portvin och äppelpaj

I helgen som gick skulle jag göra av med äggulorna som blivit över efter förra helgens suffléer. Funderade på créme brûlée, men insåg att det är vaniljsås jag vill ha. Gjorde en enkel äppelpaj där äppelbitarna marinerat i mörk rom och råsocker i någon timme, och kokade sedan ihop en vaniljsås på gräddmjölk och en lite för gammal men fortfarande välsmakande vaniljstång. Resultatet blev - om jag får säga det själv - fantastiskt gott! Det var flera år sedan jag gjorde hemlagad vaniljsås och jag hade glömt hur stor skillnaden faktiskt är. Med digital termometer var det heller aldrig någon risk att det blev äggröra.

Till detta en vintage port av ett mindre märke och ett off-vintageår. Porto Cruz 1989 (slut på Systembolaget) lanserades före jul för ett pris där de bättre LBV-portvinerna ligger. Jag hade hört lite tveksamma omdömen via en bekant till vinmannen, men läst recensioner som var mer godkännande. Jag sammanfattar det som en positiv överraskning. Vintagekaraktären finns definitivt där, vilket bara det gör den till ett bättre alternativ än mången - visserligen trevlig - LBV. Självklart är det i den lättare stilen, men doften bjuder katrinplommon och örter och smaken följer upp med mer plommon, torkad frukt och kanske lite mint. Korrekt, men lätt. Trevlig fortfarande i kväll efter några dagar i karaff i kylen, men för gles för att stå emot ett par kex med roquefort...

egentid

Efter ett möte inne i Stockholm på förmiddagen tog jag resten av dagen ledigt. Åt lunch på Hötorgshallen och gick runt en stund och inspirerades av utbudet. Det är något visst med saluhallar - läs Emile Zolas Hallarna om du tvivlar. Jag saknar Uppsalas saluhall från tiden före branden. Den har aldrig riktigt hittat tillbaka - framför allt saknas där en riktigt bra och välsorterad köttdisk. Alldeles upprymd blev jag av en burk ankfett som jag genast lade beslag på. Mathias Dahlgren hävdar att det finns tre sorters fett: smör, vegetabiliska oljor och ankfett. Jag måste hitta något att confitera snart. Burken var visserligen helkonserv, så jag har till år 2010 på mig...

Fortsatte till Regeringsgatan och tillbringade en stund i Systembolagets vinkällarbutik. Det är skönt att bara gå och fingra på en del rariteter, och naturligtvis hitta något lite udda att plocka med sig hem som inte finns på butiken i Gottsunda. Den här gången blev det två flaskor Chateau Belgrave 1995, en 5e cru från Haut-Médoc. Inget speciellt vin; hade aldrig hört talas om det innan men ville gärna ha ett par "drickfärdiga" flaskor i källaren för mer omedelbar konsumtion. Passade också på att plocka upp en magnum Pierre Peters Cuvée de Réserve Blancs de blanc; skall vara utmärkt att låta vila ett par år sägs det. Jag spelade dock i knatteligan jämfört med killen som kom in för att hämta en låda (12 fl!) av det här vinet...

Avslutade med en cappuccino på ett litet kafé och tog mig sedan hemåt. Några timmar livskvalitet!

http://www.aeterno.se/

Se där en adress värd ett besök! Om jag kommer på hur man lägger upp länkar på den här sidan så skall jag göra det till min första länk. Vinmannen och direktören har alltså öppnat eget i branschen, och levererar kvalitetsviner till hugade. Så småningom kommer även en del väl valda viner i mer vardaglig prisklass att lanseras - siktet är inställt på Systembolagets stora höstsläpp. Men vem kan väl motstå en halvflaska Suduiraut -96 för dryga 300:-? Ett riktigt bra år för sauternes och på halvflaska bör den precis börja närma sig mognad, där den säkert kommer att stanna några år framåt.

Lycka till hälsar jag de båda konjärerna!

en rioja är ju aldrig fel...

Det var ett tag sedan jag drack rioja. Jag tror att det kan ha varit vinmannen som bjöd på en flaska Rioja Alta för några år sedan, kanske en 1989? På rekommendation av någon vintidning (troligen Livets Goda) investerade jag dock i ett par flaskor Roda II 2001 i höstas. Till en fullkornspasta med gräddig sås på strimlad lövbiff, rödlök, svamp m.m. kändes det dock som ett inte alltför strävt vin skulle passa, och jag ville ju gärna visa IT-mannen att jag hade andra flaskor än franska i min källare... Vinet var gott, med tydlig fatkaraktär av amerikansk ek (eller vaniljessens...) men utan att slå ut frukten fullständigt. Lättdrucket utan att vara alltför inställsamt och - törs jag påstå - en hyfsad match till maten.

Efterrätten blev en havtornssufflé; ett nytt sufflérecept som förordade en del mjöl i smeten gjorde att de var tyngre än normalt. Inte helt oävet, men jag tycker nog att en sufflés första skyldighet är att vara fluffig. Och ja, en physalis på desserttallriken är såååå nittiotal - okej? Till detta ett flygplatsfynd. Apropå sköna tyska vinnamn; håll i er: Gottfried Gerharz 1996 Dromersheimer Ruländer u. Silvaner - Eiswein Qualitätswein mit Prädikat! En underbar doft av litchiefrukt och syltade mandariner följs av en lätt simmig och söt men inte kladdig smak av bl a torkad ananas och aprikos. Mycket trevligt!

Gästerna hade den goda smaken att först visa sin totala dominans i 80-tals-TP för att därefter stå och stampa i mittcirkeln tills vi hunnit ikapp och - på grund av den sena timmen - raskt acceptera remierbjudandet. Snyggt.

familjemiddag

Dagen efter vinmannens fest var det familjemiddag. Jag försökte blogga om den tidigare, men just när posten var färdig tappades kontakten till Blogger. Gick inte ens att spara den. Det här blir en kortverson - jag ligger redan efter med annat som skall skrivas.

Båda bröderna, en svägerska och mor kom och hälsade på ett par timmar. Det blev en förrätt betsående av kall parmesansoppa med hemgjorda brödkrutonger och ett pata negra-chips (recept: Mathias Dahlgren, Bon Lloc). Mäktigt men gott. Vinvalet var inte alldeles enkelt. En Niersteiner Pettenthal Riesling Auslese 1992 funkade dock bra enligt min mening. Vinet saknade Jacobusens petroleumtoner, utan hade mer touch av honung och aprikoser. Mycket gott, och en liten aha-upplevelse för bröderna som inte prövat mogen riesling tidigare. Det kan vara på sin plats att reflektera över det faktum att tyskarna kan - i ena änden av skalan - ge sina rieslingviner de mest fantastiskt välklingande, fantasieggande och kvalitetsförmedlande namn (sug t ex på Dr Pauly-Bergweiler Bernkasteler alte Badstube am Doctorberg Riesling Auslese 2002!), medan man i andra änden av samma skala hittar Happy Cat och Blue Moon (nej, jag vill inte länka till dem, du får hitta dem själv om du måste). Märkligt.

På det ett ankbröst med granatäppelsås och en sötpotatispuré (recpet: Tasteline). Purén blev lite vattnig, annars en lyckad rätt. Särskilt såsen med balans mellan sötma av granatäpplen/portvin/gélé och syra av apelsinjuice och ett sting av fransk senap var riktigt läcker. Och snygg! Till detta förstås en bourgogne - Beaune du Chateau Premier Cru 2002, Bouchard Pere et Fils. Nu har det gått en vecka sedan dess, så jag kan inte beskriva smaken i detalj, men den var ingen saft-pinot i alla fall...! Bra balans som jag vill minnas mellan röda bär och lite kärvhet.

Jag har några ganska bra vinveckor nu med både hyfsat hög kvalitet och bra bredd. Varför dricka dåligt vin?

vinmannen 30!

I lördags avfirades vinmannens inträde i gubbgänget; den yngste av konjärerna. Han hade för ändamålet lånat källarplanet på en krog i Gävle där han tidigare arbetat, och stod och serverade drinkar i baren när gästerna anlände. Hemlagade tilltugg med parmalindade dadlar och smörstekta brödskivir med tempererad, mogen brie med valnötter smakade bra till vinmannens pedantiska drajor och americanos.

Inbjudan löd kort och gott "svart kostym (i nödfall mörkgrå) och fet cigarr". Direktören och jag tolkade andemeningen och dök upp i smoking. Vinmannens metaltjejkompisar/exflickvänner dök upp i linnen, tatueringar, obligatorisk läppiercing och stora kamouflagebyxor. Spännande!



En trevlig middag - mer traditionell än nyskapande men man blev mätt på ett bra sätt - och några intressanta viner vidtog. Till kvällens höjdare utsågs en riesling -90 från Jacobus och en crozes hermitage -00 från Graillot. Självklart sabrerades en flaska bubbel som avslutning. I ett väl tilltaget rökrum satte sedan åtta glada herrar fyr på sina cigarrer, med understödseld av några Marlboro Lights från metaltjejerna. Det dröjde dock inte länge förrän vakterna våningen ovanför klagade på rökutvecklingen som tydligen var svårare än rummet klarade av. "Hela krogen stinker cigarr!"

Rask omflyttning till en annan, för ändamålet lämpligare lokal som direktören hade tillgång till. I bekväma fåtöljer fortsatte sedan puffandet en god stund, i sällskap med en halvflaska Graham´s 1980 (auktionsfynd) och en av vinmannens presenter; en Plantation rum 1991 (Barbados). Av oss fick han - naturligtvis - en cognac: Pierre Ferrand 1977... Förbindelserna med Gävle var mycket smidigare än jag fruktat, och strax före kl 02 steg jag på tåget hemåt och låg till sängs 03:30. En fantastiskt trevlig kväll, i ordets allra positivaste bemärkelse!

bag-in-box hos konjären!

Huga! Alla klockor stannade och det sjunde inseglet brast - ett lådvin bars in över tröskeln hemma hos konjären! Det tarvar en förklaring, och den är enkel. Efter lördagens festligheter i en alternativ verklighet stod de ambitiösa arrangörerna med en försvarlig mängd överbliven dryck och en budget med grava problem att gå ihop. Enklast och snabbast var att utauktionera överbliven dryck till massan. Auktioneraren agerade snabbt och effektivt; satte ett pris och konstaterade raskt att den sålts för det priset till än den ena, än den andra i lokalen. Ställd inför hotet att komma hem med tre liter Castillo de Gredos såg jag till att snabbt som tusan vinka till mig boxen med McPherson Shiraz för 150:-; det enda vin som jag trodde mig kunna ana ägde en viss kvalitet av det som radats upp på bordet.

Och vad skall man säga? Ja, det är praktiskt med en låda i kylen. Ja, vi dricker det och har det inte bara till matlagning. Ja, det får oss antagligen att öka vår vinkonsumtion. Till kvällens grillade kyckling med potatis- och rotsaksrösti fungerade det bra som måltidsdryck. Ungt, fruktigt utan några vidare garvsyror men med en liten, trevlig kryddighet (antagligen den som systembolaget beskriver som lakrits) i finishen som lyfter det snäppet över de värsta stolpskotten. Ett bra pris för ett okej vin, men inget att engageras av.

På lördag har dock medkonjären vinmannen 30-årsfest, och då ser jag fram emot något spännande att blogga om. Apropå medkonjärer så har servitören öppnat frågelåda på Tasteline. Be honom beskriva ranciokaraktären på en gammal konjak - en evig tvistekälla hos konjärerna!

côtes du rhône

Nyårsafton var en trevlig tillställning på alla sätt och vis, men kanske inte mycket att blogga om vinmässigt. En nyttig påminnelse, dock, om att det går utmärkt att ha en bra kväll med schyssta människor omkring sig som inte blir skitnödiga av att behöva välja det perfekta vinet till förrättstoasten eller varmrättskalkonen. Nöjdast var lillprinsen som vägrade sova innan han hade sett alla ba-bomberna.

En ledig kväll som denna utan större plikter i morgon avslutas en flaska Côtes du Rhône från legendarerna Guigal. Om jag minns rätt så är det väl sonen Marcel som tagit över efter pere Etienne, men det kanske intresserar endast ett fåtal. 2003 var ju ett varmt år i Rhône, men inget som märks sådär uppenbart för en otränad gom som min. Vinet doftar av mogna mörka plommon och röda bär och en del kryddor, och smaken är medelfyllig, frisk, bärig och lagom sträv med ett litet trevligt efterbett. Inget mesvin, men ändå fullt drickbart på egen hand. Eller, som jag gjorde, till ett par hedonistiska smörgåsar med grönpepparpaté... Jag har faktiskt tränat flitigt på sistone!

helkväll med direktörn

Direktörn och jag fick en chans att sammanstråla över en bit mat, och jag valde att inviga honom i det återuppståndna Stadshotellets lokaler. Sist var ju några av konjärerna där och hängde i vinoteket, men den här gången blev det matsalen. Menyn är klassisk utan någon större experimentlusta eller skyhöga ambitioner, men det kändes ärligt och vällagat. En bra dry martini; löjrom med en något bränd råraka, pilsner och aquavit; lammfilé (lagom rosaröd) med rödvinssås, potatiskaka och en flaska Tignanello 2001 (oerhört trevlig, som vi konstaterade redan vid förra besöket, men skulle kunna ligga till sig några år); keylimepaj med en ung sauternes; macchiato med en A E Dor cognac (Napoleon?)...

Direktören var i fin form, och samtalet kretsade kring jämställdhet, ledarskap, föreningsliv, sällskapsliv m.m. En mycket trevlig kväll, uppenbarligen, och något som förhoppningsvis kan ske igen utan att det dröjer alltför länge!

mera portvin!

Julbordet är ju ingen särskilt vinvänlig tillställning. Någon som hittat ett vin som matchar allt från inlagd sill till rökt ål och Janssons frestelse? Själv höll jag mig till öl; Young´s Winter Warmer föll mig bäst i smaken. En gammeldansk som matsmältningshjälp till Kalle Anka, och sedan lite tawny port på det till en fruktsallad och paketöppning.

















Dekantering!


När så den äldsta och yngsta generationen avvecklats plockade 70-talisterna (hustrun, brorsan och jag) fram 80-tals TP, satte på en samlingskiva 80-talsmusik, dekanterade en vintage port 1980 (Smith Woodhouse på halvflaska) och tempererade ett par ostar (stilton och roquefort). Vinet hade toner av plommon och mörk choklad och var en mycket njutbar upplevelse utan att vara ett stort vin. En halvflaska på tre räckte också ganska bra, och det blev en mycket skön avslutning på julaftonskvällen!

Portvinsdags!

Julen är portvinstid! Få drycker erbjuder så hög kvalitet till så pass överkomligt pris - Quinta do Noval nacional undantagen, förstås... Ett par trevliga alternativ att ha i kylskåpsdörren så här i julpysslartider är Graham´s Late Bottled Vintage 2000 och Taylors 10 yo Tawny.





År 2000 var ju ett storartat portvinsår, och att vi nu har möjlighet att pröva den i budgetvarianten LBV gör det hela riktigt trevligt. Pålitliga Graham´s levererar en tät dryck med toner av lakrits och mörka bär i bra balans. (Minst) fyra år på fat har låtit den mogna snabbare än vintagevinet som bara får två år innan det försluts i flaska. Gott till såväl desserter som en schysst stilton eller roquefort...

Likaledes stabila Taylor´s följer upp med en tawny; fatlagrad tio år vilket börjat märkas. Genomskinligt brunröd i färgen och med den där härliga nöt-/torkad fruktdoften. Mer torkad frukt, lite bränt socker och någon kryddighet i smaken. Mums till nötter, praliner och småkakor!
För julaftonsnatten ligger en halvflaska Smith Woodhouse vintage port 1980 och väntar...

surf and turf - 3yo style

När lillprinsen väljer pizzapålägg finns inga nedärvda eller inlärda smakregler som styr. Man tar det man tycker är gott, helt enkelt - att det funkar ihop är en självklarhet för en treåring.


Så föddes kombon svarta oliver, räkor, salami och - bananer! Huga.

tryffelsvinet i stan

En inbjudan att prova vin på nyligen återuppståndna Stadshotellet i Uppsala damp ned i mailboxen. Vinimportfirman Tryffelsvinet - med en fäbless för små producenter från prestigefyllda områden i gamla världen (med tonvikt på Frankrike). Stadshotellet har stans enda automatiserade vinbar, där man laddar ett kort och sedan trycker fram 4 cl av valfritt vin, till ett pris mellan 20 - 45:-/skvätt. Lite fånigt, men också ganska skoj.

Trots sen hemkomst från familjeutflykt till vänner i Oxelösund tog jag tag i mig själv, IT-mannen och pokermannen och åkte dit. Vi provade lite av varje, och jag lärde mig att för mycket Grenache i blandningen inte är min grej. Av Tryffelsvinets viner landade 2002 Les Ifs Prestige, Chateau Les Ifs, Cahors, bäst, tillsammans med 2001 Côte Rousse, Domaine l´Aigueliére, Languedoc. Les Ifs var tyvärr slutsåld, men Côte Rousse - gjord på syrahdruvor från 80-åriga stockar med låg avkastning (20hl/ha) - finns att beställa.


Bästa vinet i automaten - som hade åtta vita och åtta röda - var dock 2001 Tignanello; ett vin som inte hörde till Tryffelsvinets portfölj. Ett uppsträckt vin som slipade tänderna på ett bra sätt. Stads bjöd på snygga lokaler, en mysig vinkällare, trevlig personel och märkliga gäster. Kumpanerna och jag avslutade kvällen nöjda och glada.

fett är gott

Det är antagligen något gravt fel med ens arbete om man känner det som en befrielse att få en hel fredagskväll framför datorn i lugn och ro att sammanställa en del projektsaker som akut måste redovisas på måndag... Och nej, jag jobbar inte inom näringslivssektorn som bjuder sina medarbetare på Trasselsuddens yakiniku som kollega vinlusen, utan i den kommunala dito vars julbord intas på Scandic Hotel. Nå, många medarbetare sjuka samtidigt gör att läget är lite exceptionellt, men det får inte bli en vana.

Fredagskväll är ofta pizzatajm hos familjen Konjär. Så icke denna gång, men något liknande i alla fall. Ett par entrecoter, färdig bearnaise av bättre sort, klyftpotatis, stekta tomater och champinjoner - se där en kolesterolstinn avslutning på veckan! Till detta en hyfsad B, Chateau Fournas Bernadotte 2001, andravinet till Chateau Bernadotte. Slottet drivs av Pichon-Lalande, och har kopplingar till vår kung.

Jag läste någonstans att poängen med stramheten hos en Bordeaux är att den fungerar som en "gomrensare" mellan tuggorna (det kan mycket väl ha varit Michael Broadbent igen, eller någon annan förstockad anglofil i Decanter magazine), dvs att den med sina syror och tanniner rensar upp och skär igenom fettlagren i en gräddig sås. Jag vet inte hur det stämmer med modern smakfilosofi, men ikväll funkade det allldeles utmärkt. Stadigt kött, fettdrypande sås och så ett vin med mörka bär; lite stramt men balanserat - löjligt gott ibland. Men de där tonerna av kaffe har jag letat efter utan att finna.

För övrigt kan konstateras att jag - även om jag hade ansett mig ha råd - antagligen blir utan det som Röttorp beskrev som något som kan bli världens bästa champagne någonsin. Synd. Om någon som läser detta känner för att ge mig en julklapp i 1599:-klassen så finns ett bra tips här.

Vinauktion

Vinmannen ringde under eftermiddagen och befann sig i vanlig ordning på Systembolagets vinauktion. Han brukar vara där när det vankas.

I år var han särskilt sur för att auktionsförrättaren inte lät klubban falla på strax under 3000:- för en Richebourg DRC -93, vilket i så fall - med vinmannens ord - hade varit ett jävla klipp. Nu dröjde klubbslaget ett par sekunder för länge och någon annan hann få upp ögonen för vad som höll på att hända. Flaskan gick till slut på över 5000:- och alltså inte till min besvikne kamrat...

Sveriges just nu dyraste enskilda vinflaska är för övrigt en Romanée-Conti DRC -85, som gick på 87.000:-. Strax över 100.000:- med 20% avgifter, eller ett cl-pris på 1392:-. Prisvärt? Frågan känns i sammanhanget överflödig. Vinmannen tyckte dock att det var ett mer logiskt köp än 6 fl Chateau Petrús -01 för 48000:-.

På min anmodan köpte han in en flaska Fonseca Vintage Port 1970 åt mig. Enligt Michael Broadbent är inte Fonseca årgångens starkaste kort, men å andra sidan är det ett mycket starkt år och med en del andra känslomässiga argument kring saken så känns priset på strax under 2000:- hanterbart. Berry Bros & Rudd listar några andra märken från samma år för liknande summa. Annars framstår vinmannens två Pichon-Lalande 1975 för 1100:-/st plus avgifter som dagens riktiga fynd.

Nästa gång skall jag vara där.

Konjär på strövtåg

Veckan har - å tjänstens vägnar - tillbringats i Slovenien. Maten tillhandahölls till största delen av våra värdar, och lämnade väl en del övrigt att önska. Efter att ha serverats sås och soppa i fyra dagar som bara smakat mjölstinn grönsaksbuljongsredning så var man minst sagt less. Ett restaurangbesök med ett par kollegor en av kvällarna visade dock att det fanns mer inom landets gränser än husmanskost som misshandlat och sönderkokat det mesta. Eller bakat in det i fett - man var inte rädd för ost i maten, t ex.

På restaurangen fick jag i alla fall en förrättstallrik med riktigt välsmakande prosciutto, en stadig bit oxfilé med tryffelsås (och rikligt med hyvlad svart tryffel på; dock ganska blyg sådan) och en stabbig men god tiramisu. Närheten till Italien var tydlig, minst sagt. Till detta en ung och fruktig men inte helt oäven lokal cabernet sauvignon. Inhemska viner var de enda som syntes i såväl restauranger som affärer, och till avslutningsmiddagen bjöds hinkvis av årets skörd. Jag är rädd att jag börjar bli vinnörd, men jag kan inte uttrycka förtjusning över något som knappast skulle nått landet ens på BiB. *suck*

Hemma igen på lördagen var jag tvungen att plocka fram resterna från kalkonmiddagen härförleden och till det en stabil Bordeaux ur källaren. Ordningen återställd.

en mogen italienare

På strövtåg på stan idag så snubblade jag över ett par flaskor Masi Campofiorin Ripasso 1985 från senaste nyhetssläppet. Jag ringde pokermannen som kom ilande och lade beslag på den sista flaskan efter att jag plockat mina två. Såg sedan på nätet att det finns många kvar. Bra.

Plockade med mig lite annat hem, och middagen blev en reninnerfilé, stekt i panna och sedan i ugn till 62 grader. Till detta en jordärtskocksgratäng, som blev lite rinnig men god. Husets egna skockor! Matlagningsgrädde, koncentrerad grönsaksbuljong och en skvätt av den där Noilly Praten som jag sliter med att göra slut på (säsongen för drajor är ju liksom över...) stod för vätskan och så lite riven prästost on top. Slutligen en kraftigt hopreducerad trattkantarellsås på egenplockad, torkad svamp. Gott!

Vinet var ljust tegelrött och riktigt genomskinligt. Doften starkvinsaktig, bränd och med torkad frukt. Smaken vital, lång, balanserad och full av kryddor och mer torkad frukt. En riktig upplevelse, och en smått unik chans att prova långlagrat vin utan att det kostar en förmögenhet. Måste bjuda IT-mannen på denna nektar och omvända honom från den Kaliforniska 16vol%-Zinfandelska förbannelsen...

En bra lördag

Hustrun och jag hade barnvakt i lördags, och utnyttjade det på bästa sätt. En trevlig middag med hyfsat käk, en rolig film om än lättviktig och som vi gillade bättre än DN:s recensent, en ganska taskig dry martini på en i övrigt snygg, nyöppnad vänta-på-bussen-bar. Och så sovmorgon på det.

Hustrun fick ett ankbröst med en lingon- och blåbärsås och västerbottenpuré. Jag gick traditionell, och tog en medium-rare oxfilé med vitlöks- och rosmarinsky samt gratäng. Innan dess Kalixlöjrom. Tryfflar, espresso och en calvados hors d'age efteråt. Inga överraskningar åt något håll, men vi var nöjda och mycket mätta efteråt. Servicen dock långsam i den fullsatta salen. Och vinlistan sorgligt kort, med bara ett par röda på glas. Inget att skriva hem om.

vinsläpp

Hann iväg till den lokala vinhandlaren idag, och plockade lite ur månadens nyheter som släpptes idag. Några flaskor 2001 Sarget de Gruad Larose, ett par buteljer mogen tysk riesling till dunderpris (jag bävar för när övriga världen börjar uppskatta denna fantastiska dryck, och den plötsligt prissätts efter förtjänst...), en (1) 2002 Chateau Giscours (enda skälet var att bygga vidare på en kommande vertikalprovning, och jag har bara en -99:a) och lite annat smått och gott. Det är dock ganska långt från trångt i hyllorna ännu...

Det har gått ut en inbjudan till övriga Konjärer. Inriktningen är en middag här i mitten av december. Dags att börja planera...!

kalkonmiddag

Nej, rubriken syftar inte på middagen som sådan, utan på huvudrätten. Middag med mor och svärföräldrar - bäst att spela safe...

En förrätt blev hummersoppa med en creme fraicheröra på hummerköttet och riven kålrot som fått mjukna i hummerfond, honung och rosmarin. Smakkombinationen är Ulf Kappens, och finns i Systembolagets kokbok För alla sinnen. Varianten egentligen en kombination av Kappens idé med ett annat recept ur boken. Så gör jag ofta... Till detta en Puligny-Montrachet 2001 från Albert Bichot. 2001 var väl inget stort år för vit bourgogne, men det bjöd ändå en hygglig drickupplevelse med behaglig smörighet och drag av tropisk frukt utan att bli påträngande kladdig.


Varmrätten alltså helstekt kalkon, med klyftpotatis, gelé, brysselkål (!) och sås baserad på fransk cider. Mitt i allt så glömde jag ju att sprätta upp den omsorgsfullt stuffade fågeln, och den goda äpple/katrinplommonfyllningen hamnade aldrig på tallrikarna. Schade. Vinet naturligtvis en Bordeaux; vi provade en av mina Ch Giscours 2000 som föll ut till belåtenhet. Mor hällde sin vana trogen vatten i vinet för att inte bli så berusad... *suck* För oss andra bjöd vinet på en koncentrerad doft- och smakupplevelse, med i mitt tycke toner av mörka bär, fat och ceder. Gott, men kan nog vänta ett par år.

Till efterrätt en passionsfrukts-crème-brûlée. Också detta ur För alla sinnen. I stället för passionsfruktspuré tog jag dock färsk passionsfrukt, vilket gav en oerhört frisk och tydlig smak men som gjorde anrättningen rinnig. Med ett snyggt knäcklock på gick det dock bra. Slutligen korkades en Moulin Touchais 1989 upp. Jag har haft god framgång med en passionsfruktssufflé och detta vin tidigare, men jag blev lite besviken nu. Vet inte om det var defekt eller en årgångsvariation - det var alls inte odrickbart utan bara lite torrare och mindre smakrikt än jag väntat mig. Nå; gästerna var överförtjusta, och kombinationen med efterrätten var det inget fel på.

Glömde ta kort på maten den här gången - ni får hålla tillgodo med flaskskörden...