pichonvertikalen

Så var det dags. Det tar en stund att planera en povning med nio deltagare och tolv viner, men när allt väl är på plats är det väldigt skoj. Bara en sådan sak som att Vinmannen kan ordna fram 108 st ISO-provningsglas utan större svårighet gör det hela mycket enklare.

Förberedelserna pågår som bäst

Till skaran av de vanliga misstänkta (IT-mannen, Direktören, Vinmannen, Pokermannen, Redaktören och Raketingenjören) hade även två medbloggare anslutit sig; G och M från Drucket. Efter överläggningar enades om att servera vinerna öppet i tre flighter med början hos de äldsta. Först alltså årgångarna -70, -75, -79 och -83 följt av -84, -85, -86, -88 och avslutningsvis -89, -92, -96, -04.

Endast ett vin bedömdes som korkdefekt; tyvärr den potentiellt stora -86:an. Övriga viner befanns vara i god kondition. Jag nöjer mig här med ganska kortfattade noteringar och hänvisar till Drucket för mer fullödiga kommentarer. Poängskala använder jag mycket sällan, men prövade den här gången att bedöma femgradigt med halvpoäng. Ta det inte för absoluta sanningar.

Strama flaskor i givakt

1970 - Doft: Djup, mörk, torr frukt efterhand buljong och drag av rök och flinta. Smak: Torr, lång, torkad frukt. 4p

1975 - D: Diskretare men något mer frukt än -70. S: Mer sv vinbärsgelé men kortare. Även här någon rökstrimma. 3p

1979 - D: Helt annorlunda jmfrt med -70/-75. Plommon, lagerblad. S: Mer frukt; plommon, lång, balanserad. Överraskande god. 4p

1983 - D: Liknande -79 men mer cassis. S: Även här mer cassis - högre CS-del? Örter/mynta. 3,5p

1984 - D: Diskret. S: Tveksam, blyg frukt. 1,5p

1985 - D: Äntligen! Blyerts, ceder. S: Fattoner, ngt vanilj? Mer blyerts. 4,5p

1986 - D: Ylle och papp. Korkdefekt. Bedöms ej.

1988 - D: Fräsch frukt. S: Balanserad. 3p

1989 - D: Mkt trevlig. S: Söt frukt, lättillgänglig. 3,5p

1992 - D: Mkt blyg. S: Gles. 1,5p

1996 - D: Hemma igen! Ceder, lite stall, blyerts, kaffe och ett örtdrag. S: Som doften lovade - bättre under kvällen. 4,5p

2004 - Hade luftats i karaff ca 2 timmar före provningen. D: Urtydlig smörkola/toffee och söt frukt. S: Söt, lite syltig frukt och en fatantydan. Tanninerna på plats. Kan bara bli bättre... 3p

När samtliga årgångar provats serverades rosmarin- och vitlöksspäckad lammstek med en lagom gräddig potatisgratäng. Rustikt och extremt vinvänligt. Restposterna i flaskorna fördelades och vinerna provades igen tillsammans med mat. Flera viner mådde bättre av detta, men 70-talisterna började tröttna (vinerna, inte provarna!).

Vad lär man sig av en sådan här provning? Ja, till att börja med att det finns lika många sätt att beskriva smaker som det inns provare, men att man ändå är ganska överens om vad som är ett bra vin. Även om Pokermannen och Vinmannen drog en lans för framför allt 1970 (som också var ett riktigt bra vin) så föll de flestas röster på 1985 och 1996. Bubblare var bl a 1979, 1983 och i någon mån 1989 (där vinmannen och IT-mannen hade sin egen beef när vinmannen beskyllde den för att vara amerikansk i stilen; lättgillad och sötfruktig. IT-mannen gick i gång på alla sin californiska zinfandelcylindrar...). Att 1984 och 1992 var kvällens förlorare tillsammans med korkskadade 1986 framgick också tidigt och tydligt.

De viner som för mig framstod som bäst balanserade var de sena åttiotalsvinerna. Tjugo år verkar vara en bra ålder för en Pichon-Lalande.

Mina absoluta favoriter (-85 resp -96) var de viner som visade lite atypiska drag och stack ut framför allt doftmässigt. Draget av blyerts och cederträ som jag gärna ser i min Bordeaux saknades hos flera - en konsekevens av druvblandningen som normalt har en för Pauillac hög merlotandel? Efter denna provning kan jag konstatera att Pichon-Lalande - trots att många viner var mycket goda - inte hör till mina favoritslott i Bordeaux.

Provarnas belöning!

Så småningom kom mandelkaka, facon Andres Larsson (recept Livets Goda #26) och Chateau Caillou Créme de Tête 1947 på bordet. Den överlägset äldsta sauternes jag druckit och ett vin att fascineras och beundra, med gyllene hjortronfärg och tydliga drag av saffran i såväl doft som smak. En sextioårig ungdom, som enligt etiketten helst skulle isas rejält innan intag... Needless to say var vi av en annan uppfattning.

Innan portvin och ostar behövdes en munsköljare och Jacquart Brut Mosaïque 1996 på magnum gjorde jobbet med bravur. Mycket frisk i smaken och tydliga syror, med lång tid framför sig.

Avslutningsvis ostar (Saint Agur, Roquefort, Stilton, Gårdstaleggio m.m.), fikonmarmelad och en Graham's 1983, som dock visade sig för ung. Den borde naturligtvis ha luftats en god stund innan, men då jag var osäker på om sällskapet skulle orka hela distansen ut hade jag väntat. Nå, den var god och mycket drickbar, men saknade det integrerade djup som 10-15 år till förhoppningsvis kan ge.

När allt detta passerat valde de som orkade att hänge sig åt konjak, cigarrer och kaffe. Kvällen slutade för vinmannen och undertecknad runt 02.30, när de sista gästerna som inte skulle övernatta begett sig och den första diskmaskinen (av många) startats.

Dagen efter: En solkig duk, en trasig kork från 1947 och ett till hälften ifyllt provningsprotokoll...

En fantastiskt trevlig och lärorik kväll i gamla och nya vänners umgänge, där mycket annat än vin avhandlades. Det är inte utan att jag känner vissa sympatier med den franske vinsamlaren Francois Audoze, och överväger nu att byta yrkesinriktning till måltidsarrangör på heltid... :-)

I morgon kallar plikterna på Konjären och några nyårsfestligheter blir det inte. Årets sista vin blev en halvflaska champagne med hustrun i kväll när allt var diskat. Vinmannens firma har fått in en champagne i beställningssortimentet som jag tycker mer än väl motsvarar priset. Lite fylligare toner av nötter och karamelliserade äpplen. Jag hoppas att de gör den tillgänglig i halvflaska i segmentet under 150:- - där finns det onekligen en del att göra på champagnefronten, och vardagslyxen av en halvflaska champagne emellanåt vill jag unna såväl mig själv som mina medmänniskor...

Ett Gott Nytt År till medbloggare och andra därute - var försiktiga med nyårsraketer m.m. så ses vi under 2008!

pust...

Efter tolv årgångar Pichon-Lalande, följt av sauternes från -47, en magnum champagne, vintage port och kaffe, cigarr och konjak är det inte utan att man känner sig lite mör. I morgon kommer noteringar och kommentarer - om jag hinner igenom diskberget. Kanske hinner våra nya bekantskaper från Drucket före?

annandagsmiddag med farmor m.m.

När sonens farmor anmäler att hon och Malungsväninnan vill bjuda på annandagsmiddag med hemskjuten tjäder så ställer vi ju upp. Menyn var alltigenom klassisk; soppa på tjäderbuljong med gröna ärtor, lite creme fraiche och stekt baconstrimla, valnötsbröd och lokalproducerad getost; stekt tjäder med kantarell, kokta grönsaker, hasselbackspotatis, gelé och gräddsås; hjortronparfait med varm hjortronsås.

Min utmaning var att hitta viner till ovanstående. Efter lite funderande landade jag på:

• Caveau des Byards Vin Jaune 1996, Côtes du Jura
• Sarget de Gruaud Larose 2001
• Grythyttan Cloudberry Golden 2005

Vin Jaune är en i alla avseenden ny bekantskap. Flaskan inhandlades som experiment i Bryssel i våras; på SB finns åtminstone ett alternativ. Vinet som görs på sherryliknande manér med jäsningen under ett jästsvamptäcke liknar inget annat franskt vin jag provat. Färgen är verkligen gul; "urinfärgad som hos en normalhydrerad person" konstaterade hustrun. Doften avslöjar släktskapet med sherryn. Utan att vara expert skulle jag placera den rätt nära finon, med toner av nötter, äpple och jäst. Faktiskt finns vissa likheter med äldre champagne i doften! Smaken är ... speciell. Torr, men ändå inte knastertorr. Känslan av sherry finns kvar. Mycket syra och lång men lite svårfångad smak som ändå motsvarar doftspektrat. Spännande! Bästa matchningen var mot getosten.

Sarget de Gruaud Larose är alltså andravinet till Chateau Gruaud Larose, St Julien. Vinet valt huvudsakligen för att det faktiskt är ganska ont om mogen Bordeaux hemma, och ett andravin bör vara lite mer snabbmognande och lättillgängligt än slottets Grand Vin. Dessutom ville jag bjuda gästerna - som förutom farmor och väninna omfattade båda bröderna och en svägerska - på en hyfsad Bordeaux eftersom jag har en tendens att tjata om dem ibland... Vinet var tätt och ganska blårött till färgen - inte mer än en antydan till mognad där. Doften bjöd på en hel del svartvinbärsfrukt och mörka bär, men inte mycket till stall, blyerts eller cederträ. Smaken innehöll en del vad jag skulle identifiera som lite stjälkiga inslag. Jag som är oskolad frifräsare skall naturligtvis akta mig för att använda ord jag inte förstår, men om jag förklarar det som känskan man får när man tuggar på en björkgren för att rensa tänderna efter tre dagar i skogen utan tandborste? Det kan naturligtvis vara tanniner, men då var de inte särskilt polerade. De tanniner som man vill ha i ett vin fanns dock också och gav vinet välbehövlig ryggrad. Allt som allt ett något ungt vin fortfarande, och jag kommer nog att ge den återstående flaskan ett par år till.

Hur Grythyttans Cloudberry Golden hittat in i min källare minns jag faktiskt inte. Vinet doftar hjortron och smakar hjortron. Vad man skulle servera det till förutom just hjortronparfait har jag svårt att komma på. Det funkade, men mer intressant än gott. Närproducerat, visserligen, men det kommer att dröja innan det epitetet kan bli en stark köprekommendation.

Nu laddas det inför nya tag på lördag då vår Pichonvertikal går av stapeln. Idag fraktades vinerna ned från Gävle och står nu och acklimatiserar sig... Besöket i Gävle inehöll även en titt i vinmannens och direktörens joint venture Gefle Vinkällare.

Med tanke på det centrala läget och lokalerna så ger jag dem mycket goda förutsättningar att lyckas. Vinmannen förberedde som bäst en choklad- och vinprovning med bl a Graham's 1980, och en äldre sauternes...

gammal port

På juldagen var det dags att korka upp ett auktionsfynd. Vinmannen ropade in sex flaskor Berry Brothers and Rudd vintage port 1966, av vilka jag abonnerade på en. Gammal port har sällan gjort mig besviken; så inte heller den här gången. Även om det faktum att vinet härtappats under egen etikett och därmed sannolikt inte hörde till årgångens främsta, så är ju port tack vare höga socker och alkoholhalter extremt lagrungsdugligt. 1966 är också ett mycket starkt portvinsår som enligt Mr Broadbent hamnade i skuggan av det fantastiska 1963. Enligt honom har de bästa vinerna av detta år t o m bättre utsikter än -63:orna, som börjat tappa.

Enligt en artikel i senaste Decanter rekommenderades luftning i karaf upp mot fyra timmar även för riktigt mogen vintage port. Jag följde inte rådet fullt ut, men ett par timmar fick det, varav den första halvtimmen utan lock på karaffen och de senare med. Det var en mycket klar skillnad på vinet före och efter luftning, vilket också temperaturen bidrog till. I samband med dekanteringen upplevde jag det som lite spritigt, snipigt och med klen frukt. När ostar och tillbehör dukats fram ett par timar senare hade det blommat ut i plommon, lakrits och andra underbara doft och smaknoter. Jag har varit lite lat med dissikerandet under julen och tillåtit mig att helt enkelt njuta av gott vin och sällskap, vilket detta vin verkligen inbjöd till. Sammantaget en mycket stabil vintage port som inte nådde pallplats på gamla port-listan (där Ferreira 1955 fortfarande tronar ohotad...) men som hävdade sig väl. Samtidigt känns det tryggt att jag framåt 70-årsdagen kommer att ha ganska gott om mogen port av mycket god kvalitet om jag kan låta dem ligga så länge...

anka och ung bourgogne

Kvällen före julafton var det lite frysstädning till middag. I vår frys kan ibland ankbröst dyka upp, och varför inte? Efter lite kliande i huvudet och rådfrågning av kokböcker efter någon variant att göra (sist var det med sås på granatäpplen bl a , men eftersom bros och svägerska som fick det då var gäster även denna gång krävdes ett alternativ). Det blev till slut körsbärs-eau-de-vie-flamberade bröst med potatisflarn och en körsbärssås på flamberingsspriten, portvin, körsbärssaft, kalvfond, färskpressad apelsin, nejlikor, råsocker och färska körsbär. Ganska gott, om jag får säga det själv!



Till detta naturligtvis en bourgogne. Då mitt lager av bourgogne på intet sätt kan mäta sig med det av bordeaux så infann sig viss korkskruvsångest. Var detta tillfället att sätta skruven i 1999 Jean-Claude Boisset Clos de la Roche Grand Cru? ... Njaej. Kanske inte, ändå. Det fick bli en något enklare och yngre men av bland annat Finare Vinare hyllad variant i Antonin Guyons Gevrey-Chambertin 2005. I ett försök att kompensera dess ringa ålder får det rejäl luftning i karaff någon timme innan maten.

Min erfarenhet av bättre bourgogne är - som jag konstaterat tidigare - begränsad, men det här var gott! Det hade en del körsbärstoner och kryddor som gifte sig mycket väl med maten, men framför allt kändes det väl sammansatt och "tätt" utan att bli fylligt. De glesa partier som en del enklare bourgogner dras med var bortblåsta och här var det kvalitet från första doften till sista eftersmaken. Att para anka med Bourgogne ger väl inga stjärnor på Ferran Adrias himmel, men varför hemfalla åt experimental molecular cooking just nu?

Till efterrätt ett annan stensäkert kort; färdigköpt créme catalan från ICA Kvantums delikatessdisk med Smith Woodhouse 10 yo Tawny port. Julen handlar också om att vara lite lat... Löjligt gott!

bytet landat!

I eftermiddags hämtades vinmannens och min del av bytet från dryckesauktionen. En vacker syn, eller hur...

En del stannar här, en del dricks nog upp inom ganska kort, och en del landar säkert i ett fack i Gefle Vinkällare...

kollegans hemgjorda glögg

Fick en flaska hemgjord glögg av en kollega, och smakade på den i kväll. Mycket intressant, annorlunda och god. Rejält söt utan att bli kladdig, och med mycket tydlig smak av kardemumma påminde den mer om en flytande kanelbulle än traditionell glögg. Men gott. Inget att svepa i stora mängder men absolut en liten kopp att värma sig med vid tillfälle.

Ingredienserna är okända, men torde i sak vara just sprit, socker och - kardemumma! Antagligen inte så mycket mer.

En annan variant jag fick vid en jullunch i veckan var äppelglögg; glöggkryddad äppelmust, typ. Förvånansvärt bra som alkoholfritt alternativ. Saftglögg är trots allt ganska menlöst...

Gefle Vinkällare

Direktören och vinmannen fortsätter oförtrutet sitt arbete i vinets tecken. Inspirerade av Grappe (?) öppnar de nu i hemstaden en vinkällare i enligt uppgift fantastiskt trevliga källarlokaler. Vinprovningar, inköpsråd och inte minst lagringsfack tillhandahålls. Den som har provat vin tillsammans med herrarna i fråga kan tveklöst skriva under på att det är både kompetent och underhållande.

Deras importfirma börjar också få snurr på grejerna, och på Systemet kan man bl a hitta godsaker som den här, den här eller varför inte en flaska detta? Albert Ponelle skall tydligen ha en viss status i branschen, men jag är för dålig på producenter i Bourgogne.

Själv sitter man med sitt 8-19-jobb och får en Cragganmore 10yo som tröst; den whisky som tidigt tog plats i min whiskykartas origo. Välbalanserad utan att bli tråkig. Såväl rök som sötma som maltighet finns där i lika höga staplar och ingen tillåts dominera. En referenswhisky mot vilken andra kan jämföras.

post-beredskapsvinet

Efter en vecka i beredskap så får man sin belöning. Till en plastförpackad caesarsallad från Shell (ja, jag vet - bråka inte med mig!) plockade jag upp en Kloster Eberbach Riesling Spätlese 2005 ur källaren. Inköpt någon gång under 2006 och med något års extra flaskmognad. Det är ju inte bara toppviner som utvecklas med tiden...

Doften var i mitt tycke full av tropisk frukt, ananas, litchie och honung. Smaken följde dofterna, med tillägget att ananasfrukten snarare var ananaspastill (ni minns de där hårda karamellerna som kunde köpas taxfree i blåvita, runda plåtaskar?). Eftersmaken var förhållandevis lång, och bjöd på ett lite pepprigt eller eldigt slut. Syrorna var nedtonade jämfört med dess ungdom, men kom på slutet. Gott, och fyllde sin plats väl till maten...

Efteråt vittjades en burk med julgotter, och årets Christmas cognac från Grönstedts avprovades. En nästan spritig, acetonaktig doft förtar det första intrycket, men nyanserna (gräddkola, vanilj, mandel)framträder efterhand. Smaken är torr (för att vara Grönstedts - "den där konjakslikören" som pokermannen lätt förklenande brukar kalla den...), balanserad, med tydliga fattoner, eldighet, rancio, nötter och choklad. Ingen jättehöjdare, men den kommer att göra sitt jobb till helgens sötare onyttigheter. Till ischoklad på Valhona block funkade den i alla fall utmärkt.

årgångar

För den som undrat vilka år pichon-lalande vi skall prova så är listan:

1970, 1975, 1979, 1983, 1984, 1985, 1986, 1988, 1989, 1992 med tillägg av 1996 och antagligen 2004. Det hade suttit fint med 2000 eller 2001 också, men vi är ju inte dem som gapar över mycket...

vinauktion

Som av en slump lyckades jag pricka in ett fm-möte i centrala Stockholm och en lucka till nästa möte på em i förort. Ett utrymme som möjliggjorde ett besök på dagens vinauktion tillsammans med ständigt närvarande vinmannen (han har inte missat en vinauktion sedan det började...). Några fynd blev det; bl a denna magnum Bollinger 1970 och ett par flaskor Ch Rieussec 1970.

Jag tvekade tyvärr på några Cos d'Estournel men vinmannen kanske har dealat till sig en av dem från köparen. Han har kontakter, den killen. Avslutningsvis kanske dagens största klipp som vinmannen fixade åt mig efter att jag lämnat stället: "det blev så billigt så jag utgick från att du ville ha den!". Helt rätt, och på så vis hamnade alltså en Fonseca's 1970 i korgen. Noteras bör att denna ensamma flaska gick för under hälften av vad som betalades per flaska av den som köpte posten efter; sex flaskor av samma märke, samma årgång... Omvänd mängdrabbat?

Någon som hittar ett mönster i mina inköp? Den här gången kanske det var enklare än whiskyfrågan nedan, åtminstone för bror och hustru...

Och den som beställde Glenmorangie i New York var naturligtvis Connor MacLeod of the clan of MacLeod, också känd som Highlander.

intresserad av en pichon-vertikal...?

Lördagen den 29 december kommer delar av Konjärerna att testa Pichon-Lalande i ett antal årgångar från 1970 till 2004. Totalt elva-tolv årgångar finns samlade och kan eventuellt kompletteras med någon ytterligare.

Vårt dilemma är att vi kanske är för få för detta äventyr. Vi bedömer att åtta är ett lagom antal och i dagsläget är vi fem säkra och ett par möjliga. Åtminstone en plats kan vi således bjuda in externt, och efter samråd med vinmannen gör vi det här. Vår plan är att prova vinerna under eftermiddagen för att - kanske efter en stärkande promenad - lugna oss med en enklare middag. Lite champagne och något enklare tilltugg, kanske en rejäl bit kött följt av ostar och portvin och så en flaska sauternes att avrunda med. "Vi måste ha sauternes efter en sådan dag!" säger vinmannen. Prismässigt kommer provningen att gå på mellan 1200:- - 1500:- och den kommer att äga rum i Uppsala.

Vad säger mina medbloggare där ute - dags att ses IRL!?

caol ila 18 yo

Emellanåt slinker en bättre maltwhisky ned. Det var ju faktiskt maltwhiskyn som i början av nittiotalet fick mig intresserad av drycker. Första egna flaskan malt och som öppnade ögonen till en helt ny värld var Glenmorangie 10 yo, inköpt för studiemedlen under tiden i Lund. Att det blev just den berodde på att hjälten i en (på den tiden) favoritfilm från åttiotalet lät så extremt cool när han beställde en sådan i en bar i New York. Vem var hjälten och vad hette filmen? Jag gör som Lisa och utnämner veckans Whiskynörd till den som knäcker svaret.

I kväll blir det en av de mindre kända Islaysorterna. Caol Ila 18yo är i mitt tycke många strån vassare än deras tioåriga variant. Här har bitarna hittat på plats. Doften är full av jod, salt och hav och med en rökighet som dock inte tar över. Under detta massiva täcke finns fortfarande en svag ton av gräddkola och kanske nötter. Med lite vatten lägger sig den närmast påträngande, stickande doften av hav och blommar ut i mer nyanserade toner. Smaken är balanserad men i outspätt skick fortfarande ett riktigt påträngande angrepp på gommen. Rökigheten tar inte lika stor plats som i syd-Islaywhiskyn, utan hålls hela tiden i schack av sältan. Med vatten mildras naturligtvis attacken och en mer sammansatt bild växer fram, där även maltigheten tillåts spelrum.

Sammantaget en förbannat bra whisky, med balans som främsta signum. Det var länge sedan jag provade whisky - borde göras oftare...

nedmontering

I kväll packades vinrumsaggregatet ned och lades omsorgsfullt i en låda med allehanda vaddering och förstärkning runt om. Återstår att se om Posten eller UPS ger bästa service och pris för dylika försändelser. Det känns lite sorgset, men å andra sidan är det som konstaterats inga problem att hålla en dräglig temperatur i förrådet så här års och jag är inte orolig för vinerna. Bra att det skedde nu och inte i sommar när det kan bli ganska varmt därute.

För övrigt har jag ännu inte provat någon glögg som övertygat i år. Kan ha att göra med att det mest blivit lättglögg hittills och en flaska Blossa starkvin från förra året.... Den senaste glögg som jag faktiskt minns som riktigt god var Blossa 03; den med pomerans.

petit chablis domaine sainte claire 2006

Det här är ett vin som då och då hittar ned i varukorgen. Bra baschablis, som gjort för en onsdagsmiddag då hustru och son redan haft pannkaksfrossa när jag kommer hem, och jag hittar en burk hummerstuvning i frysen att tina upp till lite pasta...

Trots att jag drack det för bara ett par månader sedan så blir jag ändå lite förvånad av doften. Det där inslaget av tropisk frukt känns inte väntat. Jag dubbelkollar med min tidigare post - jodå; jag gjorde precis samma notering i september. SB hittar mango i doften - jag är inte så petimetrig. Naturligtvis finns där citrus och mineral också, men de gröna äpplena är inte lika omedelbara associationer denna gång. Smaken är - som jag konstaterade redan i september - "bredare" eller fylligare än väntat. Nästan en antydan till smörighet(!). Även vid en middag på Prinsen i oktober saknar jag lite krispighet i vinet. Och jag gör samma undran som sist - har det här vinet mött ett fat?

skamlös promotion

Jag har haft lite bekymmer med vinrummet. Aggregatet har de sista veckorna/månaderna gått längre och längre stunder och verkar ha haft svårare att hålla kylan. När det i princip gick dygnet runt trots att omgivningen höll jämna 19-20 grader började jag bli orolig och skrev till den danske leverantören Vintagekeeping, en avdelning eller företag inom TSVinnovation. Det är två och ett halvt år sedan jag beställde och fick aggregatet levererat, och garantierna har gått ut. Då blir man glad för ett sådant här svar:

Hej Anders,

Det er meget sansynligt, at den har lækket kølemiddel. Kan du sende den ned til os? Så vil jeg tilbyde at reparere den - uden beregning - selvom garantien er udløbet.

Hvad siger du til det?

Med vin-lig hilsen
Jan Sørensen, Managing Director

Tack för det! Så nu skall jag bara boka in en frakt till Danmark med lämplig fraktfirma. Genom att skruva ned elementet i det vidbyggda förrådet så hålls ändå temperaturen på jämna 13 grader därute så här års, så vinerna klarar sig utmärkt under tiden... Funderar du på ett eget vinrum kan jag så här långt varmt rekommendera min danska hovleverantör!

måndag är det nya söndag

Det har blivit en tradition på kort tid; när jag avslutar en beredskapsvecka krävs det ett schysst vin till maten. Den här gången grävde jag fram en Chateau Poujeaux 2002 ur vinrummet. Inköpt förra hösten för 249:-, och med en druvblandning av 50%CS, 40%ME, 5% CF och 5% PV. Ett år på ekfat, varav hälften nya. Som kuriosa informeras också om att slottet en gång var uthus åt Chateau Latour... Chateau Pojeaux är en av få Cru Bourgeois som letar sig in på Decanter´s Fine Wine Price Watch, och det omnämns i olika sammanhang som stabilt presterande.

Nå; färgen är mörkröd med en dragning åt blekning i kanten. Doften är skönt klassisk Bordeuax men inte lika kraftfull som La Tour de By. Hustrun hittar drag av gammal nattblöja vilket inte låter så tilltalande. Själv vill jag påstå att det finns en del mörka bär, vanilj, ceder och läder i doften. Vid glasbyte tonas också blöjan ned...

Smaken är ganska slank, med sammetssträva tanniner, relativt lång och utvecklande i munnen, en del mörka bär men ingen påträngande fruktighet, balanserad. Gott, till och med mycket gott, och väl passande till en köttbit med tillbehör för att fira återvunnen frihet. Kanske inte helt övertygande för priset, dock, men flaskan är ju sedan länge betald och glömd...!

På Cellartracker får vinet godkänt med betyg på 88 och noteras att den gör sig bra med mat. Håller med.

nytt mjödförsök

Sista dagen på beredskapsveckan och något måste göras. Ett nytt försök till mjödbryggning får utgöra distraktion. Sist fick resultatet hällas ut, men skam den som ger sig. På whiskymannens initierade inrådan görs försöket med billig fulhonung från Coop. Tvärt emot hans inrådan används också fuljäst från ett vinsatspaket från samma leverantör. Här ses honung och vatten koka medan bortskumning av proteiner (enligt whiskymannen) pågår.


Påminner mig om att det är dags för fyramånadersprov ur mjödet som lagras i ekfatet inne vinrummet. Sist hade det klara drag av ekplanka, och nu har det legat dubbelt så länge...

fast i beredskapsträsket...

Ännu en vecka utan en droppe vin. Det kan klart konstateras att den blygsamma ersättning per timme som stiftas i avtalen om beredksap inte tar hänsyn till våndan hos en vindrickare som bara får klappa på flaskorna. Under tiden hänvisar jag till glada kollegor; en Johan P hör till de trevligare nya bekantskaperna.

PS En annan trevlig syssla när man bara får drömma är att gå igenom hela kommande vinauktions rödvinssortiment... Katalogen hittar du här.

drucket på madeira

Så har jag fått en liten stund då jag kan sammanfatta semesterveckan erfarenheter i dryckesväg. Inga revolutionerande upptäckter, men gammal madeira är ju väldigt trevligt till exempel.

Vi åt på olika restauranger de flesta kvällarna, men vinutbudet var nästan uteslutande inhemskt (portugisiskt), och av ganska begränsad ambition. Det fanns dock undantag. Första kvällen fick vi ett vitt vin från Dão som hade klara dragningar åt rieslinghållet, men inte lika skarpa syror. Drag av skiffer och tropisk frukt. Trevligt.

En kväll på balkongen provade vi en lätt mumifierad Periquita Classico 1994 med toner av lingondricka och svartvinbärsgelé. Jag är antagligen störd men jag gillar det.

Som redan nämnts i posten nedan var en lite häftigare upplevelse afternoon tea på anrika Reid's hotel. Byggt i slutet av 1800-talet som hotell och varit engelskt överklasstillhåll sedan dess. Ett stort antal celebriteter, kungligheter, presidenter m.m. har semestrat där, inklusive Churchill som vilade upp efter en stroke (?) på 1950-talet. Bokning en dag i förväg, och 27 euro för kalaset. Då hade de den goda smaken att inte ta något extra för sonen och ändå bjuda på en extra scone till honom. Husets champagne, för 15 euro, smakade mycket gott i den storslagna omgivningen...

Afternoon tea at Reid's... Oh, rather, dear!

En annan skön aktivitet var rundvandringen på Adegas the Sao Francisco eller (Madeira Wine Company). Där samsas fyra av de största madeirahusen under gemensamt tak (och ägande) och erbjuder rundvandring med provsmakning och möjlighet till provsmakning av äldre årgångar ned till 1908...

Sercial (t), Verdelho (ht), Bual (hs), Malmsey (s)

Vid provsmakningen av yngre (5-åriga) viner framstod Bual som det bästa alternativet, med en mer balanserad sötma. Så i vintage room efter den ordinarie provsmakningen blev det två äldre Bual (eller Boal) som jag doppade näsan i.

Blandy´s Bual 1968 (4,55 euro/gl)

Leacock's Boal 1934 (16,30 euro/gl)

Det var en njutningsfylld stund att sitta med dessa båda högst vitala reliker framför sig, och dofta, smaka, dofta, smaka... Båda årgångarna valdes med stöd av Michael Broadbent's Wine Vintages och skulle enligt honom vara av mycket god kvalitet.

Blandy´s 1968 tillvänster, Leacock´s 1934 till höger

Blandy's doftade bränt socker, karamell och paranötter, och hade en smak som upplevdes något torrare med en del fikon, mer karamell och kanske något spretigare. Leacock's hade inte bara en mörkare färg utan också "mörkare" doft där associationen gick till muscovadosocker och fikon. i smaken kom paranötter, mer torkad frukt (russin) och överlag upplevdes den som något sötare, fylligare, rundare än det yngre vinet. Nu var inte åldersskillnaden fullt så stor som den framstod, i och med att Leacock´s ladespå flaska redan 1986 (52 år) medan Blandy's buteljerades 2004 (36 år), men den märktes definitivt. Och hur ofta får man chansen att botanisera bland ett 40-tal viner på glas i åldrarna 30-100 år, där det dyraste glaset (Cossart Gordon Bual 1908) visserligen kostade 49,15 euro men där en klar majoritet höll sig under 10 euro strecket. Imponerande, lärorikt, gott!