restaurang aska, nyc

Nej, jag har inte åkt tillbaka till det stora äpplet. Men jag vill inte låta det sista obloggade restaurangbesöket där ligga alltför länge. Redan nu - drygt tre månader efter besöket - är det såklart alldeles för sent att minnas detaljerna, men några foton och mina minnesanteckningar räcker nog en bit för att förklara vilken strålande trevlig kväll jag hade!

 

 

Det är inte lätt att hitta hit, till att börja med. Svårt med gatunummer, inga skyltar... Jag frågar mig fram den sista biten, och är fortfarande tveksam när jag går in i vad som förefaller vara en vanlig bar. Men, jo - restaurang Aska huserar ihop med baren och restaurangen ryms i den inre delen. Aska har på kort tid fått mycket gott renommé, och kökschef Fredrik Berselius som bl a lärt sig en del av Fäviken-Magnus har fått en hel del uppmärksamhet för sitt skandinavisk-naturalistiska kök.

Jag gör korta noteringar där mina anteckningar hjälper mig, men låter i övrigt bilderna tala för sig själva. Jag gick hit en knapp vecka efter besöket på 11 MP och lämnade stället alldeles lycklig. För även om naturligtvis 11 MP vinner på teknikalitet, på sin tyngd och på en vinlista som är en våt dröm i sig så har Aska i stället ett mycket, mycket stort hjärta....!

So, without further ado...

Scallop chip - tydlig skaldjurssmak och trevligt krispig.

Rökt ankhjärta - mums! Mycket bra!

Pork blood - krämig blodpudding i friterat skal - otroligt bra!

Dryckespaketet innehöll mycket annat än vin... Poire Domfront pärconcider, till exempel. Jättegod och torr!

Blomkålspuré med flingor på hade kul brytning med den milda, krämiga purén och de skarpare och tuggigare flingorna. Matchade cidern oerhört bra!

Vokus hila - en stark lageröl från ett mikrobryggeri: frisk, mild och god!

Nej, det är inte korv utan en potatis...! Tyvärr kändes den lite underkokt, men såsen på bl a vassle var magisk.

J & J Eger Kékfrankos 2008 (blaufränkisch) doftade hallon/blåbär/körsbär/kryddor och var i den lättare stilen med bärig, frisk smak, bra syra och kryddigt slut. Inget stort vin men helt okej!

Jag hade plats i baren med fri utsikt till köket. Inte helt fel när man är ute och ensamäter!

Torkat rådjur med sellerirot i jäst jus - otroligt mycket godare än det låter! Bra balans mellan sälta och syra.

Knebel 2011 Von Den Terrassen hade en lätt oljig känsla och smakade tropiska frukt och mango. Lite onyanserad. Halvtorr?

Nästa rätt fastnade tyvärr inte på bild - antagligen för att jag var så upptagen med att njuta... En bläckfisk (benen - torched; kroppen - poached) med en smörad jus/fläderbär-sås som var som en mogen riktigt fin bourgogne! Fläderbären kompletterade med friskhet och syra. "Snudd på genialt!" och "Best squid ever!" står det i blocket...

Till ägg 64 grader och morötter kom en kummel. Djupa, rika smaker och bra texturblandning...! En 2012 Domaine des Sablonnettes "le P'tit Blanc", Loire som serverades till hade äpplig/mustig doft parat med citrus, och en frisk, lätt och elegant men lite okomplex smak.

Så gick vi över till rött: Domaine Rimbert Saint-Chinian 2012 serverades lite för kall vilket hämmade doften, men smaken var fin med lakrits/chark/björnbär.

Anka - bröst och lår med sås på havtorn och havtornsbär som tar över lite för mycket om man äter dem tillsammans med den finstämda ankan. Bara sås och anka var dock återigen jättegott!

En fördessert i form av en frisk sorbet med blomtoner (fläder, viol) var mycket bra.

Sedan något så ovanligt som en balanserad mousserande muskat. Jaillance Cuvée Imperiale må vara suddigt på bild, men det var fokuserat i glaset!

Och så avslutades det hela med en riktig svensk urskogsreferens: mjölksorbet, blåbär och gran...! Bra, men nådde inte några magiska höjder. Som sammanfattande avslutning var den dock spot-on!

Så, för en bråkdel av priset på 11 MP hade jag ännu en fantastisk matupplevelse i New York, även om det kändes en smula apart att uppleva det nyskandiska köket på andra sidan Atlanten... Nå; inte värre än för en fransman som får äta franskat på alla finkrogar världen runt, kanske.

En liten plump i det annars tvärpositiva protokollet må vara att man var näst intill motvillig till att låta mig titta i vinlistan och välja drycker eller berätta vad som skulle serveras. En trend som jag inte är så förtjust i. Hursomhelst rekommenderar jag verkligen den matintresserade att göra ett besök - väl värt besväret!

Läs en annan recension här!

vinmannens kalas - worst fail ever...

Jag vet inte riktigt varför jag förödmjukar mig på detta vis. Jag tyckte vi tuggade i oss en tillräckligt stor bit av ödmjukhetens paj förra året, och så blir det så här...

 

Trogna läsare av den här bloggen minns konceptet. Vinmannen fyller år. Han bjuder in vänner och bekanta till grandiost kalas och ber oss skriva av dagen efter för konvalecens. Vi vinnördar bjuds in en stund innan till en munter liten lustifikation; ett divertissement om man så vill. Fast utan balett. Och alla vet att det är på liv och död, trots den glättiga, lättsamma inramningen.

 

 

Sju bistra herrar (vi försökte i det längsta få med Vinmannnens sambo Tatuererskan i laget, men hon avböjde desvärre bestämt...) bänkade sig i vinfirmans chambre séparée.

Reglerna var glasklara (fem viner, 18 p för godkänt...) men den här gången fick vi en hjälp. Tre frågor som kunde besvaras med "ja" eller "nej" fick vi ställa innan provningen. Och för varje gäst vi kunde lura i en shot med den häxblandning som väntade oss om vi misslyckades fick vi en gissning till!

Våra gissningar blev:
Är det något vin äldre än 1980 med i uppställningen? (JA)
Är det fler än tre franska viner? (NEJ)
Är det två eller fler viner från Bordeaux? (JA)

Längre fram övertalade vi ett par stackars gäster till att häva lite fulsprit, vilket renderade oss två nya gissningar:

Är något vin från 1940-talet eller äldre? (NEJ)
Finns det något vin från Nya Världen med? (NEJ)

Borde vara busenkelt nu, eller hur?!

Första vinet har tegelkant och doftar moget och en del cassis och jag vill genast ha det till en mogen bordeaux. Smaken är ganska slank, mogen och lite atypisk. Det där med atypisk ska man akta noga på när man provar vin. Det kan betyda att det inte alls är vad du först trodde...

Gissning: Chateau d´Issan 1978.
Facit: Jaboulet Chateauneuf-du-Pape Les Cédres 1970.

Jo, men... i alla fall poäng för Frankrike, så att...

Andra vinet är mörkare men fortfarande mogen i färgen. Doften är syltig, märklig och gräsig. Kan det här verkligen vara korrekt!? Smaken är karaktärsfattig och lätt. Efter en stund i glaset kommer toner av kokad paprika på burk fram. Ett i många avseenden inte särsklit angenämnt vin. Kan det vara en Cabernet Franc med tanke på paprikorna...?

Gissning: Couly, Loire 1990
Facit: Ch l´Eglise-Clinet 1982

Menvaf...? Den borde verkligen ha varit mycket bättre! Kvällens besvikelse och ett skott fullt i blindo. Ingen hade tagit det här vinet blint; ändå inte defekt.

Tredje vinet ger tydliga bordeauxvibbar trots ganska blyg doft. Bra struktur, men lätt. Känns ändå cabernetdominerat, på något vis. Inget dåligt vin, hur som helst. En hyfsad Margaux? Mnja... St Estephe? Kanske ändå...

Gissning: Cos d' Estournel 1994
Facit: Chateau la Couspade 1996

Tja... inte helt fel ute, ändå. Fick lite välbehövliga poäng för årtal +/- 5 år. Men ändå... Skärpning!

Aha! En italienare, eller hur! Vi är ganska snabbt överens om de italienska dragen i vin nummer fyra, och ägnar oss sedan åt att pricka in var. Det är i alla fall klart yngre. Sassicaias merlotdominerade lillebror... Guidalberto?

Gissning: Tenuta San Guido Guidoalberto 2001.
Facit: Alion Ribera del Duero Cosecha 2004.

What the...? Om vi inte spikar sista vinet är det kört.

Och här kommer något som påminner om mycket mogen bordeaux. Hade kunnat gå för en 30-talare på doften som domineras av nypon och äppelmust. Men äldre än 50-tal är det inte vet vi ju redan. Smaken har drag av vattnig nyponsoppa, men samtidigt bra grepp och struktur. Var kan man hitta den här strukturen och greppet...?

Gissning: Chapoutier HErmitage 1955
Facit: Galeasso Barolo La Morra 1974 (på 3,75 liters flaska...)

Damn! Att gå fel på en mogen barolo är tamejtusan underkänt. Den här borde vi har prickat betydligt närmare målet på!

Den bistra sanningen grinade emot oss från tavlan: 6 poäng. 33% av godkänt resultat... Vinmannen spelar förvånad och yrar om "...vår samlade kompetens som ändå borde..." medan han häller upp rågade mått fulsprit i shotsglas med ett knappt märkbart leende i mungipan. Sadist.

Tack och lov fortsätter kvällen och artar sig till det bättre. Mat, vin, portvin (Krohn VP 1978) ost och avecer. Och skön musik och sköna människor. Till slut är minnena av kvällens inledning diffusa och till del bortglömda. Nästa år tar vi det!

rotäkta provning i gävle - med bl a bollinger vvf -00

Rotäkta. Oympade franska stockar.

 

Att dricka vin från vinstockar som lämnats orörda av den lömska vinlusen är väl omöjligt om man inte råkar sitta på lådor av Latour 1870 hemma i källaren. Och det gör inte ens Vinmannen. Någon enstaka butelj eller två, men inte lådvis i alla fall. Och tja, tyska 1600-talsviner räknas väl också strängt taget till rotäkta?

 

Nu var det inte sådant som stod på menyn för den här provningen, arrangerad av en av de ambitiösa och kunniga vinvänner som regelbundet frekventerar Vinmannens provningar. Under en tid har han samlat flaskor och först efter hand börjat tänka i termer av en rotäkta provning, när han hittat en röd tråd som knöt ihop dem.

 

Kungen (?) av post-phylloxera, rotäkta viner får inleda eftermiddagen. För det är svårt att hitta något vin som på samma sätt skapat sig ett namn just på sina rötter, om uttrycket tillåts...

 

Och på sin odiskutabla kvalitet, ska tilläggas. Druvorna till Bollinger Vieilles Vignes Francaises 2000 odlas i tre små vingårdar i Champagne som av oklar anledning lämnats orörda av vinlusens härjningar. År 2005 hittade dock lusen in till en av de tre (Croi rouge), och nu återstår bara två... (Clos St-Jacques och Chaudes Terre). Så, det är ett vin som lever på lånad tid. Produktionen är såklart liten - vi dricker butelj 2650 av 3766 - och de Juhlinska poängen ofta skyhöga.

Färgen är mörkt gyllengul, med små bubblor som dock avtar relativt snabbt. Doften är inledningsvis inte alltför stor, ganska tung och "mörk" med mycket gula äpplen. Smaken är oerhört potent, intensiv, koncentrerad med gul frukt (äpplen och gula plommon) och inte minst en fräsande frisk syra. Massivt vin som ändå är elegant! Men ... en smula endimensionellt jämfört med min förväntan!

Jag sparar en skvätt i glaset och återvänder till den efter ett par timmar. Jösses... tala om vidöppen, full throttle och ofantligt mycket mer komplex doft - och smak - där bröd, fat, brioche, grädde kompletterar frukten och lyfter vinet mot höjderna där det hör hemma! Vi spekulerar i om vinet är för ungt fortfarande; min känsla är att det hade vunnit på att lagras ytterligare för mer komplexitet.

Så går vi in på de röda vinerna. Sex till antalet, och först ut är Tahbilk 1860 Vines Shiraz 2002. Precis som champagnen är det alltså tydligt markerat på etiketten att det är "rotäkta"... Återstår enligt uppgift endast 0,5 ha av den här vingårdens. Jäst i gamla ekfat och 18 månader på fransk ek efter det.

Färgen är tät, röd med blåa stick - ser ung ut! Doften har kraftig ton av blåbärspaj med vaniljsås vilket gör att varningsklockor ljuder. Men smaken är frisk ,ed inslag av hallon och blåbär; intensiv med hög syra. Ett gott vin!

En annan välkänd, australiensisk vinproducent är Henschke. Deras Mount Edelstone 2004 är också gjor på Shiraz, och en tät röd färg med hallonkant. Doften är svår för en frankofil: eucalyptus står som en plym ur glaset. Tillsammans med en klase mogna björnbär är det här nästan så långt från ett sniffvin jag kan komma. Tack och lov är smaken markant bättre! Bra grepp och överraskande bra balans med plommon, örter och hallon. Järvsömannen muttrar att det är objektivt bra men att han inte gillar det. Hade det inte luktat så styggt så hade jag själv gärna tagit det till lite sommargrill i stugan!

Kontinentbyte! Ojai White Hawk Syrah 2005 är kalifornisk Syrah (sic!) planterat på sandig mark där vinlusen inte trivs. Enligt uppgift en minimalistisk vinmakning med bl a vildjäst. Färgen är mycket tät och doften klassisk, "fransk" med mörka bär och örtighet. Smaken är intensiv, god, fruktig och har bra grepp. Ett riktigt gott vin och prisvärt i sammanhanget!

Så gör vi ett stopp i Europa. Numanthia 2007 från Toro, Spanien görs på Tempranillodruvor från oympade stockar som är 50-100 år. Färgen är mycket tät, och doften - särskilt inledningsvis - mycket svårfångad och blyg. Smaken är intensiv, syrlig, sträv och ganska söt. Mnja.

Från Portugal kommer en klassiker i "rotäkta" skolan: Colares 2004 från producenten Arenae görs på druvan Ramisco som växer i sandgropar. En druva som aldrig mognar, hävdades runt bordet. Och ett vin som stack ut rejält i provningen! Klar, genomskinlig röd färg; märklig doft av hallon, äpple och en del aceton och lösningsmedel... Smak av murket trä med hallon; gör smakmässigt ett mycket moget intryck men är för friskt för det. Spännande och lite av en vattendelare i gruppen. Jag befinner mig på den positiva halvan!

Sista röda vinet är en Parker-99-poängare... Brukar inte alltid innebära beröm i min bok; så ej heller nu. Charles Smith Royal City Syrah 2008, Washington state, odlas i ett område som klarat sig från lusen. Tät röd färg; mycket bärig doft av halon, körsbär och andra saftiga röda bär. Smaken är - inte oväntat - mycket tät och intensiv, men inslagen av coca-cola/julmust blir för mycket för mig. Frågan är hur ett sådant här vin utvecklas med lagring...?!

Kvällens extranummer kommer från Stalins eget förråd i Massandra, Krim! South Coast 1945 Red Port såldes på Sothebys 1990 och har därmed god proveniens... Ett sött, rött vin som görs på en del olika druvor. Vid en tidigare provning beskriven i Munskänken nr 7 2013 hade det här vinet sparkat rumpa med en hel del annat. 

Tyvärr visar sig den här flaskan inte vara i samma toppkondition. Färgen är någonstans i ljus tawny-stil. Doften har bränt socker, citron, pomerans och massor med kryddor (kanel, nejlika, ingefära...) i sig. Smaken är annorlunda, kryddtonad med citrus i eftersmaken. Gott, men ... inte riktigt stort, liksom.

Det här var en annorlunda provning på många plan för mig. Många viner var inte i "min stil" men i de flesta fall kunde jag förstå kvaliteten. Ett par bra exempel på Syrah/Shiraz från nya världen var spännande att upptäcka, och Colares en intressant bekantskap. Att ha provat Bollingers VVF har också alltid stått mycket högt på listan och jag kan bara konstatera att jag nu måste prova ett mer moget exemplar... den dag jag får råd!

Stort tack till P för en mycket trevlig och lärorik provning, och till nya och gamla vänner och bekanta för en skön eftermiddag!

några viner jag borde ha bloggat...

Jag är inne i ett flow av goda och klart bloggningsbara viner, men tröskeln för att skriva om dem har varit onödigt hög. Flera har inte ens fastnat på bild. Jag vill dock nämna lite av vad jag njutit av den senaste månaden...

 

Jag fick ett vin från Madiran (Dom Pichard -05) i julklapp från min bror, vilket hjälpte mig att lösa vinfrågan till middagen på lammfärsbiffar med fetaost och rostade rotsaker. Ett vin från Madiran, såklart! En Chateau Montus 2004 fick en halvtimme i karaff medan den kom upp i temperatur och levererade sedan över förväntan! Fantastiskt gott, fruktorienterat med den där sortens mjuka strävhet som gör att hustrun tycker att det är mjukt medan jag gillar tanninerna som kickar in på slutet...

Ett av nyårsbubblen... I stugan tillsammans med den andra brorsan med familj och IT-mannen med familj. Dom Perignon 2002 serverades till signaturrätten "ljummen sallad på pilgrimsmussla och hummer med tryffel och rostade pinjenötter". Psycho-Bollinger (NV) - som jag betraktar som en mycket habilt baschampagne - hade druckits till mingel och snittar, men när den här kom i glasen blev klasskillnaden mycket tydlig. Dom Perignon hade både bredd, djup och elegans. Fantastiskt vin som jag tror har en lång och bra framtid framför sig!

Till varmrätten (hjortytterfilé värmd i ankfett, ankfettsrostad potatis, skysås...) blev det en udda, ojämn match mellan Ridge Geyserville 2010 (?) och en mogen rioja! Geyserville var välmatat och fruktpackat och välfatat på ett sätt som inte helt tilltalar undertecknad. Diskussionerna rörde mycket vinets yoghurttoner...Skulle vara intressant att se vad som händer med några års lagring, men som det visade sig nu var det inte min kopp té.

Det var däremot den här flaskan. Faustino I var ju ett av de första "prestigevinerna" som jag överhuvudtaget drack. Idén är ju smart: se till att det finns ett instegsvin i prisklass som alla kan ha råd med, gör en premiumvariant där flaskan liknar det billiga vinet mycket men ändå tydligt avviker och sedan en prestigeflaska i samma serie som både har frostat glas och guldnät men som omisskännligt är "samma" vin....

När jag fick chansen att för ganska billiga pengar plocka upp några Faustino I Rioja Grand Reserva 1970 var det således lika mycket året i sig som den allmänna nostalgin som fick mig att nappa. Och jag blev inte besviken! Oerhört trevlig karaktär på det här vinet, med en nästan burgundisk balans men samtidigt annorlunda smak och arom. Kul!

Mönstret upprepar sig - mognad slår allt annat i min bok...

kalkonmiddag 2013 - hugel sgn -76; kirwan -70; cockburns -55 m.m.

Dags för årets kalkon. Matlagningen pågår större del av dagen och det blir en mat- och vinmässigt lyckad tillställning. Det slår mig att av de totalt sex vinerna som öppnas den här kvällen är bara ett från Systembolaget... Jag antar att det säger något om mig. Eller om Systemet. Eller båda...?

 

 

Först ut - till löjrom på lättsaltade chips - kommer just det enda SB-vinet: Pol Roger 2002 Blancs de blancs. Gott och friskt i en grönäpplig, aptitretande stil - men visst borde man ha kunnat önska lite mer komplexitet? Bör nog sparas...

Till förrättens ankleverpaté med ankrillette och syltade kantareller kom ett auktionsfynd i form av Hugel Gewurztraminer 1976 Selection de Grains Nobles . Ett spännande, välbalanserat och inte fullt så sött vin som jag väntat mig, med blommiga aromer och ett lätt metalliskt anslag. Mycket gott och en av kvällens favoriter! Broadbent har provat en variant: Gewurztraminer Vendange Tardive "SGN par Jean Hugel" Fût 20, vilket han ger *****.

Kalkonen trancheras vid bordet och har sällskap med klassiska tilbehör som skysås, brysselkål, potatis rostad i ankfett, gelé och smörkokta morötter med örtsalt. Man får kryssa lite bland tillbehören så att man inte har en tugga brysselkål i munnen tillsammans med vinet...

Ett vin som jag hade väntat mig mer av var Hospices de Beaune Premier Cru 1999, cuvée Nicoals Rolin. Lite anonym doft dominerad av röda bär; snipig men bra struktur i munnen. De röda bären dominerar också smaken som dock är för endimensionell. Några föredrar dock det här vinet framför det andra röda. Som alltid på mina kalkonmiddagar bjuds det nämligen en fight mellan bordeaux och bourgogne till huvudrätten...

Chateau Kirwan 1970, 3eme cru Margaux, har en ganska låg fyllhöjd (mid shoulder...?), och jag är lite orolig - så till den grad att jag när jag reste upp flaskan häromdagen för att låta fällningen sätta sig också passade på att ställa ett reservvin på vakt. Redan vid karafferingen står det dock klart att min oro var obefogad - här har vi ett mycket fint exemplar av mogen bordeaux med beståndsdelarna på plats!

Doften är underbart mogen, lite "dammig" men med massor av frukt. Smaken är medelfyllig med hyfsad längd, domineras av söt tobak och torkade frukter med ett lätt syrligt slut som talar om att utförslöpan har börjat. Du som ligger på en låda eller två Kirwan 1970 bör alltså inte vänta längre...!

Till efterrättens hjortron-créme-brûlée med råröda hjortron och hembakta mandelflarn är det solkklart sauternes-läge!

Lafaurie-Peyraguey 1988 är en av de mindre kända premier cru-slotten i Sauternes, och 1988 ett bra år. Borde således vara potenta saker i flaskan.

Och det är det med råge! Det är ett storslaget vin som dock blir nästan lite too much med sin intensiva sötma. Provad bredvid den lite mer finstämda Hugel -76 framstår det faktiskt som en smula klumpigt...! Mycket simmig, söt, intensiv doft och smak av aprikosmarmelad, ananas och andra söta gula frukter. Tydlig botrytis. Mäktigt, och kanske fortfarande ungt? Broadbent noterade 2001: Sweet, fullish, assertive flavour, very good acidity. Still a bit harsh on the finish. ***(*).

Avslutningen går inte av för hackor. En vintage port av äldre snitt hör julen till, och den här gången har jag lyckan att kunna bjuda gästerna på något av en raritet. Särskilt gott om 50-talsport är det inte längre...

Cockburns 1955 har en fantastiskt trevlig doft och en balanserad smak med inslag av lakrits, fikon och bränt socker. Mycket bra längd och intensitet. Oerhört gott utan att nå de där allra högsta höjderna... men definitivt en värdig avrundning och en mer en godkänd prestation av ett 58-årigt vin! Broadbent ger den positiva omdömen: soft, fragrant yet a touch of pepper and liquorice; sweet, medium full-bodied... at best ****.

Den äldre generationen satt och mindes vad de gjorde den där sommaren då de var i 18-20-års åldern och vi andra njöt av vinet och tillvaron i största allmänhet. Som det ska vara vid jul!

God fortsättning!

1972 faiveley chambolle-musigny 1er cru

Ett sammanfattnings- och planeringsdygn med ledningsgruppen förlades på Krusenbergs herrgård. Ett ställe som jag besökt tidigare med osedvanligt gott resultat och hade därmed goda förhoppningar om att hitta något spännande i deras vinkällare... Det smått unika är att man här har för vana att sätta upp en hel del mogna nummer till överkomliga priser på listan. Lika sällan som det förekommer, lika glad blir man när det någon gång händer!

 

Ett problem dyker dock upp när det är dags för middag. Krusenberg har - naturligtvis - gått all in på julbord. Inget som normalt bjuder in till att prova mogna viner... Det får bli en julöl och en snaps till de inledande sillarna, men jag ber naturligtvis ändå att få bläddra i vinlistan.

 

Och vissa buteljer är ju svårare än andra att motstå. En Cos - 98 för 1200 kr är ju ett säkert val, men mer intressant kanske vore en Chateau Margaux -81 för 2500 kr. Så hittar jag en liten pärla bland bourgognerna, och inser att den skulle nog passa utmärkt till det digra julbordets habila urval av skinkor, korvar och kallskuret!

 

En Faiveley Chambolle-Musigny 1er cru från 1972 för 1155 kr känns precis lagom galet. Vinet visar sig vara godkänt av "Chevaliers du Tastevin" vid en provning 1976. Och hade dansk sliplabel från en hanldare i Aarhus. Bara en sådan sak...

 

Vi får varsitt glas histora framför oss, och fullständigt vital sådan. En hel del fällning kommer med i de sista glasen, men färgen i det första är alldeles klar, rubinröd i mitten för att dra mot pomerans/tegel längre ut. Vackert!

 

 

Doften är frisk, mogen, kryddig, varm, söt och god; inslag av röda sötsyrliga karameller och sandelträ. Smaken håller ihop fantastiskt fint och är lång, frisk, syrlig, elegant, mogen med drag av läder, röda bär/körsbär, torkade blommor. Någon av kollegorna får italienska vibbar, och visst - körsbärssyrliga drag finns det gott om!

Ett jättetrevligt vin utan att vara magiskt men en mycket god representant för "mogen bourgogne av god klass". Otroligt skoj att få visa kollegorna bredden (och djupet) av vad vin kan vara!

Lagom mätta och dästa attackeras de lika dignande efterrättsborden. Det här är kak- och godisbordet... Det måste sägas på en gång: julbordet på Krusenbergs herrgård är ett av de bättre jag ätit!

Och dryckesutbudet är som sagt snudd på lysande. Bara det faktum att de har såväl A E Dor, Ragnaud-Sabourin som Delamain - mina tre favorithus! - representerade på cognacshyllan ger en extra stjärna i min bok!

Det fick bli en Ragnaud-Sabourin den här kvällen... men då hade jag slutat analysera och trivdes i stället bara gott - med gott sällskap i storartad miljö!