blindbock hos frankofilen

Genom märkliga sammanträffande och slumpens skördar träffades sex vinbloggare hemma hos Frankofilen i går (förutom värden och undertecknad även Mise en Bouteille, Nettare e Gioia, Vinovis och ja, Vinmannen får väl räknas dit trots att han - efter att ha satt förra årets bästa rubrik - prompt lade ner verksamheten; antagligen ett statement...). Temat var enkelt - ta med en hemlig, maskerad, intressant flaska och dyk upp. Mat löstes genom närliggande pizzeria. Enkelt och oprentetiöst och rasande trevligt!

Direkt innanför dörren stacks ett glas vitt i handen. Ett bonusvin som värden erbjöd som uppmjukning inför vad som stunda skulle. Inledningsvis doftade det friskt och mineraligt med klara citrustoner, men efterhand vecklade den ut mer och mer av sina druvtypiska petroleumtoner. Tydligt men inte dominerande. I munnen komplettera doftaromerna med lite mer tropisk frukt. Riesleing, alltså, och sannolikt inte purung. Inte heller lastgammal. Längre än så sträcker sig inte mina kunskaper på området. Vad som så säkert placerar denna i Tyskland kan jag inte sätta fingret på; än mindre om det är Pfalz, Mosel, Nahe... Problemet för mig är att vita viner tenderar att bli druckna och provade i så mycket mindre omfattning att jag aldrig hinner/orkar bygga upp ett referensmaterial. Vinmannen säger 2006, Niklas J säger Nahe. Båda har rätt, naturligtvis. 2006 Dönnhoff Felsenberg Riesling Spätlese Trocken väckte nyfikenheten, provningslusten och bröt den eventuella is som väl egentligen ändå aldrig fanns där mellan provarna?

Först ut av kvällens huvudnummer var ett vin som visade sig djupt mörkrött i färgen. Inga dragningar åt varken blått eller tegel. Doften är stor; mycket stor till och med. Det är sött, vanilj, frukt med betoning på björnbär. I munnen är det mycket tätt, fina tanniner, fruktigt... Gemensamma ansträngningar för oss mot Rhône och Niklas är ganska säker på att det är en Chteauneuf-du-Pape. Jag upplever det som varmt utan att vara bränt eller kokt. En 2003:a? Nehej, inte det. Det tilltar i längd efterhand och blir bättre - spontant var jag inte särskilt förtjust. Skulle antagligen fallit mig bättre i smaken med mer luft. Inte min kopp té, men ett välgjort bra vin. Parker ger 98p, avslöjar NeG innan täckelset faller. Det bekräftar i alla fall en del för egen del - vi är ju sällan på samma planhalva advokaten och jag. 2006 Clos des Papes var en rejäl överraskning för mig, som inte är så bevandrad i utvecklingen i CndP-området - heller!

Nummer två har en klar tegelkant och viss genomskinlighet. Här måste vi prata ålder! Kryddiga toner med lakrits ("kungen av Danmark" slår Frankofilen fast, och ja, det träffar riktigt bra!), en viss volatilitet och blommighet... Hmmm? Vad är nu detta? Gissningarna spretar och Vinovis myser med pokerfejset på. Det är rejält uppstramande i munnen med bra grepp i tanninerna. Mycket gott och mycket mer min stil! Efter lite famlande så leds vi mot Italien och Nebbiolo, men vi är många som får kvällens andra överraskning i 1998 Paolo Scavino Cannubi. Jag gissade på ett kanske tio år äldre vin. Vinet är inköpt i Italien och efter lite resonemang konstateras att viss butiksmognad inte kan uteslutas. Jag provade Scavinos Carobric 1998 för ett par år sedan och minns den som mycket yngre i sitt uttryck. Kan också ha att göra med skilda vinifikationer. Avdelningen snillen spekulerar...

Nummer tre var mitt vin. Jag hade haft svår vånda för att bestämma mig; de intressantaste vinerna i min källare är antagligen långt från drickmogna eller inköpta via Vinmannens firma. Han har nästan bättre koll på mina flaskor än jag, och jag ville naturligtvis överraska även honom. Det fick bli ett av mina sista Danmarksköp från förra året. Vinet kändes en smula unket när jag drog korken så jag karafferade det för säkerhets skull. Vid serveringen var det i kallaste laget, men vecklade sedan ut en doftpalett med tobak, plommon och mogen frukt. Någon jordighet fanns också kvar hela tiden. I mitt tycke ett gott och drickvänligt vin, om än inte något av kvällens större. Naturligtvis Bordeuax, men kamraterna bet sig kvar på vänstra stranden. St Emilion hade inte många trott. 1998 Chateau Trotte Vieille köptes in för omkring 400 SEK förra sommaren. "Atypiskt och en besvikelse!" löd Vinmannens summariska bedömning, och ja, jag vill minnas den förra flaskan som bättre...

- mellanspel -

Niklas sticker emellan med ett nyss öppnat vin som serveras med vis vördnad. En chansning, förstår vi alla. Gammalt vin som ... nix. Korkat. En 1958 Garrafeira Particule från Cavas Alianca förblev odrucken. En likadan flaska hade enligt Niklas leverart förträffligt vin häromkvällen. Jag tror honom.

Tvära kast; nummer fyra gjorde entré med buller och bång. Stor doft igen: "syltig (ej söt)" har jag noterat. Den har alltså lyckats balansera utan att trilla ned i syltburken, men gissningsvis har vi en del modernt vinmakeri här? Sen skörd, hård selektering, stor andel nya fat...? Relativt hög alkoholhalt? Vilket fick sällskapet att ägna en stund åt att diskutera verklig alkoholhalt och etiketterad dito... Björnbär igen, vanilj, kanske lakrits...? Kan vi utesluta Zinfandel!? Det är inget druvrent vin, får vi veta av värden, som nu är säker på sin flaska. Bra eftergrepp, lite eldigt... Hur är det med GSM-druvorna; någon av dem kanske...? Nehej. En Californisk CS-dominerad Bordeauxblend! 2004 Profile Merryvale var - förstås - en helt ny bekantskap för mig. 79% Cabernet Sauvignon - men var fanns mina svarta vinbär!? Tack för lektionen!

Vin fem - äntligen hemma! Här måste vi vara i mogen Bordeaux och trampa, gissningsvis 20 år eller så, och med tanke på hur det håller ihop är det inget skitvin i glaset. Mungiporna åker upp, och jag misstänker genast att det är Vinmannens flaska. Han har också haft beslutsvånda och anförtrott under tågresan att han valt mellan två olika 80-talsbordeauxer - det här måste vara en av dem! Niklas vill dock hävda att det här mycket väl kan vara hans vin! Spännande! Vinerna parallellserveras raskt för att tillåta jämförelser.

Femte vinet har nästan allt det jag önskar i en mogen Bordeaux; örter, cassis, tobak, lite läder, ett uns stall utan att bli skitigt. Slank, balanserad smak, lång eftersmak, frukten finns kvar om än tydligt nedtonad... Skulle vara lysande till mat! Inte så mycket blyerts vilket gör att jag vill utesluta Pauillac och de mest Cabernetdominerade kommunerna. Men visst är det vänstra stranden? Eller? Fel igen; 1988 Chateau Tertre Roteboeuf St Emilion GC (Vinmannens), 80% Merlot, 20%CF! Något av ett kultvin och en föregångare inom den moderna StEmilion-skolan. Jag har aldrig varit i närheten av det tidigare, och är förvånad och positivt överraskad över dess lagringsduglighet. Kul! Någon runt bordet hävdade att slottet är känt för att skicka hundarna efter Robert Parker om han närmar sig... Det får vara hur det vill med den saken; goda historier skall inte alltid synas i sömmarna och det är skönt när den sociala biten av vindrickandet också får utrymme en sådan här kväll!

Sjätte vinet är nog ett av kvällens svåraste att gissa, åtminstone inledningsvis. Jag får det i ett ISO-glas att jämföra med vinet ovan i en större kupa, kanske spelar det viss roll? Inledningsvis känns doften mest märklig, svårfångad och svårplacerad. Så småningom börjar det visa sig från en mer öppen sida. Det känns yngre, fruktigare och också med en kryddig ton. Smaken bjuder på mörk frukt åt björnbär/plommon-hållet, och det blir bättre och bättre i glaset. Visst är det Bordeaux även här, och det är riktigt bra, men visst måste det vara yngre? Och kan det verkligen vara ytterligare en från högra stranden? Nej, vi är i Graves och närmare bestämt hemma hos La Mission Haut-Brion, årgång 1999! 50% Merlot gjorde antagligen att StEmilion/Pomerol kanske kändes närmare tillhands. Fortfarande något ungt för min smak, men klar utmanare till kvällens vin! Andra höll det som det bättre just tack vare bevarad fräschör.

Efter detta vidtog ostar, sauternes och diskussioner som gärna hade fått pågå till sent på natten (vilket jag av övrigas poster förstör att den nästan gjorde...). En lysande trevlig kväll, lärorik, och bra träning i ödmjukhet. Hur en sådan kille som Andreas Larsson kan pricka enskilda slott OCH årgång utan att darra på manschetten framstår som ännu mer överjordiskt. Vi hoppas på fler återseenden, om inte annat för att ge lite tid åt Lundasnack med oss som låg där på 90-talet...

Stort tack till värden och hela sällskapet för en kanonkväll! Om ni orkar upp till Uppsala efter sommaren får Vinmannen och jag kanske snickra ihop en Bordeauxvertikal för lite gemensam allmänbildning?!

PS Läs gärna och jämför övrigas poster - följ länkarna i inledningen!

ruinart -02 och drouhin chassagne-montrachet -04

Vid utflykten till sommarstugan förra helgen landade vår snart sexårige son sitt livs första gädda. Vi hade köpt ett enkelt kastspö i en fiskebutik vid avfärden, och han lärde sig förvånansvärt snabbt att hantera den inkapslade haspeln. Att se honom stå och torröva på gräsmattan med sin Abumatic och ett par muttrar som tyngd i linänden var nästan rörande att se...

Första kvällens kastandde vid bryggan gav inget, men den andra kvällen när vi rodde drag small det plötsligt till. Sonens lätta spö stod som en båge och det tog nog upp emot tio minuter innan den fina gäddan på 1,7 kg kom in till båtkanten. När han tillfrågades vad han ville göra med gäddan kom svaret självklart och direkt: "Den ska jag bjuda T på!"

T är hans jämgamla lekkamrat; en flicka som han gärna vill göra lite intryck på... Sagt och gjort, en vecka senare kommer IT-mannen med familj nedför kullen för gäddmiddag. Ett recept på franska gäddfärsbullar - queneller - har länge lockat mig, och en tanke på att de små kanske lättare skulle acceptera gädda om den inte var så ... hrm... gäddlik gjorde valet lätt. Receptet såg inte alltför komplicerat ut, men det är lätt att underskatta den tid det tar att filéa, mala i köttkvarn, köra i matberedare, vila i kylskåp, köra i matberedare igen tillsammans med ägg och grädde, forma till ägg med hjälp av två skedar och sjuda i lättsaltat vatten och därefter lägga dem i ugnsfast form och gratinera dem under ett täcke av en mornaysås.

Gästerna försågs med ett glas R de Ruinart 2002 i väntan. Måste erkänna att jag är lite förvirrad över husets beteckningar; det verkar finnas såväl NV som vintage R de Ruinart? Första gången för mig med det här vinet hur som helst, och ett hus jag inte alls har provat särskilt mycket. Att det är en kvalitetsproducent visste jag naturligtvis, och någonstans i bakhuvudet finns en förväntan om ett lite tyngre vin, pinot noir och Bollinger-like... En koll hos Juhlin ger följande fakta: Stor, kvalitetsmedveten producent, första champagnehuset (bildat 1729), en hög andel PN i blandningen 50-60% men kanske inte riktigt i mr Juhlins stil. Även prestige-blanc-de-blanc Dom Ruinart får förhållandevis snålt med poäng (med 1988 och 1979 som lysande undantag). Företagets hemsida är en besvikelse, med snygg och flashig design men mer inriktad på att sälja gift boxes än att upplysa om aktuella årgångar och druvor. Hur många gånger skall man behöva läsanonsens -texter om "pursuit of excellence", "an experience for the palate" osv, osv... *suck*

Vinet, då? Jo, det började lite trevande. De flesta av oss uppfattar det som lite återhållet och svårt att sätta fingret på. efterhand verkar det dock öppna upp sig och bli mer lättillgängligt. Den är inte alls lika äpplig som Grongnet -98 häromsistens, men de går att hitta och är mer åt det gula hållet. Jag noterar nöt och choklad och tycker ett tag att det dyker upp en champinjon. En stund senare är den borta. Även i munnen känns de första sipparna mest som frågetecken. Nu vid bloggdags är det ett vidöppet vin som levererar hög, torr syra, fruktiga äpplen med citrusstick och lite riven hasselnöt på toppen. Eftersmaken har blivit längre och längre under kvällen. Gott! Alla tecken pekar på att det här vinet kan läggas undan ett år eller två...

Till slut stod så maten på bordet... Det skall fransoser till att maskera en basingrediens så till fullständig oigenkännlighet - det är min fullständiga övertygelse att ingen hade gissat på gädda vid en blindprovning! En italienare hade aldrig kommit på något liknande. Det är i ala fall ganska gott, med en fluffig fiskbollskonsistens omgiven av ganska fet sås. Det smakar mest fett, ost, lite muskot och så i bakgrunden en diffus fisksmak. Enda skälet till att det är gädda som bas är tydligen att det är ett såpass magert kött i sig att det går att "mättaa" med grädde på ett annat sätt än en fetare fisk...

Till detta en vit bourgogne! Jag måste fylla på förrådet snart - sedan besöket på Hambergs för någon månad sedan har jag återupptäckt denna ljuvliga nektar och det redan ganska sparsmakade förrådet håller på att tunnas ut i oroväckande takt. Joseph Drouhin behöver ingen närmare presentation, och vinet är alltså husets generiska Chassagne-Montrachet år 2004. Inköpt för knappt 300 kr för drygt två år sedan. Vinet får en stund i karaff och visar sig direkt från sin bästa sida. Stor, vidöppen doft; mineraler, citrus, fat, nästan honungslika toner; friskt päron och en blomsterton (!?) ... Skönt doftvin!

I munnen tar rostade fat över mer även om mineraler och citrus spelar bra i bakgrunden. Lång smak i bra balans. Ett vin som jag tycker känns helt moget att dricka nu men som säkert klarar sig en stund till. Inte alls oävet, men det känns som det saknar det där lilla extra för att lyfta mot höjderna...

semester i sikte...!

Det har varit lite tunt med inläggen. Ett par återvändanden till redan bloggade viner föranledde inga särskilda åtgärder. Möjligen intressant att Durfort-Vivens 2001 var bättre dag 2 än dag 1? Kan ha att göra med glasens kvalitet; kära mor har i stugan inte riktigt tillgång till Reidelkupor, om man säger så...

Veckan har varit under beredskap. I morgon eftermiddag tar dock min kära kollega över åt mig för att vi skall kunna gå på direktörens bröllop i lugn och ro. Skänt - sedan börjar semestern på allvar!

Innan vi ger oss ut på resa söderut med familjen ser det ut att hinnas med en provning som kan bli intressant. En gammal bekant från studieåren i Lund har visat sig vinblogga och så återknöts en kontakt som inte skötts de senaste 12-13 åren eller så... Det lutar åt ett återssende inom kort...

grongnet -98, lunch på dala-husby hotell och en del annat

Midsommarhelgen tillbringades i hustruns familjs torp utanför Hedemora. Också känt som "huset stadsplaneraren glömde" då det ligger inklämt mellan Riksväg 70 och järnvägen mot Borlänge/Falun...

En lite bättre middag på marulk tillsammans med en gräddig sås, lite bakad lök, sockerärtor och citronzest smakade utmärkt i det lantliga köket tillsammans med en Puligny-Montrachet 2005 från storproducenten Chanson Pére & Fils. Med risk för att låta som Per Bill var den ung, fräsch och fruktig i en stram, mineralrik och delvis fatad ton med inslag av päron, söt ananas och musselskal! en lätt honungston i munnen, lagom fatad, bra längd... Ett riktigt schysst vin utan att bjuda på några överraskande djup eller nyanser.

En utflykt till omskrivna Dala-Husby hotell fick det bli på midsommardagen. Årets "Värt en resa" i White Guide var verkligen värt sin resa. Klassisk husmanskost med finess och ambition serverades till trerätterslunchen. Dillkött var ett tag sedan man fick på krogen! Perfekt trådig, sönderfallande konsistens och balanserade sötsyrliga smaker. Mums!

En "local brew" passade nog bättre än vin, resonerade jag, och Oppigårds Golden Ale var fruktigt, humlat och mycket gott! Passade utmärkt till maten.

Till midsommarhelgens i mitt tycke (hustrun gravt oförstående) obligatoriska jordgubbstårta serverades husets sauternes; Chateau de Malle -98 på halvflaska. Ett vin som jag köpte in ett mindre lager av att ha hemma efter att ha imponerats av det vid valborgsmiddagen sist. Även om det självklart saknar en del finess som de bästa producenterna kan erbjuda så är det ett rikt, generöst (för att inte säga "yppigt") vin med stor doft, tydliga botrytistoner blandade med saffran, apelsinskal och aprikoser. Smaken är medellång - ett vin som kommer att leverera bra vardagsnjutning några år framåt!

Då dagen idag inneburit vissa yrkesmässiga framgångar kändes det som ett läge att korka upp en bra champagne. Dessutom skulle hustrun och jag äntligen ta tag i semesterplanerna. Med en Grongnet -98 Special Club och varsin dator surfade vi alltså runt bland hotell i Danmark och hade en skön kväll.

En Special Club är något slags prestige cuvée för mindre odlare, och det här skall alltså vara det bästa som det lilla (80.000 fl/år) huet förmår. Doften är intressant, ganska stor och fyllig, mogen, lite tung men ändå fräsch. Doftspektrat rör sig mellan gul frukt (plommon), fudge/nöt/kola (?) och citrus. I munnen känns det lite egendomligt syrligt i förhållande till doften. Vad jag kan läsa mig till använder man inte malolaktisk jäsning på standardcuvéen så jag utgår från att detsamma gäller även denna. Det skulle i så fall kunna förklara en del. Gott, men det ringer dessvärre inga stora klockor hos mig. Kanske mer matorienterat än som drinkvin?

chateau leoville-las-cases -76 (mg) och mycket mer...

Så har jag då hittat en stund att noter något från den mycket trevliga och vinstinna middagen i lördags, då direktörens väg mot inträde i Tvåsamheten utstakades av glada kamrater. Att dagens strapatser skulle efterföljas av en god middag med rikligt med viner var omedelbart uppenbart för alla inblandade. Efter lite konfererande landade middagen hos undertecknad, men kocktalangerna hyrdes in. Skönt - det kan verkligen rekommenderas!

En magnum av Aeternos egen champagne Olivier Pere & Fils Reserve inledde kvällen tillsammans med anklevermousse. Reservan skall vara snäppet bättre än standardcuvéen, och visst är den god men ett klart nummer mindre än Palmer & Co -96 (mg) som dracks ett par veckor tidigare.

Till förrättens carpaccio på oxfilé med rödbetor och getost kom två vita viner på bordet. Kommunikationen mellan Sommelieren och kocken hade kanske inte riktigt trängt ända fram, men det fungerade hyfsat bra i alla fall.

Rutz Cellars Maison Grand Cru Chardonnay 2005 (Russian River Valley) dominerades av ek och fat med underliggande tropisk frukt och lite kryddor. Inte riktigt min påse. Klart bättre var då Albert Ponnelle Puligny-Montrachet 1er cru Les Folatieres med friska syror och tydliga mineraler. Bättre matchning till maten dessutom; inte minst till getosten. Här var jag dock inte i majoritet runt bordet...

Till huvudrätten serverades inte mindre än tre röda viner. Chateau Leoville-las-Cases (mg) var utan tvekan kvällens gigant, trots dugliga medtävlare. Att producera ett så stort vin från ett "mellanår" som 1976 måste vara lite av en bragd, och Broadbent är imponerad och delar ut hela fyra stjärnor. Doften är stor, mogen, vidöppen, ren, med toner av solvarm frukt som nästan drar åt sylt eller gelé dock utan varje tillstymmelse till syltighet, naturligtvis! Där finns också animaliska toner och lite läder. I munnen är det relativt slankt, men långt och växande i eftersmaken. Vinet startar på en mycket hög nivå och växer under kvällen - storartat!

De två motkombattanterna var dock inga BiB-viner, precis. Domain Leroy Gevrey-Chambertin 1er cru 1985 hade en stor, mogen, närmast barololik doft med inslag av rönnbär och kärsbär.

Fantastiskt trevligt, och mitt andravin av de tre. Det tredje vinet hade dock potential att bli ännu större, enades vi om. Joseph Drouhins Romanée St-Vivant Grand Cru 1995 hade hallon och kryddor i doften och begynnande mognad; jättefin frukt i munnen, bra balans men fortfarande med framtiden för sig. Till detta hedonistiska slagfält bars ankbröst med risotto på butternut-pumpa - sagolikt gott med perfekt knaprig fettkappa på ankan...!

Två sauterner fick slåss om vår gunst till efterrätten. Dessvärre blev segern ganska lätt. Chateau Guiraud 1997 visade sig inte från sin bästa sida, och hade inte helt angenäma acetonstick i aprikosmarmeladen... Även Broadbent misstänker lite fuffens - trots stark årgång generellt är han mycket återhållen och avvaktande i sin kommentar. Därför blev segern lätt för Chateau Suduiraut 1990 med underbar balans och struktur. Kocken levererade bakade, amarettomarinerade aprikoser med en ricottasås och färska hallon... mums!

När vi väl kom till ostar och en Smith Woodhouse 1983 hade jag lagt ned pennan och bara mådde... Bra vin, helt enkelt! Dagen efter tillbringades med disken-from-hell, men det var det värt!

Efterräkningen - Vinmannen tog med sig las-Cases hem...

direktörens svensexa...

Efter Redaktörens svensexa och sedermera bröllop är det nu i rask takt dags för Direktören...! Vår inhyrda kock J från saligen insomnade Opus by Esperanto steker ankbröst i köket, medan Direktören utstår olika prövningar för att grad för grad invigas i Sällskapet Tvåsamhetens mysterier...

Hmmm... Vad skulle blivande hustrun ha föredragit av dessa viner...?!

Sin vana trogen har Vinmannen tagit hit fler flaskor än vad huset har glas till, men det får vi ta med jämnmod. En Leoville-las-Cases -76 på magnum ser lovande ut (Broadbent: a lovely, soft, ruby solour; firm, still tannic. Excellent with food; Parker är lite mer försiktig med 86p och: an attractive ruby/garnet color, and a spicy, roasted nose of jammy fruit, minerals, and spice .... The wine may merit a higher score out of larger format bottles, such as a magnum.). Fullödig rapport kommer!

skatteåterbäringen omsatt...

Häromdagen satt Vinmannen och jag och resonerade om middagar som varit och middagar som komma skall... Det är snart min tur att försöka bjuda ihop hela Konjärgänget igen, och jag konstaterade i en bisats att "...jag skulle nog behöva fylla på lite i avecförrådet innan dess..." Vinmannen sköt in på sitt vanliga, rättframma sätt: "Ja, jag har tänkt på att du har det ganska tunt på den sidan!". Va!? Tankarna malde och jag försökte få fram något slags försvar, men Vinmannen förekom mig: "Ja, någon enstaka whisky, någon konjak och så det där förrådet med gamla dammiga likörer eller vad det är...!"

Nåja. De sista likörerna som överlevde min 30-årsfest (tema: cocktails... det var några år sedan, okej!?) gick faktiskt i vasken för en tid sedan. En Midori kan bara sparas ett visst antal år i öppnat skick. Mer än fem är för mycket och rekommenderas ej... Men i övrigt stämde Vinmannens obarmhärtiga analys alldeles för bra. Jag avslutade samtalet och tittade dystert upp mot avechyllan. Vad hade hänt? Jag som för tiotalet år sedan normalt hade minst tio maltwhisky och 3-4 bättre cognacs öppnade samtidigt, utan att något blev dammigt? Nu stod där, utan att trängas, en ganska usel maltwhisky (The Singleton of Dufftown) och en halvokej brukscognac (Rèmy Martin VSOP), tillsammans med de sista dropparna av en helt igenom anständig Courvoisier XO. Gemensamt för dem alla tre: inköpta på charterresor.

Det här måste till en ändring. Uppenbarligen är det mina investeringar i vin som ligger bakom. Jag drar mig för att köpa en 7-800 kr cognac och lägger i stället pengarna på två-tre flaskor vin. Nog nu - detta hus förtjänar bra avec!

Med skatteåterbäringen i handen stegade jag därför idag på lunchen ned till Regeringsgatan. Dessvärre var deras cognacsutbud i det lite högre segmentet sorgligt fattigt. Den A E Dor nr 6 som skulle finnas där enligt nätet börjar säljas först på måndag... *suck* Där får man för att man inte läser det finstilta! I brist på bättre fick det bli en Delamain Pale & Dry - en klassiker jag aldrig tröttnar på och som jag dessutom lärt min kollega att dricka. En lagom åldrad armagnac såg lite för spännande ut för att få stanna ensam på hyllan; raskt i korgen åkte också Clos de Saveurs 1979. Ett relativt outforskat fält men som jag gillar mer och mer för varje gång jag provar är lagrad rom. Livets Goda hade en provning i senaste numret, och en åttaårig Trois Rivières fick förstaplatsen. Åttaåringen fanns inte på Regeringsgatan, men däremot Trois Riviéres 1998 Fût Unique. Same, same but different - den fick också följa med hem. Slutligen blev det också ett par flaskor från vinrummet (Bourgogne och Barolo) och en liten flaska Heimbourg Pinot Gris Vendage Tardive 2002. Vinrummet där hemma kunde ju inte få bli helt utan när nu shoppingivern slog till, och försäljaren var ju så trevlig och pratade så varmt om Barolo att jag blev lite svag...!

Kvällen fick bjuda på ett smakprov av Trois Riviéres. Doften är stor, torr, förnäm och lätt eldig samtidigt. Övertoner av lösningsmedel låter inte trevligt, men är det... I basen spelar muscovadosocker, romflamberade bananer, nötter. Inga dragningar åt russin, arrak eller the i doften, men i smaken går det plötsligt att vaska fram fikon och fikonkärnor tillsammans med bl a chokladtoffee. Smaken som för övrigt är enorm, mouthfilling, eldig och lång - de här ångorna skulle räcka en tur fram och tillbaka till jobbet, minst!

Sammanfattningsvis går den i en helt annan och torrare stil än den julklappsrom jag fick av bror E. Den lyckas dessutom med konststycket att framstå som alkoholstarkare när den i själva verket är ca 10 vol% svagare! Det här är good stuff och definitivt något att plocka fram om cigarrvarning skulle råka utfärdas på terassen någon i sommar! Nu känns det i alla fall lite mindre tomt på hyllan...

vinauktion - enstaka flaskor

Idag gick vinauktionen som i första hand riktar sig till oss vinsamlare och -drickare (och inte investerare) av stapeln. Vinmannen var förstås på plats och ropade in bl a Giscours -82 och Graham's vintage port -55 som jag hoppas få del av. Tyvärr hade jag inte möjlighet att vara med själv, och dessutom måste lite semesterkassa sparas, så några alltför vittomfattande inköp fanns det inte utrymme för.

Nästa vecka är det den stora auktionen. Som det ser ut nu lär jag inte ropa på något där, men vi får se vad Vinmannen bärgar...!

2004 meursault 1er cru le poruzot-dessus, dom rémi jobard

Vit Bourgogne igen!? Tja, förra veckans aha-upplevelse gjorde att det kändes väsentligt med något referensmaterial i närtid. En tuff eftermiddag med stor potential gjorde också att längtan efter något vin som inte kom från "brukshyllan" var större än vanligt. Till kvällens saffransdoftande fisk fick därför vinkällarens enda Meursault stryka på foten.

Meursault 1er cru Le Poruzot-Dessus från Rémi Jobard har vilat i två och ett halvt år i vinrummet. Inköpt på SB för närapå en femhundring i januari 2007.

Timmen är sen och det får bli en kort not. Vinet karafferades i princip nr vi satte oss till bords. Doften är frisk, inledningsvis med mycket fattoner med senare under kvällen tonas den ned till förmån för mer frukt (ananas i sockerlag!?) som så småningom övergår i mer mineralitet. Jag gillar viner som bjuder på en resa under kvällen!

I munnen erbjuder det en frisk, kryddig - nästan pepprig - intensitet, som dock står förra veckas Chevalier-Montrachet ganska långt efter. Smaken är balanserad, frisk och inte alltför fatad (var lite orolig efter de inledande dofterna, men det är ingen tydlig ekplanka man får i munnen). Eftersmaken är lång, men inte extrem.

Sammanfattningsvis ett bra vin, men inte stort, och knappast i paritet med prislappen just nu. Samtidigt gissar jag att det kan utvecklas ganska bra ett tag till. Hur ska man någonsin hinna upp i en investeringstakt som gör att man kan hålla fingrarna borta tillräckligt länge?

Mer läsning om Jobards viner finns t ex här.

PS Dagen efter (förvarat i kylskåp i täckt karaff) är vinet fullständigt vitalt och känns snarare mer öppet och tillgängligt än i går. Doften är mer komplex och eftersmaken längre. Om det skall drickas idag verkar alltså rejäl luftning vara en bra medicin att locka fram potentialen.

domaine leflaive chevalier-montrachet grand cru 1999

Efter att ha harvat runt i grill- och budgetvinsträsket en tid var det äntligen dags för lite stora viner igen. Tack Pokermannen för ett lysade initiativ! Inte mindre än åtta man runt bordet fick prova ett antal storartade och säregna vita viner på kvalitetsfiskbistron Hambergs.

Först ut var Pierre Peters Cuvée Special 1999 (serverad tillsammans med en liten löjromsklick), med mycket rik och fyllig doft av brioche och långt oxiderade äpplen. Smaken var medellång till lång och mycket mjuk, sammetslen och rund. Låg syra. Moussen var mycket låg och vinet betedde sig närmast pärlande. Gott och spännande, men antagligen på väg utför eller en något tveksam flaska. Den var i alla fall förvånansvärt snäll.

Två vita viner fick ackompanjera helgeflundran: först ut var något så ovanligt för mig som en mogen vit Bordeaux. Domaine de Chevalier 1992 GCC Graves var rikt gyllengul till färgen och en doft som inledningsvis var lite blyg men som växte till efterhand och som fullständigt präglades av fat, ek, gräddkola.... Vi pratar inte varsam fatbehandling här! I munnen var det långt, tydligt moget, lite låg syra även här kanske och kryddiga toner av sandelträ och kanel; säkert från faten. Till mat fungerade det dock förvånansvärt bra, och det var absolut inget dåligt vin i sig och dessutom lärorikt och intressant! Vad mer kan man begära?

Tja, man kan ju alltid önska sig en Domaine Leflaive Chevalier-Montrachet 1999 Grand Cru...! Oj, oj, oj... Färgen ljusare än Bordeauxen, men fortfarande åt det gyllengula hållet. Doften... Aaahh! Bara minen på Pokermannen när han tog sin första sniff var värd hela kvällen och halva notan! En otroligt stor doft som stod som en strut ur glaset, med noter av krutrök, flinta, sesamfrön och nötighet... Någonstans bland detta - eller snarare under men ändå inuti!? - också tropiska frukter och ljunghonung. Löjligt komplex och sammansatt, och jag slogs av hur svårt det var att överhuvudtaget sätta ord på doftupplevelsen. Allt kändes så integrerat i sig att det omöjliggjorde separation till enskilda dofter. När det problemet inträder brukar det skvallra om att det är ett bra vin man har i glaset...

Smakmässigt var det oerhört intensivt och med fantastisk längd. Mineraltoner och så återigen den där underliggande, gäckande tropiska frukten. Som ni kanske anar ett vin jag verkligen gillade och som kan mycket väl ha varit mitt bästa vita, torra, icke-mousserande vin någonsin!

Efter en stunds kontemplation över vinlistan enades vi om en flaska Coteaux du Layon 1976 till brûlée eller ostar (efter eget val). Gamla viner finner alltid vårt intresse när vi är ute i det här gänget... Högst säreget vin som inte föll alla på läppen. Märklig doft av melonsorbet och metall, så småningom också av granatäpple. Mycket syrarikt vin som gjorde det svårt att uppskatta exakt hur sött det egentligen var. I mitt tycke i alla fall ett mycket gott vin, och också här ett tillfälle att vidga sina vyer och upptäcka nytt. Inte alls så likt Moulin Touchais som jag hade gissat.

Vår förträfflige sommelier Igor som orädd kastade sin in i jordmåns-, producents- och lagringsduglighetsdiskussioner med såväl Vinmannen som Pokermannen ville inte att kvällen skulle ta slut där, utan bjöd på en avslutande intressant upplevelse tillsammans med notan. Etim Verema Tardana 2005 är ett sött, rött vin från Spanien, gjort på delvis botrytiserade druvor av bl a Grenache! Baketiketten lovade ett vin som skulle vara idealiskt till choklad. Doften innehöll plommon, blåbärssylt eller blåbärssoppa och choklad. Smaken var spännande men lite jolmig. Vinet hade mått bra av en något högre syra.

Allt som allt en fantastiskt trevlig kvväll med god uppslutning trots (eller tack vare?) kort varsel. En tankeställare var det att få prova så många olika men alla väldigt bra vita viner. Om jag räknar bort champagne och sauternes så är nog andelen vitt i min källare absolut inte över 5% - varför är det så? Det här var ju gott!

Vid hemgången lockade Igor med några nya röda Bordeauxer som var på väg in på listan; jag har en känsla av att det blir ett återbesök inom kort. Och jag har svårt att förstå hur UNT betygsätter när Hambergs fick en 7:a och Ågatan 11 en 8:a i senaste testet. Servicenivån och det (faktiska) vinutbudet kan i alla fall inte vägas in särskilt tungt i betyget...!

2006 fontanafredda langhe nebbiolo

Äntligen fri från beredskap, och dessutom en underbar sommarkväll med perfekt läge för grill! Tiden medger dock inga större åthävor, men hemmagjorda hamburgare är inte fy skam och dessutom mer vinvänligt än man kanske tror.

Fontanafreddas Langhe Nebbiolo brukar höra till standardnumren hemma. Lanseras ibland som mini-barolo, men det är att sätta ribban högt. Jag har antagligen druckit årgång 2006 tidigare, men inte bloggat om den. 2005 fick positivit omdöme.

Doften är inledningsvis präglad av mörka körsbär, men efterhand öppnar det upp en smärre blomsterbukett. Häftigt! Violer och rosor; örter och lakrits... Slankt, stramt, lite syrligt och en lång, angenämt bitter eftersmak. Frukten är - förutom de inledande doftintrycken - ganska frånvarande, men ni som vid det här laget börjat känna min smak vet att det sällan bekymrar mig... F&V är tveksamma när de provade den här för snart ett år sedan - kanske begynnande mognad gjort något positivt med vinet eller så hade de helt enkelt bara fel! :-)

Till grillat kanske det egentligen inte är ett optimalt vin, men jag dricker hellre ett slankt, surt, stramt vin jag gillar än tvingar i mig vaniljsötad björnbärssylt som på något objektivt plan anses passa som s k "grillvin". Trust your instincts - obey your thirst!

bättre vinvecka framöver...

Beredskapsveckan börjar lida mot sitt slut. Skönt. Det borde vara dubbel ersättning när man har beredskap under gillsäsongen!

Veckan som kommer lovar dock bättre möjligheter. På tisdag drar delar av Konjärerna till Hambergs för att prova någon bättre vit bourgogne som Pokermannen fått slag på. Är det inte skönt med vänner som ringer upp och säger: "Dom har en Domaine Leflaive -99 på Hambergs, vi tänkte dricka den på tisdag - skall du med?!" Dessvärre kommer jag i skrivande stund inte ihåg vilken, och det är ju ett hus med ett försvarligt urval... Jag får återkomma.

Fram mot helgen hoppas jag också få utrymme för några mer intressanta vinupplevelser att skriva hem om. Nu hoppas jag bara på skönt utesittarväder några kvällar framöver!

dryckesauktioner på gång

Tunt om inläggen nuförtiden... Helgen som gick tillbringades med en yxa i handen och lämnade föga utrymme för kulinariska utflykter. En Rocca Giucciarda Riserva 2006 förgyllde dock på ett riktigt bra sätt lördagskvällens sena kvällsmat med skinkor, kycklingklubbor, salami, färskost och ugnsgrillad ciabatta med olivolja och flingsalt. I det omtöcknade tillstånd som ett tiotimmars dagsverke med hyfsat tungt kroppsarbete skapar i en stackars kontorskropp så var jag inte i stånd att leta nyanser. Vi öppnade, åt, drack, somnade (och fortsatte hugga nästa dag...). Måste ge det en chans i vaket tillstånd, för det kändes som om det hade potential.

Nu är det beredskapsvecka igen. Inget vin till tidigast måndag... Då får man ägna sig åt att fundera, läsa och drömma! Systembolagets dryckesauktioner är ett givet frö till sådan kontemplation. Jag måste säga att det är den lilla auktionen som kittlar mest än så länge. Självklart innehåller den stora auktionen fler riktigt stora nummer och inte minst fler flaskor i lotterna, men de blir i det närmaste otillgängliga. I stället för att lägga hela skatteåterbäringen (måtte den komma innan midsommar - jag e-deklarerade ju!) på en ensam flaska Lafite -82 eller en låda av deras andravin Carruades de Lafite 2001 så kan man få mycket godis om man tittar på småposterna i lilla auktionen. Kanske tre flaskor Batailley -82 (väl provat slott + stort år + mycket mognad = intressant) för 1500-1800 kompletterat med en ensam Latour -86 och ett par flaskor portvin från 60-talet så brorsan vill fira jul här igen?

Man hittar ju också några roliga missar i katalogen. Eller är det meningen att en låda Comtesse de Lalande -85 skall gå för 11-12.000 kr medan en låda av förstavinet Pichon-Lalande -85 beräknas gå för 7200-8400 kr...? Och att en flaska Yquem -90 illustreras med en bild på två magnum Perrier-Jouet!?


Jag hoppas kunna vara med en stund på den lilla auktionen, men får annars förlita mig på Vinmannens spade i vanlig ordning. Kanske ses vi där?

sommarens grillvin (?), ågatan 11 revisited och en löjligt bra konjak!

Så här års kryddas kvällstidningarna och för all del vissa vintidningar också med de obligatoriska vintipsen för grillandet. Det verkar råda någon form av konsensus här att ett s k "grillvin" är:


a) från nya världen,

b) relativt sötfruktigt,

c) normalt förpackat i praktisk bag-in-box, och har

d) hög alkoholstyrka.



Inte många rätt i Konjärens checklista, alltså. Men hur fel kan de ha, jänkare, sydafrikaner och australiensare? Är inte grillandet en så stor del av deras nationella matkultur att deras viner utformats just för att stödja sådan mat? Att välja vin från nya världen till grillen borde vara lika säjlvklart som att ta fram sin bästa Rhône till örtkryddade lammet eller en Corton eller Chambolle-Musigny till sin Boeuf Bourguignon? Jag måste ju i forskningens tjänst ge det hela en chans!



Ett vin som faktiskt hissats även i en del namnkunniga bloggar som ett gångbart grillvin i sommar är Seghesios Sonoma Zinfandel. Årgång 2007 skall tydligen vara riktigt bra, och skall något vin klara av att återupprätta zinfandeldruvans stukade självkänsla vid mitt bord så kanske det är det här? Mnja... Jag har nu provat det två gånger; först hos IT-mannen och en gång hemma. Helhetsintrycket är att jag förstår att det är ett bra vin, kanske t o m riktigt bra, men det klämtar inte i några klockor för mig. Det är stort, varmt, sött, fruktigt, överväldigande... Rejält med power. Hög alkoholstyrka förstås, (minst) 15.5%. Björnbär, kryddor, fat.

Det som stör mig mest och som drar ned mitt betyg är den kvardröjande munkänslan. Vinet lägger sig som en beläggning i munhålan; lite kladdigt, sticky... Inte alls den friskhet jag ofta längtar efter i ett matvin. Smaken stannar i den främre delen av munnen och känns inte särskilt komplext, även om doften faktiskt lovar lite mer. Visst funkar det, men det är inte vad jag letar efter i sommar.

Ett annat tips till grillen i olika sammanhag har varit Xaviers Chateauneuf-du-Pape. Det har ju inte varit trångt på SB:s hyllor av vin från detta område, så en förhållandevis lågt prissatt representant för regionen bör naturligtvis testas av. F&V testar det till ost med gott resultat, medan diskussionerna i vissa vinforum varit mer avvaktande.

Rhône 2007 har gjort bra ifrån sig, säger rapporterna. Decanter hissar köpflagg men med viss reservation - hur blir det med lagringspotentialen; är inte syran lite låg? Det är inget jag känner av i vårt försök med Xaviers vin. Doften frisk, bärig med krossade hallon och örter. Smaken noterar jag som frisk, stram, syrarik (!), balanserad, lång och med en lite eldig finish och kryddigt slut. Det här är en munsköljare, jämfört med Seghesio, och något som i min mun passar bättre till mat; grillad eller annan. Det här vinet jobbar med maten och skapar inget extra tuggmotstånd. Skönt - men lite märkligt att se att båda vinerna har precis samma smakklockor i SB:s noteringar... Xavier är hur som helst ett vin som är välkommet tillbaka i sommar...!

-o-o-o-

För övrigt gjorde jag tillsammans med min bror ett återbesök på Ågatan 11 i helgen för att se om de fått ordning på prylarna. Fortfarande svajar servicen en del och vi fick vänta en haltimme på förrätten. Vinlistans överensstämmelse med verkligheten var fortfarande sådär, men det påpekades i alla fall noggrant den här gången när årgångarna inte stämde. Min planka (!) med lamm- och oxkött, duchessepotatis och sparris beställdes rare, men var snarare medium. Nå; köttet var gott i alla fall, men rödvinssåsen som var generöst påstänkt hade något artificiellt över sig; nästan åt liquid smoke-hållet...?

En Chateauneuf-du-Pape fick det bli även där, den här gången från Louis Mousset. Årgång 2007 i stället för listans 2004... Ny producent för mig, och vinet var gott men inget att skriva hem om. Största upplevelsen var annars tveklöst de två cl med Ragnaud-Sabourin Le Paradis som jag unnade mig efter maten.

Lånad bild - problem med bilderna från besöket...

Jösses jämrar i min lilla låda! Här pratar vi konjak! Utan tvivel en av de tre bästa jag någonsin provat, och då har jag ändå haft nöjet att smaka A.E Dor nr 6, 7, 8, 9, Delamain RdF och en hel del annat bra. Ranciokaraktären var fantastisk och eftersmaken precis hur lång som helst! Enligt Conal R Gregory i En bok om Cognac för kännare så är Le Paradis en blandning av till ca 90%konjak från förra sekelskiftet och resterande 10% från före 1870... Några pre-phylloxera-droppar fick man alltså i sig på kuppen. Löjligt bra! Påslaget per cl var dessutom - jämfört med inköp ev flaska på SB - förhållandevis lågt; tack för det.

sista april-middag och konjärernas 15-årsjubileum

Sällskapet Konjärerna är en samling herrar som alltför raskt närmar sig medelåldern. För femton är sedan var de mer eller mindre fjuniga studenter, som tyckte det var festligt att sätta på sig den vita mössan klockan 15 i Slottsbacken och som dessutom tyckte om mat, vin och lite bättre konjak. Så bar det sig inte bättre än att det skapades en tradition att äta middag tillsammans då och då, och någon form av - aldrig nedtecknade - statuter skapades. Den som bjöd på middagen skulle servera en minst trerätters meny med tillhörande drycker och avsluta med en för sällskapet ny konjak av minst VSOP-kvalitet.

Från början fyra till antalet har sällskapet långsamt växt till nuvarande åtta, vilket utgör ett ganska lämpligt tak. Fler än så blir ofta trångt och svårare att hantera rent logistiskt. På årsdagen har vi för vana att fira tillsammans med fruar/flickvänner och i vår ungdom ordnade vi middagar själva, medan vi de senaste åren varit mer bekväma och gått på lokal. I år gjordes dock ett nytt försök med matlagning i hemmet; mycket för att kunna välja fritt bland viner att dricka.

Så kom det sig att inte mindre än femton vuxna och tre barn samlades i flödande sol på terassen i Sunnersta. En Pierre Peters NV BdB 100% Grand Cru (mg) - flasklagrad i ca 2,5 år - inledde kalaset på ett strålande sätt. Komplext, och med toner av mogna äpplen och lite svamp. "Kriminellt att göra så bra champagne så billigt!" konstaterade Vinmannen.

Till förrättens sparrissoppa med halstrad pilgrimsmussla och forellrom serverades två rieslingviner; Domän Wachau Riesling Smaragd 1997 och Trimbach CFE 2002. Vinerna ligger i samma prisklass och på Systembolagets smakklockor stod visarna på exakt samma klockslag. Två identiska viner, alltså? Knappast... Trimbach var ett mer återhållet vin i såväl doft som smak, men med läckra, komplexa toner av såväl bivax som lite citrus, mineral och en begynnande petrolerumton. Wachau var betydligt mer up-front med stor doft, dominerande petroleum, ananaspastill och honung. Doften kunde få tankarna att gå åt ett sötare håll, men smaken var klingande torr och ren om än kortare och inte lika skönt efterbett i syrorna som Trimbach. Vid omröstningen hamnade de ungefär lika totalt sett; alla gillade Trimbach medan några älskade Wachau och andra var mer ljumma.

Varmrätten hölls till det enkla och funktionella för stora skaror: oxfilé som klappats med vitlök, salt och peppar innan den gavs en stekyta och gick färdigt i ugn till 55 grader; potatis- och svartrotspuré; örtbakade körsbärstomater; steksky; hemlagat ört-/kryddsmör. Möjligheten till det individuella vinvalet hölls högt denna underbara vårkväll, och således ställdes inte mindre än tre kommuner mot varandra: 2001 Chateau Batailley (5 cru, Pauillac), 2001 Chateau Durfort-Vivens (2 cru, Margaux), 2001 Chateau Talbot (4 cru, St Julien).

Objektivt sett var Talbot det bättre vinet. Framför allt dess sammetssträva tanniner var riktigt läckra, och hade det inte också en viss mockaton? Samtidigt var vi flera som ändå höll Batailley som nummer ett för kvällen. Med sin djupa cassis/blyertston satt det som ett spjut i maten. Durfort-Vivens något av en besvikelse. Det kändes också som det mest mogna vinet - frågan är vart det är på väg?

Medan rödvinet hyfsades tillsammans med ostar tog Pokermannen fram en Warre´s 1977 som komplement. Som vi konstaterade - stort vin från ett stort år, men med framtiden för sig.

Avslutningsvis serverades Vinmannnens vanilj- och kardemummapannacotta med aprikosconfit och inte mindre än tre olika sauterner: 1998 Chateau de Malle, 2001 Chateau d'Arche-Lafaurie cuvée Madame och 2003 Chateau Coutet... Här valdes aldrig någon vinnare, men i mitt tycke var de Malle den som stod ut mest med sin fyllighet och mognad, medan d'Arche-Lafaurie var kvällens elegant.

Kvällen avslutades som sig bör med kaffe, destillat och cigarr ute under stjärnorna. Vid det laget hade sedan länge ett rejält mått av välbefinnande infunnit sig...

PS Som "kockvin serverade Vinmannen under eftermiddagen dessutom 1995 Chateau Montus Cuvée Prestige och 1995 Chateau Destieux St Emilion GC - inga dåliga saker att smutta på mellan lökhack och svartrotsskalande...!

PPS - update: Tack för matbilderna, Servitör'n (måsta snart hitta ett annat alias på dig...) :-)

chambrera och frappera vin

En beredkapsvecka igen, och vinkonsumtionen därefter. Som vanligt hemfaller jag då åt vinläsning i stället. Dagens boktips är att springa till närmaste antikvariat och rota rätt på Herr H. Gyllenskölds utmärkta lilla inbundna skrift från 1967: Att temperera vin - Chambrera, värma, kyla, frappera vin.






Herr Gyllensköld verkar ha varit en man med ett stort vinintressse och alldeles för gott om tid... (kan en ledtråd till detta ligga i namnet - eller är det mina fördomar som avslöjar sig?). Han har faktiskt - på ett synnerligen metodiskt och föredömligt redovisat sätt - provat hur snabbt vin kan fås att anta rätt dricktemperatur under olika förutsättningar. Visst, halvtimmesregeln för rött och vitt har man hört talas om (rött, rumstempererat vin läggs i kylskåp 30 min innan öppnandet; vitt som förvarats i kyl tas ut till rumstemp ca 30 min innan servering), men den känns för tumregelmässig. Och om man tar ett rödvin från sitt 12-gradiga vinrum - hur lång tid tar det då till drickfärdig temp? Vad säger termodynamikens lagar?



Nå; att chambrera vin är alltså att ställa det i rumstemperatur tills det nått lagom dricktemp. För detta försök har Hr Gyllensköld använt sig av flaskor med rödvin som ställts på bordet i ett rum med en konstant temperatur av +21 C. Med tre termoelement har han sedan avläst temperaturstegringen i vinet vid flaskans övre del, dess mitt och nära botten. På så vid har tre kurvor kunnat plottas i en graf beskrivande temperaturstegring över tiden.



Som den i fysiken bevandrade läsaren lätt inser kommer vinet att uppvisa en snabbare temperaturstegring högst upp i buteljen, vilket innebär att kurva 1 visar temperaturutvecklingen nära flaskhalsen och kurva 3 längst ned mot botten. Av detta framgår att ett vin som är +12 C ex caveau behöver stå hela 140 minuter i +21 grader innan det nått +18 C i mitten av flaskan! Jag hade gissat på mindre...


Hr Gyllensköld påvisar också att man kan värma flaskorna i ett 58-gradigt utrymme, vilket gav betydligt snabbare uppvärmning (större delta-T, förstås), men också större temperaturspridning i flaskan. När vinet i mitten nått +18 C var det i toppen uppe på + 23 C!

Nu vore ju inte Hr Gyllensköld den noggranne livsnjutaren han uppenbarligen var (är?) om han inte också extraherat fram en logaritmisk ekvation för den händige vinnörden. Så; varsågoda ni som i förtvivlan undrat hur ni skall nå perfekt dricktemperatur - här kommer svaret:

c = - 315 x log (Ta - Tm) / (Ta - Tb)

c = chambrering i minuter
Ta = temperatur på luft i rummet (Temp ambient)
Tm = önskad dricktemp på vinet
Tb = utgångstemp på vinet

NB: Temperaturerna angivna i grader C, inte K


Vi provar:

En flaska 1996 Chateau Pichon Longueville Comtesse de Lalande skall plockas fram för att förgylla torsdagens ärtor med fläsk. Den önskade dricktemperaturen är +19 C och i källaren är det +13 C. I köket är det +23 C.

c = - 315 log (23 - 19) / (23 - 13) = -315 log 4/10 = 125

Flaskan bör alltså hämtas 125 minuter innan servering!

Ahaaa! säger då den listige. Tänk på att vinet ökar hastigare i temperatur när det hälls upp i glaset! Lugn; Hr Gyllensköld har svaret även på detta. Hans försök ger vid handen att temperaturökningen ungefär fördubblas i hastighet när vinet hällts på glas. Ett vin som serveras vid +18 C har på 15 minuter i ett +22 c rum nått 18,8 grader, vilket i praktiken saknar betydelse. Något större skillnad blir det naturligtvis på ett vitt vin, pga den större tempeaturdifferensen till omgivningen.

Det var allt för i kväll, ungdomar - en annan gång skall vi lära oss att frappera sauternes med hjälp av tyg, denaturerad sprit och en ljum vårvind. Sköt om er tills dess!


PS Missa inte följande titlar av samme, blygsamme författare:

• Konsten att laga mat
• God mat
• Att koka fisk

Samtliga från Wahlström och Widstrand förlag

PPS Stort tack till antikvariatdetektiven bror E för den fina födelsedagspresenten!

2002 chateau pichon baron

Så har då sonens magsjuka kommit och gått även hos undertecknad. Idag var jag såpass återställd att det gick utmärkt att timmella ihop ett tillfälligt vedförråd i väntan på det nya, permanenta... Belöningen gavs på kvällen när jag öppnade en flaska Chateau Pichon-Baron 2002 för att hitta lite jämförelser med flaskan på Ågatan 11 häromsistens.

"Springare till b4 - vad säger du nurå, farsan!?"

Medan de hemskurna pommes fritesen sjöd i ankfettet passade sonen på att utmana sin far i schack. Partiet slutade - för allas bästa - med en klassisk matt av sonen: Dc2 - h7 garderad av springare på g5.

Vid dekanteringen var det första doftintrycket som slog emot mig ren svart vinbärsjuice, och jag blev orolig. Att det skulle vara skillnad i mognad på den -97:a jag provade före påsk och ett fem år yngre vin var ingen vågad gissning, men initialt framstod skillnaden som oväntat stor. Jag har hört talas om dem som dricker sin bordeaux ung på frukten, men jag vill fortfarande tro att det bara är onda sagor att skrämma barnen med...

Efterhand som kvällen går så kan jag dock bocka av mer önskade intryck; cederträ, ljus cigarr, plommon och också lite joridghet eller kompost. Ingen tydlig blyertskärna som i -97, dock. I munnen är det fruktorienterat; återigen är plommon mer framträdande än cassis. Munkänslan är mjukt sammetssträv med bra tanninstruktur för ganska tidig konsumtion. I avslutet hittar jag åter någa av örterna från doften, och så kommer en liten eldig skjuts som inte känns helt nödvändig och mer obalanserad än bra.

Det här var ett vin som jag inte riktigt visste vad jag skulle vänta mig av. Min tanke med att öppna det nu var att ha 1997 i såpass färskt minne att jämförelser blir meningsfulla. Också för att det är två årgångar som framstår som lite enklare och rent kvalitetsmässigt kanske kan sägas ligga i någon slags paritet (självklart kan två kvalitetsmässigt jämförbara årgångar ge vin med helt olika karaktär, men i alla fall...).

Så för att göra jämförelsen kort så kan man konstatera att jag föredrog -97, och att det berodde på två saker: nävaron av blyerts och den högre mognadsgraden. Huruvida blyertsdraget är någon som kan frammanas med tiden eller om det borde visat sig vid det här laget vet jag inte. Däremot känns 2002 lite för tunt - framför allt i tanninerna - för att ha potential till något riktigt stort. Frågan är om det hinner mogna ut innan det börjar säcka ihop? Tja, det här var min enda flaska, så det kanske jag aldrig får se. Ett lärde jag mig dock; mina 2004:or får ligga orörda i minst fem år till...!

2007 les remparts des ceps dorés

Bra bruksvin i halvflaska som finns på systembolaget i Gottsunda är en bristvara. När det då dyker upp ett nytt ansikt på hyllan är vi inte sena att prova. Även om halvflaskan är i minsta laget för två vuxna (varför satsar inte någon på halvlitersformatet - perfekt en torsdagkväll?) så är det skönt att ha ett alternativ till en helflaska när man är sugen på något enkelt rött till maten.

Så - kan det här bli något nytt bruksvin hemma? Les Remparts des ceps dorés (ung. förskansningen av gyllene vinstockar...?) är ett kooperativ med 150 medlemmar. Vinet görs på 80% Grenache, 20% Syrah. Doften är örtig, fruktig, med inslag av björnbär, vanilj och viss sötma. I munnen är det mjukt, rättframt, inte utan längd och med ett kryddigt, pepprigt slut. Ett helt okej vin, men prissatt i lite styvaste laget. Det har nästan samma literpris som Guigals CdR och matchar det inte (inte ens 2005:an...).

Nej, jakten på ett nytt husets röda på halva går vidare...!

2007 karl joh molitor hattenheimer schützenhaus riesling kabinett trocken

Ett vin som provats för drygt fyra månader sedan med tveksamt resultat. Den andra flaskan korkades upp i kväll till frysta torskfiléer som - täckta med tomatskivor och svarta oliver - sjöds i panna med purjo, vitlök, vin, citron. Filéerna plockades upp och varmhölls medan skyn monterades med en klick smör och smakades av till en angenäm sås. Serverades med cous-cous och var en i alla avseenden lyckad modifiering av torskförpackningens baksidesrecept...!

Återanvänd bild - sorry...

Vinet fick kritik för tveksamt mittparti sist. Fortfarande är doften det bästa med detta vin, men om fyra månaders ytterligare lagring gjort susen eller om det helt enkelt passar bättre till maten är svårt att säga - det smakar i alla fall riktigt bra i kväll. Att det serverades som belöning till trötta föräldrar efter en natt och en dag med massor av kräks (sonens; inte eget) kanske också bidrog. Doften är som sagt riktigt bra, med tropisk frukt, ananas, päron, citrus... Restsötman är ganska påtaglig, och det kanske är vad maten behöver? Syran finns också på plats och möter citronsaften i såsen på ett bra sätt.

Slutsatsen blir att köprekommendationen ändras från "avstå" till "visst, varför inte?".

2006 umathum frauenkirchner haideboden

Påskhelgen lider mot sitt slut, och jag kan bara konstatera att den inneburit ett riktigt bra urval av aktiviteter. en middag med direktören (se nedan), ett spa-dygn med hustrun (trevlkigt och bra på alla sätt och vis, men inget att blogga om mat- och vinmässigt) och ett par intensiva dagar med hustimring i Västergötland. Musklerna var inte pigga i kroppen efter att ha baxat de där stockarna i och ur sina spår för att hugga bort och jämna till tills passformen blev tillräckligt bra ("tillräckligt bra" being the keyword here...).

I dag blev det därför stilla trädgårdspysslande och en riktigt långsam löprunda för att i alla fall försöka mjuka igång kroppen något. Och så middag med lamm!

Till hustruns lammracks med saltpotatis, lök och paprikasås tänkte jag mig något något litet fylligare, kryddigare, rundare och med bredd i bettet. Ute i vinrummet är det dock lite tunnsätt med den sortens viner, men så föll mina ögon på en österrikare.

Josef Umathum är en av de ledande vinodlarna i Österrike, och i sin Frauenkircher Haideboden från regionen Burgenland, syd-sydost om Wien, blandar han druvorna Zweigelt och Blaufränkisch med Cabernet Sauvignon. Vinet inhandlades på plats i Österrike för ett drygt år sedan, och det här blir första smakprovet. 2006 är enligt källorna ett riktigt bra år i Österrike.

Vinet får en acklimatisationsperiod i karaff. Omedelbart vid karafferingen får jag en Rhôneassociation som håller sig hela kvällen. Det är någon med de nästan köttiga tonerna, mörka bär, lite lakrits, björnbär... och ett kryddigt inslag.

För att göra en halvlång historia kort så är det här ett vin som i dagsläget är betydligt mer intressant att lukta på än att dricka. I doften finns komplexitet, lager-på-lager, och en del oväntade inslag (var det där verkligen rönnbärsgelé jag kände nyss!?). Angenämt, om än åt det fruktigt nästan överlastade hållet.

I munnen uppvisar det tyvärr inte samma komplexitet. Det känns ganska rättframt med en bärig attack som långsamt klingar av i ett lätt kryddigt avslut. Smaken är visserligen lång och mina farhågor om ett jolmigt och ryggradslöst vin kommer åtminstone delvis på skam. Men helt balanserat känns det inte, och det funkar sådär till maten. I mitt tycke anonymiseras vinet av maten på ett sätt som det inte borde. förutom den föga vinvänliga paprikasåsen borde esten vara en busenkel match för vilket anständigt rött som helst.

Så; om det här vinet är på topp idag så är det något av en besvikelse. Om frukten kan tonas ned något med tiden och balasen komma tillbaka kan det bli något riktigt bra. Och hur den lilla glastoppen som ersatt korken i flaska skall klara tiden får vi då också ett svar på!

pichon baron -97 m.m. på ågatan 11

Stockholm har sitt F12 - skall Uppsala få ett Å11? Salim Chowdury lade ned Wermlandskällaren för ett tag sedan för att öppna i fd Paus (fd 1 och 1 Kök och Bar, fd Grisen...) med ett - enligt egen utsago - enklare koncept men ändå fortsatt hög ambition. När Direktören och jag letar lämplig lokal för vår årliga debriefing tror vi att vi bokar bord på Paus, men när vi kommer dit så visar det sig att regimskifte i köket redan skett. Herr Chowdury tar emot i en lokal som fortfarande andas lite under construction, och vi är inte många som hittat dit denna onsdagkväll. Känslan av sneak preview finns där.

Vi inleder med cocktails för att stämma av drinkambitionerna. Paus var kända för att skaka sina shakers med viss ambition; har det gått i arv? Direktören myser förnöjt över sin cosmopolitan - här blir det godkänt!

Som vanligt utbryter debatt och beslytsvånda kring vinlista och meny. Avsmakningsmenyn ser tilltalande ut och ger ju en bra temperaturmätare på kökets bredd och ambition. Samtidigt är färdiga vinpaket allt som oftast en besvikelse, och vi har båda kastat lystna blickar på den digra rödvinslistan som har tung slagsida åt Frankrike. Här syns arvet efter Wermlandskällaren tydligt - någon har nog plockat med sig lagret till den nya adressen...

Beslutet blir till slut en skaldjurstallrik som inledning, till vilken vi vill ha en flaska Bolllinger GA -92. Tyvärr... Den finns kvar på WK och har inte hunnit till de nya lokalerna. Tydligen har alltså inte hela flyttlasset gått. Vi blir i stället erbjudna ett par vitvinsalternativ som inte finns på listan; Drouhins Meursault och Chablis les Clos, båda 2004. Vi väljer chablis och blir inte besvikna. Rent i doften, friskt, goda, långa syror, skarpt samtidigt som det har lite hull i kroppen som stadgar upp det hela. Riktigt bra chablis, lite ungt, men rasande gott till skaldjuren!

Vi har slagit an den klassiska tonen och löper hela linan ut. Till varsin köttbit (perfekt stekta) med goda pommes och bearnaise med bra och tydlig dragonsmak vill vi ha stabil bordeaux, gärna med lite mognad. Jag är på gott humör, och mina blickar dras raskt mot en 2000 La Mission Haut Brion som förefaller högst rimligt prissatt i sammanhanget. Kan det verkligen stämma att den säljs på restaurang för under 2000 kr!? Nej, det gör det inte, förstås. Det visar sig vara årgång 2002...

Slarv! Jag kan bara upprepa vad jag tjatat om flera gånger - om man skriver ut årgångar i listan borde det betyda att man bryr sig om vilket år man serverar. Byter man årgång uppdaterar man listan. Har man inte hunnit det informerar man gästerna i samband med beställningen att vinet bytt år. Borde vara enkelt...

Det visar sig att flera nummer på listan - som lovar riktigt bra - inte hunnit på plats ännu, men vi rekommenderas Pichon-Baron -97 i stället. Tja, jag har ju inte provat det året och även om det sannolikt är av lättare snitt borde det vara drickmoget nu.

Vinet karafferas under förrätten och har öppnat upp fantastiskt bra tills varmrätten kommer in. Oj! Det här var tunga saker! En kompakt doft packad med klassisk pauillac i begynnande mognadsfas. Höstlöv, tobak, cigarrlåda, blyerts (äntligen - länge sedan vi sågs kära blyertspenna!)... Frukten finns där (mest plommon?) men spelar andrafiolen, precis som jag vill ha det. Vinet är välbalanserat, bra struktur och överraskande stor längd. Det visar inga som helst tecken på att vara från en "svagare" årgång, och känslan är att det här vinet presterar nog som allra bäst just nu. Det kommer säkert att utvecklas vidare, men jag har svårt att tro att det blir bättre. Balansen mellan frukt och mognadstoner är slående bra för stunden. Att det kompletterar maten på ett alldeles lysande sätt är förstås fullständigt uppenbart.

Det blir dessvärre ett par små plumpar till i protokollet. Suduiraut -97 för 22kr/cl ser lockande ut, men finns också bara på papperet. En alltmer luttrad krögare bjuder på varsitt glas Chateau Menota i stället. Och när den calvados jag beställer visar sig vara konjak kommer utan prut även calvan in på bordet (men inte på notan).

Vi avslutar kvällen med en trevlig pratstund med krögaren om restauranglivets vedermödor. Det känns som om restaurangen står inför ett vägval, och man måste nog sätta ned foten i något läger. Är det fine dining eller brasserie/steak house man vill erbjuda? Vi hoppas på det förra - Uppsala behöver det. Sammanfattningsvis en trevlig kväll, mycket goda viner, bra mat men lite för mycket slarv i helheten... Det finns potential - se till att nå den så kommer vi gärna tillbaka!

2004 barolo gianni voerzio la serra

Så var beredskapen över för den här gången, och vi firar med ett bättre vardagsvin. Eftersom jag blev väckt ett par gånger på söndagsnatten - vilket innebar att hustrun också bryskt kastades ut ur sömnen - kan det vara läge att bjuda på något trevligt för att blidka henne...

Till hennes pasta med krämig sås på gorgonzola, champinjoner och fläsktärningar behövdes ett vin med lite stramhet; gärna italienskt. Valet förr på en ung barolo: 2004 Gianni Voerzio La Serra. F&V hade varnat den ekfatskänsliga allmänheten, men jag har inget emot att tugga planka emellanåt så länge resten finns där det ska.

En knapp timmes luftning hinns med (sträckan Norrtull - Uppsala). Vinet visar sig vara mörkrött och tätt; inga mognadstoner eller den mer tegelrödsskimrande klarhet som kan prägla barolo. Doften är stor, yppig; packad med mörk frukt, fat, choklad och något dovt, jordigt. Mandelkubb och körsbär/körsbärskärnor. Häftigt! Stor, maffig men ändå komplex och inte uppenbart obalanserad.

Hur smakar det då? Alldeles utmärkt till maten, tack. Det skär sig igenom gorgonzolafetman som en 65000-lagers damaskerad katana. Smaken är lång och omväxlande, mycket stram, frisk... Börjar i mörk frukt (plommon?), övergår till körsbär, följs av örter (kryddor?) och torkar ut i en saftig ekplanka. Tungan fastnar duktigt i gommen efteråt.

Det må vara modernt och kanske lite over the top för en klassiskt lagd profil, men samtidigt kan jag inte annat än att lita på mina smaklökar - jag gillar det här! Försiktigheten hade rått mig till endast en flaska till prov, men efter det här kan det definitivt bli fler. Även hustrun nickar instämmande - gott vin!

vinpriser...

En helg i beredskap igen, och snålt med bloggämnen. Att min hemgjorda cider serverad källarsval på terrassen i lördagseftermiddagens vårsol rönte allmän uppskattning var roligt, men den behöver sockras något för att inte bli alltför syrlig i glaset. Efterjäsning enligt champagnemetoden har gett ett farligt högt tryck i buteljerna, som lätt skjuter korken flera meter upp i luften när grimman klipps av med sax. Spännande! Frågan är när den första kärlsprängningen inträffar?

Annars har jag ägnat mig åt lite vinläsning som kompensation. Decanters aprilnummer tar upp frågan om vinpriser i samband med the credit crunch, och påstår att "nu lär det vända"! Med två inte fullt så framstående årgångar bakom sig (2006 och 2007) och en sviktande världsekonomi skall det onekligen bli intressant att se hur primörmarknaden i Bordeuax slår i år. Hur högt - eller lågt? - kommer slotten att våga prissätta sina viner? Vem går ut först? Stephen Spurrier spekulerar i sin artikel om att Bordeaux 2008 inte kommer att erbjudas en primeur förrän till hösten. I snitt har toppvinerna från tidigare årgångar fallit med 20-30% sedan högsta nivån förra året hos engelska vinhandlare. Det - kombinerat med lågt pund i förhållande till euron - gör att man undrar när fransmännen kommer att börja ta bilen till england för att bunkra billigt franskt vin...?

I Allt om vin 4/2009 skriver Ulf Sjödin MW på temat Hur dyrt kan det bli? Hans slutsats är att viner runt 500 kr i konsumentledet många gånger ger bästa möjliga vin. Där har i alla fall tillverkaren haft det ekonomiska utrymmet att sköta vingården minutiöst, selektera hårt, använda så mycket nya fat han eller hon önskar, lagra under optimala förutsättningar - kort sagt: allt det som kostar pengar i vinmakningen. Priser över den nivån är beroende av andra faktorer som inte påverkas av framställningskostnaden (terroir, marknadsföring, traditioner...).

I Sverige har systembolaget nyss genomfört sin prisjustering. Och inte till det billigare... Jag kan visserligen skatta mig lycklig och har bättre möjligheter än många att ändå köpa flera av de viner jag vill prova, men jag är absolut inte prisokänslig. La Poja för 495 kr/fl känns inte självklart att lägga undan en låda av, till exempel. Så får Sjödin MW hävda hur mycket han vill att det är i det segmentet som man får mest pang för pengen...

blandade småskott

Helgen har inneburit en del trevliga viner, men jag har inte känt så stort analysbehov. Det finns ju en risk - som ni säkert känner igen - att man blir isolerad i sitt vinintresse när man umgås med de som inte fullt ut delar samma fascination. När man har brorsan med flickvän på middag är det inte särskilt artigt att fokusera mer på vinet med anteckningsblocket i högsta hugg än att intressera sig för gästerna.

Några korta noter, dock:

Taittinger NV på halvflaska var en perfekt inledning på helgen. Ganska äppelmustig till sin karaktär; kändes något nummer större än sin prislapp. Bra baschampagne är alltid intressant, och den här överraskade positivt.

2004 Chateau La Nerthe - första försöket för mig på den här årgången. Antagligen för ung ännu. Den fick stå i karaff ca 1,5 timme - svårt att bedöma om det är lagom. Skön doft med fokus på hallon, körsbär, plommon, örter och inslag av bittermandel (?). Smaken ganska slank, hyfsad längd, bra struktur. Helt okej, men var det inte mer än så här, liksom? Kommentarerna på Cellartracker går i samma anda. Jag får vänta lite på resterande buteljer...

1988 Taylor's Quinta de Vargellas Vintage Port - Fick ingen luftningstid utan rätt ned i karaffen och fram på bordet. Trots det fantastisk doft med urtydliga toner av framför allt fikon och andra torkade frukter. Även en del bränt socker. Riktigt läcker doft! Smaken når inte fullt samma höjd. Det är tydligt att det inte är vintage port från ett deklarerat år, men det är ändå mycket gott. Till och med brorsan - känd för att inte dricka port yngre än 40 år - tar påtår, och sitter så länge på karaffen att jag får fråga om hans bekantskap med biskopen av Norwich ett antal gånger...

2004 Guigal Côtes du Rhône - Till kvällens köttfondue. Är det bara jag som fattat hur mycket bättre Guigals 2004 CdR är jämfört med upphaussade 2005!? Och vem har en låda 2004 att sälja till mig? Balanserat, fruktigt, viss stramhet och ett kryddigt slut - mums!

Ny vecka - nya möjligheter!

2001 chateau cos d'estournel

Det var en sådan där fredag då det behövdes något extra. Fyra dagars beredskap var avslutade, och det fanns också andra skäl att gräva lite djupare i källaren. Upp kom en 2001 Chateau Cos d'Estournel, inköpt som "ej uthämtad primör" i september 2006. Redan då låg det ca 300 kr under listpris. Idag finns det i BS för ganska exakt dubbla priset mot då... Bra förräntning på insatt kapital!

Bordeaux 2001 har druckit bra på sistone, och det känns som om de är i en trevlig fas för stunden. Öppna, harmoniska och med bra balans mellan mognad och ungdom. Hur skall det stämma på Cos d'Estournel som betecknas av Mölstad som "utpräglat lagringsvin"?

Det här blir första smakprovet sedan inköp. Flaskan karafferas ca 1,5 timme innan middagen, och alla hästar verkar vara i stallet! När det är dags för mat sitter hustrun och jag och sniffar och luktar, sniffar och luktar... Vad är det som sticker ut sådär? Något alldeles eget... Bröd - eller jäst, försöker hon. Kanske korinter, prövar jag. Det luktar som i ett odlingsrum, säger hon. Hmm...

Lite senare känns det som om allt har satt sig, och dofterna hittat på plats. Doften växer ut till något komplext, yppigt, strålande balanserat! Här finns en begynnande mognad som dämpat eventuella tidiga fruktdominanser; här finns såväl blyerts som stall (i tyglade doser), här finns en fruktighet med mest drag åt svarta vinbär och så mer av mognadens signum i form av läder och tobak. I munnen beter det sig som ett rasrent bordeauxvin av bästa märke! Det är balanserat, har bra längd, mycket finkorniga tanniner ("som att slicka sammet!") och lyckas vara munfyllande och läskande på samma gång. Respect!

Mognadsmässigt har det här vinet naturligtvis mycket kvar att ge. Säkert är tio år till inga problem. Samtidigt tycker jag att min utgångspunkt fortfarande stämmer bra: Bordeaux 2001 är i en mycket trevlig fas nu. Även om jag gillar riktigt mogna viner så är perioden när den nyskördade fruktens intensitet lagt sig och de första avrundade aromerna av mognad börjar framträda något alldeles speciellt.

Hustrun gillar det skarpt. It-mannen med hustru som jag besöker senare under kvällen med det som är kvar i karaffen är mer avvaktande. IT-hustrun (kärnkraftsexperten) konstaterar dock att den brie de meaux vi provar till vinet slår ut deras egen 7 Deadly Zins helt, medan Cos står sig mycket bra ihop med osten...

En alltigenom mycket angenäm vinupplevelse och antagligen in på Bordeaux Top 10-listan - om jag hade någon!

2001 chateau durfort-vivens

Höstens ciderförsök börjar vara aktuelt för avsmakning. Jag gjorde två satser med lite olika lång utjäsning, och det känns som den senast buteljerade kan ha bäst potential. Tyvärr följde jag receptet för noga och tillsatte mer vinsyra än min sura ursprungsmust behövde. Resultatet är en riktigt syrlig historia i grundutförande. Jag har därför sötat upp det hela något vid buteljeringen och resultatet är fortfarande torrt och syrligt men fullt njutbart.

Jag satsar dock på bubblor i min cider, helt enligt champagnemetoden med efterjäsning på flaska. Tyvärr håller inte riktigt korkarna emot trycket som byggs upp, och jag har blivit tvungen att säkra dem med egenkonstruerade grimmor av buntband... Det funkar, men från en flaska har ett ohejdbart läckage pågått senaste veckan. Dags att göra något av den - varför inte en cidersås?

Hitter ett recept på fläskfilérulader i cidersås och fixar till det lite för att få en fylligare smak på såse. Det blir riktigt gott, till och med så att sonen tar om av enbart sås och potatis! Alla cideransträngningarna i hösts var alltså inte helt förgäves - kul!

Till detta känns en Bordeaux rätt. Husets Margaux, 2001 Chateau Durfort-Vivens får rycka ut igen. Provades första gången för snart ett halvår sedan, och jag måste säga att jag är fortsatt nöjd. Mocka, örter/gräs och svarta vinbär dominerar fortfarande, mognadstonerna finns där och fortfarande ett litet stjälkigt inslag. Det är faktiskt ganska så koncentrerat men ändå slankt; framför allt eftersmaken ger en fyllig och behaglig "efterskjuts" till vinet. Till maten passar det som hand i handske.

Som jag konstaterade redan i november; ett perfekt vin att ha en låda av och plocka fram en flaska då och då under de närmaste åren...!

2001 la magia brunello di montalcino

Montalcino i augusti 2001... En liten silvrig Renault Clio letar sig fram på slingriga italienska småvägar. Vi är på förlovningsresa i Toscana, och har letat oss från Florens ned mot Montalcino. På vägen passerar vi Siena, och jag får minnen från mina gamla litteraturstudier i början av 90-talet. Siena mi fe, disfecemi Maremma (-Dante, Divina Comedia, Purg V 134). Siena mig livet gav, Maremma tog det. Ett levnadsöde inrymt i några få rader. Det är kulturbygder vi färdas i, och vinodlingarna avlöser varandra omkring oss.

Någonstans i närheten växer också de Brunellodruvor som så småningom La Magia skördar, vinifierar, fatlagrar och buteljerar.


Hösten 2008. En Helsingforskryssning för två nätter på egen hand och lite kvalificerad vuxentid. I utmärkta vinbaren på färjan finns också en rad intressanta viner för inköp. Det är där jag köper min första d'Yquem, och där följer också ett par flaskor Brunello med i korgen.

Till en fredagsmiddag på fläskytterfilé och krämig sås med funghi porcini sätter vi skruven i den första. Det blir karaffering precis före serveringen, dvs ingen större luftning. Jag är lite osäker på hur mognadsgraden är på vinet. Färgen avslöjar dock att det är ett relativt moget vin i glaset; det är ganska genomskinligt och bleknande, uttunnande i kanterna utan att riktigt nått tegelstadiet.

Inledningsvis upplever vi doften som lite återhållen. Sedan kommer syrliga toner, körsbärskärnor, men också tydliga mognadstoner åt läder/tobak-hållet. En jordighet uppfattas först av hustrun som lite tveksam i sammanhanget, men jag känner mig trygg med hela doftpaletten, även om den inte är så stor som jag kanske väntat mig. Efterhand under kvällen upplever jag dock att det öppnar upp, och i skrivande stund - efter 15 timmar i täckt karaff i kylskåp - är doften underbart sammansatt och mer komplex (plommon, läder, syrlighet men också örter), men fortfarande inte något som direkt väller fram ur glaset och hoppar över kanten.

I munnen är det inledningsvist tufft och tanninsträvt; frukten är ganska återhållen men körsbär finns där tillsammans med några röda bär, örter och tobak. Längden är hyfsad, men inte extrem. Det fungerar som helhet mycket bra till maten, men någonstans gnager ändå tanken att vi nog väntat oss lite mer av detta vin som ändå gick på omkring 500 kr/flaskan. Kanske kan det bli någon föränding med ytterligare lagring; vi låter den andra flaskan vila.