2001 trimbach cfe

Till årets första hemfiskade gädda - faktiskt den första överhuvudtaget från sjöarna runt torpet i Åmot! - känns det läge att slå på lite extra. Gäddan bakas i ugn till 58 grader på en vitvinsbädd med gul lök och morötter och serveras med en mild pepparrotsbechamel och smörslungad färskpotatis med persilja. Även om gädda egentligen inte är en favoritfisk att äta så blev det faktiskt riktigt gott!

Och vinet skämdes inte för sig. Det är nästan tre år sedan jag provade den här årgången - eller åtminstone bloggade om den. Fortfarande är det ett underbart rieslingtypiskt vin med en doft som börja få alltmer mognadstoner och där skiffertonerna numera spelar i förgrunden. Tropiska frukttoner av mango och ananaspastill backar upp tillsammans med limefräscha syrlighetsstick. Smakmässigt speglar det doftintrycket väldigt väl. Eftersmaken är lång, balanserad och fokuserad, med ett limesyrligt avslut.

Ett mycket gott vin, och fantastiskt matvin! Köpt för ca 300 kr för fem år sedan.

2 x zinfandel i väntan på vinmannens bourgogne-bonanza

Det är semestertider och vi tillbringar lediga stunder i Åmot. Vädret är väl som i landet i övrigt, men när IT-mannen och två barn kommer upp och hälsar på har vi en skön eftermiddag ute i skogen vid en sjö. Gäddorna lyser med sin frånvaro men småabborrar är fortfarande roligt om man är åtta år. Och kaffe runt en liten lägereld när solen skiner är livskvalitet.

På kvällen grillas det på enklaste sätt. Köttbitar och korvar serveras med rödlöksmarmelad och kryddiga potatisar. Zinfandelläge, påstår IT-mannen och fiskar fram en 2010 Girard Old Vine Zinfandel, Napa Valley.

Mnja. Det här var lite too much även för IT-mannen och hustrun. Blåbärspaj med vaniljsås är det enda jag kan tänka på. Som flytande efterrätt godkänt, men som vin betraktat... tveksamt. "Man behöver inte ösa på för fullt med allt!" konstaterar IT-mannen vilket sammanfattar det hela. Höghöjdsklimat och gamla vinstockar hjälper inte - det här är en stil jag inte gillar. Sötfruktigt, syrafattigt, nyanslöst. Jag kan dricka det och jag kan hitta förlåtande drag i det (t ex klarade det av den alltför grillkryddiga potatisen (färdigköpt) riktigt bra), men det blir aldrig höga betyg i min bok.

Som referens öppnar IT-mannen sin standard-Zin: Seghesio Sonoma County. Och det är en remarkabel skillnad. Plötsligt finns det både syra, stringens och fler nyanser av mörka bär och lite örtighet. Alla tre är vi rörande överens om att det är det bättre vinet. I slaget Napa vs Sonoma går alltså Sonoma hem med en solklar seger!


Efter den här urladdningen av unga, fruktdrivna amerikaner känns det skönt att ha en bourgognemiddag bokad nästa vecka. Det är Vinmannen - såklart - som i samarbete med restaurang Matildas i Gävle ställer upp ett inspirerande åttapack bourgogner från 50, 70, och 80-tal. Och Krug rosé på det, jomantackar.... Sista tåg mot Stockholm/Uppsala går 23.00, och det kan finnas platser kvar runt bordet för den intresserade. Notera att dagen är ändrad till tisdag 24 juli, inet annat. Ping Finare Vinare, Frankofilen och alla andra burgundy-lovers out there...!

latour-97 och yquem-97 i järvsö

Det börjar bli en tradition. När sommaren kommer och vi flyttar upp till stugan i Åmot så är vi ju plötsligt halvvägs till Järvsö. Och där finns Järvsömannen och fantastiska spa/pensionat/hotell Järvsöbaden, men också den omskrivna Träteatern på Stenegård där Folkteatern Gävleborg under legendariska Peter Oskarson haft en del framgångar.

Så vad passar bättre än att inleda semestern med en tur till Järvsö för att se Peter Pan och äta middag med Järvsömannen? Inte mycket! Föreställningen är värd en rad i sig: spännande, livlig, engagerande och lite läskg, med genomgående goda skådespelarpresentationer - inte minst från barnen! Helnöjd återvände familjen till Järvsöbaden där alltså Järvsömannen och - av en lycklig tillfällighet - även Gävleläkaren väntade med middag.

Vinerna serveras blint och champagne inleder aftonen. Och inte vilken som helst. Stor doft, tydlig pinotdominans; röda äpplen, svamp, nötter... maffig smak, bra syra, tydlig mognad utan att vara gammalt. Jag gissar på Bollinger GA -95 eller -96 (sannolikt -96 med tanke på syran). Facit: Paul Bara Comtesse de Marie 1996 Blanc de Noir (100% PN). Hoppsan! Av ett vin som produceras i 5000 bt/år har alltså en låda hittat till Järvsö... stort. Efter att ha legat till sig i deras källare ett antal år är det nu dags att sätta upp det här vinet på listan. Hur många restauranger i Sverige jobbar så överhuvudtaget nuförtiden?! För 700 kr/flaskan på restaurang är det inget annat än ett klockrent klipp!

Gravlaxtoasten utgör en inte alldeles enkel vinmatchning, men det känns som om fylligheten och kraften i vinet faktiskt gör att det fungerar riktigt bra!

Hjortfilé med kantareller, enbärssky, smörvända morötter och ugnsstekt, råriven potatis hade å andra sidan inga som helst problem att paras med vin. Otroligt vinvänlig mat, och de två röda vinerna som stått upphällda i glasen sedan vi satte oss till bords skulle naturligtvis visa sig passa utmärkt båda två.

Glas 1 - Wow! Jösses; det här var stort - och mitt i prick i mitt njutningscentrum! Om inte det här är Pauillac så är inget det, konstaterar jag ganska snart. Särskilt när hustrun lägger til att "det  här är ett sån't där vin som du gillar..." finns inga tvivel kvar längre. Hennes Pauillac-detektor är minst lika välutvecklad som min. Hursomhelst är det bra; riktigt bra!

Viss mognad, med ofantligt stor, fokuserad doft som möter näsan 15 cm ovan glaset - en tydlig 1er cru markör...Smaken har tydlig ceder, blyerts och cassis men är tämligen mjuk och behaglig. Ingen större strävhet men ändå quite a mouthfull.  Shit - det kan vara något riktigt bra på gång här...

Glas 2 - Också bordeaux, väl...? Men lite ... murrigare? Och ett lätt inslag av björnklister. Tät, intensiv, fruktig med mörka bär. Det känns inte som typisk Left Bank Claret. Men det är skjuts i grejerna. Och hög kvalitet. Kan det vara Pomerol? Gävleläkaren leder in oss på Nya Världen och Napa Cab; en tämligen vit fläck på min karta. Facit: Dominus 1998. Jag har inte hittat aktuell druvsammansättning i årgången, men tydligen ska planteringen ha proportionerna 87% CS, 8% PV och 5% CF. Tämligen cabernetdominerat, alltså. Och jag som drack -97:an nyligen!

 Men...  vad var det då i Glas 1? Järvsömannen ger oss ett par ledtrådar: det är gamla världen och årgången är 1997. 1997!? Jamen, då finns det knappt utrymme för tvekan! Det är inte Lafite som jag ju faktiskt prövade just 1997:an av för ett par veckor sedan (hur ofta kan man säga det?) och för att vara Latour skulle jag ha önskat lite mer tanniner av, men årgången är ju svagare, så.. Jag fegar ur och gissningen blir Mouton-Rothschild 1997.

Facit: Chateau Latour 1997. Jösses! Järvsömannen har lagt beslag på sista flaskan från listan och vilket vin det här ändå är, trots svagt år! Att prova Lafite och Latour mot varandra hade såklart varit intressant, men frågan är om inte Latour hade gått hem som vinnare trots allt?

Till dessert kommer ett glas med en mörkt gyllengul färg och åter en otroligt stor doft. Tropisk frukt, ananas, mango, björnklister, aprikos, mandelmassa, honung... Tydlig botrytis. Rikt, medelsött och ändå fylligt, balanserat. Otroligt bra, helt enkelt. Det kan egentligen bara vara dÝquem. Min gissning blir en ca 10-15-årig d'Yquem, men inte 2001 eller 2003. Facit: 1997 Chateau d'Yquem.

Ett vin som ännu inte kvalat in på listan men som vi får ynnesten att avsluta vår middag med i all fall. Otroligt gott och i en helt egen klass. Hustrun är lyrisk och det är inte utan att man närmast får en tår i ögonvrån... d'Yquem och Latour på sama middag - det här skulle jag kunna vänja mig vid!

En mycket trevlig kväll i Järvsö som jag hoppas ska leda till fler!

midsommarhelgens viner

Även om midsommar av naturliga skäl inte förknippas i första hand med vin så är ju öl och snaps till sillen inte mycket att skriva hem om... Snaps dricks max tre gånger per år hos Konjären: julbord, påsk och midsommar.

Men det är också en tid för grillning. Och gäster som inte delar mitt intresse för vin... Lite fördomsfullt tänker jag lättgillat, inte alltför elegant eller moget, hyfsat smakrikt ... Chateauneuf-du-Pape!

Midsommaraftonens helgrillade entrecôte möts därför av 2009 La Ferme Du Mont (80% Gr, 10% Sy, 10% Mo i 2007 års tappning - hittar inte data för 2009 men känns som fortsatt hög andel grenache.) om precis som på sortimentsprovningen hos Aeterno levererade riktigt bra. Faktiskt spelade det till och med en del på elegans där i det rödfruktiga, mineraliga, friska anslaget! Uppskattades av alla runt bordet.

Midsommardagens mer mixade griullspett med spretiga smaker fick mötas av en annan Chateauneuf-du-Pape där jag väntade mig lite mer pondus och tyngd. Och så blev det också. Annan druvsammasättning här med grenache (55%), mourvèdre (35%) och syrah (10%). Xavier brukar få goda omnämnanden och jag minns 2007:an som riktigt bra. Men det här... Jämfört med den tidigare kändes det här bara just tungt, obalanserat, massivt och kompakt på ett trist sätt. "Sötflabbigt" löd det samlade omdömet. Synd.

Till ostarna plockade jag därför fram en Sociando-Mallet 2001, och plötsligt var vi hemma igen. Även bland de mindre vana vindrickarna var det här ett tydligt lyft och ett mycket bättre vin på alla sätt. De begynnande mognadstonerna gör det här till ett riktigt komplext vin utan att vara stort. Medelfylligt och friskt. Kanongott just nu och till några utvalda hårdostar förstås ett alldeles utmärkt komplement.

Med risk för att verka enkelspårigt tröttsam kommer det alltid att finnas en varm plats i mitt hjärta för god, klassisk bordeaux med lagom mognad...!

1950-talet revisited - stor provning av mogna viner hos Gefle Vinkällare

Gefle Vinkällare – systerföretaget till Aeterno – tuffar vidare med provningar av ett slag få i landet matchar. Eller vad sägs om sex femtiotalsviner för strax under sexhundringen? I trevligt sällskap där många vid det här laget är mer eller mindre bekanta för varandra och med förträffligt kunnig och alldeles lagom nyanserad ledning av oförtröttlige Vinmannen. Hur bra som helst och ett skönt söndagsnöje att avrunda helgen med. Tåg upp kl 17.00. Tåg hem kl 21.00. Och ett besök i en annan värld däremellan.

Innan den här lovsången går för långt ska det påpekas att vinerna är av medelmåttigt ursprung. Och prestationen är varierande. Men är man det minsta vinnördig så pirrar det en del när man får chans att jämföra en Nuit-St-George 1959 med en Chateauneuf-du-Pape 1959 buteljerade av samma negociant… Jag antar att andra får samma kick av att diskutera drivlinan på den tyska Tiger-stridsvagnen eller skruvdobbens betydelse för försvarsspelets utveckling i svensk fotboll på 1970-talet. Nörderier, helt enkelt.

Vinmannen serverar vinerna öppet i ISO-glas. Då det är viner med viss ålder och mognad rycker han korken, dekanterar och skickar karaffen runt bordet. På så vis får man chans till ett omedelbart intryck av varje flaska, mer eller mindre direkt ur butelj, och sedan chans att följa det under ett par timmar i glaset. Och där kommer det att hända grejer, visar det sig.

Slagordningen blir äldst först. Så i glas nummer 1 hamnar 1953 Franc Pourret St Emilion Grand Cru Classé. Färgen är rödbrun; mycket mognadstonad. Doften också den tydligt mogen, med fikon, läder, svamp, murket trä… Munkänslan är slank, lätt, elegant. Lite vekt, på det hela taget.

Glas 2: 1955 Villegeorge Haut Médoc Grand Cru Exceptionel (sic!). Fråga inte var det där “Grand” kom från. Vinet är en Cru Bourgeois Exceptionell under tiden fram till 2003 I alla fall… Inledningsvis större doft än glas 1; mer koncentrerad, mer frukt. Även smakmässigt är det skillnad; smakrikt vin med bra syra, färska svarta vinbär (!) och hyfsad längd.

Glas 3: 1955 Domaine de L’Eglise, Pomerol. Inledningsvis mycket trist doft av unken källare, sur yllefilt m.m. Smakmässigt vattnigt, trist, kort. Jag är övertygad om att vinet är korkdefekt, och flera med mig. Trist.

Glas 4: 1957 Grand Puy Lacoste 5eme cru Pauillac. Doftar björnklister och smakar salubrin. Surt, på mer sätt än ett…

Glas 5: 1959 Nuits-St-Georges Côte de Nuits Negociant Douat Fréres. Markerad tegelkant med dragning åt orange, men tämligen mörkt i sig; inte minst för att vara en pinot… Karaffen är i det närmaste ogenomtränglig, vilket får oss att diskutera inblandningar av diverse olika tillsatsviner under den här tiden.

Doften är fantastiskt mångfacetterad! Torkade jordgubbar, julkryddor, knäck, nyöppnade valnötter… Vinmannen störs något av en olorosokaraktär; samma som jag plockar upp som valnöt, tror jag. Smakmässigt är det slankt, rent, balanserat och gott – men doften är det största på det här vinet!

Glas 6: 1959 Chateauneuf-du-Pape Negociant Douat Fréres. Även här markerad tegelkant. Doften är vital utan att dominera men här är det i stället i munnen det händer. Koncentration, kraft och elegans, bra grepp med såväl örter som rödfruktighet. Mums! Kvällens bästa smak!

Här börjar vi återvända till vinerna i början, och se - det har hänt en del. Framför allt visar sig St Emilion -53:an allt spänstigare, med en doft som drar tankarna till vintage port: lakrits, choklad... Spännande! Fortfarande slankt, dock.

Glas 7: 1961 Lalande de Pomerol, de Luze & Fils. Som kompensation för defekta viner öppnas en 1960-talare. Vinmannen ber om ursäkt för att han inte har något mer 1950-talsvin hemma för tillfället och att han måste bryta temat för kvällen... Tja, om man obesvärat plockar fram en bordeaux-61:a ur hyllan kan man inte klaga som gäst. Vi är hos en kille med resurser... Svårplacerad doft. Någon säger hav och tång, och det är inte helt fel. En annan hittar grön paprika. En del (över)mognadstoner av svamp och murket trä. I munnen tämligen slankt; inget vin det sjunger om.

Efter ett par timmar har dock det "korkdefekta" vinet i glas 3, Domaine de L'Eglise, defibrillerats och återkallats till livet från gravkryptor och unkna, dunkla källarvalv...! Helt fantastiskt; jag skulle ha ätit en hatt på att det var korkat! Däremot är det långt från ett vin på topp; "naturlig död" proklamerar Vinmannen. Å andra sidan hittar han och några andra en aning kork i glas 7... Det där med TCA - särskilt i riktigt mogna, naturligt källarunkna, viner - är ingen lätt match...

Kvällens vin för mig är svårt att välja. Det blir dött lopp: bourgognen för doften och chateauneuf-du-papen för smaken...

Gott, trevligt och lärorikt som vanligt!

konjärmiddag hos direktören

En äkta konjärmiddag - det var ett tag sedan! Direktören har fyllt 40, blivit pappa, villaägare och är föräldraledig. Även om jag i hans fall inte tvivlar på att pappaansvaret tas på fullaste allvar så hittar han tid åt att dra ihop kamraterna på en stilfull sittning på klassiskt manér. Så en lördagskväll i juni, när sommaren faktiskt börjar göra sig påmind, samlas Redaktören, Vinmannen, Pokermannen, Raketingenjören, Tågmästaren (fd Servitören), Whiskymannen, prospect IT-mannen och undertecknad hemma hos Direktören.

Champagne ur magnumbutelj inleder kvällen. Bollinger NV - psycho-Bolly i våra kretsar - levererar som vanligt bra i den fylligare skolan. Direktören har uppenbarligen känt ett behov att visa att gammalt krut inte förgås så lätt, och matlagningen är spänstig, angelägen och inspirerad. Uppläggningen av anklevermoussefyllda mango-canelloni med sesamolja är både vacker och överraskande. Kul och gott!

Nästa rätt är också både snygg, god och begåvad. Rökt lax fylld med bl a löjrom om jag minns rätt, västerbottenostsoppa m.m. Ett vitt vin kommer blint i glasen och gissningsleken börjar vid den vinnördiga änden av bordet, medan Redaktören och IT-mannen avhandlar amerikanska presidentvalet vid den andra änden...

Svårplacerat, men visst är det chardonnay med fat...? Tropisk frukt och rostade fat, men också mineralitet, flintrök (?). Bra längd och koncentration. Ett seriöst vin. Som väl är från Bourgogne? Typ en premier cru från typ Puligny-Montrachet om jag ska avtvingas en gissning....?

Nähä.

Vita viner är svårt. Även när jag provat det förr, visar det sig. El Rocallis 2007 är ett seriöst vin. Ett riktigt gott vin i kväll som lurar mig rejält.

Så blir det kött i form av grillad entrecôte, tryffelpotatispuré m.m. och lite raspad färsk tryffel över - jomantackar! Och så tre röda i glasen. Hmm... Glas 2 och 3 har vissa likheter, och ändå inte. 3:an är en italienare med sura körsbär som framträdande egenskap, men även animaliska toner, plommon m.m. Det ändrar karaktär lite med luft och är svårplacerat. Sangiovese - eller kan det trots allt vara en nebbiolo? Det borde man väl inte behöva tveka på, men så känns det i det här fallet. Vi landar i Piemonte.

Nähä.

Castel Giocondo Brunello di Montalcino 2007. Så ung!?

Glas 2 då? Doften är blommigare och kryddigare. Känns inte helt omogen; jämfört med glas 3 är det här äldre. Finns det ett örtigt drag där? Kan det dra åt Rhône...? Definitivt europeiskt, i alla fall. Fasen... vad svårt det här var då!? En Chateauneuf-du-Pape med viss mognad?

Nähä.

Castello Banffi Brunello di Montalcino 2007. Damn.


Det första glaset sticker ut. Efter en stund tämligen rejält, desutom. Kvalitetsmässigt verkar det ligga ett snäpp eller två över de andra. Det är dessutom från Bordeaux. Hmm... äntligen lite av mammas gata! Vänstra stranden. Pauillac. Blyerts, ceder, plommon, cassis; mognadstoner av läder och tobak. Inte alltför massivt. Viss mognad. Och det är riktigt bra! Efter en halvtimme i glaset står doften som en koncentrerad kvast ur mynningen. Brukar indikera bra grejer... Kanske en bättre 2 cru från ett bra år, som Pichon-Lalande 1989?

Nähä.

 

En 1 cru från ett tveksamt år...! Chateau Lafite-Rothschild 1997 är tveklöst kvällens vin. Inköpt av Vinmannen och Direktören på SB för Mycket Länge Sedan (10+ år?) och legat i deras källare sedan dess. Vinet betingar, trots årgången, tämligen saftiga summor på marknaden och är egentligen oköpbart idag. Häftigt... stort tack!

Vi får oss en likaledes häftig dessert till livs. Hemvevad nötglass med nötkrokant och chokladfondant serveras med ett sött vitt som inte direkt ledde tankarna till sauternes. Pokermannen tog mig dock stadigt i hand och ledde mig dit, fast till ett varmt år. Aprikos, ananaspastill, honung.... men lite tungfotat. Tveklöst av kvalitet, ändå.

Lafaurie-Peyraguey 2003; ett slott som borde fundera på att byta namn på sitt slott om de vill sikta in sig på icka franko-nativiserade som mig. Rieussec, Suduiraut och Guiraud är i alla fall uttalbart. Gott utan att imponera.

Så till kvällens huvudnummer; konjärernas själva raison d'etre...: konjak! Enligt statuterna skall en konjärmiddag bestå av en god middag (jag hävdade trerätters, men blev nedröstad av Grundarna) som följs av en för sällskapet ny konjak av minst VSOP-kvalitet.

Det första som dök upp i glasen fick mig dock att hissa varningsflagg. Rå, lite spritig, gränsande till oren, druvig doft. Viss fruktighet kvar i smaken, men också inslag av rancio. Inte ungt, men är det verkligen konjak? I så fall single vineyard, single vintage, typ...

Och det är det, men armagnac. Domaine de Larroude 1983 är en av de spritsorter Aeterno tagit in, men den här visar inte sig från sin bästa sida. De årgångar jag hann testa på sortimentsprovningen häromsistens var bättre.

För att inte bära våld på statuterna - Direktören vet bättre än så! - kommer naturligtvis en äkta konjak på bordet. Michel Couprie Trés Vieille Réserve är en tämligen okänd producent. Och även om det här är mer min stil med doft av bränt socker och vanilj och varm, lite söt men ändå hyfsat balanserad smak. Invändningen blir brist på personlighet, men en trevlig bekantskap likväl!

Kvällen avslutas stilenligt med cigarrökning på terrassen till småtimmarna. Och konjärerna, som legat lite för fäfot en tid, ser ut att kunna samlas igen redan till hösten! Kul!

Tack Direktören för en synnerligen trevlig kväll!

2002 latour carnet

En Haut-Médoc, 4 cru, från ibland lite underskattade årgången 2002. Tio år under korken borde kunna innebära att man prickar en bra fas nu...

Mycket fin doft med tydliga frukttoner av cassis och mörka körsbär (!) parat med begynnande mognadstoner av söt tobak och läder. Fin struktur, bra längd, hyfsad kropp. Smaken har samma behagliga mix av ungt och gammalt. Eftersmaken är inte helt typisk och dras med en känsla av jordgubbsyoghurt som inte är otrevlig i mitt tycke men lite annorlunda. Inget stort vin, men en vansinnigt trevligt middagsdryck som inte pockar på att stå i rampljuset men som kompletterar och fyller ut vilken klassisk kötträtt som helst.

Utan att vara Beatles-fan skulle man kunna hugga till med att det är ett George Harrison-vin, helt enkelt!

bra där, edenbergs!

För en liten familjetillställning gästades i veckan tämligen nyöppnade restaurang Edenbergs i Uppsalas svar på NK: Rådhuset. Hustrun har varit där redan med lite blandade intryck som kanske gjort att jag skruvat ned förväntningarna. Vilket i stället låter mig bli positivt överraskad - och sånt är ju alltid roligare än motsatsen!

 

Edenbergs har fokus på svenska råvaror och varianter på traditionella rätter. Man visar också lite lekfullhet med brödpresentation i personlig papperspåse och utdragslådan i bordet laddad med läsglasögon, loggbok m.m. Kul med någon som har lite tanke även kring matsalsdelen!

Inga förrätter den här gången, utan rakt på varmrätten. Långkok på gris blir det för mig, och en rejäl bit unggrissida med salvia serveras i mustig, smakrik lät klibbig sås serveras tillsammans med friterad färskpotatis och primörer. Gott, snyggt, roligt och för i sammanhanget tämligen oblodiga pengar (175 kr).

Vinlistan har, som vi brukar säga, utvecklingspotential. Men plus för hela sju olika röda på glas. Själv skulle jag dock ha varierat något mer: varför två Tempranillo och - framför allt! - två Pinotage? Kanske någon trevlig Côtes-du-Rhône av rustikt slag? Min Cookoothama Pinot Noir är god och lättdrucken med röda bär och liten kryddighet utan att göra några djupare intryck.

Jag avstår sötsaker och går på ost och portvin i stället. Goda ostar, snyggt upplagt och trevliga tillbehör. Men rackarns små för 125 kr...

Nå, som helhet ett positivt besök. En restaurang som känns som att man försöker göra sitt jobb bra i stället för att låtsas vara ännu bättre än man är...

middag hos konjären med pichon -66, dominus -97, solaia -90 m.m.

Jag har hyfsad simultankapacitet, tycker jag själv. Men att hålla en lite ambitiösare femrättersmiddag för sex personer, delta i konversationen och diskussionerna kring alla viner och sedan hinna sammanfatta intrycken av vart och ett - det blir lite för mycket. Och det är ju faktiskt roligare att njuta av stunden och ögonblicket än att fokusera på precisa smaknoteringar.

Så; mat på bordet och vin i glasen! Men först ställer Vinmannen oss på det hala med en liten inledande test... Två tämligen mogna viner, avslöjar han, inget mer. Såväl färg som doft skvallrade i och för sig redan tydligt om att det var gammalt. När Vinmannen använder termen "moget" kan man lämna 80-talet därhän.

Pokermannen säger ganska snart bordeaux, 60-tal eller äldre men att så mycket längre lär han inte komma. Vinerna är på en gång lite lika och ändå olika; främst i att det ena gkaset är så mycket större i sin doft och smakpalett jämfört med den betydligt blygare grannen i glas nr 2 som är mer sötfruktigt mjukt. Jag plockar upp nypon i båda exemplaren, vilket för mig tyder på ett vin i tydlig utförsbacke. Jag kan inte ens vara övertygad om bordeaux - och blir tydligt men vänligt uppläxad av Vinmannen för min felaktiga ståndpunkt att gammalt vin tendererar att likna varandra mer och mer...

Jaha, ja. Pichon Lalande 1966 (hlf) i båda glasen. Att man inte såg den komma...!? Skillnaden visade sig bero på att den öppnare vinet helt enkelt luftats en timme innan servering, och Vinmannen ville med sitt experiment visa att även mogna viner tål tämligen mycket luft. Särskilt om de beter sig lite mystiskt och luktar funkigt när man dragit korken ska man inte förhastat slå bort dem. Ställ dem åt sidan och vänta, råder Vinmannen. Under sker regelbundet. Och hans erfarenhet av riktigt mogna viner börjar snart närma sig någon slags nationell toppnivå, skulle jag tro.

Så blir det ljummen skaldjurscocktailsallad med tryffelmajonnäs och rostade pinjenötter. Till det en champagne och inte mindre än tre vita viner. Tre rieslings, visar det sig när täckelset fallit. Champagnen är urläcker med mogen frukt och en lätt svampighet men inga tydliga oxidationstoner. IT-mannen bidrar med en Pol Roger 1996 som knockade allt i första ronden!

Schloss Gobelsburg Riesling alte Reben har fin ton av skiffer, petroleum och tropisk frukt. A C Christmann Idig Pfalz 2005 är mindre riesling-typisk men ändå riesling... Lång, mjuk eftersmak som vinner på en. Mer återhållet som helhet. Elegantare än Gobelsburg. Pikes Riesling provades på Aeternos sortimentsprovning och dyker mer upp som referens. Den är god i sin stil, men fortfarande endimensionell och i en enklare klass än konkurrenterna.

Dags för fiskrätten, och det blir hel piggvar med färskpotatis, skirat smör och färskriven pepparrot... Riktigt gott, om jag får säga det själv!

Två vita viner på bordet; två bourgogner visar det sig. Domaine Meo-Camuzet Hautes-Côtes de Nuit Clos Saint Philibert 2008 är elegant, fin vit bourgogne med fruktighet och inslag av hummerskal. Gott! Domaine Comte Lafon Meursault Clos de la Barre 2003 är dock nivån större: balanserat, mineraligt med tropisk frukt. Fantastiskt trevligt vin som möjligen kunde haft en något högre syra... Men mycket gott!

Sedan rapphöna i calvadossås och ankfettsrostad klyftpotatis. Och fyra rödingar i glasen... Tre av dem har ett visst släktskap medan en sticker ut rejält. Den sistnämnda visar sig vara huset Callejos prestigevin Seleccion de la Familia 2005. Lustigt nog hittar jag ingen information om druvsammansättningen på hemsidan? Det är ungt, fruktigt, strävt, blommig med toner av vanilj, fat och viol. Förvånansvärt ungt med tanke på 7 år under korken. Gott men inte helt min stil...

Övriga tre är bordeauxliknande. Ett av dem, Pokermannens, hävdar jag är en bordeaux -98 från St Julien av god kvalitet, 2-4 cru, möjligen Léoville-Barton. Det visar sig vara Léoville-Poyferré -98... Fantastiskt fint i en perfekt drickfas där mognad och ungdom möts. Korkdragarens bidrag har tydliga bordeauxinfluenser men är annorlunda på något vist. Känns tämligen ungt, och jag förvånas och imponeras när Dominus 1997 dyker upp. Ett av mina bästa amerikanska viner någonsin! Mitt eget bidrag här förbryllade vännerna en stund men man sökte sig till slut mot Italien. Solaia 1990 hade i mitt tycke den allra bästa strukturen med sina finkorniga tanniner. Smakmässigt fanns ett russindrag som inte kändes helt positivt, men gott som tusan var det. Svårt för mig att välja en vinnare av de sista tre, men några höll på Poyferré.

En jordgubbstartelette på vaniljkräm följde för att matcha sauternesvinet... Ungt och gott med tydlig botrytis. Jättefin sauternes utan att vara absolut topp.

Chateau Suduiraut 2003 var jättefin och visade inga trötthetsspår av året. Korkdragaren hade dålig erfarenhet av en sauternes från det varma året häromsistens och ville göra ett provskott för att se om de började tröttna. Inga sådana spår här, alltså!

Sist ut - portvinet! Min auktionslycka har inte varit så stor på sistone så lagret av riktigt mogen port har tunnat ut. Men Graham's -83 torde väl fungera bra?

Mnja... Det övertygar inte med en lite eldig, nästan spritsig ton. Vinmannen är säker: defekt. Inte kork men något fel är det. Fram med den flaska till, och skillnaden är plötsligt smärtsamt tydlig. God, fortfarande fruktig och med lakritstoner gör den gott sällskap till osten utan att blända på något sätt.

Efter en sådan sittning flyttade sällskapet ut på terrassen för kaffe, avec, cigarrer och tryfflar... Länge sedan jag hade en liknande middag hemma, men det är alltid lika roligt och lärorikt!

1999 chapoutier monier de la sizeranne

Sista flaskan av en låda "gott och blandat" från en av Bornholms bättre vinbutiker sommaren 2008... Tre buteljer MdlS 1999 följde med, och de har druckits med ett par års mellanrum. November 2008, nyår 2009 och så nu, en stilla kväll i stugan, maj 2012... Av de förra försöken gillade jag det klart bättre andra gången då mognaden hunnit längre.

Även ikväll är det mognad som står i främsta rummet. Hustrun konstaterar direkt vid första sniffen (hon får som vanligt alla viner blint...) att "det här är inte purungt!" Färgen har en tydlig anstrykning av tegel och genomskinligheten är god. Det hade kunnat vara en sjuttiotalsbordeaux rent färgmässigt.

Doften är också tydligt mogen med multna höstlöv, tobak, exotiska kryddor och torkade fikon. De senare inslagen avslöjar för mig att ursprunget inte är Bordeaux. Smaken är balanserad, mogen och lång; med torkad frukt, tobak och mull i främsta rumet men också lite rödfruktiga toner och inslag av köttighet. Vansinnigt gott! Antagligen bästa flaskan av tre, eller så är jag bara extra mottaglig i kväll, för det här slår hårt dirkt mot njutningscentrum.

Fantastiskt!

restaurang dryck, uppsala

Restaurang Dryck, beläget i gamla stationshuset i ett litet utrymme mellan Bistro Hijazz och Svenssons Stationen var ett tag stans bäst bevarade kroghemlighet. Sedan skrev UNT en hyllande recension där de träffande liknade ingången till Dryck vid den magiska porten till Platform 9 3/4; ni vet där Hogwartsexpressen går från... Fler lär alltså upptäcka denna lilla pärla. Och IT-mannen och jag, som snubblade in närmast av slump och råkade få ett par barstolsplatser, kommer att komma tillbaka.

Dryck väljer mat efter säsong och råvaror och låter dryckerna styra maten. Deras avsmakningsmeny är spännande och intressant, men vi har lite bråttom och nöjer oss med "pubkäk".

Först: kantarelltoast på surdegsbröd.



Enkelt, klassiskt gott! Och för 80 kr inget att bråka om. Men mätt blev man inte riktigt...

Ett glas fylligt, vitt till, kanske...? Gärna en ekad chardonnay...? Nja, fanns inget sådant på glas för tillfället, men en CdR med en blandning av Grenache Blanc, Viognier, Rousanne, Marsanne...? Jodå; viss fetma i avslutet gav lite stadga och tyngd. Gott vin utan att vara alltför spännande.

Spännande var dock 7-timmarschilin. Smältande bitar av högrev i klistrig sky, sting i smaken av 8 olika chilifrukter och spretiga tillbehör. Hur matcha detta med ett vin?

Jo, genom en amerikansk Pinot Noir/Zinfandel/Syrahblandning, såklart! Sokol Blosser winery i Oregon stod för den spännande bekantskapen Meditrina som lyckades kombinera elegansen i PN med de mer yppiga Zin-aromerna på ett bra sätt. Roligt, och lite av vad ett bra restaurangbesök ska erbjuda. Bra mat, intressanta viner och trevliga samtal med kunnig personal. Att sitta i baren blir som ett chefs table där kocken svär regelbundet över det miniskula köket. Bara det underhållande i sig...!

Dryck är värt ett återbesök inom kort för en mer seriös utvärdering, men det bådar gott så här långt!

1985 bel-air lagrave

Så som jag gnällt på bristen på mogen bordeaux på Systembolaget så finns det ju bara en sak att göra när 1985 Chateau Bel-Air Lagrave plötsligt landar i majsläppet. Nej men... en 27-årig Cru Bourgeois, Moulis-en-Médoc för i sammanhanget inte löjliga pengar? Samma område som släpper ifrån sigbättre bruksfavoriter som Chasse-Spleen och Poujeaux? Och en 26-årig lillasyster från 1986 i samma släpp? Nå: av 80-talsårgångar är ju 1985 en av mina favoriter men visst är båda köpen lockande.

Förhandsrapporter låter lovande, och nej - man blir inte besviken. Det här är finaste mat-claret som bjuder komplex doft av tobak, läder; söt, torkad frukt men också  en del cassis - allt kompletterat av skönaste cederträ. Tanninerna är finslipade och syran markerad. Bra längd även om det naturligtvis inte är på täthet och koncentration det här vinet i första hand spelar. Friskt och lite murrig sadelgjord - men ändå en renhet och elegans.

Även om priset känns lite styvt någonstans så måste man ju vara ödmjuk inför vad man får. Någon har upplåtit utrymme för det här vinet i en källare i 25 år och väntat och väntat och väntat... Räntan på insatt kapital kan inte vara hög. Med 2% per år så landar man på 60-70% i ren kostnad för bundet kapital. Redan 3% avkastning ger 100% värdestegring. Precis som det inte går att göra billig, bra pinot noir så går det inte heller att fuska fram mognadsaromerna. De tar tid, och tid kostar pengar. Skatt på mognad.

Jag tycker hursomhelst att det är ett smått fantastiskt vin, på många sätt, och är mycket glad över att det för tillfället finns att köpa!

sortimenstprovning hos aeterno

Disclaimer: Jag har inga ekonomiska intressen i företaget Aeterno. Jag umgås däremot och dricker vin ihop med Vinmannen som är ansvarig för sortimentet, Pokermannen som frilansar (?) en del och Direktören som leder företaget. När jag skriver om Aeterno skriver jag därför också om vänner till mig. Nu vet du, och kan göra din egen tolkning.

Aeterno Vinhandel har efter en trevande inledning etablerat sig som en stabil leverantör av vin till restauranger. I inledningen av företagets bana var även privatpersoner målgruppen och man gjorde ansträngningar att ta sig in på Systembolagets hyllor med varierande framgång. Nu har man mer eller mindre släppt det spåret och alltså helt riktat in sig på krogar och då primärt i Gävle med omnejd. Lite synd, kan jag tycka; man är duktiga på att nosa upp intressanta saker som nu alltså går privatkonsumenten förbi…

En sortimentsprovning arrangerad i pampiga f d Börshuset i Gävle – stilfull inramning! – visade tydligt företagets bredd från enkla ”husviner” till fine wines. Och sällskap av mikrobryggeriet Jädraöl (spännande, personliga öl), chokladbutik, Épi bröd och en osthandel hade man också. Som sagt, ett riktigt trevligt arrangemang.

Jag har två timmar på mig, så det är bara att köra igång. Sägas kan på en gång att min beundran växer för mer professionella provare och minglare som kan fälla träffsäkra omdömen och ge detaljerade beskrivningar på en uppsjö viner på kort tid. Mina noter blir högst summariska. Låt oss börja med vitt!

El Rocallis 2007 görs på druvan Incrozzio Manzoni (flera olika stavningsvarianter verkar förekomma...). Inget man sätter blint. Jag har provat det en eller ett par gånger med gott resultat. Speciell stil, med mineral, honung, fat, citrus; viss fetma bra längd.

En Champault Le Clos du Roy Sancerre har druvtypisk Sauvignon Blanc-karaktär, men jag upplever en lite störande beska i eftersmaken.

Pinot Gris Kefferberg 2008 från Brand & Fils har diskret doft, och lite anonym, men bra smak; hyfsad längd och slut med citrustoner.

Jämför med Pinot Grigion del Armentalesso 2010 Russola så är den senare lite jordigare och mer karaktärsfull.

En Chablis Vielles Vignes 2009 från Ponnelle är ett snäpp upp igen: bra citrus- och mineralton och hyfsad längd.

Nästa Chablis är billigare men (ännu) bättre: Pommiers Petit Chablis 2010 är lite fylligare i sin karaktär; bra kropp.

Pike Riesling Clare Valley domineras hårt av skiffertonerna och en oljighet i doft, men kompletteras med citrus-/limetoner och mineralitet i smaken. Gott, men lite endimensionellt…? En riesling från Fritsch är mycket fruktigare. Jag kommenterar till Vinmannen att jag skulle vilja blanda de två och få en fruktigare variant av Pike…

Tamar Ridge 2008 Chardonnay, Tasmanien, har en tydlig fatton men är balanserad och god, medan Snowmountain 2009 Chardonnay, Sydafrika, störs av ett något beskt avslut.

 



När vi når Lindaflor 2009 Chardonnay växlar vi upp en kvalitets- och prisklass. Argentinsk chardonnay är inte min hemmaarena, men det här var trevligt: fatig doft och en lagom smörig, ekad smak med bra tryck och syra och längd.

Rutz 2004 Chardonnay, Russian River Valley, är också det ett gott chardonnayvin. Mer tropisk frukt, honung, fat. Tyngd och koncentration, syra, balans, längd. Pretty much vad jag vill ha!

Över till rött:

En vattendelare hittades direkt i spanska Gaba do Xil. Lätt kväljande doft av jord och söta bär gjorde det inte lätt att vilja prova, och i munnen var det ihåligt, svårplacerat och inte helt angenämt. Vem gillar det här?!

Callejo är en gammal bekant; deras 6 meses är sträv, fruktig och välgjord spanjor. Men spanska viner vinner inte alltid mitt hjärta. Så: Frankrike!

Några Rhôneviner, kanske? En Crôzes-Hermitage 2009 "Les Hautes Granites"från Boutin övertygar inte helt; lite konstig doft som jag inte blir riktigt klok på. Annat ljud i skällan hos Ferme du Mont. Deras Côtes-du-Rhône skulle ge vår husets röda CdR från Guigal en ordentlig match, med köttiga inslag i doften och bra örtighet i smaken.

Ett steg upp är samma firmas Chateauneuf-du-Pape med hallonfrisk örtighet i doften och god, balanserad, lite eldig och örtbitter smak.

Vinmannen påtalar att jag missat att prova deras nya champagne, en zero dosage från Christophe Mignon. Jag har begränsad erfarenhet av osockrad champagne (Ayala är väl den enda jag kommer på direkt), men det här är gott i sin stil. Extrem grönäpplefriskhet – som en Granny Smith-granité… Omöjligt till mat men utmärkt apéritif.

Vid fine wines bordet hittas det lite dyrare segmentet i portföljen. Bordeauxer med lite mognad lyser ju i princip alltid med sin frånvaro från alla restauranger utom de allra bästa (och ett fåtal där stort vinintresse gjort att man håller ett onaturlig djup och bredd – typ Järvsöbaden…). Att få träffa på en humant prissatt Sociando-Mallet 2001 på krogen, med sitt underbara, mognande, klassiska doft- och smakspektra skulle dock glädja denne bloggare! Eller en Latour-Carnet 2002 som trotsar årgången och visar en mycket fin, mer fruktig bordeaux än den nyss nämnda Sociandon. Camensac 2003 är också den fin med bra frukt och tannin, men är den inte liiite lös i hullet? Eller är det årgångsfördomar?

En sydafrkan av bästa snitt avslutar vinbonanzan. Columella 2006 görs av klassiska Rhônedruvor, och har en fruktig, fyllig, fatig smak med balanserad strävhet och syra. Kompetent, välgjort och gott. Ingen rökighet, men också lite anonymt om man ska vara petig.

Ett stopp hos Pokermannen som stod värd för avecbordet hanns med som avrundning. De årgångs- och ursprungsbetecknade armagnacerna var fantastiska, och armagnac/apelsinlikören strålande i sitt slag!

Stort tack för en fantastisk eftermiddag och ett bra arrangemang!