helkväll med direktörn

Direktörn och jag fick en chans att sammanstråla över en bit mat, och jag valde att inviga honom i det återuppståndna Stadshotellets lokaler. Sist var ju några av konjärerna där och hängde i vinoteket, men den här gången blev det matsalen. Menyn är klassisk utan någon större experimentlusta eller skyhöga ambitioner, men det kändes ärligt och vällagat. En bra dry martini; löjrom med en något bränd råraka, pilsner och aquavit; lammfilé (lagom rosaröd) med rödvinssås, potatiskaka och en flaska Tignanello 2001 (oerhört trevlig, som vi konstaterade redan vid förra besöket, men skulle kunna ligga till sig några år); keylimepaj med en ung sauternes; macchiato med en A E Dor cognac (Napoleon?)...

Direktören var i fin form, och samtalet kretsade kring jämställdhet, ledarskap, föreningsliv, sällskapsliv m.m. En mycket trevlig kväll, uppenbarligen, och något som förhoppningsvis kan ske igen utan att det dröjer alltför länge!

mera portvin!

Julbordet är ju ingen särskilt vinvänlig tillställning. Någon som hittat ett vin som matchar allt från inlagd sill till rökt ål och Janssons frestelse? Själv höll jag mig till öl; Young´s Winter Warmer föll mig bäst i smaken. En gammeldansk som matsmältningshjälp till Kalle Anka, och sedan lite tawny port på det till en fruktsallad och paketöppning.

















Dekantering!


När så den äldsta och yngsta generationen avvecklats plockade 70-talisterna (hustrun, brorsan och jag) fram 80-tals TP, satte på en samlingskiva 80-talsmusik, dekanterade en vintage port 1980 (Smith Woodhouse på halvflaska) och tempererade ett par ostar (stilton och roquefort). Vinet hade toner av plommon och mörk choklad och var en mycket njutbar upplevelse utan att vara ett stort vin. En halvflaska på tre räckte också ganska bra, och det blev en mycket skön avslutning på julaftonskvällen!

Portvinsdags!

Julen är portvinstid! Få drycker erbjuder så hög kvalitet till så pass överkomligt pris - Quinta do Noval nacional undantagen, förstås... Ett par trevliga alternativ att ha i kylskåpsdörren så här i julpysslartider är Graham´s Late Bottled Vintage 2000 och Taylors 10 yo Tawny.





År 2000 var ju ett storartat portvinsår, och att vi nu har möjlighet att pröva den i budgetvarianten LBV gör det hela riktigt trevligt. Pålitliga Graham´s levererar en tät dryck med toner av lakrits och mörka bär i bra balans. (Minst) fyra år på fat har låtit den mogna snabbare än vintagevinet som bara får två år innan det försluts i flaska. Gott till såväl desserter som en schysst stilton eller roquefort...

Likaledes stabila Taylor´s följer upp med en tawny; fatlagrad tio år vilket börjat märkas. Genomskinligt brunröd i färgen och med den där härliga nöt-/torkad fruktdoften. Mer torkad frukt, lite bränt socker och någon kryddighet i smaken. Mums till nötter, praliner och småkakor!
För julaftonsnatten ligger en halvflaska Smith Woodhouse vintage port 1980 och väntar...

surf and turf - 3yo style

När lillprinsen väljer pizzapålägg finns inga nedärvda eller inlärda smakregler som styr. Man tar det man tycker är gott, helt enkelt - att det funkar ihop är en självklarhet för en treåring.


Så föddes kombon svarta oliver, räkor, salami och - bananer! Huga.

tryffelsvinet i stan

En inbjudan att prova vin på nyligen återuppståndna Stadshotellet i Uppsala damp ned i mailboxen. Vinimportfirman Tryffelsvinet - med en fäbless för små producenter från prestigefyllda områden i gamla världen (med tonvikt på Frankrike). Stadshotellet har stans enda automatiserade vinbar, där man laddar ett kort och sedan trycker fram 4 cl av valfritt vin, till ett pris mellan 20 - 45:-/skvätt. Lite fånigt, men också ganska skoj.

Trots sen hemkomst från familjeutflykt till vänner i Oxelösund tog jag tag i mig själv, IT-mannen och pokermannen och åkte dit. Vi provade lite av varje, och jag lärde mig att för mycket Grenache i blandningen inte är min grej. Av Tryffelsvinets viner landade 2002 Les Ifs Prestige, Chateau Les Ifs, Cahors, bäst, tillsammans med 2001 Côte Rousse, Domaine l´Aigueliére, Languedoc. Les Ifs var tyvärr slutsåld, men Côte Rousse - gjord på syrahdruvor från 80-åriga stockar med låg avkastning (20hl/ha) - finns att beställa.


Bästa vinet i automaten - som hade åtta vita och åtta röda - var dock 2001 Tignanello; ett vin som inte hörde till Tryffelsvinets portfölj. Ett uppsträckt vin som slipade tänderna på ett bra sätt. Stads bjöd på snygga lokaler, en mysig vinkällare, trevlig personel och märkliga gäster. Kumpanerna och jag avslutade kvällen nöjda och glada.

fett är gott

Det är antagligen något gravt fel med ens arbete om man känner det som en befrielse att få en hel fredagskväll framför datorn i lugn och ro att sammanställa en del projektsaker som akut måste redovisas på måndag... Och nej, jag jobbar inte inom näringslivssektorn som bjuder sina medarbetare på Trasselsuddens yakiniku som kollega vinlusen, utan i den kommunala dito vars julbord intas på Scandic Hotel. Nå, många medarbetare sjuka samtidigt gör att läget är lite exceptionellt, men det får inte bli en vana.

Fredagskväll är ofta pizzatajm hos familjen Konjär. Så icke denna gång, men något liknande i alla fall. Ett par entrecoter, färdig bearnaise av bättre sort, klyftpotatis, stekta tomater och champinjoner - se där en kolesterolstinn avslutning på veckan! Till detta en hyfsad B, Chateau Fournas Bernadotte 2001, andravinet till Chateau Bernadotte. Slottet drivs av Pichon-Lalande, och har kopplingar till vår kung.

Jag läste någonstans att poängen med stramheten hos en Bordeaux är att den fungerar som en "gomrensare" mellan tuggorna (det kan mycket väl ha varit Michael Broadbent igen, eller någon annan förstockad anglofil i Decanter magazine), dvs att den med sina syror och tanniner rensar upp och skär igenom fettlagren i en gräddig sås. Jag vet inte hur det stämmer med modern smakfilosofi, men ikväll funkade det allldeles utmärkt. Stadigt kött, fettdrypande sås och så ett vin med mörka bär; lite stramt men balanserat - löjligt gott ibland. Men de där tonerna av kaffe har jag letat efter utan att finna.

För övrigt kan konstateras att jag - även om jag hade ansett mig ha råd - antagligen blir utan det som Röttorp beskrev som något som kan bli världens bästa champagne någonsin. Synd. Om någon som läser detta känner för att ge mig en julklapp i 1599:-klassen så finns ett bra tips här.

Vinauktion

Vinmannen ringde under eftermiddagen och befann sig i vanlig ordning på Systembolagets vinauktion. Han brukar vara där när det vankas.

I år var han särskilt sur för att auktionsförrättaren inte lät klubban falla på strax under 3000:- för en Richebourg DRC -93, vilket i så fall - med vinmannens ord - hade varit ett jävla klipp. Nu dröjde klubbslaget ett par sekunder för länge och någon annan hann få upp ögonen för vad som höll på att hända. Flaskan gick till slut på över 5000:- och alltså inte till min besvikne kamrat...

Sveriges just nu dyraste enskilda vinflaska är för övrigt en Romanée-Conti DRC -85, som gick på 87.000:-. Strax över 100.000:- med 20% avgifter, eller ett cl-pris på 1392:-. Prisvärt? Frågan känns i sammanhanget överflödig. Vinmannen tyckte dock att det var ett mer logiskt köp än 6 fl Chateau Petrús -01 för 48000:-.

På min anmodan köpte han in en flaska Fonseca Vintage Port 1970 åt mig. Enligt Michael Broadbent är inte Fonseca årgångens starkaste kort, men å andra sidan är det ett mycket starkt år och med en del andra känslomässiga argument kring saken så känns priset på strax under 2000:- hanterbart. Berry Bros & Rudd listar några andra märken från samma år för liknande summa. Annars framstår vinmannens två Pichon-Lalande 1975 för 1100:-/st plus avgifter som dagens riktiga fynd.

Nästa gång skall jag vara där.

Konjär på strövtåg

Veckan har - å tjänstens vägnar - tillbringats i Slovenien. Maten tillhandahölls till största delen av våra värdar, och lämnade väl en del övrigt att önska. Efter att ha serverats sås och soppa i fyra dagar som bara smakat mjölstinn grönsaksbuljongsredning så var man minst sagt less. Ett restaurangbesök med ett par kollegor en av kvällarna visade dock att det fanns mer inom landets gränser än husmanskost som misshandlat och sönderkokat det mesta. Eller bakat in det i fett - man var inte rädd för ost i maten, t ex.

På restaurangen fick jag i alla fall en förrättstallrik med riktigt välsmakande prosciutto, en stadig bit oxfilé med tryffelsås (och rikligt med hyvlad svart tryffel på; dock ganska blyg sådan) och en stabbig men god tiramisu. Närheten till Italien var tydlig, minst sagt. Till detta en ung och fruktig men inte helt oäven lokal cabernet sauvignon. Inhemska viner var de enda som syntes i såväl restauranger som affärer, och till avslutningsmiddagen bjöds hinkvis av årets skörd. Jag är rädd att jag börjar bli vinnörd, men jag kan inte uttrycka förtjusning över något som knappast skulle nått landet ens på BiB. *suck*

Hemma igen på lördagen var jag tvungen att plocka fram resterna från kalkonmiddagen härförleden och till det en stabil Bordeaux ur källaren. Ordningen återställd.

en mogen italienare

På strövtåg på stan idag så snubblade jag över ett par flaskor Masi Campofiorin Ripasso 1985 från senaste nyhetssläppet. Jag ringde pokermannen som kom ilande och lade beslag på den sista flaskan efter att jag plockat mina två. Såg sedan på nätet att det finns många kvar. Bra.

Plockade med mig lite annat hem, och middagen blev en reninnerfilé, stekt i panna och sedan i ugn till 62 grader. Till detta en jordärtskocksgratäng, som blev lite rinnig men god. Husets egna skockor! Matlagningsgrädde, koncentrerad grönsaksbuljong och en skvätt av den där Noilly Praten som jag sliter med att göra slut på (säsongen för drajor är ju liksom över...) stod för vätskan och så lite riven prästost on top. Slutligen en kraftigt hopreducerad trattkantarellsås på egenplockad, torkad svamp. Gott!

Vinet var ljust tegelrött och riktigt genomskinligt. Doften starkvinsaktig, bränd och med torkad frukt. Smaken vital, lång, balanserad och full av kryddor och mer torkad frukt. En riktig upplevelse, och en smått unik chans att prova långlagrat vin utan att det kostar en förmögenhet. Måste bjuda IT-mannen på denna nektar och omvända honom från den Kaliforniska 16vol%-Zinfandelska förbannelsen...

En bra lördag

Hustrun och jag hade barnvakt i lördags, och utnyttjade det på bästa sätt. En trevlig middag med hyfsat käk, en rolig film om än lättviktig och som vi gillade bättre än DN:s recensent, en ganska taskig dry martini på en i övrigt snygg, nyöppnad vänta-på-bussen-bar. Och så sovmorgon på det.

Hustrun fick ett ankbröst med en lingon- och blåbärsås och västerbottenpuré. Jag gick traditionell, och tog en medium-rare oxfilé med vitlöks- och rosmarinsky samt gratäng. Innan dess Kalixlöjrom. Tryfflar, espresso och en calvados hors d'age efteråt. Inga överraskningar åt något håll, men vi var nöjda och mycket mätta efteråt. Servicen dock långsam i den fullsatta salen. Och vinlistan sorgligt kort, med bara ett par röda på glas. Inget att skriva hem om.

vinsläpp

Hann iväg till den lokala vinhandlaren idag, och plockade lite ur månadens nyheter som släpptes idag. Några flaskor 2001 Sarget de Gruad Larose, ett par buteljer mogen tysk riesling till dunderpris (jag bävar för när övriga världen börjar uppskatta denna fantastiska dryck, och den plötsligt prissätts efter förtjänst...), en (1) 2002 Chateau Giscours (enda skälet var att bygga vidare på en kommande vertikalprovning, och jag har bara en -99:a) och lite annat smått och gott. Det är dock ganska långt från trångt i hyllorna ännu...

Det har gått ut en inbjudan till övriga Konjärer. Inriktningen är en middag här i mitten av december. Dags att börja planera...!

kalkonmiddag

Nej, rubriken syftar inte på middagen som sådan, utan på huvudrätten. Middag med mor och svärföräldrar - bäst att spela safe...

En förrätt blev hummersoppa med en creme fraicheröra på hummerköttet och riven kålrot som fått mjukna i hummerfond, honung och rosmarin. Smakkombinationen är Ulf Kappens, och finns i Systembolagets kokbok För alla sinnen. Varianten egentligen en kombination av Kappens idé med ett annat recept ur boken. Så gör jag ofta... Till detta en Puligny-Montrachet 2001 från Albert Bichot. 2001 var väl inget stort år för vit bourgogne, men det bjöd ändå en hygglig drickupplevelse med behaglig smörighet och drag av tropisk frukt utan att bli påträngande kladdig.


Varmrätten alltså helstekt kalkon, med klyftpotatis, gelé, brysselkål (!) och sås baserad på fransk cider. Mitt i allt så glömde jag ju att sprätta upp den omsorgsfullt stuffade fågeln, och den goda äpple/katrinplommonfyllningen hamnade aldrig på tallrikarna. Schade. Vinet naturligtvis en Bordeaux; vi provade en av mina Ch Giscours 2000 som föll ut till belåtenhet. Mor hällde sin vana trogen vatten i vinet för att inte bli så berusad... *suck* För oss andra bjöd vinet på en koncentrerad doft- och smakupplevelse, med i mitt tycke toner av mörka bär, fat och ceder. Gott, men kan nog vänta ett par år.

Till efterrätt en passionsfrukts-crème-brûlée. Också detta ur För alla sinnen. I stället för passionsfruktspuré tog jag dock färsk passionsfrukt, vilket gav en oerhört frisk och tydlig smak men som gjorde anrättningen rinnig. Med ett snyggt knäcklock på gick det dock bra. Slutligen korkades en Moulin Touchais 1989 upp. Jag har haft god framgång med en passionsfruktssufflé och detta vin tidigare, men jag blev lite besviken nu. Vet inte om det var defekt eller en årgångsvariation - det var alls inte odrickbart utan bara lite torrare och mindre smakrikt än jag väntat mig. Nå; gästerna var överförtjusta, och kombinationen med efterrätten var det inget fel på.

Glömde ta kort på maten den här gången - ni får hålla tillgodo med flaskskörden...

Lingströms lunch

Åt lunch på Edsbacka Bistro idag. Mycket trevligt och bra på alla sätt och vis, men kanske ändå inte riktigt... Tja; det höll inte hela vägen helt enkelt. Menyn var följande:

Kantarelltoast
Ugnsbakad röding med rostad vitkålssmörsås och syrliga druvor
Sötad persika i fläder med vaniljglass

Och ingen av rätterna hade riktigt vad jag förväntade mig. Kantarelltoasten var visserligen generös i överkant, men väl mild i smaken. Nog borde det gå att lura ut lite mer kräm ur de gula svamparna...? Rödingen var visserligen god, men såsen vattnig och därmed svår att överhuvudtaget få med upp på tuggan. Druvorna förstod jag mig inte riktigt på i sammmanhanget; tyckte mest att den där syrligheten trängde sig på. Efterrätten god, men med lite för mycket drag av barndomens Del Monte-frukt med en skopa Big Pack vanilj för att det skulle kännas spännande. Så mycket godare var det inte heller...

Nej, Christer Lingström får skärpa sig! Nästa gång måste det bli avsmakningsmenyn på Krogen, så får vi väl se om han håller stilen där i alla fall...

Lamm!

Höst och dags för lamm. Tyvärr inga färska svenska i den lokala ICA-butiken, utan vacuumförpackade irländska stackars filéer...

Nå; en smula sent påkommet hade behovet av att laga mat gjort sig påmint. Hustrun hade börjat antyda saker som hämtmat eller t o m hemkörning när jag kände mig tvungen att sätta klackarna i marken. Det är mycket tid på jobbet nu en period, och då blir kvoten av undermålig färdigmat fylld. Nu skulle lagas något riktigt!

Improviserade ganska snabbt ihop något som fick klart godkänt resultat. Lammfiléerna stektes i olivolja och smör och lades i ugn med stektermometer till 64 grader (den ena blev rödrosa, de andra rosa...?). Morotsslantar frästes i olivolja med lite schalottenlök, vitlök och en skvätt vitvinsvinäger. Svartrötter förkokades en stund och stektes hastigt i grillpanna. Blomkålsbuketter kokades mjuka i grönsaksbuljong med en generös skvätt vermouth; vätskan hälldes av och de mixades med en rejäl klick vispad grädde. Salt och peppar.





Särskilt blomkålspurén blev smarrig. Fluffig, mild men tydlig. Till detta förstås en hyfsad Bordeux. Chateau de Coubersant 2001, cru bourgeois, Pauillac, har prövats förr men bjuder för priset en riktigt behaglig upplevelse. Doften åt det fruktigare hållet utan att vara ung, och med en del fat och jord. Smaken stram men inte sträv, inte lika fruktig som doften först antytt utan mer av fat och andra toner (systembolaget hävdar bl a kaffe och örter, men det går jag bet på...). Gott!

Real men don't eat sushi...

Enligt tidskriften Axess är citatet ovan taget från amerikanska bumperstickers:

När amerikanska företag på 1980-talet började köpas upp av sina allt effektivare japanska konkurrenter dök en klisterdekal som proklamerade ”Real men don’t eat sushi” upp på allt fler bilar (troligtvis inspirerad av machobibeln Real Men Don’t Eat Quiche från 1982).

Det må så vara; den som myntade det hade med stor säkerhet inte prövats Yukikos sushi, många gånger om utsedd till stans bästa. Här en 12-bitars Moriawase, dvs lite lyxigare bitar med divers musslelarter, ål m.m. Till detta en egenimporterad saké, direkt från budobrorsans nyligen gjorda resa till den uppgående solens rike.



Jag är långt ifrån någon expert på området, men en artikel i Livets Goda nr 18 gav lite vägledning. Saké kommer i mängder av varianter, som bland annat beror av risets poleringsgrad. Ju mer polerat desto finare. Det är dessutom varken vin eller sprit - saké bryggs! Det vi provade var enligt brorsan en halvbra variant; dvs det var varken särskilt billigt eller dyrt. Hur polerat riset varit hade han dock ingen aning om... Etiketten gav inte heller så många ledtrådar.

Saké dricks i lerkoppar eller glas, och inte alltid värmd. Livets Goda hävdar att bästa sakén bör avnjutas sval (10-14 grader). Det här exemplaret doftade inte särskilt lovande; lite oljigt åt tequilahållet sådär. Smaken var dock avsvevärt bättre, om än inte helt övertygande. En blandning av riskakor och torkad frukt; ganska mild men ren. Turligt nog fanns en flaska Kloster Eberbach Riesling Spätlese 2005 att stötta upp med...

Stora vinprovningen

Varje år samlar Allt om Mat en namnkunnig panel och testar hela Systembolagets sortiment av vin. I numret som är ute i butik nu finns årets upplaga av testet med; denna gång futtiga 1200+ viner... Kan konstateras att den amarone som sågades ett par poster längre ned gjordes det även av de s k experterna (stumt, vingligt, har helt tappat farten), medan Chateau Giscours 2000 förkunnades som bästa rödvin.

Eftersom årgångsbyte är på gång så passade jag på att plocka upp ett par flaskor till av vinnaren, och gjorde dessutom ett litet klipp på köpet. -00 har hittills kostat 620:- (640:- innan prissänkningen i augusti), men priset för -01:an är 490:-. Samma varunummer dock, så även dessa de sista -00:orna såldes för 490:- trots att prislappen annonserade 620:- i butiken.

Roligast i testet är naturligtvis sågningarna, även om jag tycker att de var vassare förr. Som att se Schwarzenegger dansa Svansjön är dock en ganska målande beskrivning...

Bowmore Enigma 12yo

När man tvingar sig själv att jobba tre timma hemifrån en vanlig torsdagskväll, för annars blir den där viktiga grejen som man just lovat dyrt och heligt skall levereras inte klar alls, utan blir bara ett till dåligt samvete; då får man unna sig en Bowmore. Visserligen har detta Islaydestilleri mer än tillbörligt många varianter av sin malt, men samtidigt lyckas de ofta riktigt bra.

Den här flaskan var ytterligare något som följde med från den senaste båtfärden. En trevlig skotte stod och lät folk provsmaka, och så fort man visade sig ha lite större intresse än den genomsnittlige finlandsbåtsresenären, och dessutom besökt destilleriet i fråga för några år sedan, så for han ut i en lång utläggning om denna whiskys förträfflighet (och, i sanningens namn, några flaskor till han stod och bjöd på...). Och jag går på det varje gång...!

Enigma skall vara en blandning av whisky som lagrats var för sig på first fill sherry casks och traditionella bourbon casks. Till skillnad från en del andra "dubbelmognade" whiskies så har den alltså inte fått en "finish" av sherry, utan alltså blandats efter att den mognat färdigt. Jag är inte alltid övertygad av de försök med rökig whisky och sherrysötma jag testat förut (bl a en Lagavulin, vill jag minnas), men det här funkade klockrent. Ni får inga avancerade smaknoter den här gången. Whiskyn är god, och mycket prisvärd för 330:-/litern...

What it's all about...

Det händer att folk undrar varför man byggt sig ett vinrum. Det finns till och med de som tycker att det gränsar mot snobbism, och att så värst stor skillnad på vin och vin är det ju inte... En Bollinger -95, lagrad hemma i tre-fyra år efter inköp, skulle ha omvänt varenda tvivlare. Fantastiskt rik doft av mogna äpplen och gula plommon och en fyllig, nästan gräddig smak, som pokermannen beskrev det.


Redaktören (nej, inte redaktörn, det finns fler...) skickades alltså till Bryssel på nya äventyr med ett glas champagne, ankleversnittar och välgångsönskningar från direktören, pokermannen och raketingenjören. Han lovade lobba hårt för mer lättöppnade ankleverburkar, sedan lättare blodvite uppstått.

Senare på kvällen släntrade IT-mannen ned för kullen med en flaska Ca' Montini Amarone, som dock var något av en besvikelse. Klen amaronekaraktär på det hela taget, och även om vinet var fullt drickbart så vill man just av en amarone ha lite extra drag. En trevlig kväll ändå.

Åka båt å köpa vin

En minikonferens ombord Viking Line Cinderella avrundade veckan på ett bra sätt. Deras taxfree innehåller utöver flakvis med fulöl och dåliga destillat i plastflaskor, faktiskt också en hel del rariteter. Jag våndades, och konsulterade både pokermannen och vinmannen för stöd. Med sådana kamrater blev inköpen många...




















Intressantast var kanske magnumflaskan med Chablis Grand cru les Clos, Laroche, 1988 (jo, det är en sådan på bilden ovan...). Ett par flaskor Pichon-Longueville Comtesse de Lalande 1996 fick också plats i korgen tillsammans med en magnum Mas la Plana 1995... Om Comtessen tycker anrika Berrybröderna så här

In Bordeaux 1996 was the year of the Cabernet, and Pichon-Longueville-Lalande is no exception. Although this Château is known for using an unusual amount of Merlot (around 30-40%) they could not resist the temptation and only used 5% of it to make room for the exceptionally over riped Cabernet. The outcome is one of the best Pichon-Longueville-Lalande ever produced. Will keep for over 30 years.

De tar 59£ för en halvflaska, vilket är nästan vad helflaskan kostade ombord. Ett klipp, således! Källaren växer stadigt...

Det dricks för lite portvin

Häromkvällen föreslog IT-mannen att jag skulle titta över på en bit ost. Det lät som en strålande idé, och jag plockade fram en Croft Vintage Port 1977 och knallade över. Vinet var ganska milt och lent, men ändå inte utan kraft, och med en läcker ton av mogna plommon i såväl doft som smak. Att samlas kring en vintage port och ett par salta ostar (gorgonzola och roquefort den här gången - roquefort regerar!) är ett enkelt och fullständigt förträffligt sätt att umgås. IT-mannens vapenbroder från slaget om Nyteg var där, och brorsan dök upp lite senare. Den eviga striden mellan Duvrike och Attmar ventilerades vidare...



Då det här var den sista mogna porten i källaren så finns det nu ett stående uppdrag till mig själv att fylla på det vid första bästa tillfälle. Systemet erbjuder ganska få i mogen ålder; framför allt ett par -85:or med styv prislapp...