Först ut kom en mogen champagne, i form av Gosset Celebris 1988. Gosset är ju ett kvalitetshus med anrika traditioner, och 1988 ett champagneår som alltmer framstår som ett av de allra största på senare tid. En Gosset -52:a kom för övrigt trea i Juhlins stora Milennieprovning... Om 1988 Celebris (34% PN, 66% CH) är han inte fullt lika entusisastisk och ger 88p med potential på 93p; provad april 2000. Flaskan är inropad på auktion och den förra levererade bättre, enligt Vinmannen.Det är alls inget fel på den; trots att den knappt pyser vid öppnandet har den fortfarande en del mousse. Det lägger sig dock ganska snabbt i munnen och saknar därigenom en del av champagnens uppfriskande dimensioner. Jag står med båda händerna i maten och är lite ouppmärksam, men uppfattar ett moget vin med inslag av röda äpplen (äppelkaka, säger någon) och kanske en svampton. Gott, speciellt men inte extraordinärt.
Förrätten blir en variant på en rätt jag gjort flera gånger. Soppa på hemodlade jordärtskockor spetsad med amontillado och hemgjord cider, med en liten bit marulk som överbakats med hack på äpplen och rotade hasselnötter. Allt för att försöka passa till min vinöverraskning för kvällen. Om man går till Regeringsgatans vinkällarbutik, berättar om en middag för vinnördar och frågar efter ett moget vin att erbjuda dem är nämligen risken stor att man kommer hem med en gammal vit rioja...!Toner av äpplen och nötter utlovades och visst fanns de där, tillsammans med en lätt oxiderad ton utan att vara madeiriserat. Det var inte helt långt från sherry i såväl doft som smak, men ändå distinkt annorlunda med mer frukt. Det växte avsevärt under kvällen, dessutom. Vinet höll kamraterna verkligen brydda en stund, innan Pokermannen stilsäkert landade i just "gammal, vit rioja". Hatten av! 1976 Viña Tondonia Gran Reserva Blanco från R López de Heredia kommer inte att toppa årsbästalistan och är några hundralappar från prisvärt, men kuriosafaktorn var hög och ytterligare en kunskapslucka någorlunda tilltäppt.
Kamrat E bidrog med ett vitt vin i form av 2002 Cape Mentelle Semillon/Sauvignon Blanc. Med nästan överdrivet gräsiga, gröna dofter kändes det inte helt balanserat och bedömdes som varandes över och förbi toppen...
Kvällens huvudnummer var ändå två röda storheter. Till den helstekta gåsen kom två bourgogner från Joseph Drouhin på bordet; båda inköpta via SB och Hjo Grosshandel. 1978 Bonnes-Mares Grand Cru och 1985 Musigny Grand Cru gjorde var och en skäl för sin anrika bakgrund...
Bonnes-Mares var tydligt mer mogen än Musignyn, och hade en underbar doft som var på en gång blommig och lite jordig med klara inslag av torkade nypon! I smaken fanns så mycket balans och mognad med urläckra svamptoner och tryffel. Löjligt gott, och den framför allt doftmässiga likheten med mogen barolo var uppenbar. Det här vinet hade klara likheter med den Clos Vougeot -61 jag provade i Wien för ett par år sedan, och det är inget dåligt betyg...
Musignyn var som sagt klart yngre, med mer frukt i behåll och egentligen en bättre balans som helhet. Möjligen lite sluten inledningsvis för då tyckte jag att Bonnes-Mares var klart bättre. Efterhand växte det och blev större och större... Längd, finess, balans, elegans känns nästan självklat när vi pratar bourgogne på den här nivån, men tål ändå att nämnas. Jag finner ändå i mina noter att jag gjort färre referenser kring det här vinet, och höll det inte lika självklart som favorit som övriga runt bordet. Jag kom aldrig riktigt underfund med det, och Pokermannen eller Vinmannen får gärna utveckla sina intryck av Musignyn...
Till ostar öppnades två halvflaskor; 2005 Chateau Talbot (odrickbart ung! fånigt!) och Taylor's QdV -88 (fortfarande ett riktigt bra köp om än årgången gör den inte helt balanserad).
Så kom en - om jag får säga det själv - riktigt lyckad saffranspannacotta på bordet, på enklaste sätt serverad med en lätt värmd aprikosmarmelad av bättre sort. Sött och smakrikt - och det var det i glaset också. 2003 L'Extravagant de Doisy-Daëne är en specialcuvée från denna överpresterande andra cru, första gången tillverkad 1990 och sedan dess endast under utvalda år. Om jag förstår det hela rätt så lämnas 1-2 klasar Sauvignon Blanc på stockarna för extremt sen skörd, vilket innebär att inte bara botrytis utan även passerillage farit fram med druvorna. Resultatet är en oerhörd rikhet och koncentration; vars like jag endast tidigare mött i d'Yquem! Doften är intensiv och fylld med marsipan och torkade aprikoser. I munnen har det en otrolig längd och är nästande påträngande koncentrerad; simmigt söt utan att för en sekund tappa skärpan genom en hög och balanserande syra. Serverad blint hade jag nog gissat på Yquem på koncentrationen, men samtidigt kanske på ett svagare år på grund av något lägre komplexitet än förväntat. Det sagt på en Yquem-skala - tro inte för en sekund att vinet var okomplext!
Lärorikt, skojigt och en del oväntade upptäckter - tack till mina vinfanatiska vänner som utsätter mig för sådana här upplevelser!
Efter att ha lullat hem från IT-mannen dröjde det inte länge förrän Traktormannen med familj kom på besök. Till lammstek med svamplasagne (gott var för sig, men inte helt lyckat som kombo...) provades ett Danmarksinköp. Les Pagodes de Cos, andravinet till "super-second" Cos d'Estournel, borde väl kunna leverera något drickbart av inledningsvis haussade, nu något mindre hyllade årgången 2003. Ett andravin skall ju helst visa något av slottets stil och årgångens egenskaper, utan att för den skull nå ända fram till kvaliteterna i husets grand vin. Det antas också mogna snabbare, och då just -03 inte framstått som något utpräglat långlagringsår borde det kunna vara lagom att testa vid sex års ålder...
Glaset visade sig nämligen packat med nypon på ett nästan parodiskt tydligt sätt. Russin, katrinplommon och torkad frukt backar upp dofterna, och i munnen tycker jag också att jag hittar blåbärssoppa! Hyfsat bra syra och medelgod längd, men mer intressant än bra. Åtminstone hamnade det helt i skuggan av d'Yquem.
