Valborg i Uppsala

Årsdagen för Konjärerna innebär traditionell sillunch i Slottsbacken och någon middag på kvällen. Även frukost hör dit, men av olika skäl lyckas jag missa den varje år, och har därmed fortfarande inte fått se pokermannen sabrera Castellane och andra skumpor som kommer i hans väg...

Jag anslöt till lunchen, och hade med mig några riktigt trevliga bitar rågbröd med renstek/pepparrotsröra, toppad med löjrom. Till det ett par glas Bollinger för att i alla fall få lite bubbel.

Diverse läckra portionsmatpajer; naturligtvis sill, potatis och tillbehör; whiskymannens hemkryddade snapsar (myskmadra!); chokladtårta, kaffe, punch och så vidare... Jo, vi anser att vi börjar få koll på luncherna!

Dessutom blev det dessert; en Tahitivaniljbavaroise med rabarebersoppa på primörer från egen trädgård, smaksatt med ingefära och en gnutta svartpeppar. Det blev - om jag får säga det själv - mycket lyckat! Till det en Moulin Touchais 1990, som luftades våldsamt av pokermannen i en tömd vattenflaska...


Middag avåts på restaurang Lingon, och vi som valde att avsluta det hela där var riktigt nöjda efteråt. Allmänna uppfattningen var att de skärpt till sig sedan sist, vilket iofs var några år sedan. Kanske följer det med den allmäna kvalitetshöjningen i svensk restaurangnäring som skett sedan sekelskiftet? För mig blev det en jordärtskocksoppa med en bit halstrad kalvbräss, och en stadig bit oxfilé med surkålspotatis, glaserade lökar m.m. Vinlistan var lite för Nya Världen för mig, och varken Sileni, Sauvignon Blanc från Nya Zeeland (endimensionellt) eller
Keith Tulloch, Syrah/ Viogner 2002, Hunter Valley, Australien (ryggradslöst, uppspritad björnbärssylt!) imponerade på undertecknad. Däremot hade man en ganska så hög svansföring på avecsidan, och några rara droppar Delamain Reserve de la Famille fick avsluta kvällen på ett tillbörligt sätt.

Hur som helst var vi ett gäng glada och nöjda valborgsfirare som släntrade ut i den svala aprilkvällen och konstaterade att det här kan man nog tänka sig att göra om nästa år!

i väntan på...

...bilder från de Karmeliet kan jag konstatera att restaurangen i Atomiums toppkula också den kan vara värd ett besök, om man nu hamnar i Bryssel någon gång. Framför allt förrättens krabbrillette var smaskens; krabbköttet var sött och med mycket tydliga toner av pekannöt (!).

Till det en bra alsace riesling grand cru som pokermannen valde med framgång.

Varmrätten var kött på det sätt en inbiten karnivor ibland kan längta efter; en riktigt rejäl skiva (4-500g) helstekt entrecote, blodig och fin, en hemlagad bea av god kvalitet och så lite grönsaker för syns skull.

Efterrättens variation på créme brûlée kunde jag dock vrait utan. Tre kalla, stabbiga, på gränsen till fasta brûleer med smaksättning av vanilj, kanel och kaffe växte i munnen på ett otrevligt sätt. De som tog jordgubbssoppan med limesorbet var vinnare denna kväll.

För övrigt har konflikten i Bogaland gett mig ovanligt intensiva dagar på jobbet. Skönt att få pusta ut en långhelg, som även innehåller Konjärernas årsdag! Vad jag skall ha med mig till valborgslunchen i år återstår att bestämma, men rapport följer.

snabbrecension de Karmeliet

Några snabba intryck från gårdagskvällen middag på trestjärniga de Karmeliet, Brügge. Sammanfattniigsvis var det en mycket bra middag, troligen in på topp tre alla kategorier. Det är dock inte alldeles enkelt att avgöra vari den tredje stjärnan består.

Middagen inleddes i den lilla trädgården med ett glas husets champagne och fyra-fem små ammisar, serverade samtidigt. Inne i matsalen kom sedan maten i en strid ström, påkallat av vårt tajta tidsschema till vilket man utan prut anpassade sig. "if you can eat we can deliver - no problem!" Jag skall gå in närmare på rätterna när jag har menyn framför mig, men en övervikt av fisk och skaldjur noterades.

Servicen var bra utan att vara påträngande. Redaktören bad om en vinkel att skriva om på sin sida på SVT, och jag föreslog att han skulle gå i polemik med Christer Lingström. Sverige är definitivt redo för en trestjärnig krog!

live and direct from Brussels

Befinner mig för tilllfället i Bryssel för att hälsa på redaktören, tillsammans med whiskykonsulten, pokermannen, raketingenjören och direktören. Efter omåttligt strul med flyget kom vi stormandes in på atomium vid 20.30-tiden, och fick en vällagad och trevlig middag med en reisling grand cru och en Cahors.

Huvudnumret väntar i morgon - middag på de Karmelet (?), en av Belgiens två trestjärnor. Mer fullödig rapportering följer!

second life och Il Conte rödtjut

Det har varit tunt med bloggandet en tid. Den senaste veckan har tid tillgänglig för datorn ägnats åt Second Life, efter att en artikel i DN fick mig över tröskeln. Visst hade jag hört om det långt tidigare, men om DN skriver om något så måste det ju tillhöra allmänbildningen att åtminstone traskat runt där ett tag. Jag tror förreseten att det var DN som fick mig att börja blogga?

Hur som helst, Second Life är i min mening en fascinerande ytlighet i bjärt, dålig grafik, och med en övervikt åt naket/lättklätt. Som jag konstaterade när jag introducerade IT-mannen i det hela - folk är nog lika intressanta här som i verkligheten, tyvärr. Jag har lyckats ansluta mig till någon sorts vinklubb utan att ha märkt något av det ännu, annars är det tunt med sådant. Skaffa coola kläder, frisyrer, tatueringar och spring på olika nattklubbar verkar vara mottot hittills.

* * *

I kväll provades en nyhet från systemet på halvflaska; Il Conte Montepulciano d'Abruzzo 2005. ovanligt billigt för att hamna på bordet här men sortimentet av halvflaskor bör hållas under ständig uppsikt och kontroll. När en nyhet letar sig dit bör den testas. Min spontana reaktion var att det var ett schysst rödtjut; inte överdrivet komplext men inte tunt och glest eller alltför obalanserat. Lite frukt, lite fat, lite kryddor, sådär. Och för ynka 32:- på halv, 56:- på hel, så kändes det helt okej.

Därefter läste jag Allt om Vins test denna månad, där samma vin sågades grundligt och fick beteckningen Ej prisvärt. Innan ett 56:-vin bedöms som Ej prisvärt bör det rimligen vara riktigt uselt, och det ville jag med bestämdhet hävda att det inte var; tvärtom. Bläddrade raskt upp Gourmets test och si, där fick den genast betyget Mycket prisvärt och idel lovord. Så olika det slår ibland!? Och hur stor skillnad gjorde det att jag hällde upp mitt på karaff och gav det en rejäl luftning innan jag drack? Lita på vem du vill - jag kommer i alla fall inte att tveka att köpa fler till ensamma pastamiddagar, pizzor och liknande.

Detta skrivet till de sista dropparna av en Bowmore Enigma 12yo - en annan köprekommendation om du åker Finlandsbåt någon gång...

åkejsåhärva...

Då skall jag försöka beskriva den middag som gick av stapeln här i lördags. Det blir en ganska så kortfattad sammanfattning av rätter och viner här och nu, så får jag elaborera vid tillfälle.

***

Fördrink

Champagne Palmer & Co 1996

*

Parmesansoppa med brödkrutonger

Champagne Deutz Cuvée William Deutz 1990

*

Panerad kalvbräss med grönärtspuré

Trimbach Riesling Cuvée Frederic Èmile 2000

Trimbach Riesling Cuvée Frederic Èmile 2003

*

Fänkålssoppa med fänkålssallad och halstrad pilgrimsmussla

Trimbach Riesling Cuvée Frederic Èmile 2000
Trimbach Riesling Cuvée Frederic Èmile 2003

*

Råbiff på tonfisk med vakteläggula

*

Gösfilé á la Wedholm

Domaine Laroche Chablis Grand Cru Les Clos 1988 (magnum)

*

Äpple- och limesorbet

*

Renkalvsadel med palsternackspuré, friterade palsternackor och rödvinssky

Chateau Pichon-Longueville Baron 1998

Hermitage Gambert de Loche 1998

Paolo Scavino Barolo Carobric 1998

Torres Grans Muralles 1998

*

Ostar: Valdeon (ko & get), Boltjärn Blå (får), Blå lava (ko)

Graham´s Vintage port 1983

*

Frostbiten mandelsabaionne med espressokaramell

*

Chokladskum med hallon

Chokladcréme brûlee

Gonzales Byass Pedro Ximenez sherry muy viejo (30 años)

Domain Sarda Malet Rivesaltes 1970

*

Cognac

Frapin Grand Champagne 1982, 20 Ans de Age

Courvoisier Initiale Extra

***

Tyvärr får jag inte bilduppladdningen att funka ikväll, så bildbevisen får vänta. Och jo, alla var mätta efteråt. Och cigarren på terassen vid tretiden på natten smakade utmärkt, tack!

Edit: Har minskat ned bildstorleken, och äntligen tagit mig för att lägga ut några av dem

12 rätter och 17 drycker på nio timmar...

Konjärmiddagen är över. Ett maratonlopp av goda drycker och - om jag får säga det själv - övervägande riktigt god mat. Ett fullständigare reportage får vänta till en mindre trött kväll, men kvällens vin var nog i mitt tycke Pichon-Baron -98 eller Domaine Laroche Chablis Grand Cru les Clos -88 (mg). Andra hittade andra favoriter; Torres Grans Muralles -98 hade t ex flera anhängare.

Jag är själv mycket nöjd efter den här middagen.

det börjar brännas

I morgon vid den här tiden är vi mitt inne i årets konjärmiddag. Mina leverantörer sviker dock. Skall det vara för mycket begärt att köpa sig ett par anklår i denna stad? Sätter mig dock snart i bilen för att plocka upp kalvbräss inne på gamla, fina ICA Lutis, som håller gourmetfanan förvånande högt ibland.

Återkommer.

semestermat och fräsch chablis

En vecka på Gran Canaria gör ingen glad - åtminstone inte vad gäller mat och dryckesutbud. I övrigt var semestern välbehövlig, välförtjänt och välnyttjad. Restaurangerna inom rimlig närhet från boendet var av det allra mest turisttillvända slaget med menyer på alla skandinaviska språk, och vinlistan kort och renodlat budgetspansk. Den enda elogen kan ges för att utbudet på halvflaska var ganska stort. När hustrun inte var sugen gick det ändå att få en anständig måltidsdryck till sin grillade calamares.

Största matbesvikelsen på resan var en stackars bit oxfilé (?) som var seg och trådig, serverad med en alldeles för tam gorgonzolasås, ris (!), en bakpotatis och kokta, frysta grönsaker (!!). Då hjälpte inte en Sangre de Toro.

I kväll träffade jag brorsan och fotokvinnan på en kvarterskrog i stan. En klart godkänd skaldjurssallad och en bra chablis fick mig att återvinna tron på mänskligheten. Kollade dock producentnamnet dåligt - trodde inte det kunde finnas två Bouchard. Det var antingen den här eller den här vi drack; gott var det hursomhelst.

En timslång diskussion med vinmannen inför nästa helgs Konjärmiddag bidrog också. Få kan på samma sätt gå igång på att förklara likheterna mellan Talbot och Gruad-Larose. När jag avslöjade planerna på en horisontalprovning i samband med middagen blen han alldeles till sig. Det kan bli en intressant kväll nästa vecka...

Allt om Vin 3/2007

I dag kom senaste numret av Allt om Vin. Ett blygsamt bidrag från undertecknad återfinns ¨på sid 14. Skoj!

ont om tid

Det har varit struligt på jobbet en tid, och i fredags kom ett beslut som inte kommer att underlätta den närmaste tiden. Därför var det skönt att trots allt koppla av med en hel del skönt umgänge; hemma hos It-mannen fick vi tacos och Torres Gran Sangre de Toro på fredagskvällen, och äntligen pröva Guitar hero på PS2. Första flaskan gjorde oss lite tveksamma men den var drickbar; när andra flaskan öppnades skingrades tveksamheten och flaska 1 kunde i efterhand konstateras ha varit lätt defekt. Inte alls lika tydligt som den chianti jag ratade härom helgen, men dock.

Lördagskvällen innehöll ett par öl med brorsan och ett otippat men trevligt besök på en av stans klubbar med jutsukvinnan och vänner. Tänk att stå i krogkö igen - när hände det senast?

På söndagen kom besök av svägerska och svåger, som bjöds på löjromstoast, coq au vin på majskyckling från Bjäre och en flaska Cotes du Rhône från Guigal och avslutningsvis en chokladbrûlée. Jag får inte mina brûléer att stanna riktigt utan de är för rinniga. Annars gott.

Nu är det dags att samla tankarna inför nästa vecka. "I morgon blir en sådan där dag - piller och bazookas!"

- citat Coco Bill, en osannolik hjälte

en kväll på stan och en bra lunch

IT-mannen ställde upp utan större övertalning, och följde med ut på en runda på stan. Vinbaren på Stadshotellet bjöd på en korkdefekt chianti som dock artigt och utan prut byttes. Det är sällan som det är så tydligt att det är något fel på vinet som det var på detta. Ändå väntade jag en stund för att se om det skulle öppna sig på något sätt, men det blev bara sämre. I övrigt fick jag en bra negroni i hotell Hörnans bar. Ont om bra cocktailställen i stan, men vi fick tips om Lounge som vi får ta en annan kväll.

På den lediga dag som helgens kommande arbete medför möttes hustrun och jag för en bättre lunch på Domtrappkällaren. Rådjurswallenbergare, lagom kryddade. Till det en nero d'avola av enklare snitt men helt ok. Bra luncher får utgöra småbarnsföräldrarnas subsitut för romantiska middagar.

nu är det allvar!

Datum är satt! Den 24 mars kommer konjärerna hit. Har ägnat en stund av kvällen åt att gå igenom middagsboken och konstatera att det blir min femte konjärmiddag sedan debuten 1998. I snitt en vartannat år, alltså. Kommer att ägna de närmaste veckorna åt att bestämma såväl vinmeny som mat. Vet inte om jag vill eller ens borde försöka trumfa förra middagens tio rätter (inkl "ammisar"), men jag vet ju var jag brukar hamna. Och något extravagant inslag kommer jag nog inte att kunna avhålla mig från.

Fast Lisas sauternessjudna päron med sauternesgrädde och en Chateau Suduiraut 1988 från senaste tillfället blir nog svåröverträffad...

chateau belgrave -95

Ja, trots att det inte blev någon matlagning att tala om kändes det som om kvällen behövde ett bättre vin. I TV-soffan framför melodruttfestival intogs så en av flaskorna från utflykten till regeringsgatan häromveckan - en Chateau Belgrave 1995, 5e cru från Haut-Médoc. Inget dåligt vin, som dock börjar torka ut. Inte så mycket frukt kvar men gillar man mognadstoner i såväl doft som smak så finns det här. Men prisvärt? Knappast...

återbesök i bistron

Åt lunch på Edsbacka Bistro i går. På väg från Stockholm där jag varit på förmiddagen och ut mot arbetsplatsen i norrort passerade jag först en McDonalds och övervägde att kasta i mig en bit dålig näring där för att hinna med lite mer på eftermiddagens arbetstpass. Jag stelnade till i dörren när stekos, barnskrik, stoj, och köer slog emot mig som en vägg. Jag tänkte: nej. Jag tänkte: linneservett. Jag tänkte: Edsbacka.

Jag riktade ju viss kritik mot dem efter förra besöket, men var riktigt tillfreds den här gången. En fläskkarré serverades med en mustig plommonsky med bl a tärningar av rökt sidfläsk, med lite blancherad (?) savoykål och en potatiskaka. Efter det en kaffe och en rejäl chokladtryffel. Ingen trerätters affärsmeny denna gång alltså, utan veckans lunch. Med lättöl till maten gick kalaset på strax under 200:-, vilket får betecknas som prisvärt. Vänlig service, snyggt och proffsigt levererat och linneservetter. Bara det värt fyra McD-menyer...

grönstedts extra

Ibland behöver man en bra, pålitlig konjak som levererar år efter år och som alltid går att få tag på. I Sverige är vi välsignade med huset Grönstedts, som under master blender Folke Anderssons överinseende blandar sina destillat i V&S lokaler i Sundsvall. Vid en blindprovning med konjärerna för många år sedan var vi faktiskt några som föredrog VSOP i deras laguppställning - det skulle vara intressant att göra om den testen idag. Att *** var odrickbar rådde det dock snabb konsensus kring den gången.

Husets konjak är allt som oftast en Grönstedts Extra. Efter en intensiv arbetsvecka känns en välfylld kupa med den bärnstensfärgade drycken, med doft av frukt, nötter och fat och smak av smörkola, nougat och rancio, som en rimlig belöning i TV-soffan. Att den är prisvärd råder det inget som helst tvivel om.

vinsläpp igen

Idag inträffade den ovanliga kombinationen av 1) en månad utan några särskilda utgifter och därmed lite pengar över, 2) en ledig dag på grund av kommande arbetspass i helgen, och 3) nyhetssläpp på vårt kära hatobjekt Systembolaget. Många gånger har jag svurit över rara flaskor som passerat mig förbi för att jag inte haft möjlighet att komma ifrån jobbet och hänga vid butiksdörren vid öppningsdags. En del viner tar ju slut inom loppet av några minuter från öppningsdags och hittar därmed aldrig hem till konjärens källare. Så inte idag!

Det slumpade sig också så att det i februaris släpp av tillfälliga nyheter fanns ett par intressanta artiklar som dels inte kostade skjortan, dels hör till kategorin lagringsviner. Så jag hängde på låset och efter en stund fanns i min korg t ex några flaskor av det åtråvärda Crozes-Hermitage 2004 från Alain Graillot; ett vin som ju vinmannen bjöd på vid sin fest för några veckor sedan, dock fyra år äldre den gången. Den som vill lägga vantarna på detta vin får sno sig - flaskorna på butiken i Uppsala tog slut fem minuter efter öppningsdags och i hela Stockholms län finns en (1!) enda kvar... I Linköping dock hela 48 st!

Nästa vin var Domaine Santa Duc Gigondas 2004. Jag vet att jag skrivit ned grenachedruvan tidigare, men det här vinet (som jag upptäckte i en fantastisk vinbutik i Norwich på den tid hustrun bodde i England) har jag testat förr efter att ha låtit mogna ett par år och minns det som mycket övertygande. Skall bli intressant att följa dess utveckling.

Ett klassiskt lagringsvin är Chateau Montus. Jag nöjde mig med ett par flaskor, men kanske fyller jag på efterhand. Det verkar gå att få tag på ett tag till. Samma sak gäller Barolo 2001 Fontanafredda.

En Meursault, Le Poruzot Dessus Premier Cru 2004, fick också följa med hem. Mest för att det skall uppmuntras att den lilla Uppsalabutiken snor åt sig en och annan flaska av de där riktigt små partierna som annars bara dyker upp på Regeringsgatan. Och en Meursault är ju alltid en Meursault, liksom. Det finns få källare med för många.

Ja, och så kunde jag inte motstå ett par flaskor riesling; Trimbach Cuvée Frédéric Emile 2003. Jag har några 2000 liggandes som det kanske börjar bli dags att plocka av, och då måste man ju fylla på i andra änden...

Trots allt detta klarade jag av att inte komma hem med mer Bordeaux! Källaren behövde balanseras upp och det känns som det här blev ett steg i rätt riktning. Det börjar se riktigt trevligt ut i pappas koja, eller hur?

portvin och äppelpaj

I helgen som gick skulle jag göra av med äggulorna som blivit över efter förra helgens suffléer. Funderade på créme brûlée, men insåg att det är vaniljsås jag vill ha. Gjorde en enkel äppelpaj där äppelbitarna marinerat i mörk rom och råsocker i någon timme, och kokade sedan ihop en vaniljsås på gräddmjölk och en lite för gammal men fortfarande välsmakande vaniljstång. Resultatet blev - om jag får säga det själv - fantastiskt gott! Det var flera år sedan jag gjorde hemlagad vaniljsås och jag hade glömt hur stor skillnaden faktiskt är. Med digital termometer var det heller aldrig någon risk att det blev äggröra.

Till detta en vintage port av ett mindre märke och ett off-vintageår. Porto Cruz 1989 (slut på Systembolaget) lanserades före jul för ett pris där de bättre LBV-portvinerna ligger. Jag hade hört lite tveksamma omdömen via en bekant till vinmannen, men läst recensioner som var mer godkännande. Jag sammanfattar det som en positiv överraskning. Vintagekaraktären finns definitivt där, vilket bara det gör den till ett bättre alternativ än mången - visserligen trevlig - LBV. Självklart är det i den lättare stilen, men doften bjuder katrinplommon och örter och smaken följer upp med mer plommon, torkad frukt och kanske lite mint. Korrekt, men lätt. Trevlig fortfarande i kväll efter några dagar i karaff i kylen, men för gles för att stå emot ett par kex med roquefort...

egentid

Efter ett möte inne i Stockholm på förmiddagen tog jag resten av dagen ledigt. Åt lunch på Hötorgshallen och gick runt en stund och inspirerades av utbudet. Det är något visst med saluhallar - läs Emile Zolas Hallarna om du tvivlar. Jag saknar Uppsalas saluhall från tiden före branden. Den har aldrig riktigt hittat tillbaka - framför allt saknas där en riktigt bra och välsorterad köttdisk. Alldeles upprymd blev jag av en burk ankfett som jag genast lade beslag på. Mathias Dahlgren hävdar att det finns tre sorters fett: smör, vegetabiliska oljor och ankfett. Jag måste hitta något att confitera snart. Burken var visserligen helkonserv, så jag har till år 2010 på mig...

Fortsatte till Regeringsgatan och tillbringade en stund i Systembolagets vinkällarbutik. Det är skönt att bara gå och fingra på en del rariteter, och naturligtvis hitta något lite udda att plocka med sig hem som inte finns på butiken i Gottsunda. Den här gången blev det två flaskor Chateau Belgrave 1995, en 5e cru från Haut-Médoc. Inget speciellt vin; hade aldrig hört talas om det innan men ville gärna ha ett par "drickfärdiga" flaskor i källaren för mer omedelbar konsumtion. Passade också på att plocka upp en magnum Pierre Peters Cuvée de Réserve Blancs de blanc; skall vara utmärkt att låta vila ett par år sägs det. Jag spelade dock i knatteligan jämfört med killen som kom in för att hämta en låda (12 fl!) av det här vinet...

Avslutade med en cappuccino på ett litet kafé och tog mig sedan hemåt. Några timmar livskvalitet!

http://www.aeterno.se/

Se där en adress värd ett besök! Om jag kommer på hur man lägger upp länkar på den här sidan så skall jag göra det till min första länk. Vinmannen och direktören har alltså öppnat eget i branschen, och levererar kvalitetsviner till hugade. Så småningom kommer även en del väl valda viner i mer vardaglig prisklass att lanseras - siktet är inställt på Systembolagets stora höstsläpp. Men vem kan väl motstå en halvflaska Suduiraut -96 för dryga 300:-? Ett riktigt bra år för sauternes och på halvflaska bör den precis börja närma sig mognad, där den säkert kommer att stanna några år framåt.

Lycka till hälsar jag de båda konjärerna!

en rioja är ju aldrig fel...

Det var ett tag sedan jag drack rioja. Jag tror att det kan ha varit vinmannen som bjöd på en flaska Rioja Alta för några år sedan, kanske en 1989? På rekommendation av någon vintidning (troligen Livets Goda) investerade jag dock i ett par flaskor Roda II 2001 i höstas. Till en fullkornspasta med gräddig sås på strimlad lövbiff, rödlök, svamp m.m. kändes det dock som ett inte alltför strävt vin skulle passa, och jag ville ju gärna visa IT-mannen att jag hade andra flaskor än franska i min källare... Vinet var gott, med tydlig fatkaraktär av amerikansk ek (eller vaniljessens...) men utan att slå ut frukten fullständigt. Lättdrucket utan att vara alltför inställsamt och - törs jag påstå - en hyfsad match till maten.

Efterrätten blev en havtornssufflé; ett nytt sufflérecept som förordade en del mjöl i smeten gjorde att de var tyngre än normalt. Inte helt oävet, men jag tycker nog att en sufflés första skyldighet är att vara fluffig. Och ja, en physalis på desserttallriken är såååå nittiotal - okej? Till detta ett flygplatsfynd. Apropå sköna tyska vinnamn; håll i er: Gottfried Gerharz 1996 Dromersheimer Ruländer u. Silvaner - Eiswein Qualitätswein mit Prädikat! En underbar doft av litchiefrukt och syltade mandariner följs av en lätt simmig och söt men inte kladdig smak av bl a torkad ananas och aprikos. Mycket trevligt!

Gästerna hade den goda smaken att först visa sin totala dominans i 80-tals-TP för att därefter stå och stampa i mittcirkeln tills vi hunnit ikapp och - på grund av den sena timmen - raskt acceptera remierbjudandet. Snyggt.

familjemiddag

Dagen efter vinmannens fest var det familjemiddag. Jag försökte blogga om den tidigare, men just när posten var färdig tappades kontakten till Blogger. Gick inte ens att spara den. Det här blir en kortverson - jag ligger redan efter med annat som skall skrivas.

Båda bröderna, en svägerska och mor kom och hälsade på ett par timmar. Det blev en förrätt betsående av kall parmesansoppa med hemgjorda brödkrutonger och ett pata negra-chips (recept: Mathias Dahlgren, Bon Lloc). Mäktigt men gott. Vinvalet var inte alldeles enkelt. En Niersteiner Pettenthal Riesling Auslese 1992 funkade dock bra enligt min mening. Vinet saknade Jacobusens petroleumtoner, utan hade mer touch av honung och aprikoser. Mycket gott, och en liten aha-upplevelse för bröderna som inte prövat mogen riesling tidigare. Det kan vara på sin plats att reflektera över det faktum att tyskarna kan - i ena änden av skalan - ge sina rieslingviner de mest fantastiskt välklingande, fantasieggande och kvalitetsförmedlande namn (sug t ex på Dr Pauly-Bergweiler Bernkasteler alte Badstube am Doctorberg Riesling Auslese 2002!), medan man i andra änden av samma skala hittar Happy Cat och Blue Moon (nej, jag vill inte länka till dem, du får hitta dem själv om du måste). Märkligt.

På det ett ankbröst med granatäppelsås och en sötpotatispuré (recpet: Tasteline). Purén blev lite vattnig, annars en lyckad rätt. Särskilt såsen med balans mellan sötma av granatäpplen/portvin/gélé och syra av apelsinjuice och ett sting av fransk senap var riktigt läcker. Och snygg! Till detta förstås en bourgogne - Beaune du Chateau Premier Cru 2002, Bouchard Pere et Fils. Nu har det gått en vecka sedan dess, så jag kan inte beskriva smaken i detalj, men den var ingen saft-pinot i alla fall...! Bra balans som jag vill minnas mellan röda bär och lite kärvhet.

Jag har några ganska bra vinveckor nu med både hyfsat hög kvalitet och bra bredd. Varför dricka dåligt vin?

vinmannen 30!

I lördags avfirades vinmannens inträde i gubbgänget; den yngste av konjärerna. Han hade för ändamålet lånat källarplanet på en krog i Gävle där han tidigare arbetat, och stod och serverade drinkar i baren när gästerna anlände. Hemlagade tilltugg med parmalindade dadlar och smörstekta brödskivir med tempererad, mogen brie med valnötter smakade bra till vinmannens pedantiska drajor och americanos.

Inbjudan löd kort och gott "svart kostym (i nödfall mörkgrå) och fet cigarr". Direktören och jag tolkade andemeningen och dök upp i smoking. Vinmannens metaltjejkompisar/exflickvänner dök upp i linnen, tatueringar, obligatorisk läppiercing och stora kamouflagebyxor. Spännande!



En trevlig middag - mer traditionell än nyskapande men man blev mätt på ett bra sätt - och några intressanta viner vidtog. Till kvällens höjdare utsågs en riesling -90 från Jacobus och en crozes hermitage -00 från Graillot. Självklart sabrerades en flaska bubbel som avslutning. I ett väl tilltaget rökrum satte sedan åtta glada herrar fyr på sina cigarrer, med understödseld av några Marlboro Lights från metaltjejerna. Det dröjde dock inte länge förrän vakterna våningen ovanför klagade på rökutvecklingen som tydligen var svårare än rummet klarade av. "Hela krogen stinker cigarr!"

Rask omflyttning till en annan, för ändamålet lämpligare lokal som direktören hade tillgång till. I bekväma fåtöljer fortsatte sedan puffandet en god stund, i sällskap med en halvflaska Graham´s 1980 (auktionsfynd) och en av vinmannens presenter; en Plantation rum 1991 (Barbados). Av oss fick han - naturligtvis - en cognac: Pierre Ferrand 1977... Förbindelserna med Gävle var mycket smidigare än jag fruktat, och strax före kl 02 steg jag på tåget hemåt och låg till sängs 03:30. En fantastiskt trevlig kväll, i ordets allra positivaste bemärkelse!

bag-in-box hos konjären!

Huga! Alla klockor stannade och det sjunde inseglet brast - ett lådvin bars in över tröskeln hemma hos konjären! Det tarvar en förklaring, och den är enkel. Efter lördagens festligheter i en alternativ verklighet stod de ambitiösa arrangörerna med en försvarlig mängd överbliven dryck och en budget med grava problem att gå ihop. Enklast och snabbast var att utauktionera överbliven dryck till massan. Auktioneraren agerade snabbt och effektivt; satte ett pris och konstaterade raskt att den sålts för det priset till än den ena, än den andra i lokalen. Ställd inför hotet att komma hem med tre liter Castillo de Gredos såg jag till att snabbt som tusan vinka till mig boxen med McPherson Shiraz för 150:-; det enda vin som jag trodde mig kunna ana ägde en viss kvalitet av det som radats upp på bordet.

Och vad skall man säga? Ja, det är praktiskt med en låda i kylen. Ja, vi dricker det och har det inte bara till matlagning. Ja, det får oss antagligen att öka vår vinkonsumtion. Till kvällens grillade kyckling med potatis- och rotsaksrösti fungerade det bra som måltidsdryck. Ungt, fruktigt utan några vidare garvsyror men med en liten, trevlig kryddighet (antagligen den som systembolaget beskriver som lakrits) i finishen som lyfter det snäppet över de värsta stolpskotten. Ett bra pris för ett okej vin, men inget att engageras av.

På lördag har dock medkonjären vinmannen 30-årsfest, och då ser jag fram emot något spännande att blogga om. Apropå medkonjärer så har servitören öppnat frågelåda på Tasteline. Be honom beskriva ranciokaraktären på en gammal konjak - en evig tvistekälla hos konjärerna!

côtes du rhône

Nyårsafton var en trevlig tillställning på alla sätt och vis, men kanske inte mycket att blogga om vinmässigt. En nyttig påminnelse, dock, om att det går utmärkt att ha en bra kväll med schyssta människor omkring sig som inte blir skitnödiga av att behöva välja det perfekta vinet till förrättstoasten eller varmrättskalkonen. Nöjdast var lillprinsen som vägrade sova innan han hade sett alla ba-bomberna.

En ledig kväll som denna utan större plikter i morgon avslutas en flaska Côtes du Rhône från legendarerna Guigal. Om jag minns rätt så är det väl sonen Marcel som tagit över efter pere Etienne, men det kanske intresserar endast ett fåtal. 2003 var ju ett varmt år i Rhône, men inget som märks sådär uppenbart för en otränad gom som min. Vinet doftar av mogna mörka plommon och röda bär och en del kryddor, och smaken är medelfyllig, frisk, bärig och lagom sträv med ett litet trevligt efterbett. Inget mesvin, men ändå fullt drickbart på egen hand. Eller, som jag gjorde, till ett par hedonistiska smörgåsar med grönpepparpaté... Jag har faktiskt tränat flitigt på sistone!

helkväll med direktörn

Direktörn och jag fick en chans att sammanstråla över en bit mat, och jag valde att inviga honom i det återuppståndna Stadshotellets lokaler. Sist var ju några av konjärerna där och hängde i vinoteket, men den här gången blev det matsalen. Menyn är klassisk utan någon större experimentlusta eller skyhöga ambitioner, men det kändes ärligt och vällagat. En bra dry martini; löjrom med en något bränd råraka, pilsner och aquavit; lammfilé (lagom rosaröd) med rödvinssås, potatiskaka och en flaska Tignanello 2001 (oerhört trevlig, som vi konstaterade redan vid förra besöket, men skulle kunna ligga till sig några år); keylimepaj med en ung sauternes; macchiato med en A E Dor cognac (Napoleon?)...

Direktören var i fin form, och samtalet kretsade kring jämställdhet, ledarskap, föreningsliv, sällskapsliv m.m. En mycket trevlig kväll, uppenbarligen, och något som förhoppningsvis kan ske igen utan att det dröjer alltför länge!

mera portvin!

Julbordet är ju ingen särskilt vinvänlig tillställning. Någon som hittat ett vin som matchar allt från inlagd sill till rökt ål och Janssons frestelse? Själv höll jag mig till öl; Young´s Winter Warmer föll mig bäst i smaken. En gammeldansk som matsmältningshjälp till Kalle Anka, och sedan lite tawny port på det till en fruktsallad och paketöppning.

















Dekantering!


När så den äldsta och yngsta generationen avvecklats plockade 70-talisterna (hustrun, brorsan och jag) fram 80-tals TP, satte på en samlingskiva 80-talsmusik, dekanterade en vintage port 1980 (Smith Woodhouse på halvflaska) och tempererade ett par ostar (stilton och roquefort). Vinet hade toner av plommon och mörk choklad och var en mycket njutbar upplevelse utan att vara ett stort vin. En halvflaska på tre räckte också ganska bra, och det blev en mycket skön avslutning på julaftonskvällen!

Portvinsdags!

Julen är portvinstid! Få drycker erbjuder så hög kvalitet till så pass överkomligt pris - Quinta do Noval nacional undantagen, förstås... Ett par trevliga alternativ att ha i kylskåpsdörren så här i julpysslartider är Graham´s Late Bottled Vintage 2000 och Taylors 10 yo Tawny.





År 2000 var ju ett storartat portvinsår, och att vi nu har möjlighet att pröva den i budgetvarianten LBV gör det hela riktigt trevligt. Pålitliga Graham´s levererar en tät dryck med toner av lakrits och mörka bär i bra balans. (Minst) fyra år på fat har låtit den mogna snabbare än vintagevinet som bara får två år innan det försluts i flaska. Gott till såväl desserter som en schysst stilton eller roquefort...

Likaledes stabila Taylor´s följer upp med en tawny; fatlagrad tio år vilket börjat märkas. Genomskinligt brunröd i färgen och med den där härliga nöt-/torkad fruktdoften. Mer torkad frukt, lite bränt socker och någon kryddighet i smaken. Mums till nötter, praliner och småkakor!
För julaftonsnatten ligger en halvflaska Smith Woodhouse vintage port 1980 och väntar...

surf and turf - 3yo style

När lillprinsen väljer pizzapålägg finns inga nedärvda eller inlärda smakregler som styr. Man tar det man tycker är gott, helt enkelt - att det funkar ihop är en självklarhet för en treåring.


Så föddes kombon svarta oliver, räkor, salami och - bananer! Huga.

tryffelsvinet i stan

En inbjudan att prova vin på nyligen återuppståndna Stadshotellet i Uppsala damp ned i mailboxen. Vinimportfirman Tryffelsvinet - med en fäbless för små producenter från prestigefyllda områden i gamla världen (med tonvikt på Frankrike). Stadshotellet har stans enda automatiserade vinbar, där man laddar ett kort och sedan trycker fram 4 cl av valfritt vin, till ett pris mellan 20 - 45:-/skvätt. Lite fånigt, men också ganska skoj.

Trots sen hemkomst från familjeutflykt till vänner i Oxelösund tog jag tag i mig själv, IT-mannen och pokermannen och åkte dit. Vi provade lite av varje, och jag lärde mig att för mycket Grenache i blandningen inte är min grej. Av Tryffelsvinets viner landade 2002 Les Ifs Prestige, Chateau Les Ifs, Cahors, bäst, tillsammans med 2001 Côte Rousse, Domaine l´Aigueliére, Languedoc. Les Ifs var tyvärr slutsåld, men Côte Rousse - gjord på syrahdruvor från 80-åriga stockar med låg avkastning (20hl/ha) - finns att beställa.


Bästa vinet i automaten - som hade åtta vita och åtta röda - var dock 2001 Tignanello; ett vin som inte hörde till Tryffelsvinets portfölj. Ett uppsträckt vin som slipade tänderna på ett bra sätt. Stads bjöd på snygga lokaler, en mysig vinkällare, trevlig personel och märkliga gäster. Kumpanerna och jag avslutade kvällen nöjda och glada.

fett är gott

Det är antagligen något gravt fel med ens arbete om man känner det som en befrielse att få en hel fredagskväll framför datorn i lugn och ro att sammanställa en del projektsaker som akut måste redovisas på måndag... Och nej, jag jobbar inte inom näringslivssektorn som bjuder sina medarbetare på Trasselsuddens yakiniku som kollega vinlusen, utan i den kommunala dito vars julbord intas på Scandic Hotel. Nå, många medarbetare sjuka samtidigt gör att läget är lite exceptionellt, men det får inte bli en vana.

Fredagskväll är ofta pizzatajm hos familjen Konjär. Så icke denna gång, men något liknande i alla fall. Ett par entrecoter, färdig bearnaise av bättre sort, klyftpotatis, stekta tomater och champinjoner - se där en kolesterolstinn avslutning på veckan! Till detta en hyfsad B, Chateau Fournas Bernadotte 2001, andravinet till Chateau Bernadotte. Slottet drivs av Pichon-Lalande, och har kopplingar till vår kung.

Jag läste någonstans att poängen med stramheten hos en Bordeaux är att den fungerar som en "gomrensare" mellan tuggorna (det kan mycket väl ha varit Michael Broadbent igen, eller någon annan förstockad anglofil i Decanter magazine), dvs att den med sina syror och tanniner rensar upp och skär igenom fettlagren i en gräddig sås. Jag vet inte hur det stämmer med modern smakfilosofi, men ikväll funkade det allldeles utmärkt. Stadigt kött, fettdrypande sås och så ett vin med mörka bär; lite stramt men balanserat - löjligt gott ibland. Men de där tonerna av kaffe har jag letat efter utan att finna.

För övrigt kan konstateras att jag - även om jag hade ansett mig ha råd - antagligen blir utan det som Röttorp beskrev som något som kan bli världens bästa champagne någonsin. Synd. Om någon som läser detta känner för att ge mig en julklapp i 1599:-klassen så finns ett bra tips här.

Vinauktion

Vinmannen ringde under eftermiddagen och befann sig i vanlig ordning på Systembolagets vinauktion. Han brukar vara där när det vankas.

I år var han särskilt sur för att auktionsförrättaren inte lät klubban falla på strax under 3000:- för en Richebourg DRC -93, vilket i så fall - med vinmannens ord - hade varit ett jävla klipp. Nu dröjde klubbslaget ett par sekunder för länge och någon annan hann få upp ögonen för vad som höll på att hända. Flaskan gick till slut på över 5000:- och alltså inte till min besvikne kamrat...

Sveriges just nu dyraste enskilda vinflaska är för övrigt en Romanée-Conti DRC -85, som gick på 87.000:-. Strax över 100.000:- med 20% avgifter, eller ett cl-pris på 1392:-. Prisvärt? Frågan känns i sammanhanget överflödig. Vinmannen tyckte dock att det var ett mer logiskt köp än 6 fl Chateau Petrús -01 för 48000:-.

På min anmodan köpte han in en flaska Fonseca Vintage Port 1970 åt mig. Enligt Michael Broadbent är inte Fonseca årgångens starkaste kort, men å andra sidan är det ett mycket starkt år och med en del andra känslomässiga argument kring saken så känns priset på strax under 2000:- hanterbart. Berry Bros & Rudd listar några andra märken från samma år för liknande summa. Annars framstår vinmannens två Pichon-Lalande 1975 för 1100:-/st plus avgifter som dagens riktiga fynd.

Nästa gång skall jag vara där.

Konjär på strövtåg

Veckan har - å tjänstens vägnar - tillbringats i Slovenien. Maten tillhandahölls till största delen av våra värdar, och lämnade väl en del övrigt att önska. Efter att ha serverats sås och soppa i fyra dagar som bara smakat mjölstinn grönsaksbuljongsredning så var man minst sagt less. Ett restaurangbesök med ett par kollegor en av kvällarna visade dock att det fanns mer inom landets gränser än husmanskost som misshandlat och sönderkokat det mesta. Eller bakat in det i fett - man var inte rädd för ost i maten, t ex.

På restaurangen fick jag i alla fall en förrättstallrik med riktigt välsmakande prosciutto, en stadig bit oxfilé med tryffelsås (och rikligt med hyvlad svart tryffel på; dock ganska blyg sådan) och en stabbig men god tiramisu. Närheten till Italien var tydlig, minst sagt. Till detta en ung och fruktig men inte helt oäven lokal cabernet sauvignon. Inhemska viner var de enda som syntes i såväl restauranger som affärer, och till avslutningsmiddagen bjöds hinkvis av årets skörd. Jag är rädd att jag börjar bli vinnörd, men jag kan inte uttrycka förtjusning över något som knappast skulle nått landet ens på BiB. *suck*

Hemma igen på lördagen var jag tvungen att plocka fram resterna från kalkonmiddagen härförleden och till det en stabil Bordeaux ur källaren. Ordningen återställd.

en mogen italienare

På strövtåg på stan idag så snubblade jag över ett par flaskor Masi Campofiorin Ripasso 1985 från senaste nyhetssläppet. Jag ringde pokermannen som kom ilande och lade beslag på den sista flaskan efter att jag plockat mina två. Såg sedan på nätet att det finns många kvar. Bra.

Plockade med mig lite annat hem, och middagen blev en reninnerfilé, stekt i panna och sedan i ugn till 62 grader. Till detta en jordärtskocksgratäng, som blev lite rinnig men god. Husets egna skockor! Matlagningsgrädde, koncentrerad grönsaksbuljong och en skvätt av den där Noilly Praten som jag sliter med att göra slut på (säsongen för drajor är ju liksom över...) stod för vätskan och så lite riven prästost on top. Slutligen en kraftigt hopreducerad trattkantarellsås på egenplockad, torkad svamp. Gott!

Vinet var ljust tegelrött och riktigt genomskinligt. Doften starkvinsaktig, bränd och med torkad frukt. Smaken vital, lång, balanserad och full av kryddor och mer torkad frukt. En riktig upplevelse, och en smått unik chans att prova långlagrat vin utan att det kostar en förmögenhet. Måste bjuda IT-mannen på denna nektar och omvända honom från den Kaliforniska 16vol%-Zinfandelska förbannelsen...

En bra lördag

Hustrun och jag hade barnvakt i lördags, och utnyttjade det på bästa sätt. En trevlig middag med hyfsat käk, en rolig film om än lättviktig och som vi gillade bättre än DN:s recensent, en ganska taskig dry martini på en i övrigt snygg, nyöppnad vänta-på-bussen-bar. Och så sovmorgon på det.

Hustrun fick ett ankbröst med en lingon- och blåbärsås och västerbottenpuré. Jag gick traditionell, och tog en medium-rare oxfilé med vitlöks- och rosmarinsky samt gratäng. Innan dess Kalixlöjrom. Tryfflar, espresso och en calvados hors d'age efteråt. Inga överraskningar åt något håll, men vi var nöjda och mycket mätta efteråt. Servicen dock långsam i den fullsatta salen. Och vinlistan sorgligt kort, med bara ett par röda på glas. Inget att skriva hem om.

vinsläpp

Hann iväg till den lokala vinhandlaren idag, och plockade lite ur månadens nyheter som släpptes idag. Några flaskor 2001 Sarget de Gruad Larose, ett par buteljer mogen tysk riesling till dunderpris (jag bävar för när övriga världen börjar uppskatta denna fantastiska dryck, och den plötsligt prissätts efter förtjänst...), en (1) 2002 Chateau Giscours (enda skälet var att bygga vidare på en kommande vertikalprovning, och jag har bara en -99:a) och lite annat smått och gott. Det är dock ganska långt från trångt i hyllorna ännu...

Det har gått ut en inbjudan till övriga Konjärer. Inriktningen är en middag här i mitten av december. Dags att börja planera...!

kalkonmiddag

Nej, rubriken syftar inte på middagen som sådan, utan på huvudrätten. Middag med mor och svärföräldrar - bäst att spela safe...

En förrätt blev hummersoppa med en creme fraicheröra på hummerköttet och riven kålrot som fått mjukna i hummerfond, honung och rosmarin. Smakkombinationen är Ulf Kappens, och finns i Systembolagets kokbok För alla sinnen. Varianten egentligen en kombination av Kappens idé med ett annat recept ur boken. Så gör jag ofta... Till detta en Puligny-Montrachet 2001 från Albert Bichot. 2001 var väl inget stort år för vit bourgogne, men det bjöd ändå en hygglig drickupplevelse med behaglig smörighet och drag av tropisk frukt utan att bli påträngande kladdig.


Varmrätten alltså helstekt kalkon, med klyftpotatis, gelé, brysselkål (!) och sås baserad på fransk cider. Mitt i allt så glömde jag ju att sprätta upp den omsorgsfullt stuffade fågeln, och den goda äpple/katrinplommonfyllningen hamnade aldrig på tallrikarna. Schade. Vinet naturligtvis en Bordeaux; vi provade en av mina Ch Giscours 2000 som föll ut till belåtenhet. Mor hällde sin vana trogen vatten i vinet för att inte bli så berusad... *suck* För oss andra bjöd vinet på en koncentrerad doft- och smakupplevelse, med i mitt tycke toner av mörka bär, fat och ceder. Gott, men kan nog vänta ett par år.

Till efterrätt en passionsfrukts-crème-brûlée. Också detta ur För alla sinnen. I stället för passionsfruktspuré tog jag dock färsk passionsfrukt, vilket gav en oerhört frisk och tydlig smak men som gjorde anrättningen rinnig. Med ett snyggt knäcklock på gick det dock bra. Slutligen korkades en Moulin Touchais 1989 upp. Jag har haft god framgång med en passionsfruktssufflé och detta vin tidigare, men jag blev lite besviken nu. Vet inte om det var defekt eller en årgångsvariation - det var alls inte odrickbart utan bara lite torrare och mindre smakrikt än jag väntat mig. Nå; gästerna var överförtjusta, och kombinationen med efterrätten var det inget fel på.

Glömde ta kort på maten den här gången - ni får hålla tillgodo med flaskskörden...

Lingströms lunch

Åt lunch på Edsbacka Bistro idag. Mycket trevligt och bra på alla sätt och vis, men kanske ändå inte riktigt... Tja; det höll inte hela vägen helt enkelt. Menyn var följande:

Kantarelltoast
Ugnsbakad röding med rostad vitkålssmörsås och syrliga druvor
Sötad persika i fläder med vaniljglass

Och ingen av rätterna hade riktigt vad jag förväntade mig. Kantarelltoasten var visserligen generös i överkant, men väl mild i smaken. Nog borde det gå att lura ut lite mer kräm ur de gula svamparna...? Rödingen var visserligen god, men såsen vattnig och därmed svår att överhuvudtaget få med upp på tuggan. Druvorna förstod jag mig inte riktigt på i sammmanhanget; tyckte mest att den där syrligheten trängde sig på. Efterrätten god, men med lite för mycket drag av barndomens Del Monte-frukt med en skopa Big Pack vanilj för att det skulle kännas spännande. Så mycket godare var det inte heller...

Nej, Christer Lingström får skärpa sig! Nästa gång måste det bli avsmakningsmenyn på Krogen, så får vi väl se om han håller stilen där i alla fall...

Lamm!

Höst och dags för lamm. Tyvärr inga färska svenska i den lokala ICA-butiken, utan vacuumförpackade irländska stackars filéer...

Nå; en smula sent påkommet hade behovet av att laga mat gjort sig påmint. Hustrun hade börjat antyda saker som hämtmat eller t o m hemkörning när jag kände mig tvungen att sätta klackarna i marken. Det är mycket tid på jobbet nu en period, och då blir kvoten av undermålig färdigmat fylld. Nu skulle lagas något riktigt!

Improviserade ganska snabbt ihop något som fick klart godkänt resultat. Lammfiléerna stektes i olivolja och smör och lades i ugn med stektermometer till 64 grader (den ena blev rödrosa, de andra rosa...?). Morotsslantar frästes i olivolja med lite schalottenlök, vitlök och en skvätt vitvinsvinäger. Svartrötter förkokades en stund och stektes hastigt i grillpanna. Blomkålsbuketter kokades mjuka i grönsaksbuljong med en generös skvätt vermouth; vätskan hälldes av och de mixades med en rejäl klick vispad grädde. Salt och peppar.





Särskilt blomkålspurén blev smarrig. Fluffig, mild men tydlig. Till detta förstås en hyfsad Bordeux. Chateau de Coubersant 2001, cru bourgeois, Pauillac, har prövats förr men bjuder för priset en riktigt behaglig upplevelse. Doften åt det fruktigare hållet utan att vara ung, och med en del fat och jord. Smaken stram men inte sträv, inte lika fruktig som doften först antytt utan mer av fat och andra toner (systembolaget hävdar bl a kaffe och örter, men det går jag bet på...). Gott!

Real men don't eat sushi...

Enligt tidskriften Axess är citatet ovan taget från amerikanska bumperstickers:

När amerikanska företag på 1980-talet började köpas upp av sina allt effektivare japanska konkurrenter dök en klisterdekal som proklamerade ”Real men don’t eat sushi” upp på allt fler bilar (troligtvis inspirerad av machobibeln Real Men Don’t Eat Quiche från 1982).

Det må så vara; den som myntade det hade med stor säkerhet inte prövats Yukikos sushi, många gånger om utsedd till stans bästa. Här en 12-bitars Moriawase, dvs lite lyxigare bitar med divers musslelarter, ål m.m. Till detta en egenimporterad saké, direkt från budobrorsans nyligen gjorda resa till den uppgående solens rike.



Jag är långt ifrån någon expert på området, men en artikel i Livets Goda nr 18 gav lite vägledning. Saké kommer i mängder av varianter, som bland annat beror av risets poleringsgrad. Ju mer polerat desto finare. Det är dessutom varken vin eller sprit - saké bryggs! Det vi provade var enligt brorsan en halvbra variant; dvs det var varken särskilt billigt eller dyrt. Hur polerat riset varit hade han dock ingen aning om... Etiketten gav inte heller så många ledtrådar.

Saké dricks i lerkoppar eller glas, och inte alltid värmd. Livets Goda hävdar att bästa sakén bör avnjutas sval (10-14 grader). Det här exemplaret doftade inte särskilt lovande; lite oljigt åt tequilahållet sådär. Smaken var dock avsvevärt bättre, om än inte helt övertygande. En blandning av riskakor och torkad frukt; ganska mild men ren. Turligt nog fanns en flaska Kloster Eberbach Riesling Spätlese 2005 att stötta upp med...

Stora vinprovningen

Varje år samlar Allt om Mat en namnkunnig panel och testar hela Systembolagets sortiment av vin. I numret som är ute i butik nu finns årets upplaga av testet med; denna gång futtiga 1200+ viner... Kan konstateras att den amarone som sågades ett par poster längre ned gjordes det även av de s k experterna (stumt, vingligt, har helt tappat farten), medan Chateau Giscours 2000 förkunnades som bästa rödvin.

Eftersom årgångsbyte är på gång så passade jag på att plocka upp ett par flaskor till av vinnaren, och gjorde dessutom ett litet klipp på köpet. -00 har hittills kostat 620:- (640:- innan prissänkningen i augusti), men priset för -01:an är 490:-. Samma varunummer dock, så även dessa de sista -00:orna såldes för 490:- trots att prislappen annonserade 620:- i butiken.

Roligast i testet är naturligtvis sågningarna, även om jag tycker att de var vassare förr. Som att se Schwarzenegger dansa Svansjön är dock en ganska målande beskrivning...

Bowmore Enigma 12yo

När man tvingar sig själv att jobba tre timma hemifrån en vanlig torsdagskväll, för annars blir den där viktiga grejen som man just lovat dyrt och heligt skall levereras inte klar alls, utan blir bara ett till dåligt samvete; då får man unna sig en Bowmore. Visserligen har detta Islaydestilleri mer än tillbörligt många varianter av sin malt, men samtidigt lyckas de ofta riktigt bra.

Den här flaskan var ytterligare något som följde med från den senaste båtfärden. En trevlig skotte stod och lät folk provsmaka, och så fort man visade sig ha lite större intresse än den genomsnittlige finlandsbåtsresenären, och dessutom besökt destilleriet i fråga för några år sedan, så for han ut i en lång utläggning om denna whiskys förträfflighet (och, i sanningens namn, några flaskor till han stod och bjöd på...). Och jag går på det varje gång...!

Enigma skall vara en blandning av whisky som lagrats var för sig på first fill sherry casks och traditionella bourbon casks. Till skillnad från en del andra "dubbelmognade" whiskies så har den alltså inte fått en "finish" av sherry, utan alltså blandats efter att den mognat färdigt. Jag är inte alltid övertygad av de försök med rökig whisky och sherrysötma jag testat förut (bl a en Lagavulin, vill jag minnas), men det här funkade klockrent. Ni får inga avancerade smaknoter den här gången. Whiskyn är god, och mycket prisvärd för 330:-/litern...

What it's all about...

Det händer att folk undrar varför man byggt sig ett vinrum. Det finns till och med de som tycker att det gränsar mot snobbism, och att så värst stor skillnad på vin och vin är det ju inte... En Bollinger -95, lagrad hemma i tre-fyra år efter inköp, skulle ha omvänt varenda tvivlare. Fantastiskt rik doft av mogna äpplen och gula plommon och en fyllig, nästan gräddig smak, som pokermannen beskrev det.


Redaktören (nej, inte redaktörn, det finns fler...) skickades alltså till Bryssel på nya äventyr med ett glas champagne, ankleversnittar och välgångsönskningar från direktören, pokermannen och raketingenjören. Han lovade lobba hårt för mer lättöppnade ankleverburkar, sedan lättare blodvite uppstått.

Senare på kvällen släntrade IT-mannen ned för kullen med en flaska Ca' Montini Amarone, som dock var något av en besvikelse. Klen amaronekaraktär på det hela taget, och även om vinet var fullt drickbart så vill man just av en amarone ha lite extra drag. En trevlig kväll ändå.

Åka båt å köpa vin

En minikonferens ombord Viking Line Cinderella avrundade veckan på ett bra sätt. Deras taxfree innehåller utöver flakvis med fulöl och dåliga destillat i plastflaskor, faktiskt också en hel del rariteter. Jag våndades, och konsulterade både pokermannen och vinmannen för stöd. Med sådana kamrater blev inköpen många...




















Intressantast var kanske magnumflaskan med Chablis Grand cru les Clos, Laroche, 1988 (jo, det är en sådan på bilden ovan...). Ett par flaskor Pichon-Longueville Comtesse de Lalande 1996 fick också plats i korgen tillsammans med en magnum Mas la Plana 1995... Om Comtessen tycker anrika Berrybröderna så här

In Bordeaux 1996 was the year of the Cabernet, and Pichon-Longueville-Lalande is no exception. Although this Château is known for using an unusual amount of Merlot (around 30-40%) they could not resist the temptation and only used 5% of it to make room for the exceptionally over riped Cabernet. The outcome is one of the best Pichon-Longueville-Lalande ever produced. Will keep for over 30 years.

De tar 59£ för en halvflaska, vilket är nästan vad helflaskan kostade ombord. Ett klipp, således! Källaren växer stadigt...

Det dricks för lite portvin

Häromkvällen föreslog IT-mannen att jag skulle titta över på en bit ost. Det lät som en strålande idé, och jag plockade fram en Croft Vintage Port 1977 och knallade över. Vinet var ganska milt och lent, men ändå inte utan kraft, och med en läcker ton av mogna plommon i såväl doft som smak. Att samlas kring en vintage port och ett par salta ostar (gorgonzola och roquefort den här gången - roquefort regerar!) är ett enkelt och fullständigt förträffligt sätt att umgås. IT-mannens vapenbroder från slaget om Nyteg var där, och brorsan dök upp lite senare. Den eviga striden mellan Duvrike och Attmar ventilerades vidare...



Då det här var den sista mogna porten i källaren så finns det nu ett stående uppdrag till mig själv att fylla på det vid första bästa tillfälle. Systemet erbjuder ganska få i mogen ålder; framför allt ett par -85:or med styv prislapp...

Svar på tal

Min matidol Lisa har fått egen frågelåda på Tasteline. Där svarar hon bl a på frågan om kantarell och kanel verkligen är så lyckat... Hoppa dit, vet ja!

Kantareller och kanel

När man jobbar under helgen blir sig inte allt likt. Plötsligt fanns bara söndagen att hinna med allt som man normalt vill få ut av en ledig helg - familjeutflykt, barnkalas, träna, handla mat, laga mat, äta mat och umgås lite. Det gick hur som helst, och med tanke på mina älgjagande kollegor så festade vi till det på älgbiffar från Malung, med kantarellfräs, mandelpotatis- och cheddarpuré samt en röd- och portvinsreduktion. Enkelt, men löjligt gott. Köttet var otroligt mört och välsmakande, och tillbehören lirade bra.




Ett litet experiment måste ju också med i kockandet, och den här gången var det kombinationen kantarell och kanel. När jag hade fräst lite schalottenlök och svampen tillsatte jag lite nyplockad, finhackade persilja till det hela. Mot mig steg då en doft som jag genast förknippade med kanel, och jag kunde inte motstå frestelsen att förstärka den med lite malet dito. Försiktighetsprincipen rådde, men smaken var skönjbar i den färdiga anrättningen, och inte oäven? Någon som provat något liknande? Till detta en Chateau des Annereaux, som hustrun tyckte var bättre förra gången. Kanske det. Gossen gillade det hela i alla fall, trots vatten i glaset.


Efterrätten blev lite vaniljglass med en passionsfruktskaramellsås (Jan Hedh). Smarrigt! Och i morgon ny vecka igen...

Bordeauxsläpp på måndag

I morgon släpper Systemet månadens nyhteter, och den här gången visade det sig innehålla ovanligt mycket kvalitets-Bordeaux. Så många att det blir svårt att välja... Skall man lägga slantarna på La Salle de Château Poujeaux 2001 (161:-), eller Château Chasse-Spleen 2002 (245:-), eller Château Poujeaux 2002 (249:-) eller Château Fonroque 2003 (272:-) eller Réserve de la Comtesse 2001 (282:-) eller Château Soutard 1999 (291:-) eller Le Carillon de l'Angelus 1999 (469:-)...? Puh!

Hur står sig slottens andraviner mot deras första? Är ett andravin et bra år ett bättre kort än ett första vin ett svagare? Hur står sig egentligen årgång 2002 mot 2001 och 2003? Och skulle inte jag fylla på källaren med lite italienskt, och därmed i stället satsa på Castello di Brolio 2003 (286:-)? Så många frågor, så få svar... Måste få tag på vinmannen i morgon. Han står väl på Regeringsgatan ett par timmar innan portarna öppnas, i vanlig ordning.

funghi porcini

På hustruns och min förlovningsresa i Italien för några år sedan träffade vi IT-mannen och hans fru. Det visade sig att vi oberoende av varandra bokat resor till Florens, och vi såg givetvis till att umgås en del när vi nu hade chansen. De tog med oss till en mycket trevlig restaurang där vi åt bl a mycket goda gnocchi, och dessutom lärde oss uttala dem rätt ('njåkki). Ett annat minne från Italien var alla underbara svamprätter med funghi porcini. Det tog en stund innan vi kunde fastställa att det faktiskt var karljohanssvamp det handlade om, men inte blev det mindre gott för det.

Så när vi drog på snabbt improviserad svamputflykt med IT-mannen och familj och hittade massor av den kära stensoppen, så kändes det naturligt att äta lite mat ihop på kvällen. En rådjusrsstek med en lyckad svamplasagne (naturligtvis på den färska svampen) och en Chateau Villemaurine St Emilion Grand Cru 1996 funkade bra. Konstaterades dock att det är för lite italienskt vin i källaren. En Barolo hade suttit fint, men den enda jag har kvar vill jag spara ett tag till. Hustrun och jag knäckte ju den första av två 1998 Paolo Scavino Carobric här i somras med fantastiskt resultat, men jag vill spara den andra något år till eller så...

En tur till Kina...

...hann Konjären med under semestern. Så mycket semester var nu inte själva resan, men när man får en chans att åka så långt bort, se ett nytt land och någon annan betalar inte bara resan utan också lön under tiden, och man dessutom får göra sådant man tycker är riktigt kul på plats - ja, då finns det inte så mycket att invända!

Att prova riktig kinesisk mat och inte fyra små rätter hämtade i oljiga aluminiumförpackningar med papplock som inte sluter riktigt tätt var naturligtvis också ett skäl. Jag har läst mer än ett reportage om den äkta kinamaten som kan vara så fantastisk, så vissa förväntningar fanns. Hotellet vi bodde på var av högsta klass, men maten - som givet resans förutsättningar var tvungen att intas i hotellrestaurangen - var ärligt talat sådär.
















En varm buffé med viss variation dukades upp morgon, middag och kväll. Det mesta på tallriken kändes som kompromisser mellan västerländskt och kinesiskt, och var ganska smaklöst. De små degbollarna på vänsterkanten hade en mycket skum konsistens, lite åt cellplasthållet. Bäst var stekta dumplings med grönsaksfyllning och sashimi, som dock inte syns här.

Självklart kunde jag inte heller hålla mig ifrån det inhemska vinet. På välkomstminglet serverades det antagligen sämsta röda vin jag druckit sedan jag halsade Egri Bikaver i antropologvännernas atelje tidigt nittiotal. Nej, Egri var förresten bättre. Vinet vi fick smakade som någon riktigt dålig alkoholfri variant, eller som jäst svartvinbärssaft. Det var sött, fullständigt ryggradslöst och jolmigt. Fascinerande. På avslutningsmiddagen några dagar senare serverades något som var avsvevärt bättre och som jag nog hade identifierat som rött vin vid en blindprovning.

Nå; skam den som ger sig! En flaska måste ju med hem för vidare studier, och när jag hittade denna på flygplatsen så var valet givet.
























En Dynasty 1996, Cabernet Sauvignon. Hur 1996 var i Kina törs jag inte uttala mig om, men om det är ett vin som man tror kan ligga i tio år så borde det inte vara skräp. Det som dock fällde avgörandet till denna flaskas fördel var devisen på etiketten. Låt oss ta en titt på det finstilta...

"Constantly drinking this wine is good to your health."

Sug på den, Socialstyrelsen! Hur som helst, jag återkommer när jag prövat på vad kinesernas hälsovin erbjuder...

En bra middag

Delar av konjärerna förstärkta med Kaliforninenhemvändande IT-mannen (han skulle med rätta hata den beteckningen) bestämde sig hastigt och lustigt för att det dricks alldeles för lite mogen Bordeaux nuförtiden. En snabbgallup i stadens krogar, utförda av pokermannen själv, gav vid handen att - när Guldkanten (den enda riktigt högrankade restaurangen i White guide) fortfarande höll sommarstängt - så var det lite överraskande den utpräglade fisk- och skaldjursbistron Hambergs som ståtade med ett försvarligt utbud av kvalitativt, äldre rödtjut från såväl högra som vänstra stranden.

Samling skedde först hemma hos undertecknad, med obligatorisk förevisning av vinrummet och ett par champagner till avsmakning.

Först ut var Moët&Chandons vintage 1988 recently disgorged (degorgerad i augusti 2003, dvs 15 år på jästfällningen). Fantastiskt trevligt vin, som spelade ut ett brett doft och smakregister i den lite tyngre skolan. Kommentarer som smörkola, kokos, fylligt hördes kring bordet. Gott, och mycket prisvärt! Vinet är inköpt på Berry Bros & Rudd för ca 600:- häromåret.

Den tuffa uppgiften att vara tvåa i starfältet fick Nicholas Feuillatte Cuvée Palmes d´Or 1996. Ett mycket friskare vin, vilket inte förvånade med tanke på den ringa åldern och att det var chardonnaydominerat till skillnad från Moëts pinotdominans. Det var inget dåligt vin men kändes som en lättviktare. Inköpt också det för ca 600:- på Finlandsfärja (!).

På Hambergs inledde vi med en Jacques Selosse Substance, ett intressant vin som görs enligt soleraprincipen med en långsam blandning av olika årgångar. Stort, finessrikt och med mogna äpplen i doft och smak. Tre bra champagner provade samma kväll i tre helt olika stilar!

Till förrätten serverades en Silex 2004 (eller blev det 2003? de hade båda, och jag mins inte vilken vi stannade för...) av Didier Dagueneau; ett Sauvignon Blanc-vin med kraft, balans och trots nässeltonerna inte sådär löjligt krusbärsfriskt och syrligt utan med lite rondör. Vinet hade luftats ca 1 timme innan servering. Ett skönt vin till skaldjur.

Huvudrätten blev en snapper med rödvinsås, potatispuré och kantareller. Tack vare tillbehören funkade det ganska bra med vinerna, som alltså var en Chateau Latour -85 och en Chateau Figeac -85. Det var slående hur olika åren hade farit fram med vinerna. Båda var naturligtvis stora upplevelser, men där Latouren ändå framstod i min mun som strået vassare. Figeac hade mognat mer, och hade en ljusare nyans och mognadstoner i såväl doft som smak. Latour hade bara begynt sin levnadsbana, och presenterade en oerhört rik, fruktig och sanslöst balanserad doft, följt av en silkeslen men ändå kompakt och lång smakupplevelse. Jag skall inte trötta mina eventuella läsare med att stapla superlativer; båda var mycket stora viner men Latourens lena tanniner gav mig en helt ny insikt om hur ett gott vin kan smaka... Tyvärr verkar inte min bilduppladdning funka för alla bilder, så ni får nöja er med bildbevis på Figeacen så länge.

Efter en god dessert gick vi hem till Direktören och åt ostar, drack Croft -66 och rökte Havannor... Behöver det sägas igen att det var en bra kväll...!?

Länge sedan

Det har varit paus i bloggandet ett tag. Nu börjar dock livet återgå till normala rutiner, och de förödande varma och vackra sommarkvällarna har tagit slut. Det har dock inte varit stiltje på vare sig vinrumsfronten eller mat- och vinupptäckandet. Så här fint ser vinrummet ut numera; exteriören är färdigställd, taket målat och tapeter och lister på plats.

















Inredningsmässigt har väl inte så mycket hänt mer än att ett större vinställ inhandlats. Och att det har börjat fyllas på med vin (mest Bordeaux, har det visat sig, men även någon Bourgogne och Rhône)... Nu när inte bygget sväljer en massa pengar varje månad kan man lägga dem på framtida dryckesnjutningar i stället!
















Apropå dryckesnjutningar så hade jag förmånen att pröva Ch Figeac -85 och Ch Latour -85 häromkvällen... Mer om det i en senare post!

Lamm och en schysst St Emilion

Konjären har varit på familjeutflykt i Västmanland under dagen. Strömsholms slott och Åsby stod på programmet. I Åsby fanns lite för alla: handelsträdgård (hustrun), mini-zoo (gossen) och kött- och viltaffär för undertecknad... Köpte med mig färskpotatis och några lokalt producerade lammkotletter och lade dem i en vitlöksmarinad från Rådehults redan i affären.

Hemma rördes den kokta, varma färskpotatisen med bra olivolja, lite smör, flingsalt och rejält med hackade, färska örter (rosmarin och timjan). En röd och en gul paprika skars i bitar och kokades i 2 dl kraftig grönsaksbuljong, med tillsats av 1 msk balsamvinäger och lite socker (variant av recept ur gamla hederliga Görn Helleblads Köksskola från 1997). De mixades till en gröt, rördes ut med en liten klick smör och smakades av med salt och cayennepeppar. Lammkotletterna grillades alldeles lagom länge över medelstark till stark direktglöd.

En bra dag bör avrundas med ett bra vin, och valet föll på ett nyförvärv som min bror hade godheten att föra med sig från en resa. Chateau Villemaurine 1996, St Emilion Grand Cru Classé, visade sig mer än svara upp mot förväntningarna. Färgen var lätt rödbrun, med en dragning åt tegel i kanterna. Doften rik och fortfarande med en hel del frukt men också den där skönt unkna källardoften. Smaken lång och balanserad, med mörka bär (björnbär?) och mognadstoner. Druvproportionerna var ej angivna, så merlothalten är oklar men säkert dominerande. Hustrun tyckte att det var det bästa vin hon prövat på länge, och jag är böjd att hålla med.





















En klart schysst middag!

Middagen var som helhet mycket lyckad; paprikaröran fantasktiskt god och inte det minsta vinovänlig, lammkotletterna oerhört saftiga och möra (bästa någonsin!) och potatisen ett mycket trevligt tillbehör som bidrog med sina örter till en kalasgod helhet. Och matchningen mat-vin kändes optimal. Jag vet inte om det är något jag fått för mig, men merlotbaserade Bordeauxer känns som om de skulle passa bättre till lamm medan cabernet sauvignon-dito går bättre med nöt. Hur som helst var det en lyckad torsdag!

Sveriges sämsta roséblask men hygglig majskräm

Helgen bjöd på lite blandade mat- och vinupplevelser... Lördagskvällens latpizza skulle sköljas ned med rosévin, var det tänkt. Trendigt och gott, och dessutom svalt. Inte oviktigt i den här hettan. Hustrun studerade noga Allt om vin:s stora rosétest, skrev upp ett par lovande alternativ och gav sig av. Naturligtvis gapade det tomt på hyllorna där hennes flaskor borde ha stått. Det gapade tomt ganska så generellt på roséhyllan, närmare bestämt. Vi kanske inte är snabbast med att nappa på en trend?

Hursomhelst greppade hon en godtycklig, inte altför billig rosé och for hem. Hemma hittade hon sedan följande recension av vinet, 2005 Turning Leaf White Zinfandel Reserve (75kr, nr 98561):
















Kladdig, söt smultrondoft. Vidrigt kokt och ofräsch, halvsöt, helt finesslös och syrabefriad smak.

Snacka om sågning! Självklart var vi tvungna att prova, och kunde bara konstatera att Bengt-Göran Kronstam kan sina saker. Det här var faktiskt riktigt läskigt! Färgen kändes artificiell; som Euroshoppers sämsta syntetsaft som aldrig varit i närheten av ett bär. Doften närmast som smågodis, typ sådana där sockrade lösvikts-gelépersikor som är gula och lite röda. Och smaken... Tja, inte hade den något med vin att göra. Vill man vara snäll (men varför då?) skulle man kanske kunna blanda det med fruktsoda, lite lime och några isbitar och få en svalkande poolside-drink. Syntetiskt, söt och platt. Inga bär, ingen frukt, bara ... geléhallon?

Söndagens grillning blev dock bättre. En hel bit oxfilé grillades med stektermometer i till ett - om jag får säga det själv - klart godkänt resultat. Lite tilbehör fick grilla med (portobello, tomat, paprika...) och så rörde jag ihop en majskräm som jag gillade riktigt bra. Den är dock ganska mastig och bör njutas i mindre mängder:

1 burk majs (340g)
2 msk (ca) flytande margarin
5 droppar vit tryffelolja

Mixa allt med stavmixer till en kräm. Smaka av med salt och peppar från kvarn. Passera genom sil för att bli av med skalrester.

Klicken med köpe-potatissallad kändes egentligen helt omotiverad på tallriken. Jag har hittills aldrig lyckats hitta en som jag tycker bra om. Några hotande regnstänk fick oss hur som helst att duka inne, men annars var kvällen lika varm som alla andra denna hittills fantastiska sommar! I glaset, om någon undrar, en Baron de Ley Reserva. Hustrun lyckades bättre den här gången...