Delar av konjärerna förstärkta med Kaliforninenhemvändande IT-mannen (han skulle med rätta hata den beteckningen) bestämde sig hastigt och lustigt för att det dricks alldeles för lite mogen Bordeaux nuförtiden. En snabbgallup i stadens krogar, utförda av pokermannen själv, gav vid handen att - när
Guldkanten (den enda riktigt högrankade restaurangen i White guide) fortfarande höll sommarstängt - så var det lite överraskande den utpräglade fisk- och skaldjursbistron Hambergs som ståtade med ett försvarligt utbud av kvalitativt, äldre rödtjut från såväl högra som vänstra stranden.
Samling skedde först hemma hos undertecknad, med obligatorisk förevisning av vinrummet och ett par champagner till avsmakning.
Först ut var Moët&Chandons vintage 1988 recently disgorged (degorgerad i augusti 2003, dvs 15 år på jästfällningen). Fantastiskt trevligt vin, som spelade ut ett brett doft och smakregister i den lite tyngre skolan. Kommentarer som smörkola, kokos, fylligt hördes kring bordet. Gott, och mycket prisvärt! Vinet är inköpt på Berry Bros & Rudd för ca 600:- häromåret.
Den tuffa uppgiften att vara tvåa i starfältet fick Nicholas Feuillatte Cuvée Palmes d´Or 1996. Ett mycket friskare vin, vilket inte förvånade med tanke på den ringa åldern och att det var chardonnaydominerat till skillnad från Moëts pinotdominans. Det var inget dåligt vin men kändes som en lättviktare. Inköpt också det för ca 600:- på Finlandsfärja (!).
På Hambergs inledde vi med en Jacques Selosse Substance, ett intressant vin som görs enligt soleraprincipen med en långsam blandning av olika årgångar. Stort, finessrikt och med mogna äpplen i doft och smak. Tre bra champagner provade samma kväll i tre helt olika stilar!
Till förrätten serverades en Silex 2004 (eller blev det 2003? de hade båda, och jag mins inte vilken vi stannade för...) av Didier Dagueneau; ett Sauvignon Blanc-vin med kraft, balans och trots nässeltonerna inte sådär löjligt krusbärsfriskt och syrligt utan med lite rondör. Vinet hade luftats ca 1 timme innan servering. Ett skönt vin till skaldjur.
Huvudrätten blev en snapper med rödvinsås, potatispuré och kantareller. Tack vare tillbehören funkade det ganska bra med vinerna, som alltså var en Chateau Latour -85 och en Chateau Figeac -85. Det var slående hur olika åren hade farit fram med vinerna. Båda var naturligtvis stora upplevelser, men där Latouren ändå framstod i min mun som strået vassare. Figeac hade mognat mer, och hade en ljusare nyans och mognadstoner i såväl doft som smak. Latour hade bara begynt sin levnadsbana, och presenterade en oerhört rik, fruktig och sanslöst balanserad doft, följt av en silkeslen men ändå kompakt och lång smakupplevelse. Jag skall inte trötta mina eventuella läsare med att stapla superlativer; båda var mycket stora viner men Latourens lena tanniner gav mig en helt ny insikt om hur ett gott vin kan smaka... Tyvärr verkar inte min bilduppladdning funka för alla bilder, så ni får nöja er med bildbevis på Figeacen så länge.
Efter en god dessert gick vi hem till Direktören och åt ostar, drack Croft -66 och rökte Havannor... Behöver det sägas igen att det var en bra kväll...!?
+och+vaktel%C3%A4gg.jpg)
