2006 produttori del barbaresco

En schysst nebbiolo är en schysst nebbiolo är en schysst... En av vinvärldens mest facinerande druvor som spänner över vardaglig men karaktärsfull till storartad och komplex men aldrig - i min begränsade erfarenhet - är tråkig eller intetsägande. När man så får chansen att bunkra upp på en låda äkta barbaresco för priset till en langhe nebbiolo så slår man till. Årgång 2006 finns inte på SB ännu, men 2004 av samma producent kostar 235 kr...

Många har gillat det här vinet, och jag hör till kön i det här startfältet. Självklart är det inte utan ett visst mått av spänning jag ställer ned lådan med en duns på köksbordet och plockar upp den första flaskan omedelbart. I karaff och direkt i glas; middagen står på bordet (tack, älskling...!).

Inledningsvis är vinet för svalt för att släppa ifrån sig alltför mycket doft, och i början av kvällen är det mer ett mouth-wine än ett nose-ditto. För syror och tanniner påverkas inte på samma sätt av sval temp och kort om luft, och stramhet, syra och strävhet finns det i icke oansenliga mått här. Mums!

Efterhand öppnar det upp alltmer i takt med att syre och celsius stiger. Några timmar efter öppnandet har det underbara fruktaromer av hallon parat med kryddor, lakrits och blomster! Munkänslan är slank men ändå munfyllande, bettet är bra i slutet och eftersmaken lång och riktigt stram. Torr hallonsoda möter Islaywhisky men utan bubblorna...

Just vinets karaktär är värt en extra rad. Det görs inte den här sortens vin på så många ställen, känns det som. Stilen är inte anpassad efter moderna gommar; åtminstone inte för de som i de senaste 10-15 åren följt trenden mot mer alkoholstarka, sötare, kompakta viner. Det här vinet är torrt som krut, surt som rönnbär, skarpt som en katana - och alldeles underbart! Me like!

Det här var alltså riktigt gott nu, så klart prisvärt (stort tack till F&V som administrerat det hela!) och med en antagligen alldeles lysande lagringspotential. Bara elva flaskor kvar...

2005 chateau grand destieu (hlf)

Hustrun är på egna äventyr på en ny stjärna (?) på den Uppsaliensiska kroghimlen; Lafleur. Själv blir det lite laptopjobb i TV-soffan och avslutningen av en halvflaska 2005 Chateau Grand Destieu, S:t Emilion GC. Flaskan hamnade spontant i korgen vid ett besök på Regeringsgatan, eftersom jag generellt är för bättre vin på halvflaskstorlek. Vinet hör till garagisten Jonathan Maltus domäner och består av 74% Mt och 26% CF. Inte en droppe CS, alltså - hur skall det här gå?

Jovars - rätt så bra, ändå. Jag har ju haft en hel del tveksamheter till det moderna S:t Emilion, men det här är ett trevligt vin. Jag är fortfarande lite småtäppt efter förra veckans förkylning, men doften har öppnat upp fint under kvällen och bjuder på söt plommonfrukt, röda bär och fin kryddighet. Smaken är balanserad, trevligt uppstramande och med ett stramt, lite syrligt slut med fina tanniner. Eftersmaken är hyfsat lång. Bra!

Den eviga frågan om prisvärde förtjänar dock här ett omnämnande. Jag var på väg att konstatera något om ett bra vin för sin slant, när jag erinrade mig att det var en halvflaska jag lagt en tvåhundring för. Nu stannar betyget därför på med tvekan godkänt. På den prisnivån hade jag nog väntat mig lite mer struktur.

PS Hustrun var måttligt imponerad av Lafleur, och efter att ha läst på deras hemsida kan jag konstatera att det verkar vara ännu en restaurang i det där segmentet som kommer att få en 8:a i betyg av UNT:s krogguide och är nöjd med det, eftersom högre ambitioner än så aldrig behövs eller betalar sig i den här sta'n... Nå, jag får väl gå dit själv vid tillfälle innan jag dömer för hårt!

bordeaux 2009

Man har bävat och våndats. Man har haft den där märkliga, blandade känslan av att "måtte det bli bra vin" och "måtte det bli skräp så priserna hittar tillbaka till en pre-2005-nivå". Man har anat oråd. Man har räknat pengar...

Domen är inte glasklar och entydig, men ändå tillräckligt skarp. Bordeuax 2009 kommer att jämföras fullt ut med 2005, och det finns en uppenbar risk att det kommer att innebära även prismässigt. Noteringar från en-primeur-tastings signalerar att särskilt Left Bank har gjort bra ifrån sig; Pauillac, St Julien, Margaux...

2009 lacks the homogeneity and consistency of 2005, but it is nevertheless clear that some estates, notably in Pauillac, Margaux and St. Julien, have made dazzling wines which are marginally superior even to their justly-lauded 2005s.

Alun Griffiths MW, BBR Wine Director (12.04.2010)

Läser man sedan Decanter’s noteringar så är det idel lovord över vänstra stranden. Särskilt min favoritkommun Pauillac höstar in beröm. Inte mindre än sex viner därifrån får fem stjärnor (minst 18,5 p); Latour, Lafite, Mouton, Pichon-Baron, Pichon-Lalande och Pontet Canet.

Jag har inte tillgång till Robert Parker’s noteringar – någon som vet när de släpps och har han knystat något ännu…!?

inventering

Efter den senaste månadens ovanligt rika omsättning på källarviner - såväl insättning som uttag - var det dags att uppdatera inventarielistan. Jag för inte slavisk bok, men brukar någon gång per år se till att det excelark jag nyttjar stämmer med verkligheten i vinrummet. Om inte annat ger det en del utrymme för analys och eftertanke.


Jag tror att jag gjort det här förut någon gång, eller om det kanske var i en diskussionstråd hos Frankofilen eller något, men jag hittar det i alla fall inte nu. Well, here goes...:


Antal flaskor: 256 (omräknat i helflaskor; ligger ganska konstant, faktiskt... En del flaskor i "brukshyllan" oräknade.)
Därav rött: 77,3%
Därav vitt, torrt: 4,1%
Därav vitt, sött: 3,3%
Därav starkvin (inkl port): 10,3%
Därav champagne: 4,9%


Antal länder representerade: 8 (Frankrike, Italien, Kina, Portugal, Spanien, Sydafrika, Tyskland och Österrike)
Därav Frankrike: 74,4%
Därav Italien: 13,3%
Därav Kina: 0,4%
Därav Portugal: 10,7%
Därav Spanien: 0,2%
Därav Sydafrika: 0,4%

Därav Tyskland: 0,4%

Därav Österrike: 1,0%


Frankrike (rött) nedbrutet på region:
Rhône: 12,5% (av hela vinkällaren; 20,0% av franskt, rött)
Bourgogne: 1,6% (2,5%)
Sydfrankrike: 6,6% (10,6%)
Bordeaux: 41,8% (66,9%)


Vitt, torrt nedbrutet på ursprung:
Alsace, Frankrike: 3,5% (85,7%)
Österrike: 0,2% (4,8%)
Tyskland: 0,4% (9,5%)


Äldsta årgång: 1970

Yngsta årgång: 2007

Populäraste årgång: 2004

Alla representerade årgångar:
1970, 1975, 1982, 1983, 1988, 1989, 1995, 1996, 1997, 1998, 1999, 2000, 2001, 2001, 2003, 2004, 2005, 2006, 2007

...och så kan man hålla på! Det som slår mig omedelbart (som jag redan visste men som blir smärtsamt tydligt så här) är att jag druckit upp all min vita bourgogne och inte alls ersatt i samma takt. Slarv! Att inte Spanien är representerat med något annat än en halv flaska sherry är också torftigt. Och utbudet av drickmogen bourgogne löjligt. Inget kaliforniskt eller australiensiskt whatsoever efter att jag bränt min enda Opus One i lördags. Däremot hade jag nog gissat på att bordeauxviner skulle ha stått för över hälften av totala innehavet; så insnöad är jag kanske inte trots allt!

Den mest talande statistiken är dock denna:
Andel Gamla världen: 99,2%
Andel Nya världen: 0,8%

Till Nya världens två flaskor räknas då en souvenirflaska från Kina; den som jag kommer att spara för alltid för devisen på etiketten: "Constantly drinking this wine is good to your health!"...

konjärens 40-årskalas

Jaha, så var man fyrtio... Som konstaterats tidigare så har jag ju förmånen att vara född ett år då det gjordes bra vin; i alla fall i Frankrike! De som följt den här bloggen har sett att det då och då ropats in auktionsviner från 1970, och detta har skett med den här middagen i åtanke. Min sjunde regelrätta konjärmiddag, tror jag bestämt (1998; 2000 (Bollinger 1990!); 2002 (Ferreira 1955!); 2005 (Krug 1988!); 2007 (Deutz 1990! Laroche chablis GC 1988 (mg)!).

Tyvärr var ett par av kamraterna förhindrade att delta, men med tanke på mängden buteljer som skulle sänkas under kvällen bjöd jag in ett par ersättare; IT-mannen och Brynäsmannen. Således åtta herrar bänkade sig för en resa tillbaka till sjuttiotalet... Den här gången hade jag skruvat ned ambitionen beträffande antal rätter, och dessutom förberett så mycket jag kunde så att jag skulle slippa tillbringa hela kvällen i köket. Inte mer än fem serveringar alltså. Eller, ja, kanske sju om man räknar granité och ostar... Som vanligt när jag står värd hinner jag sällan prova vinerna med den uppmärksamhet de förtjänar, och anteckningarna blir därför lite summariska. Det kommer därför att handla mer om helhetsintryck än om särskilt detaljerade noter.


Först ut; hummeraladåb med skummande vit sparrissoppa och torkad pancetta som konsistens- och smakbrytning. Aladåben gjordes i portionsformar och gelatiniserad, hårt reducerad hummerfond. Riktigt gott, om jag får säga det själv!




Till detta min enskilt dyraste flaska hittills. Den här babyn ropades in på auktionen i Stockholm i december 2007 och betingade en mindre förmögenhet. Skulle den ha varit i dåligt skick skulle jag minst sagt ha fällt ett par tårar. Bollinger Annèe Rare RD 1970 (mg) serveras öppet.Det låg alltså viss spänning i luften när Vinmannen försiktigt befriade flaskan från folien, vred bort grimman och lirkade upp korken... Ett lovande *pfsssscchhht!" hördes. Första glaset fram, och guldgul flödar vätskan ned och brusar upp i ett fantastiskt skumtäcke. Vilken mousse!

Vinet är fullständigt vitalt, men naturligtvis med en uttalad mognad. Det degorgerades i december 1989, och har alltså legat rejält länge på jästfällningen. 70% PN, 30% CH. Richard Juhlin hävdar att ju senare degorgerade flaskor desto kortare lagring därefter klarar de, men det här var underbart! Smaken domineras av övermogna äpplen men är helt fräsch, och utvecklar efterhand ett större mått av nötighet. Viss oxidation går kanske inte att bortse ifrån, men syran är fantastisk och helhetsintrycket fräscht. Det som inte dricks upp räddas åt eftervärlden och trots omild behandling så står vinet fortfarande upp dag 2, med en mer uttalad nötighet.

Det är inte den största eller mest perfekta champagne jag druckit; därtill är den alltför speciell i sin mogna - kanske något övermogna? - stil. Däremot är det en av mina största champagneupplevelser och det mest personliga vinet under kvällen. Tänk att vara 40 år gammal och ändå så sprudlande och pigg!


Ricard Juhlins omdöme (från mars 1994...): "Årgångens vin. Smaken är något mindre koncentrerad än både -73 och -75, men doften tillhör de skönaste jag upplevt. Aldrig tidigare har kaprifol dominerat ett vin så påtagligt. Husets typiska hasselnötsarom är här också en trogen följeslagare. Ett vin att försvinna in i. 94 (94)."


Queneller på gös (gädda gick inte att uppbringa) följde; dessvärre fastnade de inte på bild men de var klart bättre än mitt förra försök på denna rätt som bara smakade ost. Ett Mannerströmrecept visade sig bättre än det jag prövade förut. Till det två flaskor vitt, båda serverade blint.

Ett yngre vin och ett äldre, var det enda mina kamrater fick veta. Som om inte färgen redan talat om det... Gissningsleken började. "Jag tror det äldre vinet är en 1970..." hördes snart Direktörens fryntliga stämma, och överlät därefter rutinerat åt resten att spekulera. Han hade ju lämnat sitt bidrag, och snabbt förstått temat för kvällen...

Ganska snart - de visste ju i vems hus de var - snävade man in sig på vit bordeaux. Ett tag trodde man till och med på samma vin; dvs en vertikal med ett jättegap. Riktigt så roligt hade jag inte fått till det, tyvärr. Det äldre vinets mörka gulorange färg visade upp en mognad som inte var helt olik den vita rioja från 1976 vi provade i höstas, men då den mest var underlig tyckte jag nog att den här var riktigt bra, trots att epitet som "frysskadad vaniljglass" och "kittost" slungades efter den. Over the top, ja, men drick- och njutbar!

Det andra vinet var en veritabel ungdom i jämförelse. Fullpackad med fat och kraft men ändå i balans. Vid öppnandet ett par timmar tidigare hade den betett sig som ett av Whiskymannens mjödexperiment i alldeles för litet, nytt ekfat - ek, fat, trä, spån så lång näsborrarna nådde. Två timmars vädring i karaff hade gjort den gott, och i stället visade den upp den snyggaste sauvignon blanc-frukten parat med semillon-fetma och riktigt bra fatbehandling. Ett komplett vitt vin som är ett av de allra bästa jag provat och som bedömdes ha åtminstone 10-15 starka år framför sig. Lysande!


1970 Laville Haut Brion är i praktiken La Mission Haut Brions vita vin. Druvblandningen uppges i litteraturen till 27% SB, 70% Sémillon och 3 % Muscadelle. Slottet har anor från tidigt 1600-tal och skall ge långlivade viner.

2005 Pape Clément var ett reservvin som jag kallat in i fall LHB inte skulle vara drickbar. Nu blev det två vita i stället - dubbelt kul! 50% Sémillon, 40% SB och 105 Muscadelle. Finns på ett systembolag nära dig, även i praktisk halvflaska... Vinmannen gissade rätt slott men låg någon årgång fel.

Efter min patenterade, uppfriskande granité på blodgrape, rosé och sichuanpeppar var det dags för huvudrätten och det tunga artilleriet. Två magnumflaskor rött ställdes maskerade fram, och Vinmannen dekanterade och hällde upp.

"1970!" proklamerade Direktören stolt redan vid första sniffen. "Visst är det det!" svarade jag. IT-mannen ångrade att han inte hade fångat ögonblicket på sin iPhone och lagt ut den på YouTube direkt. För ett ögonblick, taget ur sin kontext, hade Direktören framstått som en bättre Broadbent...


Bordeaux, vänstra stranden, fyllde Vinman och Pokerman snart i. "Mellanklasslott" slog Vinmannen fast. Ja, jo... tyvärr hade min budget faktiskt hindrat mig från att införskaffa den magnum Latour som jag egentligen suktade efter. Så, nej, ingen premier cru...

Katt-och-råtta-leken förde oss genom Bordeaux's kommuner. Inte St Julien? Då måste det vara St Estephe! Och då måste det rimligen vara...? Till slut var båda buteljerna avslöjade och avtäckta:




1970 Chateau St Pierre (mg) är ett 4e cru från St Julien som uppges ha stor fruktighet och en dragning åt det rustika. 70% CS, 20% Mt, 10% CF. Vinet upplevdes också som relativt fruktigt och bärigt, efterhand med ett större mått av mognad. Riktigt bra, och en klart positiv överraskning för herrarna. "Det är märkligt hur bra 70-talsbordeauxer från mellanklasslott klarat sig väl, särskilt på magnum!" utbrast en förtjust Vinman.

Broadbent skriver så här: "I have several notes in the mid-70s to mid-80s, and, to my surprise, they read 'lovely, rich, biscuity', 'softness, ripeness, flesh, perfect now' ... **** Worth looking out for."

1970 Cos d'Estournel (mg) var min klara favorit och ett nummer större i allt utom just bärighet. 60% CS, 40% Mt. Mer mognad, läder och tobak, skön balans, harmoni och längd... Kvällens vin (dittills)!

Broadbent: "Bruno Prats' first vintage at Cos. A mass of notes, all good, though tannin much in evidence; several in the 1990s, most detailed at a Cos Master Class at Christie's: lovely rich colour; serenely mature bouquet, 'candlewax'; despite its self-evident tannin, gentle, lovely, crisp and no sign of decline ... **** "


Till detta åt vi - inspirerade av mitt besök på Spondi i höstas - vaktel fylld med en blandning av anklever och fräst kalvfärs tillsammans med en tryffel-/madeirasås och stekta svartrötter. En orgie i brunt. Jag måste säga att jag var riktigt nöjd med den här rätten; inte minst dess vinvänlighet var enastående. Till mognande bordeuaxer satt det som hand i handske!



Så här dags på kvällen var det dags för underhållningen. Tillsammans med påfyllningen på huvudrätten (tolv vaktlar till åtta herrar var ganska lagom - de är inte stora de där fåglarna...) kom en ny karaff på bordet. Ytterligare ett blint vin för herrarna att gissa på.

Direktören tänkte hojta "1970!", men svalde utropet. Även han anade ugglor i mossen. Det här såg yngre ut; mycket yngre... Vinmannen och Pokermannen skruvade betänkligt på sig, medan whiskymannen plötsligt sken upp: "Det här var mina grejer!" Ungt, fruktigt, balanserat och med drag av mynta... Redan där borde de ha anat oråd, men det irrades omkring en del i det "moderna St Emilion - men det är ju Cab...?" och "...atypiska årgångar - kanske 2003?". Men var kunde vi vara!? Då släppte jag bomben:
"Det här vinet är 22 år gammalt..."

Vinmannen ramlade bakåt, Whiskymannen log, Direktören kämpade för att behålla ett värdigt lugn, Brynäsmannen dolde förvirringen bakom en mask av självklarhet, Raketingenjören såg klentroget omväxlande på mig och vinet medan IT-mannen och Pokermannen simultant och koreograferat höjde varsitt förvånat ögonbryn.

Vinmannen fann sig först:
"En 1988, alltså!?"
"Korrekt."
"Sån't här vin gjordes inte i Bordeuax 1988!"
"Alltså är vi...?" *flämt* Det gick en susning runt bordet efterhand som det gick upp för var och en. Den outtalade frågan hängde där, nästan som om ingen vågade ställa den. Whiskymannen konstaterade till slut torrt och med frågande ton - och inte utan ett uns av förnöjsamhet:
"Kalifornien eller Australien?"
Gissningarna började hagla, och det gjordes utflykter till såväl Sydamerika som Sydafrika, men likt en Sten Broman i Kontrapunkt ledde jag dem mot målet. Ett av de få Nya Världen-viner som skulle finna plats på en frankofils bord måste ju ha tydlig inspiration av en fransos, eller hur...?





1988 Opus One lurade upp alla på läktaren en god stund, och det gav mig underhållning väl värd den slant det betingade på auktionen i höstas (där den gick under inropspris). 84% CS, 5% CF, 6% Mt, 2% PV och 3% Mc. För mig var det en spännande bekantskap och det bästa kaliforniska vin jag druckit. Förvånansvärt ungt, även om dess mer ålderstigna medkombattanter naturligtvis framhävde dess relativa ungdom. Riktigt gott, men en bit upp till Cos nivå. Visade att Bordeuaxskåpet ska stå i Frankrike...

Efter lite rödvinsvänliga ostar var det dags för dessert. Aprikossufflén var tyvärr lite för lös, men reste sig snyggt. Dessvärre var också det medföljande vinet en smula trött. Sauternes från 1970 ger inte riktigt lika många alternativ att gissa på, och vi stannade snabbt vid Rieussec 1970. Uttrokande sötma, nästan hjortronlika aromer med lite bränt socker i bakgrunden - märkligt nog bättre efter fyra dagar öppnad i kylen! Hustrun smackar belåtet i kväll: "Gott!" Broadbent har provat och noterar: "Good but lacking botrytis ... Most recently, having gained more colour, still sweet with a lovely flavour".



Så kom roquefort och st agur på bordet, och till det naturligtvis portvin. Och visst var det en 1970... Fonseca visade sig från sin allra bästa sida, med nedtonad eldighet, kraft och elegans i förfinad harmoni och drag av fikon, lakrits och finkonkärnor. Broadbent säger: "...sweet, full-bodied, rich, ripe, fleshy, with fruit and grip". Pokermannens mustasch krullade sig ett extra varv av förtjusning. Kanske kvällens vin? Definitivt med tid framför sig; min andra flaska får ligga i tio år...!


Vi vore ju inte en konjaksklubb om inte detta destillat avslutade middagarna. Efter idogt letande hade jag hittat en årgångskonjak från födelseåret. 1970 Maxime Trijol var en behaglig upplevelse och upplevdes som ovanligt sammansatt och komplex för att vara vintagekonjak. Dessa kan ju annars lätt bli lite ensidiga och tappa i finess. Ingen rancio, dock, och inget annat som avslöjade något exceptionellt. Good stuff, men föga originellt.

I goda vänners lag förflöt så kvällen och halva natten, och det var inte utan att ett visst mått av välbefinnande infann sig någonstans längs resan... Hur sammanfattar man då en sådan kväll och natt? Omöjligt, egentligen, mer än att jag är som helhet otroligt nöjd med tillställningen och de viner vi fick uppleva. Något vin var väl mer intressant än riktigt bra, men många levererade över förväntan.

Och den underliggande tanken bakom hela arrangemanget - att visa 40-åringars vitalitet och kraft - känns bevisad och fastslagen. Liksom att bordeuax görs bäst i Bordeuax; föga förvånande...

Tack goda vänner för gott sällskap och uppvaktningen (se post nedan) som säkerställer många njutningsfyllda stunder i framtiden!

sköna vänner...

Lätt utmattad efter en tredagarssittning är det alldeles för sent att skriva en vettig post om alla fantastiska och spännande viner gårdagen innehöll. Tredagars? Ja; en dag handla/laga, en dag laga/äta, en dag diska/städa... Så mycket kan jag i alla fall säga att jag är mycket nöjd med helheten, och att inget vin var defekt om än ett par hade mognat förbi sin peak.

Det är ett skönt gäng, konjärerna, även om vi saknade ett par kamrater och fick förstärkning av såväl IT-mannen (uppgraderad från hangaround till prospect under kvällen!) som Brynäsmannen. Inte minst den omsorgsfullt paketerade gåvan som jag uppvaktades med vittnar om deras stil.

En låda högklassig bordeaux, med någon hedersfransos (portvin) och en armagnac från födelseår och med namnad etikett! Vilka killar!

Trots mina ansträngningar lämnade de alltså huset mer välfyllt med bordeaux än när de kom; en bedrift i sig!

Mer info kommer...

2006 chateau haut canteloup

På jakt efter lite bruksviner häromsistens stannade mina ögon på chateau haut-canteloup. En 100-kronorsbordeuax som jag inte provat? Än mer intressant blev det när jag såg att årgångarna var blandade på hyllan; där fanns både 2006 och 2007... Dags att passa på; enligt principen "ett bättre år med mer mognad slår ett sämre och yngre år" kunde det ju inte bli helt galet...

Vinet har inte alls fått den uppmärksamhet även ett hundrakronorsvin förtjänar. Med krasslig hustru, sprallig sexåring och The Mother of all KonjärDinners coming up i morgon fanns lite tid till kontemplativt sniffande. Nu med en skvätt till läggdags hinns dock en sniffety-sniff med, och det är inte alls oävet. Ganska dov, fyllig doft av cassis, ceder, mörka bär och lite tobak. Munkänslan är lite gles, men eftersmaken relativt lång och behaglig. Det känns ganska så väl balanserat redan, och klart drickbart. För de som gillar mognadsuttryck kan man säkert vänta något år till.

I övrigt har förberedelserna för morgondagen löpt hyfsat hittills. Det lär bli matlagning från förmiddag till gästernas ankomst, men jag ser inga oöverstigliga hinder. Vinerna till middagen har köpts in under en period som är mer än tre år, så visst känns det lite speciellt. Håll tummarna för att korkdefekter och annat otyg håller sig borta i morgon... post kommer!

1995 chateau poujeaux och 2002 mailly grand cru

I födelsedagspresent av äldre bror fick jag häromveckan en flaska danmarksinhandlad Bordeaux. Vad passar bättre än att öppna den på den aktuella dagen? I sällskap av svärföräldrarna och lagom vitlöksspäckad lammstek, ugnsbakade rotsaker och en örtig skysås var det inte svårt att spela ut hela sitt register som Bra Matvin (TM), och här fanns verkligen inget att bli besviken på.

Jag provade en betydligt yngre upplaga (2002) sent i januari, och blev positivt överraskad då. Ett sju år äldre vin från en starkare årgång än -02 borde väl sitta som en smäck nu? Och jo; här är det instant Bordeaux-pleasure från första klunk till sista. Cassis, mogna lädertoner och en whiff av cigarrlåda i doften. Väl integrerad frukt i smaken, bra struktur, fina tanniner men möjligen ett lätt uttorkande drag i slutet som drar åt rödbärighet och syrlighet på ett i sammanhanget inte helt optimerat sätt. Det är ett drag jag helst skulle ha varit utan och som drar ned helheten något, men från en hög nivå! Gissningsvis har det här vinet peakat och är nu - femton år efter skörden - på väg att långsamt packa ihop. Jag anade att det här vinet inte skulle lagras särskilt mycket längre och jag tror att jag hade rätt.

Nu låter det som om jag är negativt inställd, vilket inte alls är avsikten. När det står total drinkability i blocket så kan det inte vara så tokigt... Ett genomgående riktigt gott vin som passade mycket bra till maten och bar fram och kompletterade den utan att pocka på förstafiolen. Tack, bror!

På tu man hand korkar sedan hustrun och jag upp den sista flaskan av champagneprovarlådan jag skaffade i höstas någon gång. Vilken underbar idé att plocka ihop några halvflaskor av för oss svenskar i alla fall mindre kända producenter och baka ihop i ett prova-på-paket! Behovet av halvflaskor champagne i ett hushåll skall inte underskattas...

Mailly Grand Cru Millésimé 2002 beskrivs på deras hemsida som packad med frukter som päron, nektariner, druvor, mandariner. Kanske är deras noter gamla och kanske spelar det roll att jag har en halvflaska. För mig dominerar gula plommon, hasselnöt, toast och ett med ökande temperatur allt tydligare drag av musselskal som till och med gränsar mot hummerkött! I munnen hittar jag gula äpplen, mer toast/brioche och nötter. Bra syra; bra längd. Riktigt gott!

Nu återstår bara att ändra min profil från "närmar sig 40" till "i 40-årsåldern" eller så...

kalaskompetens

I går firade hustrun och jag gemensam fyrtioårsfest. Efter viss vånda om hur, när, var och överhuvudtaget om vi skulle ha en fest så föll valet på cockatilparty på hotell Hörnan; ett av de få ställen i stan som tar sina drinkar seriöst... Idén med ett cocktailparty var att slippa en stel, sittande middag och i stället få tid att ägna sig åt just minglet och drinkarna - de roligaste delarna av en fest! Gästerna uppmanades att komma mätta men törstiga; en egen bar stod förberedd i hörnet av den stilfulla salen där tre sorters cocktails (negroni, cosmopolitan och mojito) skakades av vår bartender för kvällen. Champagne fanns naturligtvis som tillval... Smoking/mörk kostym respektive cocktailklänning påbjöds - allt för att skapa den rätta atmosfären.


Många valde - i likhet med oss själva - att äta ute någonstans innan och komma från middagen direkt till cocktails. Vår middag på Uppsalabornas favoritrestaurang (enligt UNT:s omröstning) Peppar peppar var helt okej, men inte outstanding på något vis. Ankleverterrinen var god men lite intetsägande; lammläggen var fint trådig och portionerna generösa... så visst är det bra mellanklassmat men inte riktigt med de finkrogsambitionerna de säger sig ha. Vinlistan var tämligen begränsad med fokus på nya världen, och all jämförelse med t ex Villa Anna haltar betänkligt...


Timman är sen, men kärntruppen är kvar. Cameo appearance by Konjären och Hustrun!



Ett drygt fyrtiotal gäster droppade in mellan kl 20-21 och många höll sig sedan kvar till långt efter midnatt. Med så många kalaskompetenta människor i ett och samma rum är framgången given. Cigarrfabriksinspektören fick sig en initierad pratstund med Vinmannen om marknaden för handrullade rökverk; kollegorna fick äntligen träffa IT-mannen vars jämförelser om kommunal förvaltning kontra amerikanskt IT-bolag jag brukar nyttja på ledningsgruppsmöten; Direktören hördes smida planer tillsammans med Brynäsmannen osv, osv... Vår bartender hade ett intensivt arbetspass och lyckades skaka ihop 80 cocktails och servera 8 flaskor champagne under de 2,5 timme vår bar höll öppet... Kudos! Att så många minglade kvar och fortsatte nyttja hotellets ordinarie bar till inpå småtimmarna kändes extra roligt.


Nu återstår bara fyrtioårsmiddagen om två veckor för mina kära Konjärer... Vinleveranser från England dök upp i veckan och hämtar sig som bäst i vinrummet från eventuell bottle shock. Nu ber jag en stilla bön till korkgudarna och håller alla tummar jag har. En fyllhöjd var lite i lägsta laget...

1995 taylor's quinta de vargellas vintage port (hlf)

Med hustrun på nöjeskryss till Tallinn kan det vara läge att plocka fram något mumsigt att smutta på till kvällsjobbet framför datorn. Bra, mogen vintage port är ju något av det mest oemotståndliga man kan dricka på egen hand eller till en liten kexbit med ost. Tyvärr är det ont om sådant på systembolaget, och tycker man dessutom att en halvflska kan vara en lagom ranson för två kvällar så blir utbudet diminutivt.

Det var därför till allmän glädje när det under en kort period häromåret såldes halvflaskor av Taylor's QdV av blandade årgångar - till rabatterat pris dessutom! För 150 kr styck fick man därmed möjligheten till det närmaste vintage port-njutning man kan komma utan the real thing. Som ni känner till buteljeras ju single quinta-port normalt när kvaliteten inte riktigt håller för en bred vintage-lansering, men vissa gårdar och lägen fortfarande kan leverera bra grejer.

Jag har tidigare provat 1988:an ett antal gånger till allmän belåtenhet, och var ganska spänd på hur det sju år yngre vinet skulle te sig. Och jag måste säga att jag är smått tagen...

Det finns en brasklapp, och det är säkrast att jag slänger in den direkt annars lär jag glömma bort den; doften känns inte helt fräsch. Den har något lätt unket, instängt, källaraktigt över sig som dock blir bättre efter en tid i glaset. Vinet har inte karafferats. Det är också den enda invändningen.

Övriga doftintryck är djupa, komplexa och lockande. Torkade fikon, bränt socker, salmiak, eldighet... I munnen är det helt fläckfritt; en imponerande prestation! Mognadsgraden är alldeles lagom för det här vinet, som fortfarande bjuder på mörka fruktaromer (söt plommonmarmelad) bland alla fikonkärnor (ni vet när man biter så det knastrar på de små, kulformade kärnorna på julbordets fikon!?). Stor längd, bra balans och härligt uppbackande alkoholsting och syra som bär igenom hela bygget och elegant förhindrar alla snedsteg mot syltträsken... Aaaahh! Jag har druckit ett antal fullvärdiga vintage port som inte levererat i närheten av det här!

Keep your Bacardi breezers, honey - this is the shit!

2005 aldo conterna conca tre pile barbera d'alba

Barbera d'Alba är ett vin jag inte riktigt förstått mig på. Jag har gjort en del sporadiska nedslag och naturligtvis inte forskat mig fram metodiskt på något sätt, så jag har svårt att hävda någon form av expertis. Sometimes I like, sometimes I don't...

Aldo Conterno är ju en seriös producent som inte kräver så mycket närmare presentation vid det här laget. När jag av en slump springer in i en flaska på Regeringsgatan kändes det som läge att ge barbera en ny chans. Den får dock inte de bästa av förutsättningar, utan rycks upp vid hemkomst och hälls på karaff för att genast gå i glas...

Doften har jag inga stora invändningar emot. Den känns typiskt italiensk på något sätt - det är väl de där sura körsbären som sätter sitt märke...Lite kryddor, lite fat och en viss eldighet. En sötspritig ton (romrussin ser jag sedan att SB anger som smakreferens) spelar i bakgrunden. Det är i munnen som invändningarna kommer. Det känns almänt glest, ogint, ganska endimensionellt, vasst och syrligt. Smakerna fastnar i gommens främre del och hela bygget känns väldigt lätt. Vid öppnandet en klar besvikelse.

Längre fram på kvällen har vinet fått lugna ned sig och släpper nu fram mer i såväl doft som smak. Framför allt doften har vunnit mark och är nu riktigt intressant, nyanserad och med en del mognad att sätta emot den första vresigheten. Men även smakmässigt har det gjort klara framsteg. Det är fortfarande syrligt med tydliga drag av röda bär (vinbär/lingon), men eftersmaken har en annan komplexitet och djup och når längre in i munålan med sina mognadstoner. Gott, men ändå inte övertygande.

Om man ska sammanfatta så är jag inte mycket klokare efter det här nedslaget. Jag känner mig lite som när man köpt en ganska dyr bourgogne och inte förstår varför. Further research will be necessary, and this scientists accepts all offers on future fundings...

tjejmiddag!

Min älskade hustru har fyllt 29 igen, för elfte gången...! Svårt att tro, men värt att fira. Hennes önskemål; "jag vill bjuda mina tjejkompisar på en schysst middag som du planerar och lagar!" En alldeles lysande idé, som passade oss båda.


Som ensam kock, med begränsad förberedelsetid och såpass många gäster som tio att servera så gällde det att hålla ambitionerna rimliga och genomförbara. Fotodokumentation och egna smaknoteringar blev också mycket begränsade - i princip blev det ett 16-timmarspass med inköp, tillagning och disk. Läggdags omkring kl 03...








Menyn som serverades blev i alla fall:



Snittar med anklevermousse och äpplegelé
Snittar med taleggio och fikonmarmelad
Hemlagade "chips" på palsternacka, morot och persiljerot
Palmer & Co 1996 (mg)
Fortsätter att leverera bra - varför köpte jag inte ännu fler...!?

Champagnespetsad jordärtskocksoppa med het pilgrimsmussla

Henriot 1996

Mycket gott, tydliga toner av mogna äpplen

Rödtungefilé á la Wedholm
Domaine Laroche Chablis Premier Cru Les Vaillons Vieilles Vignes 2005
Spännande, gott, uttrycksfullt med inslag av bivax och honung

Blodgrapegranité med sichuan- och rosépeppar

Helstekt oxfilé med kantarellasagne, madeirasky och lågtemperaturbakade cocktailtomater
Chateau Giscours 2001
Första flaskorna från en låda inköpt på SB i maj 2006. En korkad av fyra öppnade. Övriga levererade mycket matvänlig, bra, drickmogen bordeaux med tydliga toner av cassis, mocka, korint, ceder, tobak. Bra köp!

Sauternessjudna päron med sauternesgrädde

Chateau de Malle 1998

Husets sauternes håller stilen i den lite tyngre skolan; sötsimmigt med acetoninslag/björnklister i doften och honung och tropisk frukt i smaken. [knasig radbrytning här som jag inte orkar få bort...]

Kaffe (monsun malabaar), chokladtryffel, likörer, cognac, whisky...



Medan jag ägnade timmarna efter midnatt åt att påbörja disken spontandansades det till E-type, Snap! och Dr Alban i vardagsrummet. Glada tjejer på kalashumör var utmärkta middagsgäster och bistod med serveringshjälp emellanåt, tack för det. Sällan har det skrattats så mycket på en och samma kväll i vårt hus, och du var värd vartenda skratt! Grattis, älskling!

gammal kärlek rostar aldrig...?

2004 Chateau la Tour de By - en av vinbloggossfärens första riktiga snackisar. Jag skrev min första post om det i oktober 2007, och det är på sätt och vis förvånande att det finns kvar i butik fortfarande utan årgångsbyte. Det senare verkar dock vara på gång nu, och ny årgång är tyvärr 2006. Hade varit mycket intressant att se vad de gjort av årgång 2005...

På halvflaska (ja, en rest från skidsemestern häromveckan) har naturligtvis mognadsprocessen nått en god bit med det här vinet. De allerstädes närvarande, skönt funkiga stall/svett/skit-aromerna får nu sällskap av lite multnande höstlöv och en lätt sniff läder. Frukt? Kanske kan du hitta ett plommon i botten av gödselstacken om du letar... Mognaden har lossat lite vikter från vinet, för det känns tämligen lätt framför allt i den inledande smaken. Efterhand kommer dock ett bra grepp fram som stramar upp slutet och lägger en behaglig tanninhinna på tänderna. Inte långt, men inte heller utan längd... Behagligt läskande, lättdrucket också på egen hand, men kanske också något uttorkande slut som antyder att resan nedåt börjat. Till maten kändes det lite anonymt, och jag skulle nog helst av allt dricka det till en mildare men mogen Brie de Meaux.

Vinet har i mitt tycke inte varit konsistent under de två och ett halvt år det funnits i butik, men det här var en riktigt behaglig flaska som fick mig att minnas varför hajpen blev så stor den där hösten för vad som känns som en evighet sedan...

fyra halvor och en hel...

Halvflaskor var det sagt, när familjen tog sportlov och lämnade trafikkaos bakom sig för att njuta av snön i stället för att förbanna den. Det ordinarie urvalet på SB är ganska begränsat, men jag fick i alla fall med mig ett urval, av vilka fyra stycken avverkades. Dessutom tillkom en helflaska i Säfsens restaurang en kväll...

Det blir ganska korta noter i kväll, men jag vill hellre leverera än elaborera just nu.

2006 Chateau Chasse-Spleen (? kr)

Serverad till entrecôte med klyftpotatis och bearnaise. Stabil, trevlig, hyfsad frukt och längd; ung, viss strävhet... Ett bra försök, men inget som sticker ut.

2005 Castello di Brolio (165 kr)

Serverad till skidåkar-carbonara... Bra struktur och syra; "torr", örtig smak med sura körsbär, fat och stramhet. Gott!

2006 Castello di Fonterutoli (147 kr)

Serverad till Hyttans överraskande goda hämtpizza. Spännande doft, mer mörkbäriga inslag än CdB, bra struktur och längd men med en extra dimension och bättre balans i mitt tycke. Årgången? Druvblandningen (båda anger små mängder Cab Sauv)? Hustrun meddelar avvikande uppfattning:

"Jag tycke Castello di Brolio var bättre."

"Varför?"

"För det passade mig bättre då...!"

Svårare behöver det inte vara. Veckans vinnare i mitt tycke i alla fall.

2006 Masi Costasera Amarone di Valpolicella (145 kr)

Serverad till ostar. Tung, sötaktig doft utan spänst. Tråkig, sötflabbig smak med brist på syra, struktur och spänst. Förvånansvärt dålig för en amarone. Man kan diskutera stilens fördelar och nackdelar och i viss mån är det kanske en acquired taste, men en bra amarone till ost kan sitta riktigt fint. Det här var inte en sådan. Veckans besvikelse.

Till detta lades också vinet från veckans enda restaurangbesök; en 2007 Saint Joseph från Les Vins de Vienne. Vald för att passa till viltbufféns lite spretiga smaker gjorde dess druvtypiska och ungfruktiga björnbärs-/vitpeppartoner sitt jobb på ett utomordentlig sätt, utan att glänsa.

"Gott, men inte ett vin jag trodde du skulle välja!" var hustruns kommentar. Viss poäng fanns det väl i det, men det finns tillfällen då också ung syrah är välkommen.

Allt som allt en mycket givande och avkopplande vecka! I morgon blir det en dags arbete innan det är dags att vila ut en hel helg igen...!

2007 sattlerhof kranachberg sauvignon blanc

Två inlägg på en kväll... Ja, men hur kunde jag glömma att skriva några rader om kvällens middagsvin? Till en snabbt ihopimproviserad fiskrätt med saffrans-créme fraiche, schalottenlök, persiljerot och äpple plockades en österrikisk sauvignon blanc fram. För en tid sedan provades deras bascuvée från 2008 med gott resultat. Nu var det alltså dags för vingårdsbetecknade Kranachberg, och året blir då 2007.

Sauvignon blanc har ingen gräddfil till konjärens hjärta. De enklare vinerna av den här druvan blir i mitt tycke väldigt enkelspåriga, och dessvärre innebär det att jag drar mig för att gå upp i prisklass. Synd, för det är stor skillnad. Det här vinet bjuder en komplex doft, med inslag av nässlor, tropisk frukt, gröna äpplen, citrus, krusbärskart, grönt te... Associationerna är många! I munnen är det långt och balanserat, möjligen lite lätt men ändå med - för druvan - stor komplexitet. Absolut inget svartvinbärsbladsmonster eller kattpiss-på-krusbärsbuske-stereotyp. Nyanserat. Då flaskan var en gåva känns prisvärdesdiskussionen egentligen ganska avlägsen, men kanske når det inte hela vägen upp till prislappens nivå. Hursomhelst: bravo, Österrike!

Rum Plantation 20th Anniversary Extra Old

Packningen växer i hallen; i morgon bär det av mot Dalarna för sportlov och skidåkning. En tur till Regeringsgatan hanns med på lunchen igår för att plocka upp lite intressanta halvflaskor - bra storlek när man vill vara pigg för skidåkning men ändå unna sig något gott till maten. Utbudet är lite sådär, med en tydlig övervikt på italienare i det lite högre prissegmentet. Vi får se vad det kan sammanfattas i efter veckan...

När jag ändå var där kändes det lagom att plocka på sig en bra skidåkaravec. Mörk rom är en trevlig after ski-drink, och lite på chans fick en flaska Rum Plantation 20th Anniversary Extra Old följa med hem. Plantation-serien från Cognac Ferrand har ju levererat bra grejer tidigare, så varför inte?Provsmakningen ikväll visar sig falla ut mer än till belåtenhet. Det här är en intensiv, söt rom med bra balans. Doften är tung och fylld av kokos, choklad (Bounty!), flamberad ananas, råsocker och fikon. I smaken är den lagom eldig, med bra längd och samma toner av råsockerflamberad ananas i kokos. Jag har provat mer elegant rom, och kanske skulle ett något torrare drag vara till dess fördel, men som sitta-framför-brasan-i-underställ-dricka lär det funka utmärkt. Om jag näns hälla en skvätt i en mugg choklad är jag säker på att det blir en fantastisk kombination...

marcus aujalay på hyllan

Som tidigare har konstaterats lider Uppsala viss brist på rolig matkonst. När Marcus Aujalay återvänder för sitt tvådagars gästspel på Saluhallens restaurang Hyllan samlades vi därför några mat- och pratglada herrar och hoppades på en bra kväll. Redaktören, Direktören och IT-mannen var i högform, och det skulle visa sig bli en lång och sen kväll, för vilken jag i dag pliktar med visst svårmod...


Hustruns rapporter från kvällen innan var positiva om inte översvallande ("han var bättre förra gången..." (vilket var feb 2008, kom vi fram till)), och hon hade också vissa invändningar mot det tillhörande vinpaketet ("den australiensiska chardonnayn funkade inte alls till gösen..."). Så det var med rimliga förväntningar och hälsosam skepsis mot förvalda viner vi bänkade oss vid det alltför lilla bordet...



Vi kunde dock snabbt konstatera att man stuvat om i vinlistan. Chardonnayn hade utgått, champagnen flyttats till gösen och en albariño gjort entré till de första rätterna. Den enda varningsflaggan kvar på listan var en australiensisk shiraz, som jag dock fick smaka av innan vi bestämde oss för att följa det rekommenderade vinpaketet. Mina värsta farhågor om sylt och marmelad kom på skam, när det tack och lov visade sig vara ett vin med viss struktur...





Tolv rätter i små portionsserveringar; here goes... Till varsitt glas inledande champagne (Deutz) plockade vi i oss fänkålssmakande chips med en bearnaiseliknande dip. Helt okej start. Därefter kom laxpastrami med avokado, tomat och koriander (gott, men koriander kommer alltid att smaka diskmedel i min mun...), räkcocktail med salladskräm och grönärtsjuice (riktigt bra; spänstiga räkor också) och tartar på hängmörad högrev med ostronmajonnäs, örter och rågbröd (gott det med, men väl liten portion som gjorde att det var svårt att kunna ta till sig intrycken; en tugga så var det borta...).

En pilgrimsmussla serverad med soyatapioka, lime och chili hade i mitt tycke lite för mycket chili som tog över musslans delikata smak fullständigt och gjorde den mer till konsistensbärare. Burgans Albariño 2008 som följde med de första fyra tallrikarna gjorde sitt jobb men inte mycket mer. Redaktören tyckte att den var klen i smaken, men den kom sig efterhand med stigande temperatur. Citrus, äpplen, lätt oljighet.

Nästa servering kom med en italienk utflykt i form av en liten quiche med karl-johansvamp, tryffelkräm och parmesan, samt en kronärtskocka á la Romana med vitlöksbröd. Quichen var löjligt god; kanske den enskilt bästa rätten. Däremot kändes skockan närmast överflödig och ganska tråkig. Detta åtföljdes naturligtvis av en sangiovese; Poggio San Polo 2006. Gott och typiskt men åter ingen höjdare som tillförde någon extra dimension utan mer bara fungerade som måltidsdryck.

Så kom en gös i ensam majestät, tillsammans med ett glas Deutz Brut Classic. Gös Provencale med citron, vitlök och fänkål lät dessvärre godare än det var. Kanske var det meningen att fänkålen skulle tillföra lite tuggmotstånd och vara texturmotpol till den mjälla gösen, men det funkade inte klockrent min mun. Deutz var dock ett bra vinval till den här rätten (sannolikt bättre än australiensisk chardonnay) och en stabil champagne i sig.

Ankleverburgaren med fikon och russin i portvin var löjligt god, med en rejäl skiva halstrad anklever inklämd i ett miniatyrhamburgerbröd. Claymore Dark Side of the Moon Shiraz visade sig alltså - sitt olyckliga namn till trots - vara ett klart drickbart vin med mörkbärig frukt och angenäm strävhet. Frågan är dock om matchningen var den bästa?

Här följde sedan en liten palaver, där den stackars servitrisen/sommelieren fick mönstra sitt största tålamod med oss. Nästa rätt visade sig dröja, och vi hann tömma våra glas innan det var dags. När hon frågade om påfyllning såg vi chansen att få något mer intressant och utmanande i glasen. Gärna en bordeaux, om de hade? Nej, men en californisk cabernet kunde man plocka fram lite snabbt. Ok, för den här gången då...

Hon öppnade, hällde upp, jag sniffade, smakade och såg hur tre herrar intresserat följde mitt avslöjande minspel. Det gick ganska tydligt att avläsa vad jag ansåg om vinet. Alltså inträffade det som nästan aldrig sker annars; jag skickade ut ett fullständigt korrekt men samtidigt för mig helt onjutbart vin som var fuktdrivet så till den gräns att det bara flöt ut i en sörja. Platt, kladdigt, ryggradslöst... *yeck* Direktören sniffade nyfiket i glaset och hummade instämmande; "jag förstår vad du menar..." IT-mannen tog sig också ett snabbt doftprov och insåg snabbt; milt överseende med min plågsamt europeiska smak; "jaså, en så'n... ja, ja." Kanske minns någon av vännerna vad den hette - jag lade inte namnet på minnet...?

Vid det här laget mådde vi dock alla ganska bra, och såg resten av kvällen an med tillförsikt. Därför; in med vinlistan från systerkrogen Jay Fu's, fram med bordeauxsektionen... nehej; den är uppbyggd efter druvtyp. En bra cab, då...? Mouton-Rotschild, Haut-Brion eller Margaux...? Ett tag leker vi med tanken att ta in en 1 cru; det är inga stora årgångar men de verkar hyfsat rimligt prissatta. Samtidigt står maten och kallnar på bordet nu, så de i sammanhanget unga vinerna kommer inte att hinna få luft. På merlotsektionen hittar jag då en St Emilion GC från -96 - den borde klara en pop-and-pour hyfsat med tanke på mognaden. Den får det bli!

En stund senare kommer sommelieren upp med två flaskor; vinet fanns inte kvar så han har tagit med sig två flaskor som förslag; Latour-a-Pomerol 1999 och Chateau Musar 1996 (!). Ganska vågat, men kul att få förslag och kul med spridning också. Latour-a-Pomerol blev - inte oväntat - valet.

Här var äntligen ett vin som stod på egna ben! Mycket skön doft med tydligt jordiga inslag, mognad och en frukt som snarare drog åt det röda än blå hållet. I munnen var de utvecklade, mognade smakerna med läder och jord tydligt närvarande, tillsammans med röda bär och en plommonfrukt som var tydligast i eftersmaken. Riktigt gott vin, och som naturligtvis stod ut som ett fyrtorn i mörkret... Den oxrygg med hummerbearnaise och pommes frites som fick äran att följa med vinet var också mycket bra, och matchningen om inte lysande så i alla fall stabil.

Bland efterrätterna (citrontartelette med hallon och maräng, karamelliserade äpplen med vaniljkräm och kaksmulor samt chokladkräm med mjölksorbet och rostade hasselnötter) var det ingen som stack ut som exceptionell, även om kanske chokladkrämen i mina ögon var det vassaste kortet. Goldackerl Beerenauslese från Willi Opitz var mycket god därtill, och var kanske det bästa vinet ur ordinarie vinpaketet. Ganska snålt tilltaget glas, dock.

Sedan flyttade vi över till Jay fu's bar för kaffe, avec (A E Dor nr 6!) och sedan blev det visst någon cockatil (där Direktören hade långa och initierade diskussioner med den ambitiöse och kunnige bartendern om cocktailskakandets konst) och sedan - jag vet ej hur - hamnade visst en flaska champagne på disken... Ayala Zero dosage var oerhört frisk ("som att bita i ett äppelkart" prickade IT-mannen ganska träffande...).

Så när alla tåg hade gått och alla klockor stannat var det fyra tämligen fryntliga herrar som tog sig hemåt efter bästa förmåga. Dryga sju timmars oavbruten konversation som rört det mesta mellan himmel och jord och tillbaks igen; ett andningshål för själen.

Marcus Aujalay får med beröm godkänt för sin prestation, och i sammanhanget måste det ses som billigt med en tolvrättersmeny för 600 kr. Samtidigt tror jag att man kunde ha vunnit på att hålla ner antalet rätter lite, och satsa mer på de återstående i stället. Utifrån konceptet och med antalet gäster (ca 200) i åtanke är det dock en bedrift att lyckas såpass väl. Jag ser fram emot hans nästa gästspel, och hoppas att fler Uppsalakrogar tar efter och bjuder in kockeliten till stan - vi är många som är nyfikna...!

vertikalprovning leoville-poyferre

Det finns gränser för vad man får låta passera obloggat. En sjuflaskors vertikal med Léoville-Poyferré är tydligt förbi den gränsen; det här måste förevigas!

Den oförtröttlige Vinmannen driver vidare Gefle Vinkällare där man hyr ut vinfack och då och då och arrangerar provningar med de mest varierande teman. Naturligtvis är många av provningarna mer av mainstreamkaraktär som "Världens vinstilar" och "Amarone & parmesan", men då och då släpper Vinmannen tyglarna och går loss på en provning som han själv skulle vilja gå på... Det här var en av dem.

Vertikalprovningar kan vara vansinnigt lärorika; den här var inget undantag. På många sätt tycker jag att provningen i söndags var mycket väl avvägd; sju flaskor med bra spridning i omfånget är tillräckligt många för att se utvecklingen över tiden, men inte så många att någon kom i skymundan. Alla flaskor fick sin vederbörliga uppmärksamhet. Samtidigt bjöd Vinmannen på en spännande minivertikal-i-vertikalen i årgångarna 88-89-90. Där kunde man tydligt följa skillnaderna mellan närliggande årgångar med tjugo år på nacken - en alltför sällan utövad kontemplation...

Nio förväntansfulla provare samlades i valven hos Gefle Vinkällare. Som vanligt bjöds vi först på ett glas av husets champagne för att friska upp smaklökarna och komma i stämning. En sådan här provning är - åtminstone för mig - inte bara om tabeller, poäng och druvandelar utan mer om tre timmars förbehållslös njutning med andra nördar... Lite champagne är därför en utmärkt start.

Léoville-Poyferré är en andra cru från St Julien. Slottet var lite på dekis under 60-/70-talet, men omkring 1979 tog nya ägare över som ville annat. Därför var det också lämpligt att ta avstamp där, även om det dröjde ytterligare några år innan ryktet började växa. Vinmannen hade valt att inte dekantera något av vinerna, utan öppnade och serverade direkt vid sittande bord. Vare årgång presenterades lagom ingående, med såväl vädernoteringar som parkerpoäng. Att 1990 hade scorat högst undgick ingen, men jag var fast besluten om att inte låta detta påverka mig. Advokaten och jag kan ju skilja oss rätt markant åt ibland, så det skulle inte bli svårt...

Nedan presenteras mina ganska kortfattade smaknoteringar och dessutom - för ovanlighetens skull - någon slags poängsättning, som snarare skall ses som indikation på vinernas inbördes rangordning enligt mig än något absolut tal. Vinerna provades med äldsta vinet först.

1979

Doft: Mogen, svamp, tryffel, animalisk, jord...

Smak: Mer syrlig, tranbär, lite vek, på väg utför

88-89p (83PP "old")

1981

Doft: Inledningsvis syrlig, atypisk, röda bär (lingon/tranbär) bättre efterhand

Smak: Yngre! Bra balans, mogna björnbär, läder/tobak, bra grepp och längd, inte syrlig i smaken, lätt svamp/tryffelton på slutet

91-92p (83PP "old")

1988

Doft: Svartvinbärssaft, björnbär

Smak: Lite vek, bra syra, tämligen ointressant men inte dåligt

90p? (82 PP "old")

1989

Doft: Lite lik -88 inledningsvis, saftig och bärig med inslag av svarta vinbär

Smak: Bra frukt, bra grepp, bra längd... Bra!

92-93p (89 PP "mature")

1990

Doft: Oj! Djup, stor, koncentrerad doft; komplex, inslag av läder, tobak

Smak: STOR, komplex, djup, animalisk, mineralisk... Mums! Lätt mockasniff i eftersmaken (som är lång!)

95p (97 PP "mature")

1995

Doft: Blandning av -88 och -90...

Smak: Koncentrerad, tät, rik, lång, behaglig... men elegant!?

91-92p (ändrades sedan till 92-93p) (90 PP "mature")

2004

Doft: Gräddkola, svarta vinbär, ung

Smak: Frukt, svarta vinbär, gräddkola, omogen, sötfruktig, marmeladig, kryddig...

80-85p idag (oklar framtid - let's hope for the better!) (okänd PP)

Rangordningen var således ganska lätt vad gällde bästa respektive sämsta vin. 1990 var solklart allas favorit, och för en gångs skull var Parker och jag på samma linje. Mina poäng hade sämre spridning än hans, men det skyller jag på ovana vid poängverktyget och en generell fäbless för bordeaux... Efter 1990 var det i praktiken svårt att avgöra mellan 1981, 1989 och 1995. 1995 kändes egentligen kanske som det bättre vinet, men 1981 hade mer personlighet. 1988 var något av en besvikelse, 1979 begynnande övermognad men charmig ändå - sämst i min gom tveklöst den fortfarande babyfeta -04:an. Skall det någonsin bli ett lika balanserat och njutbart vin som dess tjugo år äldre syskon? Jag öppnar inte mina flaskor på fem år till...

Tack Vinmannen och intresserade och kunniga medprovare för en mycket rolig, trevlig och givande kväll. Provningarna på Gefle Vinkällare är verkligen upplevelser i dess bästa mening, och med alla ostar, kaffe och efterrätt som bjuds utöver dessa mognande bordeuaxer så är prisvärdet fullständigt odiskutabelt. Vem vill sitta i en personalmatsal under surrande lysrör och betala 400 kr för att få prova systembolagets amaronesortiment när man kan lägga på ett par hundralappar och i stearinljusens sken i Gefle Vinkällare få prova unika viner med fantastiska ostar och en kunnighet som slår det mesta. Det här inlägget är för övrigt inte reklam; det är ren och skär konsumentupplysning!

2001 pontet-canet och 1996 duval-leroy

Det har - milt uttryckt - varit lite stiltje här den sista tiden. Jag vet inte riktigt varför. En kombination av att nivån för "bloggvärda viner" successivt höjs och vissheten om att skall jag fortsätta utvecklas och lyfta nivån ett eller ett par snäpp så kommer arbetsinsatsen att växa exponentiellt. Och så mycket tid finns inte i någon kalender.

Så bloggen puttrar på i stillsam sjudning snarare än stormkok, men den får väl göra det tillsvidare. Till syvende och sist är ju bloggen min och till för mig. Får jag inte vara egoistisk här så var annars!?

Helgen bjöd på trevlig middag med IT-mannen, dennes hustru strålskyddskvinnan (!?) och barn. Menyn bjöd på avocadosoppa med king crab; rådjurssadel med portvinskokta svartrötter, ankfettsstsekt potatis (mest för de som inte gillade svartrötter), tvåtimmarssjuden skysås och blomkålsskum ur sifon och avslutningsvis vaniljpannacotta med vanilj- och amarettobakade aprikoser och fikon... Ja, att jag såg finalen på Årets kock i veckan som gick kan ha avspeglats i menyn, men sifontricket gjorde i alla fall kidsen nyfikna på blomkål!

Till fördrink och förrätt serverades Duval-Leroy 1996. Jag har lite tappat intresse för att ta detaljerade noter under middagar som inte är till för vinet, utan där vinet är till för middagen. Det var i alla fall riktigt gott, tydlig mognad utan att vara i närheten av övermoget, med toner av gul, mogen frukt (sultanarussin!?). Ett riktigt bra vin, helt enkelt!

Varmrätten beledsagades av Pontet Canet 2001. Vad kan man säga? Ett vin som spelade på de flesta av mina preferenssträngar, men som inte riktigt nådde de högsta höjderna... Rasande gott ändå med finkorniga tanniner och bra längd.

Mer änså tänkte jag inte skriva idag. Jag tror och hoppas att jag återkommer inom kort...

2002 chateau poujeaux

Ibland lönar sig tålamod, och långlagring i hemmet visar sin fantastiska potential. Det förklarande ljuset hette i kväll Chateau Poujeaux, årgång 2002...

Vinet köptes in hösten 2006 för 249 kr. Jag har bloggat om det en gång tidigare, och det är möjligt att jag faktiskt bara köpte två buteljer. Den fick lite halvljumma recensioner av mig i november 2007; gott men kanske inte prisvärt löd det då. Antagligen därför som det blev liggande. Idag känns det här som en flaska som - serverad blint - jag antagligen skulle ha gissat ligga på 4-500 kr-nivån. Minst.

En åttaårig cru bourgeois från ett off-vintageår borde väl vara i fas nu, gick tankegången när jag hittade den ensamma flaskan på en hylla i vinrummet. Och gosse, vilken fas vi snackar om! Cassistonen är fortfarande tydlig men numera klädsamt nedtonad och svept i cederfrack med läderstoppning. En piprökande gentleman spatserar förbi och skvätter plommonsylt av den sträva sorten i sina spår. En klunk av det här elixiret skickar rysningar som fortplantas i expressfart från smaklökar till njutningscentrat. Till en hängmörad biff var det lysande. Till några små bitar comté alldeles magnifikt!

Ska man - för att vara tråkig och saklig - hitta invändningar kan man kanske anföra att vinet kunde ha en något högre densitet, men vad gör det när balansen är så ljuvlig?

Som bilden antyder njöts ett annat mycket gott vin den här helgen. Fortfarande är Cerratis 04 ett fantastiskt trevligt vin (vilket även IT-mannen faktiskt instämde i!), men det får finna sig stå i skuggan av helgens oväntade gigant!