1978 drouhin bonnes-mares gc och fin-fin middag på dryck

Jag vet att jag nyss skrev att Villa Anna fortfarande är stans bästa restaurang. Rent tekniskt är de fortfarande det, men är man ute efter själ och hjärta är Dryck idag ett bättre val. Här finns ett personligt tilltal, en kärlek till maten som känns naturlig och chosefri och en dryckesmeny som präglas av både insikt och nyfikenhet. För en riktig feelgood-middag är det hit man ska söka sig.

Och så gjorde jag en fredag när jag kom in vid 18-tiden med tåget från en konferens i Göteborg. Hustru och son hade bestämt sig för cirkus på kvällen: ett nöje min hästallergi inte klarar… Första tanken var att ta mig hem och njuta en lite egentid i hemmets vrå. Andra tanken var att äta nå’t innan jag åkte hem. Tredje tanken var att äta något bra när man ändå har chansen och fjärde tanken var att se om någon mer var intresserad. Så kom det sig att Pokermannen, Vinmannen och Tatuererskan trängde sig in på Dryck denna kväll till vad som skulle visa sig bli en fantastisk helkväll!

Först som jag var fick jag härda ut med ett glas champagne i väntan på övriga. Igenkänd som man börjar bli kommer glaset blint på bordet… Längre än till en BdB kom jag inte och på det här stället kan man nästan utgå från att producenterna hör till de mindre kända. Så ock här; en god champagne som hade ett svårfångat drag som skänkte en lite annorlunda komplexitet… Svårfångad också till bild och namn - bristfällig dokumentation!

Väntan blev längre och när jag återvände till bordet efter ett telefonsamtal stod plötsligt ett glas vitt vid min plats. Lite kallt inledningsvis och därför återhållen doft som dock kommer alltmer. Tydlig fetma i munkänslan vilket lurar iväg mina associationer. Balanserat och elegant. Magkänslan säger Frankrike – kan det vara en Sémillon…? Nähä. En vit bourgogne; ren chardonnay förstås. Bret Brothers Mâcon-Uchizy Cuvée La Martine 2011 blev mer bourgognelik efterhand som temperaturen steg. Gamla stockar, vinifiering och lagring på fat.

Till förrätten har sällskapet anslutit och vi ber om ett överraskningsvin till den finfina fisk- och skaldjurstallriken.

 

Men beställningen är hyfsat specifik: vi vill prova en fatad chardonnay. Återigen ett svårplacerat vin – det är inte mainstream det som dyker upp på Dryck! Torr stenrök (som när man slår ihop två stenar och det blir en liten gnista) och lite brända toner som av brunnen halm dominerar. Gott är det, och vi är efter några utflykter runt världen tillbaka i Frankrike men gissar inte på Arbois…

 

Domaine Tissot Arbois Chardonnay 2009 var en trevlig bekantskap och en nyttig påminnelse om hur diversifierat vinlandet Frankrike faktiskt är.

Till första varmrätten serveras vinet halvblint åtminstone för mig. Sällskapet har valt en ”bättre bourgogne” åt mig, och jösses… Att det är moget är det ingen som helst tvekan om, men samtidigt fullständigt vitalt och packat med söt frukt. Men det kan nog vara 30 år, om vi pratar grand cru…? Vinmannens eskapader har lärt mig att 50 år är ingenting för en hyfsad bourgogne.

 

Men när man får en Joseph Drouhin Bonnes-Mares Grand Cru 1978 i glaset är det ingen idé att leka blindbock längre än så. Inte för mig i alla fall. Bättre att sitta nöjd och kontemplera ett fantastiskt vin… Solmogna, varma jordgubbar; väl integrerade kryddor, oerhörd längd och bra syra. En enastående mjukhet trots denna pondus! Mina anteckningar avslutas med epiteten: Silkeslen! Mognad! Elegans! Fantastisk! Glorious… Att det dessutom passar som hand i handske till en mycket smaskig tartar på reninnanlår fulländade det hela till årets hittills bästa vin-/matupplevelse!

Lammet som kommer därnäst är också det vällagat och gott och vi får ånyo ett blint vin i glasen.

 

Mnjaej. Vanilj- och blåbärsyoghurt  är ju gott till frukost, men… Söt vaniljfrukt dominerar doften, men smaken räddas till viss del av bra syra och tannin. Det är inte ett dåligt vin och det har undvikit den värsta syltfållan, men inte är det min stil.

 

Dunn Vineyards 2007 är ju ett namnkunnigt vin, men gjorde inget för att amerikanisera den här frankostofilen.

Efterrättens Zinnkoepfle SGN Pinot Gris från Léon Boesch var dock en helgjuten vinupplevelse igen, trots att den tilltänkta baklavan utgick och fick ersättas med en - utmärkt! - chokladfondant.

 

Om jag ska rekommendera en enda restaurang i Uppsala för vänner så lutar det starkt åt Dryck. För den som är det minsta intresserad av mat och - sic! - dryck är det stället som kan utmana dina föreställningar på ett intelligent sätt. Det är lite kluvet att avslöja sina smultronställen, men jag tar hellre risken att själv bli utan bord en dag än att kärleksfulla satsningar som den här inte ska bära sig!

villa anna - fortfarande bäst i stan...

…men är det lika bra? Det är frågan som man ställer sig på hemväg från mitt och hustruns besök häromsistens.  Det är gott, vällagat och med finfina råvaror – men den kvardröjande känslan är att man skruvat ned nivån en del. Visst kostade stora menyn mer förr i tiden, till exempel? En anpassning till Uppsalabornas allmänt avoga inställning till fine dining?

Nå, det är inte för stora menyn vi är där. En mer normal trerätters är målbilden. Vi bläddrar lite i menyn samtidigt som vi sippar på varsitt glas Francois Bedel Dis Vin Secret. Gott, med tydliga toner av bokna äpplen - men var är moussen? Kan flaskan ha stått öppen en tid? Eller är det något med producentens vurm för månens faser jag inte fattar... borde vi dricka det här i fullmåne, månne?

 

Hustrun tycker att det blir för mycket även med förrätt och avstår. Däremot gräver hon djupt i brödkorgen som håller hög klass med två sorters smör. Särskilt det distinkt kolatonade brynta smöret slinker lätt ned!

 

Först ut en ammis: jättegod rostad (?) kavring med löjrom och picklad rödlök. Snyggt och gott – klassiskt with a twist.

 

Själv kan jag inte motstå tartar på dykarfångad pilgrimsmussla (norsk?) med emulsion på romsäcken, äpple, mynta och sorbet på rapsolja. Vackert presenterat och goda smaker men obalanserat. Den stackars musslan har ingen chans mot tillbehörens skarpa äpplesyra och mintighet och sorbetens kyla. Den blir mer en konsistensbärare än en del i smakpaletten. Synd på rara ärter – musslan är uppenbarligen av toppenkvalitet.

 

Vinet har vi försökt välja för att kunna matcha såväl min förrätt som de efterföljande varmrätterna (hustrun: gös – jag: kyckling). En vit bourgogne med lite fat, kanske…? Mnja, det finns ju inte riktigt. Vi får prova ur ett par öppnade buteljer chardonnay där det franska känns väldigt diskret och det amerikanska är rättframt men lite klumpigt. Lite tråkigt, men vi vill ha ett vin vi båda gillar och inte i första hand är intressant. En Chablis Grand Cru Les Clos 2007 från J-M Brocard stämmer ju inte så bra på det där med fat, men det har en naturlig fyllighet och lite småfet känsla i munnen som gör att det är mer än godkänt även till kycklingen.

 

Kycklingen, ja. Halstrad vårkyckling med 63 graders bakat lantägg, nässlor, kycklingkorv med timjan, murkelsås och rostad potatis. Gott och välkomponerat, om än kycklingkorven har ett citrusinslag som jag tycker tar över för mycket. Särskilt murkelsåsen och vinet gör sig riktigt bra tillsammans, men med lite fat i vinet så hade det varit klockrent! En riktigt fin rätt och väl arbetad, men ändå lite … utan wow-faktor, liksom.

 

 Till efterrätt tar jag chokladvariationen med mandelmaräng, browniesmul och glass på brända mandlar; kaffe och Delamain Pale & Dry. Gott igen, men lite känslan av ett säkert kort. Hustruns rabarber, och lakrits och buffelyoghurtsorbet hade nog lite mer edge. Hon är riktigt nöjd!

Sammanfattningsvis känner jag att jag är lite hård mot Villa Anna i mina omdömen. Jag tror att det handlar om att jag så gärna vill bedöma dem på en ännu högre skala än där de faktiskt befinner sig. Jämfört med den enstjärniga restaurangen i Rom i januari så är ju det här bra…! Men jag oroas av känslan att man möjligen dragit ned lite på ambitionen för att passa in i Uppsala. Fel väg att gå! Gör det värt en resa i stället!

 

Kvällen fortsätter för vår del på Hambergs, där vi slinker in på ett glas champagne i väntan på bussen. Två sorter på glas har de för kvällen: Deutz och Diebolt-Vallois BdB. Vi går på Deutz, men Kollega J som står för vinskänkningen denna afton bjuder på ett litet smakprov av Diebolt-Vallois vid sidan av som jämförelse. Sånt gillas! Hustruns dom är tydlig: Deutz är kvällens bästa champagne, Bedel på Villa Anna inräknat. Jag kan bara instämma.

Vi missar en buss till och jag frågar Kollega J om han har något han tycker att jag ska prova. Ett litet glas med rödskimrande innehåll dyker raskt upp med ett litet flin… här får jag det inte lätt!

Efter första sniffen konstaterar jag ”hallongrappa!”, vilket ju faktiskt visar sig vara en ganska intelligent gissning om jag får säga det själv. Macvin Chateau d’Arlay från Jura är en ren Pinot Noir som får en tillsats av marc vilket på traditionellt starkvinsmakarmanér avbryter jäsningen och ger en trevlig restsötma, 17% alkohol och en distinkt men hanterbar oljighet. Riktigt gott och kvällens roligaste och mest oväntade smakupplevelse! Tack, J!

Och tack hustrun för en rasande trevlig födelsedagskväll på stan!

henriot cde -88 mm - vinmannen besöker åmot

 

Vinmannen med Tatuererskan gör ett stilsäkert besök i stugan under påskhelgen, och det blir ett välkommet avbrott i stuglunken som lätt får prägel av mysbyxa… Dags att kamma till sig och prestera lite vin och mat av anständig kvalitet! Härligt!

 

Kvällen inleds med lite blandade småentréer: kalixlöjrom på smörstekt bröd, lättrökt-prosciuttolindad halstrad pilgrimsmussla och tryffelchampinjonstuvning i krustader. Och till det förstås en mogen champagne… Henriots vintagechampagne har alltid legat mig varmt om hjärtat; framför allt 1996:an har jag uppskattat mycket med sina generösa, Bollingerlika drag.

Däremot har jag aldrig prövat deras prestigecuvée, så när jag fick chansen att komma över ett par flaskor av deras Cuvée Des Enchanteleurs 1988 häromsistens så passade jag på. Och även om Vinmannen inte är någon champagnekille kändes det ändå kul att bjuda på något lite utanför det vanligaste.

Vinet serveras öppet i vitvinsglas. Det överraskar med sin relativt ljusa, klara färg – inga långtgående tecken på mognad här inte! Och doften är alldeles underbar på ett friskt och klingande rent sätt. Exotiska toner av blodgrape, nötter och kokos samsas i såväl doft som smak, där en mycket hög och frisk syra stramar upp det hela och skänker balans och längd. Elegant! Underbart vin och en stor champagne helt annorlunda från vad jag väntat mig; betydligt lättare och just elegantare än vad jag förknippar deras årgångschampagner med.

Lammytterfilén rullas i Maldon´s örtflingsalt och får samsas med ett par rosmarinkvistar och några vitlöksklyftor i gåsfettsbadet på låg temperatur. På någon timme har de kommit upp i 55 grader, sveps i folie och ligger till sig medan rotsakerna rostas i ugnen. En rosmarinsås kompletterar, och två röda viner serveras blint i glasen.

Det första är tydligt moget i både färg och doft, och antagligen i utförsbacken. Men det är en behaglig utförsbacke, och lätt övermognad har ju aldrig varit ett problem för Vinmannen. Mogen, mörk frukt med inslag av katrinplommon i doften och framför allt i munnen de klassiska bordeauxmarkörerna av tobak och ceder. Inte så mycket blyerts, men visst finns det en udd där? Framför allt finns det ingen syrlighet och stick av röda vinbär som i min mun signalerar övermognad bortom räddning. Vinmannen placerar det snabbt och stilsäkert i Bordeaux, vänstra stranden, och tror på en lite mindre stark 80-talsårgång. Chateau Batailley, Pauillac, 1970, överpresterar verkligen – särskilt med tanke på fyllhöjden som var mid-shoulder!

 

Det andra vinet visar sig vara svårare att placera. Tydligt yngre, och med körsbär och kryddor i näsan. Lakrits hittar hustrun. Mjukt, behagligt, lite ek… bra syra men som sagt fattigt på grepp och tannin. Referenser till Italien känns givna, men Bourgogne känns inte heller långt borta. Ålder? Sent 90-tal, kanske? Tatuererskan tror äldre: runt 1990. Och hon kommer nära; Chapoutier Hermitage Monier de la Sizeranne 1989 visar sig från en ganska atypisk sida.

Gott, och inte oävet, men något av en besvikelse ändå. Samtliga håller Batailley som det bättre vinet, även hustrun med sin uttalade cabernet-aversion… Fantastiskt, egentligen, med ett 43-årigt vin som håller ihop så väl utan att vara ett toppslott och visserligen ett bra men inte outstanding år!

 

Till efterrättens Crêpes Suzette blir det mogen sauternes. Rayne-Vigneau 1970 levererar på hög nivå med tydliga inslag av mandel och créme brûlée men är lite för finstämt för den kraftiga apelsinsmaken i såsen. Gott i alla fall!

Till ostarna plockar Vinmannen fram ett bidrag i form av en ”mystery bottle” vintage port, dvs ett vin med delvis oklart ursprung. Etiketten är skadad så årtalet går inte att läsa ut, men det slutar på en 5:a. Och producenten är inte heller klar, utan det är buteljerat under Thienponts namn. George Thienpont går att utläsa på folieringen; belgisk vinhandlare (född 1883) som köper en vinhandel 1912 och fortsätter med flera olika bordeauxslott , bl a Vieux Chateau Certan 1924. Han avlider 1962 och gissningsvis är portvinet alltså buteljerat någonstans mellan 1912 och 1962. Det är hursomhelst mycket gott!

 

Färgen är lite ”dimmigt” kaffebrun, antagligen på grund av frakten på tåg och i bil samma dag. Doften domineras av bränt socker och fikonkärnor, men det är framför allt i munnen det händer. Stor längd, bra koncentration och balans. Ett ganska ”muskulöst” vin som saknar det där sista av elegans och finess för att bli riktigt storartat - men en mycket fin portvinsupplevelse! Kan det ha varit en 1955?

Dagen efter är det en hyfsat stabil flaskparad i köket. Men frågan är om inte helgens bästa stund infinner sig på verandan med en skvätt av det kvarvarande portvinet och vällagrad cigarr från Vinmannens förråd...

Sol, vindstilla, fågelsång ... njutning!

2010 xavier grenache vieilles vignes - husets nya röda!

Så har vi kommit till kategorin "prisvärda, pålitliga bruksviner med brett användningsområde för vardagsbruk" och se - hoppsan! - ett helt nytt stjärnskott på himlen! Välkände Chateauneufproducenten Xavier har släppt ett Grenache Vieilles Vignes (85% Gr, 15% Sy) i bekvämt prisläge (85 kr), och det är ett vin som lovar gott och håller mer än det lovar!

Frisk, rödfruktig doft med inslag av hallon, körsbär, lätt örtig och lite kryddigt trä. Smaken är frisk, bärig, syrlig med bra struktur och grepp och örtigt slut. Nyansrikt, lätt, långt och otroligt lättdrucket både på egen hand och till mat, där syran kommer till sin rätt. Tydligen har en tiondel av vinet lagrats på ekfat, vilket kanske är precis lagom för att ge den lite fatkrydda utan att på något sätt klampa in i den rena, fruktdrivna smaken.

Fantastiskt bra vin i sig, och med den prislappen är det bara att tacka och ta emot. Här blir det påfyllning!

2 x jay fu på en vecka

Jag klagar ibland på bristen på tillfällen för förlustelser. Döm om min förvåning när jag samma vecka lyckades med biobesök följt av middag två gånger! Första gången med herrarna Direktören, IT-mannen och Redaktören (som kanske förtjänar ett nytt epitet när han numera verkar i en delvis ny bransch... Mediemogulen, kanske?) som körde amerikansk afton med Lincoln (mycket bra film - se den!) på bio och besök på Jay Fu:s - tha amasian steakhouse för diskussioner om amerikansk inrikespolitik!

 

 

Lite strul med bordsreserveringen - snyggt hanterat av personalen - gav oss lite extra väntetid i baren. Det finns alltid skäl att fira, och mogen champagne är kul... så när det fanns en Egly-Ouriet Brut Grand Cru Millésime 1996 på listan var vi inte nödbedda! Jay Fu är en av fåtalet restauranger i den här staden som har ett lite mer intelligent utbud av viner och där man också kan hitta en del mognare nummer. Sådant gillas och ska uppmuntras.

 

Förvarnade om att det var MYCKET moget öppnades flaskan, och visst... första sniffarna kändes mer som over-the-cliff-plummeting-towards-the-bottom-at-increasing-speed än bara over-the-top. Jag tvekade, men tyckte också att det repade sig, och även om det aldrig var ett stort vin var det i alla fall intressant, drickbart och till och med njutbart. Doften var mycket mogen, med oxiderade äpplen, champinjon och nougat. Smaken hade också tydliga, (över)oxiderade röda äpplen och chokladiga inslag, frisk syra men lite tunn kropp i slutet som inte håller ihop riktigt.

 

Jag kan inte producenten, men hade väntat mig ett mindre moget intryck av en 1996:a.

 

Jag hann med en trevlig riesling till förrätterna men sedan tog det amerikanska temat över. Två Ravenswood ställdes mot varandra: Dickerson Vineyard 2009 versus Icon 2008! Dickerson ligger 20 månader på franska fat, varav 20% nya. Ren Zinfandel, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som 100% Zinfandel, om jag förstått det rätt...? Hursomhelst är det ett synnerligen trevligt uttryck av den druva jag ofta har så svårt för. Det är rödfruktigt, friskt, fräscht och - jag kan faktiskt inte hitta ett bättre ord - elegant! Alltså inte elegant i burgundiska eller bordelaisiska termer, men någon slags kalifornisk, relativ elegans...

Icon 2008 är pyttipanna på lokala druvor. 34% Zinfandel, 33% Carignan, 31% Petite Sirah och 2% "mixed blacks"... (datan är för 2009, men det ska vara något liknande i 2008). Även här 20 månader på fransk ek, men 35% är nya. Här möts vi av en tät struktur, avsevärt sötfruktigare, klumpigt bredvid mer lättfotade Mr Dickerson och med en i mitt tycke besvärande restsötma. Tummen ner.

Lustigt - jag hade gissat på det helt omvända resultatet!

Tre dagar senare är jag tillbaka. Med hustrun i sällskap och en ny amerikansk film nyss avnjuten; den här gången Argo (också mycket, mycket bra - se båda!). Vi undvek dock amerikanskt dryckestema och gick på franskt i stället. Mognande bourgogne, bra producent, hyfsad årgång, premier cru - hur fel kan det bli? Framför allt är det här en stil där hustrun och jag brukar kunna mötas, och det är ju hennes födelsedag som firas...!

Comtes Lafon Volnay Santenots-du-Milieu Premier Cru 1998 blir faktiskt hur rätt som helst. Det här är ett fantastiskt trevligt vin, som parar mognadsaromer med finaste hallon- och körsbärsfrukt. Bra längd, fin struktur och balans. Tillräcklig kropp för att klara av även min lite kraftigare kötträtt och fantastiskt trevligt på egen hand. Mer sånt här på stadens krogar!

Jag får till en liten battle of digestifs på slutet, med ett fatlagrat amerikanskt pinot noir-destillat som får tuff matchning av Delamains RdlF... Jay Fu har utan tvekan ett av stadens bästa cognacsutbud, med stor sortering av såväl Delamain som Leopold Gourmel, två av mina favorithus (tillsammans med A E Dor (förstås!) och Ragnaud-Sabourin). Amerikanen - som jag tyvärr inte noterade - hade på egen hand och blint lurat mig till XO-cognac vilken dag som helst, men bredvid Delamains flaggskepp hamnar den ändå i kölvattnet. Kul!

Två bra kvällar på en av stadens bättre restauranger. Jag noterar att White Guide rankar Stationen högre än Jay Fu. Med de grava felskär jag upplevt på Stationen så kan jag inte hålla med. Jay Fu håller jämn och hög klass utan grynnor och grundstötningar.

-95 grange vs -90 solaia

Då Direktörens hustru Patentingenjören och jag är aktiva i samma förening, och hon bistått med en hel del värdefullt ekonomiarbete den sista månaden kändes det som en bra ursäkt att få bjuda hem dem på middag som tack för hjälpen. Sonen på 1,5 år hängde också med, och det var riktigt rart med en sådan liten kille i huset igen...!

Jag har ju blivit alltmer klassiskt inriktad i min egen matlagning, och vi inledde på enklaste manér med en råraka på mandelpotatis med gräddfil, hackad rödlök och generösa klickar svensk löjrom. Eller frästa baconstrimlor för de tre sjättedelar av sällskapet som föredrog det... well, the more for me!

Husets champagne är ju Henriot 2002, och jag tyckte att den började visa upp en ny och mycket trevlig mognadston den här gången. Kan bli riktigt bra på sikt!

Inget av detta fastnade dock på bild; antagligen för att jag var så spänd på huvudnumret... Som kvalificerad etikettdrickare så har jag ju några skalper kvar att plocka. Penfolds Grange har varit en av dem. För säkerhets skull fick den hyfsat välrenommerad matchning i form av Solaia...

Maten var av det vinvänliga slaget. Hjortinnerfilé bakad i ankfett med kryddor, lite finhackad schalottenlök och vitlök och ett par pitar citronskal - otroligt mört, smakrikt och gott! En potatis- och palsternackspuré och madeirasås kompletterade på bästa sätt.

Solaia 1990 - inköpt på auktion - har provats en gång tidigare här och var i mitt tycke jättefin men hade då drag av en besvärande russinton. Den här gången är det ett helt rent och fokuserat vin, med omisskännliga italienska drag av körsbär men också cassis, plommon och mognad. Tydlig syra och struktur. Sursträv, men på ett bra sätt! Urläckert!

Kvällens vinnare blev ändå Penfold´s Grange 1995. Mer frukt med tonvikt på björnbär, ett litet mognande drag (murket trä?), en whiff av lakrits och ett par snäpp fylligare utan att bli det minsta obalanserat. Imponerande balans och längd!

Två fantastiska röda viner - vilken fröjd!

Desserten blev en hjortronpannacotta med mandelbiskvismul. Gott - och en schysst bjudning till kvällens åldring...:

Chateau Roumieu Haut Barsac Sauternes 1970 hade inslag av såväl hjortron som mandel och för den delen saffran också. Uttorkande och kanske inte stort i sig, men ett jättetrevligt vin att avrunda med, även om Patentingenjören mest tyckte att det doftade kräftspad till allas - inklusive hennes - förvåning... Underetiketten stoltserar med Specially selected by Harry Waugh; tidigare direktör (?) för Chateau Latour och den som fått ge namn åt det särskilda dessertrummet på Bern's Steakhouse i Tampa, FL.

En skön kväll med bra viner, goda samtal och bra mat - svårare är det inte att få lite kvalitet i livet!

2003 gros frère et soeur bourgogne hautes-côtes-de-nuits

En udda butelj från Vinmannens samlingar: en Hautes-Côtes-de-Nuits från Gros Frère et Soeur 2003. Jag har väl generellt varit skeptisk till den varma årgången i så väl Bordeaux som Bourgogne, men det här var genuint trevlig och helt utan kokta, övermogna, sötflabbiga toner.

Skön, mognande, lagom sötfruktig doft med inslag av fat, kryddigt trä, körsbärsmarmelad (Den Gamle Fabrik), körsbärskärnor, hallon och torkade blommor. Smaken är också den fruktig med körsbär som mest framträdande komponent, men också solmogna jordgubbar (framförallt i eftersmaken), en lätt jordighet och inslag av torkade örter i slutet. Känns nästan italienkt i uttrycket...

Mycket bra syra och till och med tydliga tanniner; ett friskt och gott vin på alla sätt och vin som satt som en smäck till parmalindade kycklingfiléer med gräddig balsamicosås. Hustrun gör också två tummar upp och ber om påfyllning ett par, tre gånger under kvällen!

graham's 20 yo tawny port och 2009 montirius vacqueyras

Få saker i vinväg är så omedelbart tillfredsställande, så fullständigt rätt och på en gång enkelt att gilla och förstå och samtidigt komplext, djupt, intensivt som 20-årig tawny port... Jag har läst att många anser just den 20-åriga tawnyn vara på sin topp och att den inte nödvändigtvis blir bättre med mer lagring. Eller om det bara var Michael Broadbent som uttryckte det någon gång? Jag kan inte påstå att jag gjort några vetenskapliga studier, men en del gammal colheita som passerat mig har inte självklart imponerat...

Men julklappen från bror E i form av buteljerad vinternjutning är ett lysande exempel på formeln druvmust+fat+tid=magi. Intensiv doft av bränt socker, rostade hasselnötter och torkade fikon. Lång, lätt eldig men ändå balanserad smak av fikonkärnor, knäck, nötter... Mycket god och en after dinner drink som står på egna ben men som med fördel kan kompletteras med en liten chokladbit eller - som i stugan i helgen - med lite nötter och russin på enklaste sätt.

Helgens vin efter en dag i Kungsbergets backar blev en gammal bekant i form av Montirius Vacqueyras 2009. Deras -07:a provades ett par gånger med gott resultat, men det här lämnade mig inledningsvis en smula frågande. Doften hade en hel del "mjölkiga" inslag, som av blåbärsfil eller drickyoghurt med björnbär/vanilj. Inte helt trevligt. Smaken är bättre och renare, tydligt fruktorienterad med bra strävhet, syra och längd. Ingen elegant, direkt, men inte fullt så tungt som doften kunde antyda. Mnja. Frukt-/vaniljkompotten är lite för påträngande. Inte min kopp té. Var verkligen -07:an så här...?

vinmannens kalas - förnedrande resultat i år igen...

Nytt år, nya möjligheter...! Det var med stark tillförsikt som vinnördarna samlades i Vinmannens chambre separée för ännu en provning inför kvällens kalas. Reglerna var i princip desamma som de varit, men Vinmannen hävdade att han gjort det ÄNNU enklare för oss för att vi skulle ha bättre chanser än någonsin att klara kvalgränsen. Så; fem viner på bordet och poäng enligt följande:

 

Land:   1p

Område:   1p

Distrikt:   1p

Årgång:   3p

Årgång +/- 5 år:   1p

Drusort:   1p

Producent:   5p

 

Godkänd nivå är 18 poäng. Då vinner vi ära och rikedom i form av en högexklusiv, mogen cigarr per näsa. 17 poäng eller lägre betyder "straffshot" slivovic, möjligen med tillskott av apricot brandy... Om vi spikar ett vin fullt ut så räcker det om vi sätter land eller druva på resten. Busenkelt, eller hur?

 

Vinerna bedömdes allihopa och skrevs ned på whiteboarden innan Vinmannen fick nöjet att låta täckelset falla. För läsbarhetens skull låter jag dock sanningen avslöjas efter varje gissning...

 

Då kör vi! Nu så! Fri tittning, sniffning, doftning, smakning en stund - sedan snackar vi! Första vinet andas  bordeaux långa vägar, och med en del mognad. Röd, klar färg; inte så mycket tegel. Mogen doft, löbvhögar och tobak. Gles, ganska syrlig smak men hyfsade tanniner. En klen årgång från tidigt 80-tal? Gissningen blir en gardering delvis baserad på metakunskap - har inte Vinmannen ett gäng Giscours -89:or någonstans? Vi satsar på det, men säger 1980 +/- 5 år på raden under.

 

Vinmannen tycker att vi inleder bra, och ger oss beröm för att vi prickar vingården alldeles intill den aktuella! Att vi låg 20-30 år fel kan man ju ha lite överssende med. Chateau Marquis de Terme 1961 imponerade inte först, men fick mot bakgrund av sin faktiska ålder lite upprättelse.

 

Nästa vin är gammalt, mjukt, moget, behagligt... gott! Och visst är vi väl kvar i Bordeaux? Vänstra stranden, men inte Pauillac... St Julien? Svårt med så mycket ålder... Léoville-Barton 1959?

 

 

Nähä. Men hyfsat nära på ålder. Och rätt land. Tänk positivt nu - vi är fortfarande med i matchen!

 

Tredje vinet har begynnande tegelkant, doftar cassis och i mitt tycke också lite klister; tät, kraftig munkänsla och toner av torkad blomma och dammig sten bland cassisen. Men vad är det? Vi är inte överens om något inledningsvis, och diskussionens vågor går höga. Men är det inte en del jordgubbar och röd frukt? Skulle det inte kunna vara en lite mindre elegant pinot från ett hyfsat bra år. Efter en hel del velande blir gissningen en bourgogne, Côte de Nuits, från Jadot, 2002...

 

Nähä. Chateau Giscours 1989... men var det inte den i glas 1?! Nej, just det. Fram med skämskudden och kör vidare.

 

Glas 4 är klar och en aning gles i färgen. Mynta, röda bär, torkade blommor, en smula snipigt... now what? Vi snöar in på Nebbiolo och landar efter mycken diskurs i en barolo från Fontanafredda och årgång 2002... hur fel kan det bli!?

 

Ganska. Chateau Simone 2004 består huvudsakligen av Grenache/Mourvedre. Inte helt fel ute på årgång, om man vill leta tröst, och det börjar man vilja vid det här laget...

Sista chansen! Tät, mörkröd, ung, cassis, plommon, frukt i doften, och i munnen grepp, tannin, men också vanilj och björnbär. Nya världen. Shiraz? Jag är inledningsvis väldigt avvaktande till vinet som jag tycker ger syltburksvibbar, men det tar sig väldigt bra efterhand och balanserar upp sig. Kvalitetsvin. Kan därmed vara hyfsad ålder... kanske en -96:a från Penfold's, inte nödvändigtvis Grange men bra vin!

Jorå, 1996 var ju rätt och så. Men en napa cab från Robert Mondavi är rätt långt från gissningen. Fattade jag rätt att den här reserve-varianten var rätt ovanlig, Vinmannen?

Den smärtsamma sanningen stirrade obarmhärtigt emot oss från whiteboarden, och en slivovic spetsad med apricot brandy serverades i rågade glas av en nöjd Vinman. Självklart slängde jag in kaptensbindeln efter en sådan här fadäs och lägger mig i träning för att hoppas att alls bli uttagen till nästa år, men visst är det också en nyttig träning i ödmjukhet med dessa övningar....! Nu har jag ödmjukhet så jag klarar mig för i år, tack!

il convivio troiani, roma - en enstjärnig restaurang utan stjärnglans

Jo, det har gått lite trögt nu. Mycket jobb och så resor och förkylningen från ... på köpet. Men veckan och kursen i Rom var intressant och givande på många sätt. Inkvarterad på inrikesministeriets högskola ett par mil utanför centrum hade jag inte gjort mig några förespeglingar om att få tid till egna utflykter, så det var en positiv överraskning när de meddelade att tisdagens kvällsaktivitet innebar en busstur in till Rom med free tour eller guidning om man så ville... Eller, i mitt fall, att man snabbt googlade fram den michelinrestaurang som låg närmast där bussen skulle släppa oss och raskt bokade bord!

 

Il Convivio Troiani hade en imponerande vinlista och såg trevligt ut på alla sätt och vis, dessutom inte ohemult dyrt. Värt en chansning, således! Jag får lite otippat men högst välkommet sälskap av en nyfiken kollega från Den Statliga Myndigheten som går samma kurs, och vi inleder raskt med husets prosecco och några ammisar. Sedan blir det avsmakningsmeny och vinpaket, även om jag min vana trogen bråkar lite med dem och byter ut något glas längs vägen... Vinlistan är lång, men dessvärre inte uppdaterd på nätet.

 

Dessvärre försvann vinnoteringarna på bussen så fokus kommer att ligga på maten, men proseccon var i mitt tycke ett riktigt bra bubbel med kvalitet, djup och toner av röda äpplen och nötter. Lite åt det pinotiga hållet, om det gjorts i Champagne.

 



Från vänster till höger kom en marulkslevermousse, en ostronsmörsås och en grönsaksfylld krokett att doppa i ostronsåsen. Gott och så, särskilt moussen var fin.

Kvällens första vita var gjord på malvasiadruvan, var mörkt gyllengul i färgen och med en aromatisk doft av olika frukter, blommor och inlagda päronhalvor på burk! Spännande och intressant vin som jag gillade.

Första rätten imponerade dock inte. En fiskpinne på amberjack panerad i cornflakes med majonäs och picklade grönsaker....? Jo, fisken var god och så, men... Nja.

Värre skulle det bli. Kvällens bottennapp var utan tvekan räkorna på kastanjebädd och rödvinssky. Kastanjernas fadda smak och mjöliga munkänsla förstör rätten fullständigt, och jag är återigen inte alls imponerad över presentation, teknik och idé. Det känns alldeles för enkelt för att vara stjärnmat.

Det vita vinet som serverar är en (alldeles för kall) verdicchio, som framstår som frisk men lite menlös efter malvasian.

Inte lyfter det särskilt mycket med nästa rätt heller: en gorgonzola-créme-brûlée med päronkulor och portvinsis. Dels känns den feltajmad i middagen (skulle föredragit den efter varmrätterna, innan desserten), dels är den tämligen ... menlös. Tråkig, liksom. Och här ändå med en smakkombination som inte brukar vara svårsåld hos mig. Märkligt.

 

Till köttet börjar det räta upp sig något. Tre variationer på lamm är en trevlig anrättning, där främst den smältande lammsidan (?) excellerade. Lammracksen är också god, men hamburgaren har doserats rikligt med apelsinzest och svarta oliver så att lammsmaken knappt är detekterbar. Obalanserat.

 

Det röda vinet vi fick till den här serveringen gjorde inget djupare intryck.

 

Så kom till slut det som började sniffa på stjärnstatus, men då dopad med finkrogarnas universalvapen - riven, färsk tryffel!

 Tryffeln - ett tillval för 15 euro - lyfte hela anrättningen med vaktel i pasta till ljuvliga, aromatiska höjder, och fick vinet till - den av mig valda chianti classico riservan från 1999 - att sjunga. Mognadstonerna i vinet mötte tryffeln på ett fantastiskt sätt, och fick mina mungipor att sträva uppåt igen. Så HÄR ska det ju kännas att äta och dricka gott!

Vi planar ut med efterrätterna; mockaglass med färskostcréme...

...följt av en chokladmousse, också den med färskostklicken på plats.

Lilla godisbrickan var bra och rolig - en fin avslutning. Men sammanfattningsvis slår det mig allra mest hur idéfattigt köket tedde sig mot det jag är van att få på svenska restauranger. Vi behöver inte röra oss till Fäviken; på Villa Anna eller Skebo Herrgård finns t ex en helt annan nivå av innovation och en säkerhet i handlaget som jag saknade. En del av rätterna kändes helt enkelt fattiga på inspiration, oengagerade, likgiltiga... Och slätstrukna. Hedone i höstas var - naturligtvis - en på alla sätt mer fascinerande matupplevelse.

Vin- och aveclistan, servicen (med något undantag), inramningen - allt det höll stjärnklass. Men visst är det för maten man ska få betyget? Besöket arkiveras under: "Referensmaterial - europeiska stjärnkrogar" men kommer inte att lämna många bestående minnen.

Förutom tryffeln och chiantin....!