sometimes you win, sometimes you lose...

Till lördagsmiddagen - bestående av helstekt, hängmörad entrecote (vad gjorde man innan den digitala stektermometern - vinst varje gång!), svamprisotto och rostade svartrötter - behövdes ett par dl vitt vin till risotton. Det visade sig att vi var helt renons på vitt bruksvin, och "tvingade" därför oss själva att öppna en bättre riesling...



Balthasar Ress är en för mig okänd producent, vilket antagligen säger mest om mitt hittills alltför begränsade intag av bättre tysk riesling. Enligt litteraturen förfogar de över 36 ha och släpper ca 250.000 fl/år, så det är ingen liten producent. Odlingarna ligger utspridda i mindre lotter på flera ställen, och många viner är vingårdsbetecknade. Denna 2003 Rüdesheim Berg Rottland Rheingau Riesling Erstes Gewächs hittades på ett SB för 190:- för antagligen ett par år sedan. Troligen nedsatt pris; jag har då och då plockat på mig okänd tysk riesling på rea och sällan blivit besviken.


Så inte heller denna gång. Vinet är gyllengult, "metalliskt" i färgen och doftar underbart av tropisk frukt, mineral, citrus och en droppe diesel. Smaken innehåller också en del honung och bivax utan att vara söt. Balanserat och gott. Kanske hade man kunnat vänta sig lite skarpare syror, men det kan ju ha att göra med det varma året. Passar utmärkt som matlagningsvin både i risott och i kock...


Kvällens besvikelse blev dock 2001 Chateau du Tertre, en 5e cru från Margaux, Bordeaux. Redan vid första sniffen hittas en antydan, och efter en timme i karaff när det är dags för mat återstår inget tvivel. Hustrun rynkar på näsan och får associationer till någon labbvätska. Själv kan jag bara konstatera att korken har varit framme igen. Ingen brutaldefekt som vår nära-döden-upplevelse med 1982 Chateau Pape-Clément häromsistens, men ändå berövad på all frukt och en lätt stickande, unken ton. Trist. Flaskan inköpt på anrika Berry Bros & Rudd i London hösten 2005. På Cellartracker ges blandade omdömen mellan 87-94, med ett snitt på 90,5.


Som tur var sålde Olivia på mig några schyssta halvflaskor häromsistens, och en paniköppnad halva Domaine du Vieux Laxaret fick avsluta middagen. Tyckte inte den nådde upp till Chateau Mont Redon, men bättre en korrekt sydröning än en trasig bordelais...

chateau mont-redon 2004

Frankofilen undrar i en kommentar nedan vad som hände med "måndag är det nya lördag"? Tja, den här gången är det så enkelt som att helgens beredskap övergick raskt i ett jourpass på måndag natt... Olika faller ödets lotter. I kväll blev dock suget efter ett hyfsat vin alltför stort, och till en vardagslasagne plockades 2004 Chateau Mont-Redon fram.


Sent nittiotal var viner från Chateauneuf-du-Pape något som återkom med viss regelbundenhet på konjärmiddagar m.m. Jag tror att det i mitt fall helt enkelt hade att göra med att det gick att minnas ganska enkelt. Och - trots sitt franska namn - att uttala. Schattå-nöff-dy-Papp. Bra vin. Innan årgångar, druvsorter, domäner, producenter, negocianter osv började komplicera bilden. Håhå, jaja.



Så för någon månad sedan hittade alltså en flaska Chateau Mont-Redon ned i korgen. En flaska gör ju ingen källare, och för att avgöra vinets potential (och därmed om kompletterande inköp skulle göras) var det dags att rycka korken. Egendomen är familjeägt i tredje generationen, och egendomarna är planterade med the usual suspects: Grenache, Syrah, Cinsault, Mourvédre... Årgången 2004 hade goda växtförhållanden med svalare nätter än den varma 2003, vilket bör ha gett bättre balanserade viner. Speciellt lyckat anses Grenache ha varit enligt SB:s årgångstabell, vilken också är den dominerande druvan i detta vin.


Så; är det något bra då?


Ja, till att börja med doftar det riktigt, riktigt gott! Där finns mörka bär, fat, sötlakrits, örter... Munkänslan är medelfyllig med en behaglig efterbrännare som sätter in mot slutet. Alkoholen ligger på stadiga 14,5% vilket märks där men annars inte. Det är inget överladdat, klumpigt vin utan har balansen i behåll. Smaken är - med viss reservation för resterna av en efterhängsen förkylning - medellång till lång och med frukter som klingar ut i ett fatigt, kryddigt avslut. Den vitpeppar som SB hävdar och som jag minns väl från nittiotalets Schattå-nöff-dy-Papper känns dock inte så framträdande.


Det här är hursomhelst seriöst gott. På Cellartracker ligger poängen på 89-90. Jag har ingen kalibrerad skala för det där, men som sagt; gott är det. Och det är ett vin som går att kombinera med annan mat än mina älskade Bordeauxer; det fyller helt enkelt en lucka. Att vinet klarar viss lagring är ställt utom tvivel, men jag har druckit för lite mogen Chateauneuf-du-Pape för att gissa hur länge. Det blir till att fylla på med några flaskor och prova sig fram!

UPDATE: Efter en dag i karaff i kylskåp är vinet snarare bättre än sämre. Till och med vitpepparen tittar fram (eller om jag rensat bihålorna under kvällens volleybollmatch...). Det här kommer att gå alldeles utmärkt att lagra några år!

trist helg

Förkylningsläge för vilken helg i ordningen? Dessutom beredskap och inte ens en whisky att trösta sin tjocka hals med... *suck* Hämtade i alla fall ut min dubbelmagnum Castello di Brolio 2004, för konsumtion om 10 år kanske?

Pauillac 2001

Pauillac 2001 är något så märkligt som ett "hemligt" tredjevin till det kända 2 cru slottet Pichon Longueville Comtesse de Lalande (föremålet för vår vertikalprovning häromsistens...). Hemligt och hemligt; på SB:s hemsida går det lätt att se producentens namn, men flaskan är lite som ett frimurartempel - full av antydningar för den invigde men svårare att tolka för den okunnige. Jag förstår uppriktigt inte poängen med att skriva på baksidesetiketten "This Pauillac was made at a renowned second classed growth..." men inte nämna vilket. Etikettens design (guldramen!) i sig avslöjar sedan vilket slott det handla om.

Bra Pauillac till i sammanhanget överkomligt pris röner alltid ett stort intresse hos Konjären, så ett par flaskor slank hur som helst ned i lördagskorgen. Till färsbiffar med pinjenötter m.m., potatisklyftor och en röra med basilika och soltorkade tomater fick det träda i tjänst, trots matens kanske mer italienska prägel.

Varken färg eller doft avslöjade några klara mognadstoner, även om fägen kanske börjat tunna ut något i kanten. Doften var ganska sötfruktig (plommonsylt?) på ett sätt som jag inte normalt associerar med Pauillac. Samtidigt fanns där antydningar till det doftdjup som bättre Bordeaux i mitt tycke bör erbjuda, med svartvinbär, ceder och blyerts som främsta företrädare. En inte helt entydig doft, med andra ord, och jag kom på mig själv att tänka i banor som "hälften Bordeaux, hälften Rhône". I munnen känns vinet inledningsvis lite glest, men det vinner på luftning och upplevs som bättre dag två. Någon munfyllare är det dock inte, utan håller sig till mittregistret. Tanninerna är ganska milda. Smaken fortsätter att balansera mellan doftintryckens två läger. Sötare frukt än jag väntar mig och vill ha i en Pauillac, och ingen blydagg att klapp till på tungan med. Samtidigt är det hyfsat balanserat, eftersmaken ganska lång, och det är absolut inte ett vin utan kvaliteter.

Läser man SB:s smaknoteringar så låter det som en skolboks-Bordeaux. Jag är dock inte lika övertygad.

castello di brolio 2004

En av dagens nyheter på Systembolaget är en ny årgång (2004) av den gamla trotjänaren Castello di Brolio. Jag kommer inte ihåg på rak arm vilka årgångar jag provat tidigare, men i källaren finns i alla fall såväl 2001 som 2003. Det senare året anses väl generellt som något svagare i Italien och med en del viner märkta av hettan, medan 2004 och 2001 kanske kan anses som mer jämbördiga. Det här är hur som helst viner som vinner på lagring, men en halvflaska måste man ju unna sig för att få ett smakprov.

Till blandade charkuterier och en förutsägbar meloidifestival serverades vinet som bara fått en kort stund i karaff innan. Färgen var tät, blåröd, ungdomlig. Doften också den tät, mättad, dov men full av körsbärskärnor, mörk frukt, fat och kanske en del tobak. I munnen är vinet lagom strävt och medelfylligt med lång eftersmak (dämpad av en seg förkylning...). Inget mesvin men inget sandpapper heller. Smaken är frisk, lite syrlig med mer körsbär. Frukten är ganska framträdande och jag saknar lite den åtstramande elegansen hos ett litet mognare vin. Det som avslöjar vinet som klassen äver standardchiantin är framför allt längden och den mångfacetterade eftersmaken. Här kan man - trots lätt avdomnade papiller och snortäckta nässlemhinnor - kontemplera över nya, intressanta smakupplevelser långt efter att man svalt.

Ett riktigt bra vin som dock är i yngsta laget för mig ännu, och som kan (bör) vänta ett par,tre år innan det konsumeras. Återstår att se om jag får min dubbelmagnum som jag beställde idag och hur länge jag skall vänta med den... Tyvärr fick vi inte handla av vår champagneprovningsledare Olivia utan hänvisades till annan kassa, men hon vinkade i alla fall glatt (?) igenkännande. Vi ses en annan gång!

Chateau Pape-Clément Graves Grand Cru Classé 1982

Tja, varför inte öppna en klassad Bordeaux från det storslagna 1982 till söndagsmiddagen? Visserligen Graves (Pessac-Léognan) och inte Pauillac, men i alla fall... Nej, Konjären har inte fått ett anfall av hybris; det här vinet är inte så dyrt som man kanske först skulle kunna tro. Trots prisstegringen på Bordeaux -82 de senaste åren är det i första hand 1er och 2eme cru från Médoc och en del St Emilion som åkt prishissen mot trädtopparna. Pape-Clément hade dessutom - enligt Mölstad - en period av under-achievement under sjutio- och åttiotalet. Vinmannen, som tagit hem flaskan, kompletterar med att årgångarna -82 och -83 är kända som problematiska hos slottet i fråga. Brettanomyces - en jästsvamp som kan finnas i trä i gamla fat och kan ge en jordig, "skitig" karaktär åt vin - spökade tydligen där . Omtvistat dock om det alltid är detsamma som en defekt.

Hursomhelst; till resterna av förra helgens lammstek med rostade rotsaker (jordärtskockor ur egen trädgård i mitten av februari...!) kunde det vara dags att pröva. Med så stor osäkerhet så var det inget bjudvin utan bäst att testa i lugn och ro på egen hand.

Korken hade en del mögel under kapsylen, vilket ju inte behöver betyda något. Den följde med snällt i ett stycke med lite lirkande, men visade tydliga tecken på "övermättnad" och visst genomläckage. Strimmor av vin hade letat sig till toppänden på korken. Hmm... En snabb första doft bekräftade oron. Här doftar det inte rosor. Snabbt ned med en skvätt i glaset. Yieck! Doften som slår emot mig är direkt oangenäm, frän, stickande och djupt unken på samma gång. Fullständigt oaptitligt och avtändande. Det här är annat än en våt yllevante till korkdoft; det här är ett frontalangrepp på luktsensoriken!

Jag vägrar dock att ge upp och sätter in räddningsaktioner - patienten behöver luft! Skvalpa ned vinet i en karaff och skölj runt. Vänta, vila, varsamhet... Nix. En halvtimme senare doftar det fortfarande räv. Hustrun skrynklar ihop näsan och halva ansiktet - huga! Jag smakar ändå, och kan konstatera att det någonstans därunder nog en gång i tiden var ett ganska stort vin... *suck*

Vi får plocka fram en plan B och Guigals Côtes-du-Rhone kliver i tjänst igen. Synd, men sådant händer. Middagen äts, sonen nattas, lugnet lägrar sig. Dags för en ostbit och ett par Seinfeldavsnitt. Jag kan inte låta bli att slå mina lovar runt karaffen där i köksfönstret. Häller upp ett glas, två och en halv timme efter karaffernigen. Luktar försiktigt. Hmm...? Luktar igen, nu närmare glaset. Mmm...!?

Något har hänt. Den där klart vedervärdiga doften som stack är borta, och kvar är något som faktiskt liknar vin. Nå, helt friskt är det inte, men det går att urskilja frukt. Djupa toner av plommon och svarta vinbär, tobak och mognad paras med något lätt stickande som inte borde vara där och så en bit våt papp som man inte heller längtade efter. Smaken är medelfyllig, ganska lång, har en del frukt kvar om än uttorkande men också ett litet tjuvstick av något beskt. Man är antagligen grav masochist som dricker det, men det är drickbart, om än mer intressant än riktigt gott. Mest förbluffande är dock scenförändringen; efter att ha varit fullständigt dödförklarat vid öppningen och på väg ned i vasken så transformeras det till något som i alla fall låter mig ana storheten i denna drygt 25-åriga flaska. Om det här var ett utfall av Brettanomyces vet jag inte, men det var inte en "vanlig korkdefekt". Fler som varit med om liknande? Det kan i alla fall konstateras att vin är spännande!

sushi contest

Med en stor framgång att fira och en stor bedrövelse att dränka uppkomna under samma arbetsdag fanns inget alternativ annat än att öppna två flaskor vin till kvällen. Champagne är ju obligatorisk festdryck i casa del Konjär, och en halvflaska Taittinger har legat i kylen och väntat på rätt tillfälle. Detta fick sällskap av ett vin i en annan favoritkategori; lagrad halvtorr tysk riesling. Båda dryckerna hävdas ju stå sig väl till sushi, vilket var maten för kvällen. Riesling har jag testat med framgång ett antal tillfällen, men champagne till de små fiskbitsriskuddarna skulle bli första gången.

Taittingers bascuvée (som jag provade ffg på mycket länge) hade pigga bubblor, men en något återhållen doft. Mogna äpplen, toast och kanske en aning jäst - det här var ingen champagne i den lättare, friskare skolan utan med en del tyngd. Skönt för en gammal Bollinger-fan. I smaken kom mera äpplen (jag hävdar röda, SB:s smaknot säger gröna...) och en del citrus och kex. Ett riktigt bra basbubbel, som helhet!

Dr Pauly Bergweiler 1994 Erdener Herrenberg Riesling Auslese (Mosel-Saar-Ruwehr) är ännu ett i raden av fantastiska fynd i den här kategorin; just detta vin inköpt för 99:- i somras enligt noteringarna. Här handlar det om tysk riesling som fått mogna i väl över tio år och därmed fått den där eftertraktade petroleumtonen. Producenten är välrenommerad med flera höga poängnoteringar i såväl amerikanska som engelska tidsskrifter. Men det här imponerar inte riktigt. Doften har en del honung, lite drag av ananaskaramell (?) och en (alltför) svag ton av skiffer/diesel. I munnen är det medelfylligt med hyfsad längd, men med alltför låg syra för att balansera sötman. Det blir lite jolmigt. Det är lätt att glömma att vinet kostat under hundralappen och kräva mer av det, med tanke på en del andra lyckträffar i den här kategorin tidigare. Kanske är det här prisvärt men jag har vant mig vid fynd?

Till sushin visar det sig ändå, trots att det objektivt är det sämre vinet, fungera bättre än Taittinger. Det är någonting med syran i champagnen som jag inte riktigt får ihop med någonting i sushin (wasabin? riset?). Här blir alltså den låga syran i rieslingen en tillgång. Sötman hjälper väl också till att hantera styrkan i den japanska pepparroten. Och även om jag alltid kommer at hävda att det dricks för lite champagne så kommer jag nog - trots detta vins inte helt shälvklara kvaliteter - att med ännu större emfas hävda att det dricks på tok för lite mogen, tysk halvtorr riesling. Att man ibland kan hitta dessa viner till så i sammanhanget löjligt låg peng bör upptäckas av fler!

årgångsbyte hos trotjänare

Guigal är ett hus med traditioner och ambitioner. Även deras enklare blandningar känns stabila och tillförlitliga. Man riskerar väl inte sitt namn genom att sätta det på vad skräp som helst, kan tro... Därför är ett vin från Guigal sällan ett dåligt köp, och de hittar allt som oftast ned i Konjärens varukorg.

Vänbloggare har noterat årgångsbytet på Guigals arbetshäst i det lägre prissegmentet; Guigal Côtes du Rhone från det varma (brända?) 2003 till det svalare 2004, och däri sett en kvalitetshöjning. Värmesommaren 2003 slog ju väldigt olika i Europa, där Bordeaux till exempel hävdar stora - men atypiska - viner och andra (t ex Italien) hade det klart besvärligare att hantera värmen (om man inte har en förkärlek för brända toner i vin). I Champagne har Bollinger konstaterat att året inte liknade något annat och ger ut en särskild cuvée för att på något sätt fira att det faktiskt blev ett vin trots att vädrets makter var emot dem. Värmen gav generellt sötare, fylligare och kraftigare viner, men inte alltid med balans och struktur. Frågan ikväll var alltså om det det skulle märkas någon skillnad på det här basvinet.

Svaret är obetingat "ja". Jag klagar ibland över att mitt vinminne är kort, men det här vinet har varit ett stående inslag på Konjärens bord de senaste åren så här törs jag ändå hävda viss erfarenhet. Redan i doften noteras att det där sötaktiga inslaget som jag stört mig på är borta. Det är en lite "mörkare" doft, lätt återhållen, fruktig, örtig men som sagt inte söt och marmeladig. Munkänslan är lång, balanserad, inte påträngande, bra syra och med en del tanniner. Smaken fylld av röda bär, plommon och mera örter. Balans! Ett förbaskat gott vin och ett mycket bra köp. Det kommer att hävda sin plats väl i basutbudet under det kommande året...

albert ponnelle puligny montrachet 2005

Så var det dags för det andra smakprovet från vinmannens och direktörens firma. En Puligny-Montrachet kräver i mitt tycke rätt sorts mat för att komma till sin rätt, men till kvällens torskfilé (från Barents hav/ICA - miljöstatus okänd) med dragonsås kunde det vara dags. Albert Ponnelle Puligny-Montrachet innebär Bourgogne, närmare bestämt Côte de Beaune, och druvan är chardonnay som mött ekfat. Bra vit bourgogne är oftast gott, aldrig billigt och kanske sällan riktigt prisvärt, men med min begränsade vinkunskap så vet jag inte var jag skall hitta viner av samma djup och samtidigt finess.

Det känns en smula ungt att ta sig an en 2005:a redan nu, och jag luftar vinet i karaff en kort stund innan serveringen. Trots det känns det först lite knutet i doften. Det är egenligen inte förrän ett par timmar senare som jag tycker vinet fällt ut sin doftpalett ordentligt - en påminnelse om att inte bara röda viner vinner på luftning. Doften är ganska stor men inte överväldigande och innehåller honung, smör, fat, tropisk frukt, päron(?) och en del mineral. Smaken är balanserad med en välbehövlig syra som väger upp fattonerna och smöret och gör att vinet känns fräscht och inte kladdigt (till skillnad från enklare ekad chardonnay...).

Eftersmaken är lång, och det är väl här som ursprunget riktigt avslöjar sig. När man kan hålla kvar känslan på tungan långt efter att sista droppen i munnen är svald, och uppleva hur eftersmaken långsamt klingar av samtidigt som den projicerar ett döende norrsken av smaker på smaklökarna där nya, kryddiga toner momentant uppenbarar sig - då vet man att det är ett vin med kvalitet! Det här är riktigt gott, om än inte fullt så kraftfullt som jag kanske hade väntat mig. Nå, balans och elegans är i min smak många gånger att föredra framför kraft, och till maten fungerar det utmärkt. Slutsatsen blir att det här är sannolikt ett vin att lägga undan en tid, och som jag tror går en spännande tid till mötes.

Lite senare under kvällen gifter det sig dessutom mycket väl med en stadig näve micro-popcorn - en egenskap icke att förakta i bättre Bourgogne! Lätt hädiskt, men grymt gott...

barbaresco luigi voghera 2001

Efter att ha jourat två av helgens tre dygn och med en dyngförkyld hustru hemma lyckades jag nästla mig ur dagens beredskap för att säkert kunna komma hem i lugn och ro och inte behöva fundera på att bli kallad i tjänst igen. Kände att jag också förtjänat en belöning och plockade fram en Barbaresco 2001 från Luighi Voghera. Barolos lillebror har ju levt i skuggan av sin mer namnkunnige granne. Båda makas av nebbiolodruvan och visst finns det klara likheter. Generellt anses ju barbarescon lite lättare i stilen och mer snabbmognande, och den här 7-åringen bjuder redan på en del mognadstoner. Även färgen talar sitt tydliga språk med klara tegelnyanser.

Doft av körsbärskärnor, läder, en del kryddor och tobak. Munkänslan är torr, stram, tanninrik och smaken medelfyllig med inslag av plommon, vinbärsgelé (?), fat, torkad frukt. Gott nu, kan säkert sparas något år men varför vänta? Funkade hyfsat bra till lite kryddig pastagratäng med köttförs och cheddarost, om än man skulle hållit igen på chilin om en perfekt matchning var målet. På SB är det ny årgång som gäller sedan i höstas - har någon testat -02:an? Det skall väl - generellt sett - vara en klart sämre årgång?

the cure

Det blir inte så värst mycket vin i helgen. Jour både fredag och söndag dygn, och i kväll ett återupplevande av gamla ungdomsår med favoritsvartrockarna i the Cure. Känns inte så rock 'n roll att ta tjänstebilen till konserten för att hinna hem snabbt och få så mycket sömn som möjligt innan man ska till jobbet igen, men vad gör man?

UPDATE: Konserten var väldigt ojämn, men stundtals lysande. Trevlig inledning, lite glest och spretigt mittparti men kraft och längd i eftersmaken. Man kan för övrigt inte låta bli att le åt att Roberts inledningsrader var "I really don't know what I'm doing here...", för att i andra låten mala på i refrängen "I want this to be the end!". Det kändes som om man ville säga till karln att "gå hem då, din stackare - du måste inte vara här..." Nå, han repade sig och såg riktigt glad ut på slutet!

la tour de by revisited

Chateau La Tour de By 2004 har under hösten hyllats av diverse bloggare. God Bordeaux i stramare stil för ganska billig peng. Själv var jag rent begeistrad när jag först testade. Det var därför inte utan viss tillförsikt jag korkade upp en flaska till kvällens middag.

Doften fanns där, men möjligen lite större fruktinslag än jag minns senast: svarta vinbär, plommon, fat och så lite av den där stallbacken. Men smaken... Något har hänt eller så spelar mig minnet ett spratt. Det är visserligen fortfarande hyfsat gott eller åtminstone drickbart, men spretigt på ett sätt jag inte minns. Tanninerna är bråkiga på ett oskönt sätt, och då är jag inte den förste som backar om det vankas tannin-fight. Även hustrun reagerar: "Det känns glest, på något sätt." Läser i min tidigare not om järn och saltlakrits... borta. Jag hoppas på en klen flaska och ger det förnyat förtroende längre fram.

imperial stout

Det lokala bryggeriet Slottskällan för en kamp för det goda ölet och en bred ölkultur. Marknaden för Imperial Stout är sannolikt några tiopotenser mindre i Sverige än för ljus lager, men ganska mycket roligare att dricka. En kväll i ensamhet får ett glas av deras brygd göra mig sällskap framför TV:n, och det är en - för att vara öl - mycket kontemplativ dryck jag hittar i glaset. Något att drickas med långsamhet och eftertanke.

I doften finns en del julkryddor och sötma som drar åt melass. Smaken har inslag av fikon, mörkt rågbröd, choklad och kaffe. Skummet är extremt krämigt. Gott!

masi amarone della valpolicella 1990

För oss som är suckers på moget vin dyker det emellanåt upp enstaka fynd på Systembolaget. Om det här kan fyndstämplas med tanke på den ganska styva prislappen är förstås diskutabelt, men det är riktigt, riktigt gott och får en att förbanna det faktum att man inte köpte på sig t ex en låda amarone 1997 när de fanns tillgängliga...


Men vi tar det från början. Minnesgoda läsare av denna blogg har vid det här laget förstått att min tjänst inte tillåter alkoholintag vissa veckor. Var tredje vecka vitt är det som gäller för tillfället, men förhoppningsvis skall det glesa ut så småningom. Så när en sådan vecka avslutats är det anledning att fira, och ofta är det en stadig bit kött och ett (par) stadiga glas rött som står på önskelistan.



Ryggbiff inhandlades redan igår, och när hustrun ringde på eftermiddagen för att konsultera kring de kompletterande inköpen slog det mig att det fanns en flaska Masi Amarone della Valpolicella 1990 i källaren. Bra amarone har alltid varit en av hustruns favoriter, och jag var själv nyfiken på att se hur långlagring farit fram med ett så kraftigt vin. Till ryggbiffen serverades västerbottenpuré och en portvinskaramellsås. Ett inte särskilt överraskande val, men ack så gott!



Vinet hade bleknat och klarnat ganska rejält och hade en läckert tegelröd nyans. I doften fanns naturligtvis en del torkad frukt, tobak och korinter men också hyfsat med färska frukter (plommon, svart vinbärsvingummi). Hustrun hittar också en del charkinslag som jag missar. Smaken var lång, mogen, välbalanserad och inte särskilt alkoholeldig trots uppgivna 15,5%. Där trängdes mer av den torkade frukten tillsammans med ett stopp Borkum Riff Cherry Cavendish (sorry, got a bit carried away there...). Men en klick rönnbärsgelé vill jag definitivt hävda i eftersmaken! Mycket gott som helhet, i mitt tycke klart bättre än yngre amarone av samma producent och extremt välpassande till maten. Dock ganska styvt pris för dropparna, som sagt.

ibland är livet orättvist

Marcus Aujalay är på besök i stan, och presenterar avsmakningsmeny med tillhörande viner för ungefär halva priset gentemot Palais Coburg. Själv har jag beredskap i helgen, men hustrun med väninnor är där medan jag är hemma med farmor som backup (om jag mot förmodan skulle kallas till tjänstgöring under kvällen). Fick följande sms för en stund sedan:

Tre rätter avnjutna, måste säga att Palais Coburg kan krypa och gömma sig! Förutom vinet förstås!

Det är nog som konstaterats i olika sammanhang (inte minst i Gourmet/White Guide) att svensk gastronomi står just nu i en internationellt mycket hög klass. Det som hindrar Sverige från att få fler Michelinstjärnprydda krogar är inte matlagningen, utan snarare inramningen. Det är helt enkelt för få handväskpallar på svenska resauranger för att passa farbröderna (jo, jag tror nog att det är flest farbröder) med den röda boken. Kanske kan vinlistorna upplevas som lite för enkla och korta i en del fall.

Eftersom jag såg den här kvällen närma sig passade jag på att i torsdags - på väg från ett möte i Upplands Väsby till ett annat inne i Stockholm - äta lunch på Edsbacka Bistro.

Gott, men den stekta rödspättan med brynt smör och nötter hade gärna fått sällskap av en lagom fatlagrad chardonnay, varför inte från Bourgogne?

middag på palais coburg, wien

I fredags åt vi - hustrun och jag - alltså middag på Palais Coburg, Wien. För första gången på ett antal år hade vi egentid utan barn i en europeisk storstad så varför inte? Att vi - bland Wiens alla fina restauranger - hittade just Palais Coburg beror på den bok som våra värdar gav mig första dagen under besöket; en bok om just vin i Wien. Där ägnades ett uppslag åt restaurangen med stadens och landets utan tvivel mest omfattande vinkällare. Mer behövdes inte. Ett bord bokades och besöket kunde ta sin början.

Jag hann aldrig kontrollera i förväg om och i så fall hur många Guide M-stjärnor restaurangen hade, men efterkontrollen gav vid handen att de endast hade en. Inte i överkant, kan jag tycka. Kanske lite enkla ingredienser? Samtidigt var besöket på trestjärnan i Brügge för snart ett år sedan inte heller dränkt i tryffel och caviar.

Hur som helst; efter ett inledande glas champagne (Pol Roger) i deras vinbar tog vi oss upp via hissen till restaurangen en trappa upp. Misstag. Hovmästarinnan blev smått förfärad när hon såg oss komma ut själva utan ledsagning och bad om ursäkt för deras ohövlighet. Att hissdörren öppnades just när vi stod i en öm omfamning med min hand tydligt placerad på hustruns rumpa kan ha bidragit till den allmänna förlägenheten. Hur skulle jag kunna veta att det var de motstående dörrarna på hissen som skulle öppnas!? Vi ledsagades till vårt bord, och hustrun hängde vant handväskan på stolsryggen. Inom 30 sekunder kom de springande med den lilla handväskpallen... Efter denna snygga entré hade vi i alla fall utmärkt oss bland övriga gäster!

Väskan på sin lilla piedestal

Sommelieren föreslog Pol Roger från magnum till inledande champagne, alternativt Dom P -99. Eftersom åtminstone jag inte var helt imponerad av -99:an häromveckan testade vi i stället om vi skulle känna någon skillnad på det glas vi fått i vinbaren och det som kom från magnumbuteljen - och det var tydligt och klart märkbar skillnad till det bättre! Det som jag upplevt som lite väl syrligt men utan bredd hade plötsligt fått mer kropp, mer "kräm" och lite rundare, fylligare toner. Självklart kan årgångsblandningarna också skilja sig, och det är inte omöjligt att restaurangen själv efterlagrar sina champagneköp även av standardcuvéer, så någon fullständigt rättvis jämförelse är det anske inte. Vår sommelier gladdes åt vårt intresse och våra erfarenheter, och snart skulle det pratas vin...


Avsmakningsmenyer paras ju ofta ihop med ett vinpaket av ungefär hyfsad kvalitet. Nu ville vi ha något av mer än "hyfsat" denna kväll, och om man försökte hitta ett vin som skulle kunna passa till de flesta rätterna, vad skulle det då bli? Efter lite resonemang stannade vi vid ett glas vitt (ointressant californisk chardonnay/viognier/marsanne) till fiskrätten och till resten: Bourgogne! I det åttasidiga utdraget från deras vinlista fanns en intressant flaska från Comtes Georges de Vogüé, som dock var sommelierens sista butelj och som dessväre var rejält korkad. I stället; entré Clos Vougeot -61! Se posten nedan för detaljer - men vilket vin!


Middagen - som kortades med en rätt pga hustruns skaldjursallergi - bestod i övrigt av:

Munsbitar: citronmarinerad morot, bakat ostron m.m.

*

Ammis 1: Friterad potatis- och bacalaokrokett

*

Ammis 2: Kalvpölsa med liten kolhydratpuck (typ)

*

Gösfilé med kikärtor

*

Grodlår med violett risotto och vildbroccolicréme

*

Gåslever i borsjtj

*

Duva med ingefärspäron och mangoldrulle

*

Ammis 3: Torkade ananasskivor, romsky och romgelé på biskvibotten och kokosglass

*

Apelsinbrioche med chokladsås

*

Kaffe, citronsmörkaka

*

Diverse chokladbitar från stora godisvagnen

Detta nedtecknat från minnet dagen efter, filtrerat av språkförbistring och utan en hel del detaljer. Maten var god, servicen naturligtvis mycket god men ändå inte utan småmissar som kanske inte skulle väntats på denna nivå. Såsen till duvan skall komma samtidigt som duvan, inte en minut efteråt... Nå; bara att studera deras gigantiska vinlista och prata med deras sommelier (till vilken vi lämnade ett glas i flaskan för egenstudier senare) uppvägde mycket. Helt klart ett riktigt bra restaurangbesök!

Chateau de la Tour, Clos Vougeot Grand Cru -61, Dom Morin Pére et Fils

Klockan är sen och nyss hemkomna från Wien finns det ingen chans att blogga om allt i mat- och vinväg veckan och helgen inneburit. En liten teaser kan jag dock inte låta bli att släppa:





47 år gammal bourgogne kan uppenbarligen vara precis hur god som helst, och jag är glad för att den Comtes Georges de Vogüé -97 som först beställdes var korkad vilket gav mig chans att dyka djupare i vinlistan. Och vilken vinlista... Palais Coburg, Wien, gör skäl för omdömet Österrikes djupaste vinlista, med viner daterande tillbaka till tidigt 1700-tal. På hemsidan hittar man bara ett blygsamt urval, men det ger ändå en aning om vad som döljer sig i deras valv.

Och hur det smakade? Tack, himmelskt! För mig som inte är någon stor bourgognedrickare var detta en ögonöppnare utan like. Det fanns fortfarande en hel del frukt kvar, och den vänlige sommelieren hällde fösiktigt på knappa decilitermängder för att den flyktiga frukten inte skulle hinna fly med för mycket luft. Samtidigt var naturligtvis mognadstonerna anslående. Och balansen. Och elegansen. Absolut inte ett kraftigt, fylligt vin, men ändå så tydligt och uppfyllande. Det som slog mig som doftreferens var faktiskt - vilket kändes mycket märkligt - mogen barolo! Först ett samtal med vinmannen styrkte att nebbiolo och pinot noir i mycket mogen ålder anses kunna dra mot varandra - för mig en ny kunskap. Hustrun hittade blomsteraffär!? Läser senare att viol är en vanlig doftreferens.

Vinet ändrade karaktär under kvällen; kanske med luften och kanske beroende på rätterna som serverades till. Ibland fanns där kryddor, ibland lite läder. Frukten klingade långsamt av men vinet "dog" aldrig. En åldrande skönhet som jag är mycket glad att jag fått njuta av. Även hustrun njöt i fulla drag och uppskattade vinets för oss speciella och ovana men mycket angenäma egenskaper. En kalaskväll - mer rapporter kommer!

Albert Ponelle Pouilly-Fuissé Vielles Vignes 2005

Antagligen alldeles för ungt, men eftersom det var en gåva från vinmannen som han insisterade på att vi provade snarast korkades denna flaska upp i kväll. Den fick ingen lätt uppgift. Först mötte den en lagom krämig potatis- och purjolökssoppa, och senare - efter ett par timmar i karaff - lite blandade skaldjur. Kanske ingen match made in heaven för en bättre vit bourgogne, men samtidigt är jag av meningen att ett bra vin skall tåla en del, och att så länge vinet är gott och maten är god så kan det sällan misslyckas helt.

Pouilly-Fuissé är ganska okänt territorium för mig, och Albert Ponelle Pouilly-Fuissé Vielles Vignes 2005 en fullständig obekanting. Jag hittar ingen notering tidigare på bloggen, men vet att jag druckit vin från området förr. Tyvärr alltför sällan för att ge något stöd åt minnet, vilket bl a kan förklaras av att det inte finns något vin därifrån i SB:s ordinarie sortiment.

Pouilly-Fuissé är alltså bourgogne och vi pratar chardonnay som fått möta ekfat. Åtminstone är det vad doft och smak skvallrar om. Samtidigt är det inte så "fett" som jag minns annan vit bourgogne från t ex Meursault. Slankare och lite friskare. Meursault meets chablis, typ.

I doften, som inledningsvis är lite sluten, hittar jag förutom fattonerna även honung, tropisk frukt, lite citrus och efterhand en del grönt äpple. Smaken, som är mycket lång och balanserad, bjuder på lite smörslungad honung, mera frukt och äpple och syror som faktiskt blir vassare under kvällen. Det här vinet kan utan tvekan läggas undan ett par år för att växa ihop sig en del. När det provades tidigt på kvällen var jag lite tveksam till prisvärdet, men mot slutet känns det som om den något slumrande jätten börjat ruska liv i sig... Gott är det under alla omständigheter redan nu, och det hade definitivt förtjänat en elegantare fiskrätt som sällskap.

pol roger, winston churchill -98, billecart-salmon -96 och dom perignon -99

Se där en trevlig rad champagner som Systembolaget på Svava dukat upp till provning när det vankades "lyxchampagne". Provningen hölls i butikens lunchrum, vilket fungerade väl i sig, men saknade all inramning som kunnat vara stämningshöjande. Provningen fick något kliniskt över sig. Bra om man är ute efter att isolera dofter och smaker; sämre om du vill få en upplevelse. Det senare skulle jag tro var målet för de flesta som löst biljett till denna tillställning, och för merparten av de som köper provningar över huvudtaget. Vinprovningar är som bekant en del av upplevelseindustrin numera, och hittas alltid som tillval på svenska kurs- och konferensgårdar någonstans mellan lerduveskyttet och femkampen.

Nå; provningsledaren Olivia och medhjälpare guidade oss raskt och översiktligt genom champagnes växtförhållanden och tillverkningsmetoder och hällde sedan upp blint. Eller, nåja, trekvartsblint. När korken for ur dompan med en smäll och välte ett (tomt) glas framför mig kunde hon inte längre hålla kvar den skylande handduken över flaskan. Tre okända skumpor alltså konstaterade jag, och i det sista glaset en Dom P; sannolikt -99 eftersom det är den som finns på SB idag.

Det blev hursomhest en intressant och givande provning.

I glas 1 fanns ett vin med mycket pigga bubblor, ljust gult till färgen och en frisk doft av citrus och mineral; efterhand kompletterad med en del äpple. Smaken innehöll mer äpplen och citrus men var ganska kort. En okej champagne men inget särskilt. Visade sig vara Pol Roger standardcuvée. Var ett tag sedan jag provade den; känns som om den har varit bättre.

I glas 2 var bubblorna färre och mindre livliga och färgen klart ljusgul. Doften hade helt andra inslag; plommon, nötter, bröd och kanske en champinjon. I den långa smaken kom äpplena in; röda och mogna. Gott! Kom ut som Pol Roger Cuvée Sir Winston Churchill 1998 - ny bekantskap med mersmak!

I glas 3 - extremt pigga bubblor! Klart mörkast i provningen; lite rödgult guldig till färgen. Stor doft av mogna äpplen och honung; också nästan lite oxiderade toner eller åt fino sherry hållet!? Mer honung och bivax (?) i smaken, som är mycket lång. Efterhand kommer också en efterbitterhet med grapeinslag. Mycket gott och lite krävande - min favorit under kvällen! En äldre champagne? Mer Pinot Noir? Vad är hemligheten? Visade sig som Billecart Salmon Cuvée Nicolas Francois 1996 - också en ny bekantskap som defintivt bör införskaffas!

Glas 4 blev alltså fyllt med Dom Perignon, som i mitt tycke var blekast till färgen av de fyra vinerna. Doften var också ganska annorlunda; frisk, lite blommig, en del tropisk frukt (persika?)utan att bli söt. Tyckte inte att inslagen av toast och nötter var så tydliga som SB:s egna noteringar hävdar. Smaken är extremt fyllig med mycket kompakt mousse; provningens överlägset stabilaste på det området. Som att äta glass, tyckte Olivia, och det var inte helt galet. Ny årgång för mig och minns -95:an som (ännu) bättre.

Som alltid är det roligt och lärorikt att prova vin på ett ordnat sätt. Systembolaget kan dock jobba lite med helhetsupplevelsen...

avlösning på beredskapsfronten

Som konstaterats några gånger redan så är det få saker som gör en så vinsugen som en veckas påtvingad avhållsamhet pga beredskap. Därför är måndagarna efter en beredskapsvecka numera festdagar hos Konjären.

Efter tips från kollegor besöktes en mindre, nyöppnad chark-/ost-/delikatessbutik i Näsbypark, Täby, inte långt från arbetsplatsen. Den sympatiske affärsinnehavaren bjöd på smakprov och tankar om utbudet som man ville fokusera på svenskt och bästa kvalitet. Inte minst det hängmörade köttet såg lovande ut, och en ganska stadig bit entrecote följde med hem. Eftersom det var nära stängningsdags och det var en ändbit som han därmed blev av med prutade han självmant ganska friskt på priset, vilket ju uppskattas. I bilen placerades köttbyltet på passagerasätet med stolsvärmen på för att därigenom hinna uppnå lämplig tillagningstemperatur innan hemkomsten...

Kött med fettet på rätta stället!

Hustrun väntade med uppvärmd ugn och en karafferad Chateau Batailley 2001, och ganska snart stod en liten festmiddag med klyftpotatis, färdig bea av bättre sort och så dessa vidunderliga köttstycken, smältande möra och smakrika. Bra kött behöver inte konstlas till.

Just texturen var det mest spektakulära. Fyraåringen som annars kan vara lite kinkig med köttbitar som måste idisslas konstaterade nytert: "Jag liksom bara tuggade och så for köttet schwosch ner i magen!". Vi tror att det betyder att det var försvinnande mört.

Vinet har provats ett par gånger tidigare, och dess prisvärdhet debatterats bland medbloggare. Eftersom inköpet sedan länge preskriberats (jösses, det var ju redan 2007!) så bekymras jag inte av det utan njuter av vinet i stället. Doften visar den här gången en balanserad blandning av frukt (plommon, svarta vinbär), korinter och cederträ. Kanske också ett litet drag av fatvanilj och möbelpolish (en ny doftreferens jag lärde mig vid vertikalprovningen häromveckan!). Smaken är inte onödigt stram men ändå med ryggrad, medellång, och domineras av tanninkuvad frukt med lite ceder. Ett mycket drickbart vin som fungerar utmärkt till mat nu och som jag tänker följa sisådär en tolv flaskor framöver... En tanke som dock inte undslipper mig är att jag vill prova detta mot en bättre budget-Bordeaux som Ch La Tour de By. Jag tror mig ana en bättre längd och balans i Batailley, men är inte säker.

Lite glass med en Smith Woodhouse 10yo Tawny Port avrundar det hel på ett förtjänstfullt sätt!