinet dekanteras en halvtimme innan maten står på bordet. En generös skvätt åker i såsen, en annan skvätt i kocken... Med provningen i Gävle i färskt minne förvånas jag över hur urtydliga mognadstoner det här vinet ger redan vid första anblicken. Det är inte ens tio år gammalt, men färgen har mer tegeltoner än de 50-åriga bordeuaxerna... Även doften signalerar mognad i form av en del torkade frukter och portvinsliknande aromer, men också mörk frukt och buljong. Så småningom visar sig också en stallighet som för tankarna till ett annat, klassiskt franskt vindistrikt...

I munnen hittar jag tomatpuré, mer torkad frukt, lite örter, och efterhand också tydlig tobak. Det är inte fullt så fylligt och kraftfullt som jag hade väntat mig, men med bra balans, mycket stor längd och skönt avslut. Kanske lite eldigare än en bordeuax, men med den primära frukten så gott som borttvättad är det inte mycket som skiljer dem åt.

Sammanfattningsvis ett bra till riktigt bra vin; framför allt doftens utveckling under kvällen, längden och eftersmaken gör det här till ett riktigt roligt helkvällsprojekt. Samtidigt undrar jag om det inte börjar nå sin peak redan? Svårt att se att det har en massa oförlöst potential. Priset i Danmark var 359 DKK, dvs omkring 450 SEK. På SB finns årgångarna 2003 och 2005 för liknande pengar.

2000 raimat cabernet sauvignon

Lagring av viner behöver inte handla om prestigefyllda premier cru till fantasipriser. Det här var min sista flaska av en spansk 85% CS/15% Mt-blandning som fått mogna under ett par, tre år.

Enligt etiketten har det fått 24 mån på fat och sedan sex månader på flaska. Sex år i mitt fall, snarare... Fruktorienterat, men med klara mognadstoner. Det är den där portvinstonen uppe i gomseglet som jag uppskattar så mycket, och som i en åttaårig spanjor visar sig på ett alldeles förträffligt sätt. Faten är märkbara men inte alls påträngande. Lite snällt, om man skall vara petig, men inte alls oävet till sen middag på upptinade älgfärsbiffar från frysen. Min bedömning är dock att vinet står på sin topp nu och kommer nog inte så mycket längre än så här - vilket inte är nedvärderande menat.

Aktuell årgång är 2005 och kostar 95kr. Om man får lika god utdelning på det om fem år är det dags att investera i en låda!

2005 nicolas potel bourgogne pinot noir

En enklare bourgogne till kvällens middag. Jag har tidigare konstaterat att bourgogne blir intressant först runt 200 kr, och får inget större skäl att ändra den ståndpunkten. Kanske fortfarande något ung gör den ändå ett ganska så helgjutet intryck. Doften bjuder på röda bär, sandelträ och kryddor; ganska kärvt i munnen och med viss längd. Ingen inställsam sötfruktighet så långt papillerna når; tack för det. Gott, men lite enkelspårigt. Någon större komplexitet hittas inte, men det känns ärligt. Doft och smak stämmer väl överens och även om balansen tippar över en del och syran kanske får lite för stort utrymme så är det ett helt okej, druv- och ursprungstypiskt vin i den enklare stilen.

För övrigt är Kennet Branaghs filmatisering av Henry V bra inspiration till nästa veckas viktiga middagstal till medarbetarna...

skatter från källare och auktionshus

-----------------------------------------------------------------------

*DISCLAIMER*

Följande inlägg kan framstå som reklam. Det är det inte, i det avseendet att jag betalat samma pris för mitt deltagande som alla andra. Ni som följt mina inlägg vet också att jag inte alltid varit odelat positiv till Aeternos viner (deras irrfärder i det moderna St Emilion kräver fortfarande sin förklaring!). Jag eftersträvar en fristående hållning i mina noteringar. Med detta i bakhuvudet så hoppas jag du kan luta dig tillbaka och njuta...

-----------------------------------------------------------------------


Gefle Vinkällare - drivet av i mångt och mycket samma team som bakom Aeterno AB - har regelbundet provningar i sin vitkalkade och ekbordsförsedda källarlokal. Här har man förstått att vinprovning handlar lika mycket som upplevelse och njutning som utbildning. Jag är naturligtvis delvis part i målet men jag tycker ändå att det är så här vin skall provas. Inte kliniskt, analytiskt som Systembolaget gör det och inte rent marknadsföringsmässigt som när Tryffelsvinen virvar in i stan med italiensk kultproducent i hasorna. Ett bra bord och ordentliga glas (inga ISO-kupor); trevliga, vinintresserade människor; mysig lokal, spännande viner och en kunnig provningsledare som kan breda på med anekdotisk kunskap när tillfälle ges.


De flesta provningar i deras utbud har välbekanta teman (Vinland Italien, Vin till Ost etc), men även då försöker de alltid ha minst ett moget vin med i sin line-up. Ett par gånger per år gläntar de dock på locket till helt andra upplvelser. Då skrapar Vinmannen ihop udda restflaskor från auktionsköp och någon kvarglömd flaska från negotianter och bakar ihop till en minnesvärd - och klart prisvärd! - vinupplevelse.

Den här gången blev den röda tråden Bordeaux. Inte mig emot... Äldsta vinet från 1955 och yngsta från 1988. Vi lät ålder komma först och Vinmannen korkade försiktigt upp kvällens första vin. Korken höll ihop och var i fantastiskt fin kondition. Det här började bra...



1955 Chateau Mouton d'Armailhac är en 5e cru från Pauillac som vid tillfället ägdes av baron Philippe de Rothschild; samme ägare som till Ch Mouton Rothschild. Egendomen styckades sedan upp och om jag förstod rätt så kom en del att tillfalla Mouton Rothschild, en del till Pontet Canet och den tredje delen misade jag. 1955 är ett vin som gjordes på druvor från stockar planterade post-phylloxera, dvs som var kanske 70-80 år vid det här laget och som därmed enligt Vinmannen torde ge koncentrerade, långlivade, lagringdugliga viner. Årgången hör till de bästa från femtiotalet. Broadbent kallar den undervalued och delar ut fyra stjärnor med spets.




Men kan verkligen en "enkel" 5 cru ha överlevt? Inte bara överlevt - den visar sig i otroligt god form. Färgen är varmt sammetsröd utan särsilt mycket tegel eller brunröda inslag. den ser förvånansvärt tät ut. Doften är fantastisk; mogen, jordig, en del torkad frukt men också färska bär och frukter. Smaken har bra längd, balanserad, fortfarande jämvikt mellan frukt och andra aromer, ganska komplex, ingen störande syrlighet (röda vinbär) som jag ibland finner i äldre viner... Rakt igenom ett kanonvin!




1961 Chateau Giscours är en 3e cru från Margaux. Första doftintrycket är kaffe, följt av torkad frukt, dadlar, svamp/tryffel?, kryddnejlika, nypon... Antagligen det vin som växlar mest under kvällen men ändå håller ihop fantastiskt bra. I smaken hittar jag också en örtighet och vi diskuterar ett animaliskt inslag. Vinmannen är inne på stekta kantareller, jag famlar efter lätt brända bondkakor....!? Fantastiskt intressant och fascinerande vin som stack ut; antagligen kvällens vin för mig. Broadbent ger 1961 fem stjärnor: ...one of the best of the century.



1970 Léoville-Las-Cases är en 2a cru från St Julien; kanske det slott som skulle kunna aspirera på en höjning till översta pinnhålet vid en revidering av 1855 års klassificering? Doften känns först lite återhållen jämfört med de två första, men kommer efterhand. Här finns kaffe igen samt en del mörk frukt. Det är strävt, tanninrikt och känns yngre än vad det är. Det är fantastiskt gott, men kanske lite spretigt; åtmistone efter någon timme i glaset? Något är det som inte håller riktigt hela vägen i alla fall... Broadbent: An imposing vintage (fyra stjärnor).



1979 Chateau Cheval Blanc kräver kanske ingen närmare presentation. Kungen av St Emilion med en druvblandning på 60% CF och 40% Mt visar sig dessvärre inte från sin bästa sida. En lättare korkdefekt har inte dödat vinet helt men gjort att det inte alls når dit de skulle ha kunnat. Munkänslan är dock fascinerande fyllig. Enligt Broadbent hade... the right bank vineyards ... a very successful year (två stjärnor; stora skillnader mellan slotten)


Vinmannen vore inte Vinmannen om han inte raskt ryckt fram ett ersättningsvin. Efter en snabb omröstning runt bordet vann avbrott framför kontinuitet.

1980 Alighieri Vaio Armaron Amarone korkas därför raskt upp. En kort sniff gör saken klar för mig - det här provar jag sist... När jag väl återvänder till vinet bjuder det en körsbärslikörliknande doft, och i munnen är det eldigt och närmar sig digestifen i känsla. Toner av marsipan dyker upp, men det är förhållandevis slankt och i mitt tycke inte särskilt sött. Bra ostvin! Broadbent är måttligt imponerad: An uneven and generally disappointing year.

1988 Léoville-Las-Cases känns som en riktig ungdom i sammanhanget; det enda vin som fortfarande har en tydlig potential. Doften skiljer sig också från övrigas, med inslag av mint, örter och - för första gången - svartvinbärsfrukt. I munnen är det tätt, strävt, koncentrerat, balanserat med strama tanniner. Ett riktigt bra matvin som skulle mått bra av en stekt biff och en fet sås... Jag lanserade teorin att det här kunde vara kvällens bästa vin om potentialen räknades in. Ren gissningslek, förstås, men vinet var riktigt bra redan nu och kan utvecklas ytterligare. Broadbent ger året fyra stjärnor: Undoubtedly a very good vintage...

När alla viner provats plockar Vinmannen fram generösa bitar av Appenzeller, Gruyere, Brie de Meaux m.m. och alla vinerna får en ny chans i sällskap av något tuggbart. Några växer med uppgiften, kanske framför allt Giscours -61. Till ost hör ju annars portvin; så också denna gång:

1966 Taylor´s Vintage Port tappat av BBR i England. Andra gången jag provar detta vin, och jag upplevde den här flaskan som mindre fullgången med en del "unga" fruktiga inslag bland alla fikon/dadlar/russin/nötter... En ton av björnklister och spritighet i doften dyker också upp. Otroligt gott, med längd och balans. Portvin när det är som bäst! Broadbent ger fem stjärnor till årgången, tycker att den är bättre än den mer haussade -63:an och kallar den: An attractive, elegant vintage.

Avslutningsvis rundades denna lätt hedonistiska provning av med kaffe, choklad (tryfflar och Valrhonabitar) och armagnac.



1958 Delord Vieil Armagnac är ett fantastiskt gott destillat, med den rundhet i smaken som bara lång mognad kan ge. Inte eldig, inte spretig - bara underbar! En lika gammal konjak hade kanske haft tydligare inslag av rancio, men det är en smaksak vad man föredrar. Det här var rasande gott. Broadbent provar inte armagnac... :-)



Att det var en till själ, mage, gom och hjärta upprymd Konjär som tog tåget hem till Uppsala behöver knappt tilläggas. Lärorikt, informativt, roligt, gott - en riktigt trevlig kväl helt enkelt. För 750 kr/person och åtta deltagare lär det dessutom inte innebära några som helst avanser för firman och arbetet måste ha varit ideellt. Att låta fler få chansen att prova viner som man nästan aldrig kommer åt att köpa ens, lära ut om mogna viners förträfflighet och om lagring och handel med mogna viner - allt detta måste ju anses behjärtansvärt och det borde rimligen gå att söka stats- eller EU-bidrag för sysslan? Mer Giscours -61 åt folket!

vad hände med alla dessa italienska trotjänare?

I går avslutades en trevlig bordeaux till fredagspizza. Eftersom det inte riktigt räckte rycktes en halvflaska campolieti ripasso från Luigi Righetti från "brukshyllan". Årgång 2006. Det här vinet har varit stående inslag som husets röda italienska under några år, men jag vet att jag känt mig lite less på det de senaste gångerna. Jag gissar att det är åtminstone ett halvår sedan sist.

Kontrasten med den slanka, strama, balanserade bordeauxn är närmast smärtsam. Jag förmår mig inte ens att avsluta ett litet glas utan häller ut. Det här känns fullständigt väsensskilt från det första vinet; brett, obalanserat, sötfruktigt (ändå är det mindre än 5g restsocker?) och kladdigt i munnen på ett nästan fysiskt obehagligt sätt.

I kväll har jag inte längre det första vinet i närminnet, och gör ett nytt försök. Ripasson slinker nu ner till en pasta utan samma motstånd. Men var det verkligen inte bättre än så här förr? Har årgångsbyte sänkt vinet på samma sätt som Brolio tidigare? Och vart vänder man sig när trotjänare inte levererar?

I morgon bär det till Gävle och några viner som aldrig kommer att få chansen att bli husets röda, är jag rädd...

1998 chateau haut-bellevue haut-médoc

Efter en osedvanligt tung vecka på jobbet med kvällsarbete varje kväll och dessutom beredskap på det så var det en befrielse att komma hem idag. Även om dagen innehöll en del motgångar så fanns det fler positiva delar som övervägde. Ett träningspass till Rammstein på hög volym och sedan hem till en upptinad matlåda ur frysen (rådjur och svamppotatisgratäng). Beredskapen var överlämnad och därmed fritt fram för ett enkelt men gott matvin.


Chateau Haut-Bellevue är en import från sommarens Bornholmsresa. Jag skall inte veva på om bristen på anständig 100-kronorsbordeaux med lite mognad på SB - ni vet var jag står... Här har Anitras efterträdare lite att jobba på.


Färgen är genomskinlig och med klara drag av rödbrunt. Ingen match att gissa at det är ett vin med viss ålder. Om inte färgen avslöjat det redan så skulle doften gjort det. En väldigt klassisk, snygg, mogen bordeauxdoft av torkad frukt, cassis, cigarrlåda, örter... Sist tyckte jag mig finna något slags animaliska toner också - de känner jag inte nu? I munnen är det uttorkande, lite stramt utan att vara strävt; tanninerna bär fortfarande och balanserar upp det hela. Smaken domineras av torkade frukter, cassis och en lätt syrlighet som av vinbär.


Gott, men inte stort. Bra ost- och matvin, men inget att spara längre. Mognadskaraktären ger dock det lilla extra som gör upplevelsen lite mer spännande.




För övrigt kanske jag fick en Echézaux på lotteriet i onsdags, kanske inte. Ett tag såg det ut som om min beställning hade gått igenom, sedan inte, sedan igen... Den stackars expediten på SB hann inte knappa in mer innan allt var borta. Poof! På 30 sekunder hade Sveriges hela tilldelningen av ett vin som ligger mellan 2-25000 kr /flaskan försvunnit. Finanskris, någon?




I väntan på utfallet av fru Fortunas tärningskast åker jag till Gävle på söndag och provar "skatter från källare och auktionskammare", som vännerna på Gefle Vinkällare anordnar. Startfältet som Vinmannen sms:ade häromdagen hade fått de flesta av er presumtiva läsare att lösa biljett till den anrika hamnstaden. Äldsta vinet är över 50 år; två årgångar av en super-second där den yngsta har tjugo år på nacken, en St Emilion av högsta kvalitet osv, osv... Worth a detour. Rapport kommer.

2001 chateau durfort-vivens

Jag har en klar snedsits i källaren vad gäller bordeaux. Av någon anledning har det råkat bli två lådor från kommunen Margaux och årgång 2001. En låda Giscours köptes som ej uthämtad primör för två-och-ett-halvt år sedan. 329 kr flaskan kändes som ett bra pris då. Den andra lådan blev en spontaninropad Durfort-Vivens vid auktionen i juni. Just då tänkte jag inte på att jag redan hade Giscours hemma - lådan såg ut att gå ganska billigt och man vill ju inte komma tomhänt hem, så...

Med andra ord är det hög tid att gräva sig in i lagret. Först ut blir Durfort-Vivens. Till älgfärsbiffar utblandade med ett par rejäla skedar enklare anklevermousse (rekommenderas!), karljohantortellini och sås med svartvinbärstouch kan inte ett klassiskt rödvin misslyckas....

Chateau Durfort-Vivens är 2e Cru Classé 1855, vilket borde förplikta till åtminstone hyfsade stordåd. Nu är ju inte tingens ordning som den borde i Margaux - många slott ligger på en klart högre klassificering än de presterar idag. Svagheten med ett system som reviderats en gång på 153 år... Slottets ägor är planterade med 70% Cabernet-Sauvignon, 20% Merlot, 10% Cabernat-Franc. 40% nya fat. Så mycket mer går inte att utläsa av hemsidan.

Efter en timme i karaff hamnar det i glas och bjuder på en doft som domineras av mocka, örter/gräs och svarta vinbär. Mognaden har helt klart börjat ta sig an detta vin, och även en doft av läder smyger fram från kulissen. Smaken bjuder på liknande inslag; mocka, choklad(?), svarta vinbär - men också inledningsvis ett lite grönt och stjälkigt inslag som dock klingar av efterhand. Det känns helt klart som om vinet är bäst efter två-tre timmar. I munnen är det ganska syrligt och med god längd. Tanninerna är markerade utan att vara påträngande.

Vinet är matorienterat och gör sig bäst med något att tugga på.

Sammantaget ett gott vin, inte extraordinärt, men något nummer större än d'Angludet från förra helgen. Framför allt är doften mer inbjudande till kontemplationssniffning. Precis ett sådant vin som varje klassiskt lagd vinnörd behöver en låda av att plocka i under ett par tre år framöver sådär. Diskussionen om prisvärde lägger vi därhän för i kväll. Auktionshets gör saker med omdömet, och det är lätt att glömma det där påslaget om 20%, okej?

2004 domaine santa duc gigondas

Ett av de första viner jag köpte för egen lagring och faktiskt sparade några år. Det var någon sen nittiotalsårgång inköpt i Norwich, England, under något av mina många besök där när hustrun gjorde post-doc 2001-2002. Den fantastiska butiken Cellar d'Or (ordvitsen gäckade mig ett tag tills den drabbade mig med full insikt en dag på väg till butiken!) hade t ex vertikaler av d'Yquem på lager och portvin av äldre modeller lite vanvördigt travade i hörnen. En Ferreira 1955 har jag ofta nämnt som mitt bästa portvin någonsin och en av mina topp fem vinupplevelser...




Det här vinet köptes dock på SB för strax under 200 kr för snart två år sedan. Det sågades hårt av F&V vid premiären - har det repat sig efter den fotknölsattacken?



Vinet får bortåt en timme i karaff i svalförrådet. Direkt i näsan känns det som en vinstlott. Poängen med att släpa hem vin, trava i hyllor, omsorgsullt katalogisera, klappa på emellanåt och försöka, försöka att tålmodigt vänta in rätt tillfälle - hela poängen med detta förfarande uppenbaras i glaset.


Låt vara att vinet är rustikt. Det är dessutom fortfarande ungdomligt kärvt. Men vad det har är en för mig underbar doft av frukt (björnbär, körsbär), kryddor, trämix (sandel/ene/ceder?) och örter, och i munnen en lång, sträv, sammansatt och tät smak av kryddiga träslag (finns den referensen?), piptobak och lagom kuvad frukt. Det är riktigt rejält grepp i tanninerna fortfarande och kvarvarande flskor kan med fördel avvakta yttrerligare. Skall man säga något till dess nackdel skulle det väl vara att det fortfarande spretar en del, är lite eldigt i eftersmaken (15 vol%) och inte riktigt hittat balansen. Två år till så tror jag det ordnar sig till det bästa!


För övrigt kan konstateras i senaste numret av Allt om Vin att det kostar omkring 4-6000 kr för ett års lagring av runt 50 flaskor i någon av alla kommersiella vinkällare som finns i landet... Om man bygger ett vinrum för 20.000 kr som rymmer i alla fall 400 flaskor så skriver man alltså av den investeringen på ett år! Skönt att veta.

the loot

Så har bytet landat och packats in i lådor och hyllor. Pontet-Canet, Smith-Haut-Lafitte, Haut-Bages-Liberal, Larrivet-Haut-Brion och några halvor Talbot - SB i Täby knappade fort och allt trillade in (åtminstone från kassa 3... ) Tack för det!

Saknas väl egentligen bara Haut-Brion för att samlingen skulle ha blivit en riktig höjdare (sorry, allihopa...) :-)

2002 chateau d'angludet

I väntan på Bordeaux... Förhoppningsvis hämtas tilldelningen av 2005:or ut i början av veckan. Helst skall de väl inte röras på ett tag, om än nyfikna likasinnade tar initiativ för att få ett brett smakprov och göra nya bekantskaper. Spännande - ser fram emot detta!

Nå; under tiden får en udda flaska d'Angludet 2002 stryka på foten. Året är som bekant det antagligen svagaste av de släppta årgångarna från 2000-talet, men är inget totalt bottennapp och torde enligt den brittiska logiken kunna innebära nice claret for early drinking.

Chateau d'Angludet är en klassisk egendom med månghundraåriga anor. Tidigare klassad som Cru Bourgeois Exceptionnel; i 2003 års remake hamnade det i Cru Bourgeois Superieur, dvs en klass lägre. Idag omnämns det inte som medlem i Cru Bourgeois-syndikatet. Kanske blev de sura för nedgraderingen?

Slottets ägor om 32 ha är planterade med 55% CS, 35% Merlot och 10% PV. Man jäser i betongkar (enligt hemsidan; ståltankar enligt Mölstad) och lagrar i ekfat ca 12 månader (enligt hemsidan, 16-18 enligt Mölstad).

Vinet får en halvtimme på sig i karaff för att hämta andan något, men sedan bär det av. Det visar sig något mörkare än väntat i färgen. Inga tydliga mognadsnyanser utan en ganska kompakt djupröd färg med mer dragning åt blått än åt tegel. Doften är inledningsvis fuktdriven, lite kryddig och känns en smula atypisk. Efterhand - om kring två timmar efter öppnandet - har fler pusselbitar hittat på plats och det går att hitta såväl mocka som cassis och lite choklad. Möjligen också ett stråk grön paprika som inte känns helt bekvämt.

Smakmässigt följer det doftens utveckling. Till maten inledningsvis är det ganska fruktigt och bärigt, inte särskilt stramt och känns nästan en smula för lätt till den hängmörade entrecôten. Tanninerna är relativt snälla. Senare stramar den dock upp sig och får lite mer ryggrad. Ett tag blir svartvinbärssmaken närmast parodiskt framträdande för att sedan glida undan igen.

Mycket gott, åt det elegantare, finstämda hållet. Alla tecken tyder dock på att den här flaskan hade kunnat bli ännu bättre med ett par, tre år till på nacken. Så slutsatsen får bli; nice claret for mid-term drinking!

PS På SB finns årgång 2004 för 419 kr; den hör bör ha varit minst hundringen billigare... Vinmannen?

2007 a. christmann riesling pfalz

Det ska ju vara ekologiskt i år... Att ekologiskt odlade druvor har möjlighet att prestera bättre än de som mishandlats med diverse fungicider, pesticider och på andra sätt kemiskt manipulerats känns instinktivt rimligt. Samtidigt så måste ju svampangrepp och annat otyg hållas borta...? Är det så enkelt att kemilådan behövs bara för den late vinbonden ute efter maximal skörd, medan den ambitiöse dito med kvalitet i sikte i stället kan parera hoten med andra, naturligare metoder? Så länge det handlar om att undvika onödiga gifter och gödning så är jag med och tycker det är en i grunden sund inställning. Det är när ekologin det börjar slå över till biodynamikens nakendans i månsken med malda kohorn som skvätts i fyra väderstreck åkallandes Gaia som jag drar öronen åt mig.

En del i den riktningen verkar dessvärre Christmann ägna sig åt. Att plocka bort blad från rankorna för att druvorna skall torka upp och inte binda fukt och därmed minska risk för svampangrepp är en åtgärd som i ala fall gåtr att följa logiken i. Örtteer och månfaser... nja; där återstår en del att bevisa för min del. Att något som redan finns naturligt i naturen (t ex nässlor) skule kunna ge några mätbara effekter om det finfördelas och sprutas ut på en hektar mark känns fullständigt osannolikt. Som den ingenjör man är så krävs mer än att några individer intygar att det fungerar när de inte ens kan leda i bevis hur det fungerar...

I senaste Livets Goda (nr 35) står det en del intressant och nyktert ifrågasättande om biodynamiken. Närmast sanningen kommer kanske Joel Bergström Agerskov, Moestue Grape Selections:

De som väljer att arbeta biodynamiskt ... bryr sig väldigt mycket om det de gör över huvudtaget ... bryr man sig väldigt mycket om det man gör, ja då tenderar ju oftast också resultatet att bli bra.

Jag vet att jag varken först eller mest originellt kommenterar det biodynamiska tramset, men någon gång måste det göras...

Nå; hur var det då med vinet? Jodå, visst är det riktigt gott. Doften är inte så syrafrisk och mineralig som t ex Georg Breuers riesling sauvage utan mer åt det fruktiga hållet, med inslag av honung, omogen honungsmelon och citrus. I munnen känns den generösare och fylligare än GB, med fina, grapebittra syror som stramar upp på slutet. Något mer matorienterad än fördrinks- och matlagningsriesling, även om den säkert klarar det också. Gott, och en klar konkurrent till jämförelsevinet. När får vi den med skruvkork?

jackpot!?

Fick SMS från SB idag att beställda varor nu gick att hämta. När jag ringde upp fick jag bekräftat att hela beställningen såg ut att finnas där, inkl 6 flaskor Pontet-Canet! Återigen har SB Täby visat sig vara snabba på knappandet i detta egentligen ganska så fåniga race. Nu återstår att se om allt skall hämtas ut, men det lär väl sluta så kan jag tänka...

syrrmiddag "no holds barred"

Hustrun städslade mig som kock till lördagens syrrmiddag. Av olika skäl ville vi brassa på lite extra den här gången. Hustrun ville gärna ha samma älgfilé som jag lagade till för någr veckor sedan, och till det dricka den amarone riserva hon köpte på båten häromsistens. Amarone gillas av systrarna. En limit på tre viner infördes också; i övrigt hade jag fria händer.

Till inledande snittar på gåslever serverades champagne. Henriot Millésimé Brut 1996 är en av den krympande skaran champagner från detta snart legendariska år som fortfarande finns kvar på SB. Henriot är en ny bekantskap för mig. Huset är anrikt och äger stora arealer själva i högklassiga lägen. Vinet består av 48% Ch och 52% PN. Doften är urläcker med toner av bröd, nötter, gula äpplen och en lätt champinjonsniff. I munnen signalerar den mognad med en ganska rund men mycet vital smak; återigen med nötter, äpplen och svamp. Förvånande lite citrus med tanke på chardonnayinnehållet som jag ofta förknippar med högre friskhet. Rasande gott; klar köprekommendation med tanke på priset!

Samma champagne ackompanjerade marulkskinder med grönsaks-beurre-blanc. Kinderna fick ersätta de ursprungliga pilgrimsmusslorna pga allergier, och gjorde det med bravur. Snabbt halstrade och bakade i ugn til 53 gader var de naturligtvis mer kompakta än musslorna men nästan lika smältande!


Till varmrättens älgfilé med puré på potatis och palsternacka (med en del västerbottenost...), trattkantarellsås m.m. kom så hustruns amarone. Masi Costasera Amarone 2003 Riserva har en delvis annan druvsammanstättning än den vanliga amaronen; man har dragit ned på Rondinella och lagt till 10% Oseleta - en antik druva som man hävdar sig ha återupptäckt. Förutom att druvurvalet är annorlunda lagras också riservan avsvevärt längre på fat (38-40 mån att jämföra med normalcuvéens 24 mån), och man använder också en större andel mindre fat. Vinet luftas i karaff cirka två timmar före serveringen.

Färgen är tät och kompakt precis som doften. Doften är fylld av plommon, körsbär och fat. Munkänslan är tät och tanninrik, alkholen (15.84%) inte så framträdande som jag fruktat. Det har längd och kraft (naturligtvis), och faktiskt fortfarande hyfsad balans. Smaken dominras av samma körsbär och plommon (både färska och katrinplommon) som i doften. Jag kan dock inte låta bli att hela tiden tänka på vad detta vin hade kunnat bli om tio år sådär... Det är gott nu, men inte vidöppet. Känslan är att det trots luftning fortfarande är en smula knutet. Det undviker dock starkvinsfällan och funkar bra ihop med maten, men är lite endimensionellt. Det är inget vin att sitta och sniffa på med ett fånigt leende; då sticker det till i näsan av alkoholångorna...

Till Andreas Larssons mandelkaka (någon gång skall han få förklara för mig hur han får glasyren att bli fast - för mig blir den en sås!) öppnar vi sedan en Chateau d'Yquem 1997. En av de två halvflaskor vi investerade i på Silja Line blir alltså inte långlivad. Vinet är precis så magiskt som man vill att det skall vara. Vanilj, aprikos, honung och torkade tropiska frukter väller ur glaset som ur en vulkan. Syran finns där och längden och balansen och elegansen och... ja, ni fattar. Vore det inte för priset hade jag haft ett husets vita söta, och jag hade gärna provat det till såväl gåslever som pölsa som ostar!

IT-mannen med hustru bjuds på rester av såväl kaka som vin dagen efter. De kan bara nicka instämmande. Sublimt.

mastroberardinoprovning

Tryffelsvinet är en importör som enligt de själva nischat in sig på små till medelstora producenter av kvalitetsviner, huvudsakligen från gamla världen. Genom ett smart och aktivt nyttjande av internet och epostlistor som marknadsföringsinstrument, och den känsla av exklusivitet som medlemmarna får genom att kunna köpa viner som är "dolda" för andra i SB:s sortiment så har de lyckats väl med att slå sig fram till en stark plats i vinnördarnas kollektiva medvetande. Listiga killar och tjejer, alltså. Att då och då erbjuda exklusiva provningar med gästande producenter är förstås också ett ba trick, men det som skiljer ut Tryffelsvinet från andra firmor är att det bemödar sig om att lämna huvudstaden. Det är faktiskt mycket enklare att gå på provning i Uppsala för oss Uppsalabor...

När sedan F&V berömmer ett vin i en vertikal och man får chansen att prova några själv för en rimlig peng och måttlig ansträngning så är det bara att tacka och ta emot (och om F&V läser detta och Martin har pratat med er så är det jag som är jag... Men vi låter det stanna därvid, okej? Jag har inget behov av att outa i något större sammanhang ;-) ). Tyvärr gör min envisa förkylningsplåga ett återbesök med lätt huvudvärk och koncentrationssvårigheter. Inga ideala förutsättningar, således.

Mastroberardino är en italiensk producent från Kampanien (i höjd med Neapel). Deras specialitet ligger i att odla traditionella druvor som i några fall har månghundraårig eller mer historia i trakten. Hä vankas ingen slätstruken cabernet sauvignon eller lagom fatad chardonnay, med andra ord. Så; fem glas på bordet och den livlige italienaren Dario på podiet. Ett drygt trettiotal Munskänkar och Tryffelsvinsmedlemmar runt borden. Domtrappkällaren är scenen. Spelet kan börja.

Först ut är 2007 Mastro Bianco. Enligt Dario en blend på fyra druvor; SB listar tre: falanghina, fiano och greco. Vinet har fått 90 p i WS berättar Dario stolt och framröstades i samma tidning som 2nd best European white! Bäst i klassen var tydligen någon österrikare som Dario naturligtvis glömt namnet på och som ändå inte finns i Sverige... Jag tycker doften är återhållen, med drag av mineral, ananas och tropisk frukt. Munkänslan är fet, liksom oljig. Hyfsad längd, mer tropisk frukt och inte så hög syra som dario fått mig att vänta. Mnja...

Sedan kommer kvällens andra vita: 2006 Radici Fiano de Avellino. Det här är ett vin som enligt Dario åldras riktigt bra - han har provat 15 år gamla viner som varit riktigt bra försäkrar han. Det här är ett endruvsvin på Fiano, som enligt Dario skall ge en omisskänlig doft av hasselnöt ("ezelnatt"), eftersom det växer så mycket hasselnöt om kring odlingarna... Nåja; nöttonen går faktiskt att hitta, även om doften även här känns blyg. Smaken är snäppet bättre än första vinet: mycket speciell, bätre längd, också något oljig, omogna päron, stendamm (!) och så tropisk frukt.

Så kommer huvudnumren; tre årgångar av det röda flaggskeppet Radici Taurasi Riserva. Detta vin görs på 100% Aglianico.

2004 har stått upphälld i glasen sedan vi kom. Det doftar söt frukt, plommon och kryddor. I munnen är det extremt stramt och har mycket hög syra. Jord, kryddor och tobak dominerar, men den känns spretig, vass och på tok för ung. Överensstämmelsen mellan doft och smak är sådär. Blir dock bättre under kvällen och kan kanske med flera timmars luftning bli njutbar redan nu.

1999 har mer framträdande doft och klart fruktigare. Smaken är fortfarande stram men mycket mer utvecklad och harmonisk. Inte lika syrlig vilket kändes positivt. Mer cigarr än tobaki denna, hävdar Dario, och tja, det kan det ligga något i. Här finns också plommon och lingon/vinbär men avslutet går mot tobak/läder. Kvällens bästa vin!

1997 har mer av mognadstoner, läder, tobak men också syrliga bär i doften. Smaken känns enklare och lite slankare, smalare. Frukten är mer uttorkad, men ändå med hyfsad balans och längd. Tobak, katrinplommon, fikon men också syrlighet. Kommer på mig själv med att associera till lingondricka och en Periquita Classico 1994 på en balkong på Madeira. Kvällens mest intressanta vin!

Sammanfattningsvis var jag inte helt imponerad av detta. Jag var dock långt ifrån i toppform, och kan gärna prova om en del om någon vill försöka övertyga mig om hur fel jag har. De vita vinerna lämnade mig dock tämligen oberörd, och jag tvivlar på att bättre allmäntillstånd skulle ändra detta...

alla dessa val...

En beredskapshelg går mot sitt slut. I stället för att dricka vin får man kompensera genom att läsa om vin och planera kommande inköp. Det senare är just nu svårare än någonsin.

Skall man lägga tid och pengar på att hitta guldkornen bland de Bordeaux 2005 som släpps för beställning på onsdag? Nog för att alla dessa viner mer eller mindre är guldkorn, men det känns viktigare än någonsin att välja efter prestation och inte etikett. Etiketterna är dyra i Bordeuax nuförtiden... Och hur förklarar man att La Lagune toppar Decanters test när Andreas Larsson sågar det längs fotknölarna i Livets Goda?

Eller skall man strunta i det och koncentrera sig på fynden i novembersläppet? Barolo, Bourgogne, Guigals La-La-La 2004 och självaste DRC!?

Eller fokusera på drickfärdiga buteljer; chansningar på udda flaskor med tvivelaktig härkomst som säljs på vinauktionen för enstaka flaskor i december?

Alldeles för många flaskor, alldeles för lite tid (och pengar).

2004 nino negri sfursat 5 stelle

Efter en tung dag på jobbet och inför fyra dagars beredskap och avhållsamhet fick det bli något litet extra på onsdagskvällen. Till pasta med smakrika tillbehör plockades den första av mina Nino Negris 2004 Sfursat 5 Stelle upp. Vi hade ju goda erfarenheter av den lite enklare Sfursat 2003 trots varmt år, så förväntningar fanns där.

inet görs på 100% Nebbiolo som fått torka något, macererat 12 dagar och sedan vilat 16 månader på små fat och 6 månader på stora (om jag kan min flasketikettsitalienska rätt). Det är med andra ord ingen blyg duva i glaset.

Med lite ont om tid störthälls vinet i karaff och ruskas omilt. Doften är nästan stickande intensiv av sötlakritsmed ett mintigt stråk ("skolkritor!" säger hustrun), körsbär, torkad frukt och en kärnbitterhet. En riktig bihålerensare! Dag två när jag doftar på det slås jag dessutom av tydliga chokladtoner.

I munnen är vinet fylligt, tätt, med bra struktur, längd och bara delvis framtungt. Smaken domineras av körsbär/kirsch, fat, torkade fikon (med mycket kärnor som man tuggar sönder så det blir lite strävbittert och tanninrikt). Det är gott till mat, kraftigt och omedelbart men ändå inte utan finess. I det här skedet dominerar dock kraft, frukt och tanniner. Det bör vinna en hel del för min finkänsliga gom när det fått ligga till sig lite, fila ned kantigheten och integrera en del av det som spretar idag. Ett riktigt bra vin med potential att bli fantastiskt!

PS Det är lite roligt att i efterhand konstatera provningsnoteringarna från 2003 Sfursat, och se så många liknande referenser vi fann. Även en sådan sak som vinets serveringstemperatur stämde extremt bra. Efter att det stått framme och nått rumstemperatur var det här vinet nästan odrickbart precis som 2003 Sursat. Intressant.

2001 chateau bel air haut médoc

Ett semesterfynd från Bornholm får pigga upp en grådassig och regnig söndag. den här sortens vin och till det här priset ser vi gärna mer av i Sverige, tack så mycket!



Chateau Bel Air har altså inget att göra med Chateau Belair i St Emilion eller Chateau Bel-Air i Lalande-Pomerol eller Chateau Bel Air i St Estephe... Man kan tycka att fantasin borde ha fått lite friare tyglar här, va? Slottet var i alla fall klassat som Cru Bourgeois när vinet gjordes, och har samma ägare som Chateau Gloria, St Julien. Man makar på 65% CS och 35% Merlot, och vinet får tolv månader på fat om min franska tolkar den informatova men ack så franskspråkiga hemsidan rätt.

Eftersom jag ibland tvekat lite på prisvärdet på Batailley ville jag plocka upp en enklare men klart godkänd bordeaux med den förra i färskt minne. Jämförelsen är naturligtvis inte rättvis på flera plan, men ändå intressant för mig. Jag vet vad jag vill ha i en bordeaux från vänstra stranden.

Mycket av det hittas också här. Doften domineras av mocka, cassis, lite tobak och fat. Mognadstoner utan att frukten tacklat av. Även ett örtigt inslag finns där som jag inte fångade förra gången. I munnen är det medelfylligt med hyfsad längd och ganska snälla men tydligt närvarande tanniner. Good drinkability, skulle Broadbent ha sagt! Smaken blandar frukt, läder och mocka på ett bra sätt. Inget stall, och inte så mycket ceder och blyerts.

Sammanfattningsvis ett bra vin, strålande för prislappen, men lite för kort och enkelt för att hävda sig mot mer än tre gånger dyrare Batailley. Vad som är prisvärt är som vanligt en fråga om plånbok, tillfälle och humör, men det här är i alla fall ett vin som inte skäms för sig och som jag gärna skulle köpa i Sverige. Sju år gammal bordeaux för runt hundringen hittas inte så lätt
på SB. Vinmannen hävdar att marknaden är för liten; ett svårt segment att komma in på; SB:s snåriga inköpsregler... Kom igen nu - så svårt kan det inte vara att förse oss med drickmogen bruks-bordeaux!?

1999 chateau batailley

Chateau Batailley har ju blilvit lite av husets Pauillac, och sämre kan man ha det! Vi har ju nyligen knäckt locket på vår låda 2001:or, så det kan vara dags att ta en tjuvtitt ett par år in i framtiden med hjälp av årgång 1999. Självklart ett vanskligt företag, eftersom årgångarnas förutsättningar att mogna och utvecklas kan skilja sig mycket åt. Jag har dock fått intrycket att 1999 och 2001 kan ha vissa likheter kvalitetsmässigt, och att jämförelsen därmed inte skulle behöva halta alltför mycket.

Redan i färgen antyds mognaden i form av en nyans som börjat dra mot det brunröda. Doften är - efter en halvtimmes karaffering - stor och öppen, och har en tydlig prägel av stall, ceder, lite mocka, läder, höstlöv och en blyertston. Frukten är riktigt nedtonad. Samma intryck fortsätter i munnen. Frukten är om inte helt frånvarande så åtminstone ganska blyg. En frisk syrlighet men inte särskilt tanninrikt. Det är gott för mig med präglad gom, men det känns lite löst och inte tillräckligt uppstramande. Doften är bättre, mer intressant, än smaken. Frukten är på uttorkande men mognadstonerna har inte riktigt blommat ut ännu, och kommer kanske inte heller att göra det?

Sammantaget upplevde jag nog 2001 som ett bättre vin. Jag skall se om jag får chans att ställa dem emot varandra vid tillfälle.

1997 chateau d'yquem

Jodå, så att så är det... En måndag kväll i slutet av september kan ju behövas livas upp lite, och vad passar bättre en lite flytande guld i form av Chateau d'Yquem?

Frekventa läsare av denna blogg vet dock att det inte dricks Premier Cru Supérieur sauternes till måndagspölsan sådär regelbundet som man kanske skulle kunna önska. Faktum är att det var första gången för både hustrun och mig. Men vi tar det från början.

I stort behov av lite kvalitetsid-för-vuxna lämnade vi plikter därhän och son till morföräldrar och kastade oss ut på en 36-timmarskryss till Helsingfors. Silja Line trafikerar sträckan med sina flytande shopping- och nöjesgallerior som har ganska lite med båtar att göra längre, men som överraskade mig med hög ambition på såväl mat som vin.

Första kvällen ombord åt vi på gourmetrestaurangen Bon Vivant. Maten var som sagt ambitiös och vällagad, men kanske utan det där extra måttet av inspiration. Vinlistan på glas imponerade dock, och hade - för ovanlighets skull - stark slagsida mot gamla världen. Frankrike och Italien dominerade kraftfullt.

Min vana trogen började jag leta intressanta viner och sedan fundera ut vilken mat som skulle passa. Med det rika utbudet på glas gick det utmärkt att hålla sig till dessa. Det var där jag alltså till min förvåning hittade Chateau d'Yquem 1997 på glas. För 4 cl ville de ha 175 SEK, vilket i sammanhanget kändes fullt hanterbart. Och den mängden torde ändå räcka utmärkt till förrätten.

Tyvärr, tyvärr hade inte min efterhängsna förkylning återkommit något, och att prova ett vin med lock för örat, rosslig hals och lite halvtäppt är inte särskilt bra förutsättningar. Det var därför med viss bävan som vinet kom på bordet. Det enda jag förväntadde mig var egentligen att bli besviken. Jag tycker mig ha provat en hel del bra sauternes (mogen Rieussec, Suduiraut m.m.), och hade innan den här dagen svårt att tro att jag skulle kunna uppfatta något vin som så markant, entydigt bättre än dessa. Särskilt som jag var i så dassig kondis själv. Men det kunde det. Jösses vad det kunde det.

Redan vid första sniffen var jag såld. Den intensitet som flödade upp ur glaset hade kunnat skölja bihålorna rena hos ett sjölik! Aprikos, honung, tropiska frukter, mango, och ett drag av bittermandel. Och i munnen - en sådan längd och intensitet! Som Vinmannen skrev i ett sms senare när jag meddelade honom tilldragelsen:

"Lysande, så nu har du blivit av med oskulden alltså ... Välkommen i klubben, har man väl prövat så finns ingen återvändo."

Helt riktigt.

En Pomerol 1999 från Chateu Pomeaux hade toner av björnbärssylt, vanilj, kaffe, tobak och mörk choklad och var tätt och nästan lite åt det viskösa hållet. Gott, men inte fullträff i Konjärens Bordeauxtavla. Mycket passande till utmärkt lamm, dock.

På hemresan tilbringades en god stund i den till samma restaruang hörande mycket trevliga vinbaren, där jag testade Ermitage, Corton, Brunello dock fortfarande hämmad av en förkylningsbubbla runt huvudet. Rasande trevligt, hur som helst. Att vinerna som serverades dessutom samtlia fanns till avsalu i den lilla, exklusiva vinshoppen gjorde det hela inte sämre. Den avslutande shoppingen gjorde att det vilar ett och annat godis i vinrummet numera...!

2005 Nicolas Potel Morey-Saint-Denis Vieilles Vignes

Efter en tur i svampskogen med tveksam utdelning så fick vi komplettera upp med lite köpta trattkantareller. På Ica i Luthagen sprang vi dessutom på en älgfilé - en klassisk viltmiddag var plötsligt i vardande!

Älgen bands upp för att jämna till formen lite, försågs med några mortlade enbär i springor och veck, saltades, pepprades och bryntes i panna. För det lilla extras skull flamberades den i porsbrännvin innan den fick gå färdigt till 59 graders innertemp i halvvarm ugn. Till det en gräddig sås på trattisar, en potatis- och palsetrnackspuré som fått koka i gräddmjölk och monterades med smör och cheddar och slutligen en syrlig smakbrytning i form av en rönnbärs- och konjakssylt som "moster Kannan" lagat till i det inre av Dalarna. Det här, mina vänner, blev så löjligt gott att klockorna stannade. Hustrun backade två gånger, och vägrade låta minsta köttsmula förgås. Älgen var otroligt saftig och mör, och hade tagit endast en diskret bakgrundston av enbär. För att hantera blodfetter och ge hjärtat lindring var naturligtvis ett rött vin nödvändigt. Av rent medicinska skäl, alltså.

Vinerna från Bourgogne har den lite trista förmågan att de nästan måste kosta 200 kronor innan de blir intressanta. Det här kvalar in precis under det strecket, och är - minst sagt - intressant! Vinet testades simultant av Finare&Vinare, Drucket och Frankofilen för ganska exakt ett år sedan. Jag var lite senare, och drack det i oktober 2007. Eftersom mitt minne är som det är kollade jag inte upp tidigare provningar innan det här ställdes på bordet. Däremot fick det en rejäl omskvalpning och ca 1,5 timme i karaff.

Jag hinner inte med någon fördjupning i kväll, men kan konstatera att det var riktigt, riktigt gott till maten men blir svårare efterhand. Den unkenhet som flera av provarna ovan upplevde för ett år sedan kan jag inte skymta; möjligen en liten jordton som dyker upp under kvällen. Annars är doften mest präglad av kryddor (sandelträ, kanel?), fat, mörka, söta körsbär, viss jordgubbston. Munkänslan är kryddigt stram med fat och syrliga jordgubbar.

Som sagt, till gräddig sås och fettrik puré satt det bra, men på egen hand fortfarande tufft. Det känns dock som om det går åt rätt håll, eller så var luftningen skillnaden. Värt att vänta på, med andra ord. Nu sätter jag hänglås på resten!

castello di brolio 2003

Äntligen har smaklökarna börjat titta fram så smått efter veckans förkylningsdimma. För att vara på den säkra sidan chansas det inte med ett blygt, finstämt vin där elegans är det första kännetecknet... Det måste vara lite stuns i grejerna i kväll.






Varför då inte plocka fram en Castello di Brolio från den varma årgången 2003. Här torde väl finnas pondus?


Vinet är inköpt för ganska precis två år sedan. Om jag minns rätt så släpptes 2003 före 2001, på grund av sin mer öppna , snabbmognande karaktär. Vilka druvproportionerna är anges inte på hemsidan, vilket kan tyckas lite märkligt eftersom alla tidigare år är angivna med exakt nogrannhet (typiskt mellan 85-95% Sangiovese). För 2003 står det bara Sangiovese, blended with Cabernet Sauvignon. Åren 2004 och 2005 är angivna som Sangiovese with a small amount of Cabernet Sauvignon. Olika uttryck för samma sak eller är andelen CS ovanligt hög i 2003?



Det är inget som avslöjas direkt i doften, i alla fall. Där dominerar mörka körsbär, plommon, fat, söt tobak, kirsch. Kanske kan jag ana en svart vinbärston om jag letar, men den är i vart fall inte framträdande. Jag hade nog väntat mig mer av ungdomligt bråkig frukt, och blir angenämt överraskad. Två år i källaren har antagligen slipat av en del hörn - det här känns som det är i en bra och åtminstone halvmogen drickfas!



I munnen är det kraftfullt, tätt, stramt och med lite ekplanksvarning på slutet. Med reservation för ett något begränsat doft- och smaksinne så upplever jag främst körsbärstonerna som framträdande i smaken, som övergår till något åt tranbärs-/vinbärshållet mot slutet.


Om man skall ha en invändning mot vinet skulle det kunna vara att det är något endimensionellt. Jag hade hoppats på något större komplexitet. När den enda dimensionen är så fantastiskt trevlig och vinet är strukturmässigt så välbyggt (tätt, kraft, längd utan att bli sött, eldigt, obalaserat) så är det dock svårt att värja sig. Mums! Ett riktigt gott vin redan nu!

hr ehrenmark knäcker en 1868

Förkyld och eländig blir det inte mycket på vinfronten. En stadig whisky för att rensa slemhinnorna är ju trevligt, men är inte så mycket att blogga om. Då får man passa på att referatblogga!

I samband med Konjärmiddagen hos Raketingenjören härförleden idkades högläsning på temat "Hr Ehrenmark knäcker en årgång 1868". Vadan detta? Bakgrunden var den att min svärmor vid vår middag för någon månad sedan drog sig till minnes en artikel hon läst för länge sedan där det hävdades att karafferna skulle "vineras" innan de fylldes med vinet. Hon kunde inte släppa tanken, och - som den pensionerade forskare hon är - ägnade jag törs inte tänka hur lång tid på anrika universitetsbiblioteket Carolina Rediviva letandes bland mikrofilmer.

Till alla andras förvåning - men annolikt inte sin egen - kom hon till slut över Dagens Nyheter från lördagen den 31 december 1966. Där, på vad som förefaller vara förstasidan i deras Söndagsbilaga, finns en helsidesartikel med flera bilder och rubriken "Hr Ehrenmark knäcker en 1868". Ehrenmark är förstås Torsten Ehrenmark, legendarisk journalist, DN:s utrikeskosrrespondent i Paris för tiden och fantastisk kåsör.

Artikeln handlar om hur han beställer hem en flaska Lafite-Rotschild 1868 till middagen från vinfirman Nicolas i Paris, och hur den dekanteras på plats innan den i isolerad behållare levereras hem till dörren.Några smakpov kan jag inte undanhålla er:


Till en oxfilé, lätt rodnande som en ung flicka, om det finns några såna som rodnar lätt nu för tiden, öppnar jag gärna en Château Lafite-Rotschild 1868. Det är visserligen bara en Médoc ... men för priset - 105 kronor per flaska - så tycker jag nog att det är ett rätt så hyfsat vin.

...

För att ge Dig, käre obildade läsare, en uppfattning om hur ett 99-årigt vin skall smaka har jag druckit ur två flaskor -68. Jag skyr inga ansträngningar för att skaffa fram förstahandsinformationer som är korrekta.

...

- Nu måste karaffen vineras, sa han. Så att det inte blir något störande vatten kvar när vi dekanterar vår bordeaux. Med en vanlig korkskruv drog han korken ur en flaska Médoc av den typ som säljs på Systemet. Han såg lite generad ut. - Denna Médoc ... är ett vanligt, enkelt Médocvin utan årgång, men det är i alla fall Médoc, samma region som Château Lafite, och kan alltså användas som diskvatten.

...

Medan han höll flaskan absolut stilla, vickade han försiktigt med verktyget och drog långsamt ut korken som en tandläkare drar ut en visdomstand. han luktade inte på den urdragna korken.- Man ser ofta vinkypare lukta på korken, sa jag.Han log medlidsamt.- Vinkypare, sa han. de vet ingenting om dekantering. Vad tjänar det till att lukta på korken?

...

Sedan tittade han på de fyra flaskorna som stod kvar och sa.- Vi knäcker en panna till, va? Ni får den på köppet. Jag är nyfiken på om den kan vara lika bra.


Den som vill läsa hela krönikan behöver bara bege sig till ett bättre bibliotek och leta upp DN från 31 decmber 1966. Och vinet? Jo, det hade smakat bra men inte överväldigande, och klingade ganska snabbt av i glaset...Tack svärmor!

1999 la chablisienne chablis grand cru les preuses

Föresatsen att låta den andra flaskan av detta vin ligga till sig i källaren sprack. Behoven att få unna sig saker kan kännas olika starkt olika dagar, och idag var det ett klart behov. Ett par stadiga gösfiléer plockades upp från Feskar'n i Saluhallen och gösfilé á la Wedholm lagades till igen. Rasande enkelt och riktigt gott och stilfullt. Passar en bätte, lätt mognande chablis som hand i handske. En kombination som spelar mer på det subtila och eleganta än på kraft och pondus.

Jag minns förssa smakprovet som något av en besvikelse. Gott, men kanske inte riktigt i paritet med prislappen. Möjligen något knutet den gången? Jag provar att dekantera omkring en timme före maten får vi se om det gör skillnad.

Doften är elegant och ganska rund, utan att bli Meursault-fet. Återigen slås jag av de urtydliga honungstonerna, och har sedan svårt att komma förbi dem. Jarl Sigurds bästa lagrade mjöd på ljunghonung! Bivax, citrus och mineral finns där också, precis som förra gången. Jag går aldrig in och läser mina tidigare noteringar innan jag testar ett vin för andra gången, men sällan har de stämt så bra överens som nu. Hustrun famlar till och med efter sin nyuppbackade plastleksak igen! Spontant känns dock doften större och mer lättillgänglig än sist? Luftningens inverkan eller andra glas?

I munnen känns vinet först nästan en smula slappt, men skenet bedrar och ganska så omgående plockar det fram en skön syraattack. Det har en otrolig längd, och framför allt honungstonerna dröjer sig kvar länge, länge.

Sammanfattningsvis så upplever jag vinet som bättre än sist. Om det är luftningen som gjort det eller om minnet sviker eller förväntningarna tonats ned... vem vet? Riktigt gott nu i alla fall, så varför vänta?

För övrigt så jäser det hos Konjären. Jag lär aldrig skaffa den där vingården i Provence, så man får hålla tillgodo med vad som bjuds. Att musta äpplen och pyssla om en temperaturkontrollerad jäsprocess ute i förrådet är ingen dålig ersättning. Om allt går väl skall vi till våren kunna njuta av egen cider av scrumpy-typ, dvs traditionell engelsk cider; torr, lätt disig och utan kolsyra. Någonstans inom oss alla bor en liten Didier Daguenau som vill ut (frid över hans minne)!

2007 diemersfontein pinotage

Pinotage står sannerligen inte ofta på bordet hos Konjären. Föga förvånande är det ett vin som planterats i källaren av IT-mannen vid ett tidigare besök. När saft-pinot och sylt-zinfandel inte lyckats övertyga mig har han ändrat taktik i sin strävan om att locka ut mig från Terra Cognita. Och han är naturligtvis hjärtligt välkommen att försöka!

Diemersfontein Pinotage 2007 från Wellington, Sydafrika, är på det hela taget en spännande bekantskap. Det skall villigt erkännas att garden var onödigt högt upp när jag korkade ur, men på något sätt är vin som roligast när ens negativa förväntningar kommer på skam och fördomar får sig en törn.

Vinet dricks under tre dagar, och frågan är om det inte är som bäst dag två när det tonats ned något? Det har - särskilt dag ett - en intensiv, mättad doft av såväl kaffe som plommon, choklad och lite kryddor. Där finns också någon rökt charkton eller prickig korv. Märkligt, lite annorlunda men spännande. Jag är orolig att vinet skall kännas sött - doften antyder att det skulle kunna göra det. Munkänslan är fyllig dock utan att bli besvärande och påträngande och framför trillar vinet inte ned i syltburken. Det svajar på slak lina, men håller sig på benen. I smaken går det att hitta frukt, kryddor och choklad. Behaglig stramhet i slutet utan att riktigt klämma åt.

Sammanfattningsvis är jag positivt överraskad. Det är inte helt i min stil, naturligtvis, men ett välgjort vin med kavliteter. Som bättre vardagsdricka passar det utmärkt, och det känns som om det gör sig bra till husmanskost med lite spretiga smaker. En liten invändning mot reklamtexten på baksidan: This is the one! The original coffe/chocolate Pinotage... Jo, jag håller med om såväl kaffe som choklad, men gillar inte att bli styrd i mina associationer på det viset. Dessutom känns det lite som alla dessa mer och mer skruvade smaker på bordsvatten, yoghurt (guabana/lakrits/lime, någon?) etc. Kan saker och ting inte få vara sig själva? Jag köper vin och inte kaffe/chokladdryck - låt mig hitta referenserna själv!

vinerna hos raketingenjören

Så; tid har infunnit sig för att i korta drag sammanfatta vinerna - och konjaken! - från Raketingenjörens lyckade middag i lördags.




Först ut var en champagne, courtesy of Pokermannen. Leclerc Briant Brut Divine 1996 hade en något mer diskret doft än väntat, men i smaken kom såväl mogna röda äpplen, lite champinjon och hasselnötter. Lång, balanserad eftersmak. Mycket gott! På SB finns årgång 2002 som lovar gott för framtiden.



Till soppan serverades J-M Brocards Vieille Vignes Domaine Sainte Claire 2006. Ett ursprungstypiskt chablis med gröna äpplen, citrus, mineral. Ren och krispig och inga ekfat så vitt jag kunde märka i alla fall.


Två pinot noir avlöste till varmrätten. Först ut kom en leverans från Vinmannen/Pokermannen/Direktörens firma; ett vin de tagit hem på prov från sin bourgogneleverantör. Albert Ponelle Charmes Chambertin Grand Cru 2005 var antagligen i yngsta laget. Jag upplevde det som något återhållet, knutet. Det var dock ingen tvekan om att det var ett vin med potential. Tydlig hallonfrukt, ett jordigt inslag och långt, kryddigt slut. Mycket lent och balanserat.



Kvaliteten framstod tydligare när det ställdes bredvid kvällens andra röda vin. Sumaridge Pinot Noir 2007 hade mörkare frukt och toner av lakrits i doften (Pokermannen hävdade "stensöta" - låt gå för det då...). I smaken fanns drag av söt frukt utan att bli syltigt och jolmigt ("inte sött - bara sent skördade druvor" hävdade Vinmannen) och en bränd ton som drog åt den berömda sydafrikanska röken senare under kvällen. Bourgognen var tveklöst det bättre vinet, men kostade också 3-4 ggr mer...



Till ostarna serverades Fonseca Guimaraens Vintage Port 1988. Sötlakrits, fikon, plommon, körsbär och björnklister i doften medan smaken i mitt tycke dominerades av lakritstonen. Ett bra portvin, utan att äga balansen och djupet hos en stor vintage port av gott år och lång mognad.





Efterrätten var en spännande ungersk variant av fylld crêpe med rommarinerade valnötter och chokladsås; s k Gundel palacsinta eller pannkaka som på restaurang Gundel. Till det Gundels egen Tokaji Aszú 5 Puttonyos 15th Anniversary. Gundels är en berömd, anrik restaurang i Budapest som öppnade åter 1992 efter att ha varit nationaliserad under kommunistregimen. Vinet hade tydliga toner av hjortron och torkad aprikos i doften, men det mest slående var valnötterna i smaken som perfekt mötte dessertens nötter. I stället för kaffe serverades stilsäkert nog thé (ej smaksatt!) till anrättningen, vilket hjälpte till att lyfta fram smaker i stället för att klubba ned dem. Kvällens bästa mat-/vinmatchning!



Efter detta följde alltså tre vintage konjaks av producenten Jean Grosperrin. Det var en för mig ny producent, som förefaller specialiserad just på konjak med årgångsbestämning.



Borderies 1989: Eldig (48%), med ett lätt fruktigt anslag. Russin? Fatlagrad terpentin - fast gott!


Petit Champagne 1973: Eldig (55%?), också här lösningsmedel. I smaken mer mognad, smörkola, knäck och antydan till rancio.


Fins Bois 1968: Mycket annorlunda jämfört med de två första (40%). Earl Grey-thé, marsipan, vita blommor (hägg?).




Sammanfattningsvis eldiga, lätta, torra konjaks i en ovanlig men inte alls - vilket kanske kan uppfattas av noterna - oangenäm stil. På faktabladet från Primeur vin går det bl a att läsa att han inte alls kylfiltrerar sin konjak, vilket han uppfattar reducerar oljigheten "where the aromas lie". Skulle kanske kunna förklara draget av terpentin, vilket alltså absolut inte var så hemskt som det kan låta!



Tack Raketingenjören för en trevlig kväll med god mat och vin och inte minst en lärorik och annorlunda konjaksupplevelse - det var ett tag sedan!