1874 château latour... och ett femtontal andra fina viner!

Jo. Det står rätt i rubriken. Artonhundrasjuttiofyra. En 140-årig Chateau Latour. Det är såklart Vinmannen som hittat denna raritet och fått hem den från en auktion i England. Den är inte slottstappad, vilket antagligen hade inneburit astronomiska summor. Men den lär inte ha varit billig.

Billiga viner var heller inte temat för den Vinseans som storstilat ordnades på Högbo Herrgård i början av april. Men i en del fall kan man faktiskt förvånas över att det ändå för hanterbara pengar går att hitta den sortens viner som Vinmannen nosar upp från Europas alla hörn. Och är man det minsta intresserad och fascinerad över temat "drinking history" - som Vinmannen excellerar i - så är en plats på en sådan här vinseans något att verkligen trakta efter. En fascinerande kväll som flyttade gränser... Som vanligt ger jag helt subjektiva-för-stunden betyg på en okalibrerad och högst relativ skala mellan (+) till (+++++).

- o -

Efter ett glas inledande enklare champagne och lite introduktionsprat leder Vinmannen in oss i det stilfulla 1800-talsrum där ett långbord står dukat med silverkandelabrar och kristallkaraffer på vit linneduk. Man ska vara gjord av osedvanligt hårt virke om man inte blir lite tagen av stunden...

 

En vinparad av sällan skådat slag inleds med en utsökt champagne - den enda butelj som så småningom visar det sig aldrig fastnade på bild... Taittinger Comtes de Champagne 1995 har jag druckit förut, också i sällskap med Vin- och Järvsömannen. Även deras -96:a har vi provat ihop - och skillnaden mellan dem är stor.

Precis som förra gången för tre år sedan hittar jag i 95:an en hel del nötiga toner, men nu också ett kalkigt/mineraligt inslag i doften; nästan "mussligt". Smaken domineras av nougat och hasselnöt, en brödighet men också blodapelsin. Mycket, mycket gott! (++++!)

Tillsammans med ostron, finsk kaviar och "sjögurka" passar det förträffligt, och lockar fram vinets mineraliga toner även i smaken. Bra start!



 

- o -

 

Vinmannen jobbar med "mellanviner" helt enkelt för att hinna med så många viner som möjligt under kvällen. Det är också ett bra sätt att undvika "vinutmattning"; varje vin får bra med uppmärksamhet trots den mördande konkurrensen.

Kvällens första mellanvin är Pierre Ponnelle Batard-Montrachet 1959 . Ett jättetrevligt vin; mörkt gult med dragning mot bärnsten i färgen, och en komplex och spännande doft av smörkola/toffee, honung, blommor, nougat... I smaken är det elegant, friskt, lite lättare än väntat med florala inslag och drag av apelsinkola eller kanderade apelsinskal. På väg utför, men med stil... (+++!)

 

- o -

 

Nästa vin är en åldrande skönhet... Ruma da India Cunha Madeira 1810 är sannolikt ett soleravin buteljerat någon gång sent 1800-tal. Druvsammansättning okänd. Det mesta är egentligen okänt och lär svårligen gå att skapa visshet kring ett så här gammalt vin. Trots Järvsömannens expertis på området får det stanna vid välgrundade antaganden.

 

Vi låter öga, näsa och gom analysera i stället, och de kommer raskt fram till att det är ett strålande vitalt exemplar av högklassig och högst njutningsbar madeira vi har framför oss. Flaskan öppnades två dagar innan middagen, vilket enligt expertisen är lämpligt för att hinna "väcka" vinet ur dvalan och vädra ut eventuella mumiedofter.

 

Färgen är tawnyartad och doften full av té, rostade nötter och torkade blommor. Smaken är oerhört lång, medelintensiv och bär på en hel julstämning i form av apelsin, nejlikor och en hel rad andra julkryddor: som en dammig kryddbod... Även om det är en ynnest att få prova det så håller nog Järvsömannen och jag madeiran på vinseansen hösten 2012 som bättre. (++++)

 

Matchningen med en gräddig murkelsoppa ("I princip bara murklor och grädde..." anförtrodde restaurangchefen Stefan oss) skänkt på och runt en fasanterrin var alldeles ljuvlig och såklart utan minsta friktion i munnen. Storslaget!

- o -

Ännu ett mellanvin, men den här gången en trött stackare. Så är det egentligen inte ett vin köpt för sin egen skull utan ett "diagnosvin"; ett vin som legat i samma källare som kvällens superstar Latour 1874 och som Vinmannen köpt in för att få en uppfattning om hur lagringsförhållandet varit. Jag har stött på det här ett par gånger förut, och aldrig varit imponerad av vinet i sig, men förvisso av prestationen...

Bouchard Père & Fils Clos du Roy 1912  doftar torkade blommor och smakar glest och mycket moget... Broadbent har inte ens bedömt årgången. Over the top. (+!)

- o -

Så dekanteras hundrafyrtioåringen själv vid bordet. Chateau Latour 1874.Vinmannen har själv lossat korken tidigare men haft vinet kvar i butelj fram till nu. Det är också när han provar av vinet nu som det först går att läsa av något. Ska det vara dött? Det är med viss lättnad som jag ser hur han spricker upp i ett leende och en belåten suck...

Nej, det här är långt ifrån dött. Mycket långt ifrån! Färgen är visserligen genomskinligt tegelröd och skvallrar om ansenlig ålder, men doften är helt ren; söt, fräsch och samlad. Torkade röda bär, främst jordgubbar, och inslag av katrinplommon. I munnen blir sötman återigen påtaglig, men det är en naturlig, välintegrerad sötma som inte känns kladdig och påträngande på något sätt. Söt tobak med ett långt, kryddigt slut. Elegant, finstämt, avslipat, milt... inga tanninattacker här, precis. "En stilfull, åldrad dam" noterar jag i blocket i ett anfall av poetisk ambition.

Det är såklart alldeles galet att få prova ett sådant här vin överhuvudtaget, men jag blir inte lika överförtjust i det som några andra runt bordet. Lite mer struktur hade gjort en jätteskillnad. IT-mannen, med sin amerikanskt influerade smak och kärlek till söta, mjuka rödviner, är dock överförtjust.  (+++!)

Vinet är alltså inte buteljerat på slottet, utan av ett slags engelskt kooperativ för officerare med syfte att:

 supply members with goods for domestic

consumption as cheaply as possible without profit

 

Army & Navy Co-Operative Society verkar ha varit en klubb man skulle gått med i!

- o -

Så är det dags för en trio mogna viner till första varmrätten. Först ut Clos-Fourtet 1923, St Emilion Premier Grand Cru (men det här var ju före klassificeringen av St Emilion 1955... idag är det en 1er GCC (B)).

Lätt tegelkantad färg; sötfruktig varm doft som störs av terpentinstick. Lättare, lite kort smak av fikon och nypon. Rejält i utförsbacken men njutbart i sin stil. (++).

I mittenglaset en Chateauneuf-du-Pape 1933, negociantbuteljerad och närmare ursprung därmed okänt.

 

Mörkare, mer kompakt till färgen. Doft som domineras av björnbär och en lite fylligare smak med bättre struktur. (++!)

Chateau Léoville-Barton 1953, St Julien 2e cru, stod i tredje glaset.

Järvsömannen nickar gillande och vi blinkar mot varandra över glaskanten... Tillbaka i de levandes rike! För hur mycket riktigt, riktigt moget vin än kan vara fascinerande så är det skönt med vin som har både mognad och en del spänst kvar! Och när man yttrar det om ett 60 år gammalt vin förstår ni ju hur sådana här övningar är normförskjutande...

Doften är vital, fruktig, medelintensiv, med inslag av cassis, blyerts, ceder. I munnen är det elegant, fruktigt, medelfylligt med finkornig strävhet och cederträ i eftersmaken. (+++!)

Dessvärre är den tilltänkta fjärde, mogna bordeauxen korkdefekt...

 

...och vi får aldrig chans att prova en av St-Estèphes stoltheter från en riktig fin årgång: Château Montrose 1959. En enda korkdefekt flaska av 18 öppnade får man ändå vara nöjd med!

Att Högbolammet med tillbehör som örtpuré, primörer och lättrökt tomat fungerade utmärkt ihop med vinerna behöver knappt sägas. Särskilt den där rökta tomaten blev jag nyfiken på att pröva att göra själv någon gång!

- o -

 

Så är det dags för kvällens riktiga utmaning. En "mystery bottle" - eller helt enkelt en blindprovning för underhållningens och interaktivitetens skull. Förra gången var det en Vandermeulenbuteljerad Pétrus -47. Som jag - med den ledtråden att det var ett stort vin från 1947 - faktiskt tog blint. Mer på metakunskap än på provningsskicklighet, det medges villigt, men dock...!

Därför känner jag hursomhelst lite press på mig. Hmm... Färgen är mognande med tegelinslag. Doften omisskännligt mogen bordeaux, men inte övermoget. Det doftar klass och kvalitet - inget skräpvin och ingen skräpårgång. Därmed kan i princip allt efter 1961 uteslutas och vinet är alltså mer än 50 år gammalt, men kanske inte äldre än 60 år. Då skulle mognaden ha gått ännu längre, tänker jag. Smaken har söt tobak och torkade plommon som dominerande inslag. Jag hittar inga jättetydliga cab-markörer och tänker Merlot, och högra stranden. Men inte heller den kryddighet jag förknippar med mogen pomerol. Alltså St Emilion. Alltså Cheval Blanc. Och årgången blir då rimligen 1959.

 

Nähä. Det är självaste Château Margaux 1961, som kommit på oväntat besök. Och visst, med facit i hand så går det att flytta tillbaka vinet till vänstra stranden och också hitta de där blommiga tonerna som kanske borde fått en på rätt spår från början. Men jag får trösta mig med att jag låg hyfsat rätt årtalsmässigt. Sammanfattningsvis ett gott vin som inte ringer alla klockor som man kanske skulle väntat sig från den legendariska årgången.  (+++!)

Till mysterieflaskan plockar köket fram lite finger food i form av gårdens egen vaktel och en liten puré på bland annat rotselleri, om jag minns rätt. Enkelt och gott!

 

- o -

 

Vi arbetar oss sakta upp mot ytan igen, och får yngre och yngre viner i glaset. Fast ungt är det ju inte. För de allra flesta skulle bordeaux från 80-talet betraktas som moget. Och visst finns det mognad här men också frukt och kraft och överlag är det ju riktigt bra matviner.

Först ut hittar vi ingen mindre än Château Latour, 1986. Jag har ju haft förmånen att pröva 1985:an två gånger, men för "systerårgången" 1986 är det premiär. Rubinröd, gnistrande färg. Doften... vilket djup! Cassis, stål, ceder... stor doft som på en gång är kompakt och elegant!

Munkänslan och smaken lever dessvärre inte upp till den löftesrika doften. Visserligen finns det bra tanniner och blyertstonerna är på plats, men det är lite för "rödbärigt" och allmänt en smula spretigt och - faktiskt - ofokuserat. Jag hade väntat mig större djup och komplexitet, men det är fortfarande bra, såklart. (++++)

I mittenglaset får vi en liten horisontal: Château Léoville-las-Cases 1986. Det här är ju ett riktigt favoritslott, för både Vinmannen och mig. Och visst levererar det på en spektakulär nivå även ikväll. Jämfört med Latour är färgen tätare, och doften mer komplex med inslag av kaffe bland bär och cassis. Skillnaden är dock störst i munnen, där smaken klingar rent och fokuserat med blyertstoner och djup, tyngd och elegans som man vill ha i en mogen cabernet från bordeaux. Fantastiskt fint! (++++!)

Vinmannen har - i ren folkupplysningsanda - smugit in ett tredje glas i flighten. Här rör vi oss plötsligt i mycket modernare kretsar... En av dessa Parker-100-poängare från Chateauneuf-du-Pape tar upp matchen med storheterna från Bordeaux! Hur ska det gå...?

Domaine Pierre Usseglio et Fils Chateauneuf-du-Pape Cuvee de Mon Aieul 2007 doftar granskott, kirsch och lakrits och smakar BOB Blandsaft utspädd med körsbärssprit. Alkoholen är påträngande. Obalanserat, kladdigt, styggt. (+?). Uncle Bob och jag går skilda vägar igen.

Lokalproducerat är såklart temat även för Högbo. Redan har ju egna vaktlar och lamm hittat till bordet, och örterna kommer från egna växthus fast det är i början av april. Men att det skulle finnas wagyu-kor i närområdet var mer än jag väntat mig! I Hamrånge några mil därifrån finns dem i alla fall i en liten skara, och Högbo ser till att ta hem det mesta man kan därifrån. En bit av flanksteken och en bit av filén tillsammans med jordärtskockspuré bunden med märg, rödvinslök och confiterad potatis. Comfort food som matchade upptrappningen mot de lite kraftigare vinerna perfekt!

 

- o -

 

Så kommer vi till dessert och söta vita viner. En viss utmattning har dessvärre ändå smugit sig på, och mina noteringar här börjar bli lite mer summariska... Först en Chateau de Fesles 1996; ett chenin blanc-vin från Bonnezeaux, Loire.

 

Gott vin, med lång, sötfrisk smak av honung, aprikos - suveränt ihop med rabarberinslagen i efterrätten! (+++!)

Så har vi kungen över vita, söta viner - den odiskutable härskaren Chateau d'Yquem... Här i fantastiska årgången 1997; en årgång som jag provat ett par gånger tidigare och varit sanslöst förtjust i.

 

Och det slår inte fel den här gången heller. I noteringsblocket staplas idel superlativer: Lååång! Elegant! Balanserad! Honung, aprikos, nektar... (+++++)

 

En åldring i sista glaset: Moulin Touchais 1933.

 

En helt annan karaktär med knäckiga inslag och - diskuterar vi runt bordet - inslag av rancio. Ett intressant vin som framstår som halvsött bredvid Yquem. (+++)

 

 

Vaniljbrûlée med söt rabarbersorbet och kaksmulor (och en liten blåbärskvist!) var förstås alldeles lysande till!

 

- o -

 

Som om inte detta var nog så kommer 3 x blåmögelostar med hällbröd och torkat Högbobröd på bordet. Och - såklart - en vintage port.

 

Portvinet är en Charles Ladin 1935, buteljerad i England.

 

Det är tydligt moget, med torkad frukt och fikonkärnor som framträdande drag. Lite enkel och en smula spritig, men som helhet en trevlig avslutning. (++)

 

Väl framme vid cognacen hade min sensoriska förmåga stängt ned för kvällen och jag var inställd på att bara njuta och smälta alla intryck. En fantastisk kväll, på alla sätt...

 

- o -

 

Storslaget, gränsförskjutande, lärorikt, genomtrevligt. Fantastisk mat, fullständig uppmärksamhet från köket, ett väl avvägt flyt genom middagen där det aldrig kändes rushigt eller långsamt och så Vinmannens inkluderande värdskap som får alla att känna sig extra personligt välkomna och värdefulla för att den här kvällen ska bli så fantastisk som den blev.

Som vanligt avkräver han alla ett omdöme om "kvällens vin". Kanske för att det kom mot slutet av kvällen och för att det är ett av mina desert island-vin, men jag valde efter viss bävan faktiskt Château d'Yquem 1997. Andra röster rörde sig mellan Latour 1874 och madeiran. Flera viner fick röster denna kväll.

Mina toppviner var i alla fall - utöver Yquem - Comtes -95, Madeira solera 1810 och Léoville-las-Cases 1986. Kanske kan man invända att det till stor del var de yngre vinerna under middagen som jag uppskattade, och så råkade det bli den här gången. Men att dricka riktigt moget vin är en spännande lek i sig; något som inte bara handlar om att det ska smaka gott utan också att förstå och lära sig olika åldrandeprocesser och uppleva andra dimensioner än vad yngre viner kan visa upp. Att utmana sig själv och sina föreställningar.

 

Ibland står man kvar på samma fläck efteråt, men du står där klokare.

 

PS Vinmannen skickar mig sina noteringar och betyg från kvällen. Vi har - visar det sig - väldigt snarlika bedömningar i mycket men också några isärglidningar... kommer det ett eget blogginslag, månne?

snabbvisit på restaurang dryck, och en trevlig giscours -01

Det är praktiskt att stans bästa (numera även enligt white guide...) restaurang håller till i stationshuset. Emellanåt har jag gjort någon dagsutflykt i landet som tarvat en tågresa, och jag kommer tillbaka på kvällen släntrandes in över perrongen, hungrig och sugen på ett glas vin... Visst, man kan ta en korv i Pressbyrån eller köpa hem en sallad i plastbytta. Eller slinka in på Dryck. I höstas gjorde jag en sådan snabbvisit och fick en fantastisk råbiff på älgkalv...

 

 

Den här gången har jag lite otur och får vänta en halvtimme på sittplats. Men man är förstående och låter mig tränga in mig i ett hörn bland karaffer och vinglas och serverar mig ett glas rött medan jag väntar. Så småningom får jag plats vid ett av borden på den miniskula restaurangen. Pubmenyn hade ändrats från älgkalvsgryta till lammgryta med mintyoghurt, vilket fick mig att dra öronen åt mig... Då lät anka med puylinser mycket trevligare. Puylinserna var möjligen något underkokta, men mycket goda ändå i kalvfond och spetsade med granatäpplejuice. Och till det ett glas 2012 Birichino Bechthold Vineyard Cinsault som var fruktigt med röda bär, friska hallon och körsbär och en pigg syra. Utmärkt matchning till maten! Och jämfört med den där sorgliga korven så får man känna sig som en civiliserad människa med ett anständigt liv för en stund... inte helt fel!

 

 

På hemmaplan i kväll fick en gammal trotjänare rycka ut till sonens favoritfredagsmat: hemgjorda hamburgare. Chateau Giscours 2001 köptes in som "ej uthämtad primör" från Systembolaget i maj 2006. Pris 329 kr/fl. Jag investerade i en dryg låda och har återkommande njutit frukterna av detta tilltag. Nu är det på upphällningen, dock. Någon enstaka butelj kvar...

Men vilket skönt vin! Den inledande lite ogina och grönstjälkiga tonen klingar av snabbt och resten av kvällen är det ett kompetent bordeauxbygge med tydligt begynnande mognad. Järn, blod, cassis och läder i doften, och en smak som är både fyllig och frisk med bra längd, tanniner och syra. Fin komplexitet, främst i eftersmaken. Ska försöka sätta tioårs-timelock på sista flaskan för att få en långtidsreferens, men det här är rasande gott just nu och kommer säkert att bli annorlunda med åren, men kan det bli så mycket bättre?

2000 dom de la vieille julienne reservé

En måndag kan det finnas massor av skäl att gräva djupt i sin vinkällare. Hustruns förestående födelsedag (i morgon, men då finns redan andra engagemang för kvällen) är ett sådant. Jag ringer henne på em och föreslår en lite finare middag för kvällen och lyssnar av hennes preferenser. Det går inte att möta till fullo, men jag får godkänt för försöket...!

 

När jag kommer hem skickas hustrun ut från köket med ett glas champagne och en skål lättsaltade chips. Champagnen är den sista halvbuteljen från en provningslåda om sex flaskor; den här gången en blanc de blancs grand cru från Comte Audoin de Dampierre.

 

Producenten har en särskild plats i mitt hjärta, då det var en dyrare årgångsvariant av den här som hustrun - av misstag - korkade upp och bjöd våra respektive föräldrar på i samband med vår första gemensamma "introduktionsmiddag" för de blivande svärföräldrarna (i stället för det enklare bubblet som låg bredvid på samma hylla i kylen...). Faktiskt var det den flaskan som gav upphov till epitetet "brukshyllan" hemma hos oss; dvs hyllan där hustrun utan risk kan plocka vid behov. Jag vill minnas att champagnen uppskattades av samtliga den gången (även om jag gnisslade lite inombords) - och även den här flaskan gick hem ordentligt!

Gula frukter (plommon, äpple), en hel del toast och lite nötter - mycket trivsamt! Hustrun frågar om det finns att beställa enskilt, men det gör det inte som det ser ut. Gott betyg, dock.

Att det inte bara fungerade som fördrinksbubbel utan även gick utmärkt ihop med förrätten (ankleverpaté på smörstekt surdegsbröd; russin kokta i balsamvinäger och muscovadosocker; fintärnat Granny Smith-äpple) var ju inte oväntat. Riktigt bra vin, alltså!

Det är ju nästa vin också. Objektivt sett.

Domaine de la Vieille Julienne Reservé 2000 är en Parker-99-poängare, som får en stund i karaff medan lammfiléerna går färdigt och de rostade rotsakerna får lite färg i ugnen.

Jag blir inledningsvis inte riktigt klok på doften. Jag misstänker ett tag att allt inte står rätt till, men ibland hittar jag en fullständigt ren, fokuserad doft. Märkligt. Efter ett tag inser jag att skillnaden mellan vinets "yttre" näsa (3-4 cm från glasets öppning) är väsensskilt från den "inre" näsan (1-2 cm innanför glasets öppning) på ett sätt jag inte minns att jag varit med om förut. Den yttre näsan har ett obekant och i mitt tycke smått orent drag som möjligen, möjligen drar åt TCA (lite vått ylle/papp-varning) men samtidigt har en del granskott och annat fräscht i sig. Den inre doften är fullständigt fokuserad och ren, med björnbär, örter, söt frukt... men ändå frisk. Det känns som ett betydligt yngre vin än sina 14 år, men har ingen syltighet och inga yoghurttoner.

Smaken är kompakt, intensiv, tanninrik - och ändå frisk! Hyfsat balanserad. Frisk och rödbärig med ett låååt, tuggbart slut - utan kladd!

Tja, det är ganska långt från en toppnotering hos mig, men visst förstår jag charmen med det. Tätheten behöver dock minska för att det ska kunna bli betydelsefullt. För mig kan det här vinet bara bli bättre, och resterande flaskor sparas...

restaurang le terroir, prag

Hustrun och jag gjorde en liten utflykt på tu man hand och hamnade i Prag. Så kan det gå, och det var bra på många sätt!

 

I Prag åt vi på restaurang Le Terroir som - om jag tolkat den inhemska varianten av White Guide rätt - skulle klassats högst i landet av "experter". En BIB Gourmand har den också, men ingen stjärna. Nästan lite orättvist - jag har ätit sämre på enstjärniga ställen!

 

Vi har inget val än att hoppa på den färdiga Valentinmenyn, som utöver maten också innehöll ett glas Philipponat rosé. Vinlistan var oerhört diger men också tämligen styvt prissatt. Och i princip inget på glas. Men - hör och häpna - man erbjöd ett vinpaket med särskilt utvalda viner...

Hm. Eftersom vinpaket sällan når några vinösa höjder pressade jag in den enda halvflaskan jag kunde hitta i det tänkta dryckesflödet. Det blir också enda drycken som får ett kort omdöme... Vi var ju bevars på Romantisk Middag (TM) och jag var nog distraherande med min kamera och mina anteckningar ändå.

 

Men till maten. Och en rad ammisar: En tomatsoppa med gös, en bläckfisk i krustad och en löktarte av okänt slag - men allt mycket gott och lovande!

 

Ett (suddigt), friterat grodlår i vitlöksskum kom från det varma köket - tack för det! Fin höjd hittills.

Kaninskinka med kaninnjure lät spännande, såg gott ut, men levde inte riktigt upp till det. Lite småsegt och väl fettspäckat.

Pilgrimsmusslan med blodapelsin var däremot kanonfin! Och ett litet konstverk i sig... Serverades med en Riesling 2012 från Keller.

Skönheten var kanske inte lika stor i nästa rätt som var torsk i stället för red mullet, men i övrigt var alldeles lysande. Perfekt tillagad och tillbehör med djupa, rena smaker. Tummen upp! Clos Sainte Magdeliane Cassis 2011 ackompanjerade.

Pot-au-feu på vaktel och Bressekyckling var en oväntat kryddstark gryta med asiatiska inslag. Koriande är ju förbjudet i min bok, men här hanterades det återhållet på ett sätt att det faktiskt inte skämde den utmärkta rätten, som kom med ett blommigt vin från Condrieu.

Under täcket av tunt skivad jättechampinjon döljer sig en kalv (veal foreshank), serverad med bl a äpple. Aningen tveksam presentation - men lysande prestation! Jättebra rätt, med mört kött och tydliga, kompletterande smaker av bl a just svamp.

En Grand-Puy-Lacoste 1997 på halvflaska för nära en femhundring... Tveksamt år, men vad gör man. Nå - det här överraskade positivt med bra doft, struktur och smak. Lite väl mycket örtiga/gräsiga toner i smaken (året?), men efterhand kom klassiska cassis, blyerts, cedertoner ikapp och förbi. Inte alltför kraftigt, vilket passade bra med kalven.

Efterrättens rom/kokos var snygg och lite "barnsligt" god sådär, men också lite spretig. Den Pineau de Charentes som serverades till passade dock jättebra.

Och så lite efter-efterrätt...

 

...följt av några mignardiser! Jo, nog blev man både mätt och nöjd!

 

 

Sammanfattningsvis ett jättetrevligt besök på en restaurang som jag tycker höll en riktigt hög klass rakt igenom, som även servicemässigt höll bra nivå (hanterade hustruns matanomalier med omsorgsfull professionalism och hade fixat fram extra blommor som jag beställt...!), hade en mycket djup och bred - men bitvis löjligt dyr - vinlista (inriktad på oligarkturister?). Och jag tyckte också att det fanns ett eget uttryck i matlagningen.

 

Den där stjärnan kan inte vara långt borta...

jay fu revisited

Jay Fu är ett riktigt feelgood-ställe. Ett av få i Uppsala som höjer sig över det ordinära och som - även om konceptet i sig börjar kännas väl hemtamt - alltid lyckas skapa intressanta möten mellan asiatisk och amerikanskt.

 

Så när Direktören och jag gör vår årliga rendez-vous för att avhandla livet så blir valet ganska enkelt. Kompetent mat, skickligt skakade cocktails och gott vin. Väl? Just vinlistan har varit lite av och på, men oftast har det funnits några udda nummer som tilltalat även en klassiskt skolad gom...

 

 

Ett bra tips är att inleda en middag på Jay Fu's med deras Starter Combo Platter. Lite av varje, helt enkelt. Och hur kombinera ett vin med detta....? Det gör man inte, och vår kunnige sommelier sticker till oss ett veteöl tillsammans med en riesling med lite restsötma.

 

Veteöl ha aldirg varit min favorit, men det är klart att det är ett stabilt exemplar som serveras (utan att fastna på bild). Riesling hör dock til mina favoriter, och även det här exemplaret från Eroica (Washington state) gillades. Viss restsötma gjorde att de asiatiska inslagen slank ned obehindrat. Lite petroleum, en god del citrus... klassisk riesling på många sätt utan att sticka ut.

Som huvudrätt gick vi på "Decadence" - oxfilé, hummer, anklever... all-in! Och till det en bordeaux med lite mognad, varför inte något från -96 eller kanske -98...?!

Nähä. Man jobbar inte riktigt så hos Jay... Fast jag har som sagt tidigare hittat lite "osannolika" viner där. En 1989 Chateau Beausejour och en 1998 Comtes Lafon Volnay 1er cru, till exempel. Nej, tyngdpunkten på vinlistan är ännu tydligare amerikansk nu, och några mogna nummer syns inte till.

Efter en hel del beslutsvända blir det en Ramey CS 2009, Napa Valley. Mycket vanilj, björnbär, cassis och mer vanilj i eftersmaken. Ändå hyfsat balanserat, men ... nix, inte min grej.

Till Jays fördelar hör som sagt intresse för cocktails. Vi beställer varsin efterrätts-dito och hoppar kaffe/avec. Två av husets egna kreationer med om jag minns det rätt äpple och ägg som bas var perfekt ackompanjemang....

...till en minivariant på deras blåbärs-"cheesecake".

Mätta och nöjda och möjligen avpratade för ett år framåt lämnade vi lokalen... men varför ska det vara så svårt att hålla någon 90-talsbordeaux på listan för en stans bättre restauranger!?

mogen bourgogne i gävle

Så här i bokslutstider har man fått vara glad att man hunnit med en provning, men att skriva om den... nej. Och när man sedan tappar bort anteckningarna (för att ett par veckor senare hitta dem i en kavajficka) så har ursäkterna för att inte knacka ned intrycken varit många. Med stöd av den här gången ganska utförliga anteckningar kan jag dock återskapa en del av intrycken.

 

 

Och det vore synd och skam att inte göra det. Ibland undrar jag om Gävleborna efter förtjänst uppskattar möjligheten att regelbundet och till i sammanhanget riktigt billigt pris få prova en del av vinvärldens stora årgångar; viner med en mognadsgrad som få vinvänner kommer i närheten av korkas regelbundet upp i Gevaliapalatset. Jag har sedan länge tappat räkningen på hur många viner äldre än 50 år jag provat...

 

Den här gången är det bourgogne på schemat. Och det är det vin som enskilt imponerat mest vad gäller mognad och kvalitet. Även till synes enkla viner har ibland överraskat så fruktansvärt bra att den här provningen helt enkelt var unmissable. Bokslutstider och allt.

 

Åtta viner. Äldst är två -59:or, yngst en -03:a.

 

Först ut blir just ett exempel på hur "enkelt" vin kan överraska positivt.

 

 

En A. Ligeret Santenay 1962 har inte Vinmannen så stort hopp om egentligen. Färgen är klarröd med tegel/orange inslag. Doften lite jordig, småmysigt murrig med fruktiga inslag av skogshallon och jordgubbar och lätta toner av kryddigt trä. Riktigt bra! Smaken präglas av syrliga, hårda hallonkarameller. Lite enkelt, jordigt slut med inslag av trä. Bättre doft än smak, men helt okej! Eller... riktigt bra, faktiskt! (++!)

 

Så kommer en minivertikal: Vosne-Romanée årgång 2003 respektive 1985 från Gros Freres et Soeur. 2003:an var tät, mörkare röd och doftade fruktigt av mörka bär, körsbär och björnbär. Lång, bärig smak med elegant, överraskande bra (för årgången) syra (+++). Förstärker enligt Vinmannen intrycket att i bourgogne är det mer än i övrigt producent och vinmakande som fäller avgörandet... 1985:an var ljust klarröd till färgen och hade en lite annorlunda doft med en del murket trä. Mogen syrlig smak med en del rönnbärsgelé; tveksam men blir bättre... (++).

Såklart blir det också en mini-horisontal: fantastiska årgången 1959 kommer från Clos Vougeot respektive Charmes Chambertin, båda från Arthur Barolet! Clos Vougeot är förvånansvärt tät mörkröd i färgen med mognande kant; mörkt bärig doft med julkryddor, sandelträ, lätt aceton och en del animaliska inslag. Smaken är intensiv, tät, lätt animalisk med inslag av läder och plommon (+++!). Charmes Chambertin har liknande färg, men en renare, mer fokuserad, komplex, sammansatt doft av mörka bär och ett inslag av tjärat rep. Jättefin doft! Smaken: jösses - otroligt välintegrerad mognad; lång mjuk blanserad smak av mörka bär och kryddigt trä med lite animalia och ett långt slut (++++!)

Så jobbar vi oss tillbaka till yngre viner igen. Först en Domaine Ponsot Latricières-Chambertin 1989. Röd mognande kant och en doft som blir lite vattendelare vid bordet med sina parfymerade inslag av lavendel och blommor. Jag gillar det doftmässigt, men imponeras inte lika mycket av smaken där hägg (!) och lavendel dyker upp, men i övrigt är den lång, intensiv och elegant (+++!)

Några snäpp yngre är Mommesin Clos de Tart 1993, som är röd/briljant/rubin i färgen. Doften är stor, frisk, syrlig elegant och domineras av hallon. Intensiv, frisk, balanserad och lång smak av hallon och röda rysliga karameller. Fantastiskt gott, men lite för endimensionellt för de högsta höjderna... (++++).

Till slut kom kvällens fullträff... Leroy Vosne-Romanée 1978 behöver inte skämmas för sig i något sammanhang. Färgen är klarnande röd utan tegelinslag och doften stor och fantastiskt fin med de mörka och röda bären inflätade i varandra. Smaken har återigen den där integrerade mognaden såär delarna smält samman till en större helhet och där mogna jordgubbar ligger solvarma i en låda av sandelträ... syra och grepp är fantastiska och det är som helhet oerhört gott och elegant och kvällens vin i min bok! (+++++)

Det fanns såklart andra som hade andra uppfattningar, och det är ju poängen med att prova vin ihop. Och den här gången fick jag nöjet att träffa en ny vinbloggarbekantskap som var mycket raskare än jag med att lägga ut träffsäkra noteringar - kul!  Hoppas vi ses fler gånger!

 

Som sagt, ibland undrar jag om Gävleborna förstår vad som görs tillgängligt för dem... och hur unikt det antagligen är i en mellanstor svensk stad. Bra jobbat, Vinmannen!