chateau trotte vieille 1998

Efter ännu en hård dag i karljohan skogen - den här gången i sällskap av IT-mannen med familj - var det dags för lite klassisk mat och klassiskt vin. Mina vänner i bloggosfären fortsätter sina botaniseringar i de senaste nyhetssläppen och jämför moderna italienare med varandra, så ibland känner jag mig lite ensam i min stilla Bordeauxlunk. Men jag har svårt att tänka mig något så gott och samtidigt matvänligt som en tioårig Bordeaux av åtminstone medelgod kvalitet! Ni får alltså stå ut med ytterligare ett av mina Bornholmsfynd - Chateau Trotte Vieille 1998; Saint Emilion Premier Grand Cru Classé B.

Slottet räknas normalt inte till de mest intressanta i St Emilions Premier GCC-skikt, och det fanns enligt uppgift de som förväntade sig att de skulle klassas ned vid den stora omklassningen i St Emilion för en tid sedan. Så blev dock inte fallet. Vingården är planterad med 50% Merlot, 45% CF och 5% CS, men i 1998 fanns det en övervikt av Merlot. Året var ju också - enligt Broadbent - något av en split-vintage där tidigt mognande Merlotdruvor klarade sig bättre än vänstra strandens Cabernet Sauvignon.

Vinet öppnas och dekanteras medan svampen rensas. Det får stå öppet i vinrummet kanske en halvtimme, men när middagen ser ut att bli senare än beräknat tillsluter jag karaffen. Jag vill inte överdosera luften och riskera att det blommar över för tidigt.


Redan den första doften i glaset, 1,5 timme efter dekanteringen, får ansiktet att spricka upp i ett stort leende. Hustrun ser också påtagligt nöjd ut. "Ååå, det luktar, det luktar... Vad är det det luktar!?" Tja, säg vad det inte doftar? Jag plockar upp en initial fruktighet som känns större, yngre än väntat. Sedan kommer det på rad intryck som läder, söt tobak, kryddigt trä... I munnen är först och främst balansen total. Så otroligt välpolerat, mjukt men ändå stramt; ingen blyklubba i sammetsfodral som drämmer till utan mer en bestämd smekning i gommen - lika välgörande som att få axlarna knådade med resoluta tag! Och så längden - vilken längd! Frukten finns kvar, men framför allt är harmonin så total.


Det här är löjligt gott just nu, och jag förstår inte varför jag skall hålla på min resterande flaska särskilt länge till. Till en tournedos med gräddig svampsås spetsad med lite konjak och sherry och rårakor satt det naturligtvis otroligt bra, och så här i augustis sista skälvande andetag utnämner jag det till sommarens bästa Bordeuax. Alla som tvivlar på vad mognad tillför ett vin borde tvingas i en flaska Trotte Vieille -98 pronto!

brolio chianti classico 2004

Befinner mig på kursgård i Stockholms kustband. Till middagens hjortfilé rekommenderas Big House Red; ett vin jag aldrig provat tidigare. Vinet består av en blandning av i stort sett alla kända röda druvor. Jag får chansen att smaka av, och känner direkt att det här är inte min likör. För mig kändes det alltför fruktdrivet, modernt och fatat. Inte onödigt sött, men ändå. Jag ber att få se vinlistan. Jo, jag är besvärlig när jag är på konferensanläggningar - jag vet vad de tar betalt och tycker att de kan leverera lite service också. Att alla skall ta deras utvalda vin känns inte självklart.

I listan hittar jag Brolio Chianti Classico 2004 för samma pris som Big House! Lätt val - hur det passar till hjortfilén är en annan fråga... Efter de senaste diskussionerna tänkte jag inte försitta chansen att prova en äldre Brolio.

Jag har dock lite svårt att vid en konferensmiddag sitta och fördjupa mig vid doft- och smakintryck. Låt oss bara konstatera att det är en milsvid skillnad mellan 2004 och 2006. Mörka körsbär, choklad, örter - kanske t o m lite mocka!? Det här vinet hade balans, struktur, ryggrad och en avslutande stramhet som bestående intryck. Rasande gott. Om det är så att två års lagring lockar fram samma egenskaper hos 2006:an kommer jag raskt att investera i en låda. Dessvärre tror jag inte det. Klasskillnad, helt enkelt. Och - behöver det sägas? - betydligt mer up my alley än något stort hus...

viña pomal 2002, chateau bernadotte 1998 m.m.

Hustrun och jag firade igår försenad bröllopsdag med att plocka och rensa 17 kg karljohanssvamp. En höst med Fungi Porcini på menyn är i annalkande... Den planerade bion får ställas in, men ut på restaurang skall vi i alla fall. Den här gången faller valet på den ambitiösa kvarterskrogen Peppar Peppar; ett stenkast från järnvägsstationen men i ett undanskymt läge.

Maten får med beröm godkänt och är klart prisvärd. Det är inte bara tråkiga krogklassiker på menyn utan lite mer uppdaterat käk. Hustrun är mer än nöjd med sitt ankbröst och jag njuter av en smältande, confiterad spädgris. Tyvärr har inte vinlistan samma ambition. Den vänliga servisen låter oss dock prova ett par öppnade flaskor för att bilda oss en uppfattning, och efter inledande skepsis faller faktiskt en rioja oss i smaken! Viña Pomal 2002 är en rioja reserva från Bodegas Bilbainas Jag har varit ganska skeptisk till rioja skall sägas, och minns dem som vaniljpumpade och ganska slätstrukna. Naturligtvis finns vanilj i doften även här, men även frukt (mörka bär), kryddor och framför allt har det en stramhet i avsluthet som jag uppskattar till mat. Gott; inget stort vin men väl anpassat till maten. Kul att få se sina fördomar komma på skam emellanåt!

Till efterrättens chokladbakelse med björnbär och vanilj rekommenderas jag först en Lenz Moser TBA när de inte har något hyfsat portvin, men sedan kommer det fram en Aleatico Candido från italienska Salice Salentino. Helt okänd mark för mig, men friskt vågat och så vidare... Jodå; inte pjåkigt. Lite brända toner av russin och nötter som för mig passar bättre till chokladen än en österrikisk TBA skulle ha gjort.

I kväll var det det middag med svärföräldrarna. De har i förväg lämnat in ett par flaskor Chateu Bernadotte 1998 som legat i deras matkällare sedan resan till Frankrike och Bordeaux 2003. Det här skall bli spännande!

Till förrätt serveras en blomkålssoppa med bresaolachips. Milt och krämigt möter krispigt och lite salt - mums! Efter lite beslutsvånda låter jag korken flyga på en Gonzales Byass Apóstoles Palo Cortado Muy Viejo. Vinet är lagrat minst 30 år i ett solerasystem som startade 1862 för att fira drottning Isabel II:s besök till vingården. En otroligt rik doft av nötter och torkade frukt som för ankarna till tawny port eller madeira, men ändå med den där omisskännliga sherrytonen som avslöjar dess ursprung. Otroligt gott vin, och med tanke på tillverkningstiden måsta man kalla det ett fynd! Finns i bland på flygplatser - håll utkik!

Så var det dags för Bordeaux. Jag korkar ur vid bordet för att lufta i karaff en halvtimme eller så och anta dricktemperatur i väntan på maten. Häller upp en skvätt i mitt glas och doftar - aj, aj...! Ingen bra start för Bernadotte. En svagt stickande doft slår emot mig. Det är inte yllevante och totalridå, men något är definitivt inte riktigt som det skall. Jag ger det en chans i karaffen en stund, men svärfar grinar illa och ber oss öppna den andra flaskan också. Hoppas, hoppas... Jodå - här känns det bättre! Vi får därmed alla chansen att prova två i övrigt identiska viner (samma slott, samma år, inköpta vid samma tillfälle, lagrade i fem år under identiska förhållanden) som beter sig väldigt olika.

Det första vinet känns surt, strävt och allmänt ogint och är nästan helt utan frukt. Det andra beter sig mer som en tio år gammal Haut-Medoc. Även här är frukten fortfarande lite blyg, och jag undrar om lagringen i svärfars matkällare farit riktigt varsamt framt med vinet... Det andra vinet är dock inte defekt på något sätt, och erbjuder bra längd i smaken och riktigt strama tanniner. Sammantaget känns det dock som om det varken erbjuder riktigt mognadstoner eller frukt. Lite stumt, helt enkelt, men fortfarande ett gott vin. Till rådjursstek med svamplasagne och madeirasky höll det riktigt bra!

Till hustruns snart berömda plommonkaka (eg. Karin Franssons...) plockade jag fram ett annat udda vin ur källaren; ett sött starkvin från Kanada! En gåva från en av Drucketkollegorna när vi höll vår Pichon-Lalande-provning här i vintras. Vinet heter Lakeview Starboard och är något så udda som ett "portvin" på Cabernet Sauvignon, gjort på Niagarahalvön i Kanada. Vinet var onekligen mycket spännande, och helt olikt det mesta jag prövat tidigare. Den tydliga svartvinbärstonen stack ut och gjorde det klart att det inte var ett vanligt portvinsförsök i glaset. Även körsbär, mörk choklad fanns där, och sammantaget matchade det efterrätten på bästa sätt. Tack för det, Drucket!

En lärorik helg med lite udda viner. Nu är jag redo att möta arbetsveckan...

chateau musar 2000

Det finns viner som når kultstatus av delvis oförklarliga skäl. Chateau Musar från Bekaadalen, Libanon, är ibland utskällt för att vara ett defekt, volatilt, grovt, klumpigt, surt och allmänt dåligt vin. Lika ofta kan det hyllas för sin egensinnighet, som min husguru Michael Broadbent gör i sin oundgängliga Vintage Wine. "...because the wine is excellent and distinctive, albeit idiosyncratic [ung. "eget"]".

Vad jag förstått av vad jag läst om Serge Hochar är inte kontinuitet och kontroll två av hans ledord. Han förefaller gå mer på magkänsla och anpassning efter årets väder och skörd. Årgångarna kan alltså skifta mycket väsentligt i stil, men utgångspunkten är i alla fall en blandning av CS, carignan och cinsault.

Hustrun och jag har en egen liten kärleksaffär till Musar. Vi drack det gemensamt vid några tillfällen i början av vår relation, särskilt på vår dåvarande kvarterskrog Alex Bakficka, som alltid hade ett föredömligt vinutbud. Innan i kväll var det antagligen mer än fem år sedan jag provade det, och naturligtvis är årgången ny för mig.

Jag skriver dock inget långt inlägg om detta. Gammal kärlek skall inte alltid synas alltför noga i sömmarna... Låt oss bara konstatera att det på ett märkligt sätt lyckas förena mogen Bordeaux med Barolo; torkad frukt, läder och tobak, syror, stramhet... inledningsvis en klister- eller acetonliknande doft som dock vädrar bort efterhand. Smaken är lång, avslutet kryddigt. Särskilt i början av kvällen fångar jag upp en artificiell svart-vinbärssmak; typ Läkerol Cassis eller gamla hederliga Nickel om någon minns den?

Till en entrecote med kantarellrisotto sitter det så bra så det sjunger om det! Jag förstår om det inte tilltalar alla, men jag gillar det. Nostalgifaktorn rubbar dock poäng- och prisvärdesskalan en del, så vi får se om det blir några fler flaskor eller om man skall vänta tills nostalgin kan hjälpa till nästa gång...

brolio 2006

Finare och Vinare konstaterar att vardagen är över oss, och går analogt med detta loss på vardagsvinernerna. Deras besvikelse över trotjänaren Brolio Chianti Classico 2006 gör mig lite fundersam. En halvflaska (det är ju ändå vardag...) plockas fram till en kyckling i ugn inspirerad av medbloggarna, men med den vinfientliga citronen utbytt mot lite annat. Efter att kycklingen brässerat färdigt reduceras vätsan ihop en stund, mixas och spetsas med en skvätt matlagningsgrädde. Tillsammans med couscous en ganska snabb och trevlig vardagsmiddag.



Men det var ju det här med vinet. Brolio har varit ett stående inslag hos oss tidigare. Om det börjar tappa så är det stor skada. Doften ger en del varningsvibbar. Är det egentligen så här Chianti Classico skall lukta? F&V skriver att vinet är 100% Sangiovese, men enligt Ricasolis hemsida är det Sangiovese and a small percentage of complementary grapes. How small?

Jag är ju som bekant känslig för söt frukt, och nog finns det en del sådant här. Söta plommon? Och inte är det lika stramt som tidigare? Körsbären finns där, och en del körsbärskärnor, tillsammans med örtkryddor. Det är inte dåligt, men kanske lite ... jolmigt?


Jag drar mig till minnes en nyligen publicerad artikel i Decanter. Gjorde inte de något om Chianti Classico nyss? Jodå, i augustinumret är det Tuscan special med en stor provning av de senaste årgångarna Chianti Classico. Där får Brolio 2006 hela fyra stjärnor och omdömet: Big, sweet fruit, pronouncedly black cherry. Great acid/tannin balance. A very nice wine indeed. 2008-2012. Huh? Inte känns just acid/tannin balance som det här vinets mest framträdande egenskap? Pratar vi verkligen om samma vin?


Kanske inte. Prislappen indikerar något annat. Enligt Decanter kostar vinet £10.49-£13.99 (motsv 127 - 169 SEK). Ett påslag på mellan 30-70% jämfört med det svenska priset. Castello di Brolio 2004 är med i samma test (som också får fyra stjärnor) och kostar £24.94 eller 302 SEK; nästan på kronan detsamma som i Sverige. En tredje Ricasoli, Rocca Giucciardia 2005 (även här fyra stjärnor), kostar £ 12.97 eller 157 SEK, lite drygt 20% över SB. Kan det vara så att det vin som säljs i Sverige är en enklare batch; att vinet korrekt gjort och bra år skulle kosta runt 150-lappen i stället för 99:-?


Vinmannen ringer påpassligt mitt i maten, och är direkt inne på den linjen. Han jobbade på SB när 2003:an såldes, och rekommenderade den till allt och alla. Nu har vinet rasat, menar han. I stället för ett lockpris som man sedan höjer kan det alltså handla om ett lockvin som man får in i folks medvetande och - inte minst viktigt - i SB:s ordinarie sortiment, och sedan kränger man bort några årgångar med lägre ambition för att hämta hem pengarna. I Decanterartikeln står om årgång 2006:


I found most of the 2006 Chiantis very enjoyable: mainly made in a more traditional style, showing lovely garnet colour, pretty black cherry aromas, and delicious black cherry fruit, with abundant acidity to structure and keep them supple. This is a vintage for Chianti fans to relish.


Låter inte som att man skulle behöva misslyckas...?


Sammanfattningsvis lite av en besvikelse. Kanske skall inte konspirationsteorin dras för långt, men ett sunt mått av skepsis och ifrågasättande är nyktert. Jag kommer dock att ge det någon mer chans och har inte dömt ut det helt ännu.

chateau la lagune 1995 och warre´s vintage port 1985

I helgen var bröderna och jag i vår stuga i Hälsingland för att fira störste brors 40-årsdag. Två nätter med lite skönt vildmarksliv, bra mat och vin och ett maratonparti RISK som i gamla tider...

Hela lördagen tillbringades i fält metandes bäcköring. En fantastisk dag som gav riktig försmak av höst. Kantarellerna var fler än öringen, men det gjorde inte mycket. Den viltskavsgryta med nyplockad svamp som tillreddes i gjutjärnspanna över öppen eld smakade minst dubbelt så bra som den skulle om den kommit på bordet hemma. Att jag som efterrätt flamberade ihop en Crêpes Suzette till kokkaffet gjorde inte saken sämre, särskilt som himlen just då sprack upp mer och mer och solen flödade resten av kvällen.

Sen middag med grillning och ännu ett Danmarksfynd; Chateau La Lagune 1995; 3e cru från Haut-Médoc. Egentligen dumt att släpa med vinet upp till en stuga med alldeles för små vinglas och drickas sent på kvällen av hungriga och törstiga karlar som ville ha käk i magen. Vinet kom inte till sin rätt. Min minnesbild är att det inte riktigt hade samma subtilitet som Potensac, men att det hade mer kraft och ett drag av färska, söta plommon. Fortfarande dock ett elegant vin. Enligt slottets hemsida var sammansättningen detta år 50% CS, 25% Merlot, 15% PV och 10% CF. Kan den förhållandevis låga CS-halten och mängden Merlot bidragit till plommondraget?

Till ostar och en nattmangling vid RISK-brädet serverades så Warre´s 1985. Helt oluftat och inte ens dekanterat... Ett rasande trevligt portvin trots detta, som hade fått en angenäm mognad men som fortfarande hade mycket att ge. En jämförelse med mitt senaste vintage port Graham's 1983 från i juli så var det senare mindre moget och utvecklat och det här vinet mer njutbart för stunden.

Framåt tvåtiden på natten vek vi ned oss, i ett läge där mitt amerikanska imperium börjat naggas i kanten av fullständigt omotiverade aggressioner från den afrikanska kontinenten...

chateau haut bellevue 1998

Vi kastar oss raskt över Bornholmsfynden! I lådan med "blandat franskt" från Rönne lades tre flaskor av Chateau Haut Bellevue 1998, Haut-Médoc Cru Artisan. Cru Artisan? Snäppet under Cru Bourgeois, enkelt uttryckt. Läs mer här for the full story. Slottet blev f ö uppklassat till Cru Bourgeois vid 2003 års omtvistade remake. Flaskorna gick på 98 dkk styck, och mitt mål var att få drickfärdig Bordeaux av anständig kvalitet, inget märkvärdigare än så.

Till rester från gårdagen levererades ett vin med klart mer funk i doften. Här finns animaliska toner, lite stall, örter. Naturligtvis mognadstoner av tobak och läder, men inte lika framträdande som gårdagens vin. Druvproportionerna visar sig vid efterstudier vara hela 55% Merlot, 3% Verdot (Petit Verdot?) och 42% CS.

Efterhand under kvällen kommer även mer kryddiga toner; de örtiga inslagen och sandelträ tilltar. I munnen får man ett ganska slankt vin med nedtonad frukt, tobak, lite stjälkigt, lagomt strävt och med hyfsad längd. Lite spretigt som helhet, men ändå ett riktigt bra matvin och klart värt sina ca 120 sek. Självklart saknar det en del i komplexiteten hos Potensac -96, men det är också en tredubbling på prislappen för att nå dit. Återigen ett bra vin i en klass, prisnivå och stil jag skulle vilja se mer av i Sverige!

För övrigt ägnades kvällen åt rominläggningar. Romtopf på plommon skall förhoppningsvis förgylla några höst- och julmiddagar!

chateau potensac 1996

När vi själva har semester och IT-mannens familj är inne i jobb- och dagiskarusellen igen tar vi på oss att erbjuda lite grillning. Vem vet hur länge till sommaren tilåter det? Det ostadiga vädret gör dock att middagen får avnjutas inomhus.

Ryggbiffar med en lätt improviserad potatissallad och lite sås blev en trevlig bakgrund till ett sponsorvin från Vinmannen. Chateau Potensac , Médoc, är en Cru Grand Bourgeois enligt Mölstad och i 2003 års inofficiella lista nådde det toppnivån Cru Bourgeois Exceptionell. Mölstad påstår att det borde ligga på en 4e eller 5e cru. Vingården är planterad med 60% CS, 25% Merlot och 15% CF och årgång 1996 är enligt Broadbent ett Médoc-år. Tolv års mognad borde vara rätt i fönstret för mig. Bra grejer att vänta sig, alltså.

Flaskan karafferas ca en timme innan maten står på bordet. Jag häller upp en liten provmängd, och letar förvånat efter dofter. Den känns oerhört tillbakahållen, till den grad att jag böjar undra vad som står på. Inget antyder dock någon korkdefekt eller liknande, men nog är det en mycket blyg viol i glaset. Vid middagsdags börjar dock sakerna falla på plats, och vinet växer under kvällen och vecklar ut sig i ett välkänt och av mig mycket uppskattat doft- och smakspektra.

Färgen är mörkt röd med tydligt uttunnande kant. Flaskmognaden har satt sina spår, men inte börjat tegla ännu. Doften - som inledningsvis alltså är i det närmaste obefintlig - kommer mer och mer och innehåller ett komplext, elegant och lätt kryddigt anslag. Det är nästan svårt att ta ut delar ur helheten; läder, tobak och frukt (plommon?) ligger tätt omslingrande om varandra. Hustrun hittar sötlakrits senare på kvällen, men hon är också slav under ammoniumkloriden (eller används det bara i saltlakrits?). Tidigare under kvällen känns faten mer närvarande än senare. Jag kommer på mig själv med att associera till en elegant Bourgogne när jag sitter och sniffar i den sista skvätten framför datorn. Inte för att doften är densamma utan mer för doftkänslan, om ni förstår...?

Det är inget kraftpaket i munnen heller. Mjukt, elegant, balanserat med endast en lättare uppstramning på slutet som för att signalera sitt ursprung. Ett vin som antagligen skulle mått bättre av längre luftning än vad vi gav det, men ändå känns väldigt färdigt och nog skall drickas inom något/ett par år, om man inte gillar medlut.

intryck från bornholm

Bornholm är en förbaskat trevlig ö. Lite blåsig, men på det hela taget charmig, överblickbar och ändå omväxlande. Här finns historia för pappan, konsthantverk och shopping för mamman samt stora stränder och lek- och vattenland för sonen. Men för att släppa den generella semesteralbumskänslan och gå på denna bloggs kärna så finns där också en hel del trevligt i mat- och vinväg.

Skall man försöka summera en veckas vistelse på Bornholm utifrån ett gastronomiskt perspektiv är det oundvikligt att inte kommentera den rökta fisken. Den finns överallt och smakar huvudsakligen rökt fisk. Nog om den.

Vi åt frukost och de flesta middagarna i vår hyrda stuga och lunch ute. Att handla till middagar och plocka upp intressanta viner för provning hemma var inga som helst problem - även de mista snabbköpen hade en ganska så anständig vinhylla. Framför allt i segmentet 100-150 kr så slog de med lätthet mitt stamlokus Systembolaget i Gottsunda. En av de första dagarna sprang jag på följande ensamma flaska och befriade den från ett sämre öde genom att ta hem och dricka upp omgående.

Av de tre Langhe-viner vi druckit den senaste tiden var detta det klart bästa. Det framgick inte någonstans på etiketterna, men jag utgår från att det är 100% Nebbiolo (vilket inte visade sig vara fallet; se kommentarsfältet). I alla fall fördes tankarna till ung barolo, med körsbärstoner, en liten bitterhet, drag av torkad frukt, strävhet och balans. För 120 dkk (ca 150 sek) ett mycket bra köp!

Langhe 2004 från Aldo Conterno

Ett mindre bra köp var 4 cl av Vingårdens Rondo 2006 för 20 dkk. Lite får man tåla i utforskandets tjänst, men det här var det räligaste jag haft i ett vinglas sedan jag var på Gute vingård 2005. Huva! Möjligen kan ett armeniskt (?) vin som direktören släpat med från någon resa och bjudit på ta upp striden, och jag drar mig till minnes ett par klart stygga kinesiska saker från resan dit för ett par år sedan, men på botten-fem-listan hamnar det här i alla fall.

Konjären provar danskt rödtjut. Foto: sonen

Att man sedan tar 199 dkk/flaska och fantasipriset 999 dkk för årgång 2003 gör det hela smått bisarrt. Mina kortfattade noteringar lyder: Syltig, något bränd (?) doft; sötfruktig, lite stickande smak. Sugen? Det fins mycket annat för ca 250 sek jag lägger pengarna på i vinväg...

Lokal mat, lokalt öl...

Vingården hade dock en trevlig servering och den goda smaken att också ha lokalproducerat öl att erbjuda gästerna. Till en Bornholmsk tapas-tallrik smakade Svanekes bryggeris Classic alldeles utmärkt, och deras Mörkt Guld gjorde hustrun så förtjust att vi fick bunkra upp en del innan hemfärd. Detta lilla bryggeri förtjänar en importör till Sverige!

Nästa glada överraskning kom när vi hade vår vackraste kväll på ön. Ursprungsplanen var att grilla, men ett sent omfall gjorde att vi klädde upp oss och strosade ned på byn. En trevlig uteservering av lite bättre slag med fokus på kötträtter blev valet, och vi blev inte besvikna. Flera intressanta viner att välja på, men jag fastnade ändå för en Guigals CdR 2003. Jag tyckte visserligen att 2004 var ett lyft från det varma året innan, men tänkte att det kunde vara intressant att göra ett återbesök och följa utvecklingen. Döm om min förvåning när flaskan som kommer på bordet är från 2000!

Guigals CdR 2000 imponerar inte en fyraåring

Jag är naturligtvis väl medveten om att jag tidigare haft synpunkter på restauranger som serverat annan årgång än de listat, men valde denna gång att bara glatt hålla god min... Att årgången inte var dålig hade jag i huvudet, men framför allt att få ytterligare tre års flaskmognad på ett sådant vin så att säga på köpet kändes som en mycket välkommen bonus.

Åter är noteringarna knapphändiga - vi njöt av den fantastiska kvällen, vinet, varandras sällskap, ett par schyssta bitar grillat kött och en nyanskaffad Musse Pigg-pocket som föräldrarna med varierande framgång försökte simultantolka till svenska. Jag har skrivit mognad, multna löv, frukt - riktigt gott! Och mina nollfyror här hemma flyttas från drick-hyllan till spara-hyllan...

Jag tycker att det ofta är lättare att äta lunch än middagar på restaurang när man är ute och reser med familj. Många gånger kan man ändå få en bra känsla för ambition, nivå, inriktning m.m. genom ett lunchbesök.

Gastronomens clubsandwich

Restaurang Gastronomen i centrala Rönne serverade en snygg club sandwich billigare än ett hamburgermål på Joboland. Och jo, visst är det öns eget öl i bakgrunden igen. En av öns mest ambitiösa restauranger - kadeau - låg precis vid havet på öns södra ände. Med fantastisk utsikt över stormigt hav gick det att få en halv hummer med ett glas champagne för i sammanhanget inte alltför vågade pengar.

Hummer på Kadeau

Ett riktigt snabbköpsklipp hittades också mot slutet av veckan. Chateau Bel Air Cru Bourgeois 2001 för 79:95 dkk (ca 100 sek) innehöll dubbelt så mycket vin för pengen . Jag prickade av hela batteriet av klassisk, mogen Bordeuax; tobak, läder, löven, fortfarande en del cassisfrukt, uppstramande slut, fina tanniner... Needless to say följde butikens sist fyra flaskor med hem til Sverige.

Veckans klipp - riktigt bra, mogen Bordeaux för ca hundringen

Resan avslutades med ytterligare lite trevlig shopping. Två bra vinbutiker hittade jag på ön; dels Bornholms Vinforsyning i Aakirkeby, som bl a hade ett bra Bourgogneutbud; dels Öens Vinagentur i Rönne med ett stabilt urval Bordeaux och Sauternes. Med telefonsupport av vinmannen flankerad av pokermannen inköptes en låda blandat franskt i Rönne med fokus på viner från sent nittiotal för konsumtion i relativ närtid (LaLagune -95, Batailly -99, Monier de la Sizeranne -99 m.m.).

The loot!

Dessutom såg jag - på pokermannens direkta order - till att i Aakirkeby lägga beslag på hela öns allokering av Jadots Chambertin Clos de Béze 2005 (2 flaskor). Sällan har en skatteåterbäring nyttjats så snabbt och framgångsrikt! En rolig detalj var att butiken hade kampanj på Jadots samtliga viner - 10% rabatt på alla. Jag tror inte att vinerna från Béze är vana att ligga med röd prislapp på hyllan...

Sammanfattningsvis en riktigt bra och lyckad resa. Hela familjen var nöjd och belåten när vi i går kväll omsider kom hem. Kylrumsaggregatet verkar ha klarat värmeböljan för ett par veckor sedan och allt såg bra ut när jag kånkade in mina senaste fynd. Varje gång ett av vinerna från Bornholm kommer på bordet så får jag en anledning att minnas ett par sköna semesterveckor - se där ytterligare en anledning att lagra vin!

foton från första veckan av vår roadtrip

Äntligen hemma! Det är svårt att avgöra vad som varit den allra bästa mat-/dryckesupplevelsen under resan, men en del har ni redan fått er till livs nedan. Jag kompletterar dock med några bilder på en del av det provade och redan beskrivna:





Karin Franssons mat på Hotel Borgholm. Lite plottrig, tyckte hustrun, och den där risonikakan förstod nog ingen av oss. Riktigt gott ändå, och som helhet lyckat. Att bo en trappa upp från matsalen är ingen nackdel när man försöker sig på lite fine dining med en fyraåring (snart fem!).



Fontanafreddas Barolo på det ovanliga - och underskattade! - 500 ml-formatet. Kanske lite enkelspårigt, men ändå så matvänligt och uppfriskande. Och kan man tåla en del torkad frukt i sitt vin så...!

Karuizawa 1988 - en ögonöppnande whisky! Japsarna kan mer än elektronik och bilar...

Langhe Nebbiolo från Elio Grassos vingård Gavarini. En ny, trevlig bekantskap. Den andra Nebbiolon från Langhe på kort tid, som skulle följas av en tredje - den bästa... Mer om det när rapport från andra veckan kommer!

PS Den sista Nebbiolon visade sig ju senare vara något annat än Nebbiolo (se ovan)...

på hemväg

Mellanlandning i södra Sverige. I bilens bagageutrymme en dryg låda spännande franska viner. Allt från riktigt, riktigt bra budget-Bordeaux till exklusivaste Bourgogne. I minnet några andra riktigt fina smakuppleveser: bl a en stackars ensam, kvarglömd flaska Aldo Conternos Langhe 2004 i ett snabbköp och en Guigals CdR 2000 på en liten lokal bygrill. En hummerlunch på kadeau och lite annat smått och gott hanns också med. En mycket lyckad resa, inte bara gastronomiskt. Fullständig rapport kommer.

2005 elio grasso gavarini langhe nebbiolo och karuizawa single cask 1988

Ett stopp på ett par dagar i Karlskrona hos Broder E gav ett par intressanta dryckesuppevelser som härmed snabbanmäles...

På fredagen provades en langhe nebbiolo av för mig hittills obekant producent; Elio Grasso. Jämfört med den Fontanafredda vi drack häromveckan uplevde jag denna som mer öppen och fruktig och inte lika stram. Dock - naturligtvis - med klart tillräcklig ryggrad för att stå stadigt på egna ben. Gott!

Whiskyintresserad som brorsan är så förvånades man inte över en parad intressanta destillat som passerade på kvällarna. Ardbeg Renaissance (fruktigare och lite lättare men fortfarande tydlig Islay), Mackmyra DFU (fortfarande mycket ung, lite spretig, mild, fruktig, vanilj...) och inte minst en slamkrypare i Karuizawa Single Cask 1988! Min första japanska whisky, som ledde tankarna till en artonårig Springbank - inget dåligt betyg! Rasande gott i den toffee/nöt/sherryfatade skolan.

Nu drar vi till Bornholm och kopplar ned tillfälligt - vi hörs om en dryg vecka!

1990 fontanafredda barolo på hotel borgholm

Vårt första stopp för lite bättre mat och vin blev på ingen mindre än Karin Franssons Hotel Brogholm, Öland. Efter att ha följt svensk vin- och matmedia ganska noga de senaste tio åren är det omöjligt att inte känna till henne och hennes örtinfluerade kokkonst. White Guide är ofta lyriska, och delade i år ut hela 31 matpoäng (av 35 möjliga).

Att gå på finkrog med en sprallig 4,5åring kräver en del, men med en samlingsvolym Bamse i beredskap går det mesta att hantera. Mest spännande var annars brödkorgen... Själv hade jag kunnat spendera en god stund i den spännande vinlistan med både yngre och mognare nummer, och - som det föreföll vid en hastig granskning - förhållandevis sympatiskt prissatta.

Husets champane är NV Billecart-Salmon som känns som ett säkert kort utan att briljera. Låg lite åt det tyngre hållet, och visar sig ha 40 % pinot meunier, 30 % pinot noir och 30 % chardonnay. Till ammis kommer en friterad lammbräss på belugalinssallad. Mums. Jag förklarar för prinsen att det är ungefär som Chicken Nuggets, och han slukar den lilla friterade klumpen snabbt.

Jag går på gös med spindelkrabbspannkaka som förrätt och blir inte besviken. Inte heller på det ackompanjerande vinförslaget; ett glas 2007 Weingut Bründlmayer Grüner Veltliner. I den lättare stilen men väl anpassat till förrättens delikata smaker och väldigt "nu" - visar att sommelieret inte bara ägna sig år historieforskning.

Varmrätten blir kalventrecote för både hustrun och mig. Problem infinner sig. Jag har ju på senare år blivit alltmer skeptisk till förvalda vinpaket. Även om restauranger av den här klassen förhoppningsvis inte häller upp någon jomig chilenare i glaset så får man helt säker inte det mest intressanta på vinlistan. Jag sneglar på en Pontet-Canet -96 för i sammanhanget ganska blygsamma pengar, men inser att en helflaska för oss när vi har sonen med och redan druckit champagne och vitt vin (jag) kan bli i mesta laget. Bläddrar bakåt till halvflaskorna, och hittar ett hyfsat urval ganska unga flaskor av varierat ursprung. Men vänta... Vad skådas - en Barolo 1990 på det fantastiska formatet 50cl!? Visserligen Fontanafredda, som enligt vissa hade det tufft under 80- och 90-talen, men dock. De viner jag provat av dem tidigare (-89, -96) har levererat så... Och halvliterflaskan är egentligen den ideala dinner-for-two-sizen; i alla fall med lite andra viner före och efter. En vanlig halvflaska blir lite för knapphändig. Fler borde inse detta.

Vinet luftas i öppnad flaska under förrätten, men dekanteras inte. Med tanke på den extremt kraftiga fällningen så kan man ställa sig frågande till detta - färgskillnaden mellan det första glasets genomskinliga, nästan mörkt rosélika ton och det sista glasets ogenomträngliga buljong var i största laget. Doften är dock fantastisk; fylld av de för mig så kära tonerna av moget vin: här finns oba och läder, men framförallt ett helt fat av torkade frukter. Russin, fikon, katrinplommon... Inklämt kan man skönja ett par färska körsbär som kämpar för att synas. Möjligen någon bomton av viol eller ros, men inte särskilt framträdande. I munnen är det långt, slankt, sammetssträvt och klart matkrävande. De torkade frukterna dominerar, men det är inte ett torrt portvin utan något alldeles eget. Det passar utmärkt till maten, om än den invändning man kan ha emot det är att det är alltför endimenionellt. Russintonerna är så påträngande att det är svårt att känna så mcket annat. Smaken är dock mer balanserad än doften.

Hustrun noterar en viss plottrighet i maten. En dutt här, en klick där, en sträng på hörnet och lite pulver där bredvid. Det kan kännas svårt att få en helhetsbild av rätten på det viset. Samtidigt är det vällagat, gott och - inte minst viktigt - med en personlighet som syns i detaljerna. Jag gillar det!

Till efterrätten får vi ett mosctaelvin från Spanien. Ganska anonymt. Hustrun letar referenser från städskåpet ("Ajax badrum... Nej! Vim! Eller...?). Helt okej till mer än godkänd dessert på choklad, hallon och lakrits.

Prinsen sköter sig och får med beröm godkänt. Vi smiter upp på hotelrummet utan kaffe och kraschar i sängarna, en efter en. Godnatt!

PS Bilduppladdning från mobilen till den bärbara är ännu inte löst - foton kommer! DS

blandat småplock från den gångna veckan...

Den första semesterveckan avklarad, och det med bravur. Vädret på topp och familjen hel och frisk och nöjd! Endast en liten arbetsrelaterad dispyt som pockat på uppmärksamhet har förmått kasta lite skuggor över veckan - det är inte alltid enkelt att ta semester...

Lunch i Stadsparken i väntan på clownen/estradören/entertainern (?) Villi, känd för hits som "Pruttlåten" m fl. Konditori Fågelsången är värd ett omnämnande inte bara för goda islatte utan för att de upprätthåller svensk kondistradition på bästa sätt. Smörgåsar och bakelser, och närheten till Stadsträdgården som ett stort plus.

En middag på Svenssons Taverna var trevlig, men det gick ganska snabt att konstatera att öllistan var mer spännande än vinerna. Särskilt om man inte vill ta in en flaska är man ibland hänvisad till sådant bottenskrap att öl känns som enda utvägen. Att jag är hårt fast i vinsnobberiet står utom allt tvivel, men jag tar hellre en Fuller´s London Pride än något chilenskt marmeladvin för 50 kr glaset...

På plats i sommarstugan serverade farmor 70-tals retro i form av grillkyckling med chips. Hm. Av mitt begränsade batteri medtagna flaskor (en överlevnadsstrategi för att klara sig från det sedan åtta veckor öppnade, i uthuset förvarade boxvinet) föll valet på Künstler Kirchenstück Riesling Spätlese 1998. Mycket gott, nästan sauternesliknande toner av honung och aprikos men givetvis mer återhållsam med sötman och en lätt petroleumton i bakgrunden. Smaskens, tyckte alla, och lätt förvånad konstaterade jag hur väl det passade till maten. Det här får det betsäm köpas fler av!

I Hälsingland besöktes Växbo Linframställning, för att fly tokvärmen. Växbo Krog är relativt nyöppnat och har ambitioner. Närproducerade råvaror är ntaurligtvis ett signum, men visst kändes det att stället strävar mot en nivå som antagligen är högre än White Guide anger hittills (omnämnd som "tips", utan poängbedömning).

Min kyckling med lokal get-feta var i alla fall riktigt god. Återigen dock oinspirerad vinlista på glas. En lokal veteöl kändes mer spännande, och satt som gjuten till getosten.

Till grillmiddag med honungsmarinerad fläskytterfilé fick det bli en Langhe Nebbiolo från Fontanafredda. Inget grillvin, men alternativet hade varit misshandlad Opal Springs... Vinet fungerade dock riktigt bra, med sina körsbärstoner och viss strävhet. Till diverse rödvinsvänliga ostar serverades så Ch Tayac 2000, i en ljummen julikväll när klockan drog mot 22 och ingen extra tröja behövdes. Mognadstonerna i detta vin med höstlöv, lite stall, en underliggande frukt och mjuka men tydliga tanniner gjorde ingen besviken.

Nu bär det söderöver. Efter ett par stopp på vägen kommer vi att anlända till Bornholm på söndag. Minst en bättre, svensk krog kommer att besökas under resan ned. På Bornholm hoppas vi också hitta dansk mat och dryck att blogga hem om, och kanske någon intressant liten vinbutik med några obskyra fynd... Tips, någon?

2002 veenwouden classis

Vadan detta!? Konjären på nya strövtåg i Nya Världen? Lägg till en obloggad Zeghesio Sonoma Zinfandel förra helgen och min frankofila läggning kan verkligen ifrågasättas. Med en lite mindre politiskt korrekt blogg skulle kanske något anspelning på den stundande EuroPride-festivalen vara på sin plats, men sådant håller vi oss för goda för...

Nå; förklaringen är ganska enkel - ju fler viner från samma land/område/druva man dricker inom kort tid, desto lättare att göra referenser och hitta likheter. Förra veckans Thelema följs alltså upp på semesterns första dag med en annan sydafrikan.

Jag vet väldigt lite om vinet när vi korkar upp. En julklapp från storebror julen 2006; samma års Nobelfestsvin. Cirka 200:- i inköpspris. 14% alkohol men inga druvsorter eller -proportioner på flaskan. Ned i karaffen med det för säkerhets skull och för att det lite snabbare skall uppnå dricktemperatur. Here goes!

Doften är inte utan Bordeauxlliknande drag, konstateras snabbt. Den befarade sockrade frukrtkompotten uteblir, till min lättnad. Visst; det finns lite fattoner och viss sötfruktighet i doften, men inte så att det tar över. Och då är min tröskel ganska låg. Jag hittar i stället en del mognadstoner; lite läder och någon antydan till torkad frukt. Första timmen besväras vi av något som hustrun liknar vid nagellacksborttagningsmedel, och ja, en lätt stickande, inte helt angenäm doft spretar i glaset. Efterhand tonar det bort och till slut tittar till och med en blyertspenna fram och visar sin nyvässade spets - trevligt! Generellt blir doften bättre och bättre under kvällen.

Smakmässigt hittar jag inledningsvis en balanserad historia byggd på frukt och fat, med bra tanniner och viss längd. Även kaffe/mocka fins där, och jag blir mer och mer övertygad om att det är en Bordeuaxblend i glaset. Så småningom kommer den gröna paprikan fram; samma som i Thelema. Jo, det finns helt klart en likhet mellan vinerna; även syrligheten på tungan tycker jag mig hitta - eller letar jag bara efter den? Hur som helst hålls intrycken fortfarande ihop bättre i det här (yngre) vinet. Man kan tänka sig att det efter ytterligare åtta år kan upplevs lite yvigt.

Sammanfattningsvis är det gott, riktigt gott till och med. Det blir bättre under kvällen och klarar säkert några års lagring utan att tröttna. Jag hittar efter lite letande uppgift om druvsammansättning m.m., och vinet är mycket riktigt gjort på 50% Cabernet Sauvignon, 35% Merlot, 10% Cabernet Franc och 5% Malbec. Fatlagringen har skett på följande sätt: Barrel maturation: 24 months in 70% new, 30% second fill French oak. Rätt brutalt, och starkt att inte låta faten ta över mer än de gör. En intressant upplevelse, och helt rätt att dricka med Thelema i färskt minne. Tack, brorsan!

2000 trimbach riesling cuvée frederic emile

Oroväckande notiser hos Finare&Vinare gör gällande att detta vin kanske redan är i utförsbacken. Och jag som har ett par, tre flaskor på lut. Dags att testa!

Till en hastigt påstekt lubb (fiskdisken är inte längre vad den en gång var när allt rödlistat plockats bort; idel lubb, kolja, sej...) med färskpotatis och resterna av beurre blanc-såsen från i onsdags torde en schysst riesling stå sig väl. Men ack; något känns omedelbart fel i glaset. Det är inte kork, eller...? Doften känns knuten, och något unken eller jordig. Hustrun säger: snus! Smaken är varken fruktig eller syrlig, utan mest ... ointressant. Efterhand under kvällen kommer små trevande inslag av förlupen ananas och mineral in i doften. Känns som om vinet utvecklas, och en del av syran återvänder. Efter fyra timmar i kylskåpsdörren med korken i och intermittenta påfyllningar i glaset så är det definitivt bättre än när korken drogs ur flaskan. Doften är fortfarande återhållen men renare, och syran levererar ett långsamt tilltagande sug i kinder och framför allt på tungan. Citrusfrukter gör sig gällande.

På det hela taget en märklig upplevelse. Antingen är det här lätt smygkorkat och på väg downhill, eller så är det i en rieslingtunnel som jag inte kände till förut i alla fall. Noterna på CellarTracker är också ganska spretiga, men många vill vänta ett par år till på nästa flaska. Ser dock vissa som hävdar att vinet är atypiskt och har lägre syra än normalt.

Apropå kork, vid närmare studium ser den lite väl anlupen ut för endast åtta år. Hmm... Kanske något fuffens ändå? Jag skall försöka vänta något år med nästa flaska så får vi se om det finns något ljus i tunneln - eller om ljuset skall visa sig vara ett mötande tåg...

mission summary report

Trevliga middagar med goda vänner, spännande samtal och gott vin kommer alltid att höra till höjdpunkterna i min tillvaro. Att två gånger inom loppet av en dryg vecka haft förmånen att i lite olika konstellationer genomföra det känns priviligierat.

Vi började denna kväll alltså med NV Bollinger; något IT-mannen refererade till som Psycho-Bollinger. För oss som inte riktigt hängde med i 90-talsreferensdroppandet letade han vänligen reda på nedanstående citat:

"I wander aimlessly around the Puck Building's first-floor ballroom, bored, sipping bad champagne (could it be nonvintage Bollinger?) from plastic flutes..." - American Psycho, Brett Easton Ellis

Förrätten blev alltså en halstrad pilgrimsmussla i grönsaks-beurre-blanc. En snygg, mild och god rätt som passade utmärkt till en mycket mogen, drickvänlig, komplett Veuve Clicquot Rare Vintage 1988.

Halstrad pilgrimsmussla i grönsaks-beurre-blanc

Till lammracks med blomkålspuré och ugnsrostade rotsaker bjöds på inte mindre än fyra röda viner; det fjärde dock mest en kuriositet, enligt Vinmannen. Vinerna serverades blint.

Första glaset: Svarta vinbär, stendamm, ceder i en underbar doft; i munnen även en del kaffetoner. Väldigt nära min preferens, men ändå inte Pauillac. det visar sig - förga förvånande när man vet vad Vinmannen lagerför för stunden - att det är Chateau Rauzan-Segla 1996. Fantastiskt trevligt vin! Helt annat än de moderna frukt- och fatmonster från St Emilion som bjöds förra veckan. Jag anar att Vinmannen vill revanschera sig...

Vinmannen serverar blint

Andra glaset: Spännande, Bordeauxlik doft, men i munnen inslag av i det närmaste torkad frukt, tillsammans med tydliga kaffe- och chokladtoner. Samtidigt en framträdande beska (grön paprika) och mycket tydlig syra i eftersmaken. Inget dåligt vin, men vad är det? Det visar sig vara en helt ny bekantskap i form av Thelema 1994 Cabernet Sauvignon, Stellenbosch, Sydafrika. Vinmannen förklarar att sydafrikanska vinlagara tillåter upp till 15% andra drucor i ett vin utan tat det behöver anges, och att det är vanligt att man tillsätter framför allt pinotage. Övermogna pinotagedruvor är hans förklaring till den i sydafrikanska viner ofta förekommande rökiga tonen (rökta charkuterier...). Det kraftiga syrabettet i avslutningen anser han komma från tillsatt citronsyra i vinmusten; något som används i varmare klimat för att balansera de snabbmognande druvornas lägre egna syrainnehåll. Tillsatta syror integreras inte lika väl vid lång lagring, menar han, och därav den tydliga syran på framför allt tungan. Gott, intressant, lärorikt! Vinet köptes in via vinkällaren Grappe i mitten av 90-talet, och var under en period ett riktigt omsusat vin. Ryktet är tydligen något mindre framstående i dag.

Tredje glaset: Inledningsvis lite blyg doft, men efterhand kommer även här Bordeauxliknande aromer upp ur glaset. Lite fat, ceder, bly... Inte så fruktigt. I munnen kommer en våldsam överraskning; först en närmast sammetsmjuk munkänsla och sedan ett så våldsamt uppstramande avslut att käken i det närmaste vrids ur led! Vad är detta!? Whiskymannen vandrar till Spanien, Redaktören är i Italien... Själv sitter jag och klurar. Vinet är en -95:a, och ändå så känns det ungt, tanninsträvt och med potential. En tioöring trillar ned, och likt en Sherlock Holmes får jag triumferande säga: "Jag har nästan aldrig druckit Tannat-vin, men det här skulle kunna stämma in på det, och i så fall är det antagligen Chateau Montus!" Bingo - roligt att få pricka så rätt ibland! Visst var det Montus 1995, och ett vin som Vinmannen hävdar antagligen är det bästa köpet på vinauktionerna. Prisvärt, gott, matkrävande och fortfarande mycket ungt...


Fjärde glaset: Ett felköp, enligt Vinmannen. Lacoste-Borie 1989 är en övermogen Pauillac som börjat få toner av lingon och tranbär. Fortfarande intressant och inte utan kvaliteter, men tydligt i utförsbacken.

Snygg kork!

Till ostarna var det dags för Graham's 1983. Efter att ha läst en del noter på CellarTracker hade vinet fått lufta i fyra timmar. Trots detta ett ungt vin med framtiden framför sig. Tydligaste skillnaden jämfört med förra veckans Gould Campbell var den senares körsbärstoner, där jag i Graham's fann mer av plommon. Ett mycket, mycket gott vin som jag gärna köper mer av om jag får chansen och lägger undan några år. Broadbent menar att årgången översukggats av 1985 och därför är undervärderad... Notera korken och hur tydligt man kan följa genomfuktningen. Tio-femton år till torde inte vara något problem.

Hallon

Efter portvinet serverades färska hallon med pistagenötter och gratinerad stregasabaionne. Till detta en sauternes, dock väsentligt yngre än sist. Chateau Suduiraut 1998 hade klart mer frukt, högre sötma och högre densitet än Rieussec 1970. Elegant honungs- och aprikoston med lite lagom kraft. Passade mycket bra till desserten och levererade som väntat, även om det inte precis var en av de bästa sauterner jag provat.

The line-up...

Åter en skön kväll, som sagt. Nu återstår disken...!

eftersnack

Tja, gästerna har gått och diskmaskinen brummar. Bästa vinet i kväll kan ha varit Veuve -88, tillsammans med Chateau Rauzan-Segla -96 och Graham's -83. Full rapport kommer i morgon.

många goda viner...

Vinmannen levererar den här gången inte mindre än fyra smakprov, på temat intressanta viner från när och fjärran. Vi har således provat och avnjutit Chateau Rauzan-Segla 1996 (underbar!), Thelema 1994 (spännande, mycket syra), Chateau Montus 1995 (bordeauxlik doft, rejäl trärasp i smaken - mycket gott och underhållande) samt ett bonusvin i form av Lacoste-Borie 1989 (andra vin till Grand-Puy-Lacoste); ett "felköp" av Vinmannen som dock har sina kvaliteter och inte alls är så övermoget som befarat.

Nu - portvin!

veuve clicquot rare vintage 1988

Till en halstrad pilgrimsmussla med grönsaks-beurre-blanc satt detta utvecklade, mogna, storartade vin som en smäck! Mognadstoner, längd, struktur, kropp och balans var adjektiv som flög i luften. Svårare att speca dofter och smaker. Inte riktigt äpplen. Inte champinjoner. Lätt oxidation? Nej, säger Vinmannen, men Redaktörn och jag hävdar lite sherry. Vansinnigt gott. Rödvinerna up next - Vinmannen har dekanterat och serverar blint...