känguru, blåbär och en bra whisky

Helgens begivenheter inbegrep ett besök på vad som påstås vara ett av stan's (Uppsalas)

mer ambitiösa etablissemang nuförtiden. Bill och Bull har gått från att vara saligen avsomnade Elaka Måns bakficka med enklare pubkäk (bra clubsandwich under sena nittiotalet) till att stå stadigt på egna ben med en riktigt skön matsalsmiljö. Gamla sprithandelsbolagets lokaler, enligt hemsidan. Jag trodde att det varit en bank.



Vildandsbröstet enligt hemsidan meny var utbytt till kängurufilé och grönsparrispuré utbytt till... något annat. Troligen någon potatisbaserad stomp/puré/röra/gyttja. Gott var det väl, men ganska finesslöst. Hade kanske väntat mig mer av en restaurang som lokala nyhetsbevakaren gav 8 av 10 i betyg. Innan Ru fick vi en krämig nässelsoppa med vaktelägg som var bättre.

Vinerna var inget att skriva hem om heller; till förrätten en chilensk Sauvignon Blanc och till huvudrätten en sydafrikansk Cabernet Sauvignon. Det vita saknade en del i syra och det röda en del i stramhet, men båda gick att dricka. Hustruns chianti betedde sig märkligt i doften men smaken var okej. Inget stort vin det heller. Litet plus i kanten dock att man faktiskt hade fyra, fem förslag på glas.


Hemma idag plockades blåbär från våra amerikanska blåbärsbuskar under äppelträdet. Gott med lite vaniljglass till.

Avslutningsvis en whisky levererad av brorsan som varit på resande for; en Lagavulin 16 yo double matured special edition PX wood, dvs en lagavulin som avslutat sin fatmognad på fd PX-sherryfat. Jag har inte alltid övertygast av försök att blanda ut rökig whisky med lite sötare toner, men det här funkade riktigt bra. Det blir en annan dryck än bas-Lagavulin, med ett annat användningsområde. Mer åt avec-hållet än solitär kontemplation.

Nu är jag torrlagd en vecka (om jag inte lyckas byta bort beredskapen i morgon kväll när jag är på kursgård...).

se, men inte röra

Vissa dagar känns det som om man förtjänat en whisky. Efter två journätter i rad på jobbet har jag i kväll beredskap i hemmet i stället som omväxling. En tumbler med väl vald jod-tång-salt-tjärpastill-blandning är alltså utesluten. Att bläddra i senaste numret av Decanter med en från sonen stulen päronfestis i handen kan aldrig bli riktigt samma grej.

barolo vs cotes du rhône

Söndagmiddag med IT-mannen och familj blev italienskinspirerad. Vi sågs ju - av en slump - i Florens alla fyra dagen efter hustrun och min förlovning, och åt en riktigt bra förlovningsmiddag på ett ställe de hade hittat tidigare. En bit grillad oxfilé, penslad med en balsamicocreme, som fick gå färdigt i ugn (jag måste skaffa riktig grill till nästa säsong!) serverades med en kantarellrisotto och lite inlagda grillade paprikor. Kantarellrisotto gör sig sannerligen bättre i mun än på bild. Tyvärr lyste de inhemska svamparna med sin frånvaro i lördags, och de polska från ICA var inge smakmässiga höjdare. isotton blev helt enkelt inte så smakrik som jag hoppats - trots användandet av kantarellfond som brodo.

Till detta en barolo 2001 från Fontanafredda som luftades någon timme i karaff och motsvarade alla förväntningar. Stramt, torkad frukt, fat, körsbär - men inte särksilt moget. Nästa flaska får ligga till sig ett tag. Jag trodde dessutom i min enfald att det skulle gå att köpa fler om det skulle visa sig gott, men en snabb blick på systembolaget visar att årgången bytts under senvåren till 2003.

Efterrätten en favorit som återanvändes för att spinna vidare på det italienska temat: mandelsabaionne med espressokaramell. Sött, simmigt, smakrikt. Starkt kaffe till nästan en nödvändighet.

Till en något enklare middag kvällen innan (ja, okejsandårå, det blev pizza!) korkades en Cotes du Rhône från Guigal upp. Helt annan karaktär, förstås, med mer blåa bär och örter och inte alls lika stramt. Gott, men alla gånger att jag föredrar en sträv barolo...

går det att fynda på systemet?

Tja, ibland kanske. Vid ett besök på det bolag, Täby Centrum, som ligger närmast mitt arbete, hittade jag en del udda, enstaka flaskor på hyllan för utgående varor. Somliga saknade hylletikett, och när jag frågade personalen om en ensam stackars bourgogne som stod övergiven försvann den tillfrågade damen onödigt länge. Efter en mycket lång stund kom en yngre man tillbaka med flaskan, beklagade dröjsmålet, berättade att de fortfarande letade men att de inte hittat något. Flaskan tillhörde nämligen ett parti som de tagit över från en annan butik.

Till slut kom han tillbaka, och konstaterade uppgivet att han inte kan hitta flaskan någonstans, men att han hittar samma producent, Potel, för ett par Grand Cru-viner. Jag väntade mig ett: "...så tyvärr kan jag inte sälja flaskan eftersom jag inte vet priset.", men förvånad hör jag honom i stället säga: "...så jag har skrivit ut en lapp till vinet som du kan visa i kassan och så får du köpa den för 109:- om du vill, och jag tror inte att du gör en dålig affär!" Vad säger man? "Taget!"

Att jag inte skulle betala ett överpris förstod jag, frågan var bara hur billigt jag kom undan. Lite sökningar på nätet gav senare vid handen att vinet kanske borde ha legat på ca 150:- i stället; ingen jättevinst men en schysst rabatt - och framför allt ett oerhört serviceinriktat beteende! Att jag vid samma tillfälle fick köpa tre flaskor Trimbach Cuvée Fréderic Emile 2001 (listpris 314:-) för samma pris som 2003:an (290:-) gör att det känns som en bra eftermiddag på det statliga monopolet...!

petit chablis

Till en enkel men god torskfilé-i-ugn med lök och jordnötter som hustrun svängde ihop kändes det helt rätt att hämta fram en enkel men rättfram chablis. Denna sommar har ju inte erbjudit särskilt många kvällar som passat för middag utomhus, men när väl möjlighet ges vill man ju inte försitta chansen att softa med ett svalt glas vitt i handen.

Vinet, en Petit Chablis 2006 från Jean-Marc Brocard doftade gröna äpplen och mineraler men också ett stråk av någon tropisk frukt, och hade en i mitt tycke lite "bredare" smak än man kunnat vänta sig av chablis från Brocard (kanske bara det faktum att den nog var i varmaste laget när den kom direkt från det 13-gradiga vinrummet - för inte har väl Brocard använt fat i någon utsträckning?). Syran finns dock på plats och eftersmaken är lång, balanserad och allmänt trevlig. En bra baschablis som ger en del känsla av vad en större representant för regionen kan erbjuda.

kräftskiva...

I fredags var det kräftfiske i stugan i södra Hälsingland. Beståndet har ju inte varit särskilt stort de senaste tjugo åren, men skam den som ger sig! Dels för att göra ett diagnostiskt prov av beståndets utveckling och dels för att ge sonen en spännande upplevelse så drog vi alltså norrut. Förutsättningarna var idealiska på många sätt; lugn, lagom varm kväll, rejält med lätt ruttnande braxen som bete och inga andra som fiskade i "vår" vik. Av förklarliga skäl, skulle det visa sig.

Sonen lägger i en mjärde...

Efter att ha fiskt hela natten med tjugo kräftmjärdar var det magra resultatet fem (5!) kräftor, varav endast två hade nått lagstadgad storlek... Nå; ett syfte nåddes ju ändå i och med att gossen faktiskt fick vara med om att både fånga och koka de små liven ("Titta! De blir ju röda!").

Kräftskiva!

Till kvällens middag åt han och jag varsin, egenhändigt fångad, svensk flodkräfta som förrätt. Något som kanske aldrig mer kommer att hända. Och jodå, han smakade i alla fall på sin och tyckte att den var helt okej. Men pappa fick det mesta.

en månad på fat

Idag provades whiskymannens mjöd efter en månads fatlagring på nytt, tioliters ekfat (se post från 29 juni). Oj, vilken skillnad!

Färg: fortfarande mycket blekt gul; ingen antydan till att ha gulnat eller mörknat i nyansen
Doft: Wow! För en månad sedan var doften blyg och fick lockas fram, nu slog den emot mig med väldig kraft. Komplex, fattonad, fet, klart bourgognelik. Mandelmassa, tyckte hustrun. Hade jag inte vetat bättre hade jag kunnat ta det för en hyfsad Côte de Beaune (Meursault, Montrachet...).
Smak: En besvikelse. Inte alls sammansatt utan spretig, med sträva ekplankstanniner. Som om fatlagringen lagt sig som en lock ovanpå honungstonerna istället för att blanda sig.

Jag meddelade resultaten till whiskymannen, och vi enades om att jag skulle tappa ur och korka igen en halvflaska för flasklagring och vänta ytterligare en månad med resten. Erfarenheten visar tydligen att redan ett halvår på flaska brukar göra underverk med mjödet. Spännande är det!

löningsbarbaresco

När hustrun och jag förmånligt nog fick chansen att gå ut och äta på tu man hand i fredags valde hon (det var hennes födelsedagsmiddag, mindre än ett halvår försent!) en av stans bättre italienare, och ville prompt ha en amarone hon druckit där tidigare. Vem är jag att säga nej till en så tydlig begäran, men visst var jag sugen på någon av alla trevliga barolos, brunellos och annat italienskt godis de ståtade med.

Eftersom lönen trillade in på kontot idag kändes det lägligt att vardagsfira lite. Jag har ju redan klarat av tre dagar och en natt på jobbet så visst var jag värd en belöning? Sveriges sämsta systembolag på viner över 100:- överraskade med en barbaresco i skylten, och jag nöp till direkt. Ett överkomligt pris och en - om jag inte minns fel - bra årgång i Italien gjorde det lätt. Till en entrecote med klyftpotatis och rödvinssås blev det lite av en fest mitt i veckan. Vinet visade sig ha klara mognadstoner såväl i färg, doft som smak. Ganska ljust rödbrun, blek i kanterna. Doften fylld av torkad frukt, lite bränd och kryddig; smaken lång, med mera torkad frukt och tydliga stramhet. Mums! Precis som jag vill ha dem...

champagnebrunch på terrassen

Nåja, på grund av den starka blåsten häromdagen när terrassen skulle invigas så fick vi hålla till inomhus. Däremot sabrerades det och skålades i champagne på invigningsföremålet.



Pokermannen hade vissa svårigheter med den svårsabrerade Gosset Grande Reserve, vilket vi raskt enades om berodde på flaskans lite udda, bulliga form som naturligtvis gav en annan och mer kurvig ansats för klingan. På tredje försöket knäcktes dock halsen snyggt med ett poff och champagnen kunde skänkas i. Den fyllde alla kriterier för en god champagne utan att vara outstanding - mogna äpplen var det tydligaste draget.



Till brunchen serverades bland annat turkisk yoghurt med flytande honung och mandelspån, amerikanska pannkakor, knaperstekt pancetta, färsk frukt, smörgåsar med lufttorkad skinka och cheddarost samt nybakade brownies... När gästerna (utöver pokermannen även IT-mannen med familj) bröt upp strax efter tolv var det en udda men mycket behaglig känsla - dagen hade knappt börjat men ändå hade vi druckit champagne och haft trevligt besök. När jag återberättade det hela för Brynäsmannen senare svarade han "Såklart; brunch är den klart bästa umgängesformen!" Jag är böjd att hålla med.

skogsarbetarkäk

Arbetet på terassen går vidare. Får kanske lägga in ett par bilder så småningom. Idag har hela ramverket spikats ihop och passats in på betongsten som bärande element. Ett mer digert arbete än vad det låter som. Bara det att få de där stenarna att ligga rätt i höjd i förhållande till varandra tar en stund.

Efter en lätt lunch på dagen var hungern svår framåt middagstid. Vad slår väl då en rejäl påfyllning av fett, protein och kolhydrater i skön förening: raggmunk med knaperstekt fläsk och lingonsylt! Bästa raggmunken var överlägset den som jag stekte i fettet från fläskpannan. Måltidsdryck? Mjölk, förstås! Om än en källarsval pilsner inte hade varit fel, men jag närde vid måltidstillfället fortfarande en vag förhoppning om att jag skulle ut och springa senare på kvällen. Därav blev dock intet.

svenska villaklassikern på 3.55

Häromdagen startade ett blygsamt i sammanhanget men dock projekt att anlägga en liten träaltan på baksidan av huset. På framsidan tittar inte solen fram förrän tidigt på eftermiddagen, och vill man ha lite morgonsol så får man alltså vackert söka sig till baksidan. Den förre ägarens provisoriska lösning med ett par EUR-pallar har fått bli kvar alldeles för länge. Förutom att de aldrig varit särskilt snygga har de dessutom murknat betänkligt, och det är svårt att placera ett bord på ett stadigt sätt med så stora glipor mellan brädorna.

Eftersom jag tillhör de som inte fötts med en skruvdragare i handen startade projektet med lite litteratur- och nätsökningar. Alltid pålitlige (?) Martin Timell hade naurligtvis en hel steg-för-steg-anvisning på TV 4:s hemsida, så det var bara att sätta igång. Dag 1 börjde med att gräva en försvarlig grop och införskaffas en del virke. Det tog en stund. Dag 2 färdigställdes gropen, varpå grus och det mer skrymmande virket (plus markduk, trallskruv m.m.) behövde fraktas hem.

Släpkärror hyrs antingen på fyra eller 24 timmar. Två vändor till grustaget och en till Bauhaus på under fyra timmar - kunde det gå? Efter att ha kört non-stop hela eftermiddagen, tömt två gruslass med skyffel hemma på tomten och slitit som en vettvilling i brädhögarna på Bauhaus sladdade jag in på Statoil med hela fem minuter tillgodo! Det kändes otroligt bra, och som om jag kvalificerat mig till de mer seriösa villaägarnas skara. Det är en sådan där sak som man skall hänga över staketet och säga - helt naturligt och i förbifarten - till grannen; "Joråvettuatt, lite körigt i eftermiddags... två lass grus och ett lass virke på under fyra timmar"

Nu är Dag 3 till ända, gruset är flyttat till gropen och jämnats till och betongsten lagts i hörnen och vägts av hjälpligt så att de ligger i våg. Ramen till trädäcket har också börjat sammanfogas. Känns bra så här långt - när det är klart skall jag inviga med en champagnebrunch!

andra smultron

Några dagar i Dalarna bjöd på halvdassigt väder, och inte så mycket på kulinariafronten. En trevlig kväll hos gamla bekanta fick mig dock att återskapa bekantskapen med det tidiga nittiotalets finvin alla kategorier, Faustino I Gran Reserva. Det här var årgång 1996, och det visade upp kraft, mjukhet, självklart en del vanilj och lite torkade frukter. Det hade högre syra än jag skulle gissat, och var allmänt ett riktigt trevligt och lättdrukcet vin som passade utmärkt till småplock med skinkor, en provencalsk paj m.m.

En eftermiddag frossade vi på de speciella smultron som växer i trakten. Vis av tidigare erfarenheter och i linje med Lisas tips nedan njöt vi dem så okonstlat som möjligt med bara en gnutta socker och lite mjölk. Smultronen är ovanligt stora, mognar utan att bli helröda och har sagts vara en hybrid mellan jordgubbar och smultron (är inte jordgunbben en sorts smultron egentligen; därav namnet strawberry för båda, t ex?) eller en egen art kallad lantsmultron. Vad vet jag... I det sällskap jag befann mig torda jag vara den med hästlängder minst kunniga på området, så jag avstod från spekulationer och njöt i stället!

serveringstemperatur

Amerikanska viner kontra europeiska är ett stående trätoämne mellan mig och IT-mannen. I går hade de med sig en halvtom (full?) flaska amerikanskt vin av blandade druvor (carignan, petite sirah m fl, m fl...) som de konstaterat smakade räv, för att citera. Jag tog en sniff och konstaterade att det stämde. Vinet var inte defekt, bara kladdigt, påträngande, obalanserat, sötaktigt utan att vara riktigt syltigt. Inte gott, eller inte i min smak i alla fall.

I kväll till pastan stod jag inför att ge det kvarlämnade vinet en andra chans eller att korka upp något nytt. Jag beslöt att ge det en halvtimme i kylskåpet, och si, plötsligt var det både drick- och nästan njutbart! När jag kollade upp vinet på Systembolagets hemsida rekommenderas serveringstemperaturen 16 grader; ganska långt från de 24-25 som det kanske höll när det provades dagen innan... Det förtjänar att påpekas att "rumstemperatur" om röda viner definitivt inte gäller varma sommardagar. Sällan har det blivit så tydligt för mig.

daiquiri och marulk

Eftersom smultron växer som ogräs under vårt äppelträd gjorde vi ett inte helt lyckat försök till frozen smultron daiquiri som födrink när IT-mannen med familj gästade oss i kväll. Kanske för lite socker, kanske för lite is, kanske för lite smak i smultronen... Lite lam, kändes den allt, men snygg. Kul att få plocka fram den gamla iskrossen igen, det var ett tag sedan.

Maten blev grillad fisk som omväxling - marulkskotletter med en tomatconcassé och en cous-coussallad med bl a getost och ugnsbakade körsbärstomater (mina nya favoriter). Gott, men inte exceptionellt. Till det en österrikisk chardonnay, Tiglat 2001, som överraskade positivt. Ny bekantskap för mig. Såväl vinmannen som pokermannen har dock berömt den, så det var kanske inte helt oväntat att den skulle smaka bra. Bourgognelik, med fattoner utan att bli överdrivet smörig.

Efterrätten enklast tänkbara; solvarma jordgubbar med lite strösocker och gammaldags vaniljglass och till det resterna av midsommarhelgens dessertvin; en annan österrikare. Delikat. Vår veranda är verkligen perfekt under långa sommarkvällar då solen silas genom äppelträdets lövverk och aldrig blir för varm - en skön kväll!

nyskakat

Inför kvällens matlagning råkade hustrun kläcka ur sig att hon behövde en aperitif (vilket visserligen betydde att hon hade ett behov att dämpa hungern med ett kex innan maten skulle stå på bordet). Jag tog henne dock mer bokstavligt på orden och plockade fram shakern för första gången på mycket länge och skakade ihop en skapelse på vit rom, granatäppeljuice, lime och en skvätt apricot brandy. Proportionerna kan ha varit 3+6+0,5+1, eller något liknande. Klart godkänd sommarfördrink blev det i alla fall! Pröva själv...

det är mycket ägg nu...

Min favoritmatnörd Lisa är i London och frossar i ankägg, och finfrämmandet på bloggen (se kommentarer nedan) i form av Tasteline's Alice Brax skriver om dyra ägg från Cajsa Warg. Själv kom jag hem från Hälsingland sent i kväll, med ett dussin lantägg plockade direkt från redet. Sonen och farmor tog en promenad till bondgården intill vår stuga; fick hälsa på höns och andra djur och kom hem med en korg ägg av de mest skiftande färg, form och storlek. Betalt, nja, men femton kronor kunde hon väl ta emot. Farmor hade visst haft vett att i alla fall ge henne tjugo.

Hade svårt avgöra hur äggen bäst skulle ges bildmässig rättvisa. I den blå skålen blir kontrasterna tydligast, men i den gula skålen och utan blixt förmedlas känslan bättre. Välj själv.

I morgon blir det nog både pannkakor och sockerkaka...! Kanske ett 45-minutersägg om lust och ambition infinner sig...

äntligen är mjödet lagt på fat!

För en tid sedan diskuterade whiskymannen och jag möjligheterna att fatlagra eget mjöd. Han har hunnit prova en del mjödrecept och går inte bort sig i själva tillverkningen längre. För de som till äventyrs inte har testat själva ännu är det inget man självklart lyckas med. Fast nu för tiden kan det göras komplicerat att koka ägg...

Hur som helst; jag har själv tänkt tanken att brygga mjöd, men det har hittills stannat därvid. Whiskymannen har tänkt tanken att fata sitt mjöd, men saknat möjlighet. Så, i en joint venture fick jag hem en dunk om tio liter färskt mjöd från senaste satsen. Beställde sedan hem ett litet fat från Thorslundskagge och i kväll var det dags för tappning från dunk till fat.

Självklart kunde jag inte låta bli ett litet smakprov, som referens...

Färgen är i detta skede mycket blekt, ljust, genomskinligt gul. Inga gröna toner eller sådant. Fick en spontan association till ung sauvignon blanc, men har egentligen inga belägg för det.

Doften är diskret och har toner av ljungblommor, honungspastill och möjligen någon örtkrydda som jag efter kontrollsniffande bland burkarna på kryddyllan närmast vill likna vid salvia.

Smaken är lätt, halvtorr (?) eller i alla fall långt från söt, med mer honungspastill och en lång, balanserad och mycket angenäm eftersmak.

Nu står fatet på lagring inne i vinkällaren, för säkerhets skull placerad på en tidningsförsedd bricka för att undvika ev fuktfläckar på portvinslådan under i händelse av läckage. Att tidningssidan som hamnade upp gör reklam för Mauro Primitivo är en ren tillfällighet...

I provröret finns ett prov på det helt oekade mjödet. Whiskymannen - som är en seriös kille i detta avseende - skickade med rör för att kunna ta fatprov en gång i månaden för att kunna följa fatpåverkan på drycken och lära sig lämplig lagringstid. Sex månader är det tänkt att försöket skall fortgå, så laom till midvinter bör vi kunna ha färdigt mjöd om gudarnas välvilja skänks oss!

ett i-landsproblem

Häromveckan hade jag ju kollegor på besök, och korkade upp en magnumbutelj champagne som inledning på en trevlig kväll. Då upptäckte jag att min champagnehink är för liten för större buteljer. Ett klassiskt i-landsproblem som jag får anledning att åtgärda framöver, i och med att källaren berikats med inte mindre än fyra 1,5-litersbuteljer av den otroligt prisvärda Palmer & Co 1996. Jag har ju sedan tidigare köpt (och druckit) några normalstora flaskor av denna champagne (det ligger nog minst en flaska, kanske två), och förbluffats över dess smakrikedom och komplexitet relativt sitt i sammanhanget blygsamma pris. Vanliga flaskor är sedan länge slut hos leverantören, men ett parti magnumflaskor finns alltså inne i beställningssortimentet. Literprset har gått upp något men det är ingen tvekan om att vinet fortfarande får fyndstämpel.

Att just 1996 hyllas av en i stort sett enig kritikerkår som troligen den bästa champagnårgången på 1990-talet (i konkurrens med 1990) kommer kanske inte som en överraskning för eventuella läsare av denna blogg. Årgången är också omskriven för sin stora lagringspotential, och hur skall en champagne lagras om inte på magnum? Räknar med att dessa raringar skall förse mig med nyårsskumpa några år framöver...!

"Har ni legitimation, tack?"

Det var länge sedan man fick höra den frasen på ett Systembolag, åtminstone riktat till mig. Dagen före midsommar inhandlades lite allmänna förnödenheter till helgen. Som redan konstaterats innehöll det något som inte kan anses vara särskilt märkligt ur svensk midsommarsynpunkt; dvs några burkar öl, ett paket om tio småflaskor snaps (svenska nubbar), en box rött (ja, jag har redan gjort avbön för boxvinet nedan, så jag upprepar mig inte), en österrikisk beerenauslese, en bubblande rosé (riktigt trevlig!) och ett litet fynd för källaren i form av mogen tysk halvtorr riesling: Erdener Herrenberg Riesling Auslese 1994 .

Jag vet inte, men för mig andas det inte tonårsfylla över det här urvalet. Det känns så medelålders präktigt att jag inte fattade vad han menade när grabben i kassan (säkert fem år yngre än jag, minst!) frågade efter legitimationen. Trodde först att det var något med betalkortet han skulle kolla, men det hade jag ju inte ens lämnat fram. Sedan fattade jag. Det enda jag fick ur mig var "Tack så mycket!" och lämnade fram körkortet som visar att jag fått handla alkohol i väl över femton år vid detta laget. Hustrun trodde mig knappt. Själv tror jag att det var mina nya, coola shorts!

en kall Staropramen...

...i en varm men inte het badtunna tillsammans med ett par goda vänner och med duggregnet svalkandes våra hjässor, runt klockan 01.30 på midsommaraftons natt - jag tror att det stavas lisvkavlitet. Brynäsmannen - som ringdes upp för att delges alla kloka tankar och listiga infall som föddes där i tunnan och mörkret - var kanske inte lika imponerad.

I övrigt en traditionell midsommar matmässigt; värdinnans rullar med parmaskinka, oliv- och färskoströra och toppade med pistacshnötter och inlagd kronärtskocka var antagligen det mest innovativa och också godaste. Barone Ricasoli Formulae är en - om man nu tvunget skall dricka vin ur platspåse - okej måltidsdryck till blandad grill. Att producenten även gör en del seriöst kvalitetsvin känns som att det borgar för att de inte lägger vad skräp som helst i sina påsar. En söt Österrikare gjorde bra sällskap till en chokladtårta med vit chokladmousse och jordgubbar. Jag saknade dock whiskymannens hemgjorda snapsar - Svenska nubbar känns liksom inte lika spännande som myskmadra och annat godis...