barntillåtet

Det har varit ovanligt tätt på beredskapspassen en tid. Vi går i omställningens tider, då äldre förmågor lämnar och nyare ska tillträda. Dessvärre med viss lucka emellan, så kvarvarande får ta en del extraveckor. Nå, från och med nästa vecka börjar förstärkningarna anlända.

Tillsvidare får fredagsmyset ackompanjeras av något så ovanligt som ett alkoholfritt vin som faktiskt har viss likhet kvar med riktigt vin. Loxton Cabernet Sauvignon har till och med en del druvtypisk karaktär av cassis, framför allt i doften. Kroppen är lätt till medelfyllig men i alla fall inte blaskig. Den vinösa karaktären är mer nedtonad i smaken och ren druvjuice framträder tydligare. Någon vidare strävhet och struktur finns ju inte alls, däremot en lätt syra på slutet som är tilltalande.

Tja, sånt här sysslar jag med medan ni andra kalasar på era Leflaive Clavoillon -83, Pape Clement -66 vs Ducru-Beaucaillou -66 och Le Montrachet -69:or och allt jag får glada SMS-hälsningar om... Men ja' ä' int' bitter. Näråsåatt... såäre.

2005 chateau talbot (hlf)

Jag gillar halvflaskor. När man en tisdagkväll känner för ett vin med kvalitet men är fullt nöjd med en lite mindre mängd så kommer halvflaskorna till sin rätt. De har också den ibland önskade sidoeffekten av att låta vinet mogna snabbare än på helbutelj.

Årgång 2005 var när den kom ut på marknaden den tredje "vintage of the century" under 2000-talet, och den som till slut skickade 1cru-viner till det ouppnåeligas prisnivå för de flesta av oss. Vilken annan produkt kan prishöja 4-500% från ett år till annat och ändå göra bra business!? Galet...

Robert Parker twittrade för ett par dagar sedan att 2009 var hans bästa årgång någonsin. Kanske innebär det att 2005 så småningom faktiskt kommer att framstå som good value. Den som lever får se.

Jag hör till dem som beställde hem en del primörer via SB, bland annat några halvpavor Chateau Talbot. En öppnad flaska hösten 2009 var en total besvikelse; alldeles för ung och sötfruktig och primär. Odrickbar, kallade jag den då lite elakt.

Idag är det annat ljud i skällan. Brådmognaden har lagt sig till förmån för en mörk, kryddig fruktighet (plommon, cassis); bra inslag av ceder ; fin, balanserad smak med bra struktur och längd; viss strävhet. Ett höggradigt kompetent vin som också hustrun gillar skarpt. Inga smörkolatendenser eller överdriven fathantering.

Min invändning är att det känns opersonligt och svårplacerat, vilket kanske snarare är en invändning mot mina egna preferenser än mot vinet i sig....

Fäviken Magasinet - restaurang i högsta värdsklass

Det är bara att kapitulera. Fäviken Magasinet har flyttat det möjligas gräns för mig. Jag kan bara jämföra med första gången jag provade Chateau Latour; det finns helt enkelt ett före och ett efter. Ett paradigmskifte, om man vill.

Det är möjligt att det inte är det bästa restaurangbesöket någonsin. Men det hör definitivt till topp fem, troligen topp tre. Och som ögonöppnare – oöverträffat; en helt ny bredd och spelplan. Och då har jag i alla fall ätit på Noma; låt vara i dess absoluta ungdom men i alla fall.

Fäviken Magasinets kompromisslöst genomförda koncept, med sådan extrem tilltro till råvaror av absolut oöverträffbar kvalitet, är inget annat än magi. Punkt.

Det börjar redan vid ankomst. Jag är lite sen på grund av en taxichaufför med dålig lokalkännedom, men kocken själv, Magnus Nilsson, med stab hälsar glatt välkommen innanför dörren. Jag visas till en plats i entrésalen på bottenplanet, får ett glas champagne och snart börjar ammisparaden. Min schweiziske bordsgranne och jag hinner byta några ord mellan tuggorna, och imponeras och förundras om vartannat.

Champagnen, Beau Regard (BdB) från Bereche & Fils utmärks främst av fin friskhet och syra med grönäpplighet och citrus. Bra, men inte outstanding på något sätt.

Första munsbiten som kommer på bordet är en ljummen färskost på opastöriserad komjölk smaksatt med lavendel. Sublim, i sin enkelhet. Mild och god!

Sedan en riktig höjdare; forellrom i bägare av torkat grisblod. Järnet från blodet och sältan från rommen visar sig gå fantastiskt väl ihop. En lysande kombination, också texturmässigt!

Efter det serveras något ytterst märkligt. Magnus presenterar rätterna på engelska och jag fångar inte riktigt upp vad han säger. Det ser ut som … lav? Det är lav, två sorter, friterade och beströdda med olika pulver varav det ena är riven, torkad forellrom. Galet, men gott!

Sista ammisen är hemgjord korv på gris, där Magnus berättelse om hur de går husesyn i byarna för att hitta en riktigt gammal sugga att mala till korvsmet är minst lika underhållande som korven i sig. Fett och gott, men inte lika uppseendeväckande som ett par av de andra.

Så är det dags att gå en trappa upp. Min schweiziske bundsförvant och jag får varsitt bord bredvid varandra, blickandes ut i rummet. Två andra sällskap med fyra personer i varje tar plats. Totalt är vi tio gäster den här kvällen. Tolv platser är max. Sett till antal platser måste det vara en av de allra minsta toppklassrestaurangerna i landet.

Första glaset fylls med Fävikens eget mjöd. Det görs dock med både malt och humle, och är snarast ett mellanting mellan öl och mjöd. Som tämligen erfaren mjödkonsument är jag inte helt imponerad. Det är friskt, helt torrt och med nyanserad honoungston i eftersmaken och inte oävet alls, men jag föredrar min mjöd betydligt mer åt honungsvinshållet

Till detta serveras dock den i särklass, överhuvudtaget någonsin bästa pilgrimsmussla som världen har smakat! Det här är så överjordiskt gott att klockorna stannar… På en bädd av mossa, och med ett glödande kol lagt på enekvistar som gav en svag rökstrimma ifrån sig, vilade ett vackert musselskal. När jag gläntade på locket avslöjades den största mussla jag sett; en muskel så stor att jag trodde att de inte kom i den storleken!

Den simmade i en klar, svagt rosa-orange vätska. Magnus förklarade hur man först grillat musslan tills den öppnat sig, därefter plockat ur det man inte äter, passerat, silat och kokat en sky på det hela. Musslan skulle ätas med fingrarna och skyn drickas ur skalet.

Och det var himmelskt! Musslan hade sådan spänst och fräschör, mild men tydlig i smaken. Och skysåsen… Sådan koncentration och ändå balans. Packat med skaldjurssmak. De fyra, rejäla tuggor som musslan räckte till är bland det godaste jag upplevt, och omdefinierade konceptet fullständigt. Jag tror jag måste sluta äta de här molluskerna efter detta; allt hädanefter kommer att bli besvikelser…! Magiskt!

Nytt glas, och nu vin. En generisk chablis 2010 från Alice & Olivier de Moor var oväntat mjuk, lite återhållen nästan, men otroligt väl sammansatt med mineralitet och citrus.

 

Skaldjurstemat fortsätter; en havskräfta lobster-size penslad med en jäst jos, någonstans mellan soya och vinäger, typ. Konsistensen är återigen magiskt bra. Spänst, tuggmotstånd och mjukhet i ett. Sälta och en nästan rotfruktsliknande sötma.

En lätt honungsborstad torsk snabbt pågrillad serverades med en smörkokad morot och en sås på gröna enbär. Efter de första höjdarna nådde den här rätten inte riktigt upp till samma nivå. Torsken var – förstås! – perfekt tillagad, men enbärssåsen lite för skarp och tar över lite för mycket av showen. God i sig, dock.

En vinägermarinerad öring serverades rå med morotsgryn och sås på rostat havregryn. Ja, ni hör ju… Det var ju bara att sitta med ett lyckligt flin och försöka ta in alla intryck. Det här var milt, balanserat, brödigt och syrligt på en gång. Kombinationen var kanske lite märklig, men fisken i sig fantastisk!

Nytt vin igen: den här gången en fantastisk 2009 Pouilly Fumé i atypisk stil som jag missade att notera producenten på. När Zwampen var där i november var det dock Puzelat-Bonhomme i glaset, och beskrivningen om 600 flaskors produktion och druvor skördade hos en vän stämmer med vad som presenterades oss. Jag gissar att det är samma vin nu.

Vinet kändes runt och rikt för en pouilly-fumé, med en doft som snarast drogs mot mycket mogen champagne med toner av oxiderade äpplen och champinjon. Smaken var nästan kådalik utan att någon som helst retsinavarning, mer oxiderade äpplen och en honungston i eftersmaken.

Första rätten till det här vinet var linfröchips med en sjöborremajonnäs. Åter har jag noterat ”magi!” i blocket. Konsistens – sötma – sälta… perfektion!

Sedan kom rödbetor på bordet, bakade i glöd och serverade med mjödgrädde och torkad, saltad torskrom. Mycket gott när man hittat balansen mellan det brända ytterhöljet och det mjukbakade inre. Återigen en balans och smakrikhet i samma rätt.

Så en helt igenom vegetarisk rätt, och utan tvivel den bästa jag ätit i den kategorin. Gröt med ångad lök, jästa morötter och grönkålssås låter kanske inte så upphetsande, men jädrar i min låda – otroligt gott igen! Mild grötbas, pepprig sås och söta lökar… Gröten var gjord på olika gryn och frön från trakten – oklart vilka.

Så var det dags för rött: 2007 Volnay från Comte Armand hade en blommig doft av av rosor och nypon (nästan barololik!) men också med röda, färska bär (jordgubb/hallon). Smaken var frisk, dominerades av röda bär och kryddiga toner. Bra syra.

Sen var det showtime! Den stora "huggkubben" i mitten av rummet var inte bara en kuliss utan fick tjänstgöra som stöd när Magnus plockade fram bågfilen och sågade sig igenom ett märgben, som sedan gröptes ur och blandades med något i en skål.

På tallrikarna hamnade sedan blandningen av grillad oxmärg och rått, tärnat kohjärta tillsammans med strimmor av riven kålrot (?).

Magnus instruerade hur man skulle bygga en smörgås av rostat surdegsbröd med röran på topp och salta med det egna örtsaltet. Återigen… magi! Det var löjligt, omöjligt gott! En gränsflyttare! Fetma med friskhet - och så det fantastiska brödet...

Nästa varmrätt en 8 månaders tuppkyckling med bland annat yoghurtkokt lök, rönnbär och en tunn kålrotsskiva.

Kanske den mest kompletta rätten; bra strukturer, matig även om jag tyckte att rönnbären kanske blev lite väl syrliga i sammanhanget. Jag föredrar att låta vinet tillföra syrligheten...

Och jo, visst var det tuppkammen som låg där... Med en närmast bläckfiskliknande konsistens var det ett spännande inslag - och gott!

Dags att varva ned. Först kommer minnen från Magnus barndom:

Vildhallonsorbet på ena skeden, vattlingon med lite socker och en klick grädde på den andra... Mums!

En riesling spätleese 2007 med drag av både petroleum och tropisk frukt i doften, bra längd och koncentration och balanserad sötma utgjorde perfekt ackompanjemang till avslutningen. Ljummen hallonsylt med vispat ankägg och syrlig mjölksorbet var barnsligt gott och befriande enkelt!

Svenskt kokkaffe och hemgjord ankäggslikör avslutade kvällen. Magnus gick runt och pratade med gästerna efteråt och bad om feedback - bara det ett otroligt sympatiskt drag. Jag framhöll att allt med skaldjur varit fantastiskt, och han påminde om det faktum att de med sin närhet till norska kusten kan få färska skaldjur mycket lättare än mången Stockholmskrog.

Råvarorna, den perfekta tillagningen, balansen mellan avancerade tekniker och enkelhet... nyfikenheten! Med risk för att bli melodramatisk: Jag har ätit skogen! Jag har druckit havet!

Det var en oerhört nöjd konjär som fånigt flinande gick ut till den väntande taxin i den smällkalla jämtländska vinternatten för en färd över Åreskutan och tillbaka till hotellet. Min värld är inte längre densamma...

Brugnon Brut Sélection och Seghesio Rockpile hos IT-mannen

En söndagkväll hos IT-mannen och Strålskyddsexperten - alltid lika trevligt! Vi tog med champagnen - de stod för resten. Hustruns nya jobb skålades för i julklappschampagne från äldste bror, inköpt i Danmark.

M Brugnon Brut Sélection kommer från en relativt liten (70000 bt) familjefirma och görs på 65% CH, 35% PN. Juhlin är direkt avfärdande i sitt omdöme om huset (tydliga vildjästtoner... allt annat än perfekt vinifikation ... undvik!), men Juul's är lyriska i sitt. Sånt är alltid spännande!

Vi lutar helt klart mer åt Juul's i detta fall. Ett mycket gott, tydligt äppletonat, syrligt men balanserat vin som verkligen inbjöd till att fylla på glaset igen. Perfekt aperitifchampagne! Vem tar upp en import till Sverige?

Till den utmärkta grytan kommer - naturligtvis - en Zinfandel på bordet. Det måste man ändå ge IT-mannen - han är tämligen envis i sina försök att locka mig över till den andra sidan! Och när han försöker med de här metoderna får han gärna fortsätta...

Seghesios Sonoma Zinfandel är husets bättre grillvin hos IT-mannen och det är ett klart drickbart alternativ; ett tydligt steg upp från enklare zinfandel med alltför mycket sylttoner. Här höjs ribban ett snäpp till. Vingårdsbetecknad Zinfandel från Seghesio hos IT-mannen har förekommit förr, men det var inte den här... Kan det varit Cortina den gången?

Ikväll är det i alla fall 2009 Seghesio Rockpile Zinfandel som skvalpar i karaffen. Det är naturligtvis extra allt och öppna spjäll på frukt, fat, vanilj och alkohol. Mörka bär och frukter en masse, men det undviker att falla ned i syltighetens ljumma träsk. Hur SB beskriver den som "nyanserad" övergår mitt förstånd - det ordet är i min bok reserverat för mer finlemmade skapelser. Däremot kraftfull, packad, mättad...

Det här blir aldrig min kopp té fullt ut, men i sin stil är det här ett bra exempel och fortfarande alltså drickbart till mat. Jag vet inte vilken serveringstemperatur det hade, men jag misstänker kraftigt att det inte var alltför varmt. Skillnaden kan vara stor på +18 och +23 på den här sortens viner...


EDIT: Jag har fått lite mer information om Brugnon. Det verkar som de båda bröderna Alain och Philippe tog över firman tillsammans och sedan delade upp verksamheten mellan sig - men båda har samma adress. Juhlin har bedömt odlaren Alain Brugnons viner och inte M. Brugnon som görs av Philippe. Glasklart?

2005 Dauvissat Chablis Grand Cru Les Preuses på Hambergs

Hustrun har fått nytt jobb, och fredagen var den sista på hennes gamla arbetsplats. Vad passar bättre än att fira med en middag på stan? Hambergs besökte vi för ett knappt år sedan, men här blir vi sällan besvikna och återvänder gärna.

Deutz är fortfarande huschampagnen, och serveras i riktigt bra glas med ganska bred midja och smal öppning. Detaljer som andas kvalitet uppskattas - alltför många restauranger slarvar med just champagneglasen har jag en känsla av...

Vi får fundera lite innan vi kan enas. Hustrun är först inne på en rödvinsvänligare fiskrätt, men jag vill ha skaldjursfat... Hon kan dock tänka sig havsabborre med provansalska grönsaker i stället, och därmed är spelfältet tämligen öppet.





En chablis av god kvalitet och med viss mognad borde väl fungera? Caves Jean et Sebastien Dauvissat verkar inte ha hittat till internet, och informationen jag googlar fram i så här i efterhand är lite sparsmakad. De äger dock mark i flera premier cru-lägen och så 0,75 ha i grand cru-läget Les Preuses.

Enligt sommelieren har 2005 Dauvissat Chablis Grand Cru Les Preuses öppnat sig en hel del det sista halvåret. Det märks inte på den inledande sniffen, som jag uppfattar som ganska hård, lite knuten och metallisk. Lite rostfritt stål, sådär. Leksaksbil, säger hustrun. Det hittar dock snabbt formen, och ur glaset kommer en stor, balanserad doft av olika tropiska frukter (ananas, mango, passionsfrukt) parat med citrus och mineraler. Jag plockar också upp en kryddighet i avslutet och en lätt honungston, vilket för mig brukar betyda att fat har varit med i spelet. Enligt uppgift så lagras hälften av vinet på fat, varav 25% nya.

Vinet har tydlig kropp och långt från de slanka, unga, anemiska citrus-/mineralpaket som lite för ofta dyker upp när det dricks chablis på restaurang. Namnet är gångbart på vinlistor, förstås, och lockar mången krögare att servera enkel, generisk chablis. Hustrun var inledningsvis skeptisk till just chablis den här kvällen - kanske just därför. Det har liksom kommit att förknippas med sin enklaste uttrycksform...

Här är hon i alla fall nöjd; även om hon har svårt att identifiera enskilda smaker håller hon med om att det smakar mycket och långt och gott. För mig är just det - att det är svårt att dissikera vinet - ett tecken på hög kvalitet. Komplext och sammansatt - och det räcker ju ganska långt, eller hur?

 Räcker långt gör också Hambergs skaldjursfat extravagant. Gott - och nyttigt! God var också desserten, men kanske inte fult så nyttig. Chokladbakelse med torkad frukt, nötglass och dulce de leche är naturligtvis som gjort för ett gott dessertvin. Jag gav sommelieriet fria händer, och på bordet kom en överraskning.

Australiensisk shiraz/grenache-tawny med drygt 20 år på fat är precis hur gott som helst! Seppeltsfield Para 1989 uppvisar en slags fruktig tawny-karaktär - inte alls så nötdominerat som den "äkta varan" blir. Inslag av muscovadosocker och torkad frukt. Ett fantastiskt trevligt vin!

Vineriet var helt okänt för mig, men förefaller vara stora på området fortified wine; en gren som ju australiensarna sysselsatt sig med länge. Det är inte utan att man blir nyfiken på deras 100-åriga tawny...

Avslutningsvis kommer två glas blint på bordet, tillsammans med notan. Sommelieren utmanar på lite blindbock...!

Hmmm.... Det ena glaset är ett druvdestillat, och det är inte konjak. Det är mycket gott, men lite råare i sitt anslag än en konjak och jag velar mellan armagnac eller riktigt bra spansk brandy (jo, det finns!). Armagnac visar sig stämma, vilket räddar hedern någotsånär när jag går helt vilse på glas två.

Hustrun är helt tagen av doften. Det doftar... det doftar... ? Den gäckande doften får aldrig någon lösning, men visst finns det en del vanilj? Smaken är svårplacerad och jag uppfattar ett russinliknande inslag i eftersmaken - men det är ju inte grappa?! Att det är fatlagrat under relativt lång tid framstår som tydligt, och det brukar ju göra det svårare att separera olika destillat från varandra. Jag provade för inte så länge sedan ett par fatlagrade tequila som lurade mig... hmm. Min gissning blir tequila i brist på bättre, men det visar sig att man prickat en av mina många och stora blinda fläckar - bourbon! Blanton's Original Single Barrel (för det var väl inte Straight from the Barrel?) var en ögonöppnare med en imponerande doft.

Åter lämnar vi Hambergs mycket nöjda; det känns tryggt med en kvalitetsmedveten fisk- och skaldjursbistro i staden som inte slarvar med detaljer och har en dryckeslista med imponerande bredd och djup. Här har många restaurnger i staden mycket att lära!

2009 olivier leflaive bourgogne cuvée margot

Mest ett livstecken så att ni inte tror att vinflödet helt sinat... Ovanligt mycket beredskap på jobbet har haft negativ inverkan på provande och konsumtion, men några ljuspunkter syns i närtid!

Efter att ha blivit avlöst känns det bra att få öppna något anständigt vin, trots tisdag. Rester av en burk ankrillette med anklever lockade, och fick kombineras med rostat surdegsbröd, ost- och skinkpaj och sallad. Gott i all sin enkelhet!

Olivier Leflaive startade sin negociantverksamhet 1984 och lämnade familjeegendomen Domaine Lefalive tio år senare för att koncentrera sig på den egna verksamheten. Mest vita viner, men även en del rött. Ambitionen med det här är enligt importören att göra en högkvalitativ satsning på en ”enkel appellation”, med bra balans, hygglig längd och rik frukt.

I mitt tycke är det precis vad som levereras. Bourgogner kommer ju dessvärre alltid med en särskild straffskatt, men när man väl accepterat att instegsvinerna ligger 30-40 kr över andra druvor/producenter/regioner så får man ändå säga att det här är ett lyckat exemplar i sin kontext. Bra, ren, fokuserad doft med mosade jordgubbar, kryddor och lite sandelträ. Fruktorienterad smak med bra syra och kvardröjande känsla av syrliga, röda karameller.

Jag dricker för sällan bourgogne i den här kategorin för att kunna ge ett tillförlitligt omdöme på hur det står sig i sin prisklass, men det spelar mindre roll för mig just i kväll. Hustrun gillar det också och det lyckas alltså förena en hygglig komplexitet, en hyfsad syra och en bra längd med drickbarhet och matkompatibilitet. Inte illa!

vinmannens kalas - epic fail men storslagen fest!

Så är det dags för Vinmannens kalas igen! Alltid i mitten av januari och alltid med god mat, glada människor, spännande viner, fantastiska cigarrer... En fest att inte missa, helt enkelt!

Det är således inte utan ett visst mått av förväntan som Direktören och jag kliver på det tåg mot Gävle som Whiskymannen redan sitter på. Båda klagar de på bristande lunchintag. Sån tur då att jag laddat kylväskan med snittar med ankrillette/foie gras och en halva Bollinger...! Resandet ska ske ståndsmässigt!



På plats förses vi med ett glas husets champagne och väntar in lagkamraterna. Pokermannen sveper in strax efter oss, och några lokala vinprofiler ansluter efterhand. Förhandssnacket trampar igång. Blir det någon slamkrypare i år, som den där georgiern sist? Kommer det att vara något annat än bordeauxer? Och hur kommer Pokermannens halvtäppta näsa att påverka honom; lite som att spela med en halvskadad Zlatan...

Vinprovningsrummet är dukat och klart, och andas seriositet. Lätt sammanbitna tar vi plats. Även om det är en lek så vill ingen vika ned sig; prestigen är stor!

Reglerna är enkla: fem blinda viner serveras; vart och ett kan ge 10 poäng.

• 1p för rätt land
• 1p för rätt region/distrikt (i vid bemärkelse)
• 1p för rätt druva (dominerande druva)
• 3p för rätt årgång
• 1p för rätt årgång +/- 5 år
• 3p för för rätt producent/chateau

15p krävs för godkänt, och då väntar en cigarr av god kvalitet till var och en. Vid 14p eller lägre väntar i stället en shot av rälig straffdricka; i år en 50/50-blandning av Fernet Branca och spansk ful-brandy. Tid till förfogande: ca 1 timme. Våra bedömningar noteras på whiteboarden och inte förrän alla fem viner nedtecknats får vi facit.

Vin 1
Vinmannen överrumplar oss redan från starten med ett vitt vin i första glaset. Pokermannen med stöd av Gävlefalangen lotsar raskt in oss på vit bordeaux, ca 10 år gammal. Tydlig sauvignon blanc och en del fat som dock var hyfsat integrerade.

Vår gissning: Frankrike, Bordeaux, Sauvignon Blanc, 1998, 1999 +/- 5år,  Domaine de Chevalier.
Facit: Frankrike, Bordeaux, Sauvignon Blanc, 2001, Smith Haut Lafitte
Kommentar: Typiskt. En i Gävlefalangen hade noterat just detta i sitt papper. Nå; nära nog och 4p bärgade!

Vin 2
Härifrån och framåt är det rött i glasen. Urtypisk, härlig, cabernetdominerad bordeauxdoft med tydlig mognad. Här är jag på mammas gata och är snart övertygad om att vi har en St Julien i glaset. Med uteslutningsmetoden letar vi oss fram till Ducru-Beaucaillou och sjuttiotal, möjligen tidigt åttiotal...

Vår gissning: Frankrike, Bordeaux (St Julien), Cabernet Sauvignon, 1975, 1979 +/- 5år,  Ducru-Beaucaillou.
Facit: Frankrike, Bordeaux (St Julien), Cabernet Sauvignon, 1978, Langoa-Barton
Kommentar: Åjovars. 4p till... så här långt är vi ganska nöjda!

 

Vin 3

Nu blir det svårare. Det här vinet spretar och skickar oss all världens väg. Hög syra, lite tunn i munkänslan men ändå sträv. Växer efterhand. Jag funderar på Italien, andra på allt från Sydafrika till sydfrankrike....

Vår gissning: Frankrike, Cahors, Cot, 1998, 1998+/- 5 år,  Clos la Coutale.
Facit: Frankrike, Bordeaux (St Julien), Cabernet Sauvignon, 1996, Langoa-Barton
Kommentar: Damn! En besvikelse för laget - och på vinet! Borde ha varit bättre... Typiskt Vinmannen att smyga in en vertikal mitt i allt. Ett visst mått av metakunskap smög sig in och påverkade; vinet vi gissade på visste vi fanns hos Vinmannen. Farligt att påverkas av sådant. 2p.

Vin 4
Kära nån! Nu bär det av till mumieland - ett tydligt övermoget vin med karaktär av.... vaddå? Ganska mjukt och lent och fanns det inte en doft av dill därnågonstans. Kan det vara en spanjor, kanske en rioja av inte alltför hög kvalitet? Vi börjar få tidsnöd och hugger en chansning:

Vår gissning: Spanien, Rioja, Tempranillo, 1998, 1997 +/- 5 år, Faustino
Facit: Frankrike, Bordeaux, Cabernet Sauvignon, 1988, Mouton Cadet (imperial)
Kommentar: Fasen! Men allvarligt talat, hur många har koll på var en 23 år gammal 90-kronorsbordeaux lagrad på imperial befinner sig mognadsmässigt? Inte jag... 0p. Extra surt var dock den här gissningen om man ser till det sista vinet:

Vin 5
Mera mumier. Ett mycket annorlunda vin; tydlig mognad, torkade bär, viss syra... inte rönnbärs/vinbärssyrlighet dock. Här smyger sig plötsligt den där metakunskapen in igen. Pokermannen drar sig till minnes att Vinmannen har en Mouton Cadet 1988 (imperial) någonstans (har vi inte alla det!?) - kanske det här skulle kunna vara det? Om inte annat så är det en kaxig gissning! Annars skulle det kunna vara vad som helst från 60-tal och framåt, så vi garderar oss lite.

Vår gissning: Frankrike, Bordeaux, Cabernet Sauvignon, 1988, 1965 +/- 5 år, Mouton Cadet (imperial)
Facit: Tyskland, Pfalz, Pinot Noir, 1993, Weingut Koehler-Ruprecht "Philippi" (dmg)
Kommentar: Nå, men udda tyska pinoter från Pfalz, tidigt 90-tal, på dubbelmagnum... Det provar vi väl lite då och då allesammans, så det borde vi ju klarat, eller? Det är ju bara att tänka på 23-årig Mouton Cadet (imp) så får ni munkänslan...! 0p.

Tja, det var bara att bita i det beska malörtsäpplet och svepa sin shot för att sedan gå ut och möta resten av gästerna och börja fila på bortförklaringarna... Nästa år kommer vi igen!

 Totalsumman landade alltså på blygsamma 10 poäng, och nyckeln var naturligtvis Langoa-Barton 1996... den borde vi skopat hem åtminstone 4 poäng på, och då hade det räckt med ett par lyckade chansningar på slutet.

Resten av kvällen tillbringades i sällskap av löjrom, champagne, cocktails, entrecôte, ostar, portvin... Just portvinet fick jag inte på bild, men lurade upp oss på läktaren igen. Jag var övertygad om att det var en relativt ung vintage port; tätheten, koncentrationen, längden talade entydligt för det. Då den ändå var njutbar gissade jag på en 1994. Det visade sig vara Aeternos egen unfiltered LBV, årgång 2006! Jag vill ha en låda...

En annan blåsning kom vid desserten. En sauternes kommer blint på bordet. Inte jättestor doft och koncentration, men hyfsad sötma och bra smak. Kan inte vara jättegammal? En 90-talare som börjat mogna? Tjena...

En Haut-Barsac 1959 från L & F Granville - hur vital som helst! Låt vara att den bästa provningsförmågan vid det här laget hade sköljts bort av vällustigt intag och dryckesnjutning i stället för -provning, men 40 år fel...? Man går aldrig säker hos Vinmannen!

Kvällen avlöpte som den bara kan göra när tjugotalet vin- och matnördar umgås med ett fantastiskt urval viner, destillat, cigarrer och cocktails. Lämnandes en skog av glas bakom oss tumlade Direktören och jag in på hotellet strax efter fyra på morgonen, synnerligen nöjda med tillvaron!

Tack, Vinmannen!

Chateau Poujeaux är en stabil trotjänare bland oss som uppskattar klassisk bordeaux; gärna med lite stalliga inslag. Jag har nyligen provat 1998 ett par gånger, och tidigare noteringar innefattar 1961, 1995 och 2002. Då många bättre 2005:or är ouppnåeliga prismässigt känns det trevligt att kunna komma över ett favoritvin till rimlig prislapp. Att Vinmannen varit lyrisk minskar inte intresset...

Det här blir första provsmakningen. Och visst känns det igen. Inte så att jag påstår att jag tar det blint nästa gång, men just den klassiska, lätt gödselmättade doften är det inte så många viner som hhåller sig med idag... Till skillnad från 1998 är det här ett högoktanigt, potent vin med kraft, frukt och färg - utan att tappa balansen. Framför allt doften är stor och visar förutom Bruntes spillning även upp frisk fruktighet med tydlig cassis samt en del kryddigt trä/fat. Smakmässigt är det ungt, strävt och välmatat men med markerad syra som dröjer sig kvar länge. Fat och cassis dominerar i detta prematura stadium, och jag väntar mig en spännande utveckling över de närmaste 5-10-15 åren. Helt klart ett vin med potential!

Det är i yngsta laget för mig, men helt drickbart redan nu. Till fet, okomplicerad mat passar det utmärkt. Sommarens grillvin...?

pichon-lalande 1975, quarles harris 1970 m.m.

Traditionsenlig annandagsmiddag med kalkon, många gäster och ett battle mellan bourgogne och bordeaux... Äntligen är beredskapsveckan avslutad och julmusten och lättölen kunde bytas mot lite mer potenta saker!

Först ut, till en fantastisk ankleverterrine med lite ankrillete på rostat surdegsbröd och med syltade kantareller: Henriot Millésimé 2002.

Husets 1996:a har ju under en tid fått tjänstgöra som husets bättre champagne; ett tydligt steg upp från de flesta NV-cuvéer. Jag vet inte om det släppts någon årgångscuvée från Henriot mellan dessa - i så fall har jag missat det - men det känns stabilt att växla från hajpade 1996 till likaledes väl ansedda 2002... Så; hur smakar det?

Jo, det här vinet har en bit kvar upp till sex år äldre storebror, men det känns som om byggstenarna är på plats och att det har en del oförlöst potential. Karaktären domineras av rostad mandel, gula äpplen, honung och ett drag av vita blommor! Mycket gott, och med framtiden för sig, som sagt.

Till kalkonen blir det alltså en showdown mellan Frankrikes två mest pretigetyngda (?) regioner. Någon verklig match blir det dock aldrig. Bourgognen - en Gevrey-Chambertin 1995 från Louis Philibert var alldeles för snipig, syrlig, slank och tunn för att ha något att sätta emot. Visserligen vaknade den till lite mot slutet och visade upp lite animaliska toner, men som helhet en besvikelse.

Pichon-Lalande 1975 har jag provat minst två gånger förut - lite ovanligt med så gamla viner. Det har dock varit positiva upplevelser, och den här flaskan gjorde mig inte alls besviken. Vital, frisk, medelfyllig, naturligtvis uttorkande men fortfarande fullt levande... Otroligt fin smak och munkänsla; sammetslena toner av tobak, läder och även här ett animaliskt inslag. Numret större än konkurrenten i alla avseenden. 1975 är en av de äldre årgångar i bordeaux jag har provat en hel del av nu, och jag har klart övervägande positiva intryck. Otroligt kul!

Desserten blir portionsäppelpaj med kanelmos i filodeg, vaniljglas och Ch de Malle -98 som fortfarande är stabil som husets sauternes. 

Till ostarna skickades portvinskaraffen fram till brorsan som luktade, smakade och nickade gillande...

"Det bör vara en -66:a eller -70:a..." konstaterade han ganska snabbt, efter att ha irrat något i icke deklarerade årgångar. Att det hade ca 40 års mognad var han dock klockren på. Hur han visste? Enkelt:

"Om jag gillar det är det ca 40 år..."

Quarles Harris 1970 var en positiv överaskning. Pris-prestandakvalitetsmätaren slog verkligen i botten på den här budget-porten! Vid öppnandet dominerades doft och smak fullständigt av slatlakrits på ett nästan löjligt sätt, men efter någon timme i karaff hade det lugnat ned sig och kunde serveras riktigt balanserat. Fortfarande med lakritstoner, men nu också med plommon och torkade fikon. Oväntat fruktigt, framför allt; bra längd och balans därtill. Komplexitet och koncentration saknas för riktigt höga betyg, men en bra, mogen vintage port är många gånger bra nog!

God fortsättning!

biztro och dryck

Dags för Direktören och undertecknad att ses över en bit mat; något som sker på ungefär årlig basis. Villa Anna kändes lite för pretentiöst; jag var ganska trött och seg och föredrog därför något snäppet enklare. Stationen och Jay Fu hade dock fullt, och var kan man överhuvudtaget få ett vettigt vin till maten i den här sta'n?

Man blir förbannad.

Och till slut hamnar man på Biztron. Och kvalar direkt in i kategorin "besvärliga gäster".

"Vilken årgång är den här chablisen?"

"Vilket är 'husets bästa vita'?"

"Har ni inte möjligen något vin som inte finns på listan; kanske någon gammal bordeaux eller så....?"

Till slut tar vi varsin cocktail americano (räkor, avocado - minus koriander!) till förrätt och fortsätter med New York Steak (rare). Till den första får vi en sancerre på glas som är trevlig och korrekt, och till den senare en alldeles för varm Tahbilk Eric Purbrick 2002 Shirax. Hur svårt är det här med vin och temperatur? Varför måste vinerna stå framme i den säkert 24 grader varma serveringslokalen...!? En stund i ishink rättar dock till det hela, och vi får ett vin med struktur, fruktighet, viss komplexitet och hyfsad balans i glaset. Inte oävet!

Efter dessert går vi mot stationen, där den nyöppnade vinbaren Dryck (?) huserar. Avechyllan ser inbjudande ut, och jag inleder med en Chateau du Breuil Calvados Chocolate Blend.

Den är mycket god, inte jättekomplex men ändå en trevlig digestif. Huruvida den medföljande chokladen gör så mycket till eller inte låter jag vara osagt, men go'dricka är det allt.

Dessvärre går detsamma inte att säga om den efteföljande Pierre Ferrand 1er cru. Alltför ung i stilen hade den inte mycket som tilltalar ett par cognacsrävar som Direktören och mig. Den känns nästan grappalik med lite russinsötma och snudd på oren i den inledande smaken, men rätar upp sig och ger i eftersmaken en behaglig mandelmassaton. På det hela taget dock en cognac som alltså är alldeles för ung i sitt nuvarande uttryck och som borde ha stannat på fat. Avoid.

Däremot är Dryck ett ställe att återbesöka. Den här staden behöver unga, ambitiösa små ställen med kvalitetsfokus, vilket jag upplever att stället har. Meny och vinlista byts dagligen efter tillgång.

Korkdragaren rekommenderar vid ett tillfälle ett vin på temat "stabila husviner under hundralappen". Tommasi är ju en välrenommerad firma, och ett vin i ripassostil kan vara värt att prova. Fast jag blir inte klok på vad som skiljer appassimenton från deras ripasso, som också fins på SB men för hundringen mer...? Italienarna är hursomhelst i min bok erkänt duktiga på att få till det bra även i de lägre prissegmenten, bara de inte börjar kladda till det för mycket.

Första gången provar jag vinet alldeles för varmt. Få viner mår bra av rumstemperatur; särskilt när den som hemma hos oss ofta ligger upp emot 24 grader (vi 23 börjar hustrun frysa och vid 22 skulle hon sannolikt bära jacka inomhus...). Jag tycker att det blir ganska jolmigt i munnen, men noterar att det har en del syra därbakom.

Dagen efter har jag inte beredskap längre och kan unna mig ett glas. Jag följer glasets temperatur ur kylskåpet, och konstaterar att det redan upp emot 19-20 grader börjar få lite sötaktiga toner som jag inte gillar. Men mellan 16-18 är det fräscht, lättdrucket - men med karaktär och framför allt syra nog att stå emot en del fet mat. Sura körsbär, lakrits, någon rödbärighet, örter... en ganska klassisk italiensk doft- och smakpalett!

Inte helt oävet och en klar kandidat till husets pizzavin, men jag kommer att plocka det ur källaren svalka samtidigt som jag ringer pizzerian - då bör det kunna bli en bra matchning...!

1996 henriot vs 2002 leclerc-briant

Snarare en tweet än ett inlägg... En projektavslutning hos min förre arbetsgivare fick mig att ta fram två flaskor årgångschampagne till min fd projektgrupp. Vinerna är valda med tanken att de har ungefär samma druvsammansättning (50% CH, 50% PN) , men där ålder och en massa andra aspekter får visa hur olika vin kan bli med samma utgångspunkt. Tema: same, same but different...

Leclerc-briant 2002: Tredje gången jag provar (minst); första gången våren 2008 var jag smått lyrisk; betydligt mer tveksam i somras då jag beskrev den som endimensionell med citrus- och honungsaromer. Tyvärr stod sig intrycket den här kvällen; vinet har inte utvecklats bra och det här var sista flaskan. Om det var i en tråkig fas lär jag inte få veta...

Henriot 1996: Vinst varje gång! Bloggad första gången för drygt tre år sedan, och jag är lika entusiastisk varje gång! Gordon Ramsay hade det som husets bubbel på Maze för ett par år sedan också. Nötter och äpplen dominerar, och viss champinjonton hittas nu också men inte störande utan bara läckert spelande i bakgrunden. Två nummer mer komplext än L-B 2002; kvällens oomtvistade bästa vin!