2007 chateau bonnet rosé

Det skall sägas på en gång; roséviner har aldrig hört till favoriterna hos konjären. Som läskande somardricka kan det dock försvara sinplats till lätta sommarsallader och småplock i bersån. Men när solens flödande strålar får en att tro att sommaren är inne, och ett par kvällars slit med träterassen resulterat i en nyblästrad, slipad och dubbelt inoljad sitthörna i lä som pockade på återinvigning fick vi lust att leka juli fast det var april...

Något rosévin fanns naturligtvis inte hemma, så en panikåtgärd blev att handla såväl ett par clubsteakskivor som några flaskor Chateau Bonnet på Täby Centrum, samt genom en generös donation till Ronald McDonalds hus få en kasse is med sig att köra ned en flaska i. Lagom dircktemperatur hade uppnåtts när bilen sladdade in på uppfarten hemma i Uppsala.

Husrtun hade tänt grillen enligt instruktion när jag hade en kvart kvar, och det var bara att dunka på köttskivor, portobellosvamp och tomater och tio minuter senare var det mat. Då hade solen nästan gått ned bakom garaget och det var inte längre T-shirtläge, men vi satt ute och det var riktigt skönt.

Vinet? Mja... Doft och smak av geléhallon, tuttifruttipastiller och nektarin. Inte sött och inte artificiellt, utan känns som "riktigt vin". Naturligtvis var inte mat-/vinmatchningen optimal, men den här gången var rosévin och grill de viktiga ingredienserna i sig. Vinet är alltså inte oävet, även om det kräver sitt sammanhang. Kommer att funka bra till lättare sommarmat, picknicks och leisure drinking.

en bra dag i stockholm och god 1996 sociando-mallet

Hustrun och jag fyller år med några veckors mellanrum. I stället för att ge varandra presenter som med åren riskerar att bli alltmer krystade ser vi till att få 24 timmar egentid tillsammans med bra mat och vin och en natt i andras sängar. Flera gånger har vi prövat olika konferensherrgårdars weekendpaket med varierande framgång, men den här gången längtade vi efter storstan!


Sonen installerades hos morföräldrarna strax innan lunch, och vi var incheckade på hotel Malmen på Götgatan omkring kl 13. Efter lite strosande i blåsigt men annars skönt aprilväder hamnade vi på en enkel men trevlig indisk restaurang som en kollega pratat om, och fick helt okej tandoori och inhemsk lager. Kingfisher vann äver Cobra i min mun.


Vi strosade vidare, fikade på Rival och hamnade till slut på Akkurat där jag fick några droppar Ardbeg 1973 (När jod börjar dra mot svavel är vi få som fortfarande följer med, men vi är hängivna! Trots detta ändå toner av torkad frukt och nötter - en njutning!) och hustrun återtsiftade bekantskapen med en Leffe Brune. Tillbaka till hotellet för ombyte och sedan ut igen för middag på Gondolen. Hustrun var mycket nöjd efter sitt senaste besök med systrarna, och det är ju en miljö man någon gång måste uppleva så...


För att göra en lång historia kort så motsvarade det tyvärr inte riktigt förväntningarna. Servicen var slarvig och ouppmärksam; det inledande glaset champagne glömdes helt enkelt bort och vi fick påminna om det efter ca 15 minuter, maten var knappt mer än ljummen när den kom in, såsen - som gjorde hela den i övrigt lite bleka rätten på gödkalv - var så snålt tilltagen att vi fick be om påfyllning, vinglasen fick vi fylla på själva och vattenglasen var tomma alldeles för länge. Skärpning! Det märkliga i sammanhanget är att White Guide hyllar just servicen på detta ställe...


Som vanligt när jag går på restaurang nuförtiden känns det som om förrätten är den bästa prestationen. Min hummersallad med krämig hummersoppa till var riktigt god, även om hummern knappast var nykokt. Huvudrätten som sagt lite blek och tråkig utan sin sås (på anklever, grönpeppar och korinter) - som det alltså var alldeles för snålt med. Ostarna dock goda och vältempererade, och espresson riktigt fin.




Vinerna var dock fina. Eriks egen champagne var av det grönäppliga, friska slaget (som att bita i ett Granny Smith-äpple!) och väckte aptiten bra när det väl kom in. Om jag minns rätt var det Diebolt-Vallois som producerade, men det verkar inte finnas på SB för tillfället (inte i Eriks tappning, alltså). Till huvudrätten valde vi ur den hyfsat väl tilltagna vinlistan och fastnade för en 1996 Sociando-Mallet. Ofta är ju endast de allra dyraste vinerna representerade på restaurangernas vinlistor i den mognadsklass jag vill ha, men en tio år gammal bra Bordeaux som inte krävde att man ställde sig i disken efteråt (1150:-) kändes som ett fungerande alternativ.

Egendomen hör till de mer välkände, icke-cru-classé-slotten i Médoc, och räknades till kategorin Cru Bourgeois vid denna årgångs produktion. Varför den inte längre hör till denna skara har jag ingen aning om, men i 2003 års total makeover av listan så finns det inte med. Att det skulle bero på kvalitetsskäl har jag extremt svårt att tro - då finns det nog ett gäng stolpskott som borde detroniseras först. Några förslag?


För det här är seriöst bra. Riktigt, riktigt gott och ett fantastiskt matvin som nu står i en mognadsfas som gör det mycket tilltalande utan att ha börjat övergå till mer läder och portello. Utan mat är det fortfarande strävt, men så fort den första tuggan landat i munnen smälter tanninerna ner till en mjuk silkesduk som sveper in tungan och munhålan i klassiska toner av plommon (snarare än sv vinbär), tobak, stall och tydlig mocka. Sällan jag fått sådana kaffevibbar av ett vin som av detta.


När maten är slut börrjar det bråka igen. En liten ostbricka med kittost, hårdost och en brillat-savarin tog hand om den saken, och snart sjöng vinet som förr! Otroligt tydligt matorienterat vin. Det här vinet förlåter mycket på Gondolen, men inte allt. Nästa gång blir det ett annat ställe.


Vill man ha utsikt över Stockholm by night rekommenderar jag i så fall hellre en drink i cocktailbaren på Och Himlen Därtill, 25 våningar upp i Skatteskrapan. Jag antar att coolt inte är ett modeord, men det är det bästa jag kan komma på. Skön musik, skön stämning och så utsikten... En avslutande campari rundade av kvällen på ett bra sätt.

vinmannen bloggar!

...och för den som missat det har min vapenbroder i kampen för det röda guldet från Bordeaux, Bourgogne och övriga Terra Cognita, Vinmannen, startat sin egen bloggverksamhet. Vi hoppas på en del inside information från en vinimportörs vardag, spännande möten med ohyfsade demonproducenter, lismande negocianter och dråpliga äventyr i ett busstrejkernas Bordeaux... Naturligtvis kryddat med vin- och matupplevelser!

Titta in och döm själv!

2003 sfursat nino negri

Den alltid lika höviske pokermannen lämnade en hyra i form av Nino Negris Sfurzat vid lånet av lokaler och köksutsutning vid senaste konjärmiddagen. En för mig ny bekantskap, även om jag hört talas om dess mer namnkunnige bror 5 Stelle (som tydligen kommer i majsläppet i ny årgång).


För att prova på om huset Negris stil faller oss på läppen så korkades detta vin upp till en onsdagspasta med idel vinvänliga tillbehör. Sfurzat innebär att det handlar om ett starkare rödvin gjort på till hälften torkade druvor. Och druvan är Nebbiolo.

Vinet är klart genomskinligt med en tydlig dragning åt tegel. Doften är mäktig med inslag av kirsch, mörk frukt, torkad frukt och en del multnande vegetabilier. Viss amaronelikhet. Smaken är bäst till maten när vinet håller 16-18 grader; stramt men ändå nyanserat med längd, eld, mörka körsbär och något vi båda identifierade - lite överraskade! - som choklad. Om det var kombinationen med maten som gjorde det vet jag inte, men när jag nu provar ett par timmar senare är vinet för varmt och balansen har förvridits. Vinet är lite ogint sursträvt och nyanserna utsuddade. In med resten i kylen en stund!

Sammanfattningsvis så var det riktigt gott och passade väl till maten. Jag som tycker att amarone kan bli lite övermäktigt ibland uppskattade den lite mer strama, återhållsamma känslan (jämfört med amarone, that is), medan hustrun som är amaronefreak gillade vinet men ansåg att det inte nådde ända fram... Nå; tillräckligt intresse har väckts för att försöka oss på 5 Stelle vid tillfälle!

UPDATE: Efter en dag i kylen i täckt karaff har vinet knappt påverkats. Det är mycket gott även dag två, men det är helt uppenbart att det inte skall bli för varmt. Vid rätt serveringstemperatur är balansen tillbaka.

albert ponnelle gevrey-chambertin 2003

Ännu ett av vinerna från vinmannen et al:s firma. Ibland blir min craving för ankbröst och bourgogne oöverstiglig - och varför skall sådana lustar bekämpas? Nej, det är roligare att säga ja, i alla fall om det innebär att man får sätta skruven i en Gevrey-Chambertin!

Såsen den här gången gjordes på bas av körsbärssaft och blodapelsinjuice som fick reducera ihop med rosépeppar och smakades av med lite av det ena, lite av det andra. Gott! Till det en rotsaksrösti och så ankbröst som halstrats i panna och efterstekt i ljummen ugn till 58 grader. Enkelt och busgott!

Om Gevrey-Chambertin kan jag inte så mycket. Generellt är ju Bourgogne aningen mindre "linjärt" än de strukturerade kusinerna i Bordeaux, och jag dricker det för sällan för att hinna bilda mig någon riktig uppfattning. Det här är alltså en generisk Gevrey-Chambertin av procucenten Albert Ponnelle. Så mycket mer infrmation finns inte på etikett, och inte heller på hemsidan...

Färgen är genomskinligt rubinröd, lite vattnig i kanten. Doften är inledningsvis ganska knuten och bjuder - trots karaffering en timme - inte på så staka intryck. Efterhand under kvällen utvecklas dock hela paletten: hallon, jordgubbar (små, sköljda, delade i halvor med snittytan upp - ner med näsan och andas!) och en del kryddor och en blommighet som antagligen är den där violen igen. I munnen kan det bäst beskrivas som "mjuksträvt"; alltså tanniner som ger stadga och grepp åt vinet men som fortfarande känns behagliga och mjuka. Smaken vinner också på luftningen (kan ha att göra med hur lukt- och smaksinne är intimt sammankoplade...!) och är mot slutet rejält lång med en fruktig början och ett mer kryddigt avslut.

Det är klart att det här är gott! Riktigt gott, till och med. Frågan är bara hur gott? Antagligen skulle det ha vunnit på ett par år till i flaskan, men så tycker jag i princip om det mesta... Och hur man än gör så är det ju inte billigt med viner från Bourgogne. Bra pinot noir görs ju dessutom på fler ställen i världen, hävdas det.

Innan jag uttalar mig om ett eventuellt prisvärde måsta jag nog ge mig på en liten pinotforskning - kanske redan i helgen när hustrun och jag skall på Gondolen!? I vinbaren där lär det väl gå att hitta studiematerial...

alsaceaftaon

Som födelsedagsgåva av svärföräldrarna fick vi en alsaceafton i medborgarskolans (!) regi. Några viner, lite mat, en del prat. Vi har prövat en gång tidigare för tre år sedan och var i stort nöjda den gången, så varför inte.

Nu var det alltså Alsace och viner på Riesling (2 st), Gewurztraminer (2 st) och Pinot gris. Ett ganska bra och representativt urval viner, om än lite enkla. Jag försöker dock medvetet motarbeta vinsnobbismen i mig och hellre se varje tillfälle att prova vin som en chans att lära mig något. Enkla viner på en provning behöver inte heller betyda tråkigt, men det ställer större krav på provningelsedaren när inte vinerna i sig gör själen lycklig. Provningsledaren den förra gången var kunnig och engagerad och sådant hjälper. Det visade sig dock att den här provningen tyvärr leddes av en annan man, som saknade en del av den förres entusiasmerande förmåga...

Vinerna presenterades ganska slarvigt och osammanhängande. De hälldes upp delvis innan vi kommit, och delvis inför våra ögon helt öppet. Det framgick aldrig om det var tänkt som en blindprovning eller ej. Ganska stora mängder hälldes upp och vinet låg redan vid inledningen av kvällen nära den högre gränsen av serveringstemperaturspannet. När det var dags att pröva dem mot mat var de rumstempererade. Hög jolmighetsfaktor.

Nåvä; kvällens viner var

2006 Gustave Lorentz Riesling Réserve
Frisk doft av gröna äpplen. Lite lättare, torrt och citrusfriskt i smaken.
Kommentar: Ung riesling som väcker aptit.

2002 Pierre Sparr Altenbourg Riesling
Klar doft av gammal riesling; petroleum, skiffer, bivax... Ganska lång smak, lite oljig med en hel del syra.
Kommentar: Lite endimensionell men ändå kvällens favorit för mig (så långt).



2005 Gustave Lorentz Pinot Gris Réserve
Fruktig doft av päron och färsk ananas. Snäll, lite tråkig smak av frukt och fruktgodis (gula bitarna i Gott&Blandat!). Tappade mest på temperaturstegringen.
Kommentar: Lätt att gilla, svår att älska...

2000 Cave Vinicole Hunawihr, Gewurztraminer Réserve
Blommig doft, men lite blyg. Ingen vanlig gewurz-attack. Smak av söta druvor, flädersaft och liten kryddighet.
Kommentar: Verkade lite trött; over the top?



Efter att vinerna grundligt provats på egen hand serverades alsacisk (?) mat; dvs choucroute garnier. Surkål som kokats i reisling i fyra timmar serverades med diverse stekt fläsk och korvar. Stadigt, men gott, och det hade varit roligt att testa vinerna till maten innan de blivit värmekvalmiga.

Avslutningsvis korkades en vendange tardive på gewurztraminer upp till ett par ostar (naturligtvis munster) och spröda kumminkex från Bornholm (goda!).

2002 Bestheim Gewurztraminer Vendange Tardive


Vinet hade en gyllengul färg, och blommig, söt doft med markerad litchifrukt. Smaken var söt men inte kladdig. Provingsledaren hävdade botrytis; jag var inte lika övertygad. Jag har i alla fall provat en del viner med tydligare botrytiston.

Sammanfattningsvis var det en trevlig kväll, men den hade med ganska enkla medel kunna ge en hel del mer. Och visst skulle lite mer högkvalitativa viner gjort det hela mer intressant i sig.

Eftersom barnvakt ingick i presenten fortsatte vi efter provningen till relativt nyöppnade Katalins vinbar i Godsmagasinet nära stationen. En vinbar med ambitioner behövs i den här stn, och här fanns en hel del godis på listan! Att ha fyra olika bubbel på glas (två vintagechampagner) och ett femtontal vita och röda på dito, samt ett försvarligt urval av söta viner och avecer per cl gjorde besöket till aftonens höjdpunkt.

Klockan var dock sen och det stannade vid ett glas av en ny champagnebekantskap för mig; Gatinois vintage 2000. En oerhört äpplemustig doft med lite champinjonanstrykning och en pigg mousse och syra - kvällens vinnare korades snabbt! Om jag skall jämföra med någon av mina senare champagner så var det närmast Jacques Selosse, och det är inget dåligt betyg.

Att man dessutom bjöds på en liten ankleverammis till skumpan gjorde inte saken sämre - stället kräver återbesök!

moët&chandon RD-88

Tyvärr tom...

Nej, jag har inte druckit detta vin i kväll. I en diskussion på ett vinforum kommenterade jag detta vin som ett av de bästa bubblen jag provat, vilket väckte en del nyfikenhet. Då jag sparat flaskan lägger jag ut ett par bilder för den intresserade. Inköpt på BBR i London för ett par år sedan för omkring 500:-, tror jag. Kanske något mer. Hittar ni den till det priset igen någonstans, meddela mig först - okej!?

Degorgerad augusti 2003

2006 briccotondo, fomtanafredda

När två av mina inspirationskällor i vinbloggsfären, Finare & Vinare respektive Frankofilen, som omväxling bedömt ett 67-kronorsvin och gett det klart godkänt så är det klart att man blir nyfiken. Hur kommer det sig att man intresserar sig för den här modesta prisklassen? Svaret ligger i den smått osannolika 90-poängsbedömning som Wine Spectator (James Suckling) delat ut i ett ögonblick av svagsint inflationspolitik, alternativt som följd av grov bestickning och välplacerade hästhuvuden...




Vinet placerade sig på en hedrande 74:e plats i tidningens top 100-lista för 2007. Här gäller det dock att läsa det finstilta: top 100 är inte synonymt med de hundra bästa vinerna för året. Under 2007 delades 90p eller mer ut till 3500 viner. Av dessa har ett urval gjorts på basis av kvalitet, tillgång, prisvärdhet och X-factor som identifieras med "excitement". Så; 74:e-platsen är på grund av att det var så spännande att hitta ett så pass bra och tilltalande vin för så lite pengar med så hög tillgång. Men 90p är ändå 90p...


Som en jämförelse har motsvarande poäng (89-91p) delats ut till 2004 Chateau Léoville-Poyferré , ett vin jag provade förra helgen och som var på en helt annan nivå. Nå; jag har inte tänkt starta en ny debatt om poängskriverierna; den som vill starta en sådan ombedes först ta sig igenom t ex Frakofilens kommentarstråd på inlägget om detta vin. det mesta benades ut där.


Vinet, då? Jodå; ett riktigt bra vin efter förutsättningarna. Det har en hel del frukt (svartvinbärssaft! - men också björnbär) och vanilj i doften, och kanske en liten kryddighet? Det är inte utan att doften ger en Rhônsk association. I munnen är vinet lite vattnigt men inte utan smak, och överraskande bra längd för priset som övergår i en svagt eldig, lite kryddig avslutning(reservation för att dessa noteringar är från dag två efter öppnandet). Helt okej för 67 spänn, men har inget med 90-poängsskalan att göra! Jag köper det gärna igen som pasta/pizza/buffévin. Och inser just att jag ovetandes i princip lagt karbonpapper på Frankofilens slutord, men den här gången är vi rörande överens!

wermlandskällaren revisited

Med tanke på hur sällan det ändå är jag kommer iväg på restaurang (åtminstone i förhållande till hur ofta jag skulle vilja göra det), så blir det ju lite märkligt att besöka samma ställe två gånger inom tre veckor. En gratiskupong på middag för två som mors väninna fick av mäklaren efter ett lägenhetsköp och som hon inte hade möjlighet att nyttja, var dock skäl nog för mig och brorsan att leta oss dit.


Anklevern var lika fin som sist; provade den här gången att ta ett glas Bollinger till. Det inte bara funkade bra, utan fick mig också att fundera på om inte standardcuvéen till och med är bättre än den avart som marknadsförs under titeln 2003 by Bollinger. Något med den sköna nötigheten i standardcuvéen som saknades i vintagevarianten.


För att variera menyn sedan sist gick både brorsan och jag på hälleflundra till varmrätt. Jag antar att den här middagen inte plockar alltför många poäng i politisk korrekthet; hälleflundran är väl på någon lista för fiskar man borde undvika? Och anklever... tja. Hur som helst; på vitvinssidan erbjöds en Meursault från 2000 från Chanson Pere et Fils. Det som kom in var dock något helt annat. Visserligen Meursault, men en Antonin Rodet (stor negociantfirma) från 1998. När vi försynt undrade varför blev svaret lite av: "same, same, but different!". Och enligt Michael Broadbent är väl årgångarna i stort likvärdiga. Vi bråkade inte utan följde med.




Nåväl, inget fel på vinet som bjöd på en harmonisk upplevelse med lagom balanserade fat, smör, vanilj en del tropisk frukt (mango?) och lite citrus. Vid tio års ålder kändes vinet fullt av vitalitet, och det fungerade utmärkt till fisken med tillbehör i form av tryffelpotatispuré m.m.

Brorsan gjorde en reflektion lånad av Gordon Ramsay: "Ju mer balsamvinäger på tallriken, desto mer osäker kock!" Även om balsamvinägersträngarna låg där kändes de inte som avledare av uppmärksamhet utan maten var vällagad och god. Möjligen var portionsstorleken i minsta laget.




En smultronsufflé avrundade det hela bra innan jag fick ett par rara droppar A.E. Dor nr 9 till kaffet och chokladtryffeln. Sist jag provade den var på restaurang Noma i Köpenhamn innan de fick sin första stjärna... Det borde vara straffbart att så god konjak måste var så dyr! Förvånansvärt lite rancio, men en otrolig balans och längd i såväl doft som sak, med vanilj, lite bränt socker och nötter i tonerna. Sublimt!

barolo grimaldi 1985

Efter en halv veckas beredskap (visserligen lugn) och en födelsedag dämpad av 4-åringens night of the kräks from hell (tack hustrun för hundgörat) behövde vi en belöning en torsdagkväll. Sovmorgon i morgon gjorde sitt till.

En hyfsad deckare/drama/thriller (Michael Clayton) parades stilsäkert med några charkuterier, ett par ostbitar och en flaska barolo -85 från den okände producenten Grimaldi Eventuellt släktförhållande till furstehuset av Monaco är oklart. Vinet inhandlades i en liten vinbutik i Wien i januari i år och betingade någonstans melan 40-50 euro.

Det är inte utan viss vånda jag korkar upp. Jag har haft lite otur med defekta viner på sistone, och vill inte bli besviken igen. Så fort jag häller upp en skvätt skingras dock alla misstankar - aaaahh... Jag dekanterar bort en rejäl fällning och får ett fullständigt genomskinligt ljust tegelrött vin i karaffen; nästan med en något rosa ton. När vinet kommit upp från källartemperaturen och tilbringat en time i karaffen är doften fantastisk. I alla fall för oss. Roligt nog blir både hustrun och jag lika förtjusta i vinet. Doften påminner dels om den riktigt mogna bourgognen vi drack på restaurangen i Wien, dels om gammal Periquita reserva vi delade på på balkongen på Madeira i höstas. Sådant kanske spelar in. I näsan finns något som jag närmast liknar vid rödvinbärsgelé, parat med torkade frukter och portvinstoner och en liten skön unkenhet som av multna löv eller kanske till och med tryffel...

Smaken är otroligt lång. I munnen fyller vinet ut munnen ner mot svalget, tränger djupt in i gommen och ligger där och utsöndrar eftersmak i minuter. Trots sin smakintensitet är vinet slankt och nästan vattnigt i texturen. Det fins en del kärsbärsbitterhet där, lite kryddor och det som antagligen brukar klassas som viol. En antydan av en violpastill är i alla fall inte helt långt borta.

Ett vin som jag sammanfattningsvis är säker på inte faller alla i smaken, men som gillades skarpt av oss och om funkade ypperligt till en skinkbit eller en mild salamiskiva. Den äldsta barolo som finns på SB är för övrigt från 1998...

konjärmiddag i regi av pokermannen

Som framgått av noterna nedan så avhölls alltså en reglementsenlig konjärmiddag i går. Den gode pokermannen leasade in sig hos oss för att få bättre utrymme att servera god mat och gott vin till nyfikna vänner (vinmannen, whiskymannen, direktören, servitören och raketingenjören). Som vanligt när pokermannen dealar så kan det bli spännande och oväntade matkombinationer och alltid minnesvärt dricka. Och som vanligt vid dessa tillfällen är det spännande diskussioner om livet i allmänhet och vin i synnerhet, och ingen regelrätt provning. Vinet njuts, analyseras och diskuteras, men dissekeras inte. Noteringarna är därför bitvis knapphändiga.

Medan gästerna anlände prövades först ett av mina senare inköp; 2003 by Bollinger. Maken till lyxförpackning har sällan skådats; den modernt designade boxen i vitt, silver och svart vägde nästa lika mycket som flaskan. Sådant gör att man börjar ana oråd... 2003 var inget lätt år i Champagne, och när man läser den lätt gnälliga texten på lådan så undrar man varför de brydde sig om att göra en champagne överhuvudtaget? Men, men; man ville naturligtvis fånga det udda uttrycket detta annorlunda år och ge oss konsumenter ytterligare en chans att upptäcka hur terroir och skicklig vinmakning ännu en gång... bla, bla, bla. Nå; vinet är faktiskt inte så tokigt. Smak av äpplen och citrus finns där. Det mest slående är dock vad många uppfattar som den låga syran. Och det känns ganska långt ifrån prisvärt. Antagligen betalar man en hundring extra för själva lådan...

Pokermannen fyller på med en Jacques Selosse Substance. Klasskillnad! Här sjunger det i glaset på ett helt anat sätt. Jacques Selosse är en ganska liten producent (40 000 fl/år, att jämföra med Moët & Chandons 26 milj/år...) som tillverkar champagne med metoder influerade av vinmakning i Bourgogne. Substance är en Blanc de Blanc gjord med solerasystem, och visade sig avsevärt fylligare än Bollingern, som plötsligt framstod som en lättviktare. Gula plommon övergick efterhand till mogna äpplen. Mycket gott!

Kvällens två vita viner var en minivertikal på slottet Langlois-Chateau Vielles Vignes 1990 och 1996. Slottet ligger i appellationen Saumur, inom den större appellationen Anjou, vilket i sin tur innebär Loire, Frankrike. Av logistiska skäl serverades vinerna tyvärr en aning för varma för min smak (vilket dock vinmannen antagligen inte tyckte - temperaturer på vitt vin är vi sällan överens om...). Ur glaset med det yngre vinet steg en så bekant men inte omedelbart igenkänningsbar doft att det var en befrielse att till slut komma på det - hjortron! Lite oväntat för mig, och därför svårt att identifiera. När jag väl kommit på det gick det inte att komma förbi det doftintrycket... Smaken var fyllig med honung, smör och fat, utan att vara sött.

Det äldre vinet var klart bättre, med doft som dominerades av honung och smak som nästan drog åt kåda och retsina kombinerat med torkade aprikoser. Den hade dessutom bättre längd än det yngre vinet. Senare antog den doftdrag av varm gummi, vilket inte alls var så oangenämnt som det låter... Till detta serverades halstrade pilgrimsmusslor med röra på svarta bönor och schalottenlök samt en blodapelsin och sichuanpepparsallad. Mumsigt!

Till varmrättens mer traditional cooking i form av en tjälknul, rostade rotsaker och rödvinreduktion var det dags för rödvinerna. Här var det dags att lämna Frankrike och till och med Terra Cognita och bege sig till Spanien och Californien. I Ribera del Duero finns producenten Felix Callejo vars 100% Tempranillo-vin (2004 Seleccion de Vinedos de la Familia) som lagrats på ny fransk ek vunnit bl a vinadvokatens gillande. Det här är ett av vinerna som vinmannen, direktören och pokermannen lanserar på tisdag, och nyfikenheten var naturligtvis stor. 98 Parkerpoäng förpliktar. Bredvid ställdes 2002 Ridge Santa Cruz. Båda vinerna hade luftats i karaff och sedan skickats tillbaka till flaskan ett par timmar.

Det var ingen tvekan om vilket som var det bättre vinet av de två; eller åtminstone det större. Båda var fruktsöta i doften men Callejo hade mer Bordeauxliknande drag trots att Ridge är en Bordeauxblend. Smakmässigt var Ridge balanserad, mjuk och rund och lite i lättaste laget, medan Callejo ångade på i en kompromisslös stramhet som sög tag i kinderna, samtidigt som sötman fanns kvar i drag av frukt och gräddkola. Förvisso gick det att hitta även en del blyertstoner Felix Callejo är tydligen skolad i Bordeaux), men de var inte påfallande. Läsare av dena blogg inser vid det här laget att inget av vinerna hamnar i min favoritkategori. Med pokermannens godkännande rycktes en 2004 Chateau Léoville-Poyférre fram som jämförelse. Även om den såklart var i yngsta laget så är det här jag hittar hem. Doften är mer uppstramad med cassi och en del fatvanilj, och i smaken samsas fat och frukt på ett harmoniskt sätt. Det är mer läskande och matvänligt än de båda andra alternativen, om än alla tre är bra viner i sig, och Callejo definitivt en upplevelse.

Till ostarna kom så nästa vertikal. Grabbarnas vinlista börjar växa sig lång, och en nisch som de identifierat som sorgligt eftersatt i det svenska vinutbudet är mogen budget-sauternes. Två flaskor Chateau Simon provades, varav 1983 med sina saffranstoner av de flesta bedömare hamnade snäppet före 1986 med mer torkad aprikos. Här kan vi dock prata prisvärde...!

Avslutningsvis landade en créme brûlée smaksatt med stjärnanis och tillbehör i form av en liten pendang till förrättens apelsinsallad, i och med att samma blodapelsin (inspiration till flitigt blodapelsninyttjande kom från en annan vinbloggare) återkom här med sällskap av rosépeppar. Elegant! Till detta en 1986 Quinta do Noval Colheita Tawny port, ett alldeles utmärkt vin med doft av bränt socker och katrinplommon. Smaken var förvånansvärt frisk och innehöll en hel del apeslinzest som matchade desserten förträffligt. Otroligt gott!

När vi var igenom detta återstod endast kaffe, cognac (A.E Dor 1975 - en single vintage cognac som var god men led lite av det som mycket årgångs- eller "vingårdscognac" lider av - bristande komplexitet. Killarna och tjejerna som normalt blandar de här dropparna vet vad de gör) och att plundra sonens förråd av hemgjord chokladkola. Frampå småtimmarna knäcktes en 1988 Veuve Clicquot Rare Vintage - ett i alla avseenden mer prisvärt vin än Bollinger. Då hade dock redan alla tågen gått och alla klockor stannat, och pennan låg orörd kvar på sin plats. Några notat står inte att finna, men ett fånigt leende följde mig i säng efter en lång och skön kväll...

summary...

Nja, en riktig sammanfattning får vänta, men veuve clicquot -88 var fantastisk och AE Dor 1975 en mycket trevlig cognac, om än något endimensionell. Återkommer...

follow up

Beträffande Sauternes så var vi flest som föredrog den saffransdoftande -83:an framför den mer aprikostonade -86:an. Båda passade utmärkt till diverse blåmögelostar...

1983 och 1986 Chateau Simon, Barsac

Till stjärnanis-créme-brûlée med apelsin och rosépeppar satt

1986 Quinta do Noval Colheita Tawny port

som en smäck!

update

Rödvinsrace:

2002 Ridge Santa Cruz

2004 Felix Callejo Selección de Viñedas de la Familia

2004 Leoville-Poyferre

Noter kommer, men jag är och förblir en sucker för Bordeaux...

teaser

Några rader mitt under brinnande konjärmiddag...

Hittills avverkade:

2003 by Bollinger - atypisk, låg syra men bra

Jacques Selosse Substance - lysande

1990 och 1996 Vielles Vignes du Domaine Langlois-Chateau, Saumur - 1990 det bättre med bra balans och tydlig honung.

Vi är nu på väg mot Spanien och Ribera del Duero... Mer rapporter kommer!

2002 val di suga; brunello di montalcino

Årgång 2002 i Italien har fått stora varningsflaggan. Decanter.com ger året två stjärnor av fem; sämst sedan 1992. Hugh Johson säger sämst sedan 1996 - vilket i och för sig Decanter.com hävdar var ett toppår och delar ut fem stjärnor (Forward, subtle, elegant wines)! SB:s notering stämmer bra med Decanter; en två på den femgradiga skalan. Som kuriosa kan nämnas att 1996 får en moderat trea i betyg av SB...

Det här med årgångstabeller skall definitivt tas med en nypa salt. Den enda beef jag haft med Den Stora Vinvärlden var när jag ifrågasatte Johan Magnussons bedömning av champagneåret 1996 i Vinauktionsboken 2005. Han listar året som ett av de sämsta på 90-talet - en bedömning han är ganska ensam om. Att ifrågasätta hans omdöme på den punkten uppskattades dock inte av hans förläggare, men det är en annan story.

Hur som helst - efter vår förlovningsresa i Toscana augusti 2001 har dock vinerna från regionen i allmänhet och Montalcino i synnerhet en särskild plats i våra hjärtan. Som en liten påminnelse från hustrun fick jag en flaska att avnjuta vid behov, och efter ett särskilt smårutten vecka på jobbet (vad sägs om 65 timmar i tjänst på 90 timmar, totalt 15 timmars sömn och - låt oss kalla det - sparsamt med beröm i samband med lönerevisionen under veckan) kändes det som om jag behövde något gott och nyttigt.

Till en pasta med lövbiff, lök och svamp korkades alltså ett av SB:s få BdM-viner upp. Ingen luftning hanns med, men vinet öppnade sig ganska bra i glaset. Färgen visar sig dra åt det tegelröda; nästan mer än väntat för ett sexårigt vin. Doften är angenäm med klara mognadstoner, katrinplommon, läder, kryddor, lite multna löv och en viss körsbärsbitterhet. Smaken är stram, lite eldig (14,5%) och med körsbär, lite kryddor och läder. Frukten är ganska blyg och det är inte riktigt så väl sammansatt som man skulle kunna begära. Lite spretigt. Men jag och husrtun gillar stilen och därmed vinet. Nu återstår ost-testet!

2000 chateau noaillac

Till påskafton i goda vänners lag i Oxelösund medfördes en magnum Chateau Noaillac av årgång 2000; en cru bourgeois från Médoc. Inte riktigt Pauillac, men på rätt strand i alla fall... Vinet har funnits på SB:s hyllor en längre tid, och den här buteljen inköptes för snart två år sedan.

Någon längre utläggning hinner jag inte med i kväll, men det kan konstateras att det här var ett vin klart i min smak. En bra balans mellan frukt (svart vinbär, kanske lite korint), viss örtighet, en hint av ceder och uppstramande tanniner. Inte stort, men gott, och ett mycket bra matvin vilket flera upptäckt innan mig.

Det finns åtskilliga buteljer kvar, och i det här formatet torde det gå att spara ytterligare någa år. Köp, drick och lägg undan!

middag med 2 x bubbel, pomerol och madeira

En påskmiddag med goda vänner inledde helgen. Medan barnen försvann till övervåningen och de sista grönsakerna hackades serverades en källarsval Rotari rosé 2002, som frestade med läckra solvarma jordgubbstoner; mer nyplockade direkt från plantan med lite jord kvar än sköljda och lagda på fat med socker på, om ni förstår skillnaden. Smaken var frisk och balanserad men lite kort. Ingen tvekan om att det är ett mycket prisvärt rosa bubbel; bättre än en del enklare roséchampagne jag provat (och minns).

Till förrätten - en créme ninon med saffranshalstrade pilgrimsmusslor - följde nästa champagnealternativ. Den här gången en österrikare, inhandlad på plats i Wien häromsistens. Att Österike som vinnation uppelever en verklig revival står klart, framför allt på vitvinssidan. Men hur är det inhemska bubblet? 2005 Steininger Burgunder Sekt görs i regionen Kamptal, ca 10 mil väst-nordväst om Wien (uppströms Donau). Druvorna är Chardonnay, Weisser Burgunder (pinot blanc) och Blauburgunder (pinot noir). Enligt etiketten vann det guldmedalj i Austrian Wine Challenge 2007, så det har ett rykte att försvara...

Vinet har blekt gul färg med små, pigga bubblor. Doften har ett kraftigt aromatiskt inslag, som för tankarna till gewurztraminer, litchiefrukt, päronsplitt och vita blommor. Smaken är fyllig, aromatisk och med en aning beska? Gott och intressant, men atypiskt för mousserande vin och kanske inte prisvärt (ca 17 euro). Vid provning idag (dagen efter) kommer gamla minnen av ungdomens Morio muskat upp; ett vin som vi bör lägga glömskans barmhärtiga slöja över.



Chateau Bourgneuf (ibland Bourgneuf Vayron) anges i litteraturen som ett enklare, lättare Pomerolvin med ganska snabb mognad. Två flaskor inköptes i juli -06 och det här var första provningen. Färgen antyder begynnande mognad och det finns tydlig fällning i flaskan. Doften bjuder en palett av mörka bär och frukter, med tydligt understöd av (rostade?) fat. Jag tycker också att jag hittar kaffetoner, vilket jag ofta har svårt att identifiera, samt någon örtighet. I munnen är det det lite mer kryddigt än i näsan; medellång till lång smak men lite gles. Viss strävhet utan att vara tufft och ingen tydlig profil. Det är bara att konstatera att man för drygt 400:- kan få klart bättre vin. Den här utflykten till högra stranden måste få ett slut - nästa gång blir det Pauillac!


Den avslutande madeiran var dock riktigt fin. En Malmsey Colheita från 1994 bärgad från resan dit i höstas. Stod sig bra mot efterrätten i form av dumlekolakladdkaka (kladdkaka där en påse dunlekolor smälts ned i smeten - ja, det är sött...). Colheitan var inte fullt så söt som en del annan malmsey vi prövade på ön. God, prisvärd efterrättsdricka med toner av nötter och bränt socker som funkar bra till tyngre desserter med just choklad eller nötter. Mums för sockergrisar!

chateau fonroque -98 på wermlandskällaren

Direktören och jag försöker någon gång per år ta en bättre middag och avhandla livets väsentligheter. Samtalet brukar röra sig fritt mellan ledarskap, pedagogik, jämställdhet, relationer, gemensamma vänner och bekanta samt en förening som direktören varit med i och som jag envist hänger mig kvar i...

Den här gången förlades besöket till Wermlandskällaren; en anrik Uppsalarestaurang med - vad det känns som - framtiden bakom sig. Entrén är kantad av diverse utmärkelser och diplom på ett närmast överlastat sätt, som om man måste övertyga sina gäster om att "Titta! Vi är faktiskt riktigt bra!" vilket dock mest ger ett osäkert intryck.

För några år sedan var det stadens finkrog nummer ett, men såväl Hambergs fisk som inte minst Guldkanten har tagit över det epitetet. Jag hade därför skruvat ned förväntningarna till en behaglig nivå, beredd på att hellre överraskas positivt än att gå hem besviken.

Och jodå, helhetskänslan blev faktiskt positiv! Vi valde att hoppa över det där med avsmakningsmenyer för att hellre låta vinvalet styra maten. Efter en stunds konfererande med vinlistan och ett glas champagne (av för mig okänd producent; gott men inget särskilt) i handen stannade vi för en Chateau Fonroque -98 som ett prisvärt alternativ och som skulle gå bra ihop med lamm.

Inledningsvis kom en krämig jordärtskocksoppa på bordet. God, smakrik, men i behov av något slags piff för att inte göra den fullt så slätstruken visuellt. Brungrå soppa är ju inte snygg i sig. En smakbrytning av något slag hade gjort det hela intressantare också. Halstrad anklever på olivbröd med fikonsufflé var dock såväl snyggt gott, och tillbehören matchade varandra mycket väl. Särskilt den lilla salladen med tryffelolja bröt av bra mot den precis lagom halstrade ankleverbiten. Till detta en enklare men felfri sauternes.

Lammet var rosastekt men kunde i min mening ha räddats ett par grader tidigare... Tillbehören - linser, getost- och timjanvårrulle samt rosmarinssås - matchade väl men kanske inte så nyskapande. Vinet var mjukt och lent, merlotdominerat men inte utan klassisk stramhet. Relativt fruktigt och balanserat med medellång eftersmak. Kanske lite glest, men samtidigt ett bra matvin och passande till lammet.

Vi avslutade vinet tillsammans med några ostbitar och fick därpå en munrensare i form av en sitrussorbetkula på rostade mandelspån och med svartpeppar på. Trevligt. Slutligen gick vi på en dessert i form av pecannötpaj med romrussinglass och en 15-årig El Dorado rom. Pajen kunde ha varit mer smakrik, men glassen var god. Tillsammans blev det dock en utmärkt kombination.

Som ofta så upplever jag att efterrätter och framför allt förrätter är det mest intressanta på många restauranger. Särsskilt förrätten var väl utförd och vittnade om både ambition och handlag över den gängse krognivån. Sammanfattningsvis levererar Wermlandskällaren klassisk matlagning i otroligt vackra valv utan att vara dyrare än många andra medelambitiösa krogar i staden (varmrätter för 190 - 250:-). Vinurvalet är begränsat men med klar betoning på klassiska nummer från gamla världen - något som inte ger minuspoäng i min bok...

vin - en materialsport

Jag har länge känt ett behov av att utvidga och uppgradera mitt glassortiment. Vardagsglasen är verkligen vardagsglas, och finglasen är inte optimala i formen (för små i volym och för vida i öppningen). Av en slump gick jag idag förbi en Cerverabutik som skulle upphöra. 50% rabatt på allt i butiken innebar även 50% rabatt på det begränsade urval av Riedelglas som fortfarande fanns kvar. Nej, jag föll inte för den handblåsta Sommelierserien om än det hade varit skönt, men åtta glas vardera av deras maskintillverkade Chablis respektive Burgundy följde lydigt med hem. Med den sinnrika tabellen som följde med kan man läsa ut att Chablis även med fördel används till Viognier och Sémillon, medan Burgundy är valet för bland annat Barbaresco och Barolo.

En smyginvigning fick kvällen bjuda på, och min enda bourgogne på halvflaska korkades upp. Labouré-Roi 2005 Bourgogne Rouge (för säkerhets skull med tillägget Pinot Noir tydligt tryckt på etiketten) har en oväntat stor och fin doft, som bjuder på hallon (-båtar?), kryddor och någon oidentifierad mörk blomma. I alla fall något inslag av flora; oklart vad. Smaken erbjuder dock inte lika mycket för fantasin. Lite gles och snipig, men med en trevlig, kryddig finish. Ett vin att lukta på hellre än dricka, om man vill vara elak.

En snabb jämförelse med vardagsvinglaset faller - inte oväntat - ut till Riedels övertydliga fördel. Lite som att jämföra en Bollinger Grande Année -95 med Åkessons vita på tetrapak blandat med Loka (ett test som t o m jujutsumannen klarade av på sin svensexa för ett par år sedan). Bra vin blir ännu bättre i bra glas, och halvbra vin i bra glas kan i alla fall erbjuda något att sniffa på i TV-soffan.