cockburns 1963 m.m.

En sommarmiddag med kollegorna. Ett skönt sätt att umgås lite avslappnat utanför kontoret för en gångs skull, och en chans för mig att förklara vad det där med vin och mat faktiskt kan gå ut på för en nörd som jag... Efter ekonomichefens besök på Frantzén & Lindeberg i vårvintras så har det senare blivit klart enklare - snacka om ögonöppnare!

Vid ankomst erbjuds ostron med schalottenslöksvinäger eller citron, och en yngre champagne i form av Henriot 2002. Jättetrevlig som vanligt, ganska frisk och utan särskilt etablerade mognadstoner. Får fortsätta lagra, för *jösses* vilken skillnad det var mot nästa vin...

För till hummerrisotto på hemkokt hummerfond, monterad med oxmärg och med smörfrästa kantareller på toppen ställde jag fram en liten minivertikal i form av Henriot 1996. Shit pommes-fucking-frites. Det här är ett vin jag druckit många gånger och gillat hela tiden, men frågan är om inte det var bättre än någonsin ikväll... Mogna, bokna äpplen, fräsande frisk syra, pigga bubblor, en antydan till champinjon, rostat bröd, nötter...! Ja, jösses som sagt - här fanns inte mycket kvar att önska!

Grillad, hängmörad entrecôte, hemslagen bea och färskpotatis ugnsrostad med ankfett - öppet mål för många röda viner! Jag ville visa på kontraster mellan ungt/modernt och moget/traditionellt och plockade fram en Cuvée du Vatican Chateauneuf-du-Pape Réserve Sixtine 2007 och en Léoville Barton 1986.

Tyvärr var det sistnämnda vinet defekt. Inte jättetydligt, så jag hoppade ett tag att lite luft skulle pigga på det. Men tvärtom blev det sämre: glest, snipigt, surt och ihåligt och med inslag av våt papp i doften...

En Chateau Beaumont 1982 cru bourgeois fick rycka ut som reserv och gjorde det med bravur. Här fanns jättesköna toner av mogenhet, sadelgjord, plommon, torkad frukt, läder, tobak...

Réserve Sixtine 2007 är kanske ett av mina sämsta inköp någonsin. Efter en jättetrevlig -07:a från samma område i helgen kändes det som tillfälle att ge den en ny chans. Det här är ett flabbigt, sötfruktigt vin med massor av fatvanilj. Inte min kopp té men det vann ett par hjärtan runt bordet.

Kvällens bästa vin var dock tveklöst portvinet.

 

Ett 50-årigt vin, Cockburn 1963, flyttade gränserna för vad som var möjligt för kamraterna, och jag var själv överraskad av den sammanhållna prestationen av torkad frukt och fikonkärnor som det här vinet presterade på elegantaste sätt. Storartat!

 

Totalt sett en mycket lyckad kväll med goda viner som framförallt visade vad mognad kan erbjuda...

blogga ikapp lite... att lämna en DRC Echezeaux 2001 obloggad vore ju kriminellt!



Nog är det liv i gamlingen... Omdömet kan nog gälla både mig och den 101-åriga bourgogne lördagskvällen bjöd på. Den kommer jag till i nästa post, dock, för även om bloggandet legat för fäfot en tid - det har helt enkelt varit fruktansvärt ont om tid under april/maj! - har jag i alla fall hunnit med att njuta gott vin ett par gånger, och jag har några notiser jag behöver få ur mig innan jag är ikapp...!

Så med bristfälliga minnesbilder ger jag mig ut på minnenas exposé och tar bildunderstöd för att visa på att månaden inte varit torrlagd:

Konjärmiddag hos Whiskymannen

Whiskymannen har flyttat från Söder till ... ännu mer Söder? Tillökning väntas i familjen och mer ytor behövdes. Innan klimp nummer 2 dimper ner bjuder han in hela konjärsällskapet på middag!

Den första champagnen var ett moget vin men fortfarande tydligt vitalt. Diebolt-Vallois Mise en cave 1983 är - om jag förstod det rätt - en 1982:a som av någon byråkratisk anledning inte fick buteljeras med årgångsbeteckning. Man löste det då med att skriva året det lades i källaren... Det är inte heller tillverkat av firman utan av Jacques Diebolts svärfar, typ. Piggare än den Egly-Ouriet 1996 jag drack på Jay Fu för ett tag sedan hursomhelst, men behövde komma upp lite i temperatur. Mörkt gyllengul och doft av oxiderade äpplen; nötig, frisk och en smula "metallisk". Riktigt mogen champagne är ju något av en acquired taste och jag vet att jag är tämligen tillåtande här...

Philipponats Clos des Goisses 2000 var en ny bekantskap att pricka av i segmentet "prestigecuvéer till stora producenter". Kanske var det fortfarande för ungt (Richard Juhlin kallar vinet för en slow starter och rekommenderar dekantering om det dricks yngre än 20 år...) men det glänste inte fullt ut som jag hoppats. Doft av gåslever och rostade nötter; smakrik, fyllig med toner av gula plommon men också en liten beska.

Till franska hårdostar kom en mycket trevlig och seriös pinot gris. Dom Weinbachs Clos des Capucins 2010 visade sig vara en utmärkt matchning till ostarna! Off dry, lätt oljig, söt tropisk frukt, citrus... jättefin och balanserad. Smart och gott!

Två röda viner till den perfekt grillade entrecöten med kryddsmör och hemgjorda frites Blumenthal style (kommer inte ihåg hur många moment som låg bakom - men gott blev det!). Tyvärr visade sig Ducru-Beaucaillou 2000 inte från sin goda sida med en antydan till unkenhet och/eller kork bland de mognande cassistonerna. Strukturen var fin med sammetstanniner och cederträ som backade upp cassisen i smaken, men den lätta anstrykningen av någon defekt drog ned helheten. Därmed lämnades fältet vidöppet för Graillots Crozes-Hermitage 2005 som var ett fantastiskt trevligt vin; tydligen ute ur tunneln nu... Underbar, balanserad doft med lakrits, örter och mörk frukt. Fruktig smak, bra strävhet, balanserad och helt enkelt jättegod!

Dessvärre misslyckades Whiskymannen ännu en gång med att presentera en för sällskapet ny konjak av minst VSOP-kvalitet... Han envisas med att hävda armagnacens förträfflighet, och den Ugni Blanc 1976 från Domaine Boingnéres var ett mycket starkt argument i hans sak! Rasande gott!

- 0 - 0 - 0 - 0 - 0 - 0 -

Barolovertikal på Gefle Vinkällare
Vad kan jag skriva om detta som inte redan uttryckts med mer kärlek och patos här...? Järvsömannens noteringar från samma tillfälle är som alltid stilistisk fröjd och munvattnande läsning!

Jag kan inte göra en lika precis beskrivning och nöjer mig med några konstateranden:

• 1971 stack ut rejält med sin fylliga kropp och kraftiga drag, stor doft och tydliga plommondrag. Bra, men annorlunda.
• Först i årgångarna från 1964 och äldre hittade jag de omtalade rosorna...!
• 1957 var helt klart, medan övriga var något grumliga. Och de hade alla behandlats lika.
• 1955 påminde om en tawny port med hasselnötter och kanderade apelsinskal
• 1943 var fantastisk med doft av tjärpastill och körsbär och med tydlig strävhet och järn/rost och blött grus i eftersmaken...! Jag gillade den hårt!
• 1947 hade en imponerande doft, kropp och struktur som växte och växte... Någonstans föredrog jag ändå 1943:ans personlighet!

Som vanligt en fantastiskt trevlig provning som jag önskar att jag inte kommit till stressad och rusat ifrån stressad...

Tack för bildlånet, Järvsömannen - säg till om du misstycker!

- 0 - 0 - 0 - 0 - 0 - 0 -

Vinnörderier hos Korkdragaren
Ett till tillfälle som bloggats av andra. Korkdragaren delade upp sina noter i två: här och här. En kväll där förutom värden också Pokermannen, kollega J, kock-E deltog och där jag i vanlig ordning kom in sent i matchen, liksom en stormvind med - om inte ett Höganäskrus så i alla fall en glaskaraff - i en svångrem runt halsen... Blindprovning och gissningslek, och ni vet ju hur ofta man är på läktaren och hur ofta man faktiskt står kvar med skorna på planen när täckelset fallit...

Jag snabbprovade ikapp en del som redan testats. Bland annat den här Grand-Puy-Lacoste 1998 som jag om jag minns rätt satte på vänstra stranden men hade svårt att hitta Pauillacrefrenserna i.

En trio pinoter kom i blandad ordning. Om det här sydafrikanska exemplaret - Bouchard Finlayson 2005 Cape Winemaker's Guild -  som var imponerande på många sätt... inga rökiga/chark-drag alls, men en ganska massiv känsla och inte så mycket klassisk pinot-frukt. Ett häftigt och mycket bra vin som ingen placerade i Sydafrika.

Den här var mer klassisk bourgogne, men inte riktigt med den där balansen man vill ha i ett stort vin... Vincent Girardins Corton Clos du Roi 2001 är ju ändå Grand Cru-klassat, även om det enligt uppgift inte ska kosta som ett vin på den nivån heller.

Så... det var med all emfas som nästa vin visade var pinot-skåpet ska stå och hur bra bourgogne smakar...!

Jag gick fel på åldern först och bedömde det som mognare än det var, men att det var en lysande vin från bourgogne av GC-kvalitet var jag snabbt inne på. Framför allt det långa, kryddiga slutet med jättetydliga sandelträtoner och finkorniga sammetstanniner avslöjade att de var något stort. Vosne-Romanée säger jag till slut, och det får väl anses godkänt... Échézeaux och Grands Échézeaux räknas tydligen till området runt Vosne trots att de egenligen ligger utanför, om jag fattat rätt.

DRC Échézeaux 2001 var en fantastisk vinupplevelse - tack Pokermannen!

Min egen flaska presterade över sin förmåga, att döma av de första två jag provat. Den här var direkt lysande men också atypisk vilket lurade bort gissningarna all världens väg. Bordeauxlik i frukt och struktur och mognad gick gissningarna till bl a mogen Cos d'Estournel.

Tack för bildlånet, Korkdragaren...! Säg till om du misstycker!

Ett samtidigt både bra och inte så bra betyg till en snart 25-årig Hermitage. Chapoutiers Monier de la Sizeranne 1989 levererade en skön, plommontonad fruktighet och maffig munkänsla samtidigt som den var balanserad och hade stramhet och struktur. Många fler viner passerade revy denna otroligt trevliga kväll! Må vi få till en sommarträff i lugn och ro och med ohejdat med buteljer...!


Snart tillbaka med IT-mannens inträdesmiddag i Konjärerna och hur det kan gå när mogen bourgogne möter ung Zinfandel...

1978 drouhin bonnes-mares gc och fin-fin middag på dryck

Jag vet att jag nyss skrev att Villa Anna fortfarande är stans bästa restaurang. Rent tekniskt är de fortfarande det, men är man ute efter själ och hjärta är Dryck idag ett bättre val. Här finns ett personligt tilltal, en kärlek till maten som känns naturlig och chosefri och en dryckesmeny som präglas av både insikt och nyfikenhet. För en riktig feelgood-middag är det hit man ska söka sig.

Och så gjorde jag en fredag när jag kom in vid 18-tiden med tåget från en konferens i Göteborg. Hustru och son hade bestämt sig för cirkus på kvällen: ett nöje min hästallergi inte klarar… Första tanken var att ta mig hem och njuta en lite egentid i hemmets vrå. Andra tanken var att äta nå’t innan jag åkte hem. Tredje tanken var att äta något bra när man ändå har chansen och fjärde tanken var att se om någon mer var intresserad. Så kom det sig att Pokermannen, Vinmannen och Tatuererskan trängde sig in på Dryck denna kväll till vad som skulle visa sig bli en fantastisk helkväll!

Först som jag var fick jag härda ut med ett glas champagne i väntan på övriga. Igenkänd som man börjar bli kommer glaset blint på bordet… Längre än till en BdB kom jag inte och på det här stället kan man nästan utgå från att producenterna hör till de mindre kända. Så ock här; en god champagne som hade ett svårfångat drag som skänkte en lite annorlunda komplexitet… Svårfångad också till bild och namn - bristfällig dokumentation!

Väntan blev längre och när jag återvände till bordet efter ett telefonsamtal stod plötsligt ett glas vitt vid min plats. Lite kallt inledningsvis och därför återhållen doft som dock kommer alltmer. Tydlig fetma i munkänslan vilket lurar iväg mina associationer. Balanserat och elegant. Magkänslan säger Frankrike – kan det vara en Sémillon…? Nähä. En vit bourgogne; ren chardonnay förstås. Bret Brothers Mâcon-Uchizy Cuvée La Martine 2011 blev mer bourgognelik efterhand som temperaturen steg. Gamla stockar, vinifiering och lagring på fat.

Till förrätten har sällskapet anslutit och vi ber om ett överraskningsvin till den finfina fisk- och skaldjurstallriken.

 

Men beställningen är hyfsat specifik: vi vill prova en fatad chardonnay. Återigen ett svårplacerat vin – det är inte mainstream det som dyker upp på Dryck! Torr stenrök (som när man slår ihop två stenar och det blir en liten gnista) och lite brända toner som av brunnen halm dominerar. Gott är det, och vi är efter några utflykter runt världen tillbaka i Frankrike men gissar inte på Arbois…

 

Domaine Tissot Arbois Chardonnay 2009 var en trevlig bekantskap och en nyttig påminnelse om hur diversifierat vinlandet Frankrike faktiskt är.

Till första varmrätten serveras vinet halvblint åtminstone för mig. Sällskapet har valt en ”bättre bourgogne” åt mig, och jösses… Att det är moget är det ingen som helst tvekan om, men samtidigt fullständigt vitalt och packat med söt frukt. Men det kan nog vara 30 år, om vi pratar grand cru…? Vinmannens eskapader har lärt mig att 50 år är ingenting för en hyfsad bourgogne.

 

Men när man får en Joseph Drouhin Bonnes-Mares Grand Cru 1978 i glaset är det ingen idé att leka blindbock längre än så. Inte för mig i alla fall. Bättre att sitta nöjd och kontemplera ett fantastiskt vin… Solmogna, varma jordgubbar; väl integrerade kryddor, oerhörd längd och bra syra. En enastående mjukhet trots denna pondus! Mina anteckningar avslutas med epiteten: Silkeslen! Mognad! Elegans! Fantastisk! Glorious… Att det dessutom passar som hand i handske till en mycket smaskig tartar på reninnanlår fulländade det hela till årets hittills bästa vin-/matupplevelse!

Lammet som kommer därnäst är också det vällagat och gott och vi får ånyo ett blint vin i glasen.

 

Mnjaej. Vanilj- och blåbärsyoghurt  är ju gott till frukost, men… Söt vaniljfrukt dominerar doften, men smaken räddas till viss del av bra syra och tannin. Det är inte ett dåligt vin och det har undvikit den värsta syltfållan, men inte är det min stil.

 

Dunn Vineyards 2007 är ju ett namnkunnigt vin, men gjorde inget för att amerikanisera den här frankostofilen.

Efterrättens Zinnkoepfle SGN Pinot Gris från Léon Boesch var dock en helgjuten vinupplevelse igen, trots att den tilltänkta baklavan utgick och fick ersättas med en - utmärkt! - chokladfondant.

 

Om jag ska rekommendera en enda restaurang i Uppsala för vänner så lutar det starkt åt Dryck. För den som är det minsta intresserad av mat och - sic! - dryck är det stället som kan utmana dina föreställningar på ett intelligent sätt. Det är lite kluvet att avslöja sina smultronställen, men jag tar hellre risken att själv bli utan bord en dag än att kärleksfulla satsningar som den här inte ska bära sig!

villa anna - fortfarande bäst i stan...

…men är det lika bra? Det är frågan som man ställer sig på hemväg från mitt och hustruns besök häromsistens.  Det är gott, vällagat och med finfina råvaror – men den kvardröjande känslan är att man skruvat ned nivån en del. Visst kostade stora menyn mer förr i tiden, till exempel? En anpassning till Uppsalabornas allmänt avoga inställning till fine dining?

Nå, det är inte för stora menyn vi är där. En mer normal trerätters är målbilden. Vi bläddrar lite i menyn samtidigt som vi sippar på varsitt glas Francois Bedel Dis Vin Secret. Gott, med tydliga toner av bokna äpplen - men var är moussen? Kan flaskan ha stått öppen en tid? Eller är det något med producentens vurm för månens faser jag inte fattar... borde vi dricka det här i fullmåne, månne?

 

Hustrun tycker att det blir för mycket även med förrätt och avstår. Däremot gräver hon djupt i brödkorgen som håller hög klass med två sorters smör. Särskilt det distinkt kolatonade brynta smöret slinker lätt ned!

 

Först ut en ammis: jättegod rostad (?) kavring med löjrom och picklad rödlök. Snyggt och gott – klassiskt with a twist.

 

Själv kan jag inte motstå tartar på dykarfångad pilgrimsmussla (norsk?) med emulsion på romsäcken, äpple, mynta och sorbet på rapsolja. Vackert presenterat och goda smaker men obalanserat. Den stackars musslan har ingen chans mot tillbehörens skarpa äpplesyra och mintighet och sorbetens kyla. Den blir mer en konsistensbärare än en del i smakpaletten. Synd på rara ärter – musslan är uppenbarligen av toppenkvalitet.

 

Vinet har vi försökt välja för att kunna matcha såväl min förrätt som de efterföljande varmrätterna (hustrun: gös – jag: kyckling). En vit bourgogne med lite fat, kanske…? Mnja, det finns ju inte riktigt. Vi får prova ur ett par öppnade buteljer chardonnay där det franska känns väldigt diskret och det amerikanska är rättframt men lite klumpigt. Lite tråkigt, men vi vill ha ett vin vi båda gillar och inte i första hand är intressant. En Chablis Grand Cru Les Clos 2007 från J-M Brocard stämmer ju inte så bra på det där med fat, men det har en naturlig fyllighet och lite småfet känsla i munnen som gör att det är mer än godkänt även till kycklingen.

 

Kycklingen, ja. Halstrad vårkyckling med 63 graders bakat lantägg, nässlor, kycklingkorv med timjan, murkelsås och rostad potatis. Gott och välkomponerat, om än kycklingkorven har ett citrusinslag som jag tycker tar över för mycket. Särskilt murkelsåsen och vinet gör sig riktigt bra tillsammans, men med lite fat i vinet så hade det varit klockrent! En riktigt fin rätt och väl arbetad, men ändå lite … utan wow-faktor, liksom.

 

 Till efterrätt tar jag chokladvariationen med mandelmaräng, browniesmul och glass på brända mandlar; kaffe och Delamain Pale & Dry. Gott igen, men lite känslan av ett säkert kort. Hustruns rabarber, och lakrits och buffelyoghurtsorbet hade nog lite mer edge. Hon är riktigt nöjd!

Sammanfattningsvis känner jag att jag är lite hård mot Villa Anna i mina omdömen. Jag tror att det handlar om att jag så gärna vill bedöma dem på en ännu högre skala än där de faktiskt befinner sig. Jämfört med den enstjärniga restaurangen i Rom i januari så är ju det här bra…! Men jag oroas av känslan att man möjligen dragit ned lite på ambitionen för att passa in i Uppsala. Fel väg att gå! Gör det värt en resa i stället!

 

Kvällen fortsätter för vår del på Hambergs, där vi slinker in på ett glas champagne i väntan på bussen. Två sorter på glas har de för kvällen: Deutz och Diebolt-Vallois BdB. Vi går på Deutz, men Kollega J som står för vinskänkningen denna afton bjuder på ett litet smakprov av Diebolt-Vallois vid sidan av som jämförelse. Sånt gillas! Hustruns dom är tydlig: Deutz är kvällens bästa champagne, Bedel på Villa Anna inräknat. Jag kan bara instämma.

Vi missar en buss till och jag frågar Kollega J om han har något han tycker att jag ska prova. Ett litet glas med rödskimrande innehåll dyker raskt upp med ett litet flin… här får jag det inte lätt!

Efter första sniffen konstaterar jag ”hallongrappa!”, vilket ju faktiskt visar sig vara en ganska intelligent gissning om jag får säga det själv. Macvin Chateau d’Arlay från Jura är en ren Pinot Noir som får en tillsats av marc vilket på traditionellt starkvinsmakarmanér avbryter jäsningen och ger en trevlig restsötma, 17% alkohol och en distinkt men hanterbar oljighet. Riktigt gott och kvällens roligaste och mest oväntade smakupplevelse! Tack, J!

Och tack hustrun för en rasande trevlig födelsedagskväll på stan!

henriot cde -88 mm - vinmannen besöker åmot

 

Vinmannen med Tatuererskan gör ett stilsäkert besök i stugan under påskhelgen, och det blir ett välkommet avbrott i stuglunken som lätt får prägel av mysbyxa… Dags att kamma till sig och prestera lite vin och mat av anständig kvalitet! Härligt!

 

Kvällen inleds med lite blandade småentréer: kalixlöjrom på smörstekt bröd, lättrökt-prosciuttolindad halstrad pilgrimsmussla och tryffelchampinjonstuvning i krustader. Och till det förstås en mogen champagne… Henriots vintagechampagne har alltid legat mig varmt om hjärtat; framför allt 1996:an har jag uppskattat mycket med sina generösa, Bollingerlika drag.

Däremot har jag aldrig prövat deras prestigecuvée, så när jag fick chansen att komma över ett par flaskor av deras Cuvée Des Enchanteleurs 1988 häromsistens så passade jag på. Och även om Vinmannen inte är någon champagnekille kändes det ändå kul att bjuda på något lite utanför det vanligaste.

Vinet serveras öppet i vitvinsglas. Det överraskar med sin relativt ljusa, klara färg – inga långtgående tecken på mognad här inte! Och doften är alldeles underbar på ett friskt och klingande rent sätt. Exotiska toner av blodgrape, nötter och kokos samsas i såväl doft som smak, där en mycket hög och frisk syra stramar upp det hela och skänker balans och längd. Elegant! Underbart vin och en stor champagne helt annorlunda från vad jag väntat mig; betydligt lättare och just elegantare än vad jag förknippar deras årgångschampagner med.

Lammytterfilén rullas i Maldon´s örtflingsalt och får samsas med ett par rosmarinkvistar och några vitlöksklyftor i gåsfettsbadet på låg temperatur. På någon timme har de kommit upp i 55 grader, sveps i folie och ligger till sig medan rotsakerna rostas i ugnen. En rosmarinsås kompletterar, och två röda viner serveras blint i glasen.

Det första är tydligt moget i både färg och doft, och antagligen i utförsbacken. Men det är en behaglig utförsbacke, och lätt övermognad har ju aldrig varit ett problem för Vinmannen. Mogen, mörk frukt med inslag av katrinplommon i doften och framför allt i munnen de klassiska bordeauxmarkörerna av tobak och ceder. Inte så mycket blyerts, men visst finns det en udd där? Framför allt finns det ingen syrlighet och stick av röda vinbär som i min mun signalerar övermognad bortom räddning. Vinmannen placerar det snabbt och stilsäkert i Bordeaux, vänstra stranden, och tror på en lite mindre stark 80-talsårgång. Chateau Batailley, Pauillac, 1970, överpresterar verkligen – särskilt med tanke på fyllhöjden som var mid-shoulder!

 

Det andra vinet visar sig vara svårare att placera. Tydligt yngre, och med körsbär och kryddor i näsan. Lakrits hittar hustrun. Mjukt, behagligt, lite ek… bra syra men som sagt fattigt på grepp och tannin. Referenser till Italien känns givna, men Bourgogne känns inte heller långt borta. Ålder? Sent 90-tal, kanske? Tatuererskan tror äldre: runt 1990. Och hon kommer nära; Chapoutier Hermitage Monier de la Sizeranne 1989 visar sig från en ganska atypisk sida.

Gott, och inte oävet, men något av en besvikelse ändå. Samtliga håller Batailley som det bättre vinet, även hustrun med sin uttalade cabernet-aversion… Fantastiskt, egentligen, med ett 43-årigt vin som håller ihop så väl utan att vara ett toppslott och visserligen ett bra men inte outstanding år!

 

Till efterrättens Crêpes Suzette blir det mogen sauternes. Rayne-Vigneau 1970 levererar på hög nivå med tydliga inslag av mandel och créme brûlée men är lite för finstämt för den kraftiga apelsinsmaken i såsen. Gott i alla fall!

Till ostarna plockar Vinmannen fram ett bidrag i form av en ”mystery bottle” vintage port, dvs ett vin med delvis oklart ursprung. Etiketten är skadad så årtalet går inte att läsa ut, men det slutar på en 5:a. Och producenten är inte heller klar, utan det är buteljerat under Thienponts namn. George Thienpont går att utläsa på folieringen; belgisk vinhandlare (född 1883) som köper en vinhandel 1912 och fortsätter med flera olika bordeauxslott , bl a Vieux Chateau Certan 1924. Han avlider 1962 och gissningsvis är portvinet alltså buteljerat någonstans mellan 1912 och 1962. Det är hursomhelst mycket gott!

 

Färgen är lite ”dimmigt” kaffebrun, antagligen på grund av frakten på tåg och i bil samma dag. Doften domineras av bränt socker och fikonkärnor, men det är framför allt i munnen det händer. Stor längd, bra koncentration och balans. Ett ganska ”muskulöst” vin som saknar det där sista av elegans och finess för att bli riktigt storartat - men en mycket fin portvinsupplevelse! Kan det ha varit en 1955?

Dagen efter är det en hyfsat stabil flaskparad i köket. Men frågan är om inte helgens bästa stund infinner sig på verandan med en skvätt av det kvarvarande portvinet och vällagrad cigarr från Vinmannens förråd...

Sol, vindstilla, fågelsång ... njutning!

2010 xavier grenache vieilles vignes - husets nya röda!

Så har vi kommit till kategorin "prisvärda, pålitliga bruksviner med brett användningsområde för vardagsbruk" och se - hoppsan! - ett helt nytt stjärnskott på himlen! Välkände Chateauneufproducenten Xavier har släppt ett Grenache Vieilles Vignes (85% Gr, 15% Sy) i bekvämt prisläge (85 kr), och det är ett vin som lovar gott och håller mer än det lovar!

Frisk, rödfruktig doft med inslag av hallon, körsbär, lätt örtig och lite kryddigt trä. Smaken är frisk, bärig, syrlig med bra struktur och grepp och örtigt slut. Nyansrikt, lätt, långt och otroligt lättdrucket både på egen hand och till mat, där syran kommer till sin rätt. Tydligen har en tiondel av vinet lagrats på ekfat, vilket kanske är precis lagom för att ge den lite fatkrydda utan att på något sätt klampa in i den rena, fruktdrivna smaken.

Fantastiskt bra vin i sig, och med den prislappen är det bara att tacka och ta emot. Här blir det påfyllning!

2 x jay fu på en vecka

Jag klagar ibland på bristen på tillfällen för förlustelser. Döm om min förvåning när jag samma vecka lyckades med biobesök följt av middag två gånger! Första gången med herrarna Direktören, IT-mannen och Redaktören (som kanske förtjänar ett nytt epitet när han numera verkar i en delvis ny bransch... Mediemogulen, kanske?) som körde amerikansk afton med Lincoln (mycket bra film - se den!) på bio och besök på Jay Fu:s - tha amasian steakhouse för diskussioner om amerikansk inrikespolitik!

 

 

Lite strul med bordsreserveringen - snyggt hanterat av personalen - gav oss lite extra väntetid i baren. Det finns alltid skäl att fira, och mogen champagne är kul... så när det fanns en Egly-Ouriet Brut Grand Cru Millésime 1996 på listan var vi inte nödbedda! Jay Fu är en av fåtalet restauranger i den här staden som har ett lite mer intelligent utbud av viner och där man också kan hitta en del mognare nummer. Sådant gillas och ska uppmuntras.

 

Förvarnade om att det var MYCKET moget öppnades flaskan, och visst... första sniffarna kändes mer som over-the-cliff-plummeting-towards-the-bottom-at-increasing-speed än bara over-the-top. Jag tvekade, men tyckte också att det repade sig, och även om det aldrig var ett stort vin var det i alla fall intressant, drickbart och till och med njutbart. Doften var mycket mogen, med oxiderade äpplen, champinjon och nougat. Smaken hade också tydliga, (över)oxiderade röda äpplen och chokladiga inslag, frisk syra men lite tunn kropp i slutet som inte håller ihop riktigt.

 

Jag kan inte producenten, men hade väntat mig ett mindre moget intryck av en 1996:a.

 

Jag hann med en trevlig riesling till förrätterna men sedan tog det amerikanska temat över. Två Ravenswood ställdes mot varandra: Dickerson Vineyard 2009 versus Icon 2008! Dickerson ligger 20 månader på franska fat, varav 20% nya. Ren Zinfandel, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som 100% Zinfandel, om jag förstått det rätt...? Hursomhelst är det ett synnerligen trevligt uttryck av den druva jag ofta har så svårt för. Det är rödfruktigt, friskt, fräscht och - jag kan faktiskt inte hitta ett bättre ord - elegant! Alltså inte elegant i burgundiska eller bordelaisiska termer, men någon slags kalifornisk, relativ elegans...

Icon 2008 är pyttipanna på lokala druvor. 34% Zinfandel, 33% Carignan, 31% Petite Sirah och 2% "mixed blacks"... (datan är för 2009, men det ska vara något liknande i 2008). Även här 20 månader på fransk ek, men 35% är nya. Här möts vi av en tät struktur, avsevärt sötfruktigare, klumpigt bredvid mer lättfotade Mr Dickerson och med en i mitt tycke besvärande restsötma. Tummen ner.

Lustigt - jag hade gissat på det helt omvända resultatet!

Tre dagar senare är jag tillbaka. Med hustrun i sällskap och en ny amerikansk film nyss avnjuten; den här gången Argo (också mycket, mycket bra - se båda!). Vi undvek dock amerikanskt dryckestema och gick på franskt i stället. Mognande bourgogne, bra producent, hyfsad årgång, premier cru - hur fel kan det bli? Framför allt är det här en stil där hustrun och jag brukar kunna mötas, och det är ju hennes födelsedag som firas...!

Comtes Lafon Volnay Santenots-du-Milieu Premier Cru 1998 blir faktiskt hur rätt som helst. Det här är ett fantastiskt trevligt vin, som parar mognadsaromer med finaste hallon- och körsbärsfrukt. Bra längd, fin struktur och balans. Tillräcklig kropp för att klara av även min lite kraftigare kötträtt och fantastiskt trevligt på egen hand. Mer sånt här på stadens krogar!

Jag får till en liten battle of digestifs på slutet, med ett fatlagrat amerikanskt pinot noir-destillat som får tuff matchning av Delamains RdlF... Jay Fu har utan tvekan ett av stadens bästa cognacsutbud, med stor sortering av såväl Delamain som Leopold Gourmel, två av mina favorithus (tillsammans med A E Dor (förstås!) och Ragnaud-Sabourin). Amerikanen - som jag tyvärr inte noterade - hade på egen hand och blint lurat mig till XO-cognac vilken dag som helst, men bredvid Delamains flaggskepp hamnar den ändå i kölvattnet. Kul!

Två bra kvällar på en av stadens bättre restauranger. Jag noterar att White Guide rankar Stationen högre än Jay Fu. Med de grava felskär jag upplevt på Stationen så kan jag inte hålla med. Jay Fu håller jämn och hög klass utan grynnor och grundstötningar.

-95 grange vs -90 solaia

Då Direktörens hustru Patentingenjören och jag är aktiva i samma förening, och hon bistått med en hel del värdefullt ekonomiarbete den sista månaden kändes det som en bra ursäkt att få bjuda hem dem på middag som tack för hjälpen. Sonen på 1,5 år hängde också med, och det var riktigt rart med en sådan liten kille i huset igen...!

Jag har ju blivit alltmer klassiskt inriktad i min egen matlagning, och vi inledde på enklaste manér med en råraka på mandelpotatis med gräddfil, hackad rödlök och generösa klickar svensk löjrom. Eller frästa baconstrimlor för de tre sjättedelar av sällskapet som föredrog det... well, the more for me!

Husets champagne är ju Henriot 2002, och jag tyckte att den började visa upp en ny och mycket trevlig mognadston den här gången. Kan bli riktigt bra på sikt!

Inget av detta fastnade dock på bild; antagligen för att jag var så spänd på huvudnumret... Som kvalificerad etikettdrickare så har jag ju några skalper kvar att plocka. Penfolds Grange har varit en av dem. För säkerhets skull fick den hyfsat välrenommerad matchning i form av Solaia...

Maten var av det vinvänliga slaget. Hjortinnerfilé bakad i ankfett med kryddor, lite finhackad schalottenlök och vitlök och ett par pitar citronskal - otroligt mört, smakrikt och gott! En potatis- och palsternackspuré och madeirasås kompletterade på bästa sätt.

Solaia 1990 - inköpt på auktion - har provats en gång tidigare här och var i mitt tycke jättefin men hade då drag av en besvärande russinton. Den här gången är det ett helt rent och fokuserat vin, med omisskännliga italienska drag av körsbär men också cassis, plommon och mognad. Tydlig syra och struktur. Sursträv, men på ett bra sätt! Urläckert!

Kvällens vinnare blev ändå Penfold´s Grange 1995. Mer frukt med tonvikt på björnbär, ett litet mognande drag (murket trä?), en whiff av lakrits och ett par snäpp fylligare utan att bli det minsta obalanserat. Imponerande balans och längd!

Två fantastiska röda viner - vilken fröjd!

Desserten blev en hjortronpannacotta med mandelbiskvismul. Gott - och en schysst bjudning till kvällens åldring...:

Chateau Roumieu Haut Barsac Sauternes 1970 hade inslag av såväl hjortron som mandel och för den delen saffran också. Uttorkande och kanske inte stort i sig, men ett jättetrevligt vin att avrunda med, även om Patentingenjören mest tyckte att det doftade kräftspad till allas - inklusive hennes - förvåning... Underetiketten stoltserar med Specially selected by Harry Waugh; tidigare direktör (?) för Chateau Latour och den som fått ge namn åt det särskilda dessertrummet på Bern's Steakhouse i Tampa, FL.

En skön kväll med bra viner, goda samtal och bra mat - svårare är det inte att få lite kvalitet i livet!

2003 gros frère et soeur bourgogne hautes-côtes-de-nuits

En udda butelj från Vinmannens samlingar: en Hautes-Côtes-de-Nuits från Gros Frère et Soeur 2003. Jag har väl generellt varit skeptisk till den varma årgången i så väl Bordeaux som Bourgogne, men det här var genuint trevlig och helt utan kokta, övermogna, sötflabbiga toner.

Skön, mognande, lagom sötfruktig doft med inslag av fat, kryddigt trä, körsbärsmarmelad (Den Gamle Fabrik), körsbärskärnor, hallon och torkade blommor. Smaken är också den fruktig med körsbär som mest framträdande komponent, men också solmogna jordgubbar (framförallt i eftersmaken), en lätt jordighet och inslag av torkade örter i slutet. Känns nästan italienkt i uttrycket...

Mycket bra syra och till och med tydliga tanniner; ett friskt och gott vin på alla sätt och vin som satt som en smäck till parmalindade kycklingfiléer med gräddig balsamicosås. Hustrun gör också två tummar upp och ber om påfyllning ett par, tre gånger under kvällen!

graham's 20 yo tawny port och 2009 montirius vacqueyras

Få saker i vinväg är så omedelbart tillfredsställande, så fullständigt rätt och på en gång enkelt att gilla och förstå och samtidigt komplext, djupt, intensivt som 20-årig tawny port... Jag har läst att många anser just den 20-åriga tawnyn vara på sin topp och att den inte nödvändigtvis blir bättre med mer lagring. Eller om det bara var Michael Broadbent som uttryckte det någon gång? Jag kan inte påstå att jag gjort några vetenskapliga studier, men en del gammal colheita som passerat mig har inte självklart imponerat...

Men julklappen från bror E i form av buteljerad vinternjutning är ett lysande exempel på formeln druvmust+fat+tid=magi. Intensiv doft av bränt socker, rostade hasselnötter och torkade fikon. Lång, lätt eldig men ändå balanserad smak av fikonkärnor, knäck, nötter... Mycket god och en after dinner drink som står på egna ben men som med fördel kan kompletteras med en liten chokladbit eller - som i stugan i helgen - med lite nötter och russin på enklaste sätt.

Helgens vin efter en dag i Kungsbergets backar blev en gammal bekant i form av Montirius Vacqueyras 2009. Deras -07:a provades ett par gånger med gott resultat, men det här lämnade mig inledningsvis en smula frågande. Doften hade en hel del "mjölkiga" inslag, som av blåbärsfil eller drickyoghurt med björnbär/vanilj. Inte helt trevligt. Smaken är bättre och renare, tydligt fruktorienterad med bra strävhet, syra och längd. Ingen elegant, direkt, men inte fullt så tungt som doften kunde antyda. Mnja. Frukt-/vaniljkompotten är lite för påträngande. Inte min kopp té. Var verkligen -07:an så här...?