2006 domaine santa duc côtes du rhône les quatre terres

Domaine Santa Duc är möjligen mest känd för sina viner från Gigondas. Det är i alla fall dessa jag provat tidigare. När hustrun och jag var ute på middag på tu man hand (tack farmor!) inför min förestående vecka i Finland sprang vi av en slump på det här vinet på restaurang Lingon. I vinlistan framgick inte producenten, så det var en trevlig överraskning.

Med facit i hand så var det kanske egentligen inte fullt så trevligt. Visst var det ett gott vin, men i mitt tycke alldeles för ungt. Dessutom serverat flera grader för varmt. Jag gjorde inga specifika noter, men de vanliga referenserna till björnbär, örter och kryddor far genom huvudet. Det hade också en hel del tydliga tanniner. Jämfört med t ex Guigals CdR 2004 så saknade det en del i balans; något som jag tror kan sätta sig med lite lagring och rätt serveringstemperatur.

Ingen stor upplevelse men en skön kväll på en trevlig krog med vissa ambitioner. Med en fullsatt uteservering har personalen svårt att hinna med. Det blir långa väntetier... Nu bär det av till Helsinki och förhoppningsvis ett eller ett par stopp på flygplatsens beryktade wine&view bar. Vecka 23-24 skall enligt listan bland annat Pétrus -47 serveras på glas...

vinauktion igen

Det börjar dra ihop sig. Sedan en tid ligger auktionskatalogen på Stockholms Auktionsverks hemsida. Efter en snabb genomläsning så finns det några intressanta objekt; främst på rödvins- och möjligen portvinssidan. Det finns en hel del spännande champagne också, men den brukar kunna bli omotiverat dyr. Feg som jag är vill jag inte gå in i detalj på vad som lockar mest, men om jag inte kan vara där själv igen så skall jag se till att ha försett vinmannen med detaljerade instruktioner och en kasse pengar...!

2002 Philippe Faury St Joseph Vieilles Vignes "La Gloriette"

Efter att ha läst en högst inspirerad och smått rättshaveristisk (?) debatt hos Finare&Vinare angående en yngre upplaga av detta vin så kändes det logiskt att plocka fram just detta till aftonens grillning. Om det nu är samma vin? Läs diskussionerna och avgör själva... Att etiketten på det här vinet var i starkt behov av en uppdatering råder det dock inget som helst tvivel om. Den känns billig, daterad och är delvis oläslig.

Ful etikett, gott vin.

Det här var tyvärr den sista flaskan i mitt förråd. Det köptes för ca två år sedan på ren chans och får betecknas som ett mindre fynd. Årgången är ju svag i norra Rhône vilket jag inte tänkte på i butiken, men om det här är vad monsieur Faury åstadkommer ett svagt år så vill jag genast se vad han gör när vädret är mer gynnsamt! På SB finns nu årgång 2006 av -troligen - samma vin.


Efter en dryg timmes luftning i svalutrymme ställs det på bordet till blandat grillat och hemgjord potatissallad med bl a färsk sparris och körvel. Ingen enkel match för vin, men det här tar sig an utmaningn med god framgång! Färgen är djupt mörkt sammetsröd, men uttunnande i kanterna. Antydan till mognad. Doften hade inledningsvis en del bränt gummi, men övergick efterhand till vitpeppar, björnbär och örter samt lite lakrits. En bränd ton dröjde sig dock kvar vilket matchade grillmaten bra. Smaken bjöd på mer mörka bär och ett långt, pepprigt avslut. Elegant, stringent och utan den syltighet som en del slappa shirazer från nya världen präglas av (ja, en smula dogmatsikt uttryckt, men vaddå?).

Sex år var nog en ganska lagom ålder för detta vin. De mintiga toner av eucalyptus som noterades vid förra tillfället var som bortblåsta den här gången. Om åtta månader till på flaska gjort sitt eller om luftningen vädrade bort detta inslag vet jag inte, men jag sätter nog den här flaskan främst. Gott! Det får nog bli några med den nyare etiketten till källaren...

2002 leclerc briant brut divine

Det här har varit en riktigt bra dag. Familjeutflykt med farmor med besök på Rosersbergs slott och Skeppsholmen. Lunch på Café Fåfängan med vidunderlig utsikt och bra rimmad lax. Hustrun och mor tog ett glas vin (Viña Maipo Chardonnay/Sauvignon Blanc - friskt och svalt och motsvarande de förväntningar man rimligen kan ställa på ett glas lunhvitt), men jag var bilförare för dagen och fick hålla mig till Ramlösan...



Till kvällen blev det melodfestival. Vi är inga ESC-nördar men det kan faktiskt vara ganska underhållande. En sallad med cous-cous och haloumi ackompanjerades av Georg Breuers Riesling som som vanligt levererade.


Därefter följde dagens höjdare - 2002 Leclerc Briant Brut Divine.

Det varförsta gången jag provade en champagne från den lätt upphaussade årgången 2002, och det motsvarade mina förväntningar med råge. Det här vinet låg långt till höger på skalan, vilket innebär fylligt och med toner av rostat bröd, gula plommon och äpplen. SB:s smaknoteringar talar om ungdomlig och outvecklad och citrus, men jag vet inte om jag riktigt håller med. Å andra sidan är deras noteringar från januari 2007, och en del har säkert hänt i flaskan sedan dess. Riktigt gott var det i alla fall! Godnatt...

två mjuktuffingar - 2004 dom de grimardy och 2004 periquita reserva

Mjuktuff som Scott. För oss som slukade Nilecity i början av 90-talet är begreppet mjuktuff känt. Ibland passar det som handen i handsken för att beskriva ett vin. Slumpens skördar gör att vi provar två mjuktuffingar dagarna efter varandra.


Först ut (i går) är ett vin från vinmannens utbud; Domaine de Grimardy Elevé en Fût de Chêne 2004 från Bergerac, Sydfrankrike. Provningen sker helt oförberett och utan föregående litteraturstudier. Därför var överraskningen ganska stor när vi hällde upp. Jag hade väntat mig något mer rustikt och kraftfullt och inte så elegant som det här. Doften är lite svårplacerad men har Bordeauxliknande drag: örtigt, lite fat och mörka frukter (plommon mer än svarta vinbär) men också en anstrykning lakrits!? När jag i efterhand läser lite om regionen visar det sig att den huvudsakligen är planterad med Bordeauxdruvor - kan vinmannen upplysa om druvsammansättningen i detta? Jag skulle gissa på en inte alltför hög cabernet-halt; kanske lite mer merlot...?


I munnen är det alltså "mjuktufft"; medelfylligt, läskande med gradvis tilltagande och uppstramande strävhet. Smaken har söta plommon; nästan lite åt katrinplommonhållet. Det är inte utan mognadsdrag och känns inte som ett långlagringsvin. Lättdrucket utan att vara menlöst - perfekt till ostar framför en semifinal i schlagern!


Kvällens bidrag blev en uppgraderad version av något som i många år hade en ställning som "husets röda"; den ständige svenskfavoriten Periquita. Hustrun hade plockat en flaska i farten sist hon handlade (och också fick visa leg, vilket gör att hon nu leder den inofficiella familjekampen om den som senast fått visa leg på Systemet!), och bara noterat att de bytt etikett. Nu visade det sig att det var mer än så; det visade sig vara Periquita Reserva 2004. Reservan har annan druvsammansättning (mindre av just Periquita och dessutom Touriga Nacional och Touriga Franca) och har vilat 8 månader på blandning av nya och gamla fat.

Nu skall det i ärlighetens namn sägas att det var länge sedan vi drack standard-Periquita, men jag törs ändå påstå att det är klara skillnader. Det här vinet är betydligt fruktigare, lite sött men ändå inom min (ganska snäva) toleransram. Doften har lite brända toner men där finns också örter och plommon som i gårdagens vin. Åldersmässigt upplevs det dock klart yngre än Bergeracvinet. I munnen känns vinet kanske lite väl åt det sötsaftiga hållet men räddas även här av det strama avslutet. Mjuktuff. Råkar läsa "blueberries" på flaskan och kan sedan inte riktigt sluta tänka på blåbärssoppa. Det är gott, men en träff i utkanten på Konjärens måltavla. Det känns som om det inte var långt från att trilla fel. Lite mjukare avslut, lite sötare frukt så hade det varit stolpe ut...!

2001 pavillon rouge du chateau margaux

Efter en trevlig födelsedagsmottagning med cocktails, tårta och portvin hos direktören i går kväll fortsatte vinmannen och pokermannen ut på stan tillsammans med undertecknad för att fortsätta cocktailpartyt på hotell Hörnan; ett av få ställen som skakar drinkar med viss ambition i den här staden. Ett par Negronis slank ned utan större motstånd, och kamraterna engagerades i en diskussion om Negroni skall blandas enligt 3-2-1-principen (pokermannen), eller den lite sötare, bittrare 2-2-2-principen (vinmannen).

2-2-2-Negroni på Hörnan

Vinmannen undrade flott om han skulle hålla utkik efter något särskilt åt mig i floran av erbjudande fråån negocianter och vinhus, och jag högg till med en låda 2 cru från -96 att levereras någon gång i augusti i samband med skattåterbäringen... Sådant får alltid vinmannen att gå igång. Efter en stunds diskussion kom frågan om andraviner upp, och jag lade till att ett andravin från något premier cru-slott kunde vara ett alternativ till en 2 cru.


Väl hemma kunde jag inte släppa tanken på att prova ett av de få andraviner som jag lagt mig till med genom åren. Så ikväll var det dags för en djupdykning i källaren och fram kom en Pavillon Rouge 2001 från Chateau Margaux. I bästa Andreas Larsson-stil serverades hemgjorda cheeseburgare (stekta i ankfett) och stadiga steak house frites till. En inte lika galen kombo som det kan låta som, utan något som faktiskt fungerar riktigt bra ihop. Varför skall fina viner förunnas endast den hängmörade entrecôten?

Pavillon Rouge 2001

Vinet luftades en halvtimme i karaff, och redan vid första sniffen var jag såld. När det sedan kom i glasen spred sig ett leende över hela ansiktet. Det här är min likör! Doften var tydligt mockatonad, med fat och svarta vinbär. En begynnande mognad med läder och tobak fanns där också i bakgrunden. Smaken var ljuvligt lång och behaglig; munkänslan uppstramad utan att vara sträv. Jämfört med Sociand-Mallet -96 var det här ett vin som går utmärkt att dricka på egen hand. Smaken balanserade mellan nedtonad cassis, tobak, läder och lite fat, och var i en - som jag tycker - ganska optimal drickmognad nu. Säkert hade det gått att spara ett tag till, men jag tror mer och mer att det är den här fasen jag gillar bäst; innan portellotonerna dyker upp.

Det här vinet köptes in i Paris för exakt fem år sedan ca 500:-, och var värt varenda krona. Att det förde oss tillbaka till den lustfyllda resa i Frankrike vi gjorde med det lilla frö i magen som nu - när vinet dracks - satt vid stolen bredvid oss gjorde inte saken sämre...


På SB finns årgång -99 för 999:-, om någon blev intresserad. Och nej, tyvärr går det inte att få till en supreme cheese-meny på Max; ens som plusmeny.

2005 crozes-hermitage les launes, delas

Tja, sist på bollen igen, kan man konstatera. Ett vin och en årgång som jag läst flera hyllningar till och som jag nu sprang på med en skylt "utgående vara" på. Ny årgång har introducerats redan. Självklart inhandlades det och dumt nog rycktes korken samma kväll.

Vinet är en ren syrah och anges ofta som druvtypisk, vilket kan innebära en mängd saker. För mig brukar det handla om björnbär, vitpeppar, och animaliska toner. Hittar också en del rök och kanske lakrits i doften. I munnen avslöjas dock vinet obarmhärtigt som feltempererat. Det känns kladdigt och ryggradslöst på det sätt som jag lite slentrianmässigt brukar beskylla enklare aussie-shiraz för. In med det i kylen, och snart hittar det balansen igen.

Smaken domineras av de mörka bären och en behaglig strävhet - som inte blir bråkig utan bara stramar upp paketet - infinner sig. Lagerblad och och ett pepprigt avslut kompletterar det hela på ett bra sätt.

Ett skönt vin som definitivt klarar ett par, tre år i källaren. Nu lär det dock vara svårt att hitta -05:an i några mängder i butik - någon som har spaning på -06?

2003 chateau simon

Vi fortsätter botanisera i utbudet av vinmannens importer. Bjudna till IT-mannen med familj denna fantastiska högsommarkväll i början av maj på grillning - och med ett uppdrag att komplettera efterrättens jordgubbar - så såg vi ett tillfälle att testa av en yngre sauternes.





Till grillad fläskkarré med klyftpotatis och en himmelsk, hemkokt rabarberchutney serverades först en chilensk Pinot Noir från Errazuriz, Chile. Errazuriz hör till de större kvalitetsproducenterna i Chila, med både röda och vita viner på listan. Vinet är ganska snällt, lite gles doft och kort smak men annars okej. Doften bjuder på färska, mörka bär och lite kryddor. Smaken är också den uppfylld av jordgubbsaromer med ett kryddigt avslut. Mostly harmless.


Chateau Simon 2003 bjöd på en lätt, parfymerad doft med viss citruskaraktär. Det var inte särskilt visköst eller sött i munnen, utan erbjöd relativt tillgänglig drinking med ganska markerad syra. Smaken innehöll en del färska fikon, lite blommighet (viol?), honung. Sammanfattningsvis var vinet mycket gott, en smula atypiskt men passade väl till jordgubbarna eftersom syran gjorde att det balanserade en del av bärens syrlighet. Mums!

callejo crianza 2005

Ännu ett vin importerat av vinmannen et al. Vid senaste konjärmiddagen serverades husets prestigecuvée Felix Callejo som utmanövrerade en blekare Ridge Santa Cruz men som i mitt tycke saknade det som en hastigt uppkorkad Leoville-Poyferré kunde erbjuda i jämförelse. Den här gången handlade det om det enklaste vinet i serien; crianza 2005.

Området Ribera del Duero är ett up-and-coming-distrikt i Spanien. Tillsammans med Priorat och några andra ställen är det - som jag förstått det - här den nya vågen spanska viner har sitt fotfäste. Modernare metoder, delvis nya druvsorter och så "the usual suspects" av vanligtvis kvalitetshöjande åtgärder: gallring, lägre skördeuttag, hårdare selektering, nya fat osv. Om det sedan de facto ger bättre viner kan man som bekant debattera, men det är säkert ett hantverksmässigt lyft och välgjorda viner som skeppas ut.

En riktig försmak av sommaren i form av +25 grader och strålande sol gjorde att grillen åkte fram igen. Även om jag roas av matlagning är grillen i första hand en signal för leisure time, och några avancerade projekt hanns inte med. Färdigmarinerade grilllspettsbitar av fläskkött träddes på pinnar och blandade grönsaker på andra. Tio minuter på grillen. Färdig potatissallad och sås till och middagen var snabbt på bordet.

Till detta serverades alltså Callejos Crianza. Någon luftning hanns inte med, utan det kom direkt ur flaska i glas. Kanske lite synd, för med facit i hand så hade det nog mått bättre av att andas en stund. Vinet var mycket ungt i färgen; tätt, fullständigt ogenomskinligt och mörkt blårött. Den första doft som slog emot mig var fat, följt av min egen reflektion "modernt". Ett modernt doftspektra av fat och mörk frukt som dock inte var utan det djup jag ibland saknar i enklare, hårt drivna viner. Någon form av kemisk susbtans växer fram efterhand; inte riktigt skoputs men något åt det hållet. Inte defekt och inte oangenämnt. Efterhand under kvällen mildras doften, och en inledande spretighet sätter sig. Jo, det hade behövt en del luft.

I munnen visar vinet en ansenlig tanninmängd; bra drag i kinder och tunga. Utan mat upplevs det strävt och lite bångstyrigt. Smaken är medellång och fylld av fatvanilj, mörka bär, plommonsylt och en aning lakrits. Och visst är det gott, även om det inte brukar stå moderna spanjorer på Konjärens middagsbord alltför ofta. Men även om jag inser att vinet i sig är välgjort så kan jag inte komma förbi en känsla av att det är för enkelt för prislappen. Å andra sidan kan man inte ta diskussionen om prisvärdhet utan att ta den om personliga preferenser. För mig kan en Pauillac vara värd ett pris långt över det som kanske objektivt sett anses prisvärt. För någon annan som verkligen gillar sträva, nyfatade tempranilloviner så kan man säkert tycka att det här kostar lagom. Och om man väntat något år kanske det hyvlats av en del stickor och spån på vägen.

Det prismässiga steget upp till reservan är bara 25%. Det skall bli intressant att jämföra...

rabarbercocktail!

Vad gör man med rabarber? Säsongen är kort och intensiv, och risken är att man står med frysta rabarber resten av året om man inte konsumerar dem på rot. Ett innovativt sätt tipsades det om i lördagens (?) UNT. Josefine Asplund, sommelier på Sigtuna Stads Hotell (sic!) och nykorad "Sveriges bästa kvinnliga sommelier" föreslog en drink på rabarber- och vanilj med rom och mynta. Hustrun kokade sockerlagen med rabarber i helgen men först i kväll - itill tre rafflande partier "Den försvunna diamanten" - var det läge att skaka sig en cocktail.






Mycket gott, helt i linje med våra cocktailsmakpreferenser. Svalt, fylligt och väl integrerade smaker av myntan, vaniljen, rabarber och lime. Bra balans mellan sötma och syra. Jag drog ned den färskpressade limejuicen något och skakade drinken i stället för att röra den - tycke det gav ett bättre resultat.

1992er Niersteiner Pettenthal Riesling Auslese - Weingut Rappenhof, Dr Reinhard Muth, Rheinhessen - Qualitätswein mit Prädikat - Erzeugerabfüllung

Jo, det har konstaterats tidigare; tyskarna kan det där med långa vinnamn... Och de kan sin halvtorra riesling också. Det här vinet provades i januari -07, och en kvarglömd flaska fick rycka in till kvällens sushi. Lite låg syra för att hålla emot fullt ut, men annars lysande i sig. Precis som förra gången så dominerar toner av honung och aprikos, samt en viss mineralitet. Ingen petroleum, dock.

Inköpt för 108:- hösten -06. Ett klipp, som vinmannen skulle ha sagt. Och klart bättre än den Dr Pauly Bergweiler jag hade med på till valborgslunchen.

Den låga alkoholen (7,5%) får mig att njuta med gott samvete, även fast styvt halva flaskan slinker ner. Sådana här viner dricks för sällan.

vergelegen 2003 - konjären goes abroad!

Det är viss slagsida i min vinkällare. Om man skulle räkna bort portvin så tror jag att Frankrike skulle stå för omkring 90% av innehållet. Och skall man räkna Nya mot Gamla världen så är det snarare 99% för den förra kategorin. Som Steven Spurrier konstaterade i förra Decanter - det här måste ändras! Han satte upp mål att inom en viss tidsperiod ha en viss procent utomeuropeiskt vin i sin källare. Så långt vill inte jag gå, men jag kan i alla fall sträcka mig så långt att jag skall oftare ge viner från Nya världen en chans. Det är - i deras fall - mer än de brukar få...



Månadens släpp innehöll en hel del spännande nyheter. Som vanligt hamnar de intressantaste numren på Regeringsgatan och tar slut omedelbart. Till Olivia på SB i Svavagallerian kommer tyvärr sällan rariterna. Vergelegen 2003 var dock ett vin som jag fastnat för i läsandet av alla vinsläppsrecensioner. En sydafrikan med Bordeauxblandning (76% cabernet sauvignon, 16% merlot och 8% cabernet franc) och en smakpalett som antyder nära släktskap med sina druvbröder från norra halvklotet. Skulle detta kunna vara något som öppnade upp nya horisonter?


Ja, faktiskt! Det här är nog den godast sydafrikan jag druckit, och sannolikt ett av de bättre viner från Terra Incognita jag någonsin provat. Nu är detta urval visserligen strängt begränsat, men ändå. Till latmanslyx i form av färdigmarinerade lammracks, potatis- och palsternacksmos samt rödvinssky passade det riktigt utmärkt, och även det efterföljande ostprovet klarades med ett inte utan beröm godkänt.


Vinet öppnades ca en halvtimme före servering, och luftades i karaff. Till färgen var det något genomskinligt och mörkrött utan dragningar åt blått; gav färgmässigt ett något mognare intryck än väntat. Doften var inledningsvis ganska häftig med örter och något bränt, animaliskt över sig. Associationer till rökt sidfläsk kändes inte helt främmande. Debatten har rullat på diverse forum om rökigheten i sydafrikanska viner - kanske övertolkades signalerna med detta i bakhuvudet? Det är ju lätt att leta efter saker man väntar sig...


Efterhand lugnade det ned sig och presenterade mer klassiska dofter av örter, en bakomliggande cassis, grön paprika och fat. I munnen bjuder det på en en tät smakparad; nästan så tät att de springer på varandra. Tanninerna är väldigt närvarande utan att för den skull ta över. Svarta vinbär, en friskhet som kanske är det andra provare identifierat som mynta, örtighet och en kaffetår på slutet. Ett slut som bär hela vägen - om inte till Sydafrika så i alla fall till min källare.

Det här var en ögonöppnare, men jag låter nog nästa flaska vänta något år eller så till innan öppnandet. SB hävdar i vanlig ordning att det inte vinner på lagring; producenten hävdar 6-8 år. I det här läget går jag producenten åtminstone halvvägs till mötes.

valborgslunch och dito middag

Så var det dags igen. Jag kan konstatera att det är min tredje valborg jag bloggar om - tiden går... Det högst informella sällskapet Konjärerna bildades en valborgsmässoafton för snart femton år sedan, och allt sedan dess har årsdagen inneburit en återträff under lite enklare former. Enklare och enklare. Ambitionerna för sillunchen har sedan länge lämnat det normala, och i år tog vi det ett steg längre.

Som konstaterats tidigare så har min roll vid dessa tillfällen varit att stå för "det lilla extra"; ett ganska tacksamt uppdrag om jag får säga det själv. Samtidigt är det här verkligen knytkalasens knytkalas, där allt möjligt dukas upp och plockas fram och bjuds på friskt runt omkring. Raketingenjörens suveräna chokladtårta, direktörens ostar, vinmannens vin (naturligtvis) och pokermannens anklever...

Pokermannen öppnar sauternes och konjären halstrar anklever på spritkök

Den confiterade oxsvansen hade jag packat ihop i en form och mättat med smält ankfett till en rillette. Av färskpressad äppeljuice, gelatin och fint tärnade granny-smith-äpplen blev det en äppelgelé. Munsbitar av hel anklever halstrades över trangiakökets spritlåga. Några färdigrostade brödskivor som stektes på i pannan med ankfett vid serveringstillfället, lite crema di balsamico och några flingor salt - et voila! ett litet tilltugg i all anspråklöshet... Tanken - i den mån det fanns någon - var att blanda texturer; frasigt stekt bröd, trådig oxsvans och smältande anklever. Mycket gott och uppskattat blev det i alla fall!

Oxsvansrillette, äppelgelé och halstrad anklever (nej, det är inte en pannbiff i förgrunden)

Till detta serverades en sauternes ur vinmannens et al digra portfölj; Chateau Guiraud 1997. Ett fantastiskt gott vin i den lite lättare sauternesstilen. Jag provade också med en halvtorr tysk; Dr Pauly Bergweiler Erdener Herrenberg Riesling Auslese 1994 som dock kändes lite platt och syrafattig. Efterhand blev det dags för kaffe, tårta, avec och cigarr.

Avec

Njutningen fullkomnad. Egen fällstol blir fast inslag i valborgspackningen framöver.

Konjär mår bra

Hustrun och sonen förbarmade sig och ryckte ut för att hämta upp mig och packning vid fyratiden. En dryg timme senare satt vi på bussen hem till P och S. Där börjades det om med champagne från Pannier; en ny bekantskap för mig. Trevlig, lite lättare och friskare än Palmer & Co men med kvaliteter klart överstigande prislappen.

Till mixed grill serverades Basilisk Shiraz Mourvèdre 2006; ett ganska typiskt Nya världen-shiraz med syltiga, peppriga toner och en del lakrits. Normalt inte mitt förstahandsal, men ett välgjort och rättframt vin som i sammanhanget kom helt till sin rätt. Med den uppsjö av ganska blandade och delvis starka smaker som kyckling, korvar, apelsinmarinerat nötkött och sallad med grillade grönsaker (allt väldigt gott!) så skulle något mer finstämt hamnat ohjälpligt i bakgrunden.

Så avslutades valborg denna gång, och för första gången på flera år var vårkänslan omisstaglig och bar klara drag av sommar i sig...

champagne palmer & co 1996

det skall sägas på en gång; det här kan vara den bästa budgetchampagne som någonsin gjorts! Min sista enkelflaska (som tur är ligger fyra magnumbuteljer kvar i källaren, och de går fortfarande att beställa) som jag börjar sippa på medan jag packar ned lunchattiraljerna bjuder på härliga brödiga och jästiga dofter, parat med väldigt mogna röda äpplen. I munnen är det fylligt, moussen bra och smaken blandar dofttonerna med inslag av lite champinjon. Mums!

Pokermannen har sabrerat champagne i den lokala TV4-sändningen, solen strålar och det är valborg!

valborgstips...

Den som vill confitera oxsvans att ta med till picknicken i morgon har ganska bråttom... Att börja ca kl 20 var en inte helt genomtänkt utgångspunkt. Sex timmar senare står dock något som kan bli en rillette på avsvalning. *puh*

2001 chateau giscours

En kortvecka var precis vad jag behövde. Kändes bitvis segt att vara på jobbet idag och jag längtade mest hem för att få ta helg igen. Då beredskapseländet avslutades igår var det dags för lite finvin att njuta. Enkelt men gott käk därtill. Entrecote, hemgjord klyftpotatis kompletterad med egna jordärtskockor (sant! fortfarande fina efter en vinter i marken bärgades de vid söndagens stora gräva-om-och-bygga-projekt i trädgården) och köpesås.


Till detta en Chateau Giscours 2001, Margaux. Vinet köptes in för två år sedan när SB sålde av en del gamla primörviner som inte hämtats ut. Då kunde man ju fortfarande boka primörviner genom SB, betala en handpenning (tror jag) och sedan vänta ett par år på leverans. Det som av olika skäl inte hämtades ut såldes dock för samma pris som primörpriset. I det här fallet innebar det att vinet antagligen bokades någon gång under 2002 till priset av 329:-/flaska. I maj 2006 kunde jag köpa en dryg låda för samma peng/flaska på SB i Mörby centrum, Danderyd. Det här var första smakprovet.


Färgen är mörkt röd, ganska tät men uttunnande mot kanterna. Varken tegel eller blåtoner. Doften är rik, klassisk med örter, mörka bär, lite mocka och ceder. Dock inte särskilt framträdande svarta vinbär eller blyerts. En påminnelse om skillnader mellan Margaux och Pauillac? Vingården är planterad enligt proportionerna 53% cabernet sauvignon, 42% merlot samt 5% cabernet franc och petit verdot.


I munnen är vinet medelfylligt, ganka friskt (om termen kan användas på ett rödvin), inte särskilt strävt men ändå med en tydlig ryggrad. Smakerna ligger i linje med doftspektrat; ganska fruktigt utan att vara dominerande och mocka, ceder och örter som går igen. Eftersmaken är medellång till lång. Balans.


Det här är åter ett vin helt i min smak, men om det här är typisk Margaux så förstår jag de som hävdar att där görs elegantare viner än i Pauillac, som i sin tur gör lite mer kraftfulla viner. Elegans snarare än tyngd sammanfattar i alla fall det här vinet bra. Nuvarande årgång (2003) säljs för i princip dubbla priset. Kanske är det värt det. Kanske inte. Den dryga trehundring per flaska jag lade ut för ett par år sedan är i alla fall sedan länge glömd, och kvar har jag tretton njutningsfyllda stunder framför mig...!



För övrigt fortsätter förberedelserna för siste april. Den som gissar rätt på vad som finns i grytan (och varför) vinner en anständig Bordeaux ur källaren. Pokermannen och Direktören äger ej tävlanderätt!

up and running!

Vinrumsagregatet skickades till Danmark på service i vintras. Antagligen ett läckage på köldmedium som behövde åtgärdas. Den vänliga firman lovade stå för reparationen trots att garantin egentligen löpt ut. Det som återvände var dock ett helt nytt aggregat - kanske enklare än att åtgärda felet? Hur som helst - som konsument blir man lycklig av sådant bemötande!

Med växande oro för ökade utsläpp och onödig energianvändning så verkade det ju lite korkat att ha ett elelement i förrådet för att värma upp det under vintern, och sedan ett kylaggregat för att kyla ned en liten del av utrymmet. Så; fram till nu har aggregatet fått stå ouppackat och elementet nedskruvat på en lagom låg nivå. Utan större åthävor har det på så sätt varit möjligt att hålla ca +11 grader i vinrummet, +/- 0,5 grader hela vintern.

Nu har dock våren börjat göra sitt återtåg och nätterna är inte längre lika kalla. IT-mannen hjälpte mig därför häromdagen att baxa spektaklet på plats, och i kväll isolerades det runt om och de sista skruvarna drogs fast. Aggregatet startade snällt, och nu ligger flaskorna rart omsvepta i konstant 12-gradig svalka. Skönt.

Rörande valborg har matbutikerna i närområdet visat sig ha skrämmande brister i ren elementaria. Mitt hopp står nu till Täby Centrum på väg hem från jobbet i morgon...

valborgsplaner smidas...

Nedräkningen har börjat inför den dag på året då det är silly season i Uppsala. Jag blir fortfarande förvånad när kollegor föreslår mötestider på valborg; "jag har en lucka kl 11 den 30:e - kan vi ta det då?". Det är verkligen ganska lokalt som Valborg har sådan impact factor. Inte ens Lund - där jag ju tillbringat några år - kommer i närheten.

Valborg ställer stan på ända för ett par dagar, och luttrade infödingar suckar åt eländet. Hustrun har inte deltagit i något firande de senaste femton åren eller så. Själv brukar jag numera sova bort frukosten, även om pokermannen har för vana att sabrera bortåt en låda enklare brukschampagne i samband med den. En heltidsarbetande småbarnsförälder kan faktiskt se större behov av en soft morgon hemma än att stressa för några glas Castellane. Dessutom brukar förmiddagen gå åt till lunchförberedelser.

Lunchen är numera den viktigaste ingrediensen på hela dagen, och planeras som regel noga men i ett visst mått av panik. Sektorsindelningen är dock numera ganska given. Raketingenjören och Direktören brukar ordna en del basvaror som sill och potatis. Whiskymannen förser oss med ett vanligtvis mycket väl tilltaget urval hemkryddade snapsar. Diverse ostar, pilsner, smör och bröd brukar dyka upp från höger och vänster. Olika snittar hör också till inslagen, och på min självpåtagna lott ligger att överraska.

Ett år blev det grodlår creole, serverat med en mogen tysk riesling. Förra året bjöds det på en tahitivaniljbavaroise med rabarbersoppa på egna primörer, tillsammas med en Moulin Touchais 1990. I år... Mja, pokermannen och jag smider vissa planer. Kanske blir det aktuellt att ta ut spritköket i slottsbacken för att kunna servera något á la minute. Med helgen torrlagd av beredskapsskäl så får man ännu ett incitament att planera och tänka igenom det hela extra noggrant, och skruva otåligt på någon väl vald flaska i vinkällaren...

2007 chateau bonnet rosé

Det skall sägas på en gång; roséviner har aldrig hört till favoriterna hos konjären. Som läskande somardricka kan det dock försvara sinplats till lätta sommarsallader och småplock i bersån. Men när solens flödande strålar får en att tro att sommaren är inne, och ett par kvällars slit med träterassen resulterat i en nyblästrad, slipad och dubbelt inoljad sitthörna i lä som pockade på återinvigning fick vi lust att leka juli fast det var april...

Något rosévin fanns naturligtvis inte hemma, så en panikåtgärd blev att handla såväl ett par clubsteakskivor som några flaskor Chateau Bonnet på Täby Centrum, samt genom en generös donation till Ronald McDonalds hus få en kasse is med sig att köra ned en flaska i. Lagom dircktemperatur hade uppnåtts när bilen sladdade in på uppfarten hemma i Uppsala.

Husrtun hade tänt grillen enligt instruktion när jag hade en kvart kvar, och det var bara att dunka på köttskivor, portobellosvamp och tomater och tio minuter senare var det mat. Då hade solen nästan gått ned bakom garaget och det var inte längre T-shirtläge, men vi satt ute och det var riktigt skönt.

Vinet? Mja... Doft och smak av geléhallon, tuttifruttipastiller och nektarin. Inte sött och inte artificiellt, utan känns som "riktigt vin". Naturligtvis var inte mat-/vinmatchningen optimal, men den här gången var rosévin och grill de viktiga ingredienserna i sig. Vinet är alltså inte oävet, även om det kräver sitt sammanhang. Kommer att funka bra till lättare sommarmat, picknicks och leisure drinking.

en bra dag i stockholm och god 1996 sociando-mallet

Hustrun och jag fyller år med några veckors mellanrum. I stället för att ge varandra presenter som med åren riskerar att bli alltmer krystade ser vi till att få 24 timmar egentid tillsammans med bra mat och vin och en natt i andras sängar. Flera gånger har vi prövat olika konferensherrgårdars weekendpaket med varierande framgång, men den här gången längtade vi efter storstan!


Sonen installerades hos morföräldrarna strax innan lunch, och vi var incheckade på hotel Malmen på Götgatan omkring kl 13. Efter lite strosande i blåsigt men annars skönt aprilväder hamnade vi på en enkel men trevlig indisk restaurang som en kollega pratat om, och fick helt okej tandoori och inhemsk lager. Kingfisher vann äver Cobra i min mun.


Vi strosade vidare, fikade på Rival och hamnade till slut på Akkurat där jag fick några droppar Ardbeg 1973 (När jod börjar dra mot svavel är vi få som fortfarande följer med, men vi är hängivna! Trots detta ändå toner av torkad frukt och nötter - en njutning!) och hustrun återtsiftade bekantskapen med en Leffe Brune. Tillbaka till hotellet för ombyte och sedan ut igen för middag på Gondolen. Hustrun var mycket nöjd efter sitt senaste besök med systrarna, och det är ju en miljö man någon gång måste uppleva så...


För att göra en lång historia kort så motsvarade det tyvärr inte riktigt förväntningarna. Servicen var slarvig och ouppmärksam; det inledande glaset champagne glömdes helt enkelt bort och vi fick påminna om det efter ca 15 minuter, maten var knappt mer än ljummen när den kom in, såsen - som gjorde hela den i övrigt lite bleka rätten på gödkalv - var så snålt tilltagen att vi fick be om påfyllning, vinglasen fick vi fylla på själva och vattenglasen var tomma alldeles för länge. Skärpning! Det märkliga i sammanhanget är att White Guide hyllar just servicen på detta ställe...


Som vanligt när jag går på restaurang nuförtiden känns det som om förrätten är den bästa prestationen. Min hummersallad med krämig hummersoppa till var riktigt god, även om hummern knappast var nykokt. Huvudrätten som sagt lite blek och tråkig utan sin sås (på anklever, grönpeppar och korinter) - som det alltså var alldeles för snålt med. Ostarna dock goda och vältempererade, och espresson riktigt fin.




Vinerna var dock fina. Eriks egen champagne var av det grönäppliga, friska slaget (som att bita i ett Granny Smith-äpple!) och väckte aptiten bra när det väl kom in. Om jag minns rätt var det Diebolt-Vallois som producerade, men det verkar inte finnas på SB för tillfället (inte i Eriks tappning, alltså). Till huvudrätten valde vi ur den hyfsat väl tilltagna vinlistan och fastnade för en 1996 Sociando-Mallet. Ofta är ju endast de allra dyraste vinerna representerade på restaurangernas vinlistor i den mognadsklass jag vill ha, men en tio år gammal bra Bordeaux som inte krävde att man ställde sig i disken efteråt (1150:-) kändes som ett fungerande alternativ.

Egendomen hör till de mer välkände, icke-cru-classé-slotten i Médoc, och räknades till kategorin Cru Bourgeois vid denna årgångs produktion. Varför den inte längre hör till denna skara har jag ingen aning om, men i 2003 års total makeover av listan så finns det inte med. Att det skulle bero på kvalitetsskäl har jag extremt svårt att tro - då finns det nog ett gäng stolpskott som borde detroniseras först. Några förslag?


För det här är seriöst bra. Riktigt, riktigt gott och ett fantastiskt matvin som nu står i en mognadsfas som gör det mycket tilltalande utan att ha börjat övergå till mer läder och portello. Utan mat är det fortfarande strävt, men så fort den första tuggan landat i munnen smälter tanninerna ner till en mjuk silkesduk som sveper in tungan och munhålan i klassiska toner av plommon (snarare än sv vinbär), tobak, stall och tydlig mocka. Sällan jag fått sådana kaffevibbar av ett vin som av detta.


När maten är slut börrjar det bråka igen. En liten ostbricka med kittost, hårdost och en brillat-savarin tog hand om den saken, och snart sjöng vinet som förr! Otroligt tydligt matorienterat vin. Det här vinet förlåter mycket på Gondolen, men inte allt. Nästa gång blir det ett annat ställe.


Vill man ha utsikt över Stockholm by night rekommenderar jag i så fall hellre en drink i cocktailbaren på Och Himlen Därtill, 25 våningar upp i Skatteskrapan. Jag antar att coolt inte är ett modeord, men det är det bästa jag kan komma på. Skön musik, skön stämning och så utsikten... En avslutande campari rundade av kvällen på ett bra sätt.