2002 moët & chandon

Det är sista april. Valborg, säger utomsocknes. För multifnuttonde gången samlas majoriteten av konjärerna på samma plats i Slottsbacken som vi mutat in sedan Stig Strömholms dagar. Det är inte alls lika trångt som det en gång var; ungdomarna hänger numera vid Ekonomikum och vi är rätt nöjda med det ökade armbågsutrymmet. Vid treslaget, när Rector Magnificus viftar med mössan, är det dock hyfsad tillströmning i backen trots att det blåser snålkalla vindar och solen lyser mest med sin frånvaro...

Jag gillade förra årets koncept med skaldjursfat, men andra är mer traditionella... Visst kan sill, potäter och whiskymannens hemkryddade snaps ha sin plats, men efter att Hustrun ådragit sig en skaldjursallergi för några år sedan passar jag gärna på att frossa när tillfälle bjuds. Hos Sundbergs Fisk i Coop Boländerna (en av stans tre bättre fiskhandlare, tillsammans med Hambergs och Feskarn, och den enda med levande hummer i akvarium!) shoppade jag loss på vad jag tyckte mig behöva och arrangerade så mitt eget fat efter tycke och smak.

Två humrar, några havskräftor, färska räkor, pilgrimsmusslor och scampi - se där en anständig måltid! Chili/limeaioli i den ena burken och saffransaioli i den andra; en stor baguette och en schysst champagne och livet är på topp!

Det är inte lätt att ta precisa smaknoteringar i en blåsig backe där champagnen dricks ur plastglas, men det är konsensus runt filtarna (såväl direktören och whiskymannen som korkdragaren och pokermannen instämmer) att det är en champagne av god kvalitet; avsvevärt bättre än standardcuvéen. Den drar åt det brödiga, fylliga hållet men är fortfarande frisk. Kan antagligen utvecklas bra med lagring. Jag minns en sendegorgerad M&C -88 för några år sedan som ett mindre underverk; det här var inte lika bra men som sagt ett tydligt steg upp från basvaran. Återstår att prova Dom Perignon 2002...

2007 chateau larrivet-haut-brion (blanc)

Sa jag att det var dags för rött? Nåja, man är ju inte sämre än att man kan ändra sig... Hustrun rensar i trädgården och gräver upp en hink jordärtsskockor som vi inte hann skörda innan snön i hlstas. De är i finfin form och hon ber mig hitta på något gott med dem.

Det blir en odlad torskfilé som binds upp till en korvliknande historia, saltas och vitpeppras, fräses i lite olja och så på med en rejäl skänk vitt vin (enklare bourgogne), några smörklickar och ett par repor timjan. Skockorna får samsas med bitar av morot, zucchini och palsternacka och några timjanskvistar i ugnen. När fisken brässerat upp till dryga femtio grader lyfts den ur, läggs på varmt fat och så sjuds skyn ihop. En stavmixer och lite efterkryddning och så har man en elegant sås, et voilá! Matlagning är kul när man inte följer recept och det blir riktigt bra...

Vinet får en stund i karaff, men känns ändå påtagligt ungt i doften. Sauvignon Blanc slår igenom med nässeltoner och svartvinbärsblad. Faten ligger som en tung, sötaktig krydda över det hela. Spretigt. I munnen uppför det sig bättre, även om främst SB tar över smaken på ett lite ofint sätt. Annars har det bra längd, kropp och struktur, och eftersmaken är lång och god om än lite väl fatdominerad.

Det här är - enkelt uttryckt - ett ofärdigt vin i mina ögon. Delarna har inte hittat ihop till en helhet och det spretar helt enkelt för mycket. 2007 ska ju vara ett betydligt bättre år för vit bordeaux än för röd, så jag väljer att tro och hoppas att resterande flaskor har en positiv utveckling framför sig. Byggstenarna finns där absolut, men idag är det "bara" ett gott vin utan wow-faktor...

2004 chateau longueville pichon-baron

En lördag i mitten av april när termometern närmar sig 20-gradersstrecket är det ingen vågad gissning att det grillas på sina håll i villaträdgårdarna. Så ock i vår... Ett par rejäla T-bensstekar från Skebo slakteri ligger och väntar på oss i Saluhallen, strax innan stängningsdags. Inget trixande, utan salt och peppar och på grillen bara. Varför förstöra fint kött med en massa jox, oljor och marinader!? Klyftpotatis och - på slaktarens rekommendation - en fräsch citron- och rosmarinsmajonnäs därtill. Mums!

När det kom till vin kändes det som om det pockade på med något lite mer seriöst rött. Det har varit mycket vitt den sista tiden - bra sak i sig - men mina fötter är nu en gång för alltid tämligen djupt planterade i Girondes sluttningar. Tillbaks till Bordeaux, alltså.

Mina preferenser är ju generellt åt det mogna hållet. Några av mina största vinupplevelser är just bordeauxviner från 50-60-70-80-talen. Vid vertikalprovningar som spänt över tre, fyra decennier har min röst alltid hamnat på den äldre halvan. Men det finns tillfällen då ett yngre vin står sig bra, och just till grillat kan den mer rättframma, direkta och fruktiga stilen hos en ungdom komma till sin rätt. Fel tillfälle att leta finstämda nyanser, helt enkelt.

Det är ändå med viss bävan jag sätter skruven i en Chateau Pichon-Longueville Baron från 2004. Mitt möte med en Léoville-Poyferré från samma år hösten 2009 var en skräckfylld upplevelse, dränkt i smörkolatoner som helt kladdade igen det stackars vinet. Alldeles för tidigt öppnat. Skulle samma öde ligga dolt här?

Tack och lov inte. Jag öppnar och karafferar ett par timmar innan servering, men det är ingen tvekan om att vinet kommer att vara såväl drick- som njutbart... Färgen är tätt mörkröd, men utan antydan till blåstick som skulle antyda (alltför) ungt vin. Doften tyngs inte heller den av några alltför ungdomliga drag; åtminstone lyser smörkolan tack och lov med sin frånvaro. I stället är det klassisk, fruktmatad bordeaux som möter näsan i en inte alltför stor doft. Mörka bär; björnbär och cassis och en liten plommonton på en palett av cederträ. I munnen är det riktigt, riktigt välbyggt, med saftiga fruktaromer som "seamlessly" klingar över i ett fantastiskt, finkornigt tanningrepp. Koncentrerat och ett uns antydan till sötma, men inte så det stör (och jag är känslig...). Nästan citrusfräschör i eftersmaken, som sitter i länge...! Bra syror, med andra ord.

Det här är ingen modern, överfatad blockbuster utan i mitt tycke ett ganska klassiskt vin, dock ännu med en hel del babyhull som bör lugna ned sig några år till om man vill få ut den fulla potentialen. Hustrun är lite tveksam. Hon fäller den träffande kommentaren: "Det här är ett bra vin, ganska dyrt, som du gillar men som jag tycker är lite... tråkigt!". Och ska man komma med någon invändning är det väl just bristen på personlighet. Viner är väl som människor mest, personligheten visar sig mer och mer efterhand...

Jag har inte hittat proportionerna för det här vinet, men planteringarna ska bestå av 70% CS, 25% Mt och 5% CF, men slottet anger själva att CF var särskilt framgångsrikt under 2004 vilket antagligen innebär en högre halt i den slutgiltiga blandningen. Flaskan är den första provade av de sex st jag köpte som primör via SB för 534 kr/st i nov 2007.

PS Så här strax innan läggdags och med sista glaset framför mig så känner jag mig snål. Det här är riktigt j*kla god skolboks-Pauillac i början av sin utvecklingsbana! Läskande, tanninrik, fruktig och med ett långt liv framför sig som om några år kommer att ge den ytterligare dimensioner att fröjdas åt...

2 x 2000 - dom perignon och brocard chablis 1er cru montmains (mg)

Våra mesta och bästa gäster, IT-mannen och strålskyddsexperten, kommer nedför kullen på lördagkvällen. Jag vill prova mer mogen chablis, och han hotar med en seriös champagne. Känns som en bra utgångspunkt. Små löjromssnittar på smörstekt bröd samsas med tandooristekta pilgrimsmusslor på fatet, och IT-mannen halar fram en Dom Perignon 2000....! Jösses, det hör sannerligen inte till det vanliga helgdrickat att poppa en champagne av den kvaliteten, men det visar sig att det finns skäl att fira: strålskyddsexpertens har fått nytt jobb och det är väl skäl så gott som något! Grattis! Det är en - naturligtvis - alldeles underbar champagne, med stor doft av mogna gula äpplen, rostat bröd och efterhand också nötter och en behaglig citruston. I munnen känns det fylligt, rentav kraftfullt, men ändå elegant och fokuserat. Äpplen och bröd går igen, men kompletteras också av en del närmast honungslika toner. Eftersmaken är mycket, mycket lång... Det här är endast den tredje Dom P jag provar; tidigare årgångar har varit -96 och -99. 96:an var så länge sedan att jag inte kan säga mycket om den annat än att den var fantastisk, och att -99:an i sammanhanget var mycket bra men ändå något av en besvikelse (slagen av Billecart Salmon NF -96 vid en provning). Den här parkerar nog någonstans mitt emellan; otroligt gott men inte så att klockorna stannde. Jag måste nog se till att pröva 2002:an vid tillfälle...

Till middagen gör jag hälleflundra igen, men den här gången vågar jag mig på att prova de frysta portionsbitarna jag hittat på ICA i stället för färsk dito från Hambergs för mer än dubbla priset. Jag rimmar den snabbt och halstrar den hastigt i het panna innan den får gå färdigt i drygt ljummen ugn. 55 grader kärntemp var väldigt lagom. En kantarellrisotto och en basilikacreme byggde en bra helhet till anrättningen.

Vinet blir alltså en ny magnum med mognande chablis. Philippe på SB Passagen var tveksam när jag ville köpa en -96 Domaine Sainte Claire och föreslog i stället en -00 Premier cru Montmains som skulle ha kvar en bättre fräschör och friskhet till skillnad från den - i hans tycke - övermogna och trötta -96:an...

Och visst är det ett betydligt friskare och piggare vin i glasen. Jag ger det en snabb luftning i karaff och sedan tillbaka i flaskan. Gula frukter, honung, citrus och efter ett tag också lite mineralitet gör sig påmint i doften. I munnen tycker jag först att det är lite stumt, enkelt och tråkigt. Det blir dock bättre och det sista glaset känns som det bästa, där de gula frukterna med honung fått sällskap av lime och lite vax... Bra längd och mycket pigg och vital syra. Stabilt, fräscht men ändå med den komplexitet som begynnande mognad skänker.

Min enkla dom följer min enkla gom; 2000:an var mycket god och ett riktigt bra vin, men 1996:an hade en större personlighet... Att min röst därmed faller på det senare alternativet gör väl knappast någon förvånad? Att det kanske är något av en acquired taste att gilla det är en annan sak...

Resten av kvällen turas vi om att kapa datorn för att leta gamla 80-talsdängor på Spotify och spela för varandra. Hur kul som helst för fyra omkring 40! Otroligt skön kväll!

the winning line-up!

Det här är en kort post för er som - i likhet med mig - trott att man visat leg på Systembolaget för sista gången... Mellan tandläkarbesök och frisörtid tittade jag in på nya SB på Dragarbrunnsgatan i Uppsala, som lätt har stans bästa utbud. Jag var inte på jakt efter något särskilt, men en vintage-Moët från kalasfina året 2002 kunde ju vara intressant. Jag har betydligt bättre erfarenhet av årgångsbetecknad Moët än av standardcuvéen, utan att ha gjort några mer djuplodande studier. Ett par buteljer gott öl skadar inte heller att ha hemma när andan faller på. Så; här nedan har vi alltså det vinnande teamet som fick mig att framstå som en 19-åring (eller möjligen 29-åring - är det inte så att de vill se legitimation på alla som ser ut att vara under 30....?)! Jag förstod först inte frågan och var tvungen att fråga om när damen i kassan bad att få se legitimationen, men hon menade allvar! Precis en sådan liten knuff för självförtroendet som man kan surfa på en helg och pika hustrun lite lagom kärleksfullt över. Nu har jag en ohotad (?) ledning i den inofficiella tävlingen om vem som sist får visa leg på Systemet!

Misstänkt tonårsfylla...!

1996 j-m brocard domaine sainte claire vieilles vignes

Ett knytkalas hos goda vänner vi inte träffat på ett tag visade sig vara en god anledning att öppna en magnumflaska mogen chablis; de är båda förtjusta i fisk- och skaldjursrätter och uppskattar vit bourgogne så... Jag tar med mig de nyvuinna talangerna från min dag på Restaurangakademien för ett par veckor sedan, då kocken Christian Hellberg lärde mig och ett antal andra glada amatörer "Hemmakockens genvägar till lyx". En riktigt rolig - och lärorik! - dag jag fick i present av bröderna (tack för det!). Jag deltog i kockandet av lunchen den gången, och gjorde en spansk, saffransdoftande fiskgryta med pilgrimsmusslor och hälleflundra. Samma sak upprepades här. Efter en förrättsrisotto med sparris, morot och haricots vert kom varmrätten på bordet. Ganska snyggt med det gula, orange och röda färgnyanserna - om än bilden inte ger riktig rättvisa...!

Vinet - som fungerade utmärkt till båda rätterna - var alltså en magnum av J-M Brocards Chablis Vieilles Vignes Domaine Sainte-Claire; vinet som prismässigt ligger precis under en Premier Cru från samma producent och på något sätt fyller ett hål i stegen. Aktuell årgång är 2009 och kostar 169 kr. Det här vinet - som började säljas i februari i år och fortfarande finns kvar - kom från fantastiskt goda chablisåret 1996 och kostar 499 kr för en magnum. 80 kr per normalflaska för lagring i 13 år är väl tämligen skäligt...?

Nå; smakar det något? Att det gör! Det är mörkt gyllengult till färgen; fantastisk honungsmättad doft med klara citrusdrag och en lång, balanserad smak med fortfarande bra syra... Det här är riktigt bra vin och jag som har haft förmånen att prova en del goda chardonnayer av olika ursprung den senaste månaden måste säga att det tydligt överpresterar. Det får nog bli en tur till Passagen innan de tar slut...

2005 guyon gevrey-chambertin la justice på hambergs

Födelsedag och hustruns tur att bjuda på middag...! Jag får välja, och Hambergs var det länge sedan jag besökte. Hustruns överkänslighet mot laxfiskar och skaldjur har ju dessvärre begränsat utbudet på en så renodlad fiskrstaurang, men något gott räknar vi ändå med att hitta. Vi börjar kvällen med en film. Dessvärre går det något år mellan gångerna vi tar oss ut på bio tillsammans, men desto roligare när det blir av. The King's Speech infirade alla förväntningar av en intelligent, underhållande och tänkvärd film - dessutom based on a true story och med snygga kläder och miljöer... Gå och se! Vi inleder vår vana trogen med ett glas champagne. På Hambergs är husbubblet Deutz, som levererar alldeles strålande. Bra vin - i föredömliga champagnefluter - gör att humöret blir på topp. Ganska fylligt i stilen med bröd, nötter och tydlig friskhet. Gott! Vi bestämmer oss båda två för att gå rakt på varmrätten, och tar marulk i kalvsky. En ganska rödvinsvänlig anrättning, och jag som tidigare varit helt inställd på vitt slår över till rött. Kanske går det här att få en anständig röd bourgogne? På Hambergs jobbar en skicklig sommelier som rycker ut till undsättning. Efter lite diskussion karafferar han en Gevrey Chambertin La Justice från Antonin Guyon och det goda året 2005. Det sitter som hand i handske; ett underbart vin! Doften är balanserad, ren och varm med dominans av mycket mogna (övermogna) jordgubbar och kryddor. I munnen är fantastiskt fint sammanhållet; nästan sådär att det inte sticker ut något att fästa uppmärksamheten på tycker hustrun, men det är en randanmärkning. Själv hittar jag en hel del spännande saker; torkade jordgubbar, läder/animala toner, sandelträ och ett kryddigt slut... Läckert, och dessutom mycket humant prissatt. Vi jämför lite med den enkla, generiska bourgogne vi drack på Biztron för några veckor sedan. Det här vinet kostade knappt dubbelt så mycket, men som hustrun slog fast med emfas: "Det är mer än dubbelt så bra!" Något av ett understatement... När jag slår i mitt eget register inser jag nu att jag druckit just detta vin för drygt tre år sedan, i december 2007... Jag gillade det redan då, och använda bland annat ord som "sammansatt" att beskriva det. Kul!

Maten är mycket god, rejäl och vällagad som alltid. Trenderna med puréer och duttelidutt har inte nått Hambergs, och det känns ganska befriande. Extremt vinvänlig rätt som gjorde oss mätta och belåtna.

Vi tog in en liten osttallrik för att avsluta vinet och lyckades med gemensamma krafter trycka i oss alltsammans ("Jag ska bara smaka lite..." sade hustrun). Sommelieren erbjöd ett glas Graham´s Malvedos 1999 för att hjälpa till att skölja ned osten - ännu ett fantastiskt gott vin som hustrun förälskade sig särskilt hårt i. Det får nog sättas upp på inköpslistan även om våren inte riktigt känns som portvinstid...

En dubbel espresso, en chokladtryffel och en liten Ragnaud-Sabourin senare strosade vi iväg mot bussen, skönt mätta och väl omhändertagna. Kvalitet, goda råvaror, en diger vinlista med tillgängliga priser, kunnig servis.... Hambergs är verkligen värt ett besök - skönt att få det bekräftat igen!

1990 le montrachet m.m. - järvsömannen provar vita bourgogne

Bland alla intresserade, smått nördiga, vänliga vinmänniskor jag fått förmånen att lära känna genom mitt intresse sticker Järvsömannen ut en del. Genom sitt målmedvetna samlande under flera decennier av viner från klassiska distrikt har han byggt upp en imponerande samling rara viner. Man får nog åka ganska långt från Järvsö för att hitta någon som utan större åthävor radar upp en Quinta do Noval Nacional-vertikal som i höstas - eller för den del ett imponerande nedslag i bättre vit bourgogne från pre-premoxtiden... Det är också för att trotsa ensamheten i passionen för vin i det inre Hälsingland som Järvsömannen då och då plockar ihop något intressant ur sin källare för att prova med likasinnade. Gott vin blir ju dubbelt så bra i gott sällskap. Eller, som Knyttet skulle ha tänkt: Vad gör man med en snäcka, om man ej får visa den...? Provningen hålls hemma hos vinvänner till Järvsömannen som generöst ställer sina vackra och spatiösa utrymmen till förfogande. Ombonad hemmamiljö är alltid att föredra vid provningar som också förväntas vara njutningsfulla! Den här gången var det ingen regelrätt vertikal, horsontal eller producentprovning. Temat bestod i viner från tiden innan problemen med premox dör upp, dvs före andra halvan av 1990-talet. Tanken är att följa upp med en senare provning; då med viner från 1996 och framåt. Först ut dock; en dark horse... Serverat blint satte det här rejält med myror i skallen på oss. Färgen var mörkt gul; doften ren, frisk och samtidigt stor och fyllig. Litet drag av oxiderade äpplen ("skurna äppleskivor glömda på en tallrik...") och ett lätt, svårfångat inslag av något som närmade sig klister (men angenämnt!).... I munnen kom en del vaxartade toner, mer äpplen, mognadstoner och en bra syra. Gott och intressant - men vad det verkligen var i glaset förblev en gåta tills Järvsömannen lät täckelset falla: 1995 Nuits-St-Georges Premier Cru La Perriére från Domaine Henri Gouges är något så udda som ett vin gjort på albinodruvor av Pinot Noir! Clive Coates kallar druvan Pinot Gouges och andra (enligt wikipedia) för Pinot Musigny. Spännande och en klart passande inledning till kvällen!

Så var det dags för första flighten. Fyra viner från Etienne Sauzet; en producent med grundmurat gott rykte och liten produktion.

1990 Etienne Sauzet Puligny-Montrachet Champ-Canet 1er cru

Mogen doft, bivax... Lång, intensiv, inte alltför fyllig i munnen, inslag av mogna gula äpplen; bra struktur, elegant, finstämd. Färdig!

1988 Etienne Sauzet Puligny-Montrachet Champ-Canet 1er cru

Tyvärr.... Korkdöden hade smugit sig på det här exemplaret, och en våt yllefilt dämpade all entusiasm...

1988 Etienne Sauzet Puligny-Montrachet Les Perrieres 1er cru

Fylligt, med citrus, tropisk fruktighet och något som närmast liknade strävhet och tanninstruktur! Bäst frukt också, och för mig bästa vinet i flighten!

1982 Etienne Sauzet Puligny-Montrachet Les Combettes 1er cru

Oxiderad.... Inte korkdefekt, vilket gjorde det intressant att jämföra med glas 2. Nyanslös smak och doft av knäckebröd! Men som sagt, ingen yllefilt som i -88 Champ-Canet. Spännande som referens men dött som vin. Någon jämförde med Bollinger RD i doften...

Lite ojämn inledning, men det var i alla fall ingen tvekan om att bra premier cru kan vara fantastisk efter 20-25 år.... Nästa flight var mer heterogen:

1983 Maison Leroy Hospices de Beaune Meursault 1er cru Charmes

Mycket mörk; orangegul till laxrosa. Stor doft; mäktig men frisk på samma gång. Aprikostoner; balans och struktur. Bra! Färgen får en av provarna att berätta om en erfarenhet från en resa i Bourgogne, där några vinodlare bestämt hävdade att det gjordes vit bourgogne på Pinot Noir (och då inte albinovarianten....) - en uppgift jag inte hört någon annanstans...?

1988 Bonneau du Martray Corton Charlemagne Karaktäriserades främst av hög syra, friskhet och elegans, men lite vek bredvid meursaulten...

1966 Chanson Corton-Charlemagne

Otur igen! En tidigare flaska hade varit magisk, enligt Järvsömannen, men den här doftade olika konstigheter som svarta vinbär, Kvibille Ädel, lakritsrot, smågodis, tvål och blommor...! Märklig, och förstås inte helt frisk.

Så var det dags för tredje flighet, och kvällens huvudnummer. Blandade intryck så här långt, och en del otur...

1992 Drouhin Clos de Mouches Blanc

Ett mycket gott vin! Citrus och mineraler, men lite anonymnt i sällskapet.

1988 Chartron et Trebuchet Chevalier-Montrachet

Lätt oxidativ doft; mycket äpplen. Maken lite för äpplig och endimensionell. Inte helt friskt.

1990 Marquis de Laguiche (Drouhin) Le Montrachet

Ett fantastiskt vin! Längd, kropp, struktur.... "En dimension till!" står noterat i blocket, och det känns verkligen som att det här vinet stod en nivå över resten... Samtidigt - borde det inte ha stått två eller tre nivåer över de andra? Besvikelse är ett hårt ord, men jag är inte överväldigad.

Mina noteringar blir dessvärre lite knapphändiga vid sådana här tillställningar. Jag är nu en gång för alla vinnjutare i stället för vinprovare, och med den här raden i grunden fantastiska viner på bordet blir jag lite distraherad. Jag inser också hur mycket mer van jag är att prova röda viner. Referenslistan är helt enkelt kortare, och jag har svårare att identifiera och isolera dofter och smaker.

Slutsatsen är i alla fall att vit bourgogne kan vara fantastisk och att även premier cru viner kan pldras med behag under lång tid. Däremot känns vår otur med tveksamma flaskor ha varit onödigt stor, trots att vara från pre-premoxtiden. En mycket lärorik provning sammanfattningsvis, och jag hoppas få chans att vidga mina vyer ytterligare på området...

1996 chateau monbosquet st emilion grand cru

Söndagsmiddag med kalvstek, puré på potatis/palsternacka och hemgjort örtsmör. Dags att ta fram något klassiskt - men inte alltför kraftigt, väl? Efter Andreas Larssons orgie i Bordeaux i senaste Livets Goda var det svårt att inte dras till en mogen St Emilion...

Chateau Monbosquet ägs av Gerard Perse, som också äger bl a Chateau Pavie. Egendomen uppklassades till Grand Cru Classé 2006 och är planterad med 60% Mt, 30% CF och 10% CS.

Vinet är allt jag önskar av en mognande skönhet från högra stranden. Frukten är fortfarande vital, men mognadsaromerna har fått fäste. Absolut ren, frisk, klar doft, något blyg inledningsvis, med bra balans. Plommon, höstlöv, piptobak... Lång, skön, mer och mer öppen smak med tydlig frukt. Senare på kvällen drar en lätt rödbärssyrlighet in och signalerar att vinet nog inte kommer att utvecklas så mycket mer positivt med mer lagring. 15 år är ändå en mer än godkänd livslängd för anständig bordeaux; varför vänta längre än så?

Flaskan var en present från min bror, inköpt i Danmark. Klart MVG - två tummar upp!

2000 billecart-salmon cuvée nicholas-francois

En halvflaska bubbel till melodifestivalens final. Efter urladdningen kvällen innan kändes det lagom...

Billecart-Salmon hör till favoriterna av champagnehusen. När en ny årgång av Cuvée Nicholas Francois Billecart lanseras är det dags att hänga på; åtminstone för att sno åt sig av halvfalskorna. Hur den här prissättningen gått till är mer än jag vet, men helflaskan kostar 749 kr, och halvan 299... I stället för som brukligt ta drygt 50% av helflaskans pris så ligger man alltså under 40% - var är den begravda hunden någonstans!? Tills jag hittar den utgår jag från devisen "felräkning i banken till min favör" och tackar och tar emot...

Doften är kritig, sval, mineralig med inslag av musselskal, gröna äpplen, citrus - efterhand lite mer nötter och en antydan till bröd. Det känns ungt, men inte knutet. Smaken är ren, fokuserad, skarp med toner av krita, äpplen, citrus och mer mineral. Lång och exakt eftersmak.

Det här är seriös champagne av hög kvalitet, men som jag bedömer har sin bästa (ännu bättre) tid framför sig. Lite mer komplexitet med något år eller två på rygg...? Tvivelsutan ett bra köp, hursomhelst!

mannerström på hyllan

På fredagskvällen samlades Redaktören och Direktören på Hyllan för att njuta av Leif Mannerströms gästspel. IT-mannen anslöt direkt från Tallinn, något sen. Själv var jag i en absurditet till tillvaro; satt i beredskap för en eventuell svensk räddningsinsats till Japan. Jag packade väskorna och följde alla möjliga nyhetsrapporteringar och FN:s hemsidor för att skapa mig en så samlad bild som möjligt av katastrofens omfattning.

Strax före kl 21 kom motbudet; ingen svensk insats. Jag vet inte hur man är funtad, men när anspänningen började släppa satte jag mig i alla fall i en taxi och ramlade in på Hyllan. Man hade inte hunnit mer än förbi första förrätten, och jag gjorde mitt bästa för att komma ikapp.

Av många skäl ägnades inte vin och mat samma uppmärksamhet som de borde. Vi drack psycho-Bolli (som vi försökte få IT-mannen att bjuda på....) bredvid det föga insprierande vinpaketet. Guigals Côtes-du-Rhône (vitt) passerade förbi till en elegant hummerrätt (med vanilj beurre-blanc; olyckligtvis fotograferad på glastallrik ovanpå menyn....); sedan en beaujolais till en välkomponerad torsk.

Vi avrundade med kaffe och Delamain Réserve de la Familie. Och sedan följde cocktail-hour....

På många sätt en fantastiskt trevlig kväll, för mig personligen kryddad med ett mått av carpe diem som bara en avlägsen katastrof - som jag nästan engagerades i - kan bidra med. Förmånen att emellanåt få njuta av tillvaron med goda vänner bör inte underskattas...

2008 far niente chardonnay

Hustrun firas minsann lite i kväll också. Jag vet inte om det är vårkänslorna, men plötsligt börjar suget efter elegantare fiskrätter och goda, vita viner göra sig påmint. Jag gör en variant på klassiska gösfilé á la Wedholm, och det blir torsk med smör-/lök-/ört-/brödtäcket kompletterat med finrivna hasselnötter som jag tänker mig skall kunna stå bra mot fatlagrad chardonnay.

Far Niente är välkänd Napa-prodcuent av Cab och Chardonnay. Jag är dock tämligen säker på att jag aldrig provat någondera, och varför just den här flaskan hamnat i korgen i höstas kan jag inte riktigt förklara. Kanske alla lyriska Californien-krönikor jag läst av Michel Jamais i Livets Goda genom åren?

Jag misstänker att vinet får betraktas som ungt i sammanhanget, och ger det ett par timmar i karaff innan maten. Vi dricker det ur Riedel Bourgognekupor som jag mer och mer använder även till annat än bourgogne...

Det är inget mindre än ett häftigt, tämligen monumentalt vin det här - det framstår efterhand. Inledningsvis är dock fattonerna alltför framträdande för att det ska kännas balanserat, men efterhand (temperatur?) hinner andra dofter ikapp. Rik, mättad men ändå frisk doft av tropisk frukt, honung, lite vax och en rejäl splash blandad citrus som gör att det aldrig blir för tungt. I munnen ger det också ett ganska "fett" intryck, med rik, smörig, honungstyngda smaker men med den räddande citron/lime/grape-syran aldrig långt borta. Eftersmaken är närapå ändlös och klingar ut i något slags honungsblandat citronsmör; dock mycket trevligare än det låter...

Det här kan utan vidare mäta sig mot mycket av den bättre vita bourgogne jag provat. Och prislappen ligger ju i paritet med en meursault premier cru, så... Stilmässigt skulle jag inte vid ett blindprov ha placerat det i Nya Världen, vilket är positivt i min bok. Det är inte utan att man blir nyfiken på deras Cab - någon som smakat?

en kväll på biztron

Hustrun fyllde år, och efter förra årets mer svulstiga firande håller vi det lite mer low-key i år. Det slog oss att vi inte varit ute och ätit tillsammans i Uppsala sedan... ja, sedan när?! Om man inte längre kommer ihåg så måste det vara dags! Till Villa Anna skall hon inom några veckor med sina vänner, så vad gör vi då? Hambergs är inte så lämpligt för en laxfisk- och skaldjursallergiker, och... Det är tunt på Uppsalas restauranghimmel.


Nå, vi är mer ute efter en trevlig kväll på tu man hand. Heller en bra miljö, trevlig service och schysst, ärlig mat än något alltför tillkrånglat. Valet faller på Biztron. Jag kollade menyn på nätet och den såg ganska lovande ut. Tyvärr visade de sig ha ändrat, och märkbart kortat, menyn till vårt besök ett par dagar senare...

Vi visas till vårt bord och jag haffar killen som visar oss bordet och ber direkt om varsitt glas Philipponat. De har - enligt skyltar i baren - två champagner på glas; Philipponat och Mumm och valet är lätt. Mumm har aldrig imponerat. Servitören beklagar att Philipponat är slut och rekommenderar Pommery i stället. Åh. Tydligen fanns den också på glas. Nå, två glas Pommery, alltså. Han lämnar oss, utan att tända ljuset på bordet, och vi börjar titta lite i menyn.

En stund senare kommer en servitris och frågar om vi vill ha något att dricka medan vi kikar. Jag förklarar att vi redan beställt och hon tänder ljuset och går. Ytterligare lite senare kommer kille 1 tilbaka - med en flaska Mumm.
"Jag letade och letade efter Pommeryn utan att hitta den... Däremot hittade jag en Philipponat, faktiskt! Annars rekommenderar jag verkligen Mumm, den är....etc, etc." Rädd att släppa den champagne som faktiskt hittats tog vi snabbt varsitt glas Mumm. Men varför tog han med den och inte den Philipponat vi ursprungligen beställde? Somligt kommer att vara höljt i dunkel... Mumm var som jag väntat; ganska tråkig.

Vinlistan är inte omfattande, men är i alla fall inte ren Nya Världen. Hustrun vill ha anka och jag Boeuf Bouguignon. Ett vin från Bourgogne, kanske? Det finns faktiskt en generisk Bourgogne 2008 av Michel Picard på listan. Jag frågar för säkerhets skull kille 2 om det finns något bättre någonstans - uppenbarligen kan det ju finnas vin som inte står på listan och det skadar inte ibland att fråga efter udda, bortglömda flaskor. Hjälpsamt försöker han lotsa om vi vill ha kraftigare, mer tanniner eller så. Nej. En bättre bourgogne eller i alla fall Pinot Noir...? Inte? Då står vi fast vid vårt ursprungliga val, tack så mycket.

Vi får in vinet av kille 2 och jag smakar av. Det är inget fel på det, men alldeles för varmt. Bourgogne av enklare kvalitet mår inte bra att serveras vid rumstemperatur som sannolikt var ca 23 grader - det är väl ändå inte rocket science....? Vi får dock ställa vinet i kyl i väntan på maten.

Maten måste, efter mitt gnäll, ändå framhållas som bra. Min gryta är smakrik, välmatad och sådär skönt klistrig i skyn. Hustruns anka kommer med en överraskande och god apelsincrème. Vinet hittar hem efter att ha kommit ned i temperatur, och bjuder faktiskt lite apelsintoner som match till hustruns mat. Jordgubbar, hallon och lite kryddigt trä gör det hela till en stabil drickupplevelse, räddad av en snabbkylning...


Efter maten vill vi sitta kvar med resterna av vinet och gärna småplocka med något. Veckans ost på menyn ser ju intressant ut.
"Bara det inte är typ Roquefort eller något som dödar det här vinet totalt...." säger jag, innan hustrun hittar kille nr 1 och frågar.
"Veckans ost är Roquefort!" säger han glatt, och möter hustruns och mina menande och skeptiska blickar. Han läser dock snabbt av situationen... "Men ni kanske vill ha Gruyere i stället?" Bra där.

Två tallrikar Gruyere senare är vi mätta och ändå tämligen nöjda. Vi hade en bra kväll och pratade gamla minnen och tider som varit så kvällen fyllde sitt syfte väl. Och jag hoppas att jag inte framstår som den überdryga gästen från helvetet bara för att jag har en hyfsat klar uppfattning om hur jag vill ha saker och ting. Ibland önskar jag bara att kypare/servitörer/sommelierer lite snabbare kunde läsa av vilken sorts hjälp just den här gästen behöver, och anpassa sig. Det måste vara deras främsta mål.

vinnörderier hos korkdragaren

Korkdragaren har blivit bekant med Pokermannen; antagligen genom den senares försök att kränga kvalitetsviner till den förra.... Därför var det inte alldeles konstigt när jag med två dagars varsel fick frågan om jag ville dricka lite vin ihop med dem. Svårt att säga nej, och när allt funkade hemma var det bara att haka på. Medtag en hyfsad butelj och dyk upp, var Pokermannens order. Bäst att lyda...

Vi var fyra runt bordet denna afton; Korkdragarens kollega J utgjorde fjärde benet under bordet och som vanligt när vinnördar träffas går det snabbt att hitta varandra. Efter en liten stund var vi som vilka gamla vänner som helst....

Först ett vitt vin, blint, att smutta på. Det är gott men svårplacerat. Mogen chablis far genom huvudet, för det känns inte purungt men ändå ganksa rent och friskt.... Inga klockrena associationer, dock.

En Semillon från Hunter Valley visade det sig vara; hittills oprövat för mig men en positiv överraskning. Semillon är en sorgligt outforskad druva, åtminstone i druvrena sammanhang. Finns med senare årgång på SB.

Så en ren blindprovning, där det enda vi får veta är att det är samma område och att vinerna är ca tio år gamla. Det finns - naturligtvis - en hel del likheter mellan de tre vinerna, men också skilnader. Lite volatila drag, småskitigt, brettigt... Särskilt glas 2 framstår som om någon tappat gödselhinken i jäskaret! Glas 1 är lite anonymare; överlag ganska stumt, vilket bekymrar Korkdragaren. Det har betett sig klart bättre förr, menar han.



Alla vinerna är tämligen kärva och massiva, med tydlig struktur och hyfsat med tanniner... Det enda jag provat tidigare som gett samma vibbar har varit Tannatbaserade viner från sydfrankrike. Ganska snart är vi där i våra gissningar.



Glas 1 - Domaine Capmartin Cuvée du Couvent 2001. Sämst i flighten, men antagligen inte helt friskt... Överlag känns vinet stumt och trist, utan några detekterbara TCA-inslag.



Glas 2 - Chateau Barréjat 2002 - tydligt brettig doft, nästan too much för en del.. För mig som gillar det var det ett plus!



Glas 3 - Chateau Bouscassé Vielles Vignes 2001 - Tydligt volatil- och fattonad doft. Bäst struktur av de tre vinerna. Skön svartvinbärston i den långa eftersmaken.




Till maten dök tre bordeauxer upp; två öppna och en blind (min). Pape-Clement 2002 hade en del att leva upp till bredvid -96:an, som var numret större i allt. Fantastiskt vin säväl doft som smakmässigt, med tydliga mognadstoner.

Mitt bonusvin blev alltså ytterligare en bordeaux. Cos d'Estournel 2001 visade sig från en god sida, även om lite störande inslag av kokos och smörkola - framför allt efter någon timme i glaset - låg det i fatet. Med viss guidning var gissningarna snart skrämmande nära målet...

Efter middagen kom sött, i form av ett pärlande, italienskt rödvin. Bra till choklad, kan man väl sammanfatta det, men jag hör till dem som föredrar en väldestillerad digestif...

Kvällens sista vin hann jag bara sniffa och knappt smaka på. Lite oväntat visade det sig vara en Chateauneuf-du-Pape, Guigal, 2000, vilket antagligen mest tyder på hur sällan jag provar moget vin från södra Rhône. För mig kändes den inte helt typisk, men jag gissar att mognadsgraden helt enkelt slipat bort en del av up-front-fruktigheten...

Ett par sköna bekantskaper och några vinerfarenheter rikare tog jag mig hem i natten, på det hela taget nöjd med tillvaron...

2005 delas, marquise de la tourette hermitage

Så är en beredskapshelg avslutad och ett lite bättre vin får fiskas fram ur gömmorna för att fira... Jag var ju en smula besviken på Jaboulets La Chapelle 2001 för några veckor sedan, och har faktiskt gjort ett obloggat försök (jag måste jobba mindre, blogga mer...) på en Graillot Crozes-Hermitage 2004 däremellan som referens, så jag fortsätter mitt sökande i norra Rhônes halvmognande utbud av mer eller mindre syrahdominerade viner...

Nu är sex år ingen ålder för en Hermitage, bevars, men det har ändå legat till sig ett par år hemma i vinrummet - vad har hänt med vinet på den tiden? Jag måste säga att det här känns som om det är i en mycket trevlig och givande fas just nu. Fortfarande ungt men babyhullet har tunnats ut lite och en bra balans mellan kropp, syra och tanniner infunnit sig. Doften är komplex och inbjudande; björnbär, charkuterier, lite läder och en lätt pepprig kryddighet. I munnen är det medelfylligt snarare än fylligt, med bra "tuggmotstånd" och en tydlig eftersläng av seriösa tanniner. Ett riktigt gott vin som lämnar intryck i gommen. Priset är en tredjedels av La Chapelle - som vanligt infinner sig frågan varför man inte köpte fler...

Den obloggade Grailloten var för övrigt riktigt trevlig, som jag minns den, men mer parfymerad i näsan... Jag var i alla fall inte lika överens med doften som jag var i Delas urfina Hermitage ovan. Bra att göra ett diagnostiskt prov, men resten får vila längre...

konjären 5 år!

Igår fyllde den här bloggen 5 år, insåg jag nyligen. Det är på sätt och vis roligt att gå tillbaka och läsa de första inläggen; det känns ibland som om min ambition vad gäller matlagning har minskat sedan dess medan den på vinsidan stabiliserats på en rimligt hög nivå utan att nörda in fullständigt. Vin är fortfarande spännande, intressant, lärorikt och gott, men det kommer inte att ta över tillvaron på ett sätt som blir socialt handikappande...

För att fira lite i min ensamhet (hustrun var på annat håll) kändes en halvflaska av något lite udda som ett bra val. Varför inte Chateau Musar, som var ett av de viner som på sent 90-tal fick mig att få upp ögonen för den otroliga bredden i vinfloden. Det stack ut, och jag gillade det!

Idag sticker det fortfarande ut. Frågan är om jag gillar det? Den stickande, klister/acetonlika doften kan jag tåla och till och med finna visst nöje i. Mogna, murriga dofttoner, mörka bär och söta - nästan lite kvalmiga - inslag kompletterar. Det är fascinerande mer än tilltalande, i ärlighetens namn.

Smakmässigt funkar det, men inte så himla mycket mer. Jag saknar en del på syra- och tanninsidan för att strama upp bygget; viss jolmighetsvarning utfärdas... Jag är inte tagen med storm, och det här är ändå ett vin som på papperet borde passa en traditionalist som jag. Hustrun får ett smakprov när hon kommer hem, och rynkar instinktivt på näsan. Hua!

Kanske kan luft och/eller ålder rädda hem en del. Jag tycker att det tar sig under kvällen, men det är fortfarande ett vin mer för kuriosakabinettet än för konsumtion. Samtidigt är väl Musar ett vin som är känt för mycket stor årgångsvariation; var 2002 möjligen inget vidare i Libanon?

EPILOG: Som tröst lägger jag en beställning på ett sexpack Bollinger GA 2002 hos en engelsk vinfirma. Det känns som ett bra sätt att fira fem års smakande, smackande och knackande...

2 x cru bourgeois, médoc

Jo, jag får väl göra en kort not om helgens viner också... Båda överraskade positivt, till slut!


Det första, 2006 Ch Segue Longue Monnier, köptes på Bryssels flygplats på ren chansning. Efter att ha gått och dreglat i fine wine-butiken lade jag till slut band på mig och avstod den melchior (18 liter) Cheval Blanc 2006 som låg där i montern och lockade. Inte heller en Haut-Brion 1947 lyckades få mig att tappa förnuftet, trots sina 100 Parkerpoäng ("...on five different occassions...").

Det separata Cheval Blanc-skåpet med 13 olika årgångar från 1985 och framåt...

I stället nappade jag på ett "tag två, betala för tre"-erbjudande i en annan butik, tänkandes att en cru bourgeois från 2006 inte kan vara hur dålig som helst, och om priset blir 80 kr flaskan kan man chansa.


Det är, naturligtvis, inget stort vin, trots guldmedaljer och allt. Smaken är tämligen kort och visst är det lite glest. Men det har en förlåtande egenskap i sin fantastiska doft! En riktig nose-pleaser med skönt stalliga dofter. Hustrun tar i från tårna...:


"Det luktar ... *sniff* ...som läder, fast det sitter kvar på kossan, typ!"


Inte helt dum beskrivning, och jag vill för säkerhets skull tillägga att hon är disputerad biolog och att jag älskar henne högt...! Vinet slank ned tillsammans med diverse ostar och gjorde sitt jobb med bravur.


Helgens andra vin var inledningsvis något av en besvikelse. 2004 Rollan de By har Framförallt doftmässigt låg det klart i bakvattnet till sin yvigare kamrat från kvällen innan. Smaken håller dock ihop bättre och är längre. Vi enas om att det är ett bättre vin, men kanske lite tråkigare.



Halva flaskan blir över och fraktas hem i skumpig bilfärd över två timmar. Utan större förväntningar häller jag upp ett glas för att avrunda kvällen. Döm om min förvåning när det känns nästan som ett helt annat vin i glaset! Hustrun håller med; det har andra, mognare dofter av chark, skinka, plommon, tobak... På doften hade jag kunnat missta det här för något betydligt exklusivare. Jag var lite snål i omdömet i december, men nu ikväll kan det bära sin prislapp (även om det - förstås - går att köpa hem billigare på annat sätt....)!

braastad XO fine champagne

En kort notis från stugans rofyllda tillvaro... I skenet från levande ljus och med en falnande brasa i bakgrunden ser jag sonen ligga på den uppblåsbara madrassen och sövas av lågornas hypnotiska ljusspel. Snön är djup i skogen; mindre så på isarna. De senare är dock halvmetertjocka; isborren får jobba hårt och några öringar lyckas vi inte väcka till liv.

Vi lär oss Cluedo tillsammans ("Professor Plommon - i vardagsrummet - meeeed.... skiftnyckeln!") och äter sen middag; Konsum Åmots brasilianska entrecôte. Rullad i hackad vitlök och franska örter, brynt i smör och rapsolja och sedan långsamt stekt till 58 grader är den så god så till och med gossen gör två tummar upp. En cru bourgeois 2004 från Médoc fungerar naturligtvis utmärkt till. I går delades en flaska med liknande ursprung till lite ostar. Dagens flaska var mer än dubbelt dyrare och något bättre, men gårdagens hade betydligt intressantare näsa. Kanske bloggar jag om dem någon gång, kanske inte.

Just nu är jag bara tagen av stunden och av en - här och nu - överraskande god Braastad XO. Systembolaget i Ockelbo har en del att jobba på i kvalitetssegmentet överlag, men deras dyraste cognac (strax under Grösntedts VO i literpris) håller bra. Inköpt i somras någon gång har den blivit stående och tullats försiktigt på då och då. Men den är verkligen god. Ganska söt, visserligen, men ett tydligt drag av mandelmassa och kärnbitterhet som skär igenom lagren av kanderade nötter, russin och torkad frukt. Finns det inte en liten whiff av rancio där också...?

I prisklassen känns det som ett stabilt köp. Och medan glöden sakta dör ut och vargarna lämnar ringlande spår i snön runt husknuten värmer den gott. Och gossen? Sover sedan en stund sött, med täcket till hälften avsparkat...

kalas hos vinmannen

Kalas hos Vinmannen är en särskild upplevelse. Hans mångfaldsbetonade bekantskapskrets av vinnördar, Gävles krogelit och diverse sköna existenser i övrigt gör bjudningarna till tämligen speciella företeelser. Som att vinnördarna är bjudna till kl 18; övriga till kl 19...

För oss som dyker upp tidigt väntar ett prov - eller ska vi säga en prövning...? Fem glas på bordet; fem röda viner. Reglerna var glasklara: varje vin kunde som mest ge 15 p. Urspungsland, dominerande druvsort, producent, årgång, årgång +/- 5år och juridisk klass skulle bedömas. Som mest kunde vi få 75 p och kvalgränsen för godkänt rimliga 15p... Då väntade pris i form av cigarr av bästa märke; en ovanlig vintageutgåva. Straffet - om vi fick 14 p eller lägre - var en shot slivovics från en flaska som hittades - öppnad - i ett övergivet skåp för flera år sedan... Allt detta under stark tidspress, och det var lagets samlade resultat som skulle bedömas. Mycket stod alltså på spel!

Glas 1 - Jag får en mintassociation direkt i doften, men är i övrigt tämligen lost. Det är inte min hemmaarena i alla fall... Jag slåss ett tag för Australien, men andra vandrar runt i Spanien där gissningen till slut blir en Ribera del Duero, om jag minns rätt.
FACIT: 1997 Glaetzer Barossa Valley "The Bishop" Shiraz
- Jag sa ju Australien!!!

Glas 2 - Nu är vi på hemmaplan; visst är vi i Bordeaux? Cabdominerat, och moget är det. Vi famlar en stund; det är inte Pauillac, väl? Knappast Margaux? St Julien....? Så ser jag ljuset och hojtar St Estephe! Av farten följer Cos d'Estournel, 2eme cru, och jag tror vi gissade på någon 70-talsårgång.
FACIT: 1975 Chateau Montrose, St Estephe 2eme cru
- Så nära att man får vara nöjd, typ...!

Glas 3 - Mera bordeaux, och nu vill jag ha oss i Pauillac. Underbar doft med blyerts och ceder och tobak och allt. Vinet är jättefint men dock inte stort; ingen premier cru-varning... Jag kommer inte ihåg vad vi gissade på till slut, men tror att vi landade på 3-4 cru Pauillac och 80-tal...
FACIT: 1983 Chateau Leoville-las-Cases, St Julien 2eme cru
- Se där... Kunde varit ännu bättre, men lysande gott!

Glas 4 - Unken, källartonad doft slår emot först såpass att jag ryggar. Det vädras bort efterhand, men ett moget vin som kanske inte helt står på sin topp; kanske med lite oxidativa drag... Vi chansar vilt och friskt. Chateau Musar, lurar jag på - länge sedan jag provade en, dock. Till slut börjar doften hitta formen och vi leds allt mer tillbaka till Bordeaux. Det lite funkiga, unkna dragen får oss att dra till med en Gruaud-Larose från 60-talet.
FACIT: 1976 Chateau Ducru-Beaucaillou, St Julien 2eme cru
- Tredje tvåan för kvällen, men den här var inte på topp just nu som en del andra 76:or vi provat...

Glas 5 - What the f***...!? Doften som står som en kvast ur glaset innehåller fler nyanser av tjära än den normala Islay-whiskyn. Det är rökigt, fruktigt, blaffigt och tämligen onyanserat. Något ungt vin av någon garagiste i Rhône? Smaken är högst knepig, och jag frågar Vinmannen om syran kan vara artificell; den kommer som ett efterfräs på tungan och har inget med vinet i sig att göra... Mycket märkligt, och inte helt angenämnt. Jag gillar det inte. Under stark tidspress slänger vi ändå ur oss något om Rhône och korsar fingrarna.
FACIT: Georgiskt vin från Winery Khareba. Druva okänd. Inget att leta efter...
- Borde anat en slamkrypare, och dessutom att ingen fransman vid sina sinnens fulla skulle släppa ifrån sig något så styggt!



Summa sumarum landade vi inte mer än 14 poäng, och fick därmed dricka en shot av mitt livs - som det skulle visa sig - godaste slivovic! Det tävlar i en ganska tunn kategori, det medges, men allt som inte smakar plommondiesel måste ses positivt...!

Sedan följde champagner...

...middag på lånkokta oxkinder, smältande möra (var det Gävles bästa, Matildas, som låg bakom?)...

...lite mer rött (det här lurade upp mig på läktaren igen; inga typiska chateauneufdrag enligt min bok)...

...vintage port till en ostbuffé värdig vilken trestjärna som helst...

...cocktails (en självklarhet på Vinmannens kalas; och ett av få ställen där man får sin cosmo med skumkrona!)...

...för att avsluta med en trevlig cognac!

Som vanligt en smått storslagen tillställning; trots att jag vek ned mig och tog sista tåget söderut på kvällen i stället för att vaka in gryningen med en gingrogg!

Skål!

2001 hermitage la chapelle, jaboulet

Vissa investeringar man gör framstår ju mindre listiga över tid. Jag noterade för en tid sedan att det "reades ut" gamla årgångar av Jaboulets klassiska Hermitage "La Chapelle"... Ett vin som nått legendariska höjder vissa årgångar men som också ifrågasatts ibland. Att - likt mig - betala 726 kr för det här vinet i augusti 2006 framstår ju som halvsmart jämfört med de 599 kr man vill ha idag...

Hur som helst; efter en osedvanligt tuff vecka blev det sen middag med ankrillette, fasanpaté, cornichons, gott bröd, charkuterier, inläggningar och ostar. Och varför då inte ett gott vin till?

För visst är det ett gott vin! Det har mognad, friskhet och fräschör i doften samtidigt - bra start! Lädertoner över mörka plommon och örter... I munnen är det friskt, medelfylligt, hyfsad syra och god tanninuppslutning i svansen. Eftersmaken är kanske det bästa med hela vinet; lång, nyanserad och skiftande ger den utrymme för utdragen njutning... Bra grejer, inget dussinvin.

Det är bara det att... 726 spänn! För fyra och ett halvt år sedan; kanske 8-900 idag! Det här vinet saknar minst en wow-faktor för att nå dit, kanske två. Tveksamt om ens dagens prislapp är motiverad. Jag får gå på lite Syrah-forskning i källaren och hitta referenser, för jag förstår ingenting just nu...

blandat från solsemestern...

En vecka på Gran Canaria i mer än behagliga temperaturer, sol och avkoppling är vad en vintertrött svensk familj behöver... Vi har visserligen besökt ön tidigare, men det är några år sedan och vi förlägger tillvaron på sydvästra sidan i stället för sydöstra som då. Rekommenderas. En riktigt bra vecka, där vi varit aktiva och passiva i olika omfattning men inte på något sätt fastnat i hotellet och poolområdet, utan tagit oss ut och omkring både kortare och längre...

Stora vin- och matupplevelser är det dock lite svårare med. Fokus på övriga familjen ligger på andra saker, men jag försöker hitta öppningar där jag kan...!

Vi gillar inte all inclusive-trenden och har non-inclusive i stället. Varje morgon dukar vi upp en liten men god frukost på balkongen med utsikt över Atlantens vågskvalp. Vinsten jämfört med de som sitter i hotellets betongbunker till matsal och stojar med hundra andra är total. Ett par kvällar äter vi middag på balkongen också. Matbordet är litet men det funkar på tre.

Hämtpizza är naturligtvis enkelt och bekvämt, och lokala SPAR-butikens mest exklusiva vin får följa med. Viña Albalis Gran Reserva de Familia 1998 har fått guldmedalj i någon tysk tävling 2006, ståtas det med på etiketten. Nu är det dock i utförsbacke. Åtminstone den här buteljen, som kanske stått misstänkt länge i butikens mindre vinlagringslämpliga miljö. Mogen doft och bra balans, men en rödvinbärssyrlighet börjar göra sig påmind på ett mindre angenämnt sett.

En klassisk Banana-split på ett riktigt bra och fortfarande humant prissatt kafé/konditori strax väst om Maspalomas sanddyner var en lisa för gom och själ en varm eftermiddag efter kamelritt...

En halvflaska Pol Roger NV, inköpt på SB i Ockelbo i somras, mellanlagrad under hösten i torpet i Åmot, hemförd innan jul och nedpackad i semesterbagaget anjöts väl kyld under parasoll på Playa del Amadores. Det är alldeles uppenbart att tillfället ibland gör halva jobbet; det här var - just där, just då - magiskt gott!

På uteätarställen var vinlistorna sorgligt enahanda. Bara spanska viner och mest rioja av enklare kvalitet. En Torres Gran Coronas 2006 med huvudsaklig druva CS var därför ett välkommet avbrott till en hemlagad carbonara. Resans bästa röda vin, med tydlig och god cabernetprägel men ändå något av den spanska värmen i sig.

Sista kvällen går vi på vad vi hoppas är den finaste restaurangen inom räckhåll; Amadores Beach Club lockade med en meny som höjde sig avsevärt över genomsnittet... Genomförandet svajade dock, i så väl service som matlagning. Hummern med mangosås ser snygg ut, men vad de gjort med det stackars skaldjuret för att få det så vattnigt och hopkrympt övergår mitt förstånd... Antagligen var bara hummertanken mitt i salen en dekoration och det som i själva verket låg på tallrikarna var nog djupfrysta killar från SPAR. Så var det nog. Vinlistan hade flera champagner (bl a Dom Perignon och Cristal) men fortfarande inga franska vita. Och jag som spetsat in mig på chablis! Den chilenska chardonnay vi drack var korrekt men inget att blogga om.

Sammanfattningsvis en fantastisk vecka för kropp och själ, om än något begränsad för gom och strupe...!