1981 latour, 1966 montrose m.m. på the sampler, en av londons bästa vinbutiker

I London finns flera utmärkta vinaffärer. The Sampler är dock min favorit så här långt. Med det unika (?) konceptet att erbjuda 80 av butikens viner på glas erbjuder det vilken vinnörd som helst en stunds god underhållning.

Allt var sig likt från mitt senaste besök 2009: den långsmala butiken med väggarna kantade av  vinflaskor och provningsmaskiner; längst in det rustika träbordet och lite kex. Betala in, ladda kortet och gå loss på vinerna!

Allt det här är ju bra i sig. Tänk att få provsmaka vilken Riesling du gillar bäst innan köp, eller ta en match mellan Syrah-Shiraz innan du åker hem med en säck grillkol under armen...? Men den verkliga storheten i the Samplers koncept blir tydligt först vid maskinen märkt Icon Wines. Här plockar man vilt från hyllorna med mogna storheter och en provsmakning på några cl kostar därefter, men man får också chansen att testa en del saker som annars vore minst sagt svåra att få tag på och som man i en del fall kanske skulle tveka att lägga en liten förmögenhet på för att köpa en hel flaska för att stilla nyfikenheten... Jag menar, en rioja från 1950 från en producent du aldrig hört talas om - känns tveksamt att lägga närmare 1400 kr på ett chansköp, eller hur? Men att chippa in 70-80 kr på en liten smakskvätt för att stilla nyfikenheten är det väl värt?

Så med £50 på det nyladdade kortet ankrar jag vid Icon Wines och brakar igenom en provning som få kunnat ställa på bordet utan vidare....

 

Chateau Montrose 1966

Tegelfärgad kant, klar färg. Mogen doft av murknat trä, tryffel, svamp. Syrlig smak med tappad frukt som främsta kännetecken... Den här flaskan var tydligt i utförsbacken, alternativt stått öppnad för länge.

 

Ridge Monte-Bello 1994

Röd, relativt klar färg. Blyg, frukttonad doft; smak av cassis blandat med mognadstoner av tobak. Fin struktur och tanniner; ändå som helhet lite stum...

 

Solaia 1995

Också här en relativt återhållen doft - är det serveringssättet som dämpar intrycken...? Smaken är det i alla fall inget fel på; torkad frukt, körsbärstoner och en fyllig känsla med markerade tanniner. Bra grepp - bäst hittills!

 

Så här långt kommen höll personalen på att välja vilken flaska som skulle väljas ut för att ta den tomma platsen i ikonhyllan. Till min glädje såg jag hur de efter en god stunds funderande valde en Latour som fick följa med till disken för öppnande. De hade lite problem med korken men efter ett tag placerades buteljen i skåpet och jag kunde få första provet.

Det visade sig vara en årgång jag inte provat förr och som dessutom prismässigt gick att få ett smakprov av utan att tömma kortet helt. Kan i sammanhanget nämnas att den dyraste flaskan som stått i deras rack var Lafite -82, där några centiliter kostade £72...

 

Chateau Latour 1981

Stor doft som verkligen stiger ur glaset på omisskännligt Latour-vis (inte så att jag tror mig kunna identifiera Latour just på det sättet och jag har nog stött på andra viner som också betett sig så men... äh, ja ni fattar.). Doften är hursomhelst urtypisk Pauillac med blyerts, ceder, cassis, tobak... Tydligt mognande. Tanninrikt och stadigt vin där mognaden är mer framträdande i smak än i doft: cassis, svamp, läder, tobak. Trots den fylliga munkänslan känns slutet lite väl slankt och frukten sjunger på sista versen. Just den här buteljen har nog passerat zenit, men rasande gott är det i alla fall!

 

Janasse Vieilles Vignes Chateauneuf-du-Pape 1989

Det pratas så mycket om ung chateauneuf nuförtiden att det kanske glöms bort att det kan erbjuda riktiga långliggare därifrån... Den här har jordig, murrig doft med röd frukt bakom. Angenämt men annorlunda. Överraskande gott och behagligt vin med tydlig mognad såklart och toner av kryddor (kryddigt trä?) men med en hel del frukt kvar: huvudsakligen mogna eller till och med torkade jordgubbar. Mjukt och lättdrucket men med bra syra och uppstramande slut. Riktigt bra!

 

Berberana Rioja 1950

Fantastisk, helt klar, nästan orangetonad färg. Komplex , mogen, mjuk och inte det minsta sursträv och röda vinbärssyrlig som en del gamla spanska viner jag provat. Otroligt häftig upplevelse och kvällens mest oväntade dito!

62-årig rioja...!

 

Väl hunnen så långt så var det stängningsdags och jag som inte hade hunnit bestämma vad jag ville handla med mig! Sånt löser sig dock när en vinnörd träffar en annan vinnörd. Gott och väl en halvtimme efter stängningsdags är jag kvar och pratar vin med butiksansvarig för aftonen, och när vi tillsammans omsorgsfullt plockat ihop fem flaskor så påminner han om att vid köp av sex flaskor får man tio procents rabatt på hela köpet... Ut och hitta en £20-25-flaska som blir gratis! Vilken service!

Missa inte när ni är i London!

2008 quinta do seival castas portuguesas, brasilien

Brasilianskt vin? Jag som sällan stött på något sydamerikanskt jag gillat överhuvudtaget...? Men man ska inte dö nyfiken, så när det här dök upp i septembersläppet och jag råkade springa på en flaska Quinta do Seival Castas Portuguesas 2008 kunde jag inte låta bli att vidga vyerna för 119 kr.

För trots att jag sagt upp alla prenumerationer på den svenska vinpressen - till priset av att vara sämre orienterad på nyheterna från SB - så hade det här vinets ankomst noterats i bakhuvudet i något informationsflöde någonstans. Antagligen för att det överraskande nog noterats av någon skribent som ett drickbart brasilianskt vin. Och såna bör ju som sagt prövas...

Jag har egentligen ingen aning vad som väntar mig när jag rycker korken. Men från första stund charmas jag av det här! Blint hade jag placerat det i sydfrankrike; lite rustikt, blåfruktigt, fat, lite kryddigt, viss örtighet, en touch chark... Ingen stor elegans, men väl en rättframhet som är intagande. Inga dolda lager-på-lager utan schysst, öppen doft. Nästa överraskning kommer i munnen. Det har struktur, bra tanningrepp och syra så det räcker! Frukten är fortfarande ung och påtaglig men inte det minsta söt och kladdig. Som helhet blir det ett riktigt fint matvin, som även funkar på egen hand. 50% touriga nacional och 50% tinta roriz. Nya franska fat. Well, I'll be damned...

2010 paul et marie jacqueson rully 1er cru grésigny

En studieresa till holland bjöd inte på några tillfällen till monumentala mat-/vinupplevelser, men en riktigt god vit bourgogne till ett fat skaldjur avslutade resan på ett alldels utmärkt sätt.

 

Sista kvällen bodde vi på genuint personliga och knasigt charmiga Villa Augustus i Dordrecht. Hotellet är beläget i en gammal industribyggnad och kombinerar ruff betong/stål/tegel-känsla med personliga inredningsdetaljer, lite alternativ/ekologisk touch och en enorm egen örta-/görnsaksgård. Restaurangen ligger på andra sidan trädgården och går i samma stil.

 

Alla restauranger som för kanin på menyn har en extra stjärna i min bok, men den här kvällen kände jag verkligen för skaldjur. Alltför sällan får jag chansen, så varför hålla tillbaka? En plateau du fruit du mer royale, tack!

 

Ostron, hummer, havskräfta, räkor, musslor av kända och okända slag och små havssniglar att pilla ut med nål... såser och bröd. Vad mer kan en vuxen man begära? Tja, en anständig vit bourgogne, kanske?

Vinlistan är mycket begränsad. Det finns egentligen bara ett alternativ:

En Rully 1er cru "Grésigny" från Paul et Marie Jacqueson är ett skott delvis i blindo. Producenten är okänd och området sorgligt outforskat av mig. Men det visar sig bli en riktig lyckträff!

Stor doft, bra kropp med rondör (fat?). Tropisk frukt som persika och inlagda päron samsas med tydlig citrus och bra mineralitet. Balansen är fin, eftersmaken frisk och lång; syran lagom hög för en munrensande effekt mot skaldjurssötman. Om jag läser rätt på producentens hemsida är vinstockarna planterade 1950, vilket kanske är en del av förklaringen till den positiva helhetskänslan. Sammanfattningsvis är det alltså ett överraskande bra vin till ett rimligt pris på restaurang... bara en sån sak!

Old world vs new world hos Gefle Vinkällare

Idén är enkel – två bordeauxer möter två australiensiska shirazer i ungefär samma pris- och kvalitetsklass. Släng in en bra spanjor och en hög Parkerpoängare från Chateauneuf-du-Pape och leken kan börja…

 

Vi är nio hugade provare som samlats i Vinmannens valv i centrala Gävle för att leka blindbock. Lite ovanlig provningsform i dessa lokaler, men skojigt och lärorikt. Sällan ställs ens förutfattade meningar lika mycket på prov som vid en blindprovning. Ofta ställs de dessutom i skamvrån…

Vinmannen är i full färd med att visa vinkällaren och prata lite anekdotisk vinkuriosa på sitt oefterhärmliga sätt när jag anländer med andan i halsen från tåget. Jag förser mig med ett glas champagne och bekantar mig med omgivningen. Publicisten (ej att förväxla med Redaktören) är där, och Järvsömannen kommer att anlända (ännu) senare än jag; i övrigt nya ansikten. Kul!

Provningen sker halvblint. Alla vet vilka viner som är med i leken och Vinmannen ger dem en översiktlig presentation. Återstår att pricka vilket vin som är i vilket glas. En baggis, eller…?

Vinerna är:

1996 Chateau Malescot St Exupery, Margaux 3éme cru classé

1996 Chateau Duhart Milon Rothschild, 4éme cru Pauillac

2003 Mitolo G.A.M. Shiraz

2001 DÁrenberg The Laughing Magpie

2005 Clos Mogador

2003 Chapoutier Chateauneuf-du-Pape Barbe Rac

 

Vin nr 1

Mognande färg, varm mogen parfymerad(?) doft med björnbärstoner. Fruktig, bärig lite snipig mitt men långt slut. Lättare i stilen…

Gissning: D´Arenberg Shiraz

Facit: D´Arenberg Shiraz

(Det var ju lätt det här...!)

Vin nr 2

Stor doft, inslag av blyerts, ceder. Lätt stalliga inslag. Cassis, läder i smaken. Balans. Hmm…

Gissning: Duhart-Milon

Facit: Malescot St Exupery 

(alltså... hur nära kan en pauillac och en margaux kännas!?)

Vin nr 3

Stor doft av björnklister, björnbärssylt. Maffig, portvinsliknande smak, hyfsat eldig. Ändå ganksa balanserad.

Gissning: Mitolo

Facit: Clos Mogador

Vin nr 4

Stor, lite spretig doft, varm, mycket bordeaux… Mognad. Mer frukt och antydan till blommighet i eftersmaken…?

Gissning: Malescot St Exupery

Facit: Duhart-Milon

Vin nr 5

Mycket syltig doft; maffig, eldig… Finns det inte lite garrigue och kåda i eftersmaken…?

Gissning: Chapoutier Chateauneuf-du-Pape Barbe Rac

Facit: Mitolo

(låste för mycket på mina förutfattade meningar om Frankrike 2003 och letade efter en C9P med  syltighet…)

Vin nr 6

Ljusast i färgen, rödbärig, tranbärstonad, något eldig doft. Saftig smak med tydliga tranbärstoner. 

Gissning: Clos Mogador

Facit: Chapoutier Chateauneuf-du-Pape Barbe Rac

(borde ha fattat på färgen om inte annat…) 

 

Ja vad säger man...? En bra träning i ödmjukhet, och ett nyttigt prov på aussie shiraz av högre kvalitet! Och som vanligt ett fantastiskt roligt sätt att prova vin!

Som om inte detta var nog fiskade Järvsömannen fram ett Mystery Wine… Lite svalt vid serveringen, men Vinmannen prickade det omedelbart som bättre australiensisk shiraz. Och därmed var jag ute ur leken. Även efter en sådan här kväll är det ett tämligen outforskat område för mig. Smörkola, lätt mintighet (som bara jag tycktes känna) och björnbär. Gott, ja... men jag är fortfarande lite frågande... Vi har inte riktigt hittat fram till varandra, aussie shiraz och jag.

Facit: Penfolds Magill Estate Shiraz 1998

Vinmannen har också ett bonusvin på lut. Något helt annat än vad som legat i glasen så här långt… Vinet serveras öppet och är en enkel Beaune från det tveksamma året 1952…! Producenten - eller är det negocianten? -  är Dalimier&Fils, och vinet visar sig vara ännu ett exempel på hur bourgogner från 50-talet verkar ha närmast odödliga egenskaper. 60 år gammalt visar det upp en fantastisk provkarta av dofter och smaker i spektrat pomerans, kryddor, kanel, murknande trä, jul, dammig choklad… Underbart!

Och när några av oss tvingas vänta på tåg en stund efter provningen enas vi snabbt om att runda av kvällen med lite portvin. Noval LBV 1975 har legat på fat i sex år innan buteljering – ovanligt länge för en LBV. Resultatet är av vintage port-kvalitet trots den lite klena årgången! Doft och smak av créme brûlée, fikon, russin, bränt socker med bra sötma, längd, finess och balans. Suverän juldricka, som också gör sig fantastiskt med en god cigarr (tack, publicisten!)...! Nu är det bara att längta till den 17 november, då det blir en synnerligen intressant middag/provning med Vinmannen et al. Mer om det senare!

2010 gilles robin cuvée "albéric bouvet", crozes hermitage

Jag fortsätter försiktigt mina strövtåg i ofashionabla norra Rhône med ytterligare en Crozes Hermitage 2010. Den här gången från producenten Gilles Robin och deras cuvée Albéric Bouvet. Jag må ha varit ouppmärksam, för det är först i efterhand jag hittat frekventa poster från F&V om Robins viner (faktiskt så sent som idag...!). Min inspirationskälla till det här köpet var att vinet i fråga skopade hem Decanter's Crozes 2010-provning i fullständig utklassningsstil. Jag är väl ingen utpräglad poängdrickare, men kittlas lite av tanken på ett vin som scorar 18,75 (av 20) på tidningens skala men kostar under 200 kr/flaskan. Som jämförelse kan nämnas att 2009 Chateau Margaux fick samma poäng i senaste numret. Och kostar kanske 40 ggr mer... Visst blir man lite nyfiken?

Sällskapet är bästa tänkbara. Söndagmiddagen förlades av olika skäl till måndag kväll: lammracks, vitlökssmör, ugnsrostad potatis och örtfrästa morötter skrämmer inte bort en nord-rhônare, precis...

Inledningsvis är jag lite tveksam till doften, dock. Den är stor, maffig, söt på väg mot syltig... Björnbär, fat, vanilj men också en friskhet och inslag av kåda. Smaken är fyllig, ung, fruktig, lätt kryddig. Hallon, lakrits och lite viol... Efterhand kommer de sura körsbären fram, men överlag känns det som ett tätare, fruktigare och sötare vin än Graillots. Det håller ihop riktigt bra under kvällen och är framför allt balanserat hela vägen. Bra, riktigt bra och åtminstone en dimension större än Graillot! Känns dock som att det kan bli ännu bättre med lite lagring. Ska bli kul att följa över tid!

2010 graillot crozes hermitage

Så var det dags för en ny årgång av det här lokalikoniserade vinet. Årgång 2004 renderade ju den numera klassiska Kronstamska 100-poängaren för ett antal år sedan, vilket sannolikt till stor del legat bakom den hajp det här vinet dragits med.

I en genomgång av Crozes 2010 ger Decanter måttliga 16 p (86p) och en föga imponerande Recommended-klassificering. Närmare 30 viner ligger före.

Mer av slentrian och det faktum att jag har ett par pavor av varje år sedan 2004 liggandes och väntar på någon slags vertikal som kanske aldrig blir av så plockar jag upp tre buteljer här i veckan. Nuförtiden behöver man inte hänga på låset som förr för sin allokering Graillot-juice... En för omdelebar provning, två för källaren.

Dte får en dryg halvtimme i karaff, och det är ett vin på full throttle som möter mig direkt ur glaset. Stor, stor doft av björnbär, vitpeppar, sura körsbär och örter. I smaken spelar främst slanka, syrliga körsbärstoner, kombinerat med ett tydligt örtstick och något liknande kåda. Eftersmaken är hyfsat lång, men generellt känns det som lite för glest. Inte tokigt, och bra matvin såklart. Syran matchas dock inte fullt av kroppen, och det är farligt nära "sur fransos" över det här. Det sagt av någon som verkligen gillar sura fransoser...

Ska i närtid försöka prova ett par andra crozes 2010:or jag snappat upp för en jämförelse. Blir inte förvånad om Graillot får däng...

domaine st michelle - mousserande amerikan

Ett amerikanskt budget-bubbel? Kan det verkligen vara något? En fd kollega är i alla fall smått lyrisk efter en vinmässa i Västerås och för 99 kr kan man ju i alla fall prova. När både hustrun och jag hade små - men viktiga - delsegrar att fira på jobben, så förefaller det ju vara alldeles lagom att förgylla vardagen med.

Domaine Ste Michelle anstränger sig för att mörka sitt ursprung. Namn och etikett gör vad det kan för att leda tankarna till Frankrike. I glaset är det dock svårare att leva på lånta fjädrar... Det är inte champagne. Det är överhuvudtaget ... tämligen eget.

Doften känns lite murrig, dov och jordig, med lätt aromatiska men samtidigt friska inslag. Lite muscat-varning, är det allt. Men smaken är fin. Riktigt fin. Ibland nästan burgundisk! Gula äpplen, något oxiderade, en del citrus, mycket honung. Någonstans på väg från näsa till mun har de aromatiska inslagen transformerats till en skiffer/petroleumton i eftersmaken som ger ett bra avslut. Det är dock ingen riesling i vinet utan en klassisk chardonnay/pinot noir blend.

Sötman är påtagligt hög (18g/l) vilket stör helheten. En högre syra hade behövts för att det inte skulle bli lite tungt i gumpen.

Som helhet ett inte oävet vin. För att funka som aperitif eller till mat tycker jag dock att det är lite obalanserat. Välkylt som sällskapsvin på verandan en solig sommardag kommer det säkert bättre till sin rätt.

valdespino fino inocente

Då och då försöker den samlade vinpressen att få oss att dricka mer sherry. Sherry - den bortglömda skatten. Sherry - fantastisk kvalitet till lågt pris. Sherry - kultur, tradition och finess. Tja, ni kan rubrikerna vid det här laget. Men det lyfter ju aldrig. Vinmannen undviker kategoriskt (?) sherry. Ligger alldeles för nära defekt (oxiderat) vin i hans gom. Själv har jag väl uppskattat Tio Pepe vid tillfälle, och några gånger haft en bättre palo cortado på bordet utan att bli hooked på allvar. Men när F&V så förbehållslöst kärleksbombar en 59-kronorsflaska som dessutom är lätt att hitta så blir ju nyfikenheten för stor för att stå emot.

En stressig kväll när känslan av att man får försaka mycket skoj och ändå inte hinner med det man borde på alla fronter så finner jag en stunds lugn i att rosta mandlar med rosmarin, olivolja och flingsalt och öppna en Valdespino Fino Inocente.

Det jag främst slås av är hur ren och fokuserad doften är. Frisk, till och med, trots inslag av övermogen champagne och champinjoner. Nötter, mandlar och gula äpplen kompletterar. Munkänslan går helt i linje med doften. Frisk, fokuserad, torr; äpplen i förgrunden och nötter och svamp efterhand. Kvalitet. Oavsett man gillar stilen eller ej är det omisskännligt ett kvalitativt vin i glaset. Eftersmaken är lång, ren och inte utan komplexitet. Bra köp, och nästa middagsbjudning lär det vankas sherry som inledning - om inte annat är det en riktigt bra conversation piece...

1998 ch laroze gcc

Oväntat nöjd med den St Emilion -89 jag fick på Jay Fu:s häromsistens plockar jag fram en Chateau Laroze 1998, GCC. Jag har ju alltid varit en Left Bank-kille, men då och då slinker jag över till den andra sidan... Visst är det något charmigt med de fruktdrivna, ofta mjukare vinerna från högra stranden?!

Till kvällens comfort food i form av entrecôte med två sorters hemvispat aromsmör och örtkryddad klyftpotatis sitter det i alla fall som en smäck. 14 års mognad har lett fram det här vinet till en extremt trevlig kombination av mognad och - faktiskt! - fruktig ungdomlighet. Doften är djup, härlig, fruktig med tydliga plommon- och tobaksinslag. I smaken framträder mognadsdragen tydligare med tobak, läder, katrinplommon och ett diskret stick av syrliga röda bär (hallon?!) i eftersmaken som antyder att det här kanske kommer att börja desintegrera i spretighet och och inte mogna ut i en sammanhållen fas. Men det är en bit kvar till dess, och varför lagra längre? Munkänslan är i alla fall medelfylig med angenäm strävhet, bra syra och längd.

Ett perfekt matvin, och hustrun - som protesterar milt mot att omnämnas i bloggen på samma sätt som folk brukar facebooka om sina spädbarns första framsteg med gåstolen - ger ändå tillstånd till att publicera hennes två tummar upp. Som vanligt får hon alltid vinerna blint. Med endast mild vägledning kunde hon ganska snart sluta sig till högra stranden! "Det är ju ett vin i din stil, men ändå inte... bordeaux fast inte riktigt... Högra stranden?" Bra där!

2010 olivier leflaive bourgogne cuvée margot

Ny årgång av ett vin som utgjort husets bourgogne under något år. För 129 kr levererade årgång 2009 av det här vinet fantastiskt mycket. Frågan är hur det klarat ett byte till den inte fullt lika hajpade 2010...?

Tyvärr är Olivier Leflaives Bourgogne Cuvée Margot i 2010 års utförande inte i närheten av 2009. Doften som var kryddig och djup i den äldre varianten blir här endimensionellt syrligt rödbärig. Smaken följer samma mönster. Tämligen gles och intetsägande och med avsaknad av kryddor. Trist.

Senare på kvällen har det öppnat upp sig lite mer, och jag hittar fler likheter med årgången innan. Men jag har svårt att tro att det ska komma ikapp. Det här är ett sämre vin, och jag kommer att titta efter alternativ om jag vill ha hygglig pinot av klassiskt snitt i 100-150kr-klassen.

Vilken är din favorit-budget-pinot?

jay fu's: 1989 ch beauséjour (duffau lagarosse) 1gcc b

Dags för ännu en av direktörens och mina privata sittningar. Lite beslutsvånda hade vi, men så stannade vi vid Jay Fu's - ett av få ställen som har lite djupare och bredare ambitioner på vinsidan, och dessutom vet hur man skakar en cocktail.

 

Jag inser på plats att jag faktiskt bara besökt deras bar tidigare och aldrig ätit där. Generalfel, då det ju ansetts tillhöra stadens toppskikt sedan etableringen för några år sedan. Bäst att prova av ordentligt, då!

 

Jag ber om en kombination av två förrätter. Deras "goose + beef = true" känns för lockande för att avstå från, samtidigt som jag är sugen på skaldjur och "leisure lagoustines" verkar smarrigt. Inga problem för köket. Bra där, sådant gillas!  

 

 

Den enda champagnen på glas är Pol Roger. Inget ont om det, men sommelieren läser av oss snabbt - direktören är vid det här laget igenkänd... - och erbjuder oss Billecart-Salmon rosé som ett alternativ. Varför inte? Champagnen är trevlig med inslag av torkade jordgubbar, hallon och citrus/limetoner - inget monumentalt men en bra matchning till maten. Av förrätterna var gåslever/oxfilén outstanding och havskräftorna goda men lite för starkt chilikryddade för min känsliga gom. Och popcorn i mat!?

 

Vi går vidare med "mixed grill" som de inbitna karnivorer vi är. Och till det hittar vi - hoppla! - en mogen bordeaux av anständig klass och till vad som där och då känns om ett rimligt pris. 1989 Chateau Beauséjour (Duffau Lagarosse) är i likhet med sin mer namnkunniga syster (bror?, hen?) Beau-Séjour Bécot en 1er Grand Cru Classé B, St Emilion. Tydligen samma vingård från början som delades upp i två år 1869. Det här är det mindre av de två slotten, i alla avseenden.

 

Vinet luftas i karaff medan vi äter förrätt och är alldeles strålande när vi får det i våra glas!

 

En underbar, fullständigt vital och varmt mogen doft av tobak, läder och torkade frukter (katrinplommon?) stiger upp ur glaset. Vinet har tydlig kropp och är inte alls uttorkat slankt och bjuder på en skön, kryddig eftersmak med bra längd. Mycket väl godkänt på alla plan, och en eloge till Jay Fu's som listar ett sådant här vin för 1200 kr! Här kan det inte vara tal om några 400% i påslag, apropå aktuell diskussion hos en bloggfrände...

Köttet är grillat helt enligt anvisningarna - där kalventrecôten och fläsksidan faktiskt sticker ut som bäst - och tillbehören är stabila. Det är tydligt att kött-bea-frittar kan göras på många sätt och på många nivåer...

Sommelieren är dock amerikanofil, och trugar på oss ett smakprov av 2008 Seghesios Cortina Dry Creek Valley när vi pustar ut efter maten. Direktören kanske inte är svårtrugad, och jag får väl medge att det i sin stil är ett anständigt exemplar, som trots fullt drag på smörkola-/vanilj-/björnbärsbarometern lyckas vidmakthålla någon form av balans. Ett vin för IT-mannen.

Jay Fu håller på att bygga upp vinlistan efter sommarstängningen, och de söta har man inte hunnit till. Det finns en tokaijer och en sherry solera att välja på. Det blir tokaij och en synnerligen prisvärd "sweet combo platter".

Tokaijern är ett bra komplement till de spretiga smakerna med mycket exotiska fruktinslag, där favoriten blir den Bounty-inspirerade choklad/cocos-biten.

Kaffe och cognac avrundar såklart middagen - vad annars när Direktören och jag är ute på vift? Mina ögon faller på Leopold Gourmels Quintessence; en av få prestigecognacs jag inte provat som fortfarande går att lösa för pengar. Gourmels Age des Fleurs och framförallt Age des Epices har imponerat förr, och jag blir inte besviken på Quintessence heller. Elegant, fastän något eldig, doft med toner av hasselnöt/rostad mandel, råsocker, vanilj och smörkola. Smaken är rejält ranciodoserad på ett riktigt bra sätt! Rancio hör ju till de egenskaper som är svåra att "fuska fram" och mig veterligen endast går att vänta in med lång lagring... Enda invändningen är att den - trots elegansen - faktiskt känns en smula rå. Kanske en smaksak, för samtidigt ger det en del karaktär och lite "tuggmotstånd", om ni förstår liknelsen...

Sittandes i baren avrundar vi med varsin after dinner cocktail - ett synnerligen anständigt sätt att avsluta en mycket bra middag på ett feel-good-ställe som imponerar i sin stil. Och hatten av för Beauséjour -89 - mer sånt!



2001 la magia brunello di montalcino

Brunello. Sangiovesedruvan i sin kanske främsta form. Och för evigt försett med en rejäl X-factor från vår förlovningsresa i Toscana för 11 år sedan. Jag menar, har man på plats i Montalcino provat dessa viner samtidigt som man är tämligen nyförälskad och har ett spirande vinintresse, så... tja, resten går väl att räkna ut. Därför är det egentligen konstigt att vi inte dricker mer brunellos här hemma.

Köpt på en finlandsfärja hösten 2008; provad våren 2009 med lite tveksamt resultat. Vi hade nog väntat oss lite mer, på något svårdefinierat sätt. Om det är vi eller vinet eller båda, men ikväll är det bättre på precis alla sätt och vis!

Doften är underbart frisk, körsbärstonad, syrlig med drag av muscovadosocker och lite örter. Inte så mycket läder som jag upplevde förra gången, men ändå känns det - som hustrun uttrycker det - helt färdigt. Munkänslan är frisk, slank och inte så sträv som sist även om tanninerna tittar fram rejält på slutet och bidrar till den sköna efterkänslan som sitter i länge. Plommon kompletterar körsbärstonerna och det är i alla avseenden ett fantastiskt drickbart vin med charm och total drinkability. Se där vad ett par, tre extra år i källaren kan göra...!

skebo herrgård i augusti - värt en resa

Skebo Herrgård, värt en resa... I alla fall enligt White Guide som gav det årets utmärkelse i just den klassen. Och med 33 matpoäng i deras skala kvalar det in i kategorin Mästarklass; flera pinnhål högre än Villa Anna. Hustrun och jag var där för 5-6 år sedan och jag vill minnas att det var bra, men inte outstanding. Tror att det skett en del sedan dess... Så när det är dags att fira lite så passar vi på att göra ett återbesök.

 

Av jobbrelaterade skäl har den här posten inte blivit skriven på ett par veckor så minnesbilden är lite vag på sina ställen och anteckningarna här och var en smula sparsmakade, men... here goes!

 

Vi har förbeställt den stora avsmakningsmenyn och slår oss förväntansfulla ned till bords. Tyvärr visar sig redan här det som kommer att bli min enda egentliga invändning, och det är att servicen inte riktigt når upp till den övriga nivån. Känslan som infinner sig är att personalen är så intrimmad på just sitt paket, att det som avviker blir lite besvärligt att hantera.

 

När vi slår oss ned får vi en lista på ingredienser som kommer att ingå under kvällen, oklart hur och i vilka kombinationer. Skoj, men inte lätt för den som vill fundera själv över vin/mat-kombos. Ingen frågar om vi vill ha något att dricka; däremot lovas att sommelieren kommer snart och presenterar kvällens dryckespaket. "Trevligt", säger jag, "men jag vet redan nu att jag vill se vinlistan". Och när sommelieren kommer får vi en ingående presentation av allt som kommer att ingå under kvällen, glas för glas. Dock inte vad det kostar. "Trevligt," säger jag igen, "men jag vill se vinlistan. Och gärna ett glas champagne, tack."

 

 

Att läsa en välmatad vinlista med ett glas champagne i handen är för mig det ideala sättet att inleda en middag. Och när det finns så mycket spännande att välja på vore det synd att gå på ett säkert välkomponerat vinpaket, men utan de toppar man kan hitta på egen hand.

 

Champagnen är en Grand Cru BdB från för mig tidigare okända producenten Crépaux-Courtois. Grönäpplig doft, lite honungstonad smak. Inget som står ut som så särskilt.

 



 

Så kommer en liten ammisparad, av vilka den inledande smörkokta moroten med örtsalt slår an tonen för en kväll med närproducerat, säsongsvuxet, naturligt och skandinaviskt som jag nog bara upplevt på Fäviken - och i viss mån Villa Anna - tidigare.

Eller vad sägs om bröd, smör, karré ölkokt i lergryta och mesost...? Rustikt är bara förnamnet. Ändå elegant, på något sätt...!

Vinet då? Tja, en halvflaska vit och en halvflaska röd bourgogne  borde väl ge lite utdelning? En 1998 Etienne Sauzet Puligny-Montrachet 1er cru Les Referts på halvflaska känns som en chansning, men en alltför spännande sådan för att jag ska kunna avstå... Sommelieren och jag pratar lite om den och risken för oxidation och övermognad och premox, men är den dålig så byter vi såklart...

När han så häller upp för avsmakning anar jag oråd redan på den mörka färgen, och första sniffen undanröjer allt tvivel i min värld. Tänk oloroso-sherry. Smaken är ogin och trist. Även hustrun känner direkt att något är fel. Det här vinet är inte bara i utförsbacke, det har nått tämligen långt ned i graven. Ett vin som man som sommelier inte borde skicka fram okommenterat, i min mening.

Nå, det är inga problem att byta, och en 2005 Saint-Aubin 1er cru Les Frionnes (hlf) erbjuder en trevlig kombination av fat, mineralitet, duggregn på dammigt grus, lite flinta, honung och citrus. Gott!

Den första riktiga rätten är en tartar på sotad kalv som sotats över björkved ute på gården tidigare ("Jo, vi kände röken..."). Gott, snyggt och välkomponerat.

En gäddmousseline med fänkål, friterad lök och Svart angus-ost ger idéer om hur framtida fångster i stugan ska anrättas, men håll igen på osten nästa gång som tar över för mycket.

Spetskål, lavendel och lardo i smakrik buljong får sälta, krisp och rökta toner från ett över tallriken rivet kökt grishjärta. Riktigt bra!

Jag spränger in ett glas av det lokala ölet också mellan vinerna. Skebo Triple Gold är välhumlat (tre sorters humle med Gold i namnet ger ölet dess namn...) och gott. Man borde dricka bra öl oftare...

Köttmosaiken blir en av kvällens höjdare, som också i övrigt ligger på en mycket jämn - och hög - nivå.

Dags för rött! Och mer bourgogne, av vilket Skebos vinlista har en föredömligt rejäl andel! En 2002 Nuits-St-George 1er cru (hlf) från Prieuré-Roch, kanske?

Jotack; varmt, kryddigt, lätt parfymerat med röda bär och torkade jordgubbar. Kanske hade jag väntat mig (hoppats på) lite mer mognad, men riktigt bra som det är!

Matparaden fortsätter i totalt elva-tolv serveringar.Torsk med smör, kantarell, kräftor och kumminost är kanonfin, men även här tar osten över lite för mycket. Torskkinden med hollandaise fastnar inte på bild, men håller samma goda klass.

Lamm bakat i mandelmjölk är smältande gott!

Rabarbersorbet med torkad rödbeta. Kul, tycker jag. Mnja, säger hustrun (till just rödbetan).

Till färska bär med vaniljkräm (?) kommer en tokajer från Kiralyudvar; senskördade druvor delvis botrytiserade och ett vin som rör sig i det halvtorra-halvsöta segmentet.

Fräscht, friskt och väldigt gott till desserterna som båda har friska, bäriga drag i sig.

Sista rätten visar sig bli den riktiga fullträffen vi möjligen saknar dittills. Vi sitter och sammanfattar middagen lite och är imponerade över en mycket, mycket hög och jämn nivå med egentligen inga snedtramp. Allt som presenterats har varit på skalan 7-8-9 poäng av 10. Men ingen klockren 10:a. Förrän i sista serveringen.

"End on a high, yea?" såg jag Gordon Ramsay egga sina kockadepter häromdagen när det var dags för efterrätten i något av alla dessa matlagningsprogram. Och ending on a high var precis vad Skebo gjorde.

Blåbärsgröt, älgörtssorbet och riven mandel sammanfattde middagen, köksfilosofin och lite grand av var svensk matlagning på Mästarklassnivå befinner sig just nu. Naturligt, bedrägligt enkelt, plockat i trädgården... och fantastiskt gott! En värdig avslutning på en fantastisk måltid som visar varför Skebo verkligen är värt en resa!

2004 chateau la nerthe

Till kvällens vildsvinssadel med lite ugnsrostade rotfrukter, trattkantareller, svartrötter och hustruns rabareberchutney kändes ett hyfsat rustikt men ändå inte oelegant vin som passande. En Chateauneuf-du-Pape med 8 års mognad borde väl kunna träffa hyfsat rätt?

Och det gör det väl, sådär i största allmänhet... Men vart har mognaden tagit vägen?! Doften är frisk med hallontoner, jordgubbar, liten örtighet och sandelträ. I munnen är det mjukt, behagligt, rödbärigt och med en lätt stramhet mot slutet som sitter i länge och avslöjar att det är ett vin med klass. När det klingar av träder en behaglig salmiakton fram.

Jag har inga direkt invändningar annat än att det saknar komplexitet och känns betydligt yngre än jag väntat mig. Jag hade definitivt trott på lite mer mognadstoner men de lyser i princip helt med sin frånvaro. Balansen är dock fin och densiteten alldeles lagom med ändå stadiga 14 vol% under korken.

Ett riktigt bra vin som hade blivit ännu bättre med ett par, tre år till på rygg. Som vanligt konstateras det vid sista flaskan...