En tur till Kina...

...hann Konjären med under semestern. Så mycket semester var nu inte själva resan, men när man får en chans att åka så långt bort, se ett nytt land och någon annan betalar inte bara resan utan också lön under tiden, och man dessutom får göra sådant man tycker är riktigt kul på plats - ja, då finns det inte så mycket att invända!

Att prova riktig kinesisk mat och inte fyra små rätter hämtade i oljiga aluminiumförpackningar med papplock som inte sluter riktigt tätt var naturligtvis också ett skäl. Jag har läst mer än ett reportage om den äkta kinamaten som kan vara så fantastisk, så vissa förväntningar fanns. Hotellet vi bodde på var av högsta klass, men maten - som givet resans förutsättningar var tvungen att intas i hotellrestaurangen - var ärligt talat sådär.
















En varm buffé med viss variation dukades upp morgon, middag och kväll. Det mesta på tallriken kändes som kompromisser mellan västerländskt och kinesiskt, och var ganska smaklöst. De små degbollarna på vänsterkanten hade en mycket skum konsistens, lite åt cellplasthållet. Bäst var stekta dumplings med grönsaksfyllning och sashimi, som dock inte syns här.

Självklart kunde jag inte heller hålla mig ifrån det inhemska vinet. På välkomstminglet serverades det antagligen sämsta röda vin jag druckit sedan jag halsade Egri Bikaver i antropologvännernas atelje tidigt nittiotal. Nej, Egri var förresten bättre. Vinet vi fick smakade som någon riktigt dålig alkoholfri variant, eller som jäst svartvinbärssaft. Det var sött, fullständigt ryggradslöst och jolmigt. Fascinerande. På avslutningsmiddagen några dagar senare serverades något som var avsvevärt bättre och som jag nog hade identifierat som rött vin vid en blindprovning.

Nå; skam den som ger sig! En flaska måste ju med hem för vidare studier, och när jag hittade denna på flygplatsen så var valet givet.
























En Dynasty 1996, Cabernet Sauvignon. Hur 1996 var i Kina törs jag inte uttala mig om, men om det är ett vin som man tror kan ligga i tio år så borde det inte vara skräp. Det som dock fällde avgörandet till denna flaskas fördel var devisen på etiketten. Låt oss ta en titt på det finstilta...

"Constantly drinking this wine is good to your health."

Sug på den, Socialstyrelsen! Hur som helst, jag återkommer när jag prövat på vad kinesernas hälsovin erbjuder...

En bra middag

Delar av konjärerna förstärkta med Kaliforninenhemvändande IT-mannen (han skulle med rätta hata den beteckningen) bestämde sig hastigt och lustigt för att det dricks alldeles för lite mogen Bordeaux nuförtiden. En snabbgallup i stadens krogar, utförda av pokermannen själv, gav vid handen att - när Guldkanten (den enda riktigt högrankade restaurangen i White guide) fortfarande höll sommarstängt - så var det lite överraskande den utpräglade fisk- och skaldjursbistron Hambergs som ståtade med ett försvarligt utbud av kvalitativt, äldre rödtjut från såväl högra som vänstra stranden.

Samling skedde först hemma hos undertecknad, med obligatorisk förevisning av vinrummet och ett par champagner till avsmakning.

Först ut var Moët&Chandons vintage 1988 recently disgorged (degorgerad i augusti 2003, dvs 15 år på jästfällningen). Fantastiskt trevligt vin, som spelade ut ett brett doft och smakregister i den lite tyngre skolan. Kommentarer som smörkola, kokos, fylligt hördes kring bordet. Gott, och mycket prisvärt! Vinet är inköpt på Berry Bros & Rudd för ca 600:- häromåret.

Den tuffa uppgiften att vara tvåa i starfältet fick Nicholas Feuillatte Cuvée Palmes d´Or 1996. Ett mycket friskare vin, vilket inte förvånade med tanke på den ringa åldern och att det var chardonnaydominerat till skillnad från Moëts pinotdominans. Det var inget dåligt vin men kändes som en lättviktare. Inköpt också det för ca 600:- på Finlandsfärja (!).

På Hambergs inledde vi med en Jacques Selosse Substance, ett intressant vin som görs enligt soleraprincipen med en långsam blandning av olika årgångar. Stort, finessrikt och med mogna äpplen i doft och smak. Tre bra champagner provade samma kväll i tre helt olika stilar!

Till förrätten serverades en Silex 2004 (eller blev det 2003? de hade båda, och jag mins inte vilken vi stannade för...) av Didier Dagueneau; ett Sauvignon Blanc-vin med kraft, balans och trots nässeltonerna inte sådär löjligt krusbärsfriskt och syrligt utan med lite rondör. Vinet hade luftats ca 1 timme innan servering. Ett skönt vin till skaldjur.

Huvudrätten blev en snapper med rödvinsås, potatispuré och kantareller. Tack vare tillbehören funkade det ganska bra med vinerna, som alltså var en Chateau Latour -85 och en Chateau Figeac -85. Det var slående hur olika åren hade farit fram med vinerna. Båda var naturligtvis stora upplevelser, men där Latouren ändå framstod i min mun som strået vassare. Figeac hade mognat mer, och hade en ljusare nyans och mognadstoner i såväl doft som smak. Latour hade bara begynt sin levnadsbana, och presenterade en oerhört rik, fruktig och sanslöst balanserad doft, följt av en silkeslen men ändå kompakt och lång smakupplevelse. Jag skall inte trötta mina eventuella läsare med att stapla superlativer; båda var mycket stora viner men Latourens lena tanniner gav mig en helt ny insikt om hur ett gott vin kan smaka... Tyvärr verkar inte min bilduppladdning funka för alla bilder, så ni får nöja er med bildbevis på Figeacen så länge.

Efter en god dessert gick vi hem till Direktören och åt ostar, drack Croft -66 och rökte Havannor... Behöver det sägas igen att det var en bra kväll...!?

Länge sedan

Det har varit paus i bloggandet ett tag. Nu börjar dock livet återgå till normala rutiner, och de förödande varma och vackra sommarkvällarna har tagit slut. Det har dock inte varit stiltje på vare sig vinrumsfronten eller mat- och vinupptäckandet. Så här fint ser vinrummet ut numera; exteriören är färdigställd, taket målat och tapeter och lister på plats.

















Inredningsmässigt har väl inte så mycket hänt mer än att ett större vinställ inhandlats. Och att det har börjat fyllas på med vin (mest Bordeaux, har det visat sig, men även någon Bourgogne och Rhône)... Nu när inte bygget sväljer en massa pengar varje månad kan man lägga dem på framtida dryckesnjutningar i stället!
















Apropå dryckesnjutningar så hade jag förmånen att pröva Ch Figeac -85 och Ch Latour -85 häromkvällen... Mer om det i en senare post!

Lamm och en schysst St Emilion

Konjären har varit på familjeutflykt i Västmanland under dagen. Strömsholms slott och Åsby stod på programmet. I Åsby fanns lite för alla: handelsträdgård (hustrun), mini-zoo (gossen) och kött- och viltaffär för undertecknad... Köpte med mig färskpotatis och några lokalt producerade lammkotletter och lade dem i en vitlöksmarinad från Rådehults redan i affären.

Hemma rördes den kokta, varma färskpotatisen med bra olivolja, lite smör, flingsalt och rejält med hackade, färska örter (rosmarin och timjan). En röd och en gul paprika skars i bitar och kokades i 2 dl kraftig grönsaksbuljong, med tillsats av 1 msk balsamvinäger och lite socker (variant av recept ur gamla hederliga Görn Helleblads Köksskola från 1997). De mixades till en gröt, rördes ut med en liten klick smör och smakades av med salt och cayennepeppar. Lammkotletterna grillades alldeles lagom länge över medelstark till stark direktglöd.

En bra dag bör avrundas med ett bra vin, och valet föll på ett nyförvärv som min bror hade godheten att föra med sig från en resa. Chateau Villemaurine 1996, St Emilion Grand Cru Classé, visade sig mer än svara upp mot förväntningarna. Färgen var lätt rödbrun, med en dragning åt tegel i kanterna. Doften rik och fortfarande med en hel del frukt men också den där skönt unkna källardoften. Smaken lång och balanserad, med mörka bär (björnbär?) och mognadstoner. Druvproportionerna var ej angivna, så merlothalten är oklar men säkert dominerande. Hustrun tyckte att det var det bästa vin hon prövat på länge, och jag är böjd att hålla med.





















En klart schysst middag!

Middagen var som helhet mycket lyckad; paprikaröran fantasktiskt god och inte det minsta vinovänlig, lammkotletterna oerhört saftiga och möra (bästa någonsin!) och potatisen ett mycket trevligt tillbehör som bidrog med sina örter till en kalasgod helhet. Och matchningen mat-vin kändes optimal. Jag vet inte om det är något jag fått för mig, men merlotbaserade Bordeauxer känns som om de skulle passa bättre till lamm medan cabernet sauvignon-dito går bättre med nöt. Hur som helst var det en lyckad torsdag!

Sveriges sämsta roséblask men hygglig majskräm

Helgen bjöd på lite blandade mat- och vinupplevelser... Lördagskvällens latpizza skulle sköljas ned med rosévin, var det tänkt. Trendigt och gott, och dessutom svalt. Inte oviktigt i den här hettan. Hustrun studerade noga Allt om vin:s stora rosétest, skrev upp ett par lovande alternativ och gav sig av. Naturligtvis gapade det tomt på hyllorna där hennes flaskor borde ha stått. Det gapade tomt ganska så generellt på roséhyllan, närmare bestämt. Vi kanske inte är snabbast med att nappa på en trend?

Hursomhelst greppade hon en godtycklig, inte altför billig rosé och for hem. Hemma hittade hon sedan följande recension av vinet, 2005 Turning Leaf White Zinfandel Reserve (75kr, nr 98561):
















Kladdig, söt smultrondoft. Vidrigt kokt och ofräsch, halvsöt, helt finesslös och syrabefriad smak.

Snacka om sågning! Självklart var vi tvungna att prova, och kunde bara konstatera att Bengt-Göran Kronstam kan sina saker. Det här var faktiskt riktigt läskigt! Färgen kändes artificiell; som Euroshoppers sämsta syntetsaft som aldrig varit i närheten av ett bär. Doften närmast som smågodis, typ sådana där sockrade lösvikts-gelépersikor som är gula och lite röda. Och smaken... Tja, inte hade den något med vin att göra. Vill man vara snäll (men varför då?) skulle man kanske kunna blanda det med fruktsoda, lite lime och några isbitar och få en svalkande poolside-drink. Syntetiskt, söt och platt. Inga bär, ingen frukt, bara ... geléhallon?

Söndagens grillning blev dock bättre. En hel bit oxfilé grillades med stektermometer i till ett - om jag får säga det själv - klart godkänt resultat. Lite tilbehör fick grilla med (portobello, tomat, paprika...) och så rörde jag ihop en majskräm som jag gillade riktigt bra. Den är dock ganska mastig och bör njutas i mindre mängder:

1 burk majs (340g)
2 msk (ca) flytande margarin
5 droppar vit tryffelolja

Mixa allt med stavmixer till en kräm. Smaka av med salt och peppar från kvarn. Passera genom sil för att bli av med skalrester.

Klicken med köpe-potatissallad kändes egentligen helt omotiverad på tallriken. Jag har hittills aldrig lyckats hitta en som jag tycker bra om. Några hotande regnstänk fick oss hur som helst att duka inne, men annars var kvällen lika varm som alla andra denna hittills fantastiska sommar! I glaset, om någon undrar, en Baron de Ley Reserva. Hustrun lyckades bättre den här gången...

sommartid

Jag håller med Lisa om att det ibland finns viktigare saker att göra än att blogga... Några större landvinningar inom gastronomins område eller spännande vinupplevelser kan jag inte rapportera om idag heller. Dock en vardagsmiddag på terassen i solsken som silades sådär alldeles lagom genom lövverket på det gamla äppelträdet för att bara bli behagligt och inte skarpt. På tallriken en enkel grillad fläskkotlett, lite färdiga klyftpotatisar, några kvarglömda, grillade sparriskillar och en spännande salsa som var den som lyfte det hela något över den riktigt triviala nivån. Recept ur Jonas Borsséns "Killen vid grillen"; grekisk gurksalsa med oregano heter röran och innehåller utöver de redan nämnda beståndsdelarna bl a även tomat, rödlök, färsk mynta, vitlök och kanel(!). Vi hoppade över jalapeñon, och det blev gott ändå.



I glaset en enkel bourgogne från Labourée-roi som stått öppnad i kylen sedan igår och hade lagom sval serveringstemperatur. Hustrun har en tillfällig pinot noir-crush, och varför inte...? En fantastiskt skön känsla var det i alla fall att sitta på terassen och bara njuta av tillvaron en stund! Dessutom sovmorgon i morgon!

Äntligen inflyttning

Under dagen inspekterades vinrummet efter ett par dagars kontinuerlig drift. Inga spår av kondens syntes någonstans, vilket tyder på att rummet är tillfredsställande tätt. Aggregatet har inte haft några problem med att hålla den önskade temperaturen konstant under testperioden heller, trots varierad omgivningstemperatur.

Rätt temperatur!

Så idag gjorde jag ett ryck och flyttade över vinerna. Mycket för att få en uppfattning om hur det kommer att te sig och börja kunna fundera över inredning därinne. Trots den väldiga blandningen av mer eller mindre fula vinställ så känn det rätt bra att se dem ligga där, ungefär tio månader efter aggregatets leverans och sju månader efter byggstart...!

Från vänster; röda viner, vita viner och champagne...

...följt av portvin och "lådvin"!

Fortfarande återstår ju en del jobb utvändigt, men det känns som en stor milstolpe passerades idag. Nu hoppas jag att allt får fungera som det är tänkt och att inga komplikationer tillstöter den närmaste tiden i alla fall. Och som synes finns det gott om plats att nyttja - dags att börja våga utöka samlingarna lite!

Fullskalig testkörning

Efter några dagar med alldeles för vackert väder för att orka stänga in sig i ett mörkt vinrum, har jag i alla fall till slut lyckats slutföra tätningen av ala springor och fogar invändigt. Nu bör det vara så gott som hermetiskt tillslutet; en förutsättning för att minimera driftkostnaderna och riskerna för kondensproblem.

Jag startade aggregatet i kväll vid 18.30-tiden, och utgångstemperaturen var då +24 grader. Tyvärr har ju den senaste tidens värmebölja gjort att allt i rummet (väggar, tak, golv...) har en högre utgångstemp än tidigare. I skrivande stund är dock temperaturen nere på +13, och jag har tänkt låta det stå på under natten för att se om vi inte är nere i tolv till i morgon bitti. Det kan bli inflyttning av flaskorna innan helgen...!

Operational!

Så är då aggregatet testkört! I fredags kväll hade jag tagit upp ventialtionshålen till luftspalten i taket, och tyckte mig våga på ett test. Ganska snabbt sänktes rumstemperaturen till 14 grader, varpå det gick långsammare ned till 13... Jag väntade inte in sista steget till önskvärda tolv, utan tyckte det fick räcka så. Huvudsaken var att se att kylning och termostat fungerar. Första gången man skall kyla ned rummet kommer ju dessutom den lagrade värmen i väggar, tak och golv att sakta ned processen.

Jag fortsatte under lördagskvällen med en del spacklingsjobb och ventilationshål till luftspalten mellan vinrummet och tvättstugan. Det rör sig, men oändligt långsamt känns det som...

Aggregatet på plats!

Har man turen att få hjälp av både brorsan och pysselmannen under en kväll och en dag så händer det grejer... Hallen utanför vinrummet, som av någon anledning lämnats med obehandlade väggar och tak av förra ägarna, har nu fått ett rejält lyft. Att bara tapetsera vinrumsväggen skulle ju sett fånigt ut - bäst att göra allt i ett svep.

Lite märkligt tycktes det oss redan när vi flyttade in, att man i ett rum inte slutfört arbetet. Kanske allra märkligast att man spikat upp listerna utmed taket och inte något annat. Kändes inte som det smartaste att börja med, och de fick också mycket riktigt plockas ned först. Jag hann måla taket under helgen, och sedan kom mina två biståndsarbetare och med gemensamma ansträngningar såg vi till att väggarna fick tapeter och att listerna kom tillbaka upp. Hela rummet fick på en gång en mycket ljusare och trevligare känsla.

Tack vare att väggarna nu tapetklätts så kunde också en riktig milstolpe passeras - kylaggregatet är på plats! Vi jobbade en stund med tätningen runt det, för att se till att inget luftläckage skall kunna ske. Med hjälp av lite överblivet drev från dörren törs jag påstå att det blev så tätt som det överhuvudtaget borde vara möjligt att göra.

En skön syn...

Känns otroligt skönt att se det på plats! Jag har dock fortfarande inte testat det - brorsan hävdade att kylskåp som flyttats skall "vila" ett dygn eller så innan de startas, för att vätskorna skall ha hunnit jämna ut sig igen. Vad vet jag, men det lät vederhäftigt.

Några ventilationshål och ett par små lister på insidan så är rummet klart för provkörning!

En trevlig fest!

Whiskymannen fyllde 30, och bjöd på fest i firmalokalerna på Fjäderholmarna. Länge var det tveksamt om jag skulle ha chans att vara med, men allt ordnade upp sig så jag hörde till det 40-tal som njöt en försommardag i Stockholms inre skärgård med mat från grillen och trevligt umgänge.

Den gode whiskymannen radade förstås upp ett försvarligt batteri av högklassiga destillat att runda av middagen med. För mig som aldrig utforskat bättre bourbon särskilt noggrant blev ett par flaskor av denna sprit kvällens upptäckt. Tyvärr sviker mig minnet, men jag är ganska säker på att det ena var en 10-årig Rip van Winkle. Den andra... Hmm, jag skulle nog känna igen flaskan. Hur som helst bjöd båda på en finstämd sötma som inte blev kladdig, och - särskilt RvW i mitt tycke - en väl avrundad smak med smörkola som mest framträdande. Kanske också kokos? Bör hur som helst utforskas vidare, och stärker min tes om att det finns bra sprit av alla sorter. Pokermannen hävdade visserligen att grappa är undantaget denna regel.

Naturligtvis fanns det konjak också, varav en Leopold Gourmel Age des Epices gjorde mig alldeles lycklig. Snacket om kryddighet på etiketten kändes mest som försäljningsnys tills jag smakade, och fann en mogen konjak med fattoner och alldeles egna, mycket tydliga kryddtoner! Jag kan inte direkt spika vilka kryddor, men en lätt pepprighet med kardemumma- och kanelaccent ger kanske en hint. Fantastiskt gott, och mycket annorlunda. Efter tio år som konjär har jag testat ett och annat vällagrat druvdestillat, men aldrig något liknande.

Däremot förtjänar tyvärr inte whiskymannens arbetsgivares produkt alltför mycket lovord i detta stadium. För ung, för lite smak för hitta balansen och en något oren doft (typ slivowicz?) löd den gängse domen vid min bordsända. Vi vet dock alla att bättre droppar ligger redo att släppas ut! En annan, trevligare, whiskybekant var en Ardebg Very Young; en ca sexårig officiell buteljering, cask strength, som trots sin relativa ungdom ändå gav en behaglig upplevelse.

En mycket lyckad kväll som whiskymannen skall ha all tack och heder för!

Bygga vinkällare...

...kan man göra på mer än ett sätt! När omständigheterna en längre tid inte tillåtit så mycket byggtid, så kan man ju i alla fall investera i det som skall fylla vinrummet - alltså vin!

Systembolaget har på ett väldigt disktret sätt smugit ut en rad läckerheter under veckan. det handlar om ej uthämtade primörviner, dvs viner som folk beställt som primör (våren efter skörden) och sedan fått hem i flaska först 1-2 år senare. Man har nu lagt ned den här hanteringen, kanske beronde på att många sedan inte hämtade ut sina viner när de väl levererades.

I måndags släpptes alltså ett stort parti av dessa rester ut. Min vän vinmannen hörde till de som hängde på låset på regeringsgatan för att få tag i de riktigt raraste droppana. Men även för oss andra finns fortfarande chansen till fynd.

Jag hade ju goda - om än inte optimala, beroende på sammanhanget - erfarenheter av ch Giscours 2000. Nu fanns samma vin årgång 2001 ute för nästan halva priset av 2000. Jag hittade ett par recensioner på nätet, där bl a Anders Röttorp på di.se ger det goda betyg och hög prisvärdhet - och då för ett pris långt över det nu aktuella. Det visar sig att vinimportören Hjo Grosshandel haft -01:an ute i butik i höstas men dragit in den nu. Den finns dock kvar på deras hemsida - och då för samma pris som -00:an! Förvirrad? Det var jag med ett tag.

Prima primör!

Hur som helst kom jag hem med en låda, plus ett par extra flaskor så att man kan prova vinet utan att bryta lådan... Hälften av de redan från början ganska få flaskorna hos Systemet har försvunnit på ett par dagar, så jag kände mig tvungen att gripa tillfället när det fortfarande fanns.

Ännu större anledning att bli klar med det där vinrummet någon gång...

Ibland vill man ha en stund på egen hand...

En kylig men vacker majkväll när jag egentligen skulle suttit i skogen runt en lägereld med vännerna blev jag tvungen att kompensera mig med en liten njutningsstund på egen hand. Efter 15 års tobaksbruk känner jag mig ganska trygg med att det inte kommer att övergå till ett missbruk - men ibland är det bara så gott med ett stopp! Särskilt om kvällen är vindstilla och rökstrimman ritar långa, obrutna streck av gråvit dimma genom luften. Och rökringarna håller ihop.

Lite kaffe, en schysst tidning, ett par chokladbitar och en maltig, toffeeig, nötig whisky som Springbank 10 yrs så är livet ganska anständigt för en stund. Hur Systembolaget får för sig att beskriva whiskyn som...:

Doft: Stor, maltig, rökig doft med inslag av fat, jod, halm och citrus.
Smak: Maltig, rökig smak med fatkaraktär, inslag av lakritsrot, jod, halm och paranöt.

...övergår dock mitt förstånd. Var hittar de röken i den här finstämda uppenbarelsen? Och jod? Jag menar; om man hanterar maltwhisky får man väl ändå utgå från att rök och jod för tankarna till Ardbeg och Laphroaig; inte till denna avsvevärt mer finlemmade och sötare uppenbarelse - dock utan att vara menlös på något sätt! Springbank är ett klassigt destilleri som jag gillar, men det är i min gom en mildare (och kanske mer balanserad) upplevelse jämfört med Islays sydkusts tånglindade tjärpastiller i sårtvättslösning.

Av någon anledning föredrar jag en mindre rökig whisky om jag samtidigt skall röka, oavsett om det är cigarr eller pipa. Jag tror att det är sötman jag vill åt, men jag är inte säker. Någon som har en teori? Att allt har sin tid och sin plats känns dock rimligt...

Mycket jobb...

...och dessutom sjuk. Inte de bästa förutsättningarna för varken vinrumsbygge, vin eller kuliariska experiment. Det enda jag kommit att tänka på är att jag måste leta rätt på det recept på äppelpaj som jag modifierade i vårvintras med calvados och råsocker. Det är nog tamigtusan den godaste äppelpaj jag ätit.

Chateau Giscours

Till en trevlig kväll med fenixklubben häromhelgen tog jag med en flaska Chateau Giscours 2000. Tanken var väl mest att stilla min egen nyfikenhet på detta vin, och för att förse oss med ett alternativ till den låda Bengt Frithiofssons Primitivo som jag anat - helt riktigt, skulle det visa sig! - stod till buds att skölja ned den grillade entrecoten med... Det gäller att kämpa emot den kulturskymning lådvinet sveper in vårt vackra land i när grillltider vankas, och villakvarter och stugområden bäddas in i en lätt dimma av tändvätska, kolmonoxid och diverse sotpartiklar och fettaerosoler. "Det är ju så bekvämt...!" får aldrig bli det avgörande skälet att välja ett vin!

Med den tilltagande vinsnobbism jag inte längre bemödar mig om att bekämpa särskilt hårt konstaterade jag att jag skulle tillbringa helgen med obildade, men beslöt göra det bästa av saken och drog korken ur denna tredje cru från Margaux som fått mycket fin kritik, även för att vara från det redan från början stora året 2000.

Tyvärr kan jag inte påstå att jag kunde göra en särskilt rättvis bedömning av vinet. Inramningen med ett glatt grabbgäng som jag inte sett på flera år, vinglas som fått en Riedelentusiast att rysa och hårdgrillad entrecote med diverse färdiga röror på tallriken (vilket dock smakade smaskens, men liksom lite endimesionellt mot min Bordeaux) gjorde att vinet kanske inte spelade ut hela sitt register i gommen. Det måste prövas igen, under andra omständigheter, för att det var ett stort vin kunde ändå anas.

Efter att ha läst på lite i efterhand förbannar jag bara min vanliga slöhet. Detta vin har prishöjts nära 80% på ett år och efter lite positiva recensioner. Förstår ni nu varför jag bygger ett vinrum!? För det förra priset hade det varit ett kalasfynd. Jag tycker fortfarande att det är prisvärt, men måste som sagt få prova det igen.

Lördagsmiddag

Middag på egen hand en lördagkväll innebär en möjlighet att förskjuta ätandet till efter gossens läggdags och hänge sig åt div experiment... Den här gången blev det kanske mera spännande än bra, men vaddårå? Den som aldrig misslyckats kommer heller aldrig att lyckas; hellre lyss till den sträng...; den som tvekar är tvåa och den som är tvåa är död och den som är död har försämrat för både sig själv och sina kamrater (det sista ett citat från en pedagogisk fänrik min bror råkade ut för i Arvidsjaur). Alltnog - här skulle testas!


















Jag hittade hjortkotletter på Coop och började fundera på vad de skulle trivas ihop med. Hjort är ju ett ganska milt vilt (!), och tankar på en svamplasagne fanns i huvudet och snurrade tills jag kom till grönsaksdisken. Raskt plockade jag åt mig majrovor och svartrötter och lite annat och gav mig av hemåt. Svartrötterna kokades lätt innan de smörstektes med flingsalt; majrovorna kokades mjuka innan de kördes i mixer med lite smör, salt och en rejäl dos finriven pecorino; till detta grillade, inlagda cocktailtomater som också mixades. Och så hjortkotletter. Behöver det sägas att kombinationen är min egen?

Svartrötterna var goda som vanligt, och funkade väl hyfsat till hjorten. Pecorino/majrovefluffet hade dött överdosdöden av pecorino, och smakade just bara av denna fårost. Konsistensen påminde om smält glass, pga av för mycket vatten som följde med majrovebitarna ned i mixern. Tomatkrämen behövdes som färgtillskott på tallriken, men lirade inte samma boll som resten på tallriken (dock funkade den och pecorinofluffet bra ihop!). Hjorten var tråkig. Och kombinationen inget Lisa Förare Winbladh skulle drömt ihop ens om hon hallucinerat på dålig kinesisk svamp.

Till detta serverades en cabernet sauvignon - dock ej Bordeaux. På jakt efter utvecklingsbara viner i hyfsad prisklass hittade jag en rekommendation i Allt om vin nr 3, 2006 om Raimats 1996 C.S. Vallcorba Reserva (nr 81149). För att kunna följa dess utveckling krävs det dock att man provar den i befintligt skick, och det kan väl på en gång sägas att det var en trevlig bekantskap. Färgen drar åt det mörkt tegelröda och signalerar omedelbart att det inte är någon purung druvjuice vi har i glaset. Doften har mer fat än frukt i sig; lite åt det unkna hållet i en positiv mening. Smaken är behaglig; "mjuksträv" utan att vara mesig, fatig (24 mån på barrique, om jag tyder spanskan rätt) och fyllig. Lätt fruktighet med diskreta svartavinbärstoner men ingen fruktbomb. AoV beskriver den som "Ungdomlig, finstämd doft med ren, tydlig cabernetfrukt och ek. Ung, mycket rik och bra strukturerad smak med snygga syfror och täta, lovande tanniner". Jag tyckte mig dock sakna elementet av blyerts som en stadig Bordeaux kan förmedla. De tre flaskor som ligger i förrådet i väntan på vinrummets färdigställning kan förhoppningsvis utvecklas vidare...

Hine XO

Som jag konstaterat tidigare någon gång så skrivs det oroväckande lite om konjak på den här bloggen. Ett försök att åtgärda det görs härmed. Ikväll kände jag ett behov av att belöna mig efter en i olika avseenden körig vecka, så jag letade i skåpet efter en lämplig konjak när jag plötsligt insåg att det faktiskt var slut! Det fanns inte en enda flaska hemma - vilket säger mer om hur lite utlandsresor jag gjort på sistone än att jag skulle druckit särskilt mycket konjak... Hur som helst, längst in hittade jag dock en miniatyrflaska (50 ml) Hine XO som följt med som bonus i något taxfreeköp för länge sedan. Försökte komma på när, men jag kunde bara konstatera att den åtminstone följt med i två flyttar, och bör vara ca 5 år gammal. Minst.

Det har antagligen inte gjort någon nytta för de rara dropparna, för jag blev ärligt talat lite besviken. Doften var ganska fattig (inte fatig), men smaken hämtade igen en del. Den var kraftig, torr, lång och balanserad, med en lätt ranciokaraktär och toner av smörkola och möjligen lite nötter. Ingen större frukt - varken torkad eller färsk - och inga tydliga vaniljtoner. Som en konjak som var varken gammal eller ung, vilket kanske är en träffande beskrivning. Hine XO är en konjak som endast finns för taxfreeförsäljning, och jag har inte hittat något entydigt om dess ålder. Den nämns parallellt med Antique i tabellerna, som anges ha en medelålder på 20-25 år. Gissningsvis ligger den här i närheten, kanske yngre. Den var helt OK som helhet, men antagligen var den snäppet bättre innan den fick spendera fem-sex år i en miniatyrflaska...

Buy more? - Maybe...

(Besök min favoritisrael http://www.yakshaya.com/ på nätet för mer inspirerande smakbeskrivningar...!)

Framsteg i bygget!

För den som längtat efter bilder på mer granpanel så kommer de här! Vinrummet börjar ta sin slutgiltiga form invändigt, och idag monterades dörrfoder på insidan.
















Det snyggare hörnet...

Det var lite meckigt, dels i och med att ena sidan måste anpassas för aggregatet, dels att göra de "ändklossar" som sitter längst ned och mjukar upp övergången till golvlisten. Jag sågade till dem själv för att få rätt dimension, och det ser väl hyfsat ut?


Nu återstår två korta golvlister och två hörnlister så är insidan så gott som användarfärdig!

Ett annat stort steg togs idag då strömmen kopplades in. Traktormannen hjälpte mig ju att dra ledningar för en tid sedan, men en behörig elektriker har idag gjort installationen. Han passade samtidigt på att snygga till uppfästningen av kabeln, vilket han - med viss rätta - tyckte såg amatörmässigt ut... Nu är allt snyggt och säkert gjort!

We've got the power!

Grodlår à la Konjären

Valborg är ju alltid en högtidsdag i Uppsala, och för oss konjärer ett tillfälle att stångas med tusentals studenter i Slottsbacken och fira årsdagen av sällskapet med en enklare picknick. Tyvärr missade jag frukosten i år igen, vid vilken Pokermannen tydligen sabrerat några Castellane i vanlig ordning och österrikisk (!) Chardonnay avsmakats...

Till årets picknick valde jag att fräsa på några grodlår, som påpassligt visat sig i ICA:s frysdisk tidigare i vår. Ett kilo prima, indonesiska grodlår kostade blygsamma 199:-, och jag har bara väntat på rätt tillfälle och rätt recept att tillreda dem.

Efter en del surfande hittade jag på www.foodnetwork.com ett recept som jag kunde modifiera efter befintliga resurser, och dessutom tolka lite fritt där det inte gick att lista ut vad som menades. Så här gjorde jag:


Grodlår à la Konjären (creole style)
1 kg stora grodlår (stl 8-12/pound)
kryddblandning (se nedan)
2 dl mjöl
100 g vitlökssmör (se nedan)
1 dl finhackad schalottenlök
1,5-2 dl hackad, skalad, urkärnad tomat
salt
svartpeppar från kvarn
1,5 dl torrt vitt vin
1-2 msk finhackad persilja

Dela grodlåren i två ben. Lägg dem i en plastpåse med hälften av kryddblandningen och gegga runt. Låt marinera en timme eller två. Blanda ut mjölet med den andra hälften av kryddblandningen. Vänd benen i mjölet. Smält rikligt med vitlökssmör i en (två behövde jag) stor sauteuse eller traktörpanna och sautera på medelgod värme tills benen är gyllenbruna, ca 10 min. Tillsätt schalottenlöken och fortsätt i 1 minut. Tillsätt tomaterna och krydda med salt och peppar innan du fortsätter att fräsa på det hela i ytterligare 1 minut. Avsluta med att hälla i vinet. Låt sjuda 2 minuter. Rör ned persiljan.

Kryddblandning
Här hade jag inte allt hemma i de proportioner som föreskrevs. Versionen nedan är dock min, och det blev gott i alla fall...!

1,5 msk paprikapulver
2 msk salt
2 msk hackad, torkad vitlök (som jag mortlade först)
1 msk svartpeppar
2 msk italiensk salladskrydda (skulle varit lökpulver, men vaddårå?)
1 msk cayennepeppar
1 msk torkad oregano
1 msk torkad timjan

Rör om allt noggrant.


Vitlökssmör
100 g rumsvarmt, osaltat smör
4-5 vitlöksklyftor (av vilka jag hackade 2 och pressade 3...)
salt
vitpeppar från kvarn

Rör om alla ingredienser tills de blandats väl.


En och annan gäst runt filtarna höjde väl på ögonbrynen, men de allra flesta smakade och alla som smakade var imponerade. Det var gott, till och med mycket gott, och med ett tydligt men balanserat bett i kryddningen. Bättre än soggig sill...!

Anrättningen serverades med en tysk, halvtorr riesling i sällskap. Hubertushof Thörnicher Ritsch Riesling Auslese 1990 (nr 98388) var en trevlig bekantskap som bjöd på lite sköna mognadstoner åt petroleumhållet samtidigt som det fanns lite frukt och lite sötma. Systembolaget beskriver det som smak av petroelum, mogna äpplen och citrus. Hanterade i alla fall hettan i grodlåren på ett bra sätt. Jag uppskattar dessutom det faktum att man kan köpa ett 16 år gammalt vin för i sammanhanget blygsamma pengar. Sånt skall uppmuntras!

Trevlig vår på er!

Vit bourgogne!

Röda viner har alltid haft det främsta utrymmet i mitt hjärta. Eller i min gom, snarare. Generellt tycker jag att vita viner ofta är för lätta och flyktiga för att fylla smaklökarna på samma sätt som ett rött vin, och de gånger man stöter på ett kraftigare vitt är det ofta ett överekat chardonnay som kladdar igen snarare än fyller ut. Naturligtvis finns det många undantag; champagne, många alsaceviner, bättre chablis... Efter kvällens middag kan dock ytterligare en vitvinsfavorit adderas till raden.

Men vi tar det från början. Majas föräldrar dök upp på eftermiddagen, och hjälpte till med förberedelserna. De hade även med sig förrätten, och vi avnjöt en personlig favorit; löjromstoast med rödlök och gräddfil. Sedan kom vi till huvudrätten, där det serverade en variant av en gammal favorit: jordärtskocksoppa med ragu på jordärtskocka, tomat och rött äpple samt en halstrad marulksmedaljong - ett Systembolagsrecept. Jordärtskockorna var faktiskt skördade ur egen trädgård - de hade övervintrat bra i jorden och behållit krispighet och smak! Marulken rimmades en stund men hann nog ligga lite för länge i saltet i mitt tycke. God ändå. Jag gjorde mig till och kokade musselfond på blåmusslor, vitt vin och lite kryddor och jox, men vet inte om soppan blev märkbart bättre av det. Möjligen.



Till detta en ny favorit, således: Corton-Charlemagne Grand Cru 2001 (nr 99397)
Corton-Charlemagne (Charles Drapier & Fils). Fattonerna är jättetydliga, men utan att dominera eller ta över på ett klumpigt sätt. Systemet beskriver det om mycket friskt och med inslag av bl a gult äpple, citronskal och nötter, och det låter väl rimligt. Just balansen mellan fat och "frukt" tyckte jag var det mest påtagliga, tillsammans med fylligheten och längden i smaken. Ett stort vin!

Efterrätten blev en halonsufflé med grädde smaksatt med dessertvinet, en Paul Cluver 2003 Weisser Riesling Noble Late Harvest. Favoritvin som passade mycket bra.

Som helhet en lyckad tillställning!