2002 col d' orcia brundello di montalcino

Jag vet, det hänger en stor varningsflagga över italienska 2002:or, men det är inte så ofta man springer på en Brunello di Montalcino på halvflaska så... värt ett försök!

Eller inte. Doften är visserligen inte helt oäven med hyfsad balans mellan torkad fruktighet, té, läder, plommon... Smaken når dock inte alls vad doften lovar. Vinet känns närmast glest, syrligt, ogint. En hyfsad kryddighet i mittpartiet gör det hela uthärdligt och eftersmaken är rimligt lång. Träffen i måltavlan är dock inte mer än till hälften. Vinet haltar, och för den här pengen bör man kunna begära mer. Avoid.

2006 gaja ca'marcanda promis

Till torpet i Gästrikland har det förts en del hyfsade bruksviner av olika slag. Med någon slags bild av vilt och svamp på näthinnan kändes ett par flaskor bourgogne som ett bra komplement. Albert Bichots Pommard 2007 passerade dock tämligen obemärkt förbi i lördags. Borde lära mig att låta mina bourgogner mogna! Samtidigt, på en annan plats, njöt Vinmannen av en av Povel Ramels gamla kommunbourgogner; också det en Pommard men från 1953... Att han drog längsta strået behöver knappt tilläggas.

Åter i civilisationen ikväll blir det rester på älgstek med kantarellsås och klyftpotatis. Och eftersom jag läst i senaste Livets Goda om Angelo Gajas satsningar i Toscana (en artikel som för övrigt åter väcker frågan om gränsdragning mellan journalistik och redaktionell reklam; jag menar ta bara rubriken: "Ca'Marcanda - en ödmjuk men storslagen satsning i Toscana av Angelo Gaja"... nästa uppslag följer en artikel om deras verksamhet i Piemonte: "Gaja - inget lämnas åt slumpen hos Barbarescos stolthet"... kritiskt granskande journalistik, någon?) så fiskar jag fram en Ca'Marcanda Promis ur källaren. Vinet är en modern toscanare med en blandning av internationella och inhemska druvor i oheliga konstellationer: 55% Mt, 35% Sz och 10% Sangiovese. Det har fått 18 månader i nya och "slightly used" barriquer. Jag tror att jag läst någon provare som fick bordeauxvibbar av vinet, och att det var därför det hamnade i min korg någon gång i vintras... Det finns kvar i beställningssortimentet.

Jag hade ju inte planterat mig i Bordeaux på doften. Är det Cabernet Sauvignon som saknas? Jag provar alltför lite Merlotdominerad bordeaux för att göra tvärsäkra kopplingar till östra stranden, men inget i vinet andas Gironde... Doften är tilltalande, varm utan att bli sötfruktigt påträngande, med mörka körsbär, plommon, mineral och en lätt bitter örtighet. I munnen är vinet balanserat, tydligt utan att bli kraftigt, bra tanniner som inte suger tag alltför hårt men ändå markerar närvaro och ett drygt medellångt slut. Smaken rör sig mellan plommon, lakrits, fat och begynnande mognadstoner. Bra syra.

Överlag ett bra vin. Hustrun gör tummen upp och jag instämmer. Ett vin som faktiskt kombinerar något av en traditionell suritalienare med en fruktigare kropp och hittar ett spännande och fungerande uttryck. Gott!

a summer summary in pictures...

Slutet av sommaren innehöll vin i olika kvalitetsklasser, minst sagt. Från intressant till storslaget till "bara" jäkligt bra. Sällan tråkigt i alla fall. Så länge vinet kommer i en flaska brukar jag hitta något försonande drag hos det som i alla fall gör det ursprungstypiskt, druvtypiskt eller ibland atypiskt. Vin på box däremot kan lämna mig helt oberörd. Eller egentligen kanske mest bara besviken. Nu är vin en jordbruksprodukt likaväl som gurkor och det finns inget som kräver att en vinodlare älskar det han gör och brinner för kvalitet. En del vill bara maximera vinst på enkelt bulkvin. Men hur tråkigt verkar inte det!?

Hur som helst; en kort sammanfattning av några vinupplevelser från sommarens andra hälft...

Till besöken i min mors sommarstuga har jag sedan länge tagit med eget vin. Så även denna gång. Boxviner som förvaras i uthuset (och därmed på något sätt antas ha en nästan kylskåpslik omgivningstemperatur även under trettiogradiga sommrdagar) kan jag vara utan. Den här gången överraskade modern med att säga:
"Jag har ett tjeckiskt vin vi kan prova!" Hon var i Prag i våras och hade köpt vinet som souvenir. "Det kostade minsann 75 kr där, så det är inget skräp!"
Instinktivt ryggade jag tillbaka, dragandes mig till minnes några riktigt stygga upplevelser av östeuropeiska (fornsovjetiska) vinförsök. I uthuset hittade jag dock flaskan, och min nyfikenhet väcktes. Det var Cabernet Sauvignon i buteljen.

Min ryggmärgskunskap om tjeckiska årgångar är inte vad den borde vara, men 2007 var väl... Äh, hur som helst: vinet måste provas! Egentligen var det absolut inget att skriva hem om, men ett enkelt, korrekt, rättframt vin med hyfsad druvkaraktär, viss fatighet (väl?), lite glest och inte så långt var ändå klart över förväntningarna! Tack, mor!

Livet består inte av vin enbart. En Cosmopolitan på punschverandan, i glas inhandlade på Missionskyrkans loppis i Ockelbo, var en njutning en ljum sommarkväll...

Njutningsfull var även den Chateau Giscours 2001 som fick följa med upp till en middag på älgstek med svampsås på nyplockade kantareller... Jag har en halv låda kvar, och nu börjar det här vinet stå på topp. Hustrun och jag var samstämt lyriska, och det är inte varje gång. Kanske passar Margaux henne bäst?

Sedan följde en Leoville-las-Cases 1916, en Corton 1920 och en generisk St Emilion från samma tid... Jo, det hade smakat, va? Tyvärr bara loppisfynd i Ockelbo; 10 kr styck. Men det väcker tankar... Vem i hela Gästrikland drack las-Cases 1916 någon gång när seklet var ungt...!?

Mas de Boislauzon kräver ingen presentation för flitiga vinbloggläsare. Deras CNdP - särskilt cuvée Quet - har hyllats lite här och där. Hur står sig då deras CdR village? Jotack, riktigt bra. Det är alltför länge sedan för detaljer, men det hade bra kraft och pondus utan att bli överlastat eller för sött.

Sista lördagen på semestern tillbringades hos IT-mannen, som bjöd på strawberry margaritas att börja med. Nams!Grillningen drog ut på tiden, så hustrun vaskade en flaska Bollinger i margaritaglasen. Jo, de diskades emellan. Men om någon någonsin tvivlat på effekten av bra och dåliga champagneglas - hesitate no more! Det här var kasst, smakmässigt, men stilmässigt lagom dekadent...

Tvenne flaskor rött hade tagits med uppför kullen. Tacka vare mina generösa konjärbröder kunde jag plocka fram en intressant bordeaux-horisontal med 15 års mognad... Chateau St Pierre 1995, 4e cru St Julien, hade egentligen det mesta jag vill se i en vänstra strandens bordeaux. Naturligtvis har jag provat viner med större finess, bättre längd, större, stramare etc, etc - men det kändes som om alla byggstenarna var på plats. Ett mörkare, mer cabernetdominerat (CS 70%, M 20%, CF 10%) stramare vin än medföljaren.

Brane-Cantenac 1995, 2e cru Margaux (CS 48%, M 40%, CF 12%), var mjukare, mer finessrikt, lite parfymerat blommig men också alldeles underbar. Vid omröstning föll kvinnornas röst på detta, medan IT-mannen och jag höll St Pierre som det bättre. Detta faktum vecklade in Vinmannen (via sms) i ett resonemang som jag inte är helt säker på att han vill presentera för sagda damer en face... Rasande goda viner båda två, och en bra programförklaring till varför lagom mogen bordeaux är det bästa matvinet!

Jag tror att hösten är min bästa vintid. Vilt, svamp, kulna kvällar, levande ljus, en brasa, och ett glas bordeaux... Skönt!

1934 mouton d'armailhac, 1961 chateau poujeaux etc, etc...

Nej, någon 'Drinking History' blev det inte den här gången. Semestertider gjorde att det nödvändiga antalet hugade inte gick att uppbringa en onsdagkväll i augusti. Eftersom jag ändå gjort nödvändiga arrangemang för att kunna vara i Gävle för en bit mat så tyckte Vinmannen raskt att jag skulle dyka upp ändå så skulle han se till att vi fick oss något intressant till livs. Jag meddelade att jag skulle komma, och att jag förväntade mig viner från förra årtusendet, möjligen undantaget en eventuell Yquem 2001 som jag kunde tänka mig göra undantag för. Sådana barnarov sysslar nu inte Vinmannen med, och det hela blev en stilfull bjudning med både rött och sött i fin form!



Kvällen inleddes med lite bubbel på Matildas uteservering. Där intogs också löjrommen medan mörkret sänkte sig över Gävles raggarstråk och de bredstjärtade amerikanska bilarnas paraderande utanför... Därefter var det dags att flytta in i salongen, där Vinmannen dukat ett eget bord med sina Orrefors Difference-glas.




Kvällens första vin var också den största besvikelsen. Chateau Latour-Martillac 1998 (hlf), GCC Graves; en vit bordeaux av bästa snitt och god årgång - tyvärr tväroxiderad. Vinmannen har öppnat ett antal identiska flaskor på helflaska med god behållning, men den här var bortom all räddning. Gillare av amontillado sherry hade kanske fått ut något, men annars stendött. De grönländska räkorna som serverades till var dock spänstiga och fina. Mycket gott!




Så var det dags att välja rött och kött. Vinmannen hade tre flaskor att erbjuda, av vilka två fick öppnas under kvällen. Att Chateau Poujeaux1961 skulle bli en av dem enades vi snabbt om. Kvar att välja på stod Chateau Mouton d'Armailhac 1934 (utan etikett ovan) eller Chateau Pape Clement 1966. Efter inte så lite vånda föll jag för möjligheten att prova ännu ett pre WWII-viner. Det lär ju inte tillverkas fler i närtid...




Sommarmenyn på Matildas var densamma som vid senaste besöket, så jag fick en ny chans att stifta bekantskap med grisarna från Domta gård i Matildas tappning. Så löjligt smältande god gris tror jag aldrig att jag ätit! Den knäckigt krispiga svålen ger en fantastisk texturkontrast och tillbehören i form av äpple och karamellgrädde är helt i ton... Fingerlicking! Chateau Poujeaux 1961, ett cru bourgeois-slott med höga ambitioner, har överraskat positivt tidigare. Det visar sig även nu från sin bästa sida. Doften lyckas med konststycket att kombinera fräsch fruktighet med mognad. Det är inget tvivel om att dofterna kommer från ett gammalt vin - ändå känns det så förbaskat fräscht! Det saknar en del klassiska mognadstoner från Bordeaux som läder, tobak, ceder. Jag nämner att det nästan känns italienskt i näsan, och Vinmannen hittar en hel del körsbär. "Fruktig, balanserat.moget, långt, med mer mognadsdrag framträdande efterhand" står i blocket.


Till klassisk oxfile med bl a vitlökssås blir det det äldre vinets tur. Chateau Mouton d'Armailhac, 5 cru Pauillac, har jag tidigare provat årgång 1955 av med oväntat gott resultat, och var således spänd på vad ett 20 år äldre vin kunde erbjuda.... Doften ger inledningsvis blandade intryck; det finns en större köttighet här ("Köttfond!" utbrister Vinmannen) samtidigt som smaken är lite murrig först, men sedan mer framträdande röda bär; hallon, jordgubbar. Det är ganska strävt, finpulvrigt, och i allra högsta grad levande. I eftersmaken smyger sig en alltmer efterhängsen smak av röda vinbär in, som för mig är tecken på ett vin som är på väg över toppen och gradvis torkar ut. Kvällens vinnare blev därför för mig Chateau Puojeaux som gav ett totalt sett piggare intryck.

Lite sött efteråt? Vinmannen matchar mogen sauternes mot vintage port - vad ska jag välja? Dessertvalet får styra, och till créme brûlée med jordgubbar blir valet enkelt. Chateau Raymond-Lafon 1979 har en intressant historia; gården köptes in 1972 av förre vinmakaren på Ch d'Yquem och han har gradvis utvecklat egendomen till något riktigt stort. Metoderna tog han med sig från Yquem, vilket bland annat innebär mycket låg avkastning och lång fatlagring. 1979 var väl inget stort år för sauternes, men det är ett ärligt och bra vin med tydliga inslag av saffran och aprikos i smaken. I doften går det även att finna en del petroleuminslag, vilket ger upphov till en diskussion om huruvida petroleumtonernas förekomst i rieslingviner har att göra med terroir eller pressningsteknik...!

Kvällen avslutades med kaffe, cognac, rom och cigarr på uteserveringen, där krögarparet så småningom anslöt och vi fick en stunds givande och intressant diskussion om restaurangkultur, mat och vin... En på det hela taget lyckad kväll (förutom den vita bordeauxen...), och nu ser jag fram emot att Vinmannen tar sitt Drinking History-koncept till Uppsala. Hoppas på det i höst...

drinking history igen - trailer...

Jo, det har varit lite stiltje här, och vinerna jag köpt till sommaren har inte alltid motiverat till bloggning. Den tjeckiska (!) Cabernet Sauvignon min mor serverade häromdagen förtjänar dock ett omnämnande som kuriositet - helt drickbar och korrekt men gles och ganska kort. Främst en framträdande fruktighet. Ska se om jag kan ladda upp bild så småningom...

På onsdag hoppas jag dock att det blir ändring. Skatteåterbäringen har landat och Vinmannen arrangerar ytterligare en "Drinking History"-middag i Gävle. Tydligen finns det plats kvar för den som råkar befinna sig i stan (eller kan ta sig vägen förbi) och är sugen på gammalt vin med trevlig mat. Ja, det kostar en slant, men inte mer än den genomsnittlige vinbloggaren lagt på CNdP-07:or det senaste året, vilka i ärlighetens namn inte skiljer sig så mycket åt jämfört med den line-up Vinmannen radar upp.

Kanske ses vi där...

2007 montirius vacqueyras le clos

Det har varit lite stiltje här igen. Skälen är många, men det kanske enskilt största är sommartsugan i västra Gästrikland. Den kräver sitt i form av tid, energi och inte minst pengar. En rensning av avlopp kostar som fyra flaskor bra vintagechampagne. En studsmatta som en låda klassad Bordeaux 2005; låt vara av 5e cru status. Och ett par utdragbara sängar och en bäddsoffa från ett godtyckligt svenskt möbelvaruhus som en butelj Mouton -47. Ni hör - det blir helt enkelt lite tunt med flis till vin ett tag framöver.

Det är med andra ord dags att fördjupa sig i vinerna runt hundralappen igen. Ni har inte glömt bort dem? Bra, ärliga, välgjorda bruksviner som kanske inte får gomseglet i självsvängning men som levererar bra drickbarhet och helst går att njuta i såväl ensamhet som till mat. Kanske är det snobbigt av mig, men så värst långt under hundrakronorsstrecket tänjer jag mig ogärna nuförtiden. Ned till 80kr kan hända; särskilt på mindre utrustade ställen som SB i Ockelbo...

Under turen till möbeljätten i Valbo gjordes därför ett stopp på SB i det nu förvuxna köpcentret - ett av Sveriges första i sitt slag (invigt 1970). Utbudet var bättre än i Ockelbo i ala fall, och där på en hylla flinade ett par flaskor av den senaste tidens sönderkramade bloggossfärälsklingar emot mig; Montirius Vacqueyras Le Clos 2007. Visserligen runt tvåhundringen i pris, men även en konjär i återhållsamhet måste väl få lyxa till det ibland?

Lika delar Grenache och Syrah, enligt uppgift. Blint hade jag nog gissat på högre andel Syrah på doften, men större kvot Grenache på smaken. Doften har lite köttiga toner, mörka bär och lakritsrot. Smakmässigt finns samma köttighet kvar i den inledande känslan, för att gradvis klinga ut i en mer mineralig, syrarik rödfruktighet. Massor av smak, och - som flera redan påpekat - mycket bra längd och inte minst balans. Jag upplever stramheten som större några timmar in på kvällen än vid öppnandet.

Det är inte storvuxet klumpigt utan helt enkelt ganska maffigt men utan att bli svårdrucket. Bättre till mat än på egen hand, dock. Det behöver något att brottas med i munnen...

Ingen wow-faktor men ett bra vin för sin kork, vilket man inte alltid kan säga. Ibland är en uppfylld förväntan inte det sämsta...

2004 rust en vrede estate

Man ska aldrig - som bekant - köpa en enda flaska av ett vin. Den blir lätt liggande för länge och blickar anklagande emot dig från sin ensamhet på hyllan. Ibland händer det ändå att någon singelkille eller -tjej får plats i korgen. Kanske var den ensam på hyllan? Minns inte...

Min kvot sydafrikanska viner i källaren har hur som helst länge upprätthållits av denna enda flaska Rust en Vrede Estate 2004. Innan vi åker mot stugan igen och sämre vinutbud kändes det som ett bra läge att prova något lite bättre och gärna udda. Med nyligen avslutade fotbolls-VM som ursäkt föll alltså valet på denna i vackert lejongult papper omsorgsfullt draperade butelj.

Vinet hör till de mer namnkunniga sydafrikanerna, och har flera år hamnat på Wine Spectator´s Top 100 Wines of the World-lista. Ändå är det första gången jag provar. 58% CS, 29%Sz, 13% Mt - vi fortsätter spåret från Janasse med bordeaux-rhône mash-up.

Vinet får en kort stunds temperaturacklimatisering (jag har höjt temperaturen något i vinrummet för att inte stackars aggrgegatet skall jobba i hjäl sig, men någon månad i svala + 14 grader bör inte göra någon skillnad för vinernas lagring...) men hälls direkt ur flaska i glas.

Första doftintrycken skickar mig omedelbart till Bordeaux. Mörk frukt, cassis, plommon, ceder... Men så kommer något mer fram efterhand; en kryddighet och ett mintigt inslag som tillsammans för tankarna bort från Girondes sluttningar. Spännande och tilltalande doft, med mognadsdrag men sannolikt inte "färdigt".

Smaken följer ungefär samma mönster. Cabernetfrukten gör entré först och armbågar sig fram til scenkanten, understödd av en lite dov blyerts/cedernyans. Sedan är det som om vinet gör en avstickare från det väntade. I stället för att klinga av i en munrensande syra- och tanninattack så biter det sig fast med kryddighet, björnbär, vanilj och så ett fräscht, lätt minttonat slut. Ett par gånger blir det nästan komiskt hur väl på varandra följande smaksekvenserna är; vilket samtidigt får mig att fundera på om vinet skulle kunna integrerats ännu bättre till en ännu större helhet.

Jag gillar det, det är helt klart ett av mina bästa sydafrikanska viner någonsin och de senaste erfarenheterna av att blanda bordeaux med rhône tämligen positiva (även om det görs i Stellenbosch...)!

Inköpt på SB i juni 2008 för 269 kr. Aktuell årgång är 2006 och finns i BS för 299 kr.

PS Var det inte just vin från Rhône som de gamla bordelaiserna skvätte i sitt tjut på 1800- och första halvan av 1900-talet när det behövde förstärkning? Kanske ingen dum tanke trots allt, hur hädisk den än må vara...!

2007 domaine de la janasse, terre de bussière

Ett kort, men dock inlägg om ett vin som snackades upp så mycket av kända bloggare i branschen att det inte gick att motstå. Särskilt referenserna till bådeBordeaux och Rhône i samma vin lät oemotståndliga. Sagt och gjort; när plötsligt en sommarstuga var inköpt fanns ju ett stort behov av bra basvin för långsamma sommarkvällar som den här, när temperaturen på den myggfria terrassen fortfarande omkring halv tolv fortfarande visar ca 23 grader... Så på goda grunder blev det en hel låda som fick följa med första flyttlasset norrut. Vinet har den lite udda och intressanta blandningen 55% Merlot, 25% Syrah, 10% Grenache, 10% Cabernet. Vad månde bliva av detta?

Jo, ett vin som är både yppigt och balanserat; som låter klassiska, lite småfunkiga, bordeauxlika drag som multnande löv och stall möta varm fruktighet. Samtidigt är doften frisk och fräsch; inte alls överlastad eller tung. riktigt behagligt sniffvin. Mörka bär och frukter, främst plommon.

I munnen har det en välgörande stramhet utan att vara särskilt strävt, men syra och en viss mineralitet bär upp vinet bra. Eftersmaken är mycket lång och välbalanserad, och trots en ganska fullmatad upplevelse klarar den balansgången bra och godkänns med beröm som matvin. Prisvärdet är odiskutabelt. Undrar hur det klarar lagring? Uthuset i bakgrunden har visat sig ståta med en ganska så förnämlig jordkällare...!

PS Det verkar som om kommentarsräkneverket hakat upp sig och står kvar på 0... märkligt!

drinking history

Det var en förväntansfull skara om totalt tio personer som samlades utanför restaurang Matildas i Gävle på tisdagskvällen. Vinmannen mötte upp på strålande humör och skänkte i ett glas sval Palmer NV efterhand som gästerna anlände. Att det var en speciell kväll vi skulle få vara med om kändes i luften...

Skaran var blandad av nyfikna, ambitiösa vinnoviser och mer inbitna vinnördar med en och annan mogen bordeaux under bältet. Ingen runt bordet - Vinmannen inkluderad (väl?) - hade dock varit med om en liknande line-up tidigare.

Temat var "Drinking history", och ambitionen att erbjuda mogna viner i sitt rätta element; med vällagad och matchande mat, bra service, ändamålsenlig lokal etc. Om någon läst Francois Audozes krönikor medan de fortfarande fanns i Livets Goda så får man en god uppfattning om upplägget... Även om provningar kan vara nog så lärorika och intressanta så är det mer och mer i det här sammanhanget jag vill möta vin. Det kan visserligen gå ut över precisionen i smaknoteringarna, men eftersom jag har förmånen att inte jobba med vin utan bara njuta av det så ser jag inget problem med att fokusera på just njutningen... Trots detta satte jag under middagen poäng på vinerna. Det är inte på något sätt en absolut skala, utan mer relativ och gällande där och då.

Alltså: till bords!

Först ut kom kvällens näst yngsta vin. Bollinger Grand Année 1996 uppvisade en hel del hustypiska drag, och det var slående hur många beröringspunkter den hade gemensamt med den 1970 (mg) jag serverade för ett par månader sedan. Naturligtvis var den senare äldre och mognare på alla sätt, men stilen kändes igen. Färgen var mörkgul, och doften djup, "mörk" och med klart inslag av hasselnötter. I munnen hade det i inledningen toner av bivax medan slutet - som var långt - präglades av beska och syrliga toner. Efterhand under kvällen kom mer rödäpplighet i dagen. Mycket gott, oklart om det har ytterligare potential... 94-95p. Till detta en klassisk löjrom med blini.

Efter denna mjukstart växlade det upp rejäl på både tallrik och i glas! Bakom det kortfattade "soppa på svamp" gömde sig en av de mest fullmatade svampsoppor jag provat, där confiterad shiitake och en liten bit bakad fläsk kompletterade smakerna suveränt. En 1870 solera Bual från Tarquinio T. da Camara Lobos konkurrerade om titeln kvällens vin i min bok, med sin stora doft av katrinplommon och fikon och en kompletterande underton av aceton som för mig bara kändes rätt. Lång, mycket lång!, balanserad smak med hög syra och fikonkärnor. 97-98p.

Två av kvällens huvudnummer serverades parallellt. 1929 Pontet-Canet överraskade oss med en fullständigt djupblåröd färg, utan minsta antydan till tegel! Blint skulle jag på färgen gissat inte äldre än 2005... Vinmannen dubbeldekanterade raskt vinet vid bordet för att låta det andas lite. Doftmässigt fanns det också en del fruktighet av plommon och mörka bär. I munnen hittade jag animaliska toner och läder, men inte så mycket annat av det jag förknippar med mognande bordeaux (piptobak, höstlöv etc). Längden är bra, balansen är på plats, men efterhand kommer lätt besvärande drag av syrlig rödfruktighet fram och stör helheten. Det är också helt mjukt; ingen strävhet överhuvudtaget. Intressant och gott, men inte stort. 90-91 p.

Bredvid kom en kombattant från Bourgogne på bordet. 1929 Vosne-Romanée från negocianten Hugard var något grumlig i färgen. Doften var spännande, intrikat och en av kvällens mest fascinerande. Sandelträ och kryddighet dominerade inledningsvis, med inslag av vilt; efterhand kom parfymerade toner och blommor i dagen för att mot slutet av kvällen dofta tydlig nyponros! Tyvärr var inte smaken i paritet med doften. Den lite syrliga bärigheten som i mitt tycke dominerade smakpaletten toppar inte min önskelista. Spännande, men... 89-90p

Matildas matchade med en fantastisk lågtemperaturbakad och knaperstekt gris från Domta som var smältande och knäckig på samma gång - lysande!

Vinmannen stack emellan med ett bonusvin. Ett förväntat svagt kort från den annars stora årgången 1947 kom på bordet och jag fyllde därmed på mina erfarenheter av Pichon-Lalande. Också den var förvånansvärt mörk i färgen, och doften inledningsvis återhållen. Här fanns viss strävhet kvar vilket hamnade på mitt pluskonto, men annars var det lite kortare och glesare än allt annat den här kvällen. I tufft motstånd fick den jumboplatsen. 86-87p, och pilen pekar neråt...

Till klassisk oxfilé fortsatte vi vandringen tillbaka mot modernare tider. Här smögs också en liten minivertikal in, i form av Chateau Pontet-Canet 1959. Trettio år mindre under korken hade lämnat mer av frukt, mer av strävhet, mer av balans. Ett vitalt och gott vin; överraskande bra till maten. Släktskapet med -29:an var uppenbart om inte övertydligt. Kuriöst nog gör Steven Spurrier en kort notis om Pontet-Canet -59 i senaste Decanter, och beskriver den som "lovely, warm". 93-94p

Det andra vinet till oxen var ett ungdomligt kraftpaket av bästa snitt. Chateau Latour 1989 kräver kanske ingen närmare presentation...? Toppslott från toppår, med tjugo års mognad - kan det bli mer rätt för Konjären? Även om jag i hjärtat gärna hade sett att någon av -29:orna dragit längsta strået så är det bara att kapitulera inför Latours fantastiska förmåga att vara stort utan att bli klumpigt; att kombinera balans och finess med kraft och struktur. Ceder och cassis i doften, ytterst finkorniga tanniner i smaken (tanniner jag känner igen från Latour -85). Lysande bra, och klockrent till mat! 98-99p!

Kvällens enda defekta vin var den tilltänkta Chateau Suduiraut 1967. In från avbytarbänken kom i stället Chateau d'Yquem 1990. Som att spela fotbolls-VM med Messi på bänken, typ... Tack vare detta fick vi oss en till minivertikal, då det andra vinet var d'Yquem 1999... Vill man få en insikt om vinmakarens och hantverkets betydelse så kan det inte illustreras tydligare. Yquem under Lur-Saluces tid var en sak; under LVMH något annat. Båda bra, naturligtvis, men bara en lysande... Gamla grevar kunde sina grejer! Doften från Yquem 1990 var inledningsvis inte fullt så stor som sin yngre bror (syster?). Den växte dock efterhand, och var sådär härligt integrerad som gör det svårt att separera toner från varandra.

Bland tropisk fruktighet och botrytis fanns ett drag av bränt socker eller karamell eller något liknande som gav doften ett intensivt djup. Smaken var lång, balanserad, integrerad, intensiv... Söt, naturligtvis, men absolut inte sockrad. Drag åt halvsöt, snarare. Som med många riktigt stora viner finner jag det svårt att plocka ut enskilda beståndsdelar och dissikera - det här var rasande bra och fantastiskt gott, helt enkelt! Saknade möjligen den sista wow-faktorn för att slå mig till marken och låta mätaren gå upp till 100, men det känns nästan förmätet att ha invändningar... 98p (+).

1999 Chateau d'Yquem var märkbart yngre, och alltså också märkt av ägarbytet. Vinmannen berättade om sitt besök på godset i samband med LVMH:s övertagande och hur man då medvetet annonserade sitt stilbyte. Mer frukt, mindre botrytis, mer sötma... Mer lättillgänglig, omedelbar och mindre lagringskrävande. Mindre ek. Visst lyckades man med det... Till skillnad från 90:an är det här lätt att hitta olika beståndsdelar i den yppiga doften. Saffran, aprikos, ananaspastill, vanilj... doften är verkligen stor! Smaken likaså; maffig, söt, fruktdriven, viss botrytis... men... lite (törs man säga det?) kladdigt är det väl? Lite ... påträngande? Häftigt vin, men inte alls lika elegant som 90:an, och jag tror inte heller att nio års lagring kommer att fixa det. 92-93p.

Till ostarna blev det naturligtvis portvin! 1955 Graham's Vintage port lämnade ingen besviken, med en doft full av fokus och balans, lakritstoner, fikon och katrinplommon; och en smak som fortfarande innehöll en del "färsk", fräsch frukt - inte bara torkad dito. Det är sällan jag haft förmånen att prova två så mogna port så nära varandra i tiden, men självklart drog jag olika paralleller och jämförelser är jag nu fick chansen. Förutom den färskare frukten upplevde jag Graham's som något torrare. Den var något av en slow starter för mig och växte till sig efterhand i glaset, men jag kan inte entydigt säga att den var bättre än den fantastiska 66:an från förra veckan. Stort och fantastiskt bra, alldeles lysande port var det dock, och den fanns med i min Mission Summary Report om kvällens bästa vin; dock precis utanför pallen... 95-96p.

Likt sin franske förebild avtvingade oss Vinmannen strängt besked om "kvällens vin" från var och en. För mig var det 1989 Chateau Latour och 1990 Chateau d'Yquem som stod ut mest, med madeiran som runner up. 1955 Graham's och 1959 Pontet-Canet var andra höjdare. Eftersom jag i grund och botten är en Pauillac-kille kved jag fram "Latour!" när Vinmannen vred upp armarna på mig och ville ha ett och endast ett vin. Egentligen omöjligt att välja, naturligtvis, men kul tankegymnastik...

Efteråt väntade en skön stund på terrassen utanför tillsammans med övriga gäster, en kopp kaffe och en cigarr som Vinmannen frikostigt erbjöd efter maten. Det blev en skön nedvarvning som gärna fått vara längre. Tyvärr hindrade tågtider mig från att i lugn och ro röka färdigt cigarren, men det var inte utan ett visst mått av välbefinnande jag traskade ned mot Gävle Central.

En fantastisk kväll, alldeles lysande på alla sätt och vis. God mat, fantastiska viner, trevligt sällskap, goda samtal... och så Vinmannens omtänksamma och kunniga värdskap ovanpå allt, alltid beredd att krydda anrättningarna med anekdoter från vinvärlden! En höjdarkväll att minnas för livet, helt enkelt!

batailley -82, fonseca -66 m.m....

Äntligen börjar sommaren närma sig! Dags att summera ett intensivt verksamhetsår (ja, även om jag inte tillhör skolvärlden känns det som om verksamhetsåren löper läsårsvis...) och dra upp planer för nästa. Tillsammans med mina närmaste medarbetare och kollegor avsatte vi ett dygn för detta, och jag övertalade dem att förlägga tiden i Uppsala... Med promenadavstånd från konferensanläggningen var upplägget givet: konferens under dagtid och på kvällen promenad hem till mig för matlagning och viner. Jag har länge sett fram emot en chans att skänka lite insikt om mogna viners speciella charm till dem, och nu fick jag tillfället!

När troppen anslöt (jag hade smitit hem i förväg) väntade jag med ett glas Jacquart Brut Mosaïque 1996 (mg) och snittar med sikrom. Vinet var åt det fylliga, nötiga, rödäppliga hållet; balanserat och mycket gott. En Rotari Riserva 2005 rycktes upp för att åka ned i den Créme Ninon som kollegorna färdigställde, och jag passade på att göra en enkel jämförelse. Champagnens större bredd, djup och längd framstod smärtsamt tydligt. Ingen tokhöjdare, inte helt olika Palmer -96 och kanske till och med litet bättre. Champagnehuset hör normalt inte till Juhlins favoriter, men i det här vinet hittar han hela 88p (100). Låter rimligt.

Till soppan - som toppades med en saffranshalstrad pilgrimsmussla - serverades Trimbach CFE 2000. Underbar, komplex doft med tydlig mognad; skiffer/petroleum, bivax, honung och en riktigt bra avslutande syra. det här vinet har ju ibland kommit med besvikelser under korken, men så icke nu. En av de bättre CFE jag provat (83:an dock i eget, ohotat majestät...).

Till hängmörad entrecôte, gåsfettstekt rattepotatis, timjansky och bakade tomater kom så två bordeauxer på bordet. En minivertikal skulle hjälpa kollegorna att inse mognadens betydelse, och som den gjorde det! Chateau Batailley är inget stort slott, men en habil 5 cru från min favoritkommun Pauillac. Deras 2001:a har provats många gånger och är skön, hyfsat drickfärdig, klassisk näsa och i munnen ett finkornigt vin med drag av kaffe, korint och ceder. Det var dock inte småskit i andra ringhörnan den här kvällen. Den mytomspunna årgång 1982 visade sig från sin allra bästa sida, och skojade bort det yngre vinet till en bekväm utklassningsseger. Doften dominerad av mogna toner av höstlöv och tobak; lång medelfyllig till fyllig (!) i munnen med en del torkande fruktdrag utöver redan nämnda inslag. Spontana uttryck av jubel kantar noteringsblocket, vilket brukar innebära "svårdefinierad perfektion". Otroligt bra vin, perfekt kondition, mognad till oemotståndlig elegans...

Broadbent är också lyrisk, och ger i april 2001 vinet fyra stjärnor och bedömningen "Dependable as always. Now fully mature, its bouquet unravelled deliciously; sweetish, chewy, good length, dry finish."

Mycket nöjd så långt väntade ostar och (kanske) kvällens allra största vin... Fonseca Vintage Port 1966 blommade ut i något som jag knappt trodde var möjligt. Ett av mina allra bästa portvin någonsin! Torkad frukt, nötighet, lakrits och ett totalt fokus - helt utan minsta orenhet! Vilken kraft, elegans och balans! Kamraterna var lika lyriska som jag, och även hustrun (som jag försåg med ett glas i sin exil framför TV:n på övervåningen) instämde förtjust. Fantastiskt bra!

En vaniljpannacotta med vanilj- och amarettobakade tropiska frukter fick sällskap med en som vanligt stabil Chateau de Malle 1998, som tjänstgjort förtjänstfullt som husets sauternes det sista året.

En otroligt trevlig middag, med viner som visade sig från sin allra bästa sida konsekvent. Sällan har jag blivit så positivt överraskad av flaska efter flaska en hel middag igenom... Särskilt roligt när man vill övertyga nybörjare på området!

1988 Taylor's Quinta do Vargellas Vintage port

Till kronprinsessans bröllopsmiddag på TV:n och efter väl förrättat värv under dagen får en stadig dos portvin och ostar utgöra sällskap och belöning. Kungligheterna trakteras en vinmeny värdig en hårt inbiten frankofil - bra där! Hustrun är på egen vift och serveras - enligt uppgift - "vinare från nya zeeland, hon är fullt nöjd". Må så vara... Här blir det alltså portvin.

1988 Taylor's Quinta do Vargellas Vintage port (hlf) har provats ett par gånger förut. Det har levererat bra, men kickades i rumpan av 1995:an härförleden. Den här flaskan känns på många sätt yngre än sina två föregångare, och det är - lite förvånande - till dess fördel. En fruktighet präglad av plommon med toner av lakritsrot; naturligtvis torkade frukter som fikon också, men inte lika dominerande som tidigare buteljer. Bra balans, rasande trevligt vin och en synd och skam att det var sista flaskan!

Och alldeles oavsett om man är rojalist eller republikan så finns det skäl att gratulera två människor som väljer kärleken... Brudparets skål!

1983 Chateau L'Enclos, Pomerol

En helg som krävde något bättre i vinväg. Dags att gräva i lådan konjärerna förärade mig på födelsedagen härförleden. Dags för något moget... Till lammkotletter, gnuggade med citron och vitlök; "falska kroketter" med timjan och blomkålscréme med rostad vitlök torde väl en Pomerol från 1983 ha något att att tillföra?

1983 är ett år som hamnat lite oförtjänt i skuggan av det storslagna 1982. Det här har visat sig vara en god tumregel för oss som är intresserade i value-for-money-bordeaux - titta efter goda år i anslutning till stora. Det är ingen slump att min källare har mer 2001 och 2004 än 2000 eller 2005...

Som vanligt med viner som nått en respektabel ålder infinner sig ett mått av oro innan korken är dragen. Tänk att ha tappats upp på flaska någon gång när Michael Jackson och Lionel Richie gjorde "We are the world" och sedan sparas till ett enda scenframträdande någon gång i en avlägsen framtid. Och när korken väl dras kommer inget annat än en våt yllefilt ur flaskan... Surt. Så icke denna gång, dock! Så fort karaffen vinifierats och slatten skickats ned i ett provningsglas står saken klar - good shit!

Vinet är ljust och genomskinligt; gränsande till mörk rosé men inte riktigt med bourgognevinets lyster och briljans. Doften är stor, magisk, komplex... Mognaden är ytterst påtaglig, men det är inga uttorkande drag som lösgör sig ur glasets djup. Mörk frukt och plommon blandas med tydlig tobak och jordiga, murriga toner.

Smaken är slank; gränsande till klen inledningsvis. Efterhand hittar den lite mer styrka och blir lång och harmonisk. Fortfarande relativt återhållen, men i sådan balans och med sådan skärpa att de 27 åren framstår som löjliga. Hustrun har lite fler invändningar än jag, men vi enas om att mogna viner är något av en acquired taste och att normala smakpreferenser sätts delvis åt sidan.

Broadbent föredrar Margaux från årgången, och har inga noteringar om vinet av aktuell årgång. Mölstad karakteriserar vinet som mjukt och fruktigt med tydlig Merlotkaraktär. Enligt honom har det 82% Mt och 17% CF. Senare årgångar har omkring 2/3 Mt och resten CS. Det borde ge vissa skillnader...

Tack mina vänner; fler provningar från lådan kommer här så småningom...!

2003 la poja allegrini

På den italienska hyllan har det varit ganska utplockat, men tack vare gruppinköp arrangerade av F&V har den fyllts på under året. En ensam La Poja av det tveksamma året 2003 låg dock i riskzonen när det var läge för något maffigt italienskt vin med kvalitet.

Vinet provades sist för ett drygt år sedan, och intrycken är tämligen konstanta. Stor doft av sura körsbär och körsbärskärnor, mörk choklad och mandelmassa. Lång smak, med bra syra och kryddigt slut. Inte alltför mycket på-tvären-vin, även om munkänslan inte är sådär omedelbart klunkinbjudande. Till mat fungerar det; på egen hand är det inget bekvämt vin. Och för 500 kr flaskan kan jag inte låta bli att någonstans tycka att det saknas en viktig ingrediens - finess...

vinauktion

Dagens Lilla vinauktion innehöll en del intressanta nummer. För oss som inte är gjorda av pengar; för oss som är intresserade av udda, mogna flaskor för konsumtion och samlande snarare än investering är den lilla auktionen många gånger roligare än den stora.

I år hade jag ingen möjlighet att sitta med eller följa auktionen. I stället nyttjade möjligheten att lägga bud i förväg via internet. Risken med det är att man kan få allt man bjuder på, och har ingen möjlighet att sätta stopp när man nått sitt inköpstak. Jag löste det genom att lägga en del rena skambud på några poster som - med lite röta - kunde gå in. Ett par poster lade jag lite större intresse vid och lade bud som låg vid eller inom utgånspriset.

Vid kvällens konferensmiddag surrade det till i fickan och ett sms från auktionsverket bekräftade att jag nu var ägare till tre flaskor Fonseca´s 1966. Totalt ca 1300 kr styck, vilket känns rimligt. FRW tar 96£, och då skall den skeppas hem. Blir nog samma pris ungefär i slutändan. Nu kan hur som helst brorsan komma på julbesök igen...!

Vinmannen var naturligtvis där, och hittade lite mellankrigsbordeaux. Pokermannen nöp några bourgogne från sin position bakom datorn i hemmets vrå. Allt var sig med andra ord likt!

2007 kevin arnold shiraz

Jag har haft en del bad wine encounters på sista tiden, och inte inspirerats till blogginlägg. Det är ju alltid roligare att skriva positivt än negativt... Och då menar jag inte lustmorden till ankelsågningar som kan vara riktigt uppfriskande att skriva, utan mer de där noteringarna där man bara upprepar sig och längtar efter slankare vin, mer syra, mindre sötma, mindre alkohol. Det blir till slut tröttande både för läsaren och en själv.

En Santa Duc Gigondas Prestige des Hautes Garrigues 2006 fick därför passera oanmäld. Antagligen ett bra vin, någonstans, men... nästan odrickbart i sin mäktighet. En Lindemans Bin 50 2009 som hustrun smugglat in i bruksvinshyllan och som till nåder plockades fram till grillning häromveckan borde renderat en sågning, men var för oengagerande i sin uselhet (sorry, darling...).

Samma öde höll på att möta den Kevin Arnold Shiraz 2007 som jag fick i senkommen present från ett par medarbetare. Mäktigt på-tvären-i-munnen-vin med vanilj, rostade fat och massor av mörk frukt parat med omisskänlig sydafrikansk rökighet. Nja, inte min kopp té. Halva flaska får stå i kylen, bortglömd över helgen, tills hustrun tar sig ett restglas framför datorn och jag tänker att jag kan ge det en andra chans. Tre dagar i öppnad flaska - hur funkar det?

Om det är luften eller temperaturen som bidrar mest vet jag inte, men nu är det klart drickbart; fortfarande kraftigt men ändå mer balanserat och nyanserat än tidigare. I eftersmaken går det till och med att plocka upp en del försonande drag av läder och tobak!

Ingen ny favorit, men sammantaget ändå en trevlig bekantskap.

Luftas och serveras svalt, lyder omdömet...!

rosépremiär

Sommaren kom plötsligt i år. Vintern kändes inte långt borta så sent som förra helgen, och nu flödar sommarsolen plötsligt ned och värmer luft, kropp och själ. Middagarna äts på terrassen, och i kväll kände jag djupt och instinktivt för min sommarfavoritmat; sallad på kyckling, rödlök, kalamataoliver, avocado, knaperstekt bacon och den här gången också lite halloumi tillsammans med en ciabatta grillad i ugn med olivolja och flingsalt. Ett franskt, svalt rosévin till det och sommaren finns också på matbordet!

Jag har läst testerna av "årets rosé" ovanligt slarvigt i år, inser jag framför hyllan på Systembolaget i Gottsunda. Mulderbosch brukar väl inte vara skräp... och se här, en italienare, Montepulciano d'Abruzzo - kan vi prova. Om man undviker de allra billigaste borde man väl slippa hallonsaften...? Och där minsann, en ensam provencalare: Domaine de la Sauveuse. För i sammanhanget (vi pratar alltså rosévinshyllan på SB i Gottsunda, ok?) stabila 95 kr så kan man ju hoppas på något hyfsat stilrent.

Och det här är bra! Låt vara att rosé är en vinsort som är extremt påverkbar av x-factors som vackert väder, värme, lättsam mat på terrass, fågelsång, humlesurr... Även så här vid läggdags framför datorn tycker jag att det är ett anständigt försök.

Framför allt är det ett vin; inte sötaktig alkoholsaft utan annan karaktär än slapp frukt. Frisk, mineralig, hallontonad, blodgrapebitter doft med god komplexitet. Lätt, balanserad smak av apelsiner, röda bär och mineral, med bra längd och eftersmak. Helt klart en trevlig bekantskap och ett vin som har potential att dyka upp igen på Konjärens bord. Få se om någon av de andra smakproven kan överträffa...?

1998 terrey-gros-cailloux cru bourgeois st julien

Se så vackert! Vilka köttbitar! Den som inte tror att det är skillnad på välhängt och fettsprängt kött jämfört med de sladdriga stycken man normalt hittar i ICA-butikens frigolittråg har bara inte provat. De här godingarna från Hötorgshallen var smältande möra, och var en perfekt fredagsmysmiddag tillsammans med små ugnsbakade potatisar m.m.

Att vinvalet skulle landa i Bordeaux var ingen högoddsare, och med goda kamrater som försett mig med ett spännande urval att plocka ur av lite mer mognare nummer så var ivern stor att hugga in på nytillskotten... Vi börjar försiktigt; en tolvårig cru bourgeois från hyfsat år bör ha potential att ha mognat ut till något riktigt fint!


Chateau Terrey-Gros-Cailloux är en helt ny bekantskap för mig, men var listat som cru bourgeois superieur innan det nya (2003) systemet drogs tillbaka. I Mölstads gamla bok står att läsa att vinet görs i en klassisk stil och bedöms vara i paritet med en 4-5 cru. CS 70%, Mt 25%, PV 5%. Lätt ekpåverkan. Låter som något för Konjären...

Och visst hittar det hem! Vinmannen har koll på sylarna och vet hur han skall stryka min gom medhårs (bildligt talat; mind you). Det här skriker klassisk bordeaux så att mungiporna far uppåt automatiskt. Mognande doft som blandar cassis med läder, tobak, ceder och höstlöv på ett sätt som får mig att längta efter en öppen Jaguar X-type i British Racing Green och en tur runt ägorna i sen september... Underbart! I munnen har det fantastisk struktur, bra balans och mer än medelgod längd.

Som jämförelse ställs ett glas 2006 Chateau Haut-Canteloupe fram, öppnad i går och då erkänd som en habil bas-bordeuax. Terrey sparkar rumpa med den åtta år yngre kollegan... Plötsligt är Haut-Canteloupe ett ganska endimensionellt vin som mest har besvärande drag av toffee och choklad i doften.

Självklart är jag inte objektiv när jag får ett vin i glaset som träffar mitt smakcentrums sweet spot, så ta mina ovationer med en lagom nypa salt. Det är inte Latour i glaset. Men ett rasande gott och trevligt vin är det, och åter ett bevis på att alldeles för många viner inte tillåts komma upp i sina bästa år...!

Tack, Konjärerna!

restaurang lafleur och valborg

Nya restauranger med ambition - det måste väl prövas? Lafleur slog upp portarna för ett par veckor sedan i helt nya restauranglokaler på östra sidan järnvägen. Men det där med ambition är ju ett tänjbart begrepp. Rafael Löfstedt uppmärksammas välförtjänt med ett fylligt reportage i senaste Gourmet, och uttalar sig om Uppsalabornas preferenser så här:

"Scampi, carpaccio på oxfilé, crème brûlée och panna cotta!" I den miljön är det inte så svårt att höja ribban ett snäpp. Frågan är hur långt det räcker?

Efter hustruns provtitt häromveckan har jag skruvat ned förväntningarna, vilket visar sig ganska lyckat. Det är alltid roligt att bli positivt överraskad än tvärtom. IT-mannen gör mig sällskap och jag inleder med ankleverterrin med kräm på rostade hasselnötter och rivet äpple.

Överraskande snyggt presenterat, och en habil prestation sammantaget. Terrinen mådde bra av några saltkorn; i övrigt klart godkänt. Husets champagne på glas, Castellane, lämnade dock inga märkbara spår. Ganska kort och innehållslös i smaken.

Oxkind med lök, pancetta, champinjoner är sönderfallande läcker i konsistensen med bra klistrighet i skyn. Mustigt och gott. Vinlistan är ju ett bekymmer, dock. Stor slagsida på nya världen och inga årgångar utskrivna. Jag hittar en côtes-du-rhône villages från Chapoutier, Valreas 2007, som får ackompanjera det hela. Servitören frågar om han skall öppna flaskan redan i samband med förrätten, och jag jakar och lägger till att den mår säkert bra av lite luft. Hemma hade jag säkert karafferat vinet en stund, men så dryg vill jag inte känna mig. Skriver man inte ut årgångar i vinlistan så lär man inte ha karaffer på lager... Till min förvåning får jag dock lära mig att:

"Nej, den här behöver ingen luft - den är så ung!"

Nehej... men då så, låt den bara vara...

Om man bortser från det faktum att man mer än fyrdubblar priset på en ganska standardiserad flaska rött tjut så var det helt okej. Vitpeppar och björnbärsaromer dominerar, och det är ett huvudsakligen felfritt vin i sin klass. Drickbarheten är god; det slinker ned utan motstånd och fungerar utmärkt till maten.

Desserter hoppar vi alltför mätta över. Kaffe och konjak avrundar kvällen och destillatlistan innehåller några nummer fler än det standardiserade basutbudet. Alla restauranger som har Léopold Gourmel på hyllan får plus i kanten, även om jag helst sett deras Age des Epices som jag har ett litet kärleksförhållande till. Det blir en Hine i stället.

Sammantaget en restaurang av bra kvalitet. Miljön är modern och lite spejsad, och jag har en känsla av att ljudnivån nog blir hög när det är fullsatt. En modernare och något vassare Peppar Peppar, kommer jag på mig själv att tänka. Hit kommer innefolk med uppknäppta skjortor och tribaltatuerade biceps; korta kjolar och Flustretfrisyrer. Svärföräldrar och 60-årsjubilarer stannar på Suttungs gränd. Det här stället aspirerar på en 8 i UNT:s skala.

Make no mistake, however. Lafleur är inte samma liga - ja, spelar knappt samma sport - som Villa Anna. Måste dit igen snart...

Hambergs är en annan stabil levarantör av kvalitetsmat. Valborg avnjöts traditionsenligt i Slottsbacken. Den här gången var vi bekväma och caterade allt från sagda fiskhandlare. Pokermannen och jag slog till på varsitt skaldjursfat Extravagant som serverades på ett brickliknande fat. Mätta och nöjda blev vi, och Ruinart 2002 sköljde ned hummer, havskräftor och kungskrabba föredömligt!

Glad vår!

2006 produttori del barbaresco

En schysst nebbiolo är en schysst nebbiolo är en schysst... En av vinvärldens mest facinerande druvor som spänner över vardaglig men karaktärsfull till storartad och komplex men aldrig - i min begränsade erfarenhet - är tråkig eller intetsägande. När man så får chansen att bunkra upp på en låda äkta barbaresco för priset till en langhe nebbiolo så slår man till. Årgång 2006 finns inte på SB ännu, men 2004 av samma producent kostar 235 kr...

Många har gillat det här vinet, och jag hör till kön i det här startfältet. Självklart är det inte utan ett visst mått av spänning jag ställer ned lådan med en duns på köksbordet och plockar upp den första flaskan omedelbart. I karaff och direkt i glas; middagen står på bordet (tack, älskling...!).

Inledningsvis är vinet för svalt för att släppa ifrån sig alltför mycket doft, och i början av kvällen är det mer ett mouth-wine än ett nose-ditto. För syror och tanniner påverkas inte på samma sätt av sval temp och kort om luft, och stramhet, syra och strävhet finns det i icke oansenliga mått här. Mums!

Efterhand öppnar det upp alltmer i takt med att syre och celsius stiger. Några timmar efter öppnandet har det underbara fruktaromer av hallon parat med kryddor, lakrits och blomster! Munkänslan är slank men ändå munfyllande, bettet är bra i slutet och eftersmaken lång och riktigt stram. Torr hallonsoda möter Islaywhisky men utan bubblorna...

Just vinets karaktär är värt en extra rad. Det görs inte den här sortens vin på så många ställen, känns det som. Stilen är inte anpassad efter moderna gommar; åtminstone inte för de som i de senaste 10-15 åren följt trenden mot mer alkoholstarka, sötare, kompakta viner. Det här vinet är torrt som krut, surt som rönnbär, skarpt som en katana - och alldeles underbart! Me like!

Det här var alltså riktigt gott nu, så klart prisvärt (stort tack till F&V som administrerat det hela!) och med en antagligen alldeles lysande lagringspotential. Bara elva flaskor kvar...

2005 chateau grand destieu (hlf)

Hustrun är på egna äventyr på en ny stjärna (?) på den Uppsaliensiska kroghimlen; Lafleur. Själv blir det lite laptopjobb i TV-soffan och avslutningen av en halvflaska 2005 Chateau Grand Destieu, S:t Emilion GC. Flaskan hamnade spontant i korgen vid ett besök på Regeringsgatan, eftersom jag generellt är för bättre vin på halvflaskstorlek. Vinet hör till garagisten Jonathan Maltus domäner och består av 74% Mt och 26% CF. Inte en droppe CS, alltså - hur skall det här gå?

Jovars - rätt så bra, ändå. Jag har ju haft en hel del tveksamheter till det moderna S:t Emilion, men det här är ett trevligt vin. Jag är fortfarande lite småtäppt efter förra veckans förkylning, men doften har öppnat upp fint under kvällen och bjuder på söt plommonfrukt, röda bär och fin kryddighet. Smaken är balanserad, trevligt uppstramande och med ett stramt, lite syrligt slut med fina tanniner. Eftersmaken är hyfsat lång. Bra!

Den eviga frågan om prisvärde förtjänar dock här ett omnämnande. Jag var på väg att konstatera något om ett bra vin för sin slant, när jag erinrade mig att det var en halvflaska jag lagt en tvåhundring för. Nu stannar betyget därför på med tvekan godkänt. På den prisnivån hade jag nog väntat mig lite mer struktur.

PS Hustrun var måttligt imponerad av Lafleur, och efter att ha läst på deras hemsida kan jag konstatera att det verkar vara ännu en restaurang i det där segmentet som kommer att få en 8:a i betyg av UNT:s krogguide och är nöjd med det, eftersom högre ambitioner än så aldrig behövs eller betalar sig i den här sta'n... Nå, jag får väl gå dit själv vid tillfälle innan jag dömer för hårt!