2009 Callejo Tempranillo

En kort post ikväll, i väntan på att uppkopplingarna mot det världsomspännande datanätverket blir som de ska igen... Blogga via iPhone funkar men är lite meckigt.

Kvällens vin förtjänar ett omnämnande, dock. En gåva från Vinmannen och en producent de tidigare fört i sitt sortiment. Det här vinet finns dock inte till salu någonstans just nu. Tempranillo hör inte till stapelvaran hemma. Alltför mycket menlös rioja på 90-talet kan ha satt sina spår... Därför är det kul att bli positivt överraskad av en druva som jag nästan skrivit av.

Callejo är en modern producent. Det är manuell skörd, temperaturkontrollerad jäsning, 10 dagars skalkontakt avslutat med 6 mån i franska barriquer... Vinet blir på så vis svårplacerat, och jag upplever det som om det kunde ha varit tillverkat egentligen varsomhelst. Varken särskilt ursprungs- eller druvtypiskt, om man frågar mig.

Nu måste man ju inte leta vingårdslägen och kommuner varenda gång man poppar en schysst flaska rött till grillen. Bäriga, blåbärstonade drag samsas i doften med tydlig vaniljdrag. Doften är stor och mättad men det finns en fräschör som gör att det inte kantrar. Munkänslan är fyllig och påtagligt sträv. Doftintrycken återfinns i smaken tillsammans med en liten hetta som dröjer sig kvar länge. Ett seriöst vinbygge i den moderna stilen, men långt ifrån någon syltbomb.

Positivt! Gott! Såväl hustru som inte särskilt vinvane svägerskan gör tummen upp. Inte mitt nya House Wine men ett bra vin för tillfället!

(bild kommer...)

1961 rieussec, 1975 cos d'estournel m.m. på krusenbergs herrgård

Krusenbergs herrgård ligger naturskönt i en lummig parkmiljö några kilometer från där Uppsala tätort slutar. Bor man som jag i de södra delarna av stan är det nästan samma avstånd som till centrum. Länge var det Pharmacias egen konferensanläggning, men sedan några år är det i regi av Sjönära möten och öppet för allmänhetens bokningar. Att det inte bara tar emot konferenser utan även reguljära restauranggäster har dock länge varit en för mig väl förborgad hemlighet. Liksom att det här finns en fantastisk vinlista; utan motstycke i Uppsala törs jag hävda.

På Pharmacia fanns tydligen ett stort vinintresse. Man köpte in vin av bra kvalitet och lagrade själva. Vinkällaren har visserligen tunnats ut och en del godsaker omfördelats till andra ställen i koncernen, men en del udda flaskor finns kvar. Eller fanns kvar, kanske jag ska säga... Prisfilosofin är genuint sympatisk. Gissningsvis har inte priserna reviderats nämnvärt på länge, eller hur förklarar man annars att en Cos d'Estournel 1975 listas för 880 kr. Jag tvivlar på att den skulle säljas för det på auktion i Sverige...

När så oväntat en ledig helg dyker upp och hustru och son redan är inbokade på aktiviteter på annat håll drar jag i stora larmklockan - dags för en exkursion! The usual suspects hörsammar snabbt kallelsen, och Vinmannen, Pokermannen, Kocken och Korkdragaren mellanlandar snabbt hos undertecknad och kommer i stämning med ett glas 2002 Leclerc Briant Brut Divine. Etiketten är ful som stryk och vinet lite väl endimensionellt med honung och citrus som mest framträdande noter.

Vi anländer Krusenberg kl 19 och får fina platser i ett hörnrum. En lätt kvällsbris svalkar behagligt genom det öppna fönstret och Mälarens vatten skymtar genom trädkronorna i parken. Stilfullt!

Ammis

Vi hoppar över mer champagne och lyckas efter viss vånda landa i fyra röda viner, serverade i två omgångar. Domaine de Chevalier 1990 får således möta Arrowood 1992, i flight 1. Alla viner dekanterades innan servering.

En ammis i form av ankterrin med syrade grönsaker var nog snyggare än vad den var god, men köket hade en stigande utvecklingskurva under kvällen...!

Griskind

Alla går på den confiterade griskinden till förrätt. Den serveras med kronärtskocka, getost, pinjenötter m.m. och visar sig överraskande vinvänlig. Jag hade själv föredragit att få den serverad lite varmare (i alla fall själva kinden), men vet inte om det var medvetet eller slarv att den var rumstempererad... Helt okej i alla fall.

Vinnare...

Domaine de Chevalier 1990 (1295 kr) har tydlig mognadskant i glaset. Doften är skön, lagom murrig och med tydlig mognad. Läder, blod, järn, mineral är i fokus. Frukten är åt plommonhållet. I munnen är det fräscht och mer fruktigt än doften avslöjar. Bra längd och syra. Gott! (65% CS, Mt 30%, CF 5%)

... och förlorare av flight 1

Arrowood 1992 (880 kr) togs med som utomeuropeiskt referensvin, men det står tidigt klart att det får dyngpisk av Chevalier. Färgen är yngre; mer homogent sammetsröd. Inledningsvis är doften ganska blyg med inslag av grön paprika och mynta. Smaken är mer svartvinbärsfruktig, men vinet upplevs som två snäpp enklare än Chevalier, som har mer längd och komplexitet. Efterhand tar den gröna paprikan över mer och mer och det är ingens favorit runt bordet.

Kvällens huvudmatch står mellan Chateau Branaire (Duluc-Ducru) 1982 och Cos d'Estournel 1975. Jag har druckit förvånansvärt många 75:or av hög klass; Mouton-Rothschild, Pichon-Lalande (x2), Montrose, så förväntningarna finns där.

Dessvärre är fyllhöjden inte den bästa på Branaire. Någonstans mellan top-shoulder och high-shoulder behöver inte innebära problem men en varningsklocka är det.

Suddig bild, men som framgår är ullagen inte den bästa i Branaire...

Det är sista flaskan och vi bestämmer oss för att chansa. Året är ju stort och 30 år är ju 30 år och så vidare...

Chateau Branaire (Duluc-Ducru) 1982 (895 kr) döms direkt ut av Vinmannen som korkdefekt. Övriga runt bordet är inte lika övertygade. Något mysko är det, men det är absolut inget uppenbart fel. Något slags smygkork? Vi resonerar en stund men behåller i alla fall vinet för att följa utvecklingen under kvällen. Det finns ändå en del frukt i såväl doft som smak, något mer tydligt korkade viner ju brukar tappa. Smaken känns mogen, slank och uppfriskande. Kan den verkligen vara trasig? Hur det än är med den saken så är det knappast ett vin i toppform. At this age, expect bottle variation...

Cos d'Estournel 1975 (880 kr) kan boka in förstaplatsen på listan "årets restaurangklipp" redan nu. Det här var en fullständigt vital flaska med sötaktig, torkad frukt i doften och en behaglig, mjuk men ändå hyfsat tanninrik och strukturerad känsla. Broadbent gav den på nåder tre stjärnor (Allowing for tannins ***), men så tanninsträv upplevde vi den inte. Stort vin, utan att vara magiskt på något sätt. Men tar man in pris-prestanda-rarity i diskussionen och konstaterar att vi dricker riktigt fin 36-årig bordeaux på en restaurang i Sverige för under tusenlappen så blir det ganska häftigt...


Kalven med ostronskivling, primörer, färskpotatis och tryffelsmörsås var riktigt fin och ett steg upp från förrätten.

Så långt komna är det dags för dessert. Det visar sig då att de inte bara har låga priser, utan dessutom rear ut en del vin de vill bli av med... Hur ofta ser man Noble One 1999 prissänkt från redan rimliga 430 kr till 300 kr?! Aktuell årgång (2006) kostar 199 kr på SB som jämförelse...

De Bortoli Noble One 1999 (300 kr) är ett riktigt fint exemplar av botrytiserat vin med bra sötma och syra. Inte ett under av komplexitet, men mycket njutbart. På sätt och vis hade det förtjänat att få spela förstafiolen till efterrätten, men vi hade ju parallellprovat oss igenom middagen så långt, så varför sluta med det nu. Och det fanns ju en Rieussec 1961 på listan...

Chateau Rieussec 1961 (1665 kr) var - naturligtvis - numret större i allt. En stor, fyllig, balanserad, harmonisk doft och smak av bland annat hjortron gjorde det här till kvällens vin. Riktigt fin, mogen sauternes är fantastiskt gott och det här var mitt bästa exemplar på länge. Sötman var något nedtonad jämfört med noble One, men inte så intorkad som jag stött på en del andra gånger. Femtioårig sauternes, alltså. På en herrgård jag åker förbi dagligen på väg till jobbet. Och delat på fem blir det en helt anständig summa per person... Ja, jösses.

Kökets bästa prestation kom till desserten. Ibland är det enkla det bästa, och variationen på temat äpplesmulpaj var klockren. Needless to say var det lysande till vinerna.

Rieussec är det högra, om någon undrade...

Hemma igen samlades gänget över en Offley Vintage Port 1963 (som dock underpresterade och var ganska bränd och eldig utan så mycket frukt och elegans...) och goda ostar. Besöket utvärderades, och förutom några anmärkningar på vinhanteringen (att dekantera och presentera är en konst, och när publiken består delvis av tränade och/eller professionella är det inte lätt att få högsta betyg) och några mindre invändningar kring maten så är vi rörande överens om att det var ett fantastiskt trevligt besök med en inspirerande miljö och en vinlista som kommer att locka dit oss fler gånger så länge det finns något kvar!

nv alexandre bonnet rosé

Det har sagts förr i denna blogg - halvflaskor med champagne skall inte underskattas som evening treat för två. Halvflaskor rosé gör det ju teoretiskt snäppet ännu vardagslyxigare; rosébubbel har helt enkelt en extra air av flärd...

Så till kvällens avsnitt av Mad Men (bra serie - vi startade tredje säsongen i afton!) blev det en Alexandre Bonnet NV Rosé. Överraskande bra. Ren, frisk ändå fyllig doft av solmogna jordgubbar, vildhallon och ett brödigt inslag. Bra munkänsla med syra och stringens samtidigt som frukten breder ut sig ordentligt.

Det är ingen stor champagne, men ett mer än anständigt vardagsbubbel med bra karaktär och struktur. Gott!

1978 chateau leoville las cases

Chateau Léoville-las-Cases är nog den super-second jag provat flest årgångar av, och det är ett vin jag verkligen, verkligen gillar... Naturligtvis utanför min price-range för att nå någon slags regelbundenhet, men tillräckligt vanligt för att jag haft förmånen att korsa dess väg några gånger.

Under midsommarhelgens firande med goda vänner i stugan vill jag avrunda midsommardagen med något speciellt. Barnen ser en film och är underhållna en god stund, och vi tar fram ett par ostar och en las-Cases 1978 från auktionen för några veckor sedan. Min förhoppning är att få bjuda några vänner på insikter om mogna viner och en chans att förklara lite av min vurm för... tja, hela vingrejen, liksom.

Det funkar hyfsat, men är ingen succé. Och jag får erkänna att det är nog en av de svagare las-Cases jag provat. Doeften är korrekt och egentligen det mest tilltalande med vinet; ganska stor, tydligt mogen med inslag av läder och tobak, jord, svamp. "Kinakrog!?" förslår hustrun, och visst finns där något av den lite söta, mättade doften där. Eller är det soja...?

I munnen kommer det fram ett lätt stick av röda vinbär som för mig signalerar ett vin i utförsbacke. Det har börjat sin bana mot att torka ut, men har fortfarande en bit kvar. Vinmannen har provat vinet fyra gånger, och håller med om att det börjat vara väl moget, men att det också varit viss flaskvariation.

Vinet var inte helt klart, och jag funderar på hur mycket de senaste veckornas transporter kan ha påverkat helheten? Jag låter min andra flaska vila till sig i vinrummet här hemma i tryggt förvar till höstens viltstekar..

1990 chateau beychevelle

Hustrun verkar lite avunsjuk på mina köttorgier och beställer en stadig biff, bea och ett bra rödvin till kvällen. Med risk för att det ska kännas tjatigt hittar jag några fina, välmarmorerade amerikanska (!) ryggbiffar i ICA-disken. Och vad ska man ta till när regnet faller? Varför inte... ja, varför inte ta ett ryck bland de senaste auktionsfynden?

Chateu Beychevelle är ett blott 4e cru-slott i St Julien. Värd bättre, kan tyckas, och prissätts nog som sådan också. Uppgifterna om druvplantering varierar, men ligger i häradet 60% CS, 30% Mt, 7% CF och 3 % PV. Typ. Senare årgångar verkar ha gått mer mot nästan 50-50 CS-MT med en hint CF.

Flaskan är i utmärkt kondition. Den får en halvtimmes luftning i karaff och är fullständigt drickfärdig vid första sniffen. "Tjena Brunte!" utbrister hustrun när näsan närmar sig Riedelkupan. Sedan smakar hon och konstaterar snabbt: "Väldigt, väldigt bra!". Van vid att mina unkna bordeauxer inte alltid faller henne på läppen blir jag positivt överraskad.

Doften har ett tydligt stalligt inslag, men inte lika funkig som en del Gruaud-Larose jag provat. Trä, ceder, tobak, multna löv, läder, svarta vinbär och en lagom murrig jordighet och mognad... komplex, skolboksmässig och inbjudande doft för en frankofil nörd som undertecknad!

I munnen är det överraskande slankt och med bra längd och syra utan att vara överväldigande. Tanninerna är inte särskilt bråkiga. Jag noterar "fokuserad" i blocket som ett försök att fånga den där känslan när allt är på plats. Tobak, mörk frukt och stall i kristall... Mognaden är exemplarisk; jag har svårt att tro att det kan bli mycket bättre än så här. På minussidan kan möjligen noteras att det är i slankaste laget. Lite mer oumph hade man väl kunnat vänta sig av en 1990?

Vi struntar i alla diskussioner om prisvärde i kväll. Självklart skulle jag hellre betala 200 kr för att få dricka sådant här vin, men det tycks inte gå. Då får man någon gång ibland ge efter för suget... Rasande gott, och i bästa sällskap med maten!

grill, bled vs grill, sthlm

Jag får lite hastigt bege mig till Slovenien på uppdrag åt en statlig myndighet. Det låter kanske glamoröst och spännande, men myndigheten sysslar inte med underrättelsetjänst och det är ingen superskurk som ska stoppas. Ett EU-projekt där myndigheten är en huvudaktör behövde närvaro på plats och något hade klickat i planeringen.

Att få fyra dagars avbrott från vardagen, en hotellvistelse i undersköna Bled och som motprestation hålla en 30-minuterspresentation och coacha deltagarna i en övning kändes som en fair deal, och jag var inte så svårövertalad...

Sista kvällen är det avslutningsmiddag. Maten dittills har varit bulkmat av buffékaraktär; verkligen inget att skriva hem om. Det lokala vinet kommer i literflaskor med kapsyl och serveras vid ca 10 grader. Etiketten ståtar med "Cabernet Sauvignon" och med den bästa vilja i världen går det att hitta gemensamma nämnare med druvan ifråga...

Så det är med viss förväntan jag kliver in på det fyrstjärniga Best Western-hotellets egen restaurang, med linnedukar, snygga glas och vad som förefaller vara en ambition... Förrättsrisotton ger mig dock onda aningar. Kombinationen ingefära-svamp-rökt ankbröst låter i alla fall spännande, men in kommer en blek anrättning av ingefärsdoftande skolmatsalsris, nödtorftigt bunden med någon slags ost som varken var parmesan eller ens parmesanliknande. Och av svamp och ankbröst: inte ett spår.

Fel...

Nå, men hur fel kan man gå med en köttbit, sparris, hollandaise och någon slags pasta med färskost? Väldigt, väldigt fel, skulle det visa sig. Att servera sparris så träig i rotändan att den knastrade och sprack upp i långa spetsiga trådar i munnen borde vara nog för vilken kosk som helst med självaktning att begära förtida pension. Som att äta en glasfiberpinne.

Och köttet var en sorglig biffliknande historia, helt genomstekt och segt bortom beskrivning. Och min förhoppning om att det kanske skulle serveras bättre vin grusades snabbt. Kom igen; Italien är inte många mil bort och ändå dessa könlösa bulkviner!?

När jag landade på Arlanda haffade jag en taxi och kastade mig iväg till ledningsgruppens sommaravslutning. Passande nog skulle den intas på restaurang Grill på Drottninggatan; två Grill dagarna efter varandra alltså!

Jag börjar med grillad sparris med tryffelhollandaise. Sparrisen är grillad till perfektion (förkokad?) med en fast men inte hård kärna som ger lagom al dente-känsla. Såsen är god men nästan lite för citrusfrisk vilket skymmer tryffeln. Gott hursomhelst!

Rätt!

En entrécôte från Hälsingestintan blir huvudrättsvalet; hängmörad förstås. Medium rare, och med klassiska tillbehör. Skillnaden mot kvällen innan är - naturligtvis - total. Köttet är perfekt stekt och lättuggat utan att bli menlöst smältande. Lysande!

Och missförstå mig rätt här; jag inser naturligtvis att det är skillnad i råvaror, förutsättningar etc. Men att inte göra det bästa av de förutsättningar man har är slarv och okunskap! Här finns en utvecklingspotential i Slovenien...

Vin, då? Jo, jag fick nöjet att välja vin till sällskapet, och då de flesta gick på ganska tunga kötträtter fick det bli ung, sträv bordeaux.

2008 Ch de Reignac var nästan onödigt sträv vid entrén, och jag bad sommelieren lufta den med lite dubbelkaraffering, vilket hon gärna gjorde. Därefter visade den sig från sin bästa sida; naturligtvis fortfarande ung och sträv men med bra fruktighet, längd och balans. Inga sötkladdiga tendenser eller smörkolatoner som jag är (över)känslig för. Bra, ung bordeaux, helt enkelt - inte det sämsta till en köttbit!

Vinet går att beställa för 169 kr, vilket känns helt rimligt...

lilla vinauktionen

- Varför är det så många som handlar på vinauktion? undrar Vinmannen retoriskt. Vi sitter ganska långt bak i salen i Auktionsverkets lokaler ute i Frihamnen, och väntar medan rader av singelflaskor Mouton-Rotschild 1983 passerar revy.

- Tjaa... börjar jag trevande, men avbryts.

- Och från så svaga årgångar?! Många av de här vinerna går ju att köpa billigare på annat håll!

- Nu är väl inte 1983 så tokigt...

- Nej, men det går alltid en del skräp på tok för dyrt här!

Jag svär lite senare över ett missat klipp när jag får motbud "i slaget", som auktionsförrättaren hävdar. Aldrig; flera tiondelar efter! är jag beredd att ropa. Jag slår ut med armarna i förvåning och ser mig omkring efter en domare att vädja till.

Det finns en del att tänka på här. Vinmannen har visserligen fördelen av att arbeta med vin, ha tid och möjlighet att följa prisutvecklingen, kunskap om olika vinförsäljare i Europa och en egen importfirma i ryggen... En del av intresset för auktionerna går säkert att tillmäta lättjan. Det är förhållandevis enkelt att handla på Auktionsverket, och du får med dig flaskorna direkt hem. Ingen långsam väntan på något distributionsföretag. Och inte lika omständligt som Vinmannens affärer.

Framme vid bourgognen rycker jag plötsligt till mig en okänd Côte-de-Beaune 1970 som ser ut att gå alldeles för billigt. Ha!

Och när vi närmar oss portvinet är jag färdig med en teori.

- Det handlar nog helt enkelt om det här... säger jag och visar ut mot lokalen. Atmosfären, spänningen... jakten! Det kanske går att göra bättre affärer någon annanstans, men tillfredsställelsen av att ha snutit en pava anständig bordeaux för några hundralappar under inropspris får man inte på köpet då. Och spänningen när man har det ledande budet och auktionsförrättaren alldeles för långsamt räknar till tre är svår att värdera i kronor...

- Du har förstås rätt; jag har själv gjort samma reflektion... svarar Vinmannen och rycker på axlarna.

Det finns inte så mycket att tillägga. Trots allt sitter vi ju där själva. Sedan släpper vi frågan och kastar oss in i ett hejdlöst roligt portvinsrally där vi tävlar om att dra snabbast på Fonsecor och Taylor om vartannat. Någon flaska trillar in i korgen vartefter...

Två sauternes, tre röd bordeaux, en röd bourgogne och två portvin blir facit efter fem timmars kvalificerad underhållning. Visserligen kostade eftermiddagen några tusen, men jag har också åtta sköna tillfällen att se fram emot under det kommande året eller två. Och nästa vecka kommer ju skatteåterbäringen!

[Disclaimer: ovanstående är inte en ordagrann återgivning av ett verkligt samtal utan en med konstnärlig frihet tolkad situation och försök att förmedla en känsla...!]

2005 gigondas domaine santa duc

Jag var tvungen att gå tillbaka rätt långt i mina noteringar för att hitta när jag senast drack det här vinet. Årgång 2004 passerade ett par gånger under 2008 och 2009, men 2005:an har visst inte smakats - eller åtminstone inte bloggats. Jag hittar en notering från oktober 2007 att jag bytte en defekt Ch Belgrave -95 mot två Santa Duc Gigondas på SB - kan jag verkligen ha glömt dem sedan dess? Nåväl, det är väl poängen med en egen vinkällare; att kunna komma hem glad i hågen, fri från helgens beredskapstjänst och med skäl att fira lite - och hitta ett spännande vin att korka upp till snabbfixade lammracks och latmans-färdigrostade-rot/grönsaker från saluhallen...!?

Vissa viner och producenter har man en särskild kärlek till. Domaine Santa Duc hör till dem. Storyn har jag skrivit om tidigare här, men i korthet går det ut på att jag köpte det i England för första gången, då min blivande hustru arbetade där under en period. Trots att vi var skilda åt för det mesta hade vi båda två en väldigt bra tillvaro det dryga året; resorna med RyanAir var billiga och de helger vi sågs tog vi igen allt vi missade däremellan... Så, med den x-factorn väl synlig provas ett vin som alltså legat i vinrummet sedan hösten 2007.

Doften är förvånansvärt murrig och "dov" - men absolut ren! Det är väl här den relativa mognaden avslöjar sig, tänker jag. Efterhand stiger fruktaromerna fram; mörka, sura körsbär samsas med blåa bär (björnbär?). Förvånansvärt syrlig doft! F&V gjorde nyligen kopplingen mellan Grenache och Toscana, och jag förstår vad de far efter... Under alltihopa finns en resonansbotten av "torra" kryddor, trä och läder.

Smaken är syrlig, balanserad och lång. Bra struktur och eftergreppet på tungan - ja i hela munhålan! - är riktigt fint. Frukten är inte lika framträdande i smak som i doft, och drar mer åt röda än blåa bär. Mognadsaromerna gör sig påmina, men kliver inte riktigt fram utan vinkar lite försiktigt från kulissen: "Hallå, vi är här... vi är på gång!"

Det är ett gott vin, men samtidigt kan jag inte komma ifrån känslan av att ha stött på det i en mellanfas. Det är inte ungt och fruktigt, inte heller riktigt moget och finessrikt. Struktur har det dock så att det räcker, vilket torde innebära att nästa flaska får vänta ett par år...

2004 chateau bouscassé

Tredje kvällen i rad då middagen äts ute på terrassen - och då är vi inte ens i mitten av maj. Vilken vår! Terrassviner till vardagens inte alltför heta men goda chili - då ropas det inte efter finstämd bourgogne eller nyansrik, mognande bordeuax. Något rustikt, men gott, alltså. Hur står det till med Bouscassé 2004 - det var ett tag sedan sist...?

Jovars! Det känns fortfarande ungt, även om primärfrukten satt sig och doften känns mer komplex och sammansatt än för drygt två år sedan. Mognadstoner av läder och tobak samsas nu med ett lätt eldigt/volatilt drag som känns igen från den Bouscassé VV 2001 som Korkdragaren bjöd på häromsistens. Samtidigt är mörka frukter (mest plommon?) närvarande i allra högsta grad. En intressant, samtidigt tung och frisk, doft!

I munnen är det omedelbart tydligt att det är seriöst bygge. Tanninstrukturen är extremt påtaglig för ett hundrakronorsvin. Smaken rör sig kring en svårdefinierad plommon/svartvinbärskärna i mitten, insvept i en tobakspung i läder... Syran och tanninerna river och sliter ordentligt och gör det här till ett fortfarande ganska vresigt vin. Det är gott och intressant, men jag förstår att det är lite acquired taste över det. Hustrun är lite avvaktande inledningsvis, men lite senare under kvällen kommer ett spontant "Vinet tar sig, förresten!"

Sammanfattningsvis kan man säga att det är ett vin som levererar riktigt bra, men som samtidigt inte känns helt balanserat. Det känns som om mognaden hunnit mycket längre med frukten än med tanninerna, om ni fattar... Jag kommer på mig själv med att likna vinet vid en gammal anarkist (eller annan, stridbar politisk uppfattning of your choice); det har behållit ungdomens lite endimensionella, arga syn på tillvaron trots att kroppen har mognat...

Och precis som att människor som inte utvecklat sin syn på tillvaron och sina värderingar sedan 18-årsdagen kan bli ganska ointressanta så finns det en varningsflagg här. Om det fortsätter så här kommer jag om ett par år att sitta med några flaskor sursträvt vin där all komplexitet och alla nyanser i doften förloras i den brutala munkänslan. Jag får nog bara lukta på resterande flaskor...

2002 moët & chandon

Det är sista april. Valborg, säger utomsocknes. För multifnuttonde gången samlas majoriteten av konjärerna på samma plats i Slottsbacken som vi mutat in sedan Stig Strömholms dagar. Det är inte alls lika trångt som det en gång var; ungdomarna hänger numera vid Ekonomikum och vi är rätt nöjda med det ökade armbågsutrymmet. Vid treslaget, när Rector Magnificus viftar med mössan, är det dock hyfsad tillströmning i backen trots att det blåser snålkalla vindar och solen lyser mest med sin frånvaro...

Jag gillade förra årets koncept med skaldjursfat, men andra är mer traditionella... Visst kan sill, potäter och whiskymannens hemkryddade snaps ha sin plats, men efter att Hustrun ådragit sig en skaldjursallergi för några år sedan passar jag gärna på att frossa när tillfälle bjuds. Hos Sundbergs Fisk i Coop Boländerna (en av stans tre bättre fiskhandlare, tillsammans med Hambergs och Feskarn, och den enda med levande hummer i akvarium!) shoppade jag loss på vad jag tyckte mig behöva och arrangerade så mitt eget fat efter tycke och smak.

Två humrar, några havskräftor, färska räkor, pilgrimsmusslor och scampi - se där en anständig måltid! Chili/limeaioli i den ena burken och saffransaioli i den andra; en stor baguette och en schysst champagne och livet är på topp!

Det är inte lätt att ta precisa smaknoteringar i en blåsig backe där champagnen dricks ur plastglas, men det är konsensus runt filtarna (såväl direktören och whiskymannen som korkdragaren och pokermannen instämmer) att det är en champagne av god kvalitet; avsvevärt bättre än standardcuvéen. Den drar åt det brödiga, fylliga hållet men är fortfarande frisk. Kan antagligen utvecklas bra med lagring. Jag minns en sendegorgerad M&C -88 för några år sedan som ett mindre underverk; det här var inte lika bra men som sagt ett tydligt steg upp från basvaran. Återstår att prova Dom Perignon 2002...

2007 chateau larrivet-haut-brion (blanc)

Sa jag att det var dags för rött? Nåja, man är ju inte sämre än att man kan ändra sig... Hustrun rensar i trädgården och gräver upp en hink jordärtsskockor som vi inte hann skörda innan snön i hlstas. De är i finfin form och hon ber mig hitta på något gott med dem.

Det blir en odlad torskfilé som binds upp till en korvliknande historia, saltas och vitpeppras, fräses i lite olja och så på med en rejäl skänk vitt vin (enklare bourgogne), några smörklickar och ett par repor timjan. Skockorna får samsas med bitar av morot, zucchini och palsternacka och några timjanskvistar i ugnen. När fisken brässerat upp till dryga femtio grader lyfts den ur, läggs på varmt fat och så sjuds skyn ihop. En stavmixer och lite efterkryddning och så har man en elegant sås, et voilá! Matlagning är kul när man inte följer recept och det blir riktigt bra...

Vinet får en stund i karaff, men känns ändå påtagligt ungt i doften. Sauvignon Blanc slår igenom med nässeltoner och svartvinbärsblad. Faten ligger som en tung, sötaktig krydda över det hela. Spretigt. I munnen uppför det sig bättre, även om främst SB tar över smaken på ett lite ofint sätt. Annars har det bra längd, kropp och struktur, och eftersmaken är lång och god om än lite väl fatdominerad.

Det här är - enkelt uttryckt - ett ofärdigt vin i mina ögon. Delarna har inte hittat ihop till en helhet och det spretar helt enkelt för mycket. 2007 ska ju vara ett betydligt bättre år för vit bordeaux än för röd, så jag väljer att tro och hoppas att resterande flaskor har en positiv utveckling framför sig. Byggstenarna finns där absolut, men idag är det "bara" ett gott vin utan wow-faktor...

2004 chateau longueville pichon-baron

En lördag i mitten av april när termometern närmar sig 20-gradersstrecket är det ingen vågad gissning att det grillas på sina håll i villaträdgårdarna. Så ock i vår... Ett par rejäla T-bensstekar från Skebo slakteri ligger och väntar på oss i Saluhallen, strax innan stängningsdags. Inget trixande, utan salt och peppar och på grillen bara. Varför förstöra fint kött med en massa jox, oljor och marinader!? Klyftpotatis och - på slaktarens rekommendation - en fräsch citron- och rosmarinsmajonnäs därtill. Mums!

När det kom till vin kändes det som om det pockade på med något lite mer seriöst rött. Det har varit mycket vitt den sista tiden - bra sak i sig - men mina fötter är nu en gång för alltid tämligen djupt planterade i Girondes sluttningar. Tillbaks till Bordeaux, alltså.

Mina preferenser är ju generellt åt det mogna hållet. Några av mina största vinupplevelser är just bordeauxviner från 50-60-70-80-talen. Vid vertikalprovningar som spänt över tre, fyra decennier har min röst alltid hamnat på den äldre halvan. Men det finns tillfällen då ett yngre vin står sig bra, och just till grillat kan den mer rättframma, direkta och fruktiga stilen hos en ungdom komma till sin rätt. Fel tillfälle att leta finstämda nyanser, helt enkelt.

Det är ändå med viss bävan jag sätter skruven i en Chateau Pichon-Longueville Baron från 2004. Mitt möte med en Léoville-Poyferré från samma år hösten 2009 var en skräckfylld upplevelse, dränkt i smörkolatoner som helt kladdade igen det stackars vinet. Alldeles för tidigt öppnat. Skulle samma öde ligga dolt här?

Tack och lov inte. Jag öppnar och karafferar ett par timmar innan servering, men det är ingen tvekan om att vinet kommer att vara såväl drick- som njutbart... Färgen är tätt mörkröd, men utan antydan till blåstick som skulle antyda (alltför) ungt vin. Doften tyngs inte heller den av några alltför ungdomliga drag; åtminstone lyser smörkolan tack och lov med sin frånvaro. I stället är det klassisk, fruktmatad bordeaux som möter näsan i en inte alltför stor doft. Mörka bär; björnbär och cassis och en liten plommonton på en palett av cederträ. I munnen är det riktigt, riktigt välbyggt, med saftiga fruktaromer som "seamlessly" klingar över i ett fantastiskt, finkornigt tanningrepp. Koncentrerat och ett uns antydan till sötma, men inte så det stör (och jag är känslig...). Nästan citrusfräschör i eftersmaken, som sitter i länge...! Bra syror, med andra ord.

Det här är ingen modern, överfatad blockbuster utan i mitt tycke ett ganska klassiskt vin, dock ännu med en hel del babyhull som bör lugna ned sig några år till om man vill få ut den fulla potentialen. Hustrun är lite tveksam. Hon fäller den träffande kommentaren: "Det här är ett bra vin, ganska dyrt, som du gillar men som jag tycker är lite... tråkigt!". Och ska man komma med någon invändning är det väl just bristen på personlighet. Viner är väl som människor mest, personligheten visar sig mer och mer efterhand...

Jag har inte hittat proportionerna för det här vinet, men planteringarna ska bestå av 70% CS, 25% Mt och 5% CF, men slottet anger själva att CF var särskilt framgångsrikt under 2004 vilket antagligen innebär en högre halt i den slutgiltiga blandningen. Flaskan är den första provade av de sex st jag köpte som primör via SB för 534 kr/st i nov 2007.

PS Så här strax innan läggdags och med sista glaset framför mig så känner jag mig snål. Det här är riktigt j*kla god skolboks-Pauillac i början av sin utvecklingsbana! Läskande, tanninrik, fruktig och med ett långt liv framför sig som om några år kommer att ge den ytterligare dimensioner att fröjdas åt...

2 x 2000 - dom perignon och brocard chablis 1er cru montmains (mg)

Våra mesta och bästa gäster, IT-mannen och strålskyddsexperten, kommer nedför kullen på lördagkvällen. Jag vill prova mer mogen chablis, och han hotar med en seriös champagne. Känns som en bra utgångspunkt. Små löjromssnittar på smörstekt bröd samsas med tandooristekta pilgrimsmusslor på fatet, och IT-mannen halar fram en Dom Perignon 2000....! Jösses, det hör sannerligen inte till det vanliga helgdrickat att poppa en champagne av den kvaliteten, men det visar sig att det finns skäl att fira: strålskyddsexpertens har fått nytt jobb och det är väl skäl så gott som något! Grattis! Det är en - naturligtvis - alldeles underbar champagne, med stor doft av mogna gula äpplen, rostat bröd och efterhand också nötter och en behaglig citruston. I munnen känns det fylligt, rentav kraftfullt, men ändå elegant och fokuserat. Äpplen och bröd går igen, men kompletteras också av en del närmast honungslika toner. Eftersmaken är mycket, mycket lång... Det här är endast den tredje Dom P jag provar; tidigare årgångar har varit -96 och -99. 96:an var så länge sedan att jag inte kan säga mycket om den annat än att den var fantastisk, och att -99:an i sammanhanget var mycket bra men ändå något av en besvikelse (slagen av Billecart Salmon NF -96 vid en provning). Den här parkerar nog någonstans mitt emellan; otroligt gott men inte så att klockorna stannde. Jag måste nog se till att pröva 2002:an vid tillfälle...

Till middagen gör jag hälleflundra igen, men den här gången vågar jag mig på att prova de frysta portionsbitarna jag hittat på ICA i stället för färsk dito från Hambergs för mer än dubbla priset. Jag rimmar den snabbt och halstrar den hastigt i het panna innan den får gå färdigt i drygt ljummen ugn. 55 grader kärntemp var väldigt lagom. En kantarellrisotto och en basilikacreme byggde en bra helhet till anrättningen.

Vinet blir alltså en ny magnum med mognande chablis. Philippe på SB Passagen var tveksam när jag ville köpa en -96 Domaine Sainte Claire och föreslog i stället en -00 Premier cru Montmains som skulle ha kvar en bättre fräschör och friskhet till skillnad från den - i hans tycke - övermogna och trötta -96:an...

Och visst är det ett betydligt friskare och piggare vin i glasen. Jag ger det en snabb luftning i karaff och sedan tillbaka i flaskan. Gula frukter, honung, citrus och efter ett tag också lite mineralitet gör sig påmint i doften. I munnen tycker jag först att det är lite stumt, enkelt och tråkigt. Det blir dock bättre och det sista glaset känns som det bästa, där de gula frukterna med honung fått sällskap av lime och lite vax... Bra längd och mycket pigg och vital syra. Stabilt, fräscht men ändå med den komplexitet som begynnande mognad skänker.

Min enkla dom följer min enkla gom; 2000:an var mycket god och ett riktigt bra vin, men 1996:an hade en större personlighet... Att min röst därmed faller på det senare alternativet gör väl knappast någon förvånad? Att det kanske är något av en acquired taste att gilla det är en annan sak...

Resten av kvällen turas vi om att kapa datorn för att leta gamla 80-talsdängor på Spotify och spela för varandra. Hur kul som helst för fyra omkring 40! Otroligt skön kväll!

the winning line-up!

Det här är en kort post för er som - i likhet med mig - trott att man visat leg på Systembolaget för sista gången... Mellan tandläkarbesök och frisörtid tittade jag in på nya SB på Dragarbrunnsgatan i Uppsala, som lätt har stans bästa utbud. Jag var inte på jakt efter något särskilt, men en vintage-Moët från kalasfina året 2002 kunde ju vara intressant. Jag har betydligt bättre erfarenhet av årgångsbetecknad Moët än av standardcuvéen, utan att ha gjort några mer djuplodande studier. Ett par buteljer gott öl skadar inte heller att ha hemma när andan faller på. Så; här nedan har vi alltså det vinnande teamet som fick mig att framstå som en 19-åring (eller möjligen 29-åring - är det inte så att de vill se legitimation på alla som ser ut att vara under 30....?)! Jag förstod först inte frågan och var tvungen att fråga om när damen i kassan bad att få se legitimationen, men hon menade allvar! Precis en sådan liten knuff för självförtroendet som man kan surfa på en helg och pika hustrun lite lagom kärleksfullt över. Nu har jag en ohotad (?) ledning i den inofficiella tävlingen om vem som sist får visa leg på Systemet!

Misstänkt tonårsfylla...!

1996 j-m brocard domaine sainte claire vieilles vignes

Ett knytkalas hos goda vänner vi inte träffat på ett tag visade sig vara en god anledning att öppna en magnumflaska mogen chablis; de är båda förtjusta i fisk- och skaldjursrätter och uppskattar vit bourgogne så... Jag tar med mig de nyvuinna talangerna från min dag på Restaurangakademien för ett par veckor sedan, då kocken Christian Hellberg lärde mig och ett antal andra glada amatörer "Hemmakockens genvägar till lyx". En riktigt rolig - och lärorik! - dag jag fick i present av bröderna (tack för det!). Jag deltog i kockandet av lunchen den gången, och gjorde en spansk, saffransdoftande fiskgryta med pilgrimsmusslor och hälleflundra. Samma sak upprepades här. Efter en förrättsrisotto med sparris, morot och haricots vert kom varmrätten på bordet. Ganska snyggt med det gula, orange och röda färgnyanserna - om än bilden inte ger riktig rättvisa...!

Vinet - som fungerade utmärkt till båda rätterna - var alltså en magnum av J-M Brocards Chablis Vieilles Vignes Domaine Sainte-Claire; vinet som prismässigt ligger precis under en Premier Cru från samma producent och på något sätt fyller ett hål i stegen. Aktuell årgång är 2009 och kostar 169 kr. Det här vinet - som började säljas i februari i år och fortfarande finns kvar - kom från fantastiskt goda chablisåret 1996 och kostar 499 kr för en magnum. 80 kr per normalflaska för lagring i 13 år är väl tämligen skäligt...?

Nå; smakar det något? Att det gör! Det är mörkt gyllengult till färgen; fantastisk honungsmättad doft med klara citrusdrag och en lång, balanserad smak med fortfarande bra syra... Det här är riktigt bra vin och jag som har haft förmånen att prova en del goda chardonnayer av olika ursprung den senaste månaden måste säga att det tydligt överpresterar. Det får nog bli en tur till Passagen innan de tar slut...

2005 guyon gevrey-chambertin la justice på hambergs

Födelsedag och hustruns tur att bjuda på middag...! Jag får välja, och Hambergs var det länge sedan jag besökte. Hustruns överkänslighet mot laxfiskar och skaldjur har ju dessvärre begränsat utbudet på en så renodlad fiskrstaurang, men något gott räknar vi ändå med att hitta. Vi börjar kvällen med en film. Dessvärre går det något år mellan gångerna vi tar oss ut på bio tillsammans, men desto roligare när det blir av. The King's Speech infirade alla förväntningar av en intelligent, underhållande och tänkvärd film - dessutom based on a true story och med snygga kläder och miljöer... Gå och se! Vi inleder vår vana trogen med ett glas champagne. På Hambergs är husbubblet Deutz, som levererar alldeles strålande. Bra vin - i föredömliga champagnefluter - gör att humöret blir på topp. Ganska fylligt i stilen med bröd, nötter och tydlig friskhet. Gott! Vi bestämmer oss båda två för att gå rakt på varmrätten, och tar marulk i kalvsky. En ganska rödvinsvänlig anrättning, och jag som tidigare varit helt inställd på vitt slår över till rött. Kanske går det här att få en anständig röd bourgogne? På Hambergs jobbar en skicklig sommelier som rycker ut till undsättning. Efter lite diskussion karafferar han en Gevrey Chambertin La Justice från Antonin Guyon och det goda året 2005. Det sitter som hand i handske; ett underbart vin! Doften är balanserad, ren och varm med dominans av mycket mogna (övermogna) jordgubbar och kryddor. I munnen är fantastiskt fint sammanhållet; nästan sådär att det inte sticker ut något att fästa uppmärksamheten på tycker hustrun, men det är en randanmärkning. Själv hittar jag en hel del spännande saker; torkade jordgubbar, läder/animala toner, sandelträ och ett kryddigt slut... Läckert, och dessutom mycket humant prissatt. Vi jämför lite med den enkla, generiska bourgogne vi drack på Biztron för några veckor sedan. Det här vinet kostade knappt dubbelt så mycket, men som hustrun slog fast med emfas: "Det är mer än dubbelt så bra!" Något av ett understatement... När jag slår i mitt eget register inser jag nu att jag druckit just detta vin för drygt tre år sedan, i december 2007... Jag gillade det redan då, och använda bland annat ord som "sammansatt" att beskriva det. Kul!

Maten är mycket god, rejäl och vällagad som alltid. Trenderna med puréer och duttelidutt har inte nått Hambergs, och det känns ganska befriande. Extremt vinvänlig rätt som gjorde oss mätta och belåtna.

Vi tog in en liten osttallrik för att avsluta vinet och lyckades med gemensamma krafter trycka i oss alltsammans ("Jag ska bara smaka lite..." sade hustrun). Sommelieren erbjöd ett glas Graham´s Malvedos 1999 för att hjälpa till att skölja ned osten - ännu ett fantastiskt gott vin som hustrun förälskade sig särskilt hårt i. Det får nog sättas upp på inköpslistan även om våren inte riktigt känns som portvinstid...

En dubbel espresso, en chokladtryffel och en liten Ragnaud-Sabourin senare strosade vi iväg mot bussen, skönt mätta och väl omhändertagna. Kvalitet, goda råvaror, en diger vinlista med tillgängliga priser, kunnig servis.... Hambergs är verkligen värt ett besök - skönt att få det bekräftat igen!

1990 le montrachet m.m. - järvsömannen provar vita bourgogne

Bland alla intresserade, smått nördiga, vänliga vinmänniskor jag fått förmånen att lära känna genom mitt intresse sticker Järvsömannen ut en del. Genom sitt målmedvetna samlande under flera decennier av viner från klassiska distrikt har han byggt upp en imponerande samling rara viner. Man får nog åka ganska långt från Järvsö för att hitta någon som utan större åthävor radar upp en Quinta do Noval Nacional-vertikal som i höstas - eller för den del ett imponerande nedslag i bättre vit bourgogne från pre-premoxtiden... Det är också för att trotsa ensamheten i passionen för vin i det inre Hälsingland som Järvsömannen då och då plockar ihop något intressant ur sin källare för att prova med likasinnade. Gott vin blir ju dubbelt så bra i gott sällskap. Eller, som Knyttet skulle ha tänkt: Vad gör man med en snäcka, om man ej får visa den...? Provningen hålls hemma hos vinvänner till Järvsömannen som generöst ställer sina vackra och spatiösa utrymmen till förfogande. Ombonad hemmamiljö är alltid att föredra vid provningar som också förväntas vara njutningsfulla! Den här gången var det ingen regelrätt vertikal, horsontal eller producentprovning. Temat bestod i viner från tiden innan problemen med premox dör upp, dvs före andra halvan av 1990-talet. Tanken är att följa upp med en senare provning; då med viner från 1996 och framåt. Först ut dock; en dark horse... Serverat blint satte det här rejält med myror i skallen på oss. Färgen var mörkt gul; doften ren, frisk och samtidigt stor och fyllig. Litet drag av oxiderade äpplen ("skurna äppleskivor glömda på en tallrik...") och ett lätt, svårfångat inslag av något som närmade sig klister (men angenämnt!).... I munnen kom en del vaxartade toner, mer äpplen, mognadstoner och en bra syra. Gott och intressant - men vad det verkligen var i glaset förblev en gåta tills Järvsömannen lät täckelset falla: 1995 Nuits-St-Georges Premier Cru La Perriére från Domaine Henri Gouges är något så udda som ett vin gjort på albinodruvor av Pinot Noir! Clive Coates kallar druvan Pinot Gouges och andra (enligt wikipedia) för Pinot Musigny. Spännande och en klart passande inledning till kvällen!

Så var det dags för första flighten. Fyra viner från Etienne Sauzet; en producent med grundmurat gott rykte och liten produktion.

1990 Etienne Sauzet Puligny-Montrachet Champ-Canet 1er cru

Mogen doft, bivax... Lång, intensiv, inte alltför fyllig i munnen, inslag av mogna gula äpplen; bra struktur, elegant, finstämd. Färdig!

1988 Etienne Sauzet Puligny-Montrachet Champ-Canet 1er cru

Tyvärr.... Korkdöden hade smugit sig på det här exemplaret, och en våt yllefilt dämpade all entusiasm...

1988 Etienne Sauzet Puligny-Montrachet Les Perrieres 1er cru

Fylligt, med citrus, tropisk fruktighet och något som närmast liknade strävhet och tanninstruktur! Bäst frukt också, och för mig bästa vinet i flighten!

1982 Etienne Sauzet Puligny-Montrachet Les Combettes 1er cru

Oxiderad.... Inte korkdefekt, vilket gjorde det intressant att jämföra med glas 2. Nyanslös smak och doft av knäckebröd! Men som sagt, ingen yllefilt som i -88 Champ-Canet. Spännande som referens men dött som vin. Någon jämförde med Bollinger RD i doften...

Lite ojämn inledning, men det var i alla fall ingen tvekan om att bra premier cru kan vara fantastisk efter 20-25 år.... Nästa flight var mer heterogen:

1983 Maison Leroy Hospices de Beaune Meursault 1er cru Charmes

Mycket mörk; orangegul till laxrosa. Stor doft; mäktig men frisk på samma gång. Aprikostoner; balans och struktur. Bra! Färgen får en av provarna att berätta om en erfarenhet från en resa i Bourgogne, där några vinodlare bestämt hävdade att det gjordes vit bourgogne på Pinot Noir (och då inte albinovarianten....) - en uppgift jag inte hört någon annanstans...?

1988 Bonneau du Martray Corton Charlemagne Karaktäriserades främst av hög syra, friskhet och elegans, men lite vek bredvid meursaulten...

1966 Chanson Corton-Charlemagne

Otur igen! En tidigare flaska hade varit magisk, enligt Järvsömannen, men den här doftade olika konstigheter som svarta vinbär, Kvibille Ädel, lakritsrot, smågodis, tvål och blommor...! Märklig, och förstås inte helt frisk.

Så var det dags för tredje flighet, och kvällens huvudnummer. Blandade intryck så här långt, och en del otur...

1992 Drouhin Clos de Mouches Blanc

Ett mycket gott vin! Citrus och mineraler, men lite anonymnt i sällskapet.

1988 Chartron et Trebuchet Chevalier-Montrachet

Lätt oxidativ doft; mycket äpplen. Maken lite för äpplig och endimensionell. Inte helt friskt.

1990 Marquis de Laguiche (Drouhin) Le Montrachet

Ett fantastiskt vin! Längd, kropp, struktur.... "En dimension till!" står noterat i blocket, och det känns verkligen som att det här vinet stod en nivå över resten... Samtidigt - borde det inte ha stått två eller tre nivåer över de andra? Besvikelse är ett hårt ord, men jag är inte överväldigad.

Mina noteringar blir dessvärre lite knapphändiga vid sådana här tillställningar. Jag är nu en gång för alla vinnjutare i stället för vinprovare, och med den här raden i grunden fantastiska viner på bordet blir jag lite distraherad. Jag inser också hur mycket mer van jag är att prova röda viner. Referenslistan är helt enkelt kortare, och jag har svårare att identifiera och isolera dofter och smaker.

Slutsatsen är i alla fall att vit bourgogne kan vara fantastisk och att även premier cru viner kan pldras med behag under lång tid. Däremot känns vår otur med tveksamma flaskor ha varit onödigt stor, trots att vara från pre-premoxtiden. En mycket lärorik provning sammanfattningsvis, och jag hoppas få chans att vidga mina vyer ytterligare på området...

1996 chateau monbosquet st emilion grand cru

Söndagsmiddag med kalvstek, puré på potatis/palsternacka och hemgjort örtsmör. Dags att ta fram något klassiskt - men inte alltför kraftigt, väl? Efter Andreas Larssons orgie i Bordeaux i senaste Livets Goda var det svårt att inte dras till en mogen St Emilion...

Chateau Monbosquet ägs av Gerard Perse, som också äger bl a Chateau Pavie. Egendomen uppklassades till Grand Cru Classé 2006 och är planterad med 60% Mt, 30% CF och 10% CS.

Vinet är allt jag önskar av en mognande skönhet från högra stranden. Frukten är fortfarande vital, men mognadsaromerna har fått fäste. Absolut ren, frisk, klar doft, något blyg inledningsvis, med bra balans. Plommon, höstlöv, piptobak... Lång, skön, mer och mer öppen smak med tydlig frukt. Senare på kvällen drar en lätt rödbärssyrlighet in och signalerar att vinet nog inte kommer att utvecklas så mycket mer positivt med mer lagring. 15 år är ändå en mer än godkänd livslängd för anständig bordeaux; varför vänta längre än så?

Flaskan var en present från min bror, inköpt i Danmark. Klart MVG - två tummar upp!

2000 billecart-salmon cuvée nicholas-francois

En halvflaska bubbel till melodifestivalens final. Efter urladdningen kvällen innan kändes det lagom...

Billecart-Salmon hör till favoriterna av champagnehusen. När en ny årgång av Cuvée Nicholas Francois Billecart lanseras är det dags att hänga på; åtminstone för att sno åt sig av halvfalskorna. Hur den här prissättningen gått till är mer än jag vet, men helflaskan kostar 749 kr, och halvan 299... I stället för som brukligt ta drygt 50% av helflaskans pris så ligger man alltså under 40% - var är den begravda hunden någonstans!? Tills jag hittar den utgår jag från devisen "felräkning i banken till min favör" och tackar och tar emot...

Doften är kritig, sval, mineralig med inslag av musselskal, gröna äpplen, citrus - efterhand lite mer nötter och en antydan till bröd. Det känns ungt, men inte knutet. Smaken är ren, fokuserad, skarp med toner av krita, äpplen, citrus och mer mineral. Lång och exakt eftersmak.

Det här är seriös champagne av hög kvalitet, men som jag bedömer har sin bästa (ännu bättre) tid framför sig. Lite mer komplexitet med något år eller två på rygg...? Tvivelsutan ett bra köp, hursomhelst!

mannerström på hyllan

På fredagskvällen samlades Redaktören och Direktören på Hyllan för att njuta av Leif Mannerströms gästspel. IT-mannen anslöt direkt från Tallinn, något sen. Själv var jag i en absurditet till tillvaro; satt i beredskap för en eventuell svensk räddningsinsats till Japan. Jag packade väskorna och följde alla möjliga nyhetsrapporteringar och FN:s hemsidor för att skapa mig en så samlad bild som möjligt av katastrofens omfattning.

Strax före kl 21 kom motbudet; ingen svensk insats. Jag vet inte hur man är funtad, men när anspänningen började släppa satte jag mig i alla fall i en taxi och ramlade in på Hyllan. Man hade inte hunnit mer än förbi första förrätten, och jag gjorde mitt bästa för att komma ikapp.

Av många skäl ägnades inte vin och mat samma uppmärksamhet som de borde. Vi drack psycho-Bolli (som vi försökte få IT-mannen att bjuda på....) bredvid det föga insprierande vinpaketet. Guigals Côtes-du-Rhône (vitt) passerade förbi till en elegant hummerrätt (med vanilj beurre-blanc; olyckligtvis fotograferad på glastallrik ovanpå menyn....); sedan en beaujolais till en välkomponerad torsk.

Vi avrundade med kaffe och Delamain Réserve de la Familie. Och sedan följde cocktail-hour....

På många sätt en fantastiskt trevlig kväll, för mig personligen kryddad med ett mått av carpe diem som bara en avlägsen katastrof - som jag nästan engagerades i - kan bidra med. Förmånen att emellanåt få njuta av tillvaron med goda vänner bör inte underskattas...

2008 far niente chardonnay

Hustrun firas minsann lite i kväll också. Jag vet inte om det är vårkänslorna, men plötsligt börjar suget efter elegantare fiskrätter och goda, vita viner göra sig påmint. Jag gör en variant på klassiska gösfilé á la Wedholm, och det blir torsk med smör-/lök-/ört-/brödtäcket kompletterat med finrivna hasselnötter som jag tänker mig skall kunna stå bra mot fatlagrad chardonnay.

Far Niente är välkänd Napa-prodcuent av Cab och Chardonnay. Jag är dock tämligen säker på att jag aldrig provat någondera, och varför just den här flaskan hamnat i korgen i höstas kan jag inte riktigt förklara. Kanske alla lyriska Californien-krönikor jag läst av Michel Jamais i Livets Goda genom åren?

Jag misstänker att vinet får betraktas som ungt i sammanhanget, och ger det ett par timmar i karaff innan maten. Vi dricker det ur Riedel Bourgognekupor som jag mer och mer använder även till annat än bourgogne...

Det är inget mindre än ett häftigt, tämligen monumentalt vin det här - det framstår efterhand. Inledningsvis är dock fattonerna alltför framträdande för att det ska kännas balanserat, men efterhand (temperatur?) hinner andra dofter ikapp. Rik, mättad men ändå frisk doft av tropisk frukt, honung, lite vax och en rejäl splash blandad citrus som gör att det aldrig blir för tungt. I munnen ger det också ett ganska "fett" intryck, med rik, smörig, honungstyngda smaker men med den räddande citron/lime/grape-syran aldrig långt borta. Eftersmaken är närapå ändlös och klingar ut i något slags honungsblandat citronsmör; dock mycket trevligare än det låter...

Det här kan utan vidare mäta sig mot mycket av den bättre vita bourgogne jag provat. Och prislappen ligger ju i paritet med en meursault premier cru, så... Stilmässigt skulle jag inte vid ett blindprov ha placerat det i Nya Världen, vilket är positivt i min bok. Det är inte utan att man blir nyfiken på deras Cab - någon som smakat?

en kväll på biztron

Hustrun fyllde år, och efter förra årets mer svulstiga firande håller vi det lite mer low-key i år. Det slog oss att vi inte varit ute och ätit tillsammans i Uppsala sedan... ja, sedan när?! Om man inte längre kommer ihåg så måste det vara dags! Till Villa Anna skall hon inom några veckor med sina vänner, så vad gör vi då? Hambergs är inte så lämpligt för en laxfisk- och skaldjursallergiker, och... Det är tunt på Uppsalas restauranghimmel.


Nå, vi är mer ute efter en trevlig kväll på tu man hand. Heller en bra miljö, trevlig service och schysst, ärlig mat än något alltför tillkrånglat. Valet faller på Biztron. Jag kollade menyn på nätet och den såg ganska lovande ut. Tyvärr visade de sig ha ändrat, och märkbart kortat, menyn till vårt besök ett par dagar senare...

Vi visas till vårt bord och jag haffar killen som visar oss bordet och ber direkt om varsitt glas Philipponat. De har - enligt skyltar i baren - två champagner på glas; Philipponat och Mumm och valet är lätt. Mumm har aldrig imponerat. Servitören beklagar att Philipponat är slut och rekommenderar Pommery i stället. Åh. Tydligen fanns den också på glas. Nå, två glas Pommery, alltså. Han lämnar oss, utan att tända ljuset på bordet, och vi börjar titta lite i menyn.

En stund senare kommer en servitris och frågar om vi vill ha något att dricka medan vi kikar. Jag förklarar att vi redan beställt och hon tänder ljuset och går. Ytterligare lite senare kommer kille 1 tilbaka - med en flaska Mumm.
"Jag letade och letade efter Pommeryn utan att hitta den... Däremot hittade jag en Philipponat, faktiskt! Annars rekommenderar jag verkligen Mumm, den är....etc, etc." Rädd att släppa den champagne som faktiskt hittats tog vi snabbt varsitt glas Mumm. Men varför tog han med den och inte den Philipponat vi ursprungligen beställde? Somligt kommer att vara höljt i dunkel... Mumm var som jag väntat; ganska tråkig.

Vinlistan är inte omfattande, men är i alla fall inte ren Nya Världen. Hustrun vill ha anka och jag Boeuf Bouguignon. Ett vin från Bourgogne, kanske? Det finns faktiskt en generisk Bourgogne 2008 av Michel Picard på listan. Jag frågar för säkerhets skull kille 2 om det finns något bättre någonstans - uppenbarligen kan det ju finnas vin som inte står på listan och det skadar inte ibland att fråga efter udda, bortglömda flaskor. Hjälpsamt försöker han lotsa om vi vill ha kraftigare, mer tanniner eller så. Nej. En bättre bourgogne eller i alla fall Pinot Noir...? Inte? Då står vi fast vid vårt ursprungliga val, tack så mycket.

Vi får in vinet av kille 2 och jag smakar av. Det är inget fel på det, men alldeles för varmt. Bourgogne av enklare kvalitet mår inte bra att serveras vid rumstemperatur som sannolikt var ca 23 grader - det är väl ändå inte rocket science....? Vi får dock ställa vinet i kyl i väntan på maten.

Maten måste, efter mitt gnäll, ändå framhållas som bra. Min gryta är smakrik, välmatad och sådär skönt klistrig i skyn. Hustruns anka kommer med en överraskande och god apelsincrème. Vinet hittar hem efter att ha kommit ned i temperatur, och bjuder faktiskt lite apelsintoner som match till hustruns mat. Jordgubbar, hallon och lite kryddigt trä gör det hela till en stabil drickupplevelse, räddad av en snabbkylning...


Efter maten vill vi sitta kvar med resterna av vinet och gärna småplocka med något. Veckans ost på menyn ser ju intressant ut.
"Bara det inte är typ Roquefort eller något som dödar det här vinet totalt...." säger jag, innan hustrun hittar kille nr 1 och frågar.
"Veckans ost är Roquefort!" säger han glatt, och möter hustruns och mina menande och skeptiska blickar. Han läser dock snabbt av situationen... "Men ni kanske vill ha Gruyere i stället?" Bra där.

Två tallrikar Gruyere senare är vi mätta och ändå tämligen nöjda. Vi hade en bra kväll och pratade gamla minnen och tider som varit så kvällen fyllde sitt syfte väl. Och jag hoppas att jag inte framstår som den überdryga gästen från helvetet bara för att jag har en hyfsat klar uppfattning om hur jag vill ha saker och ting. Ibland önskar jag bara att kypare/servitörer/sommelierer lite snabbare kunde läsa av vilken sorts hjälp just den här gästen behöver, och anpassa sig. Det måste vara deras främsta mål.