haut-bailly 1961 och en uppsjö andra fantastiska viner från i somras...!





 

 

Nej, bloggen har inte tystnat för gott. Denna fantastiska sommar har faktiskt bjudit inte bara på värme och sol i överflöd, utan också en del riktigt bra mat- och vinupplevelser. Med ett kringflackande liv och tveksamma uppkopplingar har det dock inte gått att hålla jämna steg med bloggen, och ärligt talat har jag velat göra annat på semestern än att sitta med datorn i knät...!

 

Nu när hösten börjat göra sig påmind känns det som ett bra läge att minnas tillbaka maten vi åt och vinerna vi drack. Och i särskilt ljust minne bevarad finns en otrolig kväll i Bromma med ett gäng andra vinnördar, av vilka de flesta var nya ansikten för mig.

 

Värden G har klokt nog tagit kockhjälp, och har skicklige J bakom kastrullerna och M som bistår med handräckning och servering. Tillsammans levereras mat som jag knappt trodde var möjlig att åstadkomma i ett vanligt hemmakök!

 

Dealen är enkel: alla tar med två flaskor föranmälda viner. Värden har lagt upp ett schema med ett antal "slottar" och plockat in förslagen från gästerna för att ge en bra, jämnhög och intressant matchning. Så vinerna är bara kända för värden själv, medan alla andra blir serverade blint förutom sina egna två. Ett smart sätt att förvissa sig om att inga onödiga dubletter dyker upp och för att utbudet inte spretar för mycket. Jag är lite nervös för hur min ena flaska ska prestera i sällskapet, men har en reserv med för säkerhets skull...

 

Men vi börjar såklart med champagne på balkongen. Ett rosébubbel som får sällskap av en fantastisk anklevermousse. Vacker, laxrosa färg; mycket god med bra frukt, kropp, syra och längd med tydliga drag av blanda annat blodapelsin. Men att gissa blint på roséchampagne är ett skott i blindo för mig... ändå är jag inte förvånad när det visar sig vara Henriot Rosé Millésimé 1998.

 

 

Henriots lite fylligare husstil verka slå igenom även hos rosén. Kul!

Snart dags för mer champagne! Och första "riktiga" rätten - en synnerligen väl avvägd komposition med Kräm på kronärtsskocka från Bretagne, parmachips, rostade pinjenötter och treårig parmesan. Löjligt gott och fantstiskt komplement till vinerna.

Första vinet är ljust halmgult, känns som att det kan ha inslag av fat...? Frisk, bra syra, med mineral och längd.

Taittinger Comtes de Champagne 1999 är elegant och trevlig, men lite för lätt i det sällskap den skulle matchas mot. De som provat den tidigare är dock positivt överraskade, och det finns nog inga skäl att skynda sig här - den håller nog ett tag... Enligt Juhlin har man små mängder nya fat i Comtes.

Nästa vin är något mörkare, bra mousse och bubblor och en helt annan rondör, med smak av mogna äpplen och nötter. Mycket gott!

Hoppsan - Dom Perignon 1996, minsann! Ganska tydlig mognad ändå för årgången; fantastisk nu!

Sedan kommer mitt vin, som tyvärr inte hunnit ned tillräckligt i temperatur... Schade. Ännu en nyans mörkare, gyllengul färg och en egen, alldeles lysande smakpalett av tropisk frukt och mogna äpplen. Jag saknar kokosinslagen från förra flaskan, men det här är riktigt bra ändå!

Henriot Cuvée des Enchanteleurs 1988 visar att 26 år inte är någon ålder på en bra vintage champagne!

Och nästa vin spär på i samma anda. Mörkt gyllengul, med inslag av mandelbiskvi och rom (!) i doften och en oöverträffad kraft och längd. Power! står det i notiserna. Då borde ju gissningarna gå åt ett visst håll, men jag är lite för feg för att spotta ur mig "vintage-Krug!" sådär utan vidare. Men att det är ett moget vin från 80, möjligen sent 70-tal är vi inne på.

 Krug 1985 levererar med en auktoritet av stora mått!

Det slår mig att man alldeles för sällan får chans att prova prestigechampagner mot varandra. I alla fall jag. Ofta inleds middagar och provningar med någon solitärchampagne, men att få fyra tämligen olika men var och en mycket goda prestigecuvéer till väl anpassad mat var fantastiskt kul och lärorikt!

Så var det den vita flighten... Och vad passar bättre till vit bourgogne än Halstrad Hjälmargös med vit sparris, brynt romanesco samt champagne- och mussel-beurre-blanc...?

Inte bara gott, utan oerhört vackert också!

Lucien Le Moine Corton Charlemagne Grand Cru 2010 - torr, halmlik smak med gula frukter och bra längd.

Domaine Roulot Meursault 1er cru Le Poruzot 2006 - lite fetare, antydan till smör/fat men också tropisk frukt och honung.

Domaine Fontine-Gagnard Batard-Montrachet Grand Cru 2007 - ljust gul, i mitt tycke lite chablisaktig med mineral, octronskal och efterhand en honungston.

Ramonet Bourgogne blanc 2010 - en katt bland hermelinerna... knepig doft av godis och päron. Mnja...? På egen hand i ett annat sammanhang kanske upplevelsen varit en annan, men här vägde den alldeles för lätt.

Svårt att välja en favorit - alla de tre första var otroligt goda på sitt sätt, men jag tror jag stannar vi Roulots Mersault i alla fall!

Dags för röd bourgogne, och dags för fågel...! Kock-J överträffar sig själv igen och skämmer bort oss med Rimmat Berberibröst med halstrad anklever och persiljerotspuré samt tryfferad rödvinssky. Inget större vinmotständ i den rätten!

Louis Jadot 2009 Echezeaux Grand Cru Domaine André Gagey - klar, röd färg med fokuserad doft med jordgubb och hallon och en lätt, angenäm jordighet. Relativt ung; bra struktur.

Robert Groffier 2011 Chambertin Clos de Beze Grand Cru - klar röd med blåstick, egen doft med asfalt, rök och rostade paprikor... Mindre smickrande inslag av grön paprika och stjälkighet i smaken. Inte mitt té.

Blooms Field 2011 Domaine de la Cote - tätare röd med lätt blåa inslag; doftar frukt, frukt, frukt! Tätt med röda och blå bär. Gott och yppigt, men inte planens elegant...

Rousseau 2008 Charmes-Chambertin Grand Cru - klar, genomskinlig, lätt röd; komplex, något mogen och lätt kryddig doft; frisk, bärig smak med inslag av kryddigt trä; fin, elegant...



Tät toppstrid mellan Jadot och Rousseau, som Rousseau vinner på mest mognad... överlag uppskattar jag (även i röd bourgogne!) viner med lite mer ålder än dessa, men det var några riktigt häftiga upplevelser ändå. Och Blooms Field skulle jag gärna ha på bordet hemma emellanåt...!

Mera rött, och nu blir det kött!

Renkalv från Vilhelmina med confiterad Tollbygårdspotatis (ej på bild...) samt stuvade toppmurklor och rostade nötter - ja men ni hör ju...!

Och ser för den delen... Det här på tallriken och fyra röda bordeauxer i glaset - nu är vi på mammas gata!

Men blindprovning är blindprovning och då kan allt hända...

Dominus 2002 - Tät, fyllig, massiv, ung, rostade fat... god, men inte riktigt bordeauxvibbar...?

Chateau Mouton Rothschild 2002 - Doft med söt frukt och klassiska bordeauxmarkörer av ceder och tobak, medelfyllig smak, mognande men mitt i drickfönstret, frukt, kryddor, läder, tobak... [Jag vill inte riktigt ha det till 1er cru-nivå, och gissar på Léoville-las-Cases från typ 1996 om jag minns rätt - men ett verkligt starkt vin från 2002 som fortsätter att överraska positivt efter att ha varit ganska nedskrivet]

Chateau Siran 1961 - Tydligt tegelinslag i färgen, doft av murket trä, söt tobak och inslag av svamp; tydligt mogen men korrekt i smaken, slank, lätt, elegant... lite av acquired taste som vanligt, men jag gillar det, och fler med mig. [Det dröjde innan gissningarna letade sig ned till 1960-talet, utan höll sig länge vid 1980-tal. En påminnelse om att min vinkunskap har en ganska skev slagsida... Tunt på modern bourgogne, lite djupare på antik bordeaux...] Mitt vin, som tack och lov presterade bra!

Chateau Haut-Bailly 1961 - Mogen, sammansatt, komplex, ålderssötma, sandelträ, kryddor... allt som fanns i förra glaset och lite till och lite större. Ett magnifikt vin! En ynnest att få prova två 61:or mot varandra, något som bara den sluge värden visste skulle komma på bordet... [att det var en till 1961 gick att lista ut med lite metatänkande, men jag hade inte förvånats om det stått något betydligt namnkunnigare slott på eiketten! Mitt WOTN, utan diskussion. ]

Fyra fantastiska viner igen, och två horisontaler alltså mitt uppe i allt!

Men vi ger oss inte! En saffransglass surprise hjälper oss att möta nästa utmaning i form av två vita sötingar...

 

Chateau Suduiraut 2005 - stor, komplex doft med mandelmassa, aprikos, brûlée, apelsin, kokos.... fantastisk! Smaken går i samma tema med kokos, ananas, brûlée. Storartad sauternes, snudd på Yquem-klass!

 

Chateau Rieussec 2009 - doft av aprikosmarmelad och björnklister; söt marmeladig smak med citrus och kanderade apelsinskal. Gott, men numret mindre.

 

 

Och som om det här inte var nog kommer det ostar på bordet, och till det kommer portvin...

 

Också här är jag lite miljöskadad med främst 60- och 70-talsport i olika tappningar, och det här är för ungt för mig. Men potentialen anas tydligt och mognaden är påbörjad. Jag gissar på en 90-talsårgång, sannolikt 1994. Taylor´s Vintage Port 1992 är tät, mörkt röd och doftar söt frukt, bär och lakrits. Smaken är stor, söt och maffig, och lär utvecklas positivt säkert 20 år till. Kul att prova i unga år - hoppas på ett återseende vid pensionsdags!

 

 

 

Kvällen fortsätter efter det här, och det börjar dyka upp bonusviner från höger och vänster... med en knölig hemresa framför mig och en dag i morgon att hantera kastar jag mig dessvärre därifrån runt midnatt och missar en del av eftersnacket men överlever å andra sida söndagen. Kroppen fick sitt ändå.

 

Sammanfattningsvis så var det här en av de bättre vinmiddagarna jag någonsin varit på, och jag har - enkelt uttryckt - varit på några stycken... Nivån på vinerna, på maten och på mat/vin-kombinationerna var så bra som det överhuvudtaget kan bli i hemmamiljö.

 

Lysande arrangerat och otroligt trevligt - jag hoppas vi ses igen!

 

 

 

 

 

giscoursvertikal och bollinger ga-02 med kollegor

Middag igen, den här gången med nuvarande kollegor...! Jag måste sluta stå värd för middagar, för min förmåga att anteckna och njuta av viner blir så hämmad av att stå med kökstjänsten. Framför allt anteckningarna blir lite lidande en sådan här gång. Det handlar mer om att förklara en del hyfsat grundläggande vinkunskap för glada amatörer med intresse för vin men ... med ojämna kunskaper.

 

Eftersom jag misstänker att det kommer att bli en del viner under kvällen inleder jag med cider. Riktig, fransk, torr cider är ju något helt annat än den söta "alkoläsk" som serveras på svenska uteserveringar... Fantastiskt gott till viss mat, oumbärlig till en äppeltonad sås och gott på egen hand en försommarkväll! Och när resten av kvällen ändå gick i fransk stil så varför inte?

Till förrättens två små smörstekta toasts med anklever respektive ankrillette och diverse tillbehör var det dags för lite tyngre saker...

Bollinger Grand Année 2002 kan nog bli hur bra som helst... Den här flaskan hade kommit längre än mitt första smakprov för snart tre år sedan, men den har fortfarande framtiden för sig. Serverad lite för kall så dröjde det en stund innan den blommade ut och avslöjade sin pondus och struktur, men fortfarande med en bra syra. Mycket, mycket bra!

Men som priset på det här vinet har gått upp på den svenska auktionsmarknaden...?! En låda om 6 st gick för 9400 kr här i maj. Plus 20% inrop blir det nära 2000 kr/flaskan...

Till confiterad lammfilé blev det en trio Chateau Giscours, 1989 - 2000 - 2006. Det blev en bra övning i mognadens påverkan på vin!

1989 stod för mig ut som det för sig bästa vinet: mogen sötfruktig doft med inslag av tobak, torkade jordgubbar och stall. Smaken var söt, mjuk, behagligt kryddig och så den där tobakstonen. Inte utan släktskap med en bra bourgogne, när jag tänker efter... Margaux-stilen? Gillades av många!

2000 var mer klassisk cabernetdominerad bordeaux med en del mognad; fruktig smak med inslag av svarta vinbär och ceder och med tydligare grepp och tannin än -89:an. Bästa vinet till mat! Gillades också...

2006  kändes i sammanhanget mycket mer primär, och det relativt svagare året kändes också i min mening... Fruktig men mer endimensionell och lite grön? Färre anhängare här, men inte utan röst.

Dags för ostar som jag tänkte skulle gå bra att hyfsa rödvinsglasen till. Comté, Gruyére, Brie de Meaux, Talleggio... men glasen visade sig redan hyfsade och tömda. Så bra - då fick vi ju en chans att komplettera vertikalen!

Chateau Giscours 2003 upplevdes som ett "helt annat vin" som någon uttryckte det. Den söta fruktigheten och mjuka strukturen som kändes lite apart men som ju är årgångstypisk gjorde dock att det gick särskilt bra till ost! Jag har varit hård på en del 2003:or tidigare, men i sitt sammanhang så passade det riktigt bra! Inte sämst i kvartetten...!

Vi rundade av kalaset med Crêpes Suzette och en söt, kraftfull Lafaurie-Peyraguey 1988, som kanske inte sken med sin stilistiska elegans men som gjorde sitt jobb utmärkt till en så smakrik och söt efterrätt. Söta apelsintoner, bränt socker och en del botrytis... mums!

Men nu har jag gjort mitt i köket ett tag - nästa gång ska jag sitta ned hela middagen och prova med andakt och njutning. Har ett par sådana tillställningar på gång...!

chateau belgrave 1966 vs 1996

Sommaren bjuder in till umgänge med kollegor på ett otvunget sätt. Eller - som i fallet ikväll - med fd kollegor. Flera är intresserade av vin, men kanske inte särskilt kunniga i grunden. Jag tar därför varje chans att utbilda... och inget ger fler aha-upplevelser än en schysst vertikal!

 

Alltså plockas 2 x Chateau Belgrave, Haut-Médoc 5e Cru Classé, fram ur vinrummet. 1996 mot 1966... Inramningen är svensk försommarkväll och grillad entrécôte.

 

 

 

 Fyllhöjden på Belgrave 1966 - suddig men godkänd!

 

Belgrave 1966 har en intressant, ren och naturligt mogen doft med rödbäriga (lingon/vinbär) toner och inslag av murket trä. Eller använda badbyxor - men på ett bra sätt (som en gäst tyckte...)! Smaken är fin, mjuk, mogen med samma rödbäriga inslag och murkna trä, men också med kompletterande kryddiga toner. Det är riktigt gott, men tämligen finstämt. För mig vinner det kvällens vin på personlighet och charm snarare än pondus eller elegans.

 

 

 

Belgrave 1996 har en betydligt mörkfruktigare doft, med inslag av blå plommon och också en del blyerts - utan att ge Pauillac-vibbar. Smaken har rejält med frukt, främst svarta vinbär och plommon, men också en del ceder. Klassisk bordeaux; välbalanserat med bra struktur och tydliga tanniner. En objektivt sett bättre match till maten och ett jättegott vin i sig, men lite anonymt bredvid sin åldrande syster! Vinnaren runt bordet, även om jag inte var ensam om att föredra -66:an!

cos d' estournel 1893 m.m.

Det börjar bli en vana det här med 1800-talsbordeauxer... Plågsamt, men vi tar det från början:

Lite oförhappandes - som Vinmannen skulle sagt - har jag kommit över några äldre flaskor vin. Hur det hela gick till är egentligen värt en egen berättelse, men den håller jag för mig själv. Bland de gamla buteljerna jag tog hem stack det särskilt ut ett: Cos d'Estournel 1893. Med en svensk etikett. Tappad 1900, stod det. Det räckte för att få såväl Vinmannen och Järvsömannen beredda att offra en solig söndageftermiddag på vin och mat med goda vänner. Vindoktorn och Pokermannen anslöt utan större trugning och plötsligt satt vi där med en drös spännande viner.... Så det kan gå!

 

Först ut en rose'champagne. En vintage -96, avslöjar Vinmannen medan vi mumsar löjrom. Här är jag långt från mammas gata. Vi konstaterar att det är i en lättare, frisk stil. Orangetonad färg, och en doft som först har ett mycket oväntat inslag av äggtoddy! Därefter dominerar citrusaromerna. Smaken är väldigt angenäm, pigg, utan trötthet och citrustonad...

Inga särskilt avancerade gissningar nämns, mer än att det inte är Bollinger. Och det är det ju inte. Men en rasande trevlig Veuve Clicquot Ponsardin Rosé Reserve 1996!

Till svampsoppan kommer ett av mina fynd, en tysk riesling från 1937! Året är ju lysande, men producent okänd och kvalitet inte angivet på flaskan (kvalitetsbeteckningar som Qualität mit Prädikat infördes först 1971, om jag läst rätt). Kan vara vad som helst, men sannolikt har vinet haft en del restsötma vid produktionen.

Zooma in - det står 1937 på halsen!

Av sötman finns inte mycket spår kvar, hur som helst. I stället har Weingut Dr Knüsli & Rheinhardt, Mosel-Saar-Ruwehr Enkircher Steffensberg-Grenzmauer 1937 en ren, men möjligen lite trött, rieslingdoft - helt utan petroleum. Åsikterna går lite isär. Jag tycker att det finns en tropisk fruktighet (typ mango) där, medan mandelmassa och citrus också nämns. Liksom pata negra. Dagen efter också äppelmust. Någonstans far tankarna till bra fino, men utan sherrytonerna.

Vinet är vitalt, gott med möjligen en metallisk efterklang. Mycket frisk syra! Spännande - och en bra match till svampsoppan!

Men i ärlighetens namn mer intressant än stort... Dagen efter bjuder jag IT-mannen på en överbliven slurk av det - fascinerande men svårplacerat är väl omdömet.

Ett fotografiskt odokumenterat gästspel dyker upp i pausen, när Järvsömannen häller upp ett vin från en anonym flaska. Vi gissar hej vilt. Lite blyg doft - eller är det de mindre glasens fel? Smaken är frisk, sträv och lite "snipig". Ger en "italiensk känsla" utan att riktigt ha de där sura körsbären, om ni förstår. Men - de ganska osäkra - gissningarna rör sig mellan barolo/nebbiolo och brunello. Och så visar det sig att vi är i Bourgogne! Menvaf...? Jean Grivot Vosne Romanée Le Rouge 1999 var en vattendelare - Vinmannen tyckte det var synd på rara druvor att göra ett sådant atypiskt vin av det hela, medan andra tyckte att det hade poänger. Men inte kändes det burgundiskt, där var vi överens.

Så blir det dags för kvällens förmodade höjdpunkt. Chateau Cos d'Estournel 1893, tappad 1900.
Chaigneau. Det är allt som står på etiketten. Svenskbuteljerad, förefaller det. Enligt uppgift från Skokloster och familjen von Essen, men naturligtvis svårverifierat.

Vinmannen häller upp en bruntonad vätska i glasen. Hmmm.... Tyvärr, tyvärr... stanken av björnklister som slår emot oss är alldeles för stark. Vi sätter in mun-mot-mun-metoden och låter vinet andas i karaff - men inte heller det hjälper. Det går inte att helt skaka av sig den efterhängsna doften. Pokermannen konstaterar att det är ett vin som inte ska sväljas, men man kan ha behållning av att dofta (förbi volatiliteten) och smaka på det. Men i svalget kommer en oangenäm salubrinattack fräsande.

Synd, för bakom/under går det att ana högintressanta drag av tobak och torkad frukt. För 50 år sedan var det här ett toppvin! Sällan har min vinbesvikelse varit lika stor... men jag var medveten om riskerna; 1800-talsbordeauxer är och förblir en sport för daredevils.

Kvällens övriga röda får rycka in. 1978 Clos Vougeot från Prosper Maufox, till exempel. Vad kan man vänta sig från ett grand cru-läge ett riktigt bra år - men från en region där producenten kanske är viktigare än någonsin och just i det här fallet tämligen okänd...?

Jodå, ett helt okej - eller till och med bra! - vin, med en doft av varma, söta jordgubbar och smak som rör sig i det välkända spektrat av sandelträ, kryddor och torkade jordgubbar. Det som drar ner helheten är att intensiteten är lite låg, smaken något kort och slutet snipigt. Ett vin som dricks i utförsbacken, men fortfarande håller ihop bra. Trevligt!

 

Ett annat - fotomässigt odokumenterat tillskott - stod Vindoktorn för. Precis som med Järvsömannens flaska skickade den här oss lite varstans. Oväntat ungt, och precis som jag konstaterat förr så är min bordeaux-kalibrator helt off-synk när det kommer till post 2000-viner. I glaset - som jag huvudsakligen konstaterar är ungt, med drag av smörkola kvar, fruktigt, smakintensivt - finns en Léoville-Poyferré 2001. Märkligt! Inte oävet, men inte riktigt min stil - även om det efterhand dök upp en del uppstramande drag i eftersmaken. Vila minst fem år till på hanen, är mitt råd!

 

 

Så kom vi till pstar och maderia! I vänstra glaset en Cossart Gordon Old Malmsey av okänd ålder. Troligen 1920-tal. Men Vinmannen och Järvsömannen börjar fundera på om det inte kan vara äldre. Något med flaskan och resterna av etiketten som de försöker tyda...

Hursomhelst är det en närapå - eller sannolikt till del - hundraårig madeira i en glaset. I andra glaset Järvsömannens vin. En säker hundraåring - en Bual 1894 som i och för sig kan vara en solera, men också möjligen en vintage... Producent oklar, kan vara en av tre menar Järvsömannen efter extensiva forskningar.

Det är inget snack - två fantastiska viner i glasen...! Malmseyn har bevarad sötma och är intensiv med toner av bränt socker. Dagen efter, till en chokladbit från Lindt med créme brûlée-fyllning är den som hand i handske fylld med vaselin! Bual 1894 är mer komplex, ett snäpp torrare och med inslag av té... Oerhört kontemplativa viner, riktigt värdiga avslutare av den här fantastiska eftermiddagen då få i Gävle drack bättre än vi...!

1997 m. chapoutier monier de la sizeranne, hermitage

Till lammracks från Bondens Egen Marknad här i Uppsala, serverade med rostad potatis och rotsaker och en färskgetoströra kändes det som läge för en mognande hermitage. Särskilt som Jaboulets La Chapelle -98 imponerade så på mig häromsistens. Nu är ju 1997 ett sämre år än 1998, men jag har alltid haft ett gott öga till Chapoutiers Monier de la Sizeranne...

Och doften är underbar, mognande med mörka bär, inslag av chark och rejält med kryddigt trä. Smaken är balanserad, frisk, lagom slank, kryddig med bär smo känns lite rödare än i doften (hallon).

Sammantaget ett jättegott vin som såväl hustru som jag ger två tummar upp till. Dags att leta rätt på lite mognande hermitage, alltså...!

pollenbestänkt vinmiddag för nördar

Alltså, när pollengudarna är emot en med alla krafter är det inte läge att prova vin. Men vad gör man inte när halva Uppsalas och Gävles vinnörderisällskap är på ingång? Man biter ihop och levererar... Och en habil middag fick ackomapnjera till slut 14 viner som förgyllde kvällen på olika sätt, medan jag för egen del mest stod ute i köket och försökte kväva nysningarna och snyta mig.

Mina noteringar är därför inte ens summariska. De är i princip obefinliga. Men det här var vad vi drack/provade under kvällen i alla fall (som vanligt blint och med vilda gissningslekar som följd!)..:

Jacques Selosse Initial (deg aug 2013). Inledningschampagne till mingel och allmänt fix. Minns den som generellt god och bra. Någon komplexitetsdimension mer än standardcuvéerna, men kanske inte värd sitt pris?

Till ankrilette med foie gras på smörstekt surdegsbröd och syltade kantareller kom en roséchampagne i glasen. Jag tyckte att den vatr trevlig utan att vara stor, med sin ton av dammiga, torkade jordgubbar. Vilmart Grand Cellier Rubis 2000 hade dock presterat bättre vid tidigare tillfällen, enligt den samlade expertisen.

Som en mellanchampagne innan nästa rätt dök något upp som jag associerade till Henriot i stilen (lite tyngre, fylligare, några nästan oxiderade äpplen, lite stål...). Men det var Charles Heidsieck 2000 - en producent jag har mycket begränsad erfarenhet av.

Nästa rätt var en halstrad pilgrimsmussla med jordärtskockspuré och små flakes av torkad prosciutto. Två vita viner av olika karaktär konkurrerade om upprmärksamheten.

Det första vinet hade tydlig mognad, men var inte övermoget. Jag var ganska chanslös på den här vita riojan Vina Tondonia Reserva 1997, som jag ju druckit en mycket äldre (och övermogen) version av; en 1976:a för ett par år sedan.

 

Nästa vin lurade upp oss på läktaren, kollektivt. Det dröjde länge innan vi gick med på att det var en chardonnay; Meursault hade jag inte gissat på om vi så fortsatt till idag. Mycket mer mineralig och frisk än vad jag förknippar med det området. Gott!

 

Två nya vita viner till nästa rätt: lågtempbakad gösfilé med ostronemulsion, svensk färskpotatis, smörstekta rågbrödssmulor och finhackat rött äpple.

 

Det första vinet var en riktigt trevlig bekantskap, utan att spela på mina högsta strängar. Domaine Zind Humbrecht Clos Jebsal Pinot Gris 1995 är väl ungefär så bra som den här druvan kan prestera. Resten är smakpreferens. Jag kan uppskatta det men inte älska det, medan hustrun - som kom hem med sonen ungefär när det här vinet höll på att hyfsas - gjorde stora tummen upp.

Mer och mer framstod dock vinet in glaset intill som inte bara ett bra utan faktiskt ett riktigt, riktigt bra vin. Vi var ganska snabbt på chablis, och jag minns att jag hävdade "antingen grand cru eller premier cru från riktigt bra producent"... det var det senare. Raveneau Chablis Premier Cru Montée de Tonnerre 2005 hade en fantastisk fräschör, renhet och mineralitet.

Ankfettsbakad lammytterfilé, semitorkade tomater, portionspotatisgratänger med getost, ramslökssmör och smörkokade morötter med örtsalt fick bli ackomanjemang till det röda gardet.

Vin 1: Mnja... relativt ungt och strävt, men vad? Remirez de Ganuza Rioja Reserva 2001 var inte min favorit i flighten, och betydligt äldre än jag gissat.

Vin 2: Friskt och slankt... gott, men jag hittar inga tydliga referenser? Cab? Osoyoos Larose 2007 är mitt första kanadensiska rödvin , och visar sig vara en bordeauxblend som görs i samarbete med Gruaud Larose.

Vin 3: Mer min smak! En spännande kryddig blandning av sandelträ och cigarrlåda. Ganska snart är vi i rhône och jag vil gärna ha det till en hermitage...Jaboulet Hermitage La Chapelle 1998 överpresterade och var nog kvällens röda vin för mig!

Vin 4: Ungt, kompakt, yoghurttonat. Massivt och ändå inte utan stil. Inte min stil, dock. Men objektivt går det såklart att inse att det här är bra. Remirez de Ganuza Rioja Gran Reserva 2004 är inte bara bra - det är en 100 RP...! Tja, jo... det är ju som sagt bra, men bara inte riktigt min kopp té.

Vin 5: Mognande, kryddiga toner... gott, men vad är det? Inte riktigt min typ av vin det här heller, och jag vill ogärna placera det i Bordeaux... men det är klart att det kan vara något modernt från högra stranden? Till exempel Château Pavie 1998. Riktigt bra, men skulle antagligen kunna lagras ytterligare.

Kardemummapannacotta med ljummade rårörda hjortron fick ackompanjera kvällens söta vita.

Vinmannen var besviken, medan Korkdragaren och jag inte var lika hårda. Möjligen var förra flaskan Château de Fargues 1989 - drucken för något år sedan - bättre, men visst var det fortfarande en habil sauternes?

Till ostarna blev det en mogen port. Även här var nog första flaskan bättre, men det börjar bli ont om femtiotalsport och man kan inte vara alltför kräsen.... Trevlig karaktär med mycket lakrits och inslag av asfalt i den här Cockburns 1955!

Som sagt, en svår kväll att prova vin på, men trevligt ändå...!