middag hos konjären med pichon -66, dominus -97, solaia -90 m.m.

Jag har hyfsad simultankapacitet, tycker jag själv. Men att hålla en lite ambitiösare femrättersmiddag för sex personer, delta i konversationen och diskussionerna kring alla viner och sedan hinna sammanfatta intrycken av vart och ett - det blir lite för mycket. Och det är ju faktiskt roligare att njuta av stunden och ögonblicket än att fokusera på precisa smaknoteringar.

Så; mat på bordet och vin i glasen! Men först ställer Vinmannen oss på det hala med en liten inledande test... Två tämligen mogna viner, avslöjar han, inget mer. Såväl färg som doft skvallrade i och för sig redan tydligt om att det var gammalt. När Vinmannen använder termen "moget" kan man lämna 80-talet därhän.

Pokermannen säger ganska snart bordeaux, 60-tal eller äldre men att så mycket längre lär han inte komma. Vinerna är på en gång lite lika och ändå olika; främst i att det ena gkaset är så mycket större i sin doft och smakpalett jämfört med den betydligt blygare grannen i glas nr 2 som är mer sötfruktigt mjukt. Jag plockar upp nypon i båda exemplaren, vilket för mig tyder på ett vin i tydlig utförsbacke. Jag kan inte ens vara övertygad om bordeaux - och blir tydligt men vänligt uppläxad av Vinmannen för min felaktiga ståndpunkt att gammalt vin tendererar att likna varandra mer och mer...

Jaha, ja. Pichon Lalande 1966 (hlf) i båda glasen. Att man inte såg den komma...!? Skillnaden visade sig bero på att den öppnare vinet helt enkelt luftats en timme innan servering, och Vinmannen ville med sitt experiment visa att även mogna viner tål tämligen mycket luft. Särskilt om de beter sig lite mystiskt och luktar funkigt när man dragit korken ska man inte förhastat slå bort dem. Ställ dem åt sidan och vänta, råder Vinmannen. Under sker regelbundet. Och hans erfarenhet av riktigt mogna viner börjar snart närma sig någon slags nationell toppnivå, skulle jag tro.

Så blir det ljummen skaldjurscocktailsallad med tryffelmajonnäs och rostade pinjenötter. Till det en champagne och inte mindre än tre vita viner. Tre rieslings, visar det sig när täckelset fallit. Champagnen är urläcker med mogen frukt och en lätt svampighet men inga tydliga oxidationstoner. IT-mannen bidrar med en Pol Roger 1996 som knockade allt i första ronden!

Schloss Gobelsburg Riesling alte Reben har fin ton av skiffer, petroleum och tropisk frukt. A C Christmann Idig Pfalz 2005 är mindre riesling-typisk men ändå riesling... Lång, mjuk eftersmak som vinner på en. Mer återhållet som helhet. Elegantare än Gobelsburg. Pikes Riesling provades på Aeternos sortimentsprovning och dyker mer upp som referens. Den är god i sin stil, men fortfarande endimensionell och i en enklare klass än konkurrenterna.

Dags för fiskrätten, och det blir hel piggvar med färskpotatis, skirat smör och färskriven pepparrot... Riktigt gott, om jag får säga det själv!

Två vita viner på bordet; två bourgogner visar det sig. Domaine Meo-Camuzet Hautes-Côtes de Nuit Clos Saint Philibert 2008 är elegant, fin vit bourgogne med fruktighet och inslag av hummerskal. Gott! Domaine Comte Lafon Meursault Clos de la Barre 2003 är dock nivån större: balanserat, mineraligt med tropisk frukt. Fantastiskt trevligt vin som möjligen kunde haft en något högre syra... Men mycket gott!

Sedan rapphöna i calvadossås och ankfettsrostad klyftpotatis. Och fyra rödingar i glasen... Tre av dem har ett visst släktskap medan en sticker ut rejält. Den sistnämnda visar sig vara huset Callejos prestigevin Seleccion de la Familia 2005. Lustigt nog hittar jag ingen information om druvsammansättningen på hemsidan? Det är ungt, fruktigt, strävt, blommig med toner av vanilj, fat och viol. Förvånansvärt ungt med tanke på 7 år under korken. Gott men inte helt min stil...

Övriga tre är bordeauxliknande. Ett av dem, Pokermannens, hävdar jag är en bordeaux -98 från St Julien av god kvalitet, 2-4 cru, möjligen Léoville-Barton. Det visar sig vara Léoville-Poyferré -98... Fantastiskt fint i en perfekt drickfas där mognad och ungdom möts. Korkdragarens bidrag har tydliga bordeauxinfluenser men är annorlunda på något vist. Känns tämligen ungt, och jag förvånas och imponeras när Dominus 1997 dyker upp. Ett av mina bästa amerikanska viner någonsin! Mitt eget bidrag här förbryllade vännerna en stund men man sökte sig till slut mot Italien. Solaia 1990 hade i mitt tycke den allra bästa strukturen med sina finkorniga tanniner. Smakmässigt fanns ett russindrag som inte kändes helt positivt, men gott som tusan var det. Svårt för mig att välja en vinnare av de sista tre, men några höll på Poyferré.

En jordgubbstartelette på vaniljkräm följde för att matcha sauternesvinet... Ungt och gott med tydlig botrytis. Jättefin sauternes utan att vara absolut topp.

Chateau Suduiraut 2003 var jättefin och visade inga trötthetsspår av året. Korkdragaren hade dålig erfarenhet av en sauternes från det varma året häromsistens och ville göra ett provskott för att se om de började tröttna. Inga sådana spår här, alltså!

Sist ut - portvinet! Min auktionslycka har inte varit så stor på sistone så lagret av riktigt mogen port har tunnat ut. Men Graham's -83 torde väl fungera bra?

Mnja... Det övertygar inte med en lite eldig, nästan spritsig ton. Vinmannen är säker: defekt. Inte kork men något fel är det. Fram med den flaska till, och skillnaden är plötsligt smärtsamt tydlig. God, fortfarande fruktig och med lakritstoner gör den gott sällskap till osten utan att blända på något sätt.

Efter en sådan sittning flyttade sällskapet ut på terrassen för kaffe, avec, cigarrer och tryfflar... Länge sedan jag hade en liknande middag hemma, men det är alltid lika roligt och lärorikt!

1999 chapoutier monier de la sizeranne

Sista flaskan av en låda "gott och blandat" från en av Bornholms bättre vinbutiker sommaren 2008... Tre buteljer MdlS 1999 följde med, och de har druckits med ett par års mellanrum. November 2008, nyår 2009 och så nu, en stilla kväll i stugan, maj 2012... Av de förra försöken gillade jag det klart bättre andra gången då mognaden hunnit längre.

Även ikväll är det mognad som står i främsta rummet. Hustrun konstaterar direkt vid första sniffen (hon får som vanligt alla viner blint...) att "det här är inte purungt!" Färgen har en tydlig anstrykning av tegel och genomskinligheten är god. Det hade kunnat vara en sjuttiotalsbordeaux rent färgmässigt.

Doften är också tydligt mogen med multna höstlöv, tobak, exotiska kryddor och torkade fikon. De senare inslagen avslöjar för mig att ursprunget inte är Bordeaux. Smaken är balanserad, mogen och lång; med torkad frukt, tobak och mull i främsta rumet men också lite rödfruktiga toner och inslag av köttighet. Vansinnigt gott! Antagligen bästa flaskan av tre, eller så är jag bara extra mottaglig i kväll, för det här slår hårt dirkt mot njutningscentrum.

Fantastiskt!

restaurang dryck, uppsala

Restaurang Dryck, beläget i gamla stationshuset i ett litet utrymme mellan Bistro Hijazz och Svenssons Stationen var ett tag stans bäst bevarade kroghemlighet. Sedan skrev UNT en hyllande recension där de träffande liknade ingången till Dryck vid den magiska porten till Platform 9 3/4; ni vet där Hogwartsexpressen går från... Fler lär alltså upptäcka denna lilla pärla. Och IT-mannen och jag, som snubblade in närmast av slump och råkade få ett par barstolsplatser, kommer att komma tillbaka.

Dryck väljer mat efter säsong och råvaror och låter dryckerna styra maten. Deras avsmakningsmeny är spännande och intressant, men vi har lite bråttom och nöjer oss med "pubkäk".

Först: kantarelltoast på surdegsbröd.



Enkelt, klassiskt gott! Och för 80 kr inget att bråka om. Men mätt blev man inte riktigt...

Ett glas fylligt, vitt till, kanske...? Gärna en ekad chardonnay...? Nja, fanns inget sådant på glas för tillfället, men en CdR med en blandning av Grenache Blanc, Viognier, Rousanne, Marsanne...? Jodå; viss fetma i avslutet gav lite stadga och tyngd. Gott vin utan att vara alltför spännande.

Spännande var dock 7-timmarschilin. Smältande bitar av högrev i klistrig sky, sting i smaken av 8 olika chilifrukter och spretiga tillbehör. Hur matcha detta med ett vin?

Jo, genom en amerikansk Pinot Noir/Zinfandel/Syrahblandning, såklart! Sokol Blosser winery i Oregon stod för den spännande bekantskapen Meditrina som lyckades kombinera elegansen i PN med de mer yppiga Zin-aromerna på ett bra sätt. Roligt, och lite av vad ett bra restaurangbesök ska erbjuda. Bra mat, intressanta viner och trevliga samtal med kunnig personal. Att sitta i baren blir som ett chefs table där kocken svär regelbundet över det miniskula köket. Bara det underhållande i sig...!

Dryck är värt ett återbesök inom kort för en mer seriös utvärdering, men det bådar gott så här långt!

1985 bel-air lagrave

Så som jag gnällt på bristen på mogen bordeaux på Systembolaget så finns det ju bara en sak att göra när 1985 Chateau Bel-Air Lagrave plötsligt landar i majsläppet. Nej men... en 27-årig Cru Bourgeois, Moulis-en-Médoc för i sammanhanget inte löjliga pengar? Samma område som släpper ifrån sigbättre bruksfavoriter som Chasse-Spleen och Poujeaux? Och en 26-årig lillasyster från 1986 i samma släpp? Nå: av 80-talsårgångar är ju 1985 en av mina favoriter men visst är båda köpen lockande.

Förhandsrapporter låter lovande, och nej - man blir inte besviken. Det här är finaste mat-claret som bjuder komplex doft av tobak, läder; söt, torkad frukt men också  en del cassis - allt kompletterat av skönaste cederträ. Tanninerna är finslipade och syran markerad. Bra längd även om det naturligtvis inte är på täthet och koncentration det här vinet i första hand spelar. Friskt och lite murrig sadelgjord - men ändå en renhet och elegans.

Även om priset känns lite styvt någonstans så måste man ju vara ödmjuk inför vad man får. Någon har upplåtit utrymme för det här vinet i en källare i 25 år och väntat och väntat och väntat... Räntan på insatt kapital kan inte vara hög. Med 2% per år så landar man på 60-70% i ren kostnad för bundet kapital. Redan 3% avkastning ger 100% värdestegring. Precis som det inte går att göra billig, bra pinot noir så går det inte heller att fuska fram mognadsaromerna. De tar tid, och tid kostar pengar. Skatt på mognad.

Jag tycker hursomhelst att det är ett smått fantastiskt vin, på många sätt, och är mycket glad över att det för tillfället finns att köpa!

sortimenstprovning hos aeterno

Disclaimer: Jag har inga ekonomiska intressen i företaget Aeterno. Jag umgås däremot och dricker vin ihop med Vinmannen som är ansvarig för sortimentet, Pokermannen som frilansar (?) en del och Direktören som leder företaget. När jag skriver om Aeterno skriver jag därför också om vänner till mig. Nu vet du, och kan göra din egen tolkning.

Aeterno Vinhandel har efter en trevande inledning etablerat sig som en stabil leverantör av vin till restauranger. I inledningen av företagets bana var även privatpersoner målgruppen och man gjorde ansträngningar att ta sig in på Systembolagets hyllor med varierande framgång. Nu har man mer eller mindre släppt det spåret och alltså helt riktat in sig på krogar och då primärt i Gävle med omnejd. Lite synd, kan jag tycka; man är duktiga på att nosa upp intressanta saker som nu alltså går privatkonsumenten förbi…

En sortimentsprovning arrangerad i pampiga f d Börshuset i Gävle – stilfull inramning! – visade tydligt företagets bredd från enkla ”husviner” till fine wines. Och sällskap av mikrobryggeriet Jädraöl (spännande, personliga öl), chokladbutik, Épi bröd och en osthandel hade man också. Som sagt, ett riktigt trevligt arrangemang.

Jag har två timmar på mig, så det är bara att köra igång. Sägas kan på en gång att min beundran växer för mer professionella provare och minglare som kan fälla träffsäkra omdömen och ge detaljerade beskrivningar på en uppsjö viner på kort tid. Mina noter blir högst summariska. Låt oss börja med vitt!

El Rocallis 2007 görs på druvan Incrozzio Manzoni (flera olika stavningsvarianter verkar förekomma...). Inget man sätter blint. Jag har provat det en eller ett par gånger med gott resultat. Speciell stil, med mineral, honung, fat, citrus; viss fetma bra längd.

En Champault Le Clos du Roy Sancerre har druvtypisk Sauvignon Blanc-karaktär, men jag upplever en lite störande beska i eftersmaken.

Pinot Gris Kefferberg 2008 från Brand & Fils har diskret doft, och lite anonym, men bra smak; hyfsad längd och slut med citrustoner.

Jämför med Pinot Grigion del Armentalesso 2010 Russola så är den senare lite jordigare och mer karaktärsfull.

En Chablis Vielles Vignes 2009 från Ponnelle är ett snäpp upp igen: bra citrus- och mineralton och hyfsad längd.

Nästa Chablis är billigare men (ännu) bättre: Pommiers Petit Chablis 2010 är lite fylligare i sin karaktär; bra kropp.

Pike Riesling Clare Valley domineras hårt av skiffertonerna och en oljighet i doft, men kompletteras med citrus-/limetoner och mineralitet i smaken. Gott, men lite endimensionellt…? En riesling från Fritsch är mycket fruktigare. Jag kommenterar till Vinmannen att jag skulle vilja blanda de två och få en fruktigare variant av Pike…

Tamar Ridge 2008 Chardonnay, Tasmanien, har en tydlig fatton men är balanserad och god, medan Snowmountain 2009 Chardonnay, Sydafrika, störs av ett något beskt avslut.

 



När vi når Lindaflor 2009 Chardonnay växlar vi upp en kvalitets- och prisklass. Argentinsk chardonnay är inte min hemmaarena, men det här var trevligt: fatig doft och en lagom smörig, ekad smak med bra tryck och syra och längd.

Rutz 2004 Chardonnay, Russian River Valley, är också det ett gott chardonnayvin. Mer tropisk frukt, honung, fat. Tyngd och koncentration, syra, balans, längd. Pretty much vad jag vill ha!

Över till rött:

En vattendelare hittades direkt i spanska Gaba do Xil. Lätt kväljande doft av jord och söta bär gjorde det inte lätt att vilja prova, och i munnen var det ihåligt, svårplacerat och inte helt angenämt. Vem gillar det här?!

Callejo är en gammal bekant; deras 6 meses är sträv, fruktig och välgjord spanjor. Men spanska viner vinner inte alltid mitt hjärta. Så: Frankrike!

Några Rhôneviner, kanske? En Crôzes-Hermitage 2009 "Les Hautes Granites"från Boutin övertygar inte helt; lite konstig doft som jag inte blir riktigt klok på. Annat ljud i skällan hos Ferme du Mont. Deras Côtes-du-Rhône skulle ge vår husets röda CdR från Guigal en ordentlig match, med köttiga inslag i doften och bra örtighet i smaken.

Ett steg upp är samma firmas Chateauneuf-du-Pape med hallonfrisk örtighet i doften och god, balanserad, lite eldig och örtbitter smak.

Vinmannen påtalar att jag missat att prova deras nya champagne, en zero dosage från Christophe Mignon. Jag har begränsad erfarenhet av osockrad champagne (Ayala är väl den enda jag kommer på direkt), men det här är gott i sin stil. Extrem grönäpplefriskhet – som en Granny Smith-granité… Omöjligt till mat men utmärkt apéritif.

Vid fine wines bordet hittas det lite dyrare segmentet i portföljen. Bordeauxer med lite mognad lyser ju i princip alltid med sin frånvaro från alla restauranger utom de allra bästa (och ett fåtal där stort vinintresse gjort att man håller ett onaturlig djup och bredd – typ Järvsöbaden…). Att få träffa på en humant prissatt Sociando-Mallet 2001 på krogen, med sitt underbara, mognande, klassiska doft- och smakspektra skulle dock glädja denne bloggare! Eller en Latour-Carnet 2002 som trotsar årgången och visar en mycket fin, mer fruktig bordeaux än den nyss nämnda Sociandon. Camensac 2003 är också den fin med bra frukt och tannin, men är den inte liiite lös i hullet? Eller är det årgångsfördomar?

En sydafrkan av bästa snitt avslutar vinbonanzan. Columella 2006 görs av klassiska Rhônedruvor, och har en fruktig, fyllig, fatig smak med balanserad strävhet och syra. Kompetent, välgjort och gott. Ingen rökighet, men också lite anonymt om man ska vara petig.

Ett stopp hos Pokermannen som stod värd för avecbordet hanns med som avrundning. De årgångs- och ursprungsbetecknade armagnacerna var fantastiska, och armagnac/apelsinlikören strålande i sitt slag!

Stort tack för en fantastisk eftermiddag och ett bra arrangemang!

2005 haut-bages-liberal

Sommar och sol står för dörren, och det är dags att inviga grillsäsongen på allvar. Mindre pretentiös matlagning; rejäla köttbitar; feta, rökiga smaker; krämiga tillbehör… Det är inte pinot-tider direkt, och mognad och elegans är inte längre självklara honnörsord. Om man som jag ändå står med åtminstone ena foten djupt planterad vid Girondes stränder så är det dock svårt att tänka sig en bordeauxfri sommar. Lösningen ligger i att dricka unga bordeauxer; viner som med kraft, frukt, fat, längd och intensitet står emot den diversifierade smakpalett en normalsvensk lockar fram ur sin Weber så här års. Tobak, läder, höstlöv och sadelgjord… sådant förpassas raskt till vintermånadernas kontemplativa salonger!

Nå; bara för att våryran slagit till och vi är lite ystra över att ha två rejäla clubsteakskivor på grillen så kan vi inte begå fullständigt barnarov. En 2005:a är dock fortfarande ung i min bok och borde klara både det ena och det andra.

Haut-Bages-Liberal hör till de stabila performers som är pålitliga men sällan överprissatta. Inköpt som primör på SB 2008 för 343 kr. Ingen större prisstegring på den här; Fine & Rare säljer för motsv 327 kr enligt Wine Searcher. Första provningen.

Och visst funkar det alldeles utmärkt som grillvin! Frukten är intensiv och pendlar mellan plommon, björnbär och cassis. Faten är välintegrerade och ger bra tryck åt avslutningen med en angenäm strävhet. Ingen tendens till störande smörkola. Alla byggstenarna är på plats. Det är … gott. Det är bra, välgjort vin i en relativt modern stil. Men mina typiska bordeauxmarkörer lyser nästan helt med sin frånvaro. Att det är en Pauillac skulle jag aldrig ha gissat blint. Lite synd, ändå, och hoppas att tidens tand leder utvecklingen åt rätt håll…

2005 delas marquise de la tourette hermitage

Till kvällens lammkotletter, ugnsbakade rotsaker och chevrékräm med honung känns det som om något med lite örtighet skulle kunna vara ett bra alternativ... Hermitagehyllan är sorgligt gles och ett ensamt exemplar av Delas Tourette 2005 får sätta livet till.

Sist jag provade var jag mycket nöjd, men ikväll har det svårare att nå upp till de högsta nivåerna. Doften är fruktig med björnbär-/plommontoner, begynnande mognad med tydlig örtighet och ett inslag av pinjenötter och granbarr (!). I munnen är det örtigt, relativt kraftigt och strävt men fortfarande balanserat. Bra syra och ett nästan kådigt drag i slutet. Plus en del färska hallon! Om inte annat så avslöjar längden att det är ett seriöst vin.

Gott, men ingen höjdare ikväll. Frankofilen provade 09:an häromkvällen med nedslående resultat. De invändningar han anför hittar jag dock inget spår av här. Det är ingen modern spanjor i glaset; that's for sure. Snarare ett vin som skulle må bra av ett uns eller två mer komplexitet; något som ytterligare år på rygg kan ge. Nog finns byggstenarna för ett lång liv där...?

skärpning, stationen!

Hemkommen från en vecka på kurs möts jag av hustrun och sonen vid stationen. Vad passar då bättre än en middag på Stationen? På kort tid har stället seglat upp som en av Uppsalabornas favoritrestauranger med barhäng. Afterworkgängen är många denna sena fredagseftermiddag och det är redan trångt och stimmigt i Rom (caféet) och London (baren). Framme i Paris (brasseriet) är det dock lite lugnare, men det fyller på snabbt vid borden omkring oss.

Med sonen med oss är vi inställda på ett ganska snabbt besök. Så kallat "tråkprat" är inte en 8-årings bästa gren... Ingen förrätt, alltså, utan direkt på väsentligheterna.

Jag beställer lammraks, medium rare, som landar snyggt presenterade med rostade rotsaker, getostvelouté och en liten lammkorv prydligt ovanpå. Så långt allt väl!

Dessvärre håller det inte i sig. Den ena köttbiten är i det närmaste genomstekt, medan den andra är precis som jag vill ha den. Märkligt. Med tanke på sammanhanget vill jag inte i onödan förlänga middagen, men påtalar ändå för servisen de olika stekgraderna när hon frågar hur det smakar. Hon erbjuder sig genast att ersätta med en ny bit, men som sagt så vill vi inte ta onödig tid på oss och jag avböjer. Det är ju inte oätligt på något vis: bara inte så bra som det kan vara...

Vinet blir en Chateau Montus 2009 - på glas! Roligt och otippat! Naturligtvis i yngsta laget med sträv struktur, bra syra och tämligen massiv frukt. Hade det inte haft den ryggrad det har hade det kunnat bli flabbigt, men icke så. Gott! Och som sagt roligt med en sådan klassiker på glas i stället för alla trötta chilenare och australiensare...

Till dessert ber jag om tiramisu, espresso och Delamain. Kaffet och konjaken kommer in ganska prompt, medan desserten dröjer. Servisen erbjuder sig därför att byta ut min svalnande espresso till en nygjord när det är dags för servering. Snyggt! Sådana gester gör otroligt mycket för helhetskänslan av besöket. Liksom ett personligt samtalvmed sonen från en i servisen om nöjet av att läsa Kalle Anka-pocketar...

Den efterföljande tiramisun är dessvärre ett bottennapp. Det finns två skyldigheter för en tiramisu: a) tydlig smak av marsalavin och b) den krämiga texturen av väl indränkta savoiardikex. Epic fail på båda. Jag saknar helt stinget av starkvin i anrättningen som därmed blir alldeles för mäktig, och kexen är krispiga och hårda! Det säger "krask!" när jag trycker skeden hårt genom tiramisun! Jätte-jättekonstigt! Jag äter inte upp, och vi lämnar utan att jag hinner påtala fadäsen.

Servisen är generellt bra och uppmärksam, lokalerna trevliga och vinlistan bättre än på många andra håll i stan, men med den här sortens felskär i köket...!? Låt oss hoppas på en dålig dag, men ändå. Stekgraden på en köttbit kan jag någonstans förstå, men att inte kexen i tiramisun är indränkta och smältande...!? Hela idén med desserten förstörs ju? Som sagt: jätte-jättekonstigt.

Jag lär återvända och fler rapporter kommer säkert...

2005 campogiovanni brunello di montalcino

En kort not om ett av de där vinen man borde köpt mer av... Sista flaskan är lika bra som vanligt. Tät, mörk frukt med plommon och svarta körsbär, mognadsdrag av tobak och så den där omisskännliga, italienska körsbärssyrligheten som verkar hålla på hur länge som helst i eftersmaken. Sammetssträva tanniner fullbordar det hela. Bra vin behöver inte vara krångligare.

1996 la conseillante m.m. - vinmannen på besök!

Påsken tillbringades med några sköna, lediga dagar i stugan i Åmot. Vädret kunde naturligtvis ha varit bättre - ett snöfall på långfredagsmorgonen försenade avfärden från Uppsala. Väl på plats var det dock snöfritt, några plusgrader och då och då lite solsken: som gjort för trädgårdspyssel med eldning av nedfallna grenar och en första liten fisketur till dammen.

På påskdagen kommer så Vinmannen upp för ett synnerligen välkommet och lite halvspontant besök! Vi handlar lite specerier på ICA Ugglebo och överraskas positivt av delar av utbudet; mindre så på andra delar... Två fyllda kassar senare rullar bilen västerut.

Eftermiddagen inleds ståndsmässigt med påskchokladtårta, kaffe och punsch. Det är något med den där gamla gården som lockar fram grosshandlaren inom en...! Vi fortsätter med champagne, prosciutto crudo, små snittar med kalixlöjrom och färska ostron som dukas fram medan Vinmannen spelar schack mot sonen (1-1 i matcher!) . Ostronen är friska och fina och den färska löjrommen riktigt, riktigt smakrik och med god konsistens. Oväntat bra, ICA!

Champagnen är en favorit; Henriot 2002. Den har inte nått 1996:ans fantastiska djup och smakrikedom utan är fortfarande ung och att den serveras för kallt får den att kännas lite snipig och kort. I mitt tycke blev den bättre med högre temperatur, men framför allt kommer den att bli ännu bättre med några år till under korken. Vinmannen är inte övertygad, men medger att det är välgjort och att champagne inte är hans starkaste område. Och det är klart, om man är bortskämd med mogen Dom Perignon och Krug så imponerar kanske inte Frantzén/Lindebergs huschampagne sådär omedelbart...!

Så är det dags för Vinmannens blindbock med undertecknad. Tre röda viner, tre medhavda Orrefors Differenceglas, ett okänt tema. Hur kul som helst! Vinmannens vinkällare är ju visserligen traditionstyngd med mycket franskt, men också med mer udda nummer än de flesta av oss kommer i närheten av under en livstid. Tysk pinot noir på från 1993 på dubbelmagnum, till exempel.

Något sådant är det inte i glasen i kväll, tack och lov. Glas 1 upplevs som mest moget i färgen, lite ljusare och med läderartad kulör i kanten. Min omedelbara känsla är "italiensk" i doften: sura körsbär, varm jordighet och efterhand en alltmer framträdande örtighet. Senare - efteratt jag avtvingats en gissning -  kommer en köttighet fram som kanske kunde lett tankarna mer rätt från början... Smaken är lite sluten, medelfyllig, inte särskilt fruktig i min mun och mest framträdande örtighet. Gott, men det som sticker ut i trion. Gissning: merlotbaserad italienare?

Nähä. Leroy Côtes de Beaune Village 1996. Inte många siffror rätt, men under inledningen av kvällen också ganska långt från de pinoter jag smakat.

Glas 2 känns yngre färgmässigt och har en näsa som känns väldigt bordeauxlik. Munnen är full av kaffe, ceder och korint och en skön sammetssträv känsla. Inte cabernetdominerat. Högra stranden? Men inte är det väl St Emilion? Gissning: Pomerol 1994, inte toppkvalitet. Kanske Chateau Plince?

Nähä...? Fetzer Private Collection Petite Sirah 1996. Ni anar vad jag menar med obskyriteter i Vinmannens källare? Hur många hade tagit det här blint?!

Glas 3 känns också som bekant territorium. Doften är plommonfruktig men också mer ljusa frukter. Med luft blir tanninerna mer och mer märkbara men de är också av de finkornigare slaget. När Vinmannen ber mig peka ut det dyraste vinet (blint) är jag tämligen säker på att det är just glas 3: eftersmakens längd talar sitt tydliga språk; en eftersmak som jag noterar en viss mintighet i...? Om jag nu gissade på Pomerol i förra glaset så får jag väl säga St Emilion här...? Riktig gott hursomhelst!

 Nähä!? Chateau La Conseillante 1996 - en av de bättre Pomerolerna och andra gången jag fått förmånen att smaka på det! Tack så mycket - storartat! Hustruns och min favorit.

Den grillade och sedan långsamt ugnsbakade entrecôten gör tämligen väntat ett utmärkt jobb - tillsammans med hemslagen bea och klyftpotatis - med att hjälpa oss att sänka nivån i buteljerna. La Conseillante är den som tar slut först - också det ett betyg. Fetzern var också en positiv överraskning medan bourgognen inte övertygade mig den här kvällen.

Till desserten - Gino är lätt att göra i enkelt stugkök och blir rimligt vinvänligt - kommer ett dessertvin fram. Riesling! Doften är omisskännlig med en lätt petroleumanstrykning. Sött men balanserat; tropisk frukt och bra längd. Men är det tyskt eller franskt? Jag hittar inte riktigt hem någonstans... Sydafrika! avslöjar Vinmannen och jag drar genast till med Paul Cluver.

Paul Cluver 2010 Riesling Noble Late Harvest är ett kärt återseende. Jag bloggade årgång 2003 ett par gånger i tidernas begynnelse (dvs mars/april 2006) - varför glömmer man bort viner som överraskat så positivt både då och nu?! Det här ska beställas!
Vid midnatt tackar Vinmannen för sig och tar sig via taxi från urskogen till den relativa civilisationen i Ockelbo där en nattbuss faktiskt går mot Gävle. Otroligt, det med.

Stort tack för en lysande trevlig påskdagskväll och goda viner - välkommen tillbaka i sommar. Kanske kan vi locka ned Järvsömannen till en sittning på verandan...?

2009 riesling brand grand cru cave de turchkheim

"Inte Cave de Turckheim. Det är ju ett kooperativ!!" Vinmannen är möjligen en smula dogmatisk i sitt synsätt; nog finns det kooperativ som levererar drickbara viner. Och när SB i Gottsunda överraskar med att ha något som överhuvudtaget avviker från det basala känns det som att man vill göra ett stödköp. Samma butik har ju för övrigt gjort sig känt som amaronens utpost nummer ett; av 10 röda viner över 100 kr är 8 amarone...

Doften är fruktig med gråpäron och lite melon, men också mineralig och med lite oljighet. I munnen känns det lite visköst; inte helt torrt vad än SB:s smakklockor säger. Just den där fetman är jag inte riktigt överrens med. Det är inte petroleumoljighet utan mer bara .. kladd? Smaken är ganska fin; mer mineralig än doften antyder. Men viskositeten och det jag uppfattar som en sötma känns besvärande. Eller är det bara att syran borde ha varit högre? Alkoholen anges till hela 14,5% - vilken roll spelar det? Lite kladdigt är det övergripande inrycket. Och för mig inte särskilt rieslingtypiskt. Serverad blint hade jag nog lika gärna gissat på en Pinot Gris - och det säger väl en del. Men, det är ju bara ett kooperativ...

restaurang la fleur med it-mannen

För ett par 40+ familjefäder är en spontan middag på stan lika välkommet som ovanligt. Plötsligt händer det, och vi befinner oss på La Fleur för ett återbesök. I april 2010 var jag måttligt imponerad men inte direkt negativ. Intrycket är dessvärre detsamma i år.

Inledningen är servicemässigt lite trevande. Många sällskap anländer mer eller mindre samtidigt och vi får vänta på att bestäla in ett glas champagne. På La Fleur har man frångått glasvarianten för praktisk småflaska om 20 cl - lagom för två... Lite flygplansvarning. Och Castellane är fortfarande ingen höjdare som husbubbel.

Att vi hamnat på La Fleur är huvudsakligen på grund av menyn. Den ser bitvis riktigt tilltalande ut och andas ambition. Fläsket är från Domta, lammet från Välnäs gård och tryffeln från Gotland. Vi låter därför köket ge oss sitt best effort och tar femrättersmenyn. Dock byter vi renen mot Tournedos Rossini. Servisen varnar oss artigt att då blir det en fullstor portion och inte den något mindre, anpassade för en flerrätterssittning, och att det blir 50 kr dyrare. Vi avskräcks inte, och glatt lägger hon till att de har serveringstillstånd till kl 01.00 så vi är välkomna att hålla på till dess! En artig, glad och uppmärksam service kännetecknar sedan resten av kvällen.

Första rätten, skaldjurssoppa med smak av krondill, sauterad purjolök och egenrökt röding, är dessvärre ingen lysande start. Den rökta smaken i fisken är alldeles för dominant och slår ut skaldjusstonerna i den annars tämligen koncentrerade soppan. Krämigheten hade mått bra av ett sting av något; chili, cayenne - eller kanske lite syra? Nu blev det mest en fet, kompakt smakmatta. Vitt vin på glas var inte så lätt. Jag hade helst sett ett vin med friskhet, mineralitet och syra men vi stannade för en pinot gris réserve från Gustav Lorentz, Alsace. Mnja. Lite kladdigt.

Vi fortsatte med anklever och Nederburg Noble Late Harvest. Bättre, men anklevern i sig så mild att den blev nästan menlös. Den behövde en nypa salt för att vakna till liv. När vi påpekade det fick vi en artig och informativ förklaring av tillverkningsproceduren, och en försäkran om att framföra synpunkterna till kocken. Detta sagt på ett så trevligt sätt att det faktiskt gick att tro på servitören när han försäkrade att "...de blir bara glada av att få synpunkter!".

Varmrättens Tournedos Rossini var riktigt god, och perfekt stekt rare. Bra tillbehör också, och i mitt tycke ett snäpp upp från Stationens version. Plus för naturlig anklever och inte paté... En habil köttpresentation ska inte underskattas.

Till detta landade vi efter viss debatt i en ... zinfandel. Ravenswood Lodi Zinfandel serverades i mitt tycke alldeles för varmt - vad är det med restauranger med ambition som serverar sina viner rumstempererade!? Väldigt få viner - och inga 100-kronorszinfandel! - mår bra av att serveras vid +23 grader... En ishink ordnades dock snabbt och fick vinet att tona ned den värsta vanilj-/björnbärssyltigheten och hitta lite balans. Inte mitt förstahandsval, men vinlistan är tunn i mellanregistret. Tolv röda viner under 400 kr, fyra i skiktet 400-700 kr och tre över 700 kr. Här finns utrymme att fördela om från billigare tjut till fler kvalitetsviner.

Middagen fortsatte med ostar (snyggt presenterade och goda!) och saffranspannacotta med blåbärsglass (god men utan wow-faktor).

Kvällens största wow kom i stället när vi ville ha cognac och det visade sig finnas Delamain Pale & Dry på menyn. Trevligt. Men då säger servitrisen: "Jag har en till, dyrare, Delamain som inte finns på listan..." Jag väntar mig en Vesper, men döm om min glädje och förvåning när en Réserve de la Familie kommer fram! Till i sammanhanget humana 75 kr/cl blev de avslutande 3 centilitrarna kvällens stora höjdpunkt.

La Fleur är en restaurang med ambitioner - det är tydligt. Lika tydligt är att man inte när riktigt ända fram i alla delar. Det spretar. Som bäst är man bra men topparna når inte till taket. Och lägstanivån är för låg. Ändå finns många delar där...!

Synd, för det behövs - och finns utrymme för - fler krogar med ambition i stan. Det känns som om La Fleur med ganska små ansträngningar skulle kunna få ihop sin akt och konkurrera om tredje/fjärdeplatsen i stan. Jag hoppas att de siktar ditåt!

1991 quinta do noval vintage port

Intensiv helg, detta. Söndag kväll kom brorsan och fästmö/sambo på besök. Sedan en tid bor de också i Uppsala vilket vi hoppas ska leda till fler otvungna söndagmiddagar som den här...

Fokus på samvaro och inte på mat och vin, alltså. En kvarglömd Rotari får tjänstgöra som mingelbubbel (bra i sig, men med gårdagens champagner i färskt minne framstår den som tämligen andefattig) och till pastan med strimlad lövbiff, rödlök och kantareller en italienare som gör sitt jobb utan att påkalla en bloggnotis.

Till efterrättens äppelpaj med vaniljvisp (där jag gör tvärtom det brukliga och serverar köpt äppelpaj och hemgjord vaniljvisp i stället för tvärtom - gott hursomhelst) får jag tillfälle att plocka fram ett litet större nummer på vinsidan. Brorsans fäbless för mogen vintage port är ju omtalad, och ingen jul utan en 60-talare på bordet har varit devisen. Frågan är vad han skulle tycka om ett så ungt vin som en -91:a?

Året var ett gott portvinsår utan att vara stort. 1994 rankas väl högre av 90-talsårgångarna, och frågan är om inte 1997 också gör det?

Nervös efter lördagens korkfadäser får jag till slut upp buteljen och kan direkt andas ut. Inga avvikande dofter. Tvärtom en ren, frisk portvinsdoft av plommon i madeira, apelsinchoklad och inslag av lakrits. Munkänslan är det inget fel på; lagom viskös, söt utan att bli kladdig och med bra syra och efterbett. Apelsintonerna dominerar på ett lite oväntat sätt; lite som julens nejlikeprydda apelsiner i röda sidenband. Mognaden är relativt långt gången. Blint hade jag nog gissat på en tidig 80-talare.

Gott, och får tummen upp av såväl kräsne brorsan som svägerska och hustru. Skönt att få avsluta helgen med ett gott, moget vin. Jag ska inte säga att jag började tvivla, men självkänslan behövde en framgång!

korkgudens förbannelse

Vissa kvällar är korkguden verkligen inte på din sida. Det här är en sådan kväll. Visserligen var ett par av vinerna något av chansningar, men ändå. Surt.

Hustrun har bjudit sina tre bästa vänner från doktorandtiden för att fira nya jobb m.m. och jag har lovat att stå för mat- och vinhanteringen. Det är ju kul! Enda nackdelen är att möjligheten till mer precisa doft- och smaknoteringar begränsas av att man har för mycket att stå i i köket för att hänga med.

Till blandat småplock och snittar (hemgjord ankleverterrin rullade i rostade hasselnötter, kungskrabba med tryffelmajonnäs och lättrimmad tonfisktartar med chili-/avocadokräm) serverades bästa bubblet just nu; Henriot 2002 är ett klart kvalitetssteg upp från NV-cuvéer och ändå en prismässig stor skillnad till mer namnkunniga systrar som till exempel Bollinger GA.



Fantastiskt god, gula äpplen och nöt/mandel dominerade. Till förrätten, ankrillette på rostat surdegsbröd och hemsyltade kantareller räckte inte Henriotbuteljen, och en halvflaska Billecart-Salmon 2000 fick rycka ut ör påfyllning i glasen.

Lite anonym efter Henriot, med mer citruston. Gott, men inte outstanding på något sätt i kväll. Så långt allt väl, men här började bekymren...

Till torskrygg med risotto på ostronskivling bunden med rostad oxmärg ville in Chateau La Louvière 1996 alls vara med. Oxiderat. Jag har en viss fördragsamhet med oxidativa drag i gamla, vita viner, men det här var för mycket. Hustrun rynkade på näsan och gjorde tummen ner. Vinbyte.

In från avbytarbänken kom en bekanting och betydligt yngre förmåga. Chateau Larrivet Haut-Brion 2007 levererade som vanligt bra kvalitet med sauvignon blanc-karaktären hållen lagom i schack av en balanserad dos fat. En klapp på axeln till mig själv för att jag tog hem en låda!

Över till rött: valet till det confiterade anklåret med ankleversås, potatis-/jordärtskockskroketter och ölkokta pärllökar (en orgie i brunt!) stod mellan yngre bourgogne eller mogen bordeaux. Varför inte båda?

En Pommard 1er cru Grands Epenots 2007 från Jadot var ung och fruktintensiv med jordgubbar, mosade hallon och kryddiga toner. Friskt och gott, men borde fått några år till.

Det kunde man dessvärre inte säga om den här gentlemannen. Chateau Batailley är ett favoritslott, och även om 33 år är mycket för ett vin från ett halvdant år så hoppas jag att det skall vara ett trevligt exempel på ett vin i utförsbacken. Många 70-talsviner har överraskat positivt på mig. Dessvärre skvallrade doften direkt om våta yllevantar och annat otäckt. Korkdefekt.

Efter maten erbjuder jag lite ostar innan vi går över på desserten, och - om intresse finns - ett nytt vin för att fylla på med. Flickorna/kvinnorna/tjejerna (vad använder man för term här om några femaler i 40-årsåldern?) är inte nödbedda, och idén om mogen bordeaux har fått fäste i mitt huvud. Varför inte en las-cases 1978? Flaskan som provades i somras antydde att den inte skulle vinna på vidare lagring, så...

Nähä. Tvärkorkat här också. Damn!

Men den här då? En Pagodes de Cos 1995 borde nått viss mognad och den kan väl ändå inte...

Den klarar sig lite bättre än sina bordeauxkollegor, och hinner i alla fall fram till bordet och ned i glasen. Men ju mer jag doftar och ju mer luft det får - där kom den förrädiska TCA-doften stickande igen. Och frukten är alldeles för kort. En smygkork, men en tydlig en.

Jag ger upp och serverar efterrätt: ingefärskokta päron med hemgjord vaniljvisp och kaksmulor. Sött och gott!

Avslutningsvinet hade i alla fall den goda smaken att leverera på topp. En Heimbourg VT 2002 från Zind Humbrecht var simmigt söt men med syra nog att hitta balansen och stå upp på ett utmärkt sätt mot desserten. Honung, gula plommon, exotisk frukt... Mums!

Som helhet en lyckad middag ändå, även om den här sortens cellar thinning är trist att uppleva. Nå, nu hoppas jag att korkguden ler hult mot mig året ut. Det har jag förtjänat!

2005 cancamps pedradura

Ett så kallat "tack-för-kaffet"-inlägg... Det här vinet kommer från Vinmannen och säljer bra till restauranger för stunden, om jag förstått det rätt. Och vem är jag att säga nej till ett varuprov?

Det tar lite googlande innan jag hittar information på nätet. Can Camps är en vingård och producenten är Can Ràfols dels Caus. Gården är planterad med Marselan, som uppges vara en blandning av Cabernet Sauvignon och Grenache. Utöver Marselan (85%) ingår också Petit Verdot (15%).

Och vinet då? Jo, det här är ett riktigt bra vardagstjut i den högre skolan. Det är fylligt, nästan visköst; bra tanniner och syra men inte maffigt. Fruktigt med tydliga plommon/cassis-vibbar. Eftersmaken är lång och innehåller en del mognadstoner - vinet är ju bevars från 2005... Stabilt, på det hela taget!

Att jag lite vanvördigt kallar det vardagstjut är nog mer som tänkt användningsområde än som kvalitetsstämpel. Det saknar en del elegans och finess för att ställas på bordet till finmiddagen, men som fredagsvin till kvalitetspizzan torde det vara svårslaget. Lite italiensk känsla över syrorna, men frukten och munkänslan är större. Hustrun gillar hårt.

Jag har ingen aning om vad Vinmannen tar av restaurangerna, men på SB skulle jag leta i segmentet 130-150 kr....

2000 bosquet des papes

Vi fortsätter på temat "mogna viner från SB" med att prova årgång 2000 av Bosquet des Papes. Lite spännande med samma vin från två år - 2000 och 2009 - samtidigt listade och tillgängliga på hyllan bredvid varandra, med marginell prisskillnad. Inbjuder till minivertikal!

Vi nöjer oss dock med det äldre vinet i kväll. Och är väl inte sådär överförtjusta, egentligen. Åtminstone inte inledningsvis. Det är inget fel på vinet, men det känns återhållet, lite anonymt och färglöst. Doften är fin - mognadskomplexitet, lite svamp, jordighet, söta torkade fikona och vilda hallon. Men smaken lever inledningsvis inte alls upp till doftspektrat. Slankt, friskt, syrligt men tämligen menlöst. Hustrun dömer: "Jag tyckte bättre om vinet vi drack igår."

Jag karafferar vinet en bit in i middagen och med ett efterglas framför datorn såhär 1,5 timme senare har det utvecklats positivt. Mer av doftens sköna komplexitet återfinns i smaken, kanske mest framträdande hallon och lite mörka frukter, fikon(kärnor) och kanske lite buljong. Längden är bra och eftersmaken kanske den största positiva faktorn med vinet.

Men som helhet... nja. Jag hade nog förväntat mig lite mer ändå. Min dom sammanfaller med hustruns.

PS Samtidigt i Zürich... Vinmannen refererar från en middag där Latour -61 ställs mot Pétrus -61 till andra förrätten. #perspektiv

1996 chateau maucaillou

Det har gnällts rätt många gånger i den här spalten om bristen på mogen bordeaux i rimlig prisklass på det statliga monopolet. Så när det för en gångs skull dyker upp ett vin som matchar beskrivningen hyfsat går det ju inte att sitta still. Det är bara att handla in och prova.

Efter en niodagars beredskapsperiod som spänt över två helger kändes det verkligen som dags att unna sig ett gott vin, trots att det bara var tisdag. Och lite god mat. Ankbröst med karljohansvamprisotto och en tranbärs-/körsbärskaramell blev en utmärkt tisdagsmiddag. Och så mogen bordeaux på det.

Doften skvallrar tydligt om långt gången mognad. Läder och tobak samsas med torkade röda bär, en hint av ceder och lite kryddighet. Jag tycker att doften är förvänansvärt ren och inte så stallig men visst finns det lite stråk av skön hästsvett i bakgrunden.

Munkänslan är mjuk och behaglig, med mer syra än strävhet även om det stramar upp lite lätt på slutet. Smakmässigt finns det fortfarande lite cassisdrag men de är på väg att torka ut till röda vinbär. Läder, tobak, ceder och kryddiga toner samsas på ett skönt sätt. Det är inte särskilt kraftfullt, utan mer ett stiligt, värdigt åldrat vin med viss grace och elegans. Eftersmaken är faktiskt hyfsat långt.

Jag är - vilket torde framgå - positivt överraskad av det här. Vilket känns märkligt på ett sätt; det är ändå ett 300kr-vin vi pratar om... Det är nog mest förvåningen över att överhuvudtaget hitta en drickmogen bordeaux på SB av god kvalitet ståendes på en hylla på Gränby Centrum. Hustrun är positiv och gillar vinets "mildare" egenskaper; till mat funkar det klockrent. Bra grejer!