-95 grange vs -90 solaia

Då Direktörens hustru Patentingenjören och jag är aktiva i samma förening, och hon bistått med en hel del värdefullt ekonomiarbete den sista månaden kändes det som en bra ursäkt att få bjuda hem dem på middag som tack för hjälpen. Sonen på 1,5 år hängde också med, och det var riktigt rart med en sådan liten kille i huset igen...!

Jag har ju blivit alltmer klassiskt inriktad i min egen matlagning, och vi inledde på enklaste manér med en råraka på mandelpotatis med gräddfil, hackad rödlök och generösa klickar svensk löjrom. Eller frästa baconstrimlor för de tre sjättedelar av sällskapet som föredrog det... well, the more for me!

Husets champagne är ju Henriot 2002, och jag tyckte att den började visa upp en ny och mycket trevlig mognadston den här gången. Kan bli riktigt bra på sikt!

Inget av detta fastnade dock på bild; antagligen för att jag var så spänd på huvudnumret... Som kvalificerad etikettdrickare så har jag ju några skalper kvar att plocka. Penfolds Grange har varit en av dem. För säkerhets skull fick den hyfsat välrenommerad matchning i form av Solaia...

Maten var av det vinvänliga slaget. Hjortinnerfilé bakad i ankfett med kryddor, lite finhackad schalottenlök och vitlök och ett par pitar citronskal - otroligt mört, smakrikt och gott! En potatis- och palsternackspuré och madeirasås kompletterade på bästa sätt.

Solaia 1990 - inköpt på auktion - har provats en gång tidigare här och var i mitt tycke jättefin men hade då drag av en besvärande russinton. Den här gången är det ett helt rent och fokuserat vin, med omisskännliga italienska drag av körsbär men också cassis, plommon och mognad. Tydlig syra och struktur. Sursträv, men på ett bra sätt! Urläckert!

Kvällens vinnare blev ändå Penfold´s Grange 1995. Mer frukt med tonvikt på björnbär, ett litet mognande drag (murket trä?), en whiff av lakrits och ett par snäpp fylligare utan att bli det minsta obalanserat. Imponerande balans och längd!

Två fantastiska röda viner - vilken fröjd!

Desserten blev en hjortronpannacotta med mandelbiskvismul. Gott - och en schysst bjudning till kvällens åldring...:

Chateau Roumieu Haut Barsac Sauternes 1970 hade inslag av såväl hjortron som mandel och för den delen saffran också. Uttorkande och kanske inte stort i sig, men ett jättetrevligt vin att avrunda med, även om Patentingenjören mest tyckte att det doftade kräftspad till allas - inklusive hennes - förvåning... Underetiketten stoltserar med Specially selected by Harry Waugh; tidigare direktör (?) för Chateau Latour och den som fått ge namn åt det särskilda dessertrummet på Bern's Steakhouse i Tampa, FL.

En skön kväll med bra viner, goda samtal och bra mat - svårare är det inte att få lite kvalitet i livet!

2003 gros frère et soeur bourgogne hautes-côtes-de-nuits

En udda butelj från Vinmannens samlingar: en Hautes-Côtes-de-Nuits från Gros Frère et Soeur 2003. Jag har väl generellt varit skeptisk till den varma årgången i så väl Bordeaux som Bourgogne, men det här var genuint trevlig och helt utan kokta, övermogna, sötflabbiga toner.

Skön, mognande, lagom sötfruktig doft med inslag av fat, kryddigt trä, körsbärsmarmelad (Den Gamle Fabrik), körsbärskärnor, hallon och torkade blommor. Smaken är också den fruktig med körsbär som mest framträdande komponent, men också solmogna jordgubbar (framförallt i eftersmaken), en lätt jordighet och inslag av torkade örter i slutet. Känns nästan italienkt i uttrycket...

Mycket bra syra och till och med tydliga tanniner; ett friskt och gott vin på alla sätt och vin som satt som en smäck till parmalindade kycklingfiléer med gräddig balsamicosås. Hustrun gör också två tummar upp och ber om påfyllning ett par, tre gånger under kvällen!

graham's 20 yo tawny port och 2009 montirius vacqueyras

Få saker i vinväg är så omedelbart tillfredsställande, så fullständigt rätt och på en gång enkelt att gilla och förstå och samtidigt komplext, djupt, intensivt som 20-årig tawny port... Jag har läst att många anser just den 20-åriga tawnyn vara på sin topp och att den inte nödvändigtvis blir bättre med mer lagring. Eller om det bara var Michael Broadbent som uttryckte det någon gång? Jag kan inte påstå att jag gjort några vetenskapliga studier, men en del gammal colheita som passerat mig har inte självklart imponerat...

Men julklappen från bror E i form av buteljerad vinternjutning är ett lysande exempel på formeln druvmust+fat+tid=magi. Intensiv doft av bränt socker, rostade hasselnötter och torkade fikon. Lång, lätt eldig men ändå balanserad smak av fikonkärnor, knäck, nötter... Mycket god och en after dinner drink som står på egna ben men som med fördel kan kompletteras med en liten chokladbit eller - som i stugan i helgen - med lite nötter och russin på enklaste sätt.

Helgens vin efter en dag i Kungsbergets backar blev en gammal bekant i form av Montirius Vacqueyras 2009. Deras -07:a provades ett par gånger med gott resultat, men det här lämnade mig inledningsvis en smula frågande. Doften hade en hel del "mjölkiga" inslag, som av blåbärsfil eller drickyoghurt med björnbär/vanilj. Inte helt trevligt. Smaken är bättre och renare, tydligt fruktorienterad med bra strävhet, syra och längd. Ingen elegant, direkt, men inte fullt så tungt som doften kunde antyda. Mnja. Frukt-/vaniljkompotten är lite för påträngande. Inte min kopp té. Var verkligen -07:an så här...?

vinmannens kalas - förnedrande resultat i år igen...

Nytt år, nya möjligheter...! Det var med stark tillförsikt som vinnördarna samlades i Vinmannens chambre separée för ännu en provning inför kvällens kalas. Reglerna var i princip desamma som de varit, men Vinmannen hävdade att han gjort det ÄNNU enklare för oss för att vi skulle ha bättre chanser än någonsin att klara kvalgränsen. Så; fem viner på bordet och poäng enligt följande:

 

Land:   1p

Område:   1p

Distrikt:   1p

Årgång:   3p

Årgång +/- 5 år:   1p

Drusort:   1p

Producent:   5p

 

Godkänd nivå är 18 poäng. Då vinner vi ära och rikedom i form av en högexklusiv, mogen cigarr per näsa. 17 poäng eller lägre betyder "straffshot" slivovic, möjligen med tillskott av apricot brandy... Om vi spikar ett vin fullt ut så räcker det om vi sätter land eller druva på resten. Busenkelt, eller hur?

 

Vinerna bedömdes allihopa och skrevs ned på whiteboarden innan Vinmannen fick nöjet att låta täckelset falla. För läsbarhetens skull låter jag dock sanningen avslöjas efter varje gissning...

 

Då kör vi! Nu så! Fri tittning, sniffning, doftning, smakning en stund - sedan snackar vi! Första vinet andas  bordeaux långa vägar, och med en del mognad. Röd, klar färg; inte så mycket tegel. Mogen doft, löbvhögar och tobak. Gles, ganska syrlig smak men hyfsade tanniner. En klen årgång från tidigt 80-tal? Gissningen blir en gardering delvis baserad på metakunskap - har inte Vinmannen ett gäng Giscours -89:or någonstans? Vi satsar på det, men säger 1980 +/- 5 år på raden under.

 

Vinmannen tycker att vi inleder bra, och ger oss beröm för att vi prickar vingården alldeles intill den aktuella! Att vi låg 20-30 år fel kan man ju ha lite överssende med. Chateau Marquis de Terme 1961 imponerade inte först, men fick mot bakgrund av sin faktiska ålder lite upprättelse.

 

Nästa vin är gammalt, mjukt, moget, behagligt... gott! Och visst är vi väl kvar i Bordeaux? Vänstra stranden, men inte Pauillac... St Julien? Svårt med så mycket ålder... Léoville-Barton 1959?

 

 

Nähä. Men hyfsat nära på ålder. Och rätt land. Tänk positivt nu - vi är fortfarande med i matchen!

 

Tredje vinet har begynnande tegelkant, doftar cassis och i mitt tycke också lite klister; tät, kraftig munkänsla och toner av torkad blomma och dammig sten bland cassisen. Men vad är det? Vi är inte överens om något inledningsvis, och diskussionens vågor går höga. Men är det inte en del jordgubbar och röd frukt? Skulle det inte kunna vara en lite mindre elegant pinot från ett hyfsat bra år. Efter en hel del velande blir gissningen en bourgogne, Côte de Nuits, från Jadot, 2002...

 

Nähä. Chateau Giscours 1989... men var det inte den i glas 1?! Nej, just det. Fram med skämskudden och kör vidare.

 

Glas 4 är klar och en aning gles i färgen. Mynta, röda bär, torkade blommor, en smula snipigt... now what? Vi snöar in på Nebbiolo och landar efter mycken diskurs i en barolo från Fontanafredda och årgång 2002... hur fel kan det bli!?

 

Ganska. Chateau Simone 2004 består huvudsakligen av Grenache/Mourvedre. Inte helt fel ute på årgång, om man vill leta tröst, och det börjar man vilja vid det här laget...

Sista chansen! Tät, mörkröd, ung, cassis, plommon, frukt i doften, och i munnen grepp, tannin, men också vanilj och björnbär. Nya världen. Shiraz? Jag är inledningsvis väldigt avvaktande till vinet som jag tycker ger syltburksvibbar, men det tar sig väldigt bra efterhand och balanserar upp sig. Kvalitetsvin. Kan därmed vara hyfsad ålder... kanske en -96:a från Penfold's, inte nödvändigtvis Grange men bra vin!

Jorå, 1996 var ju rätt och så. Men en napa cab från Robert Mondavi är rätt långt från gissningen. Fattade jag rätt att den här reserve-varianten var rätt ovanlig, Vinmannen?

Den smärtsamma sanningen stirrade obarmhärtigt emot oss från whiteboarden, och en slivovic spetsad med apricot brandy serverades i rågade glas av en nöjd Vinman. Självklart slängde jag in kaptensbindeln efter en sådan här fadäs och lägger mig i träning för att hoppas att alls bli uttagen till nästa år, men visst är det också en nyttig träning i ödmjukhet med dessa övningar....! Nu har jag ödmjukhet så jag klarar mig för i år, tack!

il convivio troiani, roma - en enstjärnig restaurang utan stjärnglans

Jo, det har gått lite trögt nu. Mycket jobb och så resor och förkylningen från ... på köpet. Men veckan och kursen i Rom var intressant och givande på många sätt. Inkvarterad på inrikesministeriets högskola ett par mil utanför centrum hade jag inte gjort mig några förespeglingar om att få tid till egna utflykter, så det var en positiv överraskning när de meddelade att tisdagens kvällsaktivitet innebar en busstur in till Rom med free tour eller guidning om man så ville... Eller, i mitt fall, att man snabbt googlade fram den michelinrestaurang som låg närmast där bussen skulle släppa oss och raskt bokade bord!

 

Il Convivio Troiani hade en imponerande vinlista och såg trevligt ut på alla sätt och vis, dessutom inte ohemult dyrt. Värt en chansning, således! Jag får lite otippat men högst välkommet sälskap av en nyfiken kollega från Den Statliga Myndigheten som går samma kurs, och vi inleder raskt med husets prosecco och några ammisar. Sedan blir det avsmakningsmeny och vinpaket, även om jag min vana trogen bråkar lite med dem och byter ut något glas längs vägen... Vinlistan är lång, men dessvärre inte uppdaterd på nätet.

 

Dessvärre försvann vinnoteringarna på bussen så fokus kommer att ligga på maten, men proseccon var i mitt tycke ett riktigt bra bubbel med kvalitet, djup och toner av röda äpplen och nötter. Lite åt det pinotiga hållet, om det gjorts i Champagne.

 



Från vänster till höger kom en marulkslevermousse, en ostronsmörsås och en grönsaksfylld krokett att doppa i ostronsåsen. Gott och så, särskilt moussen var fin.

Kvällens första vita var gjord på malvasiadruvan, var mörkt gyllengul i färgen och med en aromatisk doft av olika frukter, blommor och inlagda päronhalvor på burk! Spännande och intressant vin som jag gillade.

Första rätten imponerade dock inte. En fiskpinne på amberjack panerad i cornflakes med majonäs och picklade grönsaker....? Jo, fisken var god och så, men... Nja.

Värre skulle det bli. Kvällens bottennapp var utan tvekan räkorna på kastanjebädd och rödvinssky. Kastanjernas fadda smak och mjöliga munkänsla förstör rätten fullständigt, och jag är återigen inte alls imponerad över presentation, teknik och idé. Det känns alldeles för enkelt för att vara stjärnmat.

Det vita vinet som serverar är en (alldeles för kall) verdicchio, som framstår som frisk men lite menlös efter malvasian.

Inte lyfter det särskilt mycket med nästa rätt heller: en gorgonzola-créme-brûlée med päronkulor och portvinsis. Dels känns den feltajmad i middagen (skulle föredragit den efter varmrätterna, innan desserten), dels är den tämligen ... menlös. Tråkig, liksom. Och här ändå med en smakkombination som inte brukar vara svårsåld hos mig. Märkligt.

 

Till köttet börjar det räta upp sig något. Tre variationer på lamm är en trevlig anrättning, där främst den smältande lammsidan (?) excellerade. Lammracksen är också god, men hamburgaren har doserats rikligt med apelsinzest och svarta oliver så att lammsmaken knappt är detekterbar. Obalanserat.

 

Det röda vinet vi fick till den här serveringen gjorde inget djupare intryck.

 

Så kom till slut det som började sniffa på stjärnstatus, men då dopad med finkrogarnas universalvapen - riven, färsk tryffel!

 Tryffeln - ett tillval för 15 euro - lyfte hela anrättningen med vaktel i pasta till ljuvliga, aromatiska höjder, och fick vinet till - den av mig valda chianti classico riservan från 1999 - att sjunga. Mognadstonerna i vinet mötte tryffeln på ett fantastiskt sätt, och fick mina mungipor att sträva uppåt igen. Så HÄR ska det ju kännas att äta och dricka gott!

Vi planar ut med efterrätterna; mockaglass med färskostcréme...

...följt av en chokladmousse, också den med färskostklicken på plats.

Lilla godisbrickan var bra och rolig - en fin avslutning. Men sammanfattningsvis slår det mig allra mest hur idéfattigt köket tedde sig mot det jag är van att få på svenska restauranger. Vi behöver inte röra oss till Fäviken; på Villa Anna eller Skebo Herrgård finns t ex en helt annan nivå av innovation och en säkerhet i handlaget som jag saknade. En del av rätterna kändes helt enkelt fattiga på inspiration, oengagerade, likgiltiga... Och slätstrukna. Hedone i höstas var - naturligtvis - en på alla sätt mer fascinerande matupplevelse.

Vin- och aveclistan, servicen (med något undantag), inramningen - allt det höll stjärnklass. Men visst är det för maten man ska få betyget? Besöket arkiveras under: "Referensmaterial - europeiska stjärnkrogar" men kommer inte att lämna många bestående minnen.

Förutom tryffeln och chiantin....!

 



2006 heinrich pannobile

Österrikiskt, rött vin är klart på undantag i den här familjen, men en vanlig onsdagskväll som behövde lite lyfthjälp kändes det som läge att titta till den här. En gåva från vänner, och sånt är alltid extra kul. Då minns man tillfället och orsaken och skälen till gåvan...

Pannobile är ett område vid Neusiedler See som marknadsförs gemensamt av nio vinmakare. Röda viner som ska kallas Pannobile får bara göras på Blaufränkisch, Zweigelt och St Laurent... Ett kvalitetsmått, sägs det. Jag har mycket ringa erfarenhet av området och av druvorna, och närmar mig därför glaset tämligen förutsättninglöst.

Tre år har den här buteljen legat till sig i vårt vinrum, vilket inte märks nämnvärt på vare sig färg, doft eller smak. Det känns tämligen ungt fortfarande; klar, röd färg med viss dragning mot blått. Doften är underbar, fruktig, bärig - närmast burgundisk (!) med hallon, lätt kryddiga noter, sandelträ men också mörkare fruktinslag av blåbär. Befriat från all syltighet och inga överdrivna fattoner - jag hittar öerhuvudtaget inga uppgifter om fatbehandling men gissar att en del kryddighet kommer därifrån.

Hustrun gillar hårt, och jag med! När man vill ha den fruktiga, bäriga stilen utan att fastna i en syltbomb och kanske ha lite mer kropp än en enklare bourgogne så faller det här väldigt väl på plats!


Tyvärr funkar inte bilduppladdningen i kväll, men foto finns. Aktuell årgång på SB är 2009.

1975 quinta do noval lbv (bot 1981)

 

Så var beredskapsveckan över, och julen i full gång. Elva personer på julbord och nio under julklappsutdelningen, men det är faktiskt bara trevligt!

 

Yngre brodern är ju den som kräver portvin från 1960-talet till jul. Eller kräver och kräver; han tycker bara att allt annat är för sött... Då det varit lite tunt med överkomlig 60-talsport som kommit i min väg den senaste tiden fick den här buteljen rycka ut. Brorsan godkänner den tvekande men dissar den samtidigt - blint - som alldeles för ung. Här ska man inte komma och tro något!

 

Till julklappsdelning, nötter, fikon, dadlar och choklad går dock inte Quinta do Novals Porto Noval 1975 LBV (bot 1981) fel, naturligtvis. Stilmässigt närmar det sig en tawny. Sex år innan buteljering är ju en avsvevärd skillnad mot en vintage ports normala två år och de flesta Late Bottled Vintages jag stöter på idag verkar ligga fyra år på fat som standard. Notera den klara, rödbrunt "läderartade" färgen!

 

 

Doften domineras av klassiska nötter och fikon men också ett lite stickigt drag som av terpentinångor. Det är tämligen lätt i smaken, men lite bränt socker och créme caramel läggs till doftassociationerna. Hyfsad längd och bra eftersmak, men nog är det lite tunt ändå...?

 

Inte oävet, men långt från en mogen vintage port från ett stort 60-talsår. Jag får ta tag i det där till nästa år.

 

God Jul till er alla - hoppas ni äter och dricker gott och njuter av tillvaron!

  

nanny state - insanely hopped imperial mild

Då och då behövs ett alkoholfritt alternativ. Man kanske ska köra bil. Man kanske bara vill ha en vit dag, vecka eller månad. Eller faktiskt har ett jobb som då och då försätter en i beredskap.

Det är dock svårt att hitta bra, vuxna alternativ till vin. Och på ölsidan har det minsann inte varit lättare. När så hajpade hipsterbryggeriet Brew Dog lanserar en alkoholfri variant är det naturligtvis med visst intresse man vill prova. Tydligen är Nanny State - insanely hopped imperial mild något av en protest eller genmäle på den kritik de fick för sin Tokyo som låg på 18,2 vol% alkohol... Nanny state betyder väl ungefär curlingsamhälle eller daltande, överbeskyddande stat.

Så hur smakar det? Jo, tämligen extremt... Jag är långt från någon ölexpert, men uppskattar det blommiga, citrusfriska anslaget och den tydliga beskan. Insanely hopped - galet humlad... Jorå, nog märks det. Och på något sätt så lyckas ölet att parera vattnigheten som de flesta alkoholfria alternativen dras med. I stället för att låta alkoholen bygga kroppen så gör man det med humle, helt enkelt.

Ett närapå fullgott alternativ som måltidsdryck, och en creddig dricka för den som tar bilen till festen och vill hänga med något roligare än mineralvatten eller cola i glaset. Snygg etikett kommer på köpet.

1989 chapoutier hermitage "monier de la sizeranne"

Chapoutiers Monier de la Sizeranne har förekommit hemma på bordet några gånger, efter att ha kommit över deras -99:a i Danmark för några år sedan. Sista flaskan strök med i våras och var glimrande. Så när den tio år äldre årgången dök upp på auktionen i veckan och t o m gick för lite under utropspris så kändes det som givet köpläge.

Ett bra tillfälle att pröva den kommer redan på lördagen. En mycket god vän - Brynäsmannen - har fyllt 40, men av olika skäl kom varken hustrun eller jag iväg på hans kalas. I stället bjuder vi in honom till egen födelsedagsmiddag och får chans till en kvälls trevliga samtal och samvaro... 1989 var året vi träffades och lärde känna varandra, så det känns särskilt passande med ett vin från samma år!

Ankleverpaté på smörstekt bröd, ankbröst med kantarellrisotto och granatäpplekaramellsås och avslutningsvis vailjglass med flamberad mango och ananas i karamellsås. Comfort food.

Vinet - Chapoutiers Monier de la Sizeranne 1989 - är ett lysande exempel på mognande värdighet. Det vilar en slags stillsam, återhållen aura över det. Doften är inget som hoppar upp ur glaset och biter dig i näsan, men med lite luft och svirvel så lockas en underbar, finessrik och tydligt mogen doft fram, med kryddiga toner av sandelträ, ceder, torkade pomeransskal men också en hel del frukt i form av plommon och söta röda bär. Kanske är jag influerad av ankans tillbehör när jag plötsligt hittar massor av granatäpple!? I munnen har alla kvalitetsmarkörer på plats. Finkornighet. Strävhet. Syra. Balans. Längd... Mjukt och behagligt trots greppet; fantastiskt drickvänligt på det hela taget.

Ett kontemplativt vin.

1998 ch laroze st emilion gcc - revisited twice...

Det händer inte ofta, men ibland dricker man vin som är så bra så man blir näst intill förbannad. Och då det händer är det sällan de allra största vinerna - där har man rätt att vänta sig stordåd och även om man kan bli alldeles överväldigad så är det liksom i linje med förväntningarna.

Men när en St Emilion från ett bra men inte outstanding år och med inget stort rykte om sig och rimlig prislapp levererar på den här nivån... En flaska följde med hem till en vän där det var glöggmingel på lördagskvällen. När glöggen stod mig i halsen halade jag fram en bit Appenzeller och korkade upp - jösses vilket vin! Som gjort för soffa, ost och prat. Drinkability-faktorn slår i botten och man vill bara ha lite till och lite till...

Så dagen efter när jag letar vin till söndagsmiddagen inser jag att det inte finns någon återvändo - det får bli ytterligare en flaska av samma sort. Och jo, visst levererar den samma sköna mognad och täta plommonfrukt i sammetsdräkt den här gången också. Just att ha en såpass tät känsla i vinet utan att det blir det minsta tungt någonstans - imponerande! Fantastiskt drickvänligt, och hösten/vintern 2012/2013 måste det här vinet peaka. De sista tre flaskorna lever farligt.

restaurang dryck - mitt andra vardagrsum

Restaurant Taillevent i Paris har - om jag inte missminner mig - sedan länge haft devisen a home away from home. Låt vara hur det vill med den saken, men om någon restaurang i Uppsala just nu skulle anamma det uttrycket så skulle det tveklöst vara Dryck. Ingen annan restaurang i den här staden har samma genuina känsla av ett trivsamt vardagsrum, där umgänget med den tvåhövdade personalskaran blir till just ett avslappnat umgänge; inte en kund-säljarrelation.

 

Till viss del har det att göra med utrymmet. 12 sittplatser eller så skapar en intimitet svår att efterlikna på större ställen. Men viktigare törs jag hävda är den sköna atmosfär av genuint mat- och vinintresse som herrarna skapar i salen, kombinerat med den precis lagom avspända - utan att bli det minsta slarvig eller ofokuserade - servicen. Det här är Uppsalas trevligaste restaurang. Och då har jag inte kommit till mat och dryck än...

 

För utan leverans på det området kan ett ställe vara hur trevligt som helst; bra mat och dryck är ändå viktigast. Och även här ligger Dryck i det ledande segmentet i stan.

 

Dryck heter som den gör för att man utgår från drycken och skapar en meny som passar. Menyn är begränsad till en trerättersmiddag (tre varmrätter; inte dessert), alternativt några rätter enklare "pubmat" för den som vill. Det har jag testat tidigare och fick mersmak, men ikväll tillsammans med hustrun ville jag ha mer...

Först ut: Chateau Le Sartre 2010, Péssac-Léognan (80% SB, 20% Sem.). Tydligt nässlig, trevligt vin med citrus och fat. Inget vin som nödvändigtvis vill spela huvudrollen, men som fungerade utmärkt till den ljuvliga jordärtskocksoppan med grillat fiskspett.

Intresset för dryck avspeglas också i de alkholfria alternativen. Hustrun - kvällens chaufför - fick sig därför en spännande rabarberdryck med honung i första glaset. Lite för mycket honung för hennes smak, men ett mycket roligt alternativ till Loka citron...

Servicegraden visades också i hur tillmötesgående man var att lösa hennes överkänslighet mot lax och skaldjur; ett alternativt spett gick snabbt att lösa trots de små lokalerna man förfogar över.

 

Nästa vin - till en god quiche med bl a brillat-savarin! - blev en meursault. Bara en sådan sak; kvällens två vita viner var en vit bordeaux och en meursault. Händer inte så ofta, om man frågar mig. Domaine de Chateau de Choreys Meursault Les Pellans 2009 var lite återhållen i doften inledningsvis (för kall?), men kom efterhand mer och mer med en förvånansvärt frisk och lätt doft helt utan ekiga smörtoner. Även smak var nästan mer åt chablishållet med citrus och mineral men ändå en viss fetma i anslaget och en lite otippad ton av pinjenötter! Gott!

 

Hustrun fick en druvjuice som hon tyckte bättre om än rabarberdrickan!

Tredje vinet blev ett återseende av producenten Sokol Blosser. Deras Pinot Noir 2009 var ganska typisk Nya Världen-pinotiserad men i en positiv bemärkelse. Hårda, syrliga hallonpastiller, jordgubbar som drar åt sylt, fat, kryddor... Lite fylligare och något sötare än jag skulle ha önskat, men absolut ett jättetrevligt vin som funkade utmärkt till långkoket på närproducerat Highland cattle (var det ryggbiff?). Den serverades bland annat med hasselbackspotatis och en fantastisk rotsellerikräm med citron. Hustrun, som inte gillar rotselleri, kände inte smaken av den medan jag, som gillar den, gjorde det. Att laga mat som anpassar sig i munnen efter den ätandes smakpreferenser är smått magiskt...!

Hustrun fick först en svartvinbärsdryck i glaset, men bytte till blåbär som föll henne mer på läppen. Ingen jolmig blåbärssoppa utan en frisk och bärig dryck!

Jag avrundade med kaffe och en cognac från det som en gång hette Gabriel & Andreau men som numera lystrar till Gabriel & Associes. Huset hör ihop med Pierre Ferrand och den här skulle vara i en lite råare stil. Visst gick det att känna råheten någonstans, men jag tyckte att den var riktigt elegant med viss russinton, fat och en rejäl dos mandelmassa.

Några handgjorda praliner från unga Sara - en underleverantör som nyss fyllt 20 - förtjänar ett särskilt omnämnande. Jag har ätit chokladpraliner på trestjärniga krogar som inte skulle haft en chans bredvid Saras hantverk. Pistage och strega, calvados och äpple, rom och choklad... Fantastiska alla tre!

Lysande avslutning på en alltigenom urtrevlig och god kväll!

1986 opus one, 1982 mas de daumas gassac

Något av det roligaste man kan göra som vinnörd är en BYOB (Bring Your Own Bottle) med andra nördar... Så när Järvsömannen (nu med egen blogg - check it out!) bokade in sig och en flaska när han "ändå var på genomresa" så var det lätt att tacka ja trots att det var måndag.

 

The usual suspects (Vinmannen, Pokermannen, Korkdragaren och dennes Kollega J) samlades till vad som skulle visa sig bli en av de i mitt tycke trevligaste vinkvällarna på riktigt länge. Både viner - som såklart serverades blint - och gäster var i fin form, och en del överraskningar bjöds det sannerligen på. Det har konstaterats förr att bättre ödmjukhetsträning inte står att få, och vi var alla ute och cyklade emellanåt...

 

Vinerna serveras i två flighter om tre. Först ut ett vin som är klart, gnistrande rött och bjuder på en hel del solmogna jordgubbar och hallon, men också en örtighet som vilseleder mig mot grenache och rhone... Smaken är slank men ändå fyllig på något sätt med ett lätt örtbittert slut. "Bra längd, hög kvalitet" står i blocket, men såklart är det inte grenache utan pinot noir...

 

Och inte vilken pinot som helst! En Échezaux Grand Cru 2007 från Daniel Rion & Fils, minsann... Grand Cru Bourgogne står inte tillräckligt ofta på bordet av förklarliga skäl - tack kollega J!

Nästa vin har ålder och mognad, det är vi alla överens om. Märklig - ytterst märklig! - doft med inblandning av melass och frystorkat pulverkaffe. Off-bottle? Mycket elegant smak, silkig munkänsla, mogen med ett lätt rödbärigt slut. Pokermannen avslöjar att hans flaska kanske inte lagrats helt enligt boken, vilket kan förklara en del. Gott, men vad tusan ÄR det? En 80-talsbordeaux från östra stranden...?

Vi behövde ordentligt med hjälp för att hitta till Spätburgunder... Och året var vi inte i närheten av. En 1999 från Meyer-Näkel och Ahr. Omöjligt att gissa!

Nästa vin är i alla fall tydligt yngre. Färgen är tät, mörkröd utan blåstick. Doften har blåbär och vanilj i sig vilket får mig att tveka lite, men här finns också en blommig lavendelton. I munnen är det ingen syltighet utan en fyllig, björnbärstonad smak med fatkrydda och bra strävhet. Det är gott, men inget jag dricker ofta. Syrah?

Jodå; en Côte-Rôtie 2000 från Jamet! Spännande och gott, men inte min favorit i flighten.

Nya karaffer på bordet, och nya gissningar. Första vinet är en klockren bordeaux, och vi gissar kommuner på vänstra stranden redan vid andra sniffen. Jag är inne på St Julien, mest på uteslutningsmetoden. Sedan börjar tvekan smyga sig på. Doften har klassiska svartvinbärs-/cedertoner och smaken är frukttinad, ganska mjuk med en lätt blyertston, ceder och en liten rökighet... Något får oss att vandra runt en stund i alternativa gissningar men vi är egentligen alla överens med Vinmannens kategoriska: "Frankrike, end of story!".

Nix. Men en riktigt fransk amerikan...! Opus One 1986 - ett ytterst vällagrat exemplar - visar sig från sin allra bästa sida. Otroligt gott och kvällens vin!

Nästa flaska är min. En liten överraskningsbutelj köpt på the Sampler i London... Ganska mörkt i färgen tycker jag som känner åldern, även om en liten tegelkant anas. Doften är först en smula återhållen men sedan kommer en klassisk, elegant och mogen, tydligt cassistonad doft med bra djup. Smaken är också den frukttonad med jättefina tanniner och bra balans. Fantstiskt fint och väldigt klassisk. Gissningarna är också här snabbt i Bordeaux (Pichon-Baron 1990?), men vandrar över till USA när jag avslöjar att det inte är därifrån. Att vinet är från 1982 gör det inte lättare för dem. Och när jag sedan berättar att det trots allt är franskt är förvirringen ett tag tämligen stor, men rutinerade rävar hittar snart fram till det enda tänkbara alternativet...

Mas de Daumas Gassac 1982; gården planterades i början 1970-talet och skördades första gången 1978. Ganska tidigt fick det rykte om sig som "Lafite of Languedoc" och senare också för god lagringsduglighet.

75% CS, 20% Malbec, Merlot, CF och resten okänt...! Ovanligt detaljerad baksidesetikett för att vara från 1982.

Och bra fyllhöjd för ett 30-årigt vin!

Sista vinet var ungt i sammanhanget. Yoghurt, björnbär och vanilj i doften, frukt och mycket fat i smaken. Mnja... jag är chanslös.

Och det visar sig vara kvällens andra Côte-Rôtie - den här gången från Guigal och det varma året 2003 som antagligen ställde till det lite. Inte min kopp té. Men kul att få två CR i samma provning - det fanns definitivt likheter.

Mina foton på mat blir aldrig särskilt bra och gör inte smaken rättvisa, men den här rådjurssadeln med sin lingonbaserade sås, mos på rostade palsternackor, mandelpotatis och västerbottenost och slutligen smörkokta småmorötter med örtsalt... det satt som en smäck! Skålarna slickades och benen gnagdes rena under trivsamt småprat... fler sådana måndagar, tack!

1947 chateau pétrus, 1880 ferreira meneres reserve (madeira)... vinseans på högbo bruk

Vinseans på Högbo Bruk. Smaka på det... Känns som kandelabrar och dammiga flaskor? Helt rätt! Och en middag som få i det här landet kan efterlikna eller komma i närheten av. En helt otrolig kväll i fantastiskt sällskap, kompetent och vällagad mat som omsorgsfullt utformats för vinerna och så viner som höll en oerhört hög nivå såväl rent kvalitetsmässigt som "anekdotiskt"; de bar alla på en historia...

 

Det kommer omöjligt att gå att ge alla vinerna tillräcklig uppmärksamhet här. Och det är väl den enda nackdelen med en så mastodontisk sittning som den vi upplevde i den oerhört gammeldagscharmiga sidobyggnaden till bruket: den att till slut blir det svårt att förmå uppskatta allt som ställs fram efter förtjänst. Att ett DRC-vin framstår som det svaga i en flight säger en del...

Och jag märker när jag försöker beskriva dem att jag använder ungefär samma ord som om ett 100-kronors vin från SB. Det går bara att stapla superlativer till en viss gräns innan det blir fånigt, om ni förstår.

So, without further ado... the wines! Först ut, Krug 1998. Stor, nötig, kryddig doft med tydlig mineralitet, citrus, röda äpplen och en apeslinton som pendlade mellan grand marnier och nejlikeprydda julapelsiner i röda sidenband... Smaken är fyllig, krämig, maffig med bra syra, citrus och mineralitet - men inte lika komplex som doften. Fortfarande ung...?

Till Krug en mycket trevlig anrättning av lätt gravad lax med finsk, odlad störrom, krutonger m.m. Gott, snyggt och mycket passande; Krug har tillräcklig kropp för att stå upp mot det mesta...

En fantastiskt trevlig jordärtskocksoppa med svampduxelles i botten och en svampmacaron på confiterad purjolöksstubbe följde. Snyggt och gott!

Till det en av kvällens riktiga höjdare: A. Ferreira Meneres Reserve 1880. Oerhört stor doft av brûlée, russintoner, bra aceton och ändå något som liknar druvfrukt där också. Smaken har bränt socker, klistrig, brända mandlar, nötter... underbar längd och balans! Otroligt kontemplativt vin som man aldrig vill ska ta slut. Järvsömannen - väl bevandrad i gammal madeira - är mycket nöjd med buteljen, "...och då har jag faktiskt råkat prova 14 stycken 1800-talsmadeiror, den senaste veckan..." som han nämner i en bisats. Aldrig för att skryta, utan rent upplysningsvis! Vilka vänner man har...

Inga torra, vita viner den här gången så vi går direkt över till rött. Äldst går först i de här sammanhangen, och den första duon har sannerligen åldern inne...

En Chateau Tertre Daugauy 1900, St Emilion GCC var fantastiskt välbehållen. Underbar mogen och fruktorienterad doft med söta körsbär, kryddigt trä, lite svamp och murken stubbe. Smaken var rödbärig men utan den syrlighet som jag finner störande i övermogna viner. Den är oerhört mjuk, sammetslen, lätt, elegant och med ett lite udda rökigt inslag i eftersmaken.

Glasfklaskorna hade för övrigt djupare tumgrepp förr i tiden...

Ett fjorton år yngre vin ställdes bredvid. Chateau La Lagune 1914 var avsevärt ljusare än sin äldre kollega.

Både doft- och smakmässigt stod det snabbt klart att det yngre vinet faktiskt var det äldre den här kvällen. Dammig, lite unken och volatil doft. Mycket lätt i kroppen, med ton av björnbär/hallon-MER och vingummi.

De här vinerna får sällskapa husets gås, med en bit anklever, isterband på gås och diverse andra tillbehör. Svårt att överhuvudtaget matcha så delikata viner med någon mat, men faktiskt tog sig La Lagune något till maten.

Så var det dags för kvällens Mystery Bottle - ett blint bonusvin som Vinmannen närmast sprack av förväntan av att få öppna. I ivern råkade han dock nämna att det var från 1947. Och att det inte skulle gå att ersätta med annt vin om det var defekt. Och att det tillhör ikonerna...

Det snävade in gissningsutrymmet tämligen avsevärt. Och även om doften inledningsvis var återhållen (flaskan dekanterades inte förrän i serveringsögonblicket) så växte snart upp en egenartad symfoni av tryffel, moreller, kryddor... Mouton och några till på vänstra stranden gjorde bra saker 1947, men det här måste vara högra stranden. Och i så fall...:

"Det är en av två möjliga, eller hur?" frågar jag Vinmannen på ett självbespeglande sätt. Naturligtvis förstår han frågan och bekräftar flinande att så är det. Alltså Cheval Blanc eller Pétrus. Och Cheval Blanc har jag provat, men det här är något helt annat. Och om inte Vinmannen har gått och vunnit en miljard så finns det en smal chans att en belgisk buteljering passerat hans känsliga auktionsfingrar till ett fortfarande hutlöst men inte astronomiskt pris...

Så är det. En Vandermeulenbuteljerad Chateau Pétrus 1947. Så att... så att... 1947 alltså. Pétrus. Som bonusvin. Två nyp i armen. Fokus.

Låt oss med en gång konstatera att det inte är det för mig bästa vin jag någonsin druckit. Men det är ett i all avseenden sinnesutvidgande vin som flyttar ramarna för vad vin handlar om...! Det är tätt, komplext och ändå slankt på något sätt; kryddiga träslag, tryffel, elegans och en helt sinnessjuk längd! Mycket olikt allt annat jag smakat i vinväg. För att behålla fötterna på jorden så kan jag ändå konstatera att det är doftens inslag av lite jordgubbsyoghurtaktiga toner jag inte riktigt kommer överens med. I någon mån är det här vinet lite acquired taste. Frågan är hur man ska ha råd att acquire en sån smak...

Så matas det på med fler röda: En DRC Romanée-St-Vivant 1986 fastnar inte på bild och underpresterar tyvärr. Doften är frisk med inslag av hallon, kryddor, söt frukt, pomerans medan smaken är lätt, slank, lång men syrlig och lite "dammig". Den påminner faktiskt lite om riojan från 1950 på the Sampler häromsistens, och Järvsömannen tycker sig mycket riktigt hitta dill här. Något av en besvikelse.

 

Ermitage Le Pavillion 1989 från Chapoutier är en 100-poängare enligt Parker.



 

Doften är köttig, fet, stor äch ändå örtigt elegant. Fruktig smak med inslag av örter och en lätt bitterhet. Parker och jag är fortfarande inte överens...

 



 

Då är det här mer min stil! Chateaux Margaux 1989 har oerhört fokuserad, fruktren, balanserad och mineraltonad doft. Smaken är underbar, finsträv med inslag av tobak och söt frukt. Har noterat i blocket att "Ingen kan göra söt frukt som fransoser!". Det här vinet hade jag velat dricka i djupa klunkar ur stora glas till mat!

 

Maten, ja. Rådjuret är naturligtvis en perfekt smakpartner till alla dessa viner!

En Parker 99-poängare i Dal Forno Romano 1996 är dessvärre gravt korkdefekt. Nyfiken som man är kan jag ändå inte låta bli en smak för att få munkänslan. Påminner om ung vintage port utan sötman... inte min kopp té. 17,5% alkohol...! I stället får Serego Alighieri Vaio Armaron 1990 rycka ut, vilket det gör med den äran. Söt - utan att vara för söt - frukt med toner av körsbärslikör. Mogen amarone har betydligt mer elegans än yngre exemplar; det här är inget undantag.

 

En "fläsksmörgås" är ett utmärkt litet tillbehör till det här smakintensiva vinet!

 



 

Så över till sött och återigen två viner på bordet. Clos Haut Peyraguey 1918 (sauternes) har en illavarslande endimensionell, lite bränd doft, och överraskar därför positivt med sin mångfacetterade smak; mycket mer komplex och mycket bättre än doften lovade! Såväl saffran som aprikoskärnor hittar jag till min förnöjelse, och det funkar för mig alldeles utmärkt till efterrättens alla inslag (utom kylan i sorbeten, såklart). Vitchokladbrûléen är löjligt bra till vinet! Järvsömannen dissar det och förstår inte alls min uppskattning...

 

 

Ett litet unikum är Chapoutiers Vin de Paille 2003 som görs i mycket begränsad upplaga. Oerhört sött, närmast visköst med blommig (vita blommor), lite muskattonad doft och smak. Intressant, men ronden utan tvekan till sauternes...

 

Som sagt; vitchokladbrûlée, sockerstekta äppelbitar, gula russin i sockerlag (?) och en söt äppelsorbet funkar huvudsakligen fantastiskt bra till vinerna...

...liksom kvällens urval av ostar gör till de allra, allra sista vinerna. Också de två till antalet, såklart.

En Maury 1928 Vin Doux Naturel är fruktigt, sött - lite som marmeladgodis - med inslag av plommon, socker och kryddor. Gott!

Det bättre vinet för mig blir i avslutande ronden ändå Charles Ladin vintage port 1935. Troligen Buteljerad i England, men informationen är knapphändig.  Kan vara en Warre´s enligt vissa källor. Bränt socker/muscovado, torkad frukt, fikonkärnor i doften och en behaglig viskositet i munkänslan. Mycket bra utan att vara outstanding på något vis.

Ett par chokladbitar får sällskap med kaffe och en liten skvätt konjak av allra bästa sort:

Delamain Réserve de la Familie! Just den här buteljen "hittades" på Högbo bruk inför den första vinseansen här. Ingen visste när den köpts in och hur gammal den var. Troligen första halvan av 1990-talet. Mycket god var den som vanligt...

Och så här kan det se ut efter förrättat värv. Kvällens viner för mig var Pétrus för sin förskjutning av mina ramar om vin (och vinet utvecklades flera timmar i glaset och blev bättre och bättre!), och madeiran för sin fantastiska rikedom, vitalitet och komplexitet.

Tack Vinmannen för en sinnesjukt galen och alldeles fantastisk kväll!