drucket på madeira

Så har jag fått en liten stund då jag kan sammanfatta semesterveckan erfarenheter i dryckesväg. Inga revolutionerande upptäckter, men gammal madeira är ju väldigt trevligt till exempel.

Vi åt på olika restauranger de flesta kvällarna, men vinutbudet var nästan uteslutande inhemskt (portugisiskt), och av ganska begränsad ambition. Det fanns dock undantag. Första kvällen fick vi ett vitt vin från Dão som hade klara dragningar åt rieslinghållet, men inte lika skarpa syror. Drag av skiffer och tropisk frukt. Trevligt.

En kväll på balkongen provade vi en lätt mumifierad Periquita Classico 1994 med toner av lingondricka och svartvinbärsgelé. Jag är antagligen störd men jag gillar det.

Som redan nämnts i posten nedan var en lite häftigare upplevelse afternoon tea på anrika Reid's hotel. Byggt i slutet av 1800-talet som hotell och varit engelskt överklasstillhåll sedan dess. Ett stort antal celebriteter, kungligheter, presidenter m.m. har semestrat där, inklusive Churchill som vilade upp efter en stroke (?) på 1950-talet. Bokning en dag i förväg, och 27 euro för kalaset. Då hade de den goda smaken att inte ta något extra för sonen och ändå bjuda på en extra scone till honom. Husets champagne, för 15 euro, smakade mycket gott i den storslagna omgivningen...

Afternoon tea at Reid's... Oh, rather, dear!

En annan skön aktivitet var rundvandringen på Adegas the Sao Francisco eller (Madeira Wine Company). Där samsas fyra av de största madeirahusen under gemensamt tak (och ägande) och erbjuder rundvandring med provsmakning och möjlighet till provsmakning av äldre årgångar ned till 1908...

Sercial (t), Verdelho (ht), Bual (hs), Malmsey (s)

Vid provsmakningen av yngre (5-åriga) viner framstod Bual som det bästa alternativet, med en mer balanserad sötma. Så i vintage room efter den ordinarie provsmakningen blev det två äldre Bual (eller Boal) som jag doppade näsan i.

Blandy´s Bual 1968 (4,55 euro/gl)

Leacock's Boal 1934 (16,30 euro/gl)

Det var en njutningsfylld stund att sitta med dessa båda högst vitala reliker framför sig, och dofta, smaka, dofta, smaka... Båda årgångarna valdes med stöd av Michael Broadbent's Wine Vintages och skulle enligt honom vara av mycket god kvalitet.

Blandy´s 1968 tillvänster, Leacock´s 1934 till höger

Blandy's doftade bränt socker, karamell och paranötter, och hade en smak som upplevdes något torrare med en del fikon, mer karamell och kanske något spretigare. Leacock's hade inte bara en mörkare färg utan också "mörkare" doft där associationen gick till muscovadosocker och fikon. i smaken kom paranötter, mer torkad frukt (russin) och överlag upplevdes den som något sötare, fylligare, rundare än det yngre vinet. Nu var inte åldersskillnaden fullt så stor som den framstod, i och med att Leacock´s ladespå flaska redan 1986 (52 år) medan Blandy's buteljerades 2004 (36 år), men den märktes definitivt. Och hur ofta får man chansen att botanisera bland ett 40-tal viner på glas i åldrarna 30-100 år, där det dyraste glaset (Cossart Gordon Bual 1908) visserligen kostade 49,15 euro men där en klar majoritet höll sig under 10 euro strecket. Imponerande, lärorikt, gott!

Tillbaka!

När jag har lite mer tid och ork skall jag ge en del reflektioner kring veckan, som innehöll en del intressanta mat- och vinupplevelser. Leacock's 1934 Bual var kanske den största, men huset champagne till afternoon tea på Reid's Palace Hotels veranda (med utsikt över Atlanten och vajande palmer strax nedanför) var antagligen den mest helgjutna.

madeira!

Tidigt i morgon bitti bär det av - en veckas välförtjänt semester på en ö mest känt för sitt starkvin. Smakrapport utlovas i nästa vecka, om jag inte får bloggabstinens på plats. Ha en skön novembervecka...

middag trots allt!

En bortbytt beredskap på söndagseftermiddagen (kollegan var faktiskt skyldig mig ett pass...) gjode att en middag ändå kunde planeras. Lördagens skörd av jordärtskockor ur den egna trädgården pockade på uppmärksamhet.

Den jordärtskocksoppa jag gjort ett par gånger tidigare visade sig även nu från sin bästa sida. I mitten ett torn av "jordärtskocksragu"; fint tärnade råa skockor med lite schalottenlök, salladslök, plommontomat, äpple och timjan som fräst ihop snabbt. Däruppå en lättrimmad bit hälleflundra (jo, det var ju ändå söndagsmiddag!) som halstrats snabbt på skinnsidan och därefter bakats färdigt i 100 graders ugn till 48 grader kärntemp. Mycket gott blev det hela; inte minst fisken kändes perfekt. Halstra i panna ger ju en viss risk att översteka känslig fisk och få den torr och tråkig - digital stektermometer är en välsignad uppfinning!

Barnen fick en något barnvänligare (och billigare) variant - korslagda fiskpinnar hör väl till nya, franska köket?

Till detta en Puligny Montrachet 2001 från Albert Bichot. Ett vin som kändes litet slutet vid provsniffningen men vann efter en liten stund i karaff och glas. Jag känner mig mindre van vid luftning av vita viner trots att det hävdas att de ju har minst lika mycket att vinna som röda. Doften när den öppnade sig hade en hel del vanilj och nästan kåda i den tropiska frukten (mango?). Smaken balanserad, inte för ekad, men något endimensionell. Minns Tiglats chardonnay från samma år som strået vassare. Och tidigare provning av samma vin för ett år sedan tror jag också jag upplevde som bättre.

Före maten provades också Bruno Paillards 1996 Brut Assemblage; en champagne som degorgerades så sent som maj 2006 och som visade sig något gyllengul och med pärlband av mycket små bubblor i glaset. Doften var klart markerad av gröna äpplen och citrus, vilket även fortsatte i smaken. Överlag var den mycket frisk och syrlig (bra aptitretare); antagligen en följd av årgången. Importören Tryffelsvinet meddelar att den kommer tillbaka den 1 december, men att den går att beställa redan nu. Upplagan är begränsad, och höga recensioner av bl a Per Bill utlovas som extra köpknuff. Det är inte så många champagner kvar att köpa från ett av de bästa åren på länge, och med den här längden på syrorna så torde det vara lagringsdugligt så det räcker. Jag kommer nog att beställa ett par flaskor för att ta fram om en tio år sådär...

Cellartracker

Jag har aldrig bemödat mig om att pröva Cellartracker tidigare. Jag har tyckte det verka svårmanövrerat och alltför krångligt att lägga in alla fakta. Tills jag faktiskt prövade. Förvånansvärt snabbt gick det att föra över från mitt gamla excelark till programmet, tack vare att de flesta vinerna faktiskt redan var inlagda sedan tidigare. Det är den här sortens terapi man ägnar sig åt då beredskapshållningen fortfarande håller mig från korkrskruven - till skillnad från vissa partisekreterare i ett visst regeringsparti...

Graillot Crozes-Hermitage 2005 och påfyllning i vinrummet

Vissa viner blir hajpade. Alain Graillot Crozes-Hermitage här är ett av dem. När jag kom över några -04:or så var det för att jag för en gångs skull hade prickat in en ledig dag och kunde vara först på plats. Hade desstuom strax innan prövat -01 (eller kanske -00?) på vinmannens fest och var ganska såld på vinet. Fortfarande det enda exemplaret jag prövat.

Både Frankofilen och Finare Vinare beskriver smått kaotiska scener vid öppningstid - nu igen! Bordeauxsläppet var ju bara två veckor sedan? Själv hade jag gett upp hoppet; ingen chans att komma i från jobbet i vettig tid.

Då, vid 15-tiden på em ringer pokermannen. "Tjena, är på SB där de just får in fyra lådor Graillot -05. Jag tänkte köpa en låda - vill du vara med och dela?" På så vis landades fyra flaskor av det röda guldet, efter att även whiskymannen signalerat intresse att vara med och dela. Hyvens!

Någon provsmakning blir det dock inte tal om på ett tag. Beredskapsvecka igen sätter stopp för sådant. Då får man ägna sig åt att stuva om och arrangera lite i vinrummet så att tilldelningen av Bordeaux 2004 får plats på ett bra sätt. En ganska skön syn, eller hur? Eventuella läsare av denna blogg tror jag inte störs av något som skulle kunna uppfattas som skrytsamt, eftersom de antagligen handlat mer själva i alla fall!

Nicolas Potel

Till kvällens middag av en långsamt hopputtrad Coq au Vin på kyckling prövades ett vin som bloggarna Drucket, Frankofilen och Finare&Vinare testade simultant för några veckor sedan. En bourgogne från Morey-Saint-Denise av producenten Nicolas Potel fick det bli, årgång 2005. Jag har ingen utpräglad bourgognenäsa och hemfaller oftast åt pinot noir-baserade viner endast för att jag inser att en Pauillac skulle bli för tuff för sammanhanget.

Tyvärr (?) läste jag inte på innan urkorkandet, och omständigheterna ledde till att ingen luftning hann genomföras. Trots detta upptäcktes inga av de unkna aromer som flera andra provare noterade för sex veckor sedan. Slump, utveckling, tidens tand, oskicklig provare - vem vet? Doften var i mitt tycke ganska ren och hallonfruktig med en del kryddor (t o m den där köttfonden skymtar förbi!) och i smaken stram, mera hallon och körsbär, lite kärv och med tilltagande strävhet under kvällen (eller när maten var slut - flera medbloggare har noterat vinet som matkrävande). Det är definitivt ett vin med både frukt och ryggrad, och det fungerade utmärkt till kycklinggrytan. Med tanke på hur det sista glaset beter sig nu, fem timmar efter öppnandet, har jag svårt att lita på SB:s omdöme att det inte vinner på lagring. Gott till mat, men inget fynd och ingen entydlig köprekommendation, blir slutomdömet.

Tillägg: När jag nu avslutar de sista dropparna i vinet kan jag konstatera att det är i det närmaste odrickbart i sin kärvhet. För ungt, javisst, men på något vis känns det mer vant att vinerna går mot ökad drickbarhet och nedtonad kärvhet under en kväll. Hur gick det här till?

Pokermannen tog hem potten

I morgon skall jag hämta min tilldelning från Bordeauxsläppet. Jag är nöjd, och har investerat mer än jag kanske borde... Nå, det reder sig! Värre är dock pokermannen, som med sin strategi av listigt utplacerade medhjälpare på flera olika bolag lyckades få in ett gäng tidiga beställningar. Bara premier cru. Och utfallet? Jo, tack; vad sägs om

Lafite - 8st
Latour - 6st
Margaux - 7st
Mouton - 16st
Haut-Brion - 18st
Haut-Brion blanc - 6 st

Inte illa, men killen har vanan inne. Han stod själv för ett par procent av Sveriges totala konsumtion av A E Dor No 6 för en tid sedan... Nu laddar han inför Bourgognesläppet och hoppas få med sig lite DRC hem!

en bra riesling är en bra riesling

Då och då kan man hitta udda flaskor till nedsatt pris på SB. Påfallande ofta tycks det mig vara tysk riesling med långa, krångliga namn och priser över 100:-strecket. Ytterligare en guldgruva som vi kanske är få att uppskatta?

Till lördagens enkla fiskrätt ryckte jag ett sådant uddafynd ur hyllan. Weingut Pfeffingen är en mindre, familjedrivet vingård om 11 ha i Pfalz. Man skördar sent men producerar torra viner som detta exemplar - vars fulla namn altså är Ungsteiner Weilberg Riesling Spätlese Trocken Grosses Gewächs 2003. Grosses Gewächs är en kvalitetsbeteckning som ännu inte skyddats av lagstiftning och alltså i dagsläget endast är godsets egna värdering.

Korken har vinstensfällningar vilket det var ett tag sedan jag stötte på. Vinet är blekgult och doftar av torkade aprikos, citrus och skiffer. Smaken är frisk, syrarik och lång, med en lätt dieseldimma som sveper över gommen inledningsvis för att sköljas bort av citron- och limetoner. Mycket delikat; både aptitretande och god följeslagare till maten.

Efter lite sökning hittar jag provningsnoteringar hos BK Wine som avslöjar att vinet släpptes i SB feb 2005 och då kostade 200:-. Jag har missat att notera nä jag själv köpte det, men tror att det kan ha varit sommar/höst 2005. Då var det prissänkt till 155:-. För det priset skulle jag vilja hävda lätt fyndstämpel, och hade det funnnits fler i förrådet hade jag inte tvekat att låta dem ligga längre...

hajpen har nått konjären

Så har jag äntligen lyckats hinna köpa in ett par flaskor Chateau La Tour de By 2004, som lovordats av flera andra vinbloggar. Läs Druckets poetiska beskrivning av vinet som ett praktexempel på hur kul det kan vara att förklara ett vin i fler än tre ord. "Massmord på bondgård" är nu för evigt en del av min vinvokabulär...

Och visst är det gott! Ett vin helt i min stil, som både lovar mycket redan i doften och håller vartenda ord i smaken. Det är inte ofta mungiporna åker upp redan när korken dras ur flaskan, men det var vad som skedde när den där stalldoften omedelbart slog emot mig. Doften är stor och utvecklas under kvällen utan att tappa kraft. Förutom stall finns det järn (blod/mineral?) och en liten del torkad frukt där. Annars är frukten - som Frankofilen redan påpekat - helt kuvad i detta för prislappen storartade vin. Även i smaken är det nämligen andra element som dominerar; saltlakrits, mera järn och en del fat. Även om jag kan längta efter den där blyertsudden och kanske ett lite större djup och längd så är det skönhetsfläckar i protokollet och kommer sig av att vinet automatiskt jämförs med minst dubbelt så dyra flaskor.

Behagligt att slippa fruktdrivna smakbomber och få lite skön, lagom stram old school claret! En stil som antagligen alltför få uppskattar, men som ju gör sig utmärkt till mat eller en ostbit. Till sonens och min latmans-ungkarls-fredagslyx med entrecote och klyftpotatis var det oerhört stabilt. Nå, jag är i gott sällskap av andra vinnördar på nätet när jag konstaterar att det här var ett av mina mer prisvärda inköp på länge. Att Allt om Vins stora test av Systembolagets hela sortiment ger detta vin beteckningen Prisvärt medan nyligen testade halvbesvikelsen och betydligt fruktigare Chateau Moulin de Cassy får Fynd är för mig en gåta.

"We few, we happy few, we band of brothers..." Henry V, Act 4, Scene 3

pol pop och bamse

Ibland får man fira. Och ibland får en ganska opersonlig blogg bli lite mer intim. När hustrun sedan helgen är cortisonfri för första gången på nästan två år, och dessutom i dag fått ta bort den picline (ventil för droppinförsel) hon haft i armen sedan april, då finns det anledning för familjen att festa till det på en onsdag.

En halvflaska Pol Roger, popcorn och Bamse i Trollskogen blev belöningen till familjen (mjölk till fyraåringen). Champagnen var mycket trevlig, och klasskillnaden mellan den och den iofs helt anständiga Jacob's Creek Chardonnay/Pinot Noir som provats tidigare tydlig. Äpplen, men också champinjoner tyckte jag mig finna i doften. Äpplen återkom i smaken, tillsammans med en del citrus. Nötter och choklad, hävdar SB. Okej för nötterna, men den där chokladen hittar jag sällan.

primörsläpp, tveksam bordeaux men fantastisk LBV

Så; idag skulle det ske! Primörvinerna (som strängt taget inte är primörer utan viner som köpts in som primörer av SB och som nu levereras ut i butik, långt efter att de tillgängliggjorts för övriga världen - läs Frankofilens indignerade krönika över denna den sista Sovjetstaten) släpptes idag kl 10.00 på de tre vinkällarbutikerna och för beställning på landets övriga bolag. Genom diverse trix lyckades jag avsluta morognens möte kl 09.30 och befann mig på Täby C kl 09.40 med listan i handen. Två före i kön - tusan! Genom lite förhandlingar med den trevliga butiksansvarige som kom ut och hälsade på oss innan öppning fick vi dem att öppna två kassor. Innebar att min beställning processades som nummer två i raden. Vad det betyder i långa loppet får framtiden utvisa.

Väl hemma fick jag fira den avslutade beredskapsveckan med ett glas vin. Den enda halvflaskan som stod till buds var en okänd Bordeaux, Chateau Moulin de Cassy. Må du förbli okänd. Frukt, med hårda, kartiga syror och lite ointegrerat fat på slutet. Och alldeles för hög merlothalt. Skulle inte förvåna om Mr Rolland varit där också. Nix, inte min likör.

Bättre var då att efter maten få njuta ett glas Churchill's LBV 2000. I går sade nämligen hustrun plötsligt: "Det vore gott med et glas portvin!", och vem är jag att neka henne om än jag inte själv fick njuta då? Nå, idag gick det bättre och det här var ett riktigt fynd. Inköpt någon gång i våras för att sparas till julen och den enda LBV som fanns i vinrummet (den enda drickfärdiga vintage porten var min Taylor's 1970 som sparas till ett annat tillfälle...). Mycket gott, med torkade frukter, nötter och choklad i såväl doft som smak. Förvånansvärt vintagelikt, vilket kanske förklaras av det starka året och att Churchill's buteljererar sin LBV ofiltrerad. Tyvärr har man hunnit byta årgång annars hade jag glatt proklamerat detta till julens mest prisvärda portvin redan nu!

hårt liv för en stackars konjär...

På måndag släpps Bordeaux 2004 - som alla med ett vinintresse strax över genomsnittet redan noterat. Jag närde länge ett hopp om att kunna ta del av detta historiska tillfälle genom att hänga på låset och slänga in en lista med blandade önskemål. Icke så. Jag hade lyckats byta bort jouren, men inte flyttat ledningsgruppen. Så visade det sig idag att om jag flyttar den till eftermiddagen kan inte produktionschefen vara med pga älgjakt! Hur gick det här till!? Var inte poängen med att vara chef att man skulle kunna få bestämma ett och annat?

Och som läget är för tillfället behöver han vara med - alltså ingen flytt (han hade redan senarelagt sin avresa för att kunna vara med på förmiddagen, som den vanliga tiden är). Och jag kommer att missa chansen att beställa mina -04:or.

Och, ja - jag har beredskap igen hela veckan och får inte ens ett glas vin förrän måndag. Om det märks att jag är kinkig.

uteäta på Prinsen

Avtackning av förra chefen skedde på restaurang Prinsen i Stockholm. Vi satt i vinkällaren vilket kändes onödigt passande... Prinsen har ffått goda omdömen i White Guide, och jag trodde att stället skulle passa mina kollegor med husmanskost i finkrogstappning. Så långt alla rätt.

Vi inledde med att dela en flaska husets champagne; Pierre Peters Blanc de Blanc som fick fart på munslemhinnorna med pigga syror. Till förrättens lödiga kräftsoppa och tartuffi fritti fick jag in ett glas chablis Saint Claire från JM Brocard. Enligt systembolagets hemsida finns det både en Vielles Vignes och en Petit Chablis med detta namn, och jag kommer inte att påstå att jag vet vilken det var. Utifrån priset per glas hoppas jag att det var det dyrare... Vinet var inte fullt så krispigt som jag förväntat mig - kanske serverat ett par grader för varmt? Gott, men inte anmärkningsvärt.

Varmrätten blev en långsambakad oxbringa "Rossini". Mycket gott med det trådiga köttet mot de mjuka, smältande tillbehören (potatispuré och halstrad anklever). Till detta en spännande italienre; Biondi Santis Sassoallorro 2003. Biondi Santi är ju annars kanske mest känt för Brunello di Montalcino - vin som sedan vår förlovningsresa alltid har en särskild plats i hjärtat... Det här vinet var en trevlig bekantaskap som passade utmärkt till mat. Strävheten fanns på plats, mycket fat liksom en del frukt. Hade jag gissat (vilket jag iofs kanske också gjorde) så hade jag trott på en blandning av inhemska och internationella druvor. Jag har inte hittat proportionerna, men enligt en källa så skall i alla fall sammamnsättningen vara Cab Sauv, Merlot och Sangiovese. Flaskan finns att beställa för 179:- vilket jag nog tycker att den är värd.

Kvällen fortsatte på samma trevliga sätt och tog slut alldeles för fort...

chateau belgrave -95 vs chateau belgrave -04

Om man som jag tycker att det är intressant att följ vinets utvecklingsfaser, och dessutom uppskattar ett moget vin, så blir man ju då och då tvungen att göra en del jämförande studier på årgångar. Så till söndagmiddagens älgstek med skysås (tack A-S i Malung!) korkades två Chateau Belgrave upp; den ena av årgång 1995 och den andra från 2004. 95:an har provats en gång tidigare, i februari i år, med godkänt resultat (inga överbetyg dock, och knappt prisvärt). 04:an är en ny bekantskap. Nio år i skillnad. 1995 ett bra år, 2004 ett okej till bra år. Hur stor skulle skillnaden vara i glaset?

Mycket stor, skulle det tyvärr visa sig. 2004:an luftades i karaff ett par timmar, medan 1995:an fick en halvtimme. Farhågorna kom dock redan vid dekanteringen av det äldre vinet, och när det fanns i glaset var det inget tvivel. Defekt. "Som om någon byggt en hundkoja av våta yllefiltar" löd IT-mannens omdöme. Synd, för genom det muggiga locket som lagts på vinet kunde ändå anas något som säkert skulle ha fallit mig i smaken. Nu var det inte odrickbart, men långt från njutbart.

Dessvärre imponerade inte 2004:an på mig riktigt heller. Jag kontrollerade inte druvsammansättningen förrän efteråt, och blev inte förvånad när jag fann hela 40% merlot. Mina seriösare bloggkompanjoner frankofilen och finare&vinare har en del positivt att säga om vinet, men jag tvekar. F&V berättar att slottet numera konsulteras av Michel Rolland, mannen med microoxygenisationsprocesserna, ni vet. Skall ge viner med mycket frukt, tillgängliga tidigt. Men nej tack, inte för mig.

Jag håller inte heller med om att doften var särskilt stor; min första tanke var att det var ett ganska blygt vin. Det är visserligen gott med plommon och svarta vinbär, och visst finns där några uppstramande tanniner om man letar. Men det är inte det här jag letar efter i en bra Bordeaux. Då uppskattade jag Batailley mer, och skillnaden i pris (ca 50:-) känns i sammanhanget inte så avgörande.

En poäng i eländet var att SB med visst motstånd ändå returnerade den defekta flaskan, och i utbyte ligger nu två Domaine Santa Duc Gigondas 2005 och bidar sin tid i källaren... Slutet gott!

Vallcorba Reserva 1996

Efter den senaste tidens diskussioner på diverse bloggar om prisvärdet av klassisk Pauillac som Chateau Batailley 2001 för nästan 300 pix så kände jag mig tvungen att göra ett referensprov. För att det skulle ha någon relevans blev det en ren Cabernet från Spanien i tvåhundrakronorsklassen; Raimats Vallcorba Reserva från 1996. Det prövades första gången i går i ett inte alltför väl valt matsammanhang men också senare samma kväll utan mat. Resten prövas i kväll; mer luftat men erfarenheten har visat att ett dygn i karaff med lock på i kylen inte dödar de flesta viner.

Färgen visar direkt att det är ett vin med några år på nacken. Jämfört med Batailley så uppvisas här en kant som ljusnat och drar åt det tegelröda utan att riktigt vara där. Doften är lite bränd, lite eldig, och med mycket torkad frukt. Drag av tawny port eller Portello... Smaken bjuder på mer torkad frukt, med ett ensamt moget björnbär i mitten och ganska mjuka tanniner. Lite eldig men välbalanserad. Eftersmaken är lång, värmande och välbehaglig, med en liten kryddighet som extra sting på slutet.

Det är inget snack om att det här är ett gott vin, och ett vin helt i min smak. Uppskattar man lite mognadstoner är det inget dumt köp alls. Säkert klarar det ytterligare ett par års lagring, men jag tror inte att det kommer att nå några nya höjder. Det känns lite för glest och mjukt för att ha någon större utvecklingspotential, men jag är långt från någon expert på området (ännu...).

Jämförelsen med Batailley blir inte enkel. Det är fem år mellan vinerna och det märks. Samtidigt saknade jag något här som jag inte heller tror fanns i Vallcorban från början: det där draget av cigarrlåda och nyvässad blyertspenna som det brukar skrivas om ibland. Jag saknade det. När jag letar metaforer slår det mig att Batailley var djupare i doft och smak medan Vallcorban var bredare. Såväl i näs- som munhåla betedde sig vinerna annorlunda. Djup och bredd låter väl som mumbo-jumbo, så om någon förstår vad jag menar och har andra ord att uttrycka det blir jag tacksam.

Alltså: ett gott vin som jag tycker var prisvärt (om det nu är så viktigt) men som inte var direkt utbytbart mot en Batailley. Olika vin för olika tillfällen, kanske? Ska se om jag får chans att göra en provning av två årgångar Chateau Belgrave i helgen - det känns som om jag behöver jobba på vinets olika mognadsfaser för att kunna göra rättvisare jämförelser.

Tvådagars rhône och budgetbubbel

Äntligen en kväll utan beredskap. Eftersom jag har jour igen hela dygnet imorgon var det dock inte läge för några större utsvävningar. Ett glas bubbel hade jag gjort mig förtjänt av, och för att det skulle stanna därvidlag öppnades en miniflaska Jacob's Creek Chardonnay Pinot Noir vid hemkomsten. Jag blev minst sagt positivt överraskad av den avrundade smaken med mogna gula äpplen och i mitt tycke även en del jäst- och brödtoner. Enligt uppgift är det i alla fall flaskjäst vilket ju tyder på ambitioner. Smaken är lite kort, men balanserad. Helt okej, med andra ord! Bland många enklare champagnealternativ kan jag störas av alltför hårda och spretiga syror, men inte här. Doft och smak stämde väl överens och levererade en njutningsfull stund för i sammanhanget facila 32:-...

Husrtun hade lämnat ett glas av lördagens röda Rhône (se nedan), och till ett parti Monopol med sonen (som numera besitter såväl Kungsgatan/Stureplan/Vasagatan som Centrum/Norrmalmstorg - grrrr....!) och hustrun fick jag avsluta det. Mycket hade hänt sedan det öppnades, och två dygns luftning hade gjort det gott! Färgen var djupröd - varken blåröd eller med tegelkant - och genomskinlig. Doften dominerades nu helt av vitpeppar och björnbär, och i smaken återfanns dessa parat med rökt ost (!) och korv samt en touch av mynta i eftersmaken. Den i mitt tycke störande, påträngande eucalyptusdoften var alltså klart nedtonad; i det närmaste försvunnen. I eftersmaken fanns alltså ett litet inslag kvar, men nu som ett ackompanjemang och inte som förts fíol. I allt; ett klart mer njutbart vin nu än för två dagar sedan!

Brorsans födelsedag

Vi firade med en liten familjemiddag, där jag agerade självplågare i och med min beredskap i hemmet som förhindrade vinintag i rimlig mängd. Smaka på vinet kunde jag dock, och blev intresserat överraskad. Till en vitlök- och rosmarinspäckad lamstek med ugnsrostade grönsaker och en blomkålscreme (inspirerad av div medbloggare) serverade jag en Philippe Faury Saint Joseph "la Gloriette" 2002; ett syrahvin från Rhône. (den som säljs idag på SB är alltså 2004; inte 2002). Vinet köptes för drygt ett år sedan för 159:-.





Jag får erkänna att min koll på Rhône är inte vad den borde vara; lite Chateauneuf-du-Pape, lite Hermitage/Crozes/Gigondas/Vacqueyras... Men ganska blygsamt. Och syrah/shiraz har aldrig varit någon frekvent gäst på vårt bord. Med mitt mycket begränsade intag kunde jag ändå hitta väntade mörka bär och någon "köttighet", men det som slog mig som allra mest framträdande och lite oväntat var den för mig mycket tydliga doften av eucalyptus, som också återkom i smaken med minttoner (!). Ska det vara så? Jag hoppas att vinet klarar ett par dagar så att jag på måndag kväll kan lämna ett mer ingående omdöme.

ont om nya bloggämnen

Efter en helg med två journätter började i går (måndag) min beredskapsvecka. Det ser, med andra ord, ganska tunt ut med vinupplevelser att blogga om för närvarande. Konjärerna har dock löst börjat diskutera förutsättningarna för en Pichon-Lalande-vertikalprovning. Vinmannen sitter inne på inte mindre än tolv flaskor 1970-1999... Han har dessutom en tysk horisontal på gång som han själv påstår är ännu mer intressant; sex flaskor TBE och Eiswein 1976. Producent i skrivande stund okänd.

I vanlig ordning har dock gänget svårt att hitta datum då alla kan, och ett sådant tillfälle vill man ju bereda alla möjlighet. Något att sukta efter när allt som bjuds för kvällen är en kopp Guteblandning från Kränku...

batailley tur och retur

Efter att ha läst lite mindre smickrande omdömen om mitt senaste Chateau Batailley bland annat här så var jag tvungen att prova en flaska utan dröjsmål. Mitt omdöme - som jag formulerade det i ett inlägg på samma blogg - återfinns här:

Ja, jag tog tag i saken med en gång och öppnade en flaska till söndagmiddagens tournedos med tryffelsky. Och vad ska man säga. Jag är inte kanske inte imponerad i sig, tycker att 300:- är ett högt pris, men att det var ett gott vin - för att hålla det enkelt.

Jag luftade vinet i karaff ett par timmar innan maten, men tycker att det doftmässigt ändå kändes väl återhållsamt. Doftspektrat motsvarade i sig förväntningarna med en del mörka bär, lite blyerts osv, men det var "blygt". Smakmässigt fortsatte det i samma stil; den är lite gles, lite kort och "sjunger" inte i gommen. Åtminstone inte för full hals. Tanninerna upplevde jag som ganska klena vilket får mig att också tveka på vinets utvecklingspotential - kanske det mest oroande.

Samtidigt känns den välbalanserad och absolut inte utan nyanser. Och den kompletterar maten utan att ta över; den krumbuktar sig inte i munnen och kräver scenen för sig själv.Samtidigt som jag alltså inte lovsjunger det här vinet i sig kan jag inte låta bli att fundera över om och hur mycket vår smak förändras över tiden. Jag har för kort och för begränsad erfarenhet av det som Broadbent skulle kalla "good claret for mid-term drinking", men av de engelska recensioner jag sett av vinet är flera positiva. Samtidigt jämför jag instinktivt viner av samma "smakprofil" med varandra, och den här 5e crun får alltså tampas med minnena av en formidabel Ch Latour 1985 - ingen lätt match för något vin!

Kanske är det inte prisvärt i en objektiv mening, men frågan är var man hittar bättre cabernetbaserade viner som inte blir bombastiska, alkoholstinna och allmänt överlastade? Säkert finns dem, men jag har bara börjat leta i vinvärlden och jag råkade börja i Frankrike... :-)

Som sagt; det kändes inte som något fynd i söndags. Skvätten som blev över i karaffen ställdes in i kylen med ett lock på. I kväll var jag tvungen att återvända till det, och för att på något sätt få en referens ryckte jag en godtycklig enklare cabernet sauvignon i 77:- -klassen. Vinet jag fick med mig från Systemet var en 2004 Hacienda Casa del Valle Cabernet Sauvignon; ett vin jag inte visste något om mer än ursprungsland, druva och pris (årgången sade mig inget i det här fallet). Och trots (tack vare?) att Batailleyn stått öppnad i över två dygn i en stor karaff (visserligen med lock) sopade den naturligtvis mattan med den slappa spanjoren. Till den senares fördel kan sägas att den i alla fall hade en del tanniner, men annars var den ganska tråkigt sötfruktig och lite eldig. BKWine skriver: Syltig doft med mörka bär. Eldig smak med ok frukt, tydliga tanniner och lite låg syra. 11 poäng =. Precis det jag inte vill ha i ett vin. Ingen ceder, ingen blyerts. Inget... djup? Batailleyn däremot känns som om den blommat ut av att vara öppnad så länge. Visst märker man någonstans att den kanske luftats väl mycket, men det är ett minst lika bra vin som i förrgår. Kanske har det en god framtid för sig ändå? Jag behåller min låda!

inflyttningsfest hos pokermannen

Pokermannen har bytt lya, och bjöd till lite informellt mingel med vin. Det är inte många som ställer fram fyllda inlådor när stolarna tagit slut, men pokermannen är en... I hans ganska sparsamt tilltagna enrummare med kokskåp fann mer vin än en genomsnittlig villa varsomhelst i landet. Provade Christian Moueix St Emilion 2003 som var okej, men lite snäll. Inget som sög tag i kinderna. Rotari 2003 (mg) var bra, men inget att skriva hem om i sig.

Mer spännande var morfars nyponvin från ca 1975 -78, som hade klara toner av lagrat starkvin (VDN, madeira...?) över sig. En annan trevlig gammal bekanstakap, Delamain reserve de la Familie, var - som alltid - kvällens topp!

mjödprovning och vinsläpp

Eftersom jag är lagd i torrdocka veckan ut pga beredskap i hemmet är det inte mycket att blogga om för tillfället. Enda undantagen är väl att whiskymannens mjöd nu legat två månader på mitt 10-litersfat och det var dags för provning igen.

Färg: Jag inbillar mig att den är något mörkare än tidigare. Fortfarande dock en klar, blekt gul nyans (whiskymannen har erkänt att han använder klarningsmedel, vilket vinmannen hävdar är en "kardinalsynd").

Doft: Fortfarande stor, men inte lika bourgognelik som tidigare. Mer av trä (ceder, sandel?) och kanske kryddor (tyckte jag mig känna kanel???). Dålig mandelmassa och smågodis, tycker hustrun.

Smak: Hmm... Njaej. Smaken som spretade för en månad sedan är mer homogen nu. Homogen som en ekplanka. Träet har tagit över och honungssmaken är undertryckt. Sträv eftersmak. Inte helt behaglig.

Whiskymannen och jag för ett resonemang om vad det finns för möjligheter att mjödet sätter sig och balanseras efter en tids flasklagring. Bestäms att vi tappar ur en halvflaska till för att kunna prova efter något halvår eller så på flaska.

För övrigt var det ju vinsläpp i lördags. Jag brukar ha svårt att hinna vara med då de raraste dropparna går åt under första timmen, men såg den här gången en chans att hinna fylla på. Kombinationen en del pengar över (oväntad skatteåterbäring!) och ett brett urval nya viner att botanisera bland inträffar alltför sällan... Det blev dock ett välkommet (?) tillskott till Bordeauxavdelningen här hemma, och ytterligare en obruten låda. Chateau Batailley har av många framför allt engelska vinskribenter lyfts fram som en pålitlig, stabil leverantör av schysst Pauillac. Inga märkvärdigheter, men bra. Köpte totalt 14 flaskor för att kunna smaka av ett par gånger innan det är dags att öppna lådan.

Årgång 2001 känns som det mest logiska köpet just nu, i väntan på 2004. Primörsläppet den 15 oktober blir en rysare - priserna på t ex Latour 2004 ligger på en tredjedel av vad Berry Bros i London tar. Chans till klipp, således.

känguru, blåbär och en bra whisky

Helgens begivenheter inbegrep ett besök på vad som påstås vara ett av stan's (Uppsalas)

mer ambitiösa etablissemang nuförtiden. Bill och Bull har gått från att vara saligen avsomnade Elaka Måns bakficka med enklare pubkäk (bra clubsandwich under sena nittiotalet) till att stå stadigt på egna ben med en riktigt skön matsalsmiljö. Gamla sprithandelsbolagets lokaler, enligt hemsidan. Jag trodde att det varit en bank.



Vildandsbröstet enligt hemsidan meny var utbytt till kängurufilé och grönsparrispuré utbytt till... något annat. Troligen någon potatisbaserad stomp/puré/röra/gyttja. Gott var det väl, men ganska finesslöst. Hade kanske väntat mig mer av en restaurang som lokala nyhetsbevakaren gav 8 av 10 i betyg. Innan Ru fick vi en krämig nässelsoppa med vaktelägg som var bättre.

Vinerna var inget att skriva hem om heller; till förrätten en chilensk Sauvignon Blanc och till huvudrätten en sydafrikansk Cabernet Sauvignon. Det vita saknade en del i syra och det röda en del i stramhet, men båda gick att dricka. Hustruns chianti betedde sig märkligt i doften men smaken var okej. Inget stort vin det heller. Litet plus i kanten dock att man faktiskt hade fyra, fem förslag på glas.


Hemma idag plockades blåbär från våra amerikanska blåbärsbuskar under äppelträdet. Gott med lite vaniljglass till.

Avslutningsvis en whisky levererad av brorsan som varit på resande for; en Lagavulin 16 yo double matured special edition PX wood, dvs en lagavulin som avslutat sin fatmognad på fd PX-sherryfat. Jag har inte alltid övertygast av försök att blanda ut rökig whisky med lite sötare toner, men det här funkade riktigt bra. Det blir en annan dryck än bas-Lagavulin, med ett annat användningsområde. Mer åt avec-hållet än solitär kontemplation.

Nu är jag torrlagd en vecka (om jag inte lyckas byta bort beredskapen i morgon kväll när jag är på kursgård...).

se, men inte röra

Vissa dagar känns det som om man förtjänat en whisky. Efter två journätter i rad på jobbet har jag i kväll beredskap i hemmet i stället som omväxling. En tumbler med väl vald jod-tång-salt-tjärpastill-blandning är alltså utesluten. Att bläddra i senaste numret av Decanter med en från sonen stulen päronfestis i handen kan aldrig bli riktigt samma grej.

barolo vs cotes du rhône

Söndagmiddag med IT-mannen och familj blev italienskinspirerad. Vi sågs ju - av en slump - i Florens alla fyra dagen efter hustrun och min förlovning, och åt en riktigt bra förlovningsmiddag på ett ställe de hade hittat tidigare. En bit grillad oxfilé, penslad med en balsamicocreme, som fick gå färdigt i ugn (jag måste skaffa riktig grill till nästa säsong!) serverades med en kantarellrisotto och lite inlagda grillade paprikor. Kantarellrisotto gör sig sannerligen bättre i mun än på bild. Tyvärr lyste de inhemska svamparna med sin frånvaro i lördags, och de polska från ICA var inge smakmässiga höjdare. isotton blev helt enkelt inte så smakrik som jag hoppats - trots användandet av kantarellfond som brodo.

Till detta en barolo 2001 från Fontanafredda som luftades någon timme i karaff och motsvarade alla förväntningar. Stramt, torkad frukt, fat, körsbär - men inte särksilt moget. Nästa flaska får ligga till sig ett tag. Jag trodde dessutom i min enfald att det skulle gå att köpa fler om det skulle visa sig gott, men en snabb blick på systembolaget visar att årgången bytts under senvåren till 2003.

Efterrätten en favorit som återanvändes för att spinna vidare på det italienska temat: mandelsabaionne med espressokaramell. Sött, simmigt, smakrikt. Starkt kaffe till nästan en nödvändighet.

Till en något enklare middag kvällen innan (ja, okejsandårå, det blev pizza!) korkades en Cotes du Rhône från Guigal upp. Helt annan karaktär, förstås, med mer blåa bär och örter och inte alls lika stramt. Gott, men alla gånger att jag föredrar en sträv barolo...

går det att fynda på systemet?

Tja, ibland kanske. Vid ett besök på det bolag, Täby Centrum, som ligger närmast mitt arbete, hittade jag en del udda, enstaka flaskor på hyllan för utgående varor. Somliga saknade hylletikett, och när jag frågade personalen om en ensam stackars bourgogne som stod övergiven försvann den tillfrågade damen onödigt länge. Efter en mycket lång stund kom en yngre man tillbaka med flaskan, beklagade dröjsmålet, berättade att de fortfarande letade men att de inte hittat något. Flaskan tillhörde nämligen ett parti som de tagit över från en annan butik.

Till slut kom han tillbaka, och konstaterade uppgivet att han inte kan hitta flaskan någonstans, men att han hittar samma producent, Potel, för ett par Grand Cru-viner. Jag väntade mig ett: "...så tyvärr kan jag inte sälja flaskan eftersom jag inte vet priset.", men förvånad hör jag honom i stället säga: "...så jag har skrivit ut en lapp till vinet som du kan visa i kassan och så får du köpa den för 109:- om du vill, och jag tror inte att du gör en dålig affär!" Vad säger man? "Taget!"

Att jag inte skulle betala ett överpris förstod jag, frågan var bara hur billigt jag kom undan. Lite sökningar på nätet gav senare vid handen att vinet kanske borde ha legat på ca 150:- i stället; ingen jättevinst men en schysst rabatt - och framför allt ett oerhört serviceinriktat beteende! Att jag vid samma tillfälle fick köpa tre flaskor Trimbach Cuvée Fréderic Emile 2001 (listpris 314:-) för samma pris som 2003:an (290:-) gör att det känns som en bra eftermiddag på det statliga monopolet...!

petit chablis

Till en enkel men god torskfilé-i-ugn med lök och jordnötter som hustrun svängde ihop kändes det helt rätt att hämta fram en enkel men rättfram chablis. Denna sommar har ju inte erbjudit särskilt många kvällar som passat för middag utomhus, men när väl möjlighet ges vill man ju inte försitta chansen att softa med ett svalt glas vitt i handen.

Vinet, en Petit Chablis 2006 från Jean-Marc Brocard doftade gröna äpplen och mineraler men också ett stråk av någon tropisk frukt, och hade en i mitt tycke lite "bredare" smak än man kunnat vänta sig av chablis från Brocard (kanske bara det faktum att den nog var i varmaste laget när den kom direkt från det 13-gradiga vinrummet - för inte har väl Brocard använt fat i någon utsträckning?). Syran finns dock på plats och eftersmaken är lång, balanserad och allmänt trevlig. En bra baschablis som ger en del känsla av vad en större representant för regionen kan erbjuda.

kräftskiva...

I fredags var det kräftfiske i stugan i södra Hälsingland. Beståndet har ju inte varit särskilt stort de senaste tjugo åren, men skam den som ger sig! Dels för att göra ett diagnostiskt prov av beståndets utveckling och dels för att ge sonen en spännande upplevelse så drog vi alltså norrut. Förutsättningarna var idealiska på många sätt; lugn, lagom varm kväll, rejält med lätt ruttnande braxen som bete och inga andra som fiskade i "vår" vik. Av förklarliga skäl, skulle det visa sig.

Sonen lägger i en mjärde...

Efter att ha fiskt hela natten med tjugo kräftmjärdar var det magra resultatet fem (5!) kräftor, varav endast två hade nått lagstadgad storlek... Nå; ett syfte nåddes ju ändå i och med att gossen faktiskt fick vara med om att både fånga och koka de små liven ("Titta! De blir ju röda!").

Kräftskiva!

Till kvällens middag åt han och jag varsin, egenhändigt fångad, svensk flodkräfta som förrätt. Något som kanske aldrig mer kommer att hända. Och jodå, han smakade i alla fall på sin och tyckte att den var helt okej. Men pappa fick det mesta.

en månad på fat

Idag provades whiskymannens mjöd efter en månads fatlagring på nytt, tioliters ekfat (se post från 29 juni). Oj, vilken skillnad!

Färg: fortfarande mycket blekt gul; ingen antydan till att ha gulnat eller mörknat i nyansen
Doft: Wow! För en månad sedan var doften blyg och fick lockas fram, nu slog den emot mig med väldig kraft. Komplex, fattonad, fet, klart bourgognelik. Mandelmassa, tyckte hustrun. Hade jag inte vetat bättre hade jag kunnat ta det för en hyfsad Côte de Beaune (Meursault, Montrachet...).
Smak: En besvikelse. Inte alls sammansatt utan spretig, med sträva ekplankstanniner. Som om fatlagringen lagt sig som en lock ovanpå honungstonerna istället för att blanda sig.

Jag meddelade resultaten till whiskymannen, och vi enades om att jag skulle tappa ur och korka igen en halvflaska för flasklagring och vänta ytterligare en månad med resten. Erfarenheten visar tydligen att redan ett halvår på flaska brukar göra underverk med mjödet. Spännande är det!

löningsbarbaresco

När hustrun och jag förmånligt nog fick chansen att gå ut och äta på tu man hand i fredags valde hon (det var hennes födelsedagsmiddag, mindre än ett halvår försent!) en av stans bättre italienare, och ville prompt ha en amarone hon druckit där tidigare. Vem är jag att säga nej till en så tydlig begäran, men visst var jag sugen på någon av alla trevliga barolos, brunellos och annat italienskt godis de ståtade med.

Eftersom lönen trillade in på kontot idag kändes det lägligt att vardagsfira lite. Jag har ju redan klarat av tre dagar och en natt på jobbet så visst var jag värd en belöning? Sveriges sämsta systembolag på viner över 100:- överraskade med en barbaresco i skylten, och jag nöp till direkt. Ett överkomligt pris och en - om jag inte minns fel - bra årgång i Italien gjorde det lätt. Till en entrecote med klyftpotatis och rödvinssås blev det lite av en fest mitt i veckan. Vinet visade sig ha klara mognadstoner såväl i färg, doft som smak. Ganska ljust rödbrun, blek i kanterna. Doften fylld av torkad frukt, lite bränd och kryddig; smaken lång, med mera torkad frukt och tydliga stramhet. Mums! Precis som jag vill ha dem...

champagnebrunch på terrassen

Nåja, på grund av den starka blåsten häromdagen när terrassen skulle invigas så fick vi hålla till inomhus. Däremot sabrerades det och skålades i champagne på invigningsföremålet.



Pokermannen hade vissa svårigheter med den svårsabrerade Gosset Grande Reserve, vilket vi raskt enades om berodde på flaskans lite udda, bulliga form som naturligtvis gav en annan och mer kurvig ansats för klingan. På tredje försöket knäcktes dock halsen snyggt med ett poff och champagnen kunde skänkas i. Den fyllde alla kriterier för en god champagne utan att vara outstanding - mogna äpplen var det tydligaste draget.



Till brunchen serverades bland annat turkisk yoghurt med flytande honung och mandelspån, amerikanska pannkakor, knaperstekt pancetta, färsk frukt, smörgåsar med lufttorkad skinka och cheddarost samt nybakade brownies... När gästerna (utöver pokermannen även IT-mannen med familj) bröt upp strax efter tolv var det en udda men mycket behaglig känsla - dagen hade knappt börjat men ändå hade vi druckit champagne och haft trevligt besök. När jag återberättade det hela för Brynäsmannen senare svarade han "Såklart; brunch är den klart bästa umgängesformen!" Jag är böjd att hålla med.

skogsarbetarkäk

Arbetet på terassen går vidare. Får kanske lägga in ett par bilder så småningom. Idag har hela ramverket spikats ihop och passats in på betongsten som bärande element. Ett mer digert arbete än vad det låter som. Bara det att få de där stenarna att ligga rätt i höjd i förhållande till varandra tar en stund.

Efter en lätt lunch på dagen var hungern svår framåt middagstid. Vad slår väl då en rejäl påfyllning av fett, protein och kolhydrater i skön förening: raggmunk med knaperstekt fläsk och lingonsylt! Bästa raggmunken var överlägset den som jag stekte i fettet från fläskpannan. Måltidsdryck? Mjölk, förstås! Om än en källarsval pilsner inte hade varit fel, men jag närde vid måltidstillfället fortfarande en vag förhoppning om att jag skulle ut och springa senare på kvällen. Därav blev dock intet.

svenska villaklassikern på 3.55

Häromdagen startade ett blygsamt i sammanhanget men dock projekt att anlägga en liten träaltan på baksidan av huset. På framsidan tittar inte solen fram förrän tidigt på eftermiddagen, och vill man ha lite morgonsol så får man alltså vackert söka sig till baksidan. Den förre ägarens provisoriska lösning med ett par EUR-pallar har fått bli kvar alldeles för länge. Förutom att de aldrig varit särskilt snygga har de dessutom murknat betänkligt, och det är svårt att placera ett bord på ett stadigt sätt med så stora glipor mellan brädorna.

Eftersom jag tillhör de som inte fötts med en skruvdragare i handen startade projektet med lite litteratur- och nätsökningar. Alltid pålitlige (?) Martin Timell hade naurligtvis en hel steg-för-steg-anvisning på TV 4:s hemsida, så det var bara att sätta igång. Dag 1 börjde med att gräva en försvarlig grop och införskaffas en del virke. Det tog en stund. Dag 2 färdigställdes gropen, varpå grus och det mer skrymmande virket (plus markduk, trallskruv m.m.) behövde fraktas hem.

Släpkärror hyrs antingen på fyra eller 24 timmar. Två vändor till grustaget och en till Bauhaus på under fyra timmar - kunde det gå? Efter att ha kört non-stop hela eftermiddagen, tömt två gruslass med skyffel hemma på tomten och slitit som en vettvilling i brädhögarna på Bauhaus sladdade jag in på Statoil med hela fem minuter tillgodo! Det kändes otroligt bra, och som om jag kvalificerat mig till de mer seriösa villaägarnas skara. Det är en sådan där sak som man skall hänga över staketet och säga - helt naturligt och i förbifarten - till grannen; "Joråvettuatt, lite körigt i eftermiddags... två lass grus och ett lass virke på under fyra timmar"

Nu är Dag 3 till ända, gruset är flyttat till gropen och jämnats till och betongsten lagts i hörnen och vägts av hjälpligt så att de ligger i våg. Ramen till trädäcket har också börjat sammanfogas. Känns bra så här långt - när det är klart skall jag inviga med en champagnebrunch!

andra smultron

Några dagar i Dalarna bjöd på halvdassigt väder, och inte så mycket på kulinariafronten. En trevlig kväll hos gamla bekanta fick mig dock att återskapa bekantskapen med det tidiga nittiotalets finvin alla kategorier, Faustino I Gran Reserva. Det här var årgång 1996, och det visade upp kraft, mjukhet, självklart en del vanilj och lite torkade frukter. Det hade högre syra än jag skulle gissat, och var allmänt ett riktigt trevligt och lättdrukcet vin som passade utmärkt till småplock med skinkor, en provencalsk paj m.m.

En eftermiddag frossade vi på de speciella smultron som växer i trakten. Vis av tidigare erfarenheter och i linje med Lisas tips nedan njöt vi dem så okonstlat som möjligt med bara en gnutta socker och lite mjölk. Smultronen är ovanligt stora, mognar utan att bli helröda och har sagts vara en hybrid mellan jordgubbar och smultron (är inte jordgunbben en sorts smultron egentligen; därav namnet strawberry för båda, t ex?) eller en egen art kallad lantsmultron. Vad vet jag... I det sällskap jag befann mig torda jag vara den med hästlängder minst kunniga på området, så jag avstod från spekulationer och njöt i stället!

serveringstemperatur

Amerikanska viner kontra europeiska är ett stående trätoämne mellan mig och IT-mannen. I går hade de med sig en halvtom (full?) flaska amerikanskt vin av blandade druvor (carignan, petite sirah m fl, m fl...) som de konstaterat smakade räv, för att citera. Jag tog en sniff och konstaterade att det stämde. Vinet var inte defekt, bara kladdigt, påträngande, obalanserat, sötaktigt utan att vara riktigt syltigt. Inte gott, eller inte i min smak i alla fall.

I kväll till pastan stod jag inför att ge det kvarlämnade vinet en andra chans eller att korka upp något nytt. Jag beslöt att ge det en halvtimme i kylskåpet, och si, plötsligt var det både drick- och nästan njutbart! När jag kollade upp vinet på Systembolagets hemsida rekommenderas serveringstemperaturen 16 grader; ganska långt från de 24-25 som det kanske höll när det provades dagen innan... Det förtjänar att påpekas att "rumstemperatur" om röda viner definitivt inte gäller varma sommardagar. Sällan har det blivit så tydligt för mig.

daiquiri och marulk

Eftersom smultron växer som ogräs under vårt äppelträd gjorde vi ett inte helt lyckat försök till frozen smultron daiquiri som födrink när IT-mannen med familj gästade oss i kväll. Kanske för lite socker, kanske för lite is, kanske för lite smak i smultronen... Lite lam, kändes den allt, men snygg. Kul att få plocka fram den gamla iskrossen igen, det var ett tag sedan.

Maten blev grillad fisk som omväxling - marulkskotletter med en tomatconcassé och en cous-coussallad med bl a getost och ugnsbakade körsbärstomater (mina nya favoriter). Gott, men inte exceptionellt. Till det en österrikisk chardonnay, Tiglat 2001, som överraskade positivt. Ny bekantskap för mig. Såväl vinmannen som pokermannen har dock berömt den, så det var kanske inte helt oväntat att den skulle smaka bra. Bourgognelik, med fattoner utan att bli överdrivet smörig.

Efterrätten enklast tänkbara; solvarma jordgubbar med lite strösocker och gammaldags vaniljglass och till det resterna av midsommarhelgens dessertvin; en annan österrikare. Delikat. Vår veranda är verkligen perfekt under långa sommarkvällar då solen silas genom äppelträdets lövverk och aldrig blir för varm - en skön kväll!

nyskakat

Inför kvällens matlagning råkade hustrun kläcka ur sig att hon behövde en aperitif (vilket visserligen betydde att hon hade ett behov att dämpa hungern med ett kex innan maten skulle stå på bordet). Jag tog henne dock mer bokstavligt på orden och plockade fram shakern för första gången på mycket länge och skakade ihop en skapelse på vit rom, granatäppeljuice, lime och en skvätt apricot brandy. Proportionerna kan ha varit 3+6+0,5+1, eller något liknande. Klart godkänd sommarfördrink blev det i alla fall! Pröva själv...

det är mycket ägg nu...

Min favoritmatnörd Lisa är i London och frossar i ankägg, och finfrämmandet på bloggen (se kommentarer nedan) i form av Tasteline's Alice Brax skriver om dyra ägg från Cajsa Warg. Själv kom jag hem från Hälsingland sent i kväll, med ett dussin lantägg plockade direkt från redet. Sonen och farmor tog en promenad till bondgården intill vår stuga; fick hälsa på höns och andra djur och kom hem med en korg ägg av de mest skiftande färg, form och storlek. Betalt, nja, men femton kronor kunde hon väl ta emot. Farmor hade visst haft vett att i alla fall ge henne tjugo.

Hade svårt avgöra hur äggen bäst skulle ges bildmässig rättvisa. I den blå skålen blir kontrasterna tydligast, men i den gula skålen och utan blixt förmedlas känslan bättre. Välj själv.

I morgon blir det nog både pannkakor och sockerkaka...! Kanske ett 45-minutersägg om lust och ambition infinner sig...

äntligen är mjödet lagt på fat!

För en tid sedan diskuterade whiskymannen och jag möjligheterna att fatlagra eget mjöd. Han har hunnit prova en del mjödrecept och går inte bort sig i själva tillverkningen längre. För de som till äventyrs inte har testat själva ännu är det inget man självklart lyckas med. Fast nu för tiden kan det göras komplicerat att koka ägg...

Hur som helst; jag har själv tänkt tanken att brygga mjöd, men det har hittills stannat därvid. Whiskymannen har tänkt tanken att fata sitt mjöd, men saknat möjlighet. Så, i en joint venture fick jag hem en dunk om tio liter färskt mjöd från senaste satsen. Beställde sedan hem ett litet fat från Thorslundskagge och i kväll var det dags för tappning från dunk till fat.

Självklart kunde jag inte låta bli ett litet smakprov, som referens...

Färgen är i detta skede mycket blekt, ljust, genomskinligt gul. Inga gröna toner eller sådant. Fick en spontan association till ung sauvignon blanc, men har egentligen inga belägg för det.

Doften är diskret och har toner av ljungblommor, honungspastill och möjligen någon örtkrydda som jag efter kontrollsniffande bland burkarna på kryddyllan närmast vill likna vid salvia.

Smaken är lätt, halvtorr (?) eller i alla fall långt från söt, med mer honungspastill och en lång, balanserad och mycket angenäm eftersmak.

Nu står fatet på lagring inne i vinkällaren, för säkerhets skull placerad på en tidningsförsedd bricka för att undvika ev fuktfläckar på portvinslådan under i händelse av läckage. Att tidningssidan som hamnade upp gör reklam för Mauro Primitivo är en ren tillfällighet...

I provröret finns ett prov på det helt oekade mjödet. Whiskymannen - som är en seriös kille i detta avseende - skickade med rör för att kunna ta fatprov en gång i månaden för att kunna följa fatpåverkan på drycken och lära sig lämplig lagringstid. Sex månader är det tänkt att försöket skall fortgå, så laom till midvinter bör vi kunna ha färdigt mjöd om gudarnas välvilja skänks oss!

ett i-landsproblem

Häromveckan hade jag ju kollegor på besök, och korkade upp en magnumbutelj champagne som inledning på en trevlig kväll. Då upptäckte jag att min champagnehink är för liten för större buteljer. Ett klassiskt i-landsproblem som jag får anledning att åtgärda framöver, i och med att källaren berikats med inte mindre än fyra 1,5-litersbuteljer av den otroligt prisvärda Palmer & Co 1996. Jag har ju sedan tidigare köpt (och druckit) några normalstora flaskor av denna champagne (det ligger nog minst en flaska, kanske två), och förbluffats över dess smakrikedom och komplexitet relativt sitt i sammanhanget blygsamma pris. Vanliga flaskor är sedan länge slut hos leverantören, men ett parti magnumflaskor finns alltså inne i beställningssortimentet. Literprset har gått upp något men det är ingen tvekan om att vinet fortfarande får fyndstämpel.

Att just 1996 hyllas av en i stort sett enig kritikerkår som troligen den bästa champagnårgången på 1990-talet (i konkurrens med 1990) kommer kanske inte som en överraskning för eventuella läsare av denna blogg. Årgången är också omskriven för sin stora lagringspotential, och hur skall en champagne lagras om inte på magnum? Räknar med att dessa raringar skall förse mig med nyårsskumpa några år framöver...!

"Har ni legitimation, tack?"

Det var länge sedan man fick höra den frasen på ett Systembolag, åtminstone riktat till mig. Dagen före midsommar inhandlades lite allmänna förnödenheter till helgen. Som redan konstaterats innehöll det något som inte kan anses vara särskilt märkligt ur svensk midsommarsynpunkt; dvs några burkar öl, ett paket om tio småflaskor snaps (svenska nubbar), en box rött (ja, jag har redan gjort avbön för boxvinet nedan, så jag upprepar mig inte), en österrikisk beerenauslese, en bubblande rosé (riktigt trevlig!) och ett litet fynd för källaren i form av mogen tysk halvtorr riesling: Erdener Herrenberg Riesling Auslese 1994 .

Jag vet inte, men för mig andas det inte tonårsfylla över det här urvalet. Det känns så medelålders präktigt att jag inte fattade vad han menade när grabben i kassan (säkert fem år yngre än jag, minst!) frågade efter legitimationen. Trodde först att det var något med betalkortet han skulle kolla, men det hade jag ju inte ens lämnat fram. Sedan fattade jag. Det enda jag fick ur mig var "Tack så mycket!" och lämnade fram körkortet som visar att jag fått handla alkohol i väl över femton år vid detta laget. Hustrun trodde mig knappt. Själv tror jag att det var mina nya, coola shorts!

en kall Staropramen...

...i en varm men inte het badtunna tillsammans med ett par goda vänner och med duggregnet svalkandes våra hjässor, runt klockan 01.30 på midsommaraftons natt - jag tror att det stavas lisvkavlitet. Brynäsmannen - som ringdes upp för att delges alla kloka tankar och listiga infall som föddes där i tunnan och mörkret - var kanske inte lika imponerad.

I övrigt en traditionell midsommar matmässigt; värdinnans rullar med parmaskinka, oliv- och färskoströra och toppade med pistacshnötter och inlagd kronärtskocka var antagligen det mest innovativa och också godaste. Barone Ricasoli Formulae är en - om man nu tvunget skall dricka vin ur platspåse - okej måltidsdryck till blandad grill. Att producenten även gör en del seriöst kvalitetsvin känns som att det borgar för att de inte lägger vad skräp som helst i sina påsar. En söt Österrikare gjorde bra sällskap till en chokladtårta med vit chokladmousse och jordgubbar. Jag saknade dock whiskymannens hemgjorda snapsar - Svenska nubbar känns liksom inte lika spännande som myskmadra och annat godis...

en bra dag

Lillprinsen och jag tillbringade först några timmar på Skansen, för att därefter snabbt svida om till mer representativa kläder och bege oss till en icke namngiven brandchefs avtackning.





Därefter hemfärd, en löprunda i spåret och grillning hos IT-mannen. En sval GT landade mjukt. IT-mannen tenderar ju att envisas med kalifornisk zinfandel, men vi kunde enas om att Robert Mondavis Woodbridge 2005 inte klarade jämförelsen med Ravenswood 2004. Mondavis Zin hade jag på doften placerat i sydfrankrike, men smaken höll inte vad den lovade. Ravenswood doftade lite eldigare och inte lika saft-syltigt. Smaken mycket längre och mer sammansatt. Man får vad man betalar för, helt enkelt.

vinrum makeover

Inför kollegornas besök i fredags såg jag till att shejpa upp lite i vinrummet. En hyllsektion till införskaffades i maj och har väntat på montering; till dess har olika varianter av mindre vinställ fått komplettera hyllan.

Så här ser det ut numera. Notera två tomma hyllplan i Bordeauxsektionen (undre halvan av vänstra sektionen) i väntan på leverans från vinauktionen förra veckan.

...och från andra hållet. Vad det är i ekfatet? Låt mig återkomma till det i en framtida post!

säsongsavslutning

I fredags kom ett gäng kollegor, medarbetare och en chef hit på lite avslutningsmingel. Vi blev till slut inte fler än nio totalt, vilket kändes helt lagom. Jag hade tidigt bestämt mig för en buffé för att lätt kunna skala upp eller ner oberoende på antal, och för att kunna hantera så många som hade kunnat komma.

Tog inga bilder, av någon anledning, men det som bjöds var

Fördrink:

Champagne Duval & Leroy Fleur de Champagne 1995 (mg)

*

Snittar och plockmat:

Anklevermousse med tryffeltapenade

Hummerstuvning på toast

Kyld, fluffad vit sparrissoppa med tryffelolja

Svampröra med schalottenlök

Pilgrimsmussla på halstrad, örtoljad zucchini med tomatconfit

Rökt renstek med peparrot och löjromsklick på rågbröd

Lammracks

Sallad på matvete, lågtemperaturbakade körsbärstomater, ruccola, fetaost m.m.

Viner:

Kloster Eberbach Riesling Spätlese 2006

Côtes du Rhône, Guigal, 2003

Campolieti Ripasso, Luigi Righetti, 2005

*

Chokladtårta, kaffe, konjak, whisky...

Inget överdådigt, alltså (löjrommen var amerikansk, anklevermoussen billig med ganska lågt ankleverinnehåll, inget av vinerna (undantaget champagnen) över 100:- osv). Det hela blev hur som helst en mycket trevlig kväll, med chans till skönt umgänge utanför pressade budgetmöten och tunga personalärenden. Kanske en kommande tradition?

lunch på Esperanto och vinauktion

I går tillbringades dagen i Stockholm. Efter ett möte på förmiddagen hade jag resten av dagen fri. För att fira mitt nya jobb beslöt jag mig för att bjuda vinmannen på lunch på Esperanto. Lisa har bloggat på ett lockande sätt om en lunch där för ett par veckor sedan och visst är det lite unikt att kunna äta lunch på en enstjärnig restaurang för 165:-?

Jag noterade inte menyn i sin helhet, men längst till vänster kom en soppa med böngroddar och - om mina smaklökar stämmer - en del citrongräs och koriander. Därnäst en sotad tonfisk med små tillbehör.

Sedan en tomatsallad och en melonsallad, följt av ris med äggula och friterad lök. Utanför bilden var frysta gurkskivor i någon jus och friterad bläckfisk och tofu. Vi upprepade inte misstaget som Lisa et al gjorde genom att vara för nyktra, utan fick först varsitt glas champagne (Pierre Peters Blanc de Blanc - gott) och därefter en bättre riesling som fick vinmannens näsvingar att fladdra i takt. Tyvärr kommer jag inte ihåg producenten, men får återkomma vid tillfälle.

Helhetsintrycket var klart positivit och naturligtvis oerhört prisvärt i förhållande till inte minst arbetsinsatsen. Däremot var väl mättnadsgraden sådär - ingen skogsarbetarlunch direkt. Varke nvinmannen eller jag går igång särskilt hårt på asiatiskinspirerad mat, inte minst för att den kan vara lite tuffare vinparningsmässigt. Riesling med lite restsötma är ju ett tryggt alternativ, och funkade bra. Som helhet - intressant, spännande, bitvis mycket gott och alltigenom välkomponerat. Det väckte lusten till ett kvällsbesök, vilket väl var meningen...

Vinmannen och jag fortsatte därefter i maklig takt till Stockholms Auktionsverk och dryckesauktionen. Första gången för mig, medan han inte missat en enda, tror jag. Det känns på många sätt inte som ett ställe där man sliter upp mobilkameran (som till min glädje hickat i gång och börjat fungera igen, samma dag som jag skulle lämna in den!). Därför blir dokumentationen lite mer av paparazzikaraktär. Men jag var där!

För egen räkning ropades in 12 fl av ett enklare Bordeauxvin, Ch Villegorge 1985 som förhoppningsvis inte är helt övermoget. Lite av en chansning, men går den hem så blir det bra. En magnumflaska Ch Saint-Pierre 1970 blev mitt andra köp; en 4 cru från St Julien.

Största klippet (?) gjordes dock gemensamt för konjärernas räkning: en tioflaskors vertikal Pichon-Lalande, 2 cru från Pauillac för endast (?) 8000:-. Omfånget är mellan 1970 och 1992. Ska bli mycket intressant att testa dem! För övrigt kan konstateras att 210.000:- kan vara ett rimligt pris för en 6-l flaska Montrachet från DRC, och att Jan Guillou satt i hörnet och myste. Två kändisspaningar på två poster!