dryckesauktioner på gång

Tunt om inläggen nuförtiden... Helgen som gick tillbringades med en yxa i handen och lämnade föga utrymme för kulinariska utflykter. En Rocca Giucciarda Riserva 2006 förgyllde dock på ett riktigt bra sätt lördagskvällens sena kvällsmat med skinkor, kycklingklubbor, salami, färskost och ugnsgrillad ciabatta med olivolja och flingsalt. I det omtöcknade tillstånd som ett tiotimmars dagsverke med hyfsat tungt kroppsarbete skapar i en stackars kontorskropp så var jag inte i stånd att leta nyanser. Vi öppnade, åt, drack, somnade (och fortsatte hugga nästa dag...). Måste ge det en chans i vaket tillstånd, för det kändes som om det hade potential.

Nu är det beredskapsvecka igen. Inget vin till tidigast måndag... Då får man ägna sig åt att fundera, läsa och drömma! Systembolagets dryckesauktioner är ett givet frö till sådan kontemplation. Jag måste säga att det är den lilla auktionen som kittlar mest än så länge. Självklart innehåller den stora auktionen fler riktigt stora nummer och inte minst fler flaskor i lotterna, men de blir i det närmaste otillgängliga. I stället för att lägga hela skatteåterbäringen (måtte den komma innan midsommar - jag e-deklarerade ju!) på en ensam flaska Lafite -82 eller en låda av deras andravin Carruades de Lafite 2001 så kan man få mycket godis om man tittar på småposterna i lilla auktionen. Kanske tre flaskor Batailley -82 (väl provat slott + stort år + mycket mognad = intressant) för 1500-1800 kompletterat med en ensam Latour -86 och ett par flaskor portvin från 60-talet så brorsan vill fira jul här igen?

Man hittar ju också några roliga missar i katalogen. Eller är det meningen att en låda Comtesse de Lalande -85 skall gå för 11-12.000 kr medan en låda av förstavinet Pichon-Lalande -85 beräknas gå för 7200-8400 kr...? Och att en flaska Yquem -90 illustreras med en bild på två magnum Perrier-Jouet!?


Jag hoppas kunna vara med en stund på den lilla auktionen, men får annars förlita mig på Vinmannens spade i vanlig ordning. Kanske ses vi där?

sommarens grillvin (?), ågatan 11 revisited och en löjligt bra konjak!

Så här års kryddas kvällstidningarna och för all del vissa vintidningar också med de obligatoriska vintipsen för grillandet. Det verkar råda någon form av konsensus här att ett s k "grillvin" är:


a) från nya världen,

b) relativt sötfruktigt,

c) normalt förpackat i praktisk bag-in-box, och har

d) hög alkoholstyrka.



Inte många rätt i Konjärens checklista, alltså. Men hur fel kan de ha, jänkare, sydafrikaner och australiensare? Är inte grillandet en så stor del av deras nationella matkultur att deras viner utformats just för att stödja sådan mat? Att välja vin från nya världen till grillen borde vara lika säjlvklart som att ta fram sin bästa Rhône till örtkryddade lammet eller en Corton eller Chambolle-Musigny till sin Boeuf Bourguignon? Jag måste ju i forskningens tjänst ge det hela en chans!



Ett vin som faktiskt hissats även i en del namnkunniga bloggar som ett gångbart grillvin i sommar är Seghesios Sonoma Zinfandel. Årgång 2007 skall tydligen vara riktigt bra, och skall något vin klara av att återupprätta zinfandeldruvans stukade självkänsla vid mitt bord så kanske det är det här? Mnja... Jag har nu provat det två gånger; först hos IT-mannen och en gång hemma. Helhetsintrycket är att jag förstår att det är ett bra vin, kanske t o m riktigt bra, men det klämtar inte i några klockor för mig. Det är stort, varmt, sött, fruktigt, överväldigande... Rejält med power. Hög alkoholstyrka förstås, (minst) 15.5%. Björnbär, kryddor, fat.

Det som stör mig mest och som drar ned mitt betyg är den kvardröjande munkänslan. Vinet lägger sig som en beläggning i munhålan; lite kladdigt, sticky... Inte alls den friskhet jag ofta längtar efter i ett matvin. Smaken stannar i den främre delen av munnen och känns inte särskilt komplext, även om doften faktiskt lovar lite mer. Visst funkar det, men det är inte vad jag letar efter i sommar.

Ett annat tips till grillen i olika sammanhag har varit Xaviers Chateauneuf-du-Pape. Det har ju inte varit trångt på SB:s hyllor av vin från detta område, så en förhållandevis lågt prissatt representant för regionen bör naturligtvis testas av. F&V testar det till ost med gott resultat, medan diskussionerna i vissa vinforum varit mer avvaktande.

Rhône 2007 har gjort bra ifrån sig, säger rapporterna. Decanter hissar köpflagg men med viss reservation - hur blir det med lagringspotentialen; är inte syran lite låg? Det är inget jag känner av i vårt försök med Xaviers vin. Doften frisk, bärig med krossade hallon och örter. Smaken noterar jag som frisk, stram, syrarik (!), balanserad, lång och med en lite eldig finish och kryddigt slut. Det här är en munsköljare, jämfört med Seghesio, och något som i min mun passar bättre till mat; grillad eller annan. Det här vinet jobbar med maten och skapar inget extra tuggmotstånd. Skönt - men lite märkligt att se att båda vinerna har precis samma smakklockor i SB:s noteringar... Xavier är hur som helst ett vin som är välkommet tillbaka i sommar...!

-o-o-o-

För övrigt gjorde jag tillsammans med min bror ett återbesök på Ågatan 11 i helgen för att se om de fått ordning på prylarna. Fortfarande svajar servicen en del och vi fick vänta en haltimme på förrätten. Vinlistans överensstämmelse med verkligheten var fortfarande sådär, men det påpekades i alla fall noggrant den här gången när årgångarna inte stämde. Min planka (!) med lamm- och oxkött, duchessepotatis och sparris beställdes rare, men var snarare medium. Nå; köttet var gott i alla fall, men rödvinssåsen som var generöst påstänkt hade något artificiellt över sig; nästan åt liquid smoke-hållet...?

En Chateauneuf-du-Pape fick det bli även där, den här gången från Louis Mousset. Årgång 2007 i stället för listans 2004... Ny producent för mig, och vinet var gott men inget att skriva hem om. Största upplevelsen var annars tveklöst de två cl med Ragnaud-Sabourin Le Paradis som jag unnade mig efter maten.

Lånad bild - problem med bilderna från besöket...

Jösses jämrar i min lilla låda! Här pratar vi konjak! Utan tvivel en av de tre bästa jag någonsin provat, och då har jag ändå haft nöjet att smaka A.E Dor nr 6, 7, 8, 9, Delamain RdF och en hel del annat bra. Ranciokaraktären var fantastisk och eftersmaken precis hur lång som helst! Enligt Conal R Gregory i En bok om Cognac för kännare så är Le Paradis en blandning av till ca 90%konjak från förra sekelskiftet och resterande 10% från före 1870... Några pre-phylloxera-droppar fick man alltså i sig på kuppen. Löjligt bra! Påslaget per cl var dessutom - jämfört med inköp ev flaska på SB - förhållandevis lågt; tack för det.

sista april-middag och konjärernas 15-årsjubileum

Sällskapet Konjärerna är en samling herrar som alltför raskt närmar sig medelåldern. För femton är sedan var de mer eller mindre fjuniga studenter, som tyckte det var festligt att sätta på sig den vita mössan klockan 15 i Slottsbacken och som dessutom tyckte om mat, vin och lite bättre konjak. Så bar det sig inte bättre än att det skapades en tradition att äta middag tillsammans då och då, och någon form av - aldrig nedtecknade - statuter skapades. Den som bjöd på middagen skulle servera en minst trerätters meny med tillhörande drycker och avsluta med en för sällskapet ny konjak av minst VSOP-kvalitet.

Från början fyra till antalet har sällskapet långsamt växt till nuvarande åtta, vilket utgör ett ganska lämpligt tak. Fler än så blir ofta trångt och svårare att hantera rent logistiskt. På årsdagen har vi för vana att fira tillsammans med fruar/flickvänner och i vår ungdom ordnade vi middagar själva, medan vi de senaste åren varit mer bekväma och gått på lokal. I år gjordes dock ett nytt försök med matlagning i hemmet; mycket för att kunna välja fritt bland viner att dricka.

Så kom det sig att inte mindre än femton vuxna och tre barn samlades i flödande sol på terassen i Sunnersta. En Pierre Peters NV BdB 100% Grand Cru (mg) - flasklagrad i ca 2,5 år - inledde kalaset på ett strålande sätt. Komplext, och med toner av mogna äpplen och lite svamp. "Kriminellt att göra så bra champagne så billigt!" konstaterade Vinmannen.

Till förrättens sparrissoppa med halstrad pilgrimsmussla och forellrom serverades två rieslingviner; Domän Wachau Riesling Smaragd 1997 och Trimbach CFE 2002. Vinerna ligger i samma prisklass och på Systembolagets smakklockor stod visarna på exakt samma klockslag. Två identiska viner, alltså? Knappast... Trimbach var ett mer återhållet vin i såväl doft som smak, men med läckra, komplexa toner av såväl bivax som lite citrus, mineral och en begynnande petrolerumton. Wachau var betydligt mer up-front med stor doft, dominerande petroleum, ananaspastill och honung. Doften kunde få tankarna att gå åt ett sötare håll, men smaken var klingande torr och ren om än kortare och inte lika skönt efterbett i syrorna som Trimbach. Vid omröstningen hamnade de ungefär lika totalt sett; alla gillade Trimbach medan några älskade Wachau och andra var mer ljumma.

Varmrätten hölls till det enkla och funktionella för stora skaror: oxfilé som klappats med vitlök, salt och peppar innan den gavs en stekyta och gick färdigt i ugn till 55 grader; potatis- och svartrotspuré; örtbakade körsbärstomater; steksky; hemlagat ört-/kryddsmör. Möjligheten till det individuella vinvalet hölls högt denna underbara vårkväll, och således ställdes inte mindre än tre kommuner mot varandra: 2001 Chateau Batailley (5 cru, Pauillac), 2001 Chateau Durfort-Vivens (2 cru, Margaux), 2001 Chateau Talbot (4 cru, St Julien).

Objektivt sett var Talbot det bättre vinet. Framför allt dess sammetssträva tanniner var riktigt läckra, och hade det inte också en viss mockaton? Samtidigt var vi flera som ändå höll Batailley som nummer ett för kvällen. Med sin djupa cassis/blyertston satt det som ett spjut i maten. Durfort-Vivens något av en besvikelse. Det kändes också som det mest mogna vinet - frågan är vart det är på väg?

Medan rödvinet hyfsades tillsammans med ostar tog Pokermannen fram en Warre´s 1977 som komplement. Som vi konstaterade - stort vin från ett stort år, men med framtiden för sig.

Avslutningsvis serverades Vinmannnens vanilj- och kardemummapannacotta med aprikosconfit och inte mindre än tre olika sauterner: 1998 Chateau de Malle, 2001 Chateau d'Arche-Lafaurie cuvée Madame och 2003 Chateau Coutet... Här valdes aldrig någon vinnare, men i mitt tycke var de Malle den som stod ut mest med sin fyllighet och mognad, medan d'Arche-Lafaurie var kvällens elegant.

Kvällen avslutades som sig bör med kaffe, destillat och cigarr ute under stjärnorna. Vid det laget hade sedan länge ett rejält mått av välbefinnande infunnit sig...

PS Som "kockvin serverade Vinmannen under eftermiddagen dessutom 1995 Chateau Montus Cuvée Prestige och 1995 Chateau Destieux St Emilion GC - inga dåliga saker att smutta på mellan lökhack och svartrotsskalande...!

PPS - update: Tack för matbilderna, Servitör'n (måsta snart hitta ett annat alias på dig...) :-)

chambrera och frappera vin

En beredkapsvecka igen, och vinkonsumtionen därefter. Som vanligt hemfaller jag då åt vinläsning i stället. Dagens boktips är att springa till närmaste antikvariat och rota rätt på Herr H. Gyllenskölds utmärkta lilla inbundna skrift från 1967: Att temperera vin - Chambrera, värma, kyla, frappera vin.






Herr Gyllensköld verkar ha varit en man med ett stort vinintressse och alldeles för gott om tid... (kan en ledtråd till detta ligga i namnet - eller är det mina fördomar som avslöjar sig?). Han har faktiskt - på ett synnerligen metodiskt och föredömligt redovisat sätt - provat hur snabbt vin kan fås att anta rätt dricktemperatur under olika förutsättningar. Visst, halvtimmesregeln för rött och vitt har man hört talas om (rött, rumstempererat vin läggs i kylskåp 30 min innan öppnandet; vitt som förvarats i kyl tas ut till rumstemp ca 30 min innan servering), men den känns för tumregelmässig. Och om man tar ett rödvin från sitt 12-gradiga vinrum - hur lång tid tar det då till drickfärdig temp? Vad säger termodynamikens lagar?



Nå; att chambrera vin är alltså att ställa det i rumstemperatur tills det nått lagom dricktemp. För detta försök har Hr Gyllensköld använt sig av flaskor med rödvin som ställts på bordet i ett rum med en konstant temperatur av +21 C. Med tre termoelement har han sedan avläst temperaturstegringen i vinet vid flaskans övre del, dess mitt och nära botten. På så vid har tre kurvor kunnat plottas i en graf beskrivande temperaturstegring över tiden.



Som den i fysiken bevandrade läsaren lätt inser kommer vinet att uppvisa en snabbare temperaturstegring högst upp i buteljen, vilket innebär att kurva 1 visar temperaturutvecklingen nära flaskhalsen och kurva 3 längst ned mot botten. Av detta framgår att ett vin som är +12 C ex caveau behöver stå hela 140 minuter i +21 grader innan det nått +18 C i mitten av flaskan! Jag hade gissat på mindre...


Hr Gyllensköld påvisar också att man kan värma flaskorna i ett 58-gradigt utrymme, vilket gav betydligt snabbare uppvärmning (större delta-T, förstås), men också större temperaturspridning i flaskan. När vinet i mitten nått +18 C var det i toppen uppe på + 23 C!

Nu vore ju inte Hr Gyllensköld den noggranne livsnjutaren han uppenbarligen var (är?) om han inte också extraherat fram en logaritmisk ekvation för den händige vinnörden. Så; varsågoda ni som i förtvivlan undrat hur ni skall nå perfekt dricktemperatur - här kommer svaret:

c = - 315 x log (Ta - Tm) / (Ta - Tb)

c = chambrering i minuter
Ta = temperatur på luft i rummet (Temp ambient)
Tm = önskad dricktemp på vinet
Tb = utgångstemp på vinet

NB: Temperaturerna angivna i grader C, inte K


Vi provar:

En flaska 1996 Chateau Pichon Longueville Comtesse de Lalande skall plockas fram för att förgylla torsdagens ärtor med fläsk. Den önskade dricktemperaturen är +19 C och i källaren är det +13 C. I köket är det +23 C.

c = - 315 log (23 - 19) / (23 - 13) = -315 log 4/10 = 125

Flaskan bör alltså hämtas 125 minuter innan servering!

Ahaaa! säger då den listige. Tänk på att vinet ökar hastigare i temperatur när det hälls upp i glaset! Lugn; Hr Gyllensköld har svaret även på detta. Hans försök ger vid handen att temperaturökningen ungefär fördubblas i hastighet när vinet hällts på glas. Ett vin som serveras vid +18 C har på 15 minuter i ett +22 c rum nått 18,8 grader, vilket i praktiken saknar betydelse. Något större skillnad blir det naturligtvis på ett vitt vin, pga den större tempeaturdifferensen till omgivningen.

Det var allt för i kväll, ungdomar - en annan gång skall vi lära oss att frappera sauternes med hjälp av tyg, denaturerad sprit och en ljum vårvind. Sköt om er tills dess!


PS Missa inte följande titlar av samme, blygsamme författare:

• Konsten att laga mat
• God mat
• Att koka fisk

Samtliga från Wahlström och Widstrand förlag

PPS Stort tack till antikvariatdetektiven bror E för den fina födelsedagspresenten!

2002 chateau pichon baron

Så har då sonens magsjuka kommit och gått även hos undertecknad. Idag var jag såpass återställd att det gick utmärkt att timmella ihop ett tillfälligt vedförråd i väntan på det nya, permanenta... Belöningen gavs på kvällen när jag öppnade en flaska Chateau Pichon-Baron 2002 för att hitta lite jämförelser med flaskan på Ågatan 11 häromsistens.

"Springare till b4 - vad säger du nurå, farsan!?"

Medan de hemskurna pommes fritesen sjöd i ankfettet passade sonen på att utmana sin far i schack. Partiet slutade - för allas bästa - med en klassisk matt av sonen: Dc2 - h7 garderad av springare på g5.

Vid dekanteringen var det första doftintrycket som slog emot mig ren svart vinbärsjuice, och jag blev orolig. Att det skulle vara skillnad i mognad på den -97:a jag provade före påsk och ett fem år yngre vin var ingen vågad gissning, men initialt framstod skillnaden som oväntat stor. Jag har hört talas om dem som dricker sin bordeaux ung på frukten, men jag vill fortfarande tro att det bara är onda sagor att skrämma barnen med...

Efterhand som kvällen går så kan jag dock bocka av mer önskade intryck; cederträ, ljus cigarr, plommon och också lite joridghet eller kompost. Ingen tydlig blyertskärna som i -97, dock. I munnen är det fruktorienterat; återigen är plommon mer framträdande än cassis. Munkänslan är mjukt sammetssträv med bra tanninstruktur för ganska tidig konsumtion. I avslutet hittar jag åter någa av örterna från doften, och så kommer en liten eldig skjuts som inte känns helt nödvändig och mer obalanserad än bra.

Det här var ett vin som jag inte riktigt visste vad jag skulle vänta mig av. Min tanke med att öppna det nu var att ha 1997 i såpass färskt minne att jämförelser blir meningsfulla. Också för att det är två årgångar som framstår som lite enklare och rent kvalitetsmässigt kanske kan sägas ligga i någon slags paritet (självklart kan två kvalitetsmässigt jämförbara årgångar ge vin med helt olika karaktär, men i alla fall...).

Så för att göra jämförelsen kort så kan man konstatera att jag föredrog -97, och att det berodde på två saker: nävaron av blyerts och den högre mognadsgraden. Huruvida blyertsdraget är någon som kan frammanas med tiden eller om det borde visat sig vid det här laget vet jag inte. Däremot känns 2002 lite för tunt - framför allt i tanninerna - för att ha potential till något riktigt stort. Frågan är om det hinner mogna ut innan det börjar säcka ihop? Tja, det här var min enda flaska, så det kanske jag aldrig får se. Ett lärde jag mig dock; mina 2004:or får ligga orörda i minst fem år till...!

2007 les remparts des ceps dorés

Bra bruksvin i halvflaska som finns på systembolaget i Gottsunda är en bristvara. När det då dyker upp ett nytt ansikt på hyllan är vi inte sena att prova. Även om halvflaskan är i minsta laget för två vuxna (varför satsar inte någon på halvlitersformatet - perfekt en torsdagkväll?) så är det skönt att ha ett alternativ till en helflaska när man är sugen på något enkelt rött till maten.

Så - kan det här bli något nytt bruksvin hemma? Les Remparts des ceps dorés (ung. förskansningen av gyllene vinstockar...?) är ett kooperativ med 150 medlemmar. Vinet görs på 80% Grenache, 20% Syrah. Doften är örtig, fruktig, med inslag av björnbär, vanilj och viss sötma. I munnen är det mjukt, rättframt, inte utan längd och med ett kryddigt, pepprigt slut. Ett helt okej vin, men prissatt i lite styvaste laget. Det har nästan samma literpris som Guigals CdR och matchar det inte (inte ens 2005:an...).

Nej, jakten på ett nytt husets röda på halva går vidare...!

2007 karl joh molitor hattenheimer schützenhaus riesling kabinett trocken

Ett vin som provats för drygt fyra månader sedan med tveksamt resultat. Den andra flaskan korkades upp i kväll till frysta torskfiléer som - täckta med tomatskivor och svarta oliver - sjöds i panna med purjo, vitlök, vin, citron. Filéerna plockades upp och varmhölls medan skyn monterades med en klick smör och smakades av till en angenäm sås. Serverades med cous-cous och var en i alla avseenden lyckad modifiering av torskförpackningens baksidesrecept...!

Återanvänd bild - sorry...

Vinet fick kritik för tveksamt mittparti sist. Fortfarande är doften det bästa med detta vin, men om fyra månaders ytterligare lagring gjort susen eller om det helt enkelt passar bättre till maten är svårt att säga - det smakar i alla fall riktigt bra i kväll. Att det serverades som belöning till trötta föräldrar efter en natt och en dag med massor av kräks (sonens; inte eget) kanske också bidrog. Doften är som sagt riktigt bra, med tropisk frukt, ananas, päron, citrus... Restsötman är ganska påtaglig, och det kanske är vad maten behöver? Syran finns också på plats och möter citronsaften i såsen på ett bra sätt.

Slutsatsen blir att köprekommendationen ändras från "avstå" till "visst, varför inte?".

2006 umathum frauenkirchner haideboden

Påskhelgen lider mot sitt slut, och jag kan bara konstatera att den inneburit ett riktigt bra urval av aktiviteter. en middag med direktören (se nedan), ett spa-dygn med hustrun (trevlkigt och bra på alla sätt och vis, men inget att blogga om mat- och vinmässigt) och ett par intensiva dagar med hustimring i Västergötland. Musklerna var inte pigga i kroppen efter att ha baxat de där stockarna i och ur sina spår för att hugga bort och jämna till tills passformen blev tillräckligt bra ("tillräckligt bra" being the keyword here...).

I dag blev det därför stilla trädgårdspysslande och en riktigt långsam löprunda för att i alla fall försöka mjuka igång kroppen något. Och så middag med lamm!

Till hustruns lammracks med saltpotatis, lök och paprikasås tänkte jag mig något något litet fylligare, kryddigare, rundare och med bredd i bettet. Ute i vinrummet är det dock lite tunnsätt med den sortens viner, men så föll mina ögon på en österrikare.

Josef Umathum är en av de ledande vinodlarna i Österrike, och i sin Frauenkircher Haideboden från regionen Burgenland, syd-sydost om Wien, blandar han druvorna Zweigelt och Blaufränkisch med Cabernet Sauvignon. Vinet inhandlades på plats i Österrike för ett drygt år sedan, och det här blir första smakprovet. 2006 är enligt källorna ett riktigt bra år i Österrike.

Vinet får en acklimatisationsperiod i karaff. Omedelbart vid karafferingen får jag en Rhôneassociation som håller sig hela kvällen. Det är någon med de nästan köttiga tonerna, mörka bär, lite lakrits, björnbär... och ett kryddigt inslag.

För att göra en halvlång historia kort så är det här ett vin som i dagsläget är betydligt mer intressant att lukta på än att dricka. I doften finns komplexitet, lager-på-lager, och en del oväntade inslag (var det där verkligen rönnbärsgelé jag kände nyss!?). Angenämt, om än åt det fruktigt nästan överlastade hållet.

I munnen uppvisar det tyvärr inte samma komplexitet. Det känns ganska rättframt med en bärig attack som långsamt klingar av i ett lätt kryddigt avslut. Smaken är visserligen lång och mina farhågor om ett jolmigt och ryggradslöst vin kommer åtminstone delvis på skam. Men helt balanserat känns det inte, och det funkar sådär till maten. I mitt tycke anonymiseras vinet av maten på ett sätt som det inte borde. förutom den föga vinvänliga paprikasåsen borde esten vara en busenkel match för vilket anständigt rött som helst.

Så; om det här vinet är på topp idag så är det något av en besvikelse. Om frukten kan tonas ned något med tiden och balasen komma tillbaka kan det bli något riktigt bra. Och hur den lilla glastoppen som ersatt korken i flaska skall klara tiden får vi då också ett svar på!

pichon baron -97 m.m. på ågatan 11

Stockholm har sitt F12 - skall Uppsala få ett Å11? Salim Chowdury lade ned Wermlandskällaren för ett tag sedan för att öppna i fd Paus (fd 1 och 1 Kök och Bar, fd Grisen...) med ett - enligt egen utsago - enklare koncept men ändå fortsatt hög ambition. När Direktören och jag letar lämplig lokal för vår årliga debriefing tror vi att vi bokar bord på Paus, men när vi kommer dit så visar det sig att regimskifte i köket redan skett. Herr Chowdury tar emot i en lokal som fortfarande andas lite under construction, och vi är inte många som hittat dit denna onsdagkväll. Känslan av sneak preview finns där.

Vi inleder med cocktails för att stämma av drinkambitionerna. Paus var kända för att skaka sina shakers med viss ambition; har det gått i arv? Direktören myser förnöjt över sin cosmopolitan - här blir det godkänt!

Som vanligt utbryter debatt och beslytsvånda kring vinlista och meny. Avsmakningsmenyn ser tilltalande ut och ger ju en bra temperaturmätare på kökets bredd och ambition. Samtidigt är färdiga vinpaket allt som oftast en besvikelse, och vi har båda kastat lystna blickar på den digra rödvinslistan som har tung slagsida åt Frankrike. Här syns arvet efter Wermlandskällaren tydligt - någon har nog plockat med sig lagret till den nya adressen...

Beslutet blir till slut en skaldjurstallrik som inledning, till vilken vi vill ha en flaska Bolllinger GA -92. Tyvärr... Den finns kvar på WK och har inte hunnit till de nya lokalerna. Tydligen har alltså inte hela flyttlasset gått. Vi blir i stället erbjudna ett par vitvinsalternativ som inte finns på listan; Drouhins Meursault och Chablis les Clos, båda 2004. Vi väljer chablis och blir inte besvikna. Rent i doften, friskt, goda, långa syror, skarpt samtidigt som det har lite hull i kroppen som stadgar upp det hela. Riktigt bra chablis, lite ungt, men rasande gott till skaldjuren!

Vi har slagit an den klassiska tonen och löper hela linan ut. Till varsin köttbit (perfekt stekta) med goda pommes och bearnaise med bra och tydlig dragonsmak vill vi ha stabil bordeaux, gärna med lite mognad. Jag är på gott humör, och mina blickar dras raskt mot en 2000 La Mission Haut Brion som förefaller högst rimligt prissatt i sammanhanget. Kan det verkligen stämma att den säljs på restaurang för under 2000 kr!? Nej, det gör det inte, förstås. Det visar sig vara årgång 2002...

Slarv! Jag kan bara upprepa vad jag tjatat om flera gånger - om man skriver ut årgångar i listan borde det betyda att man bryr sig om vilket år man serverar. Byter man årgång uppdaterar man listan. Har man inte hunnit det informerar man gästerna i samband med beställningen att vinet bytt år. Borde vara enkelt...

Det visar sig att flera nummer på listan - som lovar riktigt bra - inte hunnit på plats ännu, men vi rekommenderas Pichon-Baron -97 i stället. Tja, jag har ju inte provat det året och även om det sannolikt är av lättare snitt borde det vara drickmoget nu.

Vinet karafferas under förrätten och har öppnat upp fantastiskt bra tills varmrätten kommer in. Oj! Det här var tunga saker! En kompakt doft packad med klassisk pauillac i begynnande mognadsfas. Höstlöv, tobak, cigarrlåda, blyerts (äntligen - länge sedan vi sågs kära blyertspenna!)... Frukten finns där (mest plommon?) men spelar andrafiolen, precis som jag vill ha det. Vinet är välbalanserat, bra struktur och överraskande stor längd. Det visar inga som helst tecken på att vara från en "svagare" årgång, och känslan är att det här vinet presterar nog som allra bäst just nu. Det kommer säkert att utvecklas vidare, men jag har svårt att tro att det blir bättre. Balansen mellan frukt och mognadstoner är slående bra för stunden. Att det kompletterar maten på ett alldeles lysande sätt är förstås fullständigt uppenbart.

Det blir dessvärre ett par små plumpar till i protokollet. Suduiraut -97 för 22kr/cl ser lockande ut, men finns också bara på papperet. En alltmer luttrad krögare bjuder på varsitt glas Chateau Menota i stället. Och när den calvados jag beställer visar sig vara konjak kommer utan prut även calvan in på bordet (men inte på notan).

Vi avslutar kvällen med en trevlig pratstund med krögaren om restauranglivets vedermödor. Det känns som om restaurangen står inför ett vägval, och man måste nog sätta ned foten i något läger. Är det fine dining eller brasserie/steak house man vill erbjuda? Vi hoppas på det förra - Uppsala behöver det. Sammanfattningsvis en trevlig kväll, mycket goda viner, bra mat men lite för mycket slarv i helheten... Det finns potential - se till att nå den så kommer vi gärna tillbaka!

2004 barolo gianni voerzio la serra

Så var beredskapen över för den här gången, och vi firar med ett bättre vardagsvin. Eftersom jag blev väckt ett par gånger på söndagsnatten - vilket innebar att hustrun också bryskt kastades ut ur sömnen - kan det vara läge att bjuda på något trevligt för att blidka henne...

Till hennes pasta med krämig sås på gorgonzola, champinjoner och fläsktärningar behövdes ett vin med lite stramhet; gärna italienskt. Valet förr på en ung barolo: 2004 Gianni Voerzio La Serra. F&V hade varnat den ekfatskänsliga allmänheten, men jag har inget emot att tugga planka emellanåt så länge resten finns där det ska.

En knapp timmes luftning hinns med (sträckan Norrtull - Uppsala). Vinet visar sig vara mörkrött och tätt; inga mognadstoner eller den mer tegelrödsskimrande klarhet som kan prägla barolo. Doften är stor, yppig; packad med mörk frukt, fat, choklad och något dovt, jordigt. Mandelkubb och körsbär/körsbärskärnor. Häftigt! Stor, maffig men ändå komplex och inte uppenbart obalanserad.

Hur smakar det då? Alldeles utmärkt till maten, tack. Det skär sig igenom gorgonzolafetman som en 65000-lagers damaskerad katana. Smaken är lång och omväxlande, mycket stram, frisk... Börjar i mörk frukt (plommon?), övergår till körsbär, följs av örter (kryddor?) och torkar ut i en saftig ekplanka. Tungan fastnar duktigt i gommen efteråt.

Det må vara modernt och kanske lite over the top för en klassiskt lagd profil, men samtidigt kan jag inte annat än att lita på mina smaklökar - jag gillar det här! Försiktigheten hade rått mig till endast en flaska till prov, men efter det här kan det definitivt bli fler. Även hustrun nickar instämmande - gott vin!

vinpriser...

En helg i beredskap igen, och snålt med bloggämnen. Att min hemgjorda cider serverad källarsval på terrassen i lördagseftermiddagens vårsol rönte allmän uppskattning var roligt, men den behöver sockras något för att inte bli alltför syrlig i glaset. Efterjäsning enligt champagnemetoden har gett ett farligt högt tryck i buteljerna, som lätt skjuter korken flera meter upp i luften när grimman klipps av med sax. Spännande! Frågan är när den första kärlsprängningen inträffar?

Annars har jag ägnat mig åt lite vinläsning som kompensation. Decanters aprilnummer tar upp frågan om vinpriser i samband med the credit crunch, och påstår att "nu lär det vända"! Med två inte fullt så framstående årgångar bakom sig (2006 och 2007) och en sviktande världsekonomi skall det onekligen bli intressant att se hur primörmarknaden i Bordeuax slår i år. Hur högt - eller lågt? - kommer slotten att våga prissätta sina viner? Vem går ut först? Stephen Spurrier spekulerar i sin artikel om att Bordeaux 2008 inte kommer att erbjudas en primeur förrän till hösten. I snitt har toppvinerna från tidigare årgångar fallit med 20-30% sedan högsta nivån förra året hos engelska vinhandlare. Det - kombinerat med lågt pund i förhållande till euron - gör att man undrar när fransmännen kommer att börja ta bilen till england för att bunkra billigt franskt vin...?

I Allt om vin 4/2009 skriver Ulf Sjödin MW på temat Hur dyrt kan det bli? Hans slutsats är att viner runt 500 kr i konsumentledet många gånger ger bästa möjliga vin. Där har i alla fall tillverkaren haft det ekonomiska utrymmet att sköta vingården minutiöst, selektera hårt, använda så mycket nya fat han eller hon önskar, lagra under optimala förutsättningar - kort sagt: allt det som kostar pengar i vinmakningen. Priser över den nivån är beroende av andra faktorer som inte påverkas av framställningskostnaden (terroir, marknadsföring, traditioner...).

I Sverige har systembolaget nyss genomfört sin prisjustering. Och inte till det billigare... Jag kan visserligen skatta mig lycklig och har bättre möjligheter än många att ändå köpa flera av de viner jag vill prova, men jag är absolut inte prisokänslig. La Poja för 495 kr/fl känns inte självklart att lägga undan en låda av, till exempel. Så får Sjödin MW hävda hur mycket han vill att det är i det segmentet som man får mest pang för pengen...

blandade småskott

Helgen har inneburit en del trevliga viner, men jag har inte känt så stort analysbehov. Det finns ju en risk - som ni säkert känner igen - att man blir isolerad i sitt vinintresse när man umgås med de som inte fullt ut delar samma fascination. När man har brorsan med flickvän på middag är det inte särskilt artigt att fokusera mer på vinet med anteckningsblocket i högsta hugg än att intressera sig för gästerna.

Några korta noter, dock:

Taittinger NV på halvflaska var en perfekt inledning på helgen. Ganska äppelmustig till sin karaktär; kändes något nummer större än sin prislapp. Bra baschampagne är alltid intressant, och den här överraskade positivt.

2004 Chateau La Nerthe - första försöket för mig på den här årgången. Antagligen för ung ännu. Den fick stå i karaff ca 1,5 timme - svårt att bedöma om det är lagom. Skön doft med fokus på hallon, körsbär, plommon, örter och inslag av bittermandel (?). Smaken ganska slank, hyfsad längd, bra struktur. Helt okej, men var det inte mer än så här, liksom? Kommentarerna på Cellartracker går i samma anda. Jag får vänta lite på resterande buteljer...

1988 Taylor's Quinta de Vargellas Vintage Port - Fick ingen luftningstid utan rätt ned i karaffen och fram på bordet. Trots det fantastisk doft med urtydliga toner av framför allt fikon och andra torkade frukter. Även en del bränt socker. Riktigt läcker doft! Smaken når inte fullt samma höjd. Det är tydligt att det inte är vintage port från ett deklarerat år, men det är ändå mycket gott. Till och med brorsan - känd för att inte dricka port yngre än 40 år - tar påtår, och sitter så länge på karaffen att jag får fråga om hans bekantskap med biskopen av Norwich ett antal gånger...

2004 Guigal Côtes du Rhône - Till kvällens köttfondue. Är det bara jag som fattat hur mycket bättre Guigals 2004 CdR är jämfört med upphaussade 2005!? Och vem har en låda 2004 att sälja till mig? Balanserat, fruktigt, viss stramhet och ett kryddigt slut - mums!

Ny vecka - nya möjligheter!

2001 chateau cos d'estournel

Det var en sådan där fredag då det behövdes något extra. Fyra dagars beredskap var avslutade, och det fanns också andra skäl att gräva lite djupare i källaren. Upp kom en 2001 Chateau Cos d'Estournel, inköpt som "ej uthämtad primör" i september 2006. Redan då låg det ca 300 kr under listpris. Idag finns det i BS för ganska exakt dubbla priset mot då... Bra förräntning på insatt kapital!

Bordeaux 2001 har druckit bra på sistone, och det känns som om de är i en trevlig fas för stunden. Öppna, harmoniska och med bra balans mellan mognad och ungdom. Hur skall det stämma på Cos d'Estournel som betecknas av Mölstad som "utpräglat lagringsvin"?

Det här blir första smakprovet sedan inköp. Flaskan karafferas ca 1,5 timme innan middagen, och alla hästar verkar vara i stallet! När det är dags för mat sitter hustrun och jag och sniffar och luktar, sniffar och luktar... Vad är det som sticker ut sådär? Något alldeles eget... Bröd - eller jäst, försöker hon. Kanske korinter, prövar jag. Det luktar som i ett odlingsrum, säger hon. Hmm...

Lite senare känns det som om allt har satt sig, och dofterna hittat på plats. Doften växer ut till något komplext, yppigt, strålande balanserat! Här finns en begynnande mognad som dämpat eventuella tidiga fruktdominanser; här finns såväl blyerts som stall (i tyglade doser), här finns en fruktighet med mest drag åt svarta vinbär och så mer av mognadens signum i form av läder och tobak. I munnen beter det sig som ett rasrent bordeauxvin av bästa märke! Det är balanserat, har bra längd, mycket finkorniga tanniner ("som att slicka sammet!") och lyckas vara munfyllande och läskande på samma gång. Respect!

Mognadsmässigt har det här vinet naturligtvis mycket kvar att ge. Säkert är tio år till inga problem. Samtidigt tycker jag att min utgångspunkt fortfarande stämmer bra: Bordeaux 2001 är i en mycket trevlig fas nu. Även om jag gillar riktigt mogna viner så är perioden när den nyskördade fruktens intensitet lagt sig och de första avrundade aromerna av mognad börjar framträda något alldeles speciellt.

Hustrun gillar det skarpt. It-mannen med hustru som jag besöker senare under kvällen med det som är kvar i karaffen är mer avvaktande. IT-hustrun (kärnkraftsexperten) konstaterar dock att den brie de meaux vi provar till vinet slår ut deras egen 7 Deadly Zins helt, medan Cos står sig mycket bra ihop med osten...

En alltigenom mycket angenäm vinupplevelse och antagligen in på Bordeaux Top 10-listan - om jag hade någon!

2001 chateau durfort-vivens

Höstens ciderförsök börjar vara aktuelt för avsmakning. Jag gjorde två satser med lite olika lång utjäsning, och det känns som den senast buteljerade kan ha bäst potential. Tyvärr följde jag receptet för noga och tillsatte mer vinsyra än min sura ursprungsmust behövde. Resultatet är en riktigt syrlig historia i grundutförande. Jag har därför sötat upp det hela något vid buteljeringen och resultatet är fortfarande torrt och syrligt men fullt njutbart.

Jag satsar dock på bubblor i min cider, helt enligt champagnemetoden med efterjäsning på flaska. Tyvärr håller inte riktigt korkarna emot trycket som byggs upp, och jag har blivit tvungen att säkra dem med egenkonstruerade grimmor av buntband... Det funkar, men från en flaska har ett ohejdbart läckage pågått senaste veckan. Dags att göra något av den - varför inte en cidersås?

Hitter ett recept på fläskfilérulader i cidersås och fixar till det lite för att få en fylligare smak på såse. Det blir riktigt gott, till och med så att sonen tar om av enbart sås och potatis! Alla cideransträngningarna i hösts var alltså inte helt förgäves - kul!

Till detta känns en Bordeaux rätt. Husets Margaux, 2001 Chateau Durfort-Vivens får rycka ut igen. Provades första gången för snart ett halvår sedan, och jag måste säga att jag är fortsatt nöjd. Mocka, örter/gräs och svarta vinbär dominerar fortfarande, mognadstonerna finns där och fortfarande ett litet stjälkigt inslag. Det är faktiskt ganska så koncentrerat men ändå slankt; framför allt eftersmaken ger en fyllig och behaglig "efterskjuts" till vinet. Till maten passar det som hand i handske.

Som jag konstaterade redan i november; ett perfekt vin att ha en låda av och plocka fram en flaska då och då under de närmaste åren...!

2001 la magia brunello di montalcino

Montalcino i augusti 2001... En liten silvrig Renault Clio letar sig fram på slingriga italienska småvägar. Vi är på förlovningsresa i Toscana, och har letat oss från Florens ned mot Montalcino. På vägen passerar vi Siena, och jag får minnen från mina gamla litteraturstudier i början av 90-talet. Siena mi fe, disfecemi Maremma (-Dante, Divina Comedia, Purg V 134). Siena mig livet gav, Maremma tog det. Ett levnadsöde inrymt i några få rader. Det är kulturbygder vi färdas i, och vinodlingarna avlöser varandra omkring oss.

Någonstans i närheten växer också de Brunellodruvor som så småningom La Magia skördar, vinifierar, fatlagrar och buteljerar.


Hösten 2008. En Helsingforskryssning för två nätter på egen hand och lite kvalificerad vuxentid. I utmärkta vinbaren på färjan finns också en rad intressanta viner för inköp. Det är där jag köper min första d'Yquem, och där följer också ett par flaskor Brunello med i korgen.

Till en fredagsmiddag på fläskytterfilé och krämig sås med funghi porcini sätter vi skruven i den första. Det blir karaffering precis före serveringen, dvs ingen större luftning. Jag är lite osäker på hur mognadsgraden är på vinet. Färgen avslöjar dock att det är ett relativt moget vin i glaset; det är ganska genomskinligt och bleknande, uttunnande i kanterna utan att riktigt nått tegelstadiet.

Inledningsvis upplever vi doften som lite återhållen. Sedan kommer syrliga toner, körsbärskärnor, men också tydliga mognadstoner åt läder/tobak-hållet. En jordighet uppfattas först av hustrun som lite tveksam i sammanhanget, men jag känner mig trygg med hela doftpaletten, även om den inte är så stor som jag kanske väntat mig. Efterhand under kvällen upplever jag dock att det öppnar upp, och i skrivande stund - efter 15 timmar i täckt karaff i kylskåp - är doften underbart sammansatt och mer komplex (plommon, läder, syrlighet men också örter), men fortfarande inte något som direkt väller fram ur glaset och hoppar över kanten.

I munnen är det inledningsvist tufft och tanninsträvt; frukten är ganska återhållen men körsbär finns där tillsammans med några röda bär, örter och tobak. Längden är hyfsad, men inte extrem. Det fungerar som helhet mycket bra till maten, men någonstans gnager ändå tanken att vi nog väntat oss lite mer av detta vin som ändå gick på omkring 500 kr/flaskan. Kanske kan det bli någon föränding med ytterligare lagring; vi låter den andra flaskan vila.

...fler tankar från teneriffa

Man gör en del iakttagelser och reflektioner på semester. En del bekräftar redan bestämda uppfattningar, annat ger nya insikter. Bland det jag lärde mig eller fick vidimerat under en vecka på Teneriffa fanns - förutom betraktelsen i posten nedan - också följande:

- Det finns drickbar, ja nästan njutbar spansk brandy. Carlos I smakade visserligen mest bränt socker, men det var bra bränt socker!

- Det finns till och med cava med karaktär. Tyvärr fångade jag inte märket på de glas med inhemskt bubbel vi beställde in som aperitif på en bättre "italiensk" restaurang.

- Övrig cava som kom i min väg var besvikelser

- Champagne är ändå champagne. Till och med en standardskumpa som Pommery - serverat i duralexglas på terrassen - var överlägset allt annat bubbel under veckan.

- Namntorkan på italienskinspirerade restauranger var i det närmaste parodisk. Vi tappade räkningen efter ett tag, men minimum sex olika Little Italys inom en kvadratkilometer blir löjligt!

- Det är inte nödvändigt för en italiensk restaurang att ha italienskt vin. Inte i Spanien.

- Det här med hummer är svårt. Jag försökte förklara för servitören att jag ville ha en hummer, inte languster. In kom en hårdgrillad - languster. Båda sorterna fanns såväl på menuyn som i de stora akvarierna inne på restaurangen. Jag har provat förr och även om langustern är god så minns jag den som underlägsen hummern. Så även denna gång, då det också sannolikt var den till partiell förkolning gränsande grillningen som bidrog till en lätt oangenäm beska i skaldjuret.

- Efter fem dagar längtade jag mig sjuk efter kött och potatis. Lyckligtvis kunde en närbelägen italiensk restaurang förse mig med en medium rare oxfilé med stekt potatis och en nice chianti. Jo, den här restaurangen hade faktiskt italienska viner! Ingen sås, dock...

- Chianti serverad vid +24 grader är inte vad chianti serverad vid 17-18 grader kan vara. Lyckligtvis kunde en ishink snabbt frambringas.

- Davidoff Estremadura är en i många avseenden perfekt efter-maten-cigarr för en semesterblossare - lagom stor, relativt mild i smaken utan att bli mesig.

Se där några sammanfattande intryck med bäring på mat och vin från veckan. Nu känner jag suget efter att proväta något riktigt bra här hemma i Sverige! Efter att ha bläddrat i senaste Gourmet och läst i dagspressen om Mathias Dahlgrens andra stjärna tror jag att vi har en riktigt bra och prisvärd restaurangscen på hemmaplan. Synd bara att koncentrationen till Stockholm-Göteborg verkar bli starkare, med enstaka obskyra, lokala alternativ som undantag. Var ligger Dala-Husby!?

tankar från teneriffa

Så är vi åter hemma efter en fantastiskt skön vecka i värmen. Att det skulle vara fullt så varmt - svensk högsommarvärme - hade jag inte väntat mig, men berodde på vindar från Sahara som för tillfället svepte in ön i stoftdis och torr hetta. Timmarna på stranden blev många, med välkomna avbrott för dopp i svalkande böljor och/eller törstsläckande rosé, fatöl och sangria (i hustruns fall även en Bacardi breezer...). På många sätt banalt och trivialt - men för oss just nu var det fantastiskt skönt.

De kulinariska äventyren blev inte många. Restaurangutbudet i och kring Los Cristianos har en tydlig turistinriktning, och överraskningarna blir därmed få. Besöket på Meson Castellano, restaurangen med öns bästa vinlista, blev något av en antiklimax. Visserligen innehöll deras tapas-set-menu den kanske godaste pata negra-skinka jag någonsin ätit och resten var förvisso gott men lite oinspirerat. Men vid det här laget har jag börjat bli allergisk mot restauranger som låter påskina att de har vinambitioner men inte visar något vinintresse:

Kypare 1:

"House wine or wine list?"

Jag:

"Wine list!" (äntligen skulle jag få se något mer än sex spanska budgetklassiker där Sangre de Toro var toppnumret på en vinlista!)

1 minut senare

Kypare 2:

"You ready to order?"

Jag (har vid det laget hunnit till Ribera del Duerosektionen med Pingus, Aalto, Vega Sicilia Unico m fl, m fl - namn jag känner igen men aldrig provat. Konstaterar att årgångar inte är utskrivna):

"Not really..."

Kypare 2:

"Here!" tar fram en flaska från en hylla intill. "This is good rioja!"

Jag:

"Well, I'm not really into rioja."

Kypare 2:

"What you want?" (ser sidan uppslagen i listan) "Ribera del Duero?!"

Jag:

"Probably, yes. What can you tell me of this?" (peka på ett Aaltovin i 40 Euroklassen)

Kypare 2:

"Noo... not having." Hämtar annat vin från annan hylla. "Here! Good Ribera del Duero!"

Jag (känner inte igen något med flaskan, tittar efter namnet i vinlistan...):

"What wine is that - it's not on the list? Is it a Reserva or Crianza?"

Kypare 2 (sneglar lite över min axel):

"Noo... not on list. (tittar på flaskan) It's a Riserva. Good wine!" (är på väg att köra korkskruven i det)

Jag (snabbt):

"How much is it?"

Kypare 2:

"65 Euro"

Jag (kalkylerar den svaga kronan och den uttunnande semesterkassan...):

"Well, we were looking for something in the 30-40 Euro-range..."

Kypare 2 (suckar lätt, himlar knappt märkbart med ögonen):

"30-40 Euro... Hmm." (ropar på kollega)

Kypare 2 och kypare 3 för snabb dialog på spanska. Hittar en tredje flaska, en Reserva, som ställs på bordet.

Kypare 2 (med kypare 3 hängande bredvid):

"This wine, but Crianza. 38 Euro. Good wine."

Kypare 3:

"Crianza, not Reserva." (pekar mot etiketten)

Jag (efter en blick på etiketten och en blick i listan - vinet är inte med - är jag beredd på vad som helst för att få stopp på det hela):

"We'll take it!"

Vinet - en Pago de Carraovejas Crianza 2006 (80% Tempranillo och 20% CS) - var tungt, modernt, tydligt fatat, fruktigt, fylligt. Ändå ett av det godare vinerna under veckan - de mer ambitiösa vinmakningsmetoderna ger trots allt ett visst resultat, vilket härmed motvilligt erkännes...

Fler iakttagelser följer!

2005 chateau bouscassé

Sanningens ögonblick... Ett vin som sågats av vissa men hyllats av andra. Diskussionerna handlar om det kan vara vin från olika olika batcher och konspirationsteoretikerna kan få sitt lystmäte stillat! Härligt!

Mitt i packningen för en veckas vistelse på varmare breddgrader blir det inte läge att göra en medveten provning med alternativjämförelser. Vinet får dock bästa tänkbara sällskap i form av en helstekt, örtkryddad entrecôte med saltbakad potatis och dito rödlök och tomater. En ört-creme-fraiche rundar av det hela.

Redan klockan tre luftades vinet rejält med omhällning i karaff, skakning, tillbaka till flaska och tillbaka i karaff osv, osv. Var det inte Lars Torstensson som förordade omhällning mellan två kastruller? Vinet får sedan stå fyra timmar i karaff innan provning. Det hjälper mot ungdomlig vresighet, men kan inte göra vinet bättre i sig...

Hur gärna jag än vill så har jag svårt att förhålla mig neutral. Jag vet att vinet är ifrågasatt, och känner omedvetet att jag letar fel. Mitt bästa sanningsvittne blir därför hustrun; oförstörd i sitt omdöme av övriga vinbloggares inflytande.

"Det luktar... mandelmassa!? Nej, bittermandel! Hmm... Det smakar ... inte så mycket? Men rätt okej till maten!"

Jag skulle kanske kallat hustruns bittermandel för körsbärskärnor, men annars håller jag med. Doften känns mindre komplex än -04. Jag letar efter örter och lakrits som jag fann ganska lätt då, men kan endast med möda hitta dem. Ändå är doften kanske det bästa med vinet; åtminstone inledningsvis. Samtidigt finns det ett lite dovt, stalligt inslag. Smaken känns till en början lite innehållslös; mest sträv och viss rödfruktighet och mycket syror. Från början uppfattar jag den som lite kortare än -04, men mot slutet av kvällen suger det tag ganska rejält och länge i gom, kinder och tunga. Däremot är det ingen mångfacetterad smak som avslöjar nya dimensioner efterhand - det smakar liksom likadant från första papillkontakten tills det helt klingat av. Men att det funkar till maten är det inget snack om, även om det inte lyfter den till några nya höjder.

Jag blir inte klok på vinet. Jag kan ärligt inte säga att det är klart sämre än 2004, men det är åtminstone inte bättre. Tyvärr har jag ingen -03 att jämföra med, men jag tror jag får offra en till av mina -04:or att ställa bredvid varandra längre fram.

Ett tag är jag inne på om det skulle kunna vara ett fall av smyg-brett - skulle kanske kunna förklara att frukten upplevs som ganska nedtonad trots ett varmt år...? Problem i vineriet alltså som ett alternativ till sekunda batcher... Se där, så hade man sällat sig till konspiratörernas skara!

Nu åker konjären med familj på en veckas välförtjänt semetser på Teneriffa. Hög risk föreligger för enkel rioja, San Miguel vid poolkanten och en och annan GT på hotellrummet. Förhoppningsvis hittar jag något att blogga hem om också... Vi ses!

portvinsfynd på systemet

Fick ett tips av en kollega igår att Taylor's single quinta vintage port på halvflaska skulle reas ut. För bra för att missas; halvflaskor är en väldigt lämplig storlek för vintage port. Även om det rörde sig om Quinta de Vargellas (vingårdsbetecknat portvin som ges ut ibland de år som inte betecknas som tillräckligt bra för att deklarera en vintageårgång, men där ändå enskilda lägen kan ge riktigt bra viner) och inte Taylor's grand vin så var det nya priset, 149 kr/flaska, mycket tilltalande. Lite surfning ger snabbt vid handen att samma butelj vid lanseringen 2007 kostade 245 kr... Tydligen har den först prissänkts till 196 kr och sedan ytterligare ett steg. Det finns de som provat tidigare med gott resultat!

Tre flaskor vardera av sannolikt begynnande mognande 1988 och lite yngre men potentiellt starkare 1995 införskaffades för framtida njutning. Det finns flaskor kvar, så passa på. Har du 900 kr att lägga på vin den här månaden så tror jag inte många köp slår detta. Jag tror helt enkelt att de här vinerna till det här priset kan vara något av 2009 års bästa fynd på SB!

Hörde jag någon säga Prisvärt!?

vällagrad beaujolais royal

Kan inte undanhålla eventuella läsare en bild från en vinintresserad kollega som fått överta resterna från mosters (?) skåp. Viner inköpta på 80-talet, förvarade liggande i hyfsat jämn temperatur, men kanske inte tänkta för långlagring...

Till exempel överraskade inte en sannolikt 20 år gammal Beaujolais Royal positivt. "RIP long before 2009" löd det summariska omdömet som kom med bilden.

Bättre lycka nästa gång!

2004 chateau bouscassé

Beredskapsveckan är slut, och något gott och rött att sippa på efter maten vore inte helt fel. Tyvärr har det varit tunt med påfyllningar i drick-nu-segmentet den senaste tiden. Efter lite vånda fastnar jag för att ge Chateau Bouscassé 2004 en chans. Det har gått snart två år sedan inköp och vinet är dryga fyra år - samtidigt som det är känt som en långliggare. Hur mår det idag, tro?

Producenten Alain Brumont byggde upp verksamheten kring Chateau Montus och Bouscassé under 80- och 90-talet och visade att den mer eller mindre lokala druvan Tannat hade på vinhimlen att göra. Samma druva odlas numera också en del i bl a Uruguay. Tannat har alltså egenheten att vara extremt tanninrik och lagringskrävande, och blandas vanligen med andra druvor för att öka tillgängligheten. I Montus är det enligt Mölstad ca 20% CS och i denna Bouscassé 65% Tannat, 25% CS, 10% CF. Antagligen är det ett av de billigaste lagringsvinerna där man med tålamod kan få helt annat resultat än om man öppnar flaskan för tidigt.

Eftersom jag vet att jag är tidigt ute är jag beredd med stora luftpumpen. Vinet brutal-luftas några gånger genom att hällas fram och tillbaka mellan flaska och karaff och maximera ytan mot omgivningen i processen. En första provsmakning - innan luftningen - signalerade närmast odrickbarhet i snipig återhållsamhet, men luften och en halvtimme i karaffen att stilla nerverna verkar göra susen!

De första sniffarna drar åt Rhône till. Jag tycker mig hitta örter, lakrits, kryddor och en rödfruktighet. I munnen är det naturligtvis strävt och stramt, men inte längre elakt. I början av kvällen går dock associationerna först mot omogna hallon, röda vinbär och en syrlighet.

De Bordeauxlika dragen som vinet skall kunna erbjuda efterhand tycks svårfunna - plötsligt är jag i stället i Bourgogne! Javisst - doftintrycken har utvecklats under kvällen och nu känns den rödfruktiga, syrliga lite kryddiga doften inte helt olik en bra pinot. Märkligt... Kanske är det något i elegansen som saknas, dock, och i munnen är det aldrig någon tvekan om att det är något annat.

Sammanfattningsvis ett spännande smakprov på något som om det dricks idag vinner på rejäl luftning och något att äta till, men som med all säkerhet utvecklas positivt under flera år till. Ingen panik här inte.

beredskapstorka och chilensk pinot noir

Hela veckan är förlagd i beredskap och följaktligen inget vin. Enda undantaget blev i onsdags när jag bytt bort beredksapen en natt för en ledningsgruppskonferens (och just den natten blev naturligtvis en hel del jobb för min stackars ersättare...) och vi besökte ytterligare en av dessa konferensgårdar i Stockholmstrakten. Den här, Såstaholm, är känd som gammalt skådespelarpang och alla rummen bär namn som Karl Gerhard, Zarah Leander, Nils Poppe...

Maten höll bra klass utan att nå några oväntade höjder, men vinerna kändes i sammanhanget lite - hur skall jag säga? - enkla, kanske. Till ankleverbrûlée serverades inte den sauternes som stod på hemsidan utan en muscat beaume de venice. Tja, muscatviner är ett fält jag avstått från att utforska. Lite för parfymerat för mig. Den pata-negra-svepta gösen på len potatispuré ledsagades av en chilensk pinot noir. Jag var tvungen att be henne kontrollera att det verkligen var en pinot noir - hade jag fått det blint hade jag aldrig gissat i den riktningen! Varmt, sötfruktigt och utan släktskap till den finlemmade, högsyrade, friska, hallonfruktiga drycken från t ex Bourgogne.

Nya världen har fortsatt uppförsbacke hos mig.

1996 henriot brut millésimé

Till melodifestival behövs det något engagerande för att härda ut. Om nu resten av familjen ändå kommer att se spektaklet är det bästa valet man kan göra att gå all in. En rik och varierad buffé av diverse snittar och tilltugg (schalottenlökgratinerad havskräfta, ostron, gåsleverpaté med äppelgelé och finhackad Granny Smith, taleggio med fikonmarmelad, chévre chaud, serranoskinka etc...) serverades alltså i TV-soffan, och till det en Henriot 1996.





Huset Henriot har anor. Enligt Juhlin odlade de vin i Champagne redan på 1640-talet och de startade sitt eget hus 1808. Man äger mycket mark, och är nästan självförsörjande på druvor (omkring 90% av behovet täcks från de egna gårdarna). Årgångschampagnerna ligger normalt kring 50-50 PN-CH, men jag har inte kunnat hitta någon uppgift för just detta vin (jo, nu hittade jag importörens hemsida med produktblad och allt... 1996 var blandningen 48% CH och 52% PN. Där kunde man också läsa att vinet lagrades åtta år på jästfällningen och har en dosage på 10g/l) Årgång 1996 är som bekant 90-talets antagligen bästa år och ett av de bättre överhuvudtaget i modern tid. Champagne från detta år har dock behövt lång tid på sig att mogna, men jag tycker att de -96:or jag provat på senare tid varit riktigt tillgängliga.


Det här är ett sådant exempel. Doften är rik, utvecklad, öppen och fylld av mogna gula äpplen och gula plommon. Rostat bröd och hasselnötter backar upp det hela och som helhet är doften åt det tyngre, mer mättade och fylliga hållet. Mognaden är påtaglig. I munnen utvecklas samma mogna äpplen på en skiva toast, strösslad med rostade nötter. Eftersmaken övergår efterhand i en angenäm citrusfrisk bitterhet med klara inslag av blodgrape.

Som helhet en riktigt bra champagne, väl komponerad och balanserad och som dricks med fördel nu men som säkert kan vänta ytterligare några år. Huruvida det kan utvecklas ytterligare eller snarare kommer att förbli på samma nivå har jag svårt att uttala mig om, men det är i vart fall ingen panik att dricka det omedelbart.


1996 Henriot Brut Millésimé finns fortfarande listat på SB, men om det finns för leverans vet jag inte. Jag milade inportären Mondo Wine så får vi se. Dags att lägga in en beställning i så fall, tror jag...!

1983 trimbach cuvée frédéric émile

Ibland behöver man spexa till det lite en vanlig onsdag när det gått lite trögt. Bra halvflaskor är perfekta vid sådana tillfällen. Tyvärr är möjligheterna att få tag på spännande, bra mindre flaskor - gärna med viss mognad - ganska begränsade i Sverige. Så när jag i London för några veckor sedan sprang på en halvflaska Trimbach Cuvée Frédéric Émile till överkomligt pris slog jag till snabbt. Vinet har jag provat ett antal gånger i senare tappningar, och gillat mycket. Spännande att se hur utvecklingspotentialen på lång sikt är.


Huset Trimbach behöver antagligen inte någon närmare presentation. En av Alsaces mer kvalitetsmedvetna, med prestigecuvéer för såväl pinot gris och gewurztraminer som för riesling. Deras toppriesling Clos St Hune anses av många som ett av de finaste uttrycken av riesling överhuvudtaget. 1983 var för övrigt ett riktigt bra år i Alsace enligt Broadbent, som delar ut frikostiga fem stjärnor.


Det drygt 25-åriga vinet har en fantastisk, gyllengul färg. Klar, skimrande metallisk som bladguld i sin lyster (ni som anar redan nu att detta blir en panegyrik av grekiskt gudamått - spänn fast er...)!

Doften... aaahh! Det är bara att inse att till den här doften har inte språket försett oss med tillräckliga uttrycksmedel! Den är sammansatt, komplex, otroligt vital, mångfacetterad.... Stor utan att vara påträngande, söt utan att bli tung, balanserad utan att bli neutral, personlig utan att bli egen. De tropiska frukterna samsas med delikata, lätt oljiga toner som om det hade vuxit aprikosträd på skifferslänten. Petroleumtonerna är närvarande, men tämligen diskreta och skapar mer en fond än tränger sig fram till scenkanten. Sublimt! Storartat! Lysande!


I munnen känns vinet visköst eller lite fett. Med tanke på doften är det lätt att förvänta sig ett uns sötma, men det är inget som går att upptäcka. Även här slingrar sig sensationerna om varandra i ett oseparerbart mönster. Honung går över i bivax som går över till aprikoser som följs av ett gram marsipan. Syran är fantastisk och skänker stadga och längd; som ett spjut som borrar sig genom smakpaletten och låter smakerna dansa runt dess axel... Och det bara fortsätter och fortsätter och fortsätter! Längden på detta vin är smått otrolig och övergår efterhand till mer och mer mineraltoner, och det är frestande att gå till sängs utan att ta i tu med Karius och Baktus, bara för att se om inte smaken sitter klistrad i gommen i morgon med. Briljant!

Om någon till äventyrs missat det så var det här ett fantastiskt gott vin, helt löjligt bra - trots halvflaska! Som alltid måste man ju gilla stilen, men gör man det så har man en magisk högtidsstund med detta vin. Kostade £22 om jag minns rätt, och var värd varenda pence.

Och mot bakgrund av det här borde man naturligtvis glömma bort sina CFE från 2000-talet sådär en 15-20 år till... *suck*

2004 chateau la nerthe och 2003 la poja allegrini

Två korta noter om helgens viner i övrigt.

I lördags blev det fortsatt tema på lamm. Jag hittade billiga lammkotletter och det kändes som om jag skulle ge Wermlandskällaren en match. Vitlöksgnuggade, rosastekta kotletter; grönsaker i ugn med mycket vitlök och rosmarinkvistar; rosmarinsky som simmat ihop under lång tid... Hustrun gav mig tummen upp och klassade mig över WK - tack för det!

Till det en Chateau La Nerthe 2004. Vinet har recenserats vid släppet av mer namnkunniga bloggare som den här och den här och den här, men omdömena har gått något i sär. Hos oss fick vinet ett par timmar i karaff innan det hälldes upp i storkupade glas. Doften var otroligt fin och vid det laget tämligen öppen. En röd fruktighet av bland annat hallon parades där med mörkare björnbärstoner, lakrits och örter. I munnen var det relativt slankt; klart spensligare än vad doften antydde. Dok utan att vara glest på något sätt. Det här verkar vara en kommentar som flera har gjort. Är det årgången 2004 som levererat lite klassiska, slankare viner mellan varmare och antagligen generösare 2003 och 2005? Jag har ingen större vana av Chateauneuf-du-Pape i allmänhet och La Nerthe i synnerhet så det får lämnas åt spekulationskontot, men nog hade jag väntat mig lite mer "tjong" i vinet.

Smaken är hursomhelst lång och i lager-på-lager som det bästa damaskerade svärd. Mera lakrits, röda och mörka bär, örter och så en behgalig, kryddig vitpepparskjuts på slutet. Rasande gott, och till maten naturligtvis a perfect match. Mölstad anger 60% Grenache, 20% Mourvèdre, 18% Syrah och 2% Cinsault. Jag tror att andelen Grenache sjunkit något under 2000-talet? Även om vinet var gott nu så känns det ungt och med potential till något större. Vi får väl se hur starkt hänglås jag klarar att sätta på resterande flaskor...

Kuriosa: Enligt Mölstad var slottet Luftwaffes ledningscentral under ockupationen, och bombades följdriktigt till smul av britterna. Nu restaurerat.

Söndagmiddag med IT-mannen och familj. Hustruns cannelonis gör succé, och till det behövs väl en bättre italienare? Eftersom det är exil-amerikaner vi har på besök kan ju lite alkoholstyrka och maffig frukt inte vara fel? La Poja är ett vingårdsbetecknat vin från Allegrini, och som görs på ren corvina, om jag förstått det rätt. Doften leder delvis iväg åt amaronehållet, och jag undrar ett tag om det förekommer torkade druvor i musten? Inget på den informativa hemsidan pekar åt det hållet, men det konstateras dock att druvorna skördas sent för full mognad.

Näsan fylls av körsbär, körsbärskärnor, fat, mandelmassa, choklad och efterhand en tilltagande kryddighet. I munnen är det strävt och fylligt - mycket mer av en mouthfiller än La Nerthe kvällen innan. Strävheten är inte i mitt tycke alltför påträngande och gör sig bra med maen. Frukten är åt det söta hållet, men har inte tippat ned i syltburken tack vare strama tannintyglar och en fin syrlighet. Balansen finns där, men den är tilltvingad och inte naturlig som i La Nerthe.

Också det här ett gott vin, om än inte helt i min stil. Det är något med det där omedelbara, påträngande lite kladdiga som jag har svårt för. Jag vill upptäcka vinet själv, inte få det kastat i ansiktet. Även här blir det hänglås en stund för att se om det kan hitta ett mer avslappnat sätt att ta sig an världen...

Hustrun överraskar med att utnämna LaNerthe till helgens bästa vin. Jag är böjd att hålla med, även om den gamla St Emilionen i fredags på sätt och vis var mer intressant.

1995 chateau cardinal-villemaurine st emilion gcc

Wermlandskällaren re-revisited. Två gånger på kort tid besökte jag det här stället förra våren, och nu var det dags för hustrun att för första gången stiga ned i Uppsalas mest anrika matkällarvalv. Restaurangen recenserades i positiva ordalag i UNT härförleden och kammade hem 8 poäng av 10 möjliga. I recensionen framhölls bland annat att det för en gångs skull är billigare på en restaurang än man väntar sig. Det omvända torde vara vanligare...



Vi hade fått barnvakt och tog ut alla-hjärtans-dag en dag i förskott. Tyvärr var vi inte ensamma om idén. Lokalen var fylld till bristningsgränsen, och vi fick vänta en stund på vårt bord. Överlag märktes det under kvällen att servicen var underbemannad och lätt stressad. En del småmissar här och var drog ned helhetsintrycket av kvällen. Tråkigt.


Menyn har inte ändrats mycket - om alls - på ett år. Här finns också en del att jobba på; även om maten är vällagad, snyggt presenterad och absolut inte överprissatt så känns det lite fantasilöst. Samma anklever med fikonsufflé, samma lammrostbiff med getostvårrulle och rosmarinsky... Gott, men det känns som om jag kan det där nu.


Vinlistan är dock mumma för en gammal frankofil med föterna djupt planterade vid Girondes stränder. Till lammet kan man ju nästan inte gå fel - ta ett gott rödvin du gillar och njut! Krögaren har också vänligheten att upplysa oss om att flera viner är slut på listan, för de haft så fullt den sista tiden, men att de dyrare vinerna fins kvar... Snyggt! Som vanligt fastnar jag dock gärna för sådant jag kanske inte kan köpa på SB idag och helst med lite mognad. Sist drack jag en Fonroque -98 tillsammans med direktören med gott betyg. Just St Emilion hade de laddat lite extra ifrån, så varför inte en Ch BelAir 1GCC från goda året 2000 för under tusenlappen? Det måste ju vara ett ganska blygsamt påslag? (Efterkontroll: vinet finns på SB idag för 799:-).


Haken visar sig när man kommer tillbaka med flaskan för att visa att man bytt årgång; det är 2002 som finns nu. Jag får flashbacks från ett tidigare besök när man kom med en helt annan Mersault än den vi beställt; annan producent, annat år - same, same but different. Nå, även om krögaren försäkrar att det är ett bra vin så är inte en 2002 same, same som en 2000. Vi tittar vidare. Han rekommenderar då 1995 Chateau Cardinal-Villemaurine. Visserligen endast GCC men samtidigt från ett bra år och med rejäl mognad. Varför inte?


Vinet dekanteras i karaff. Det känns vidöppet redan i första sniffen, och bjuder på en lagom mognadshöljd palett av multna löv, plommonfrukt, läder, lite jordigt... I munnen beter det sig riktigt, riktigt bra. Det är mjukt och lent, men absolut inte mesigt. Ryggrad, struktur, balans och längd finns där. Frukten är närvarande och inte kuvad, men naturligtvis inte dominerande. Hustrun hittar något metalliskt, och jo - nog kan lite järn skönjas? Jämfört med bus-bordeauxn tidigare i veckan så finns väl även här misstankar om brett, men inte alls på samma framträdande sätt som där. Här har det i så fall bidragit just till lite karaktär utan att slå ihjäl resten. Ett alltigenom urtrevligt vin utan att några klockor stannar, änglakörer tar ton eller stråkkvartetten stämmer upp en smäktande adagio.


Till några avslutande ostar står det - inte oväntat - bäst upp mot mild kittost och brie, medan getosten blir för syrlig och St Agur lite för skarp trots sin krämighet.


Och Wermlandskällaren borde få konkurrens i sin genre - det skulle de må bra av. Det borde finnas utrymme i Uppsala för mer klassisk franskinspirerad fine-dining i skön miljö utan stjärnambitioner och löjligt höga notor. Man presterar fortfarande bra på WK, men skulle med lite skärpa kunna vara riktigt bra. Det är man inte idag.

1998 chateau haut-bellevue haut-médoc

Sista flaskan av denna mogna bus-bordeaux inköpt på Bornholm. Jag har recenserat den två gånger tidigare och hittat ett bra, moget, matvänligt vin med lite gles frukt. Den tredje flaskan skiljer sig en del från de tidigare.

Jag vet inte om det är att jag läst flera artiklar och krönikor om brett (brettanomyces) på sistone (såväl i Decanter som i Livets Goda), eller om det är så att den här flaskan helt enkelt rullat ett varv extra med merde-svamparna, men det här vinet känns plötsligt som ett skolboksexempel på något brett-anstruket.

Doften är stor, svettig, murrig, en del tobak, inoljade läderremmar, nästen lite stickande, skosula... Kanske går det att hitta lite plommonfrukt underst i högen, men det är knappt märkbart. Smaken är slank, medelfyllig, hyfsat lång, stjälkig, grön paprika och med en antydan till spritsighet (!) på tungan.

För många skulle nog det här vinet betraktats som mer eller mindre defekt. Men i sällskap med ett par tempererade kittostar kommer det märkligt nog perfekt till sin rätt, och såväl hustrun som jag smackar med tungan. Så fjärran från moderna sötfruktigheter som säkert är renare och bättre produkter rent vinmakningsmässigt, men som inte har samma personlighet som detta. Och jo, vi gillar Chateau Musar också, så... Though this be madness, yet there is method in't. (Hamlet Act 2, scene 2)

2005 nicolas potel morey-saint-denis vieilles vignes

Sista flaskan av ett vin jag hade tänkt spara på. Men vad gör man när förrådet är sorgligt tomt på lagom mognande burgunder? Det har i alla fall blivit någon spridning på konsumtionen; första flaskan provades för ett och ett halvt år sedan.

Till långsambakad fläskkarré med orientaliska inslag (tack, hustrun!) var dock vinmatchningen inte alldeles enkel. Antagligen hade ett halvtorrt vitt med hyfsad syra passat bra, men jag var så sugen på rött efter min konvalescens. Kanske en yngre bourgogne skulle kunna stå upp på ett bra sätt? Tänk canard à l'orange? Visst, vi prövar!

Så givet förutsättningarna var det nog ingen nackdel att vinet inte hunnit blomma ut fullständigt. Det fick dock en stadig omruskning i karaff och stå och lufta sig en 45 minuter innan det kom i glas, eftersom jag mindes det som synnerligen tanninrikt sist.

Min första tanke när jag doftar är att här har något hänt. Jag hör inte till dem som påstår sig ha absolut doftgehör (eller vad det kan tänkas heta), men vad jag väntade mig när jag drog in ångorna i näsan var inte vad som mötte mig. Visst var doften fortfarande frisk och full av såväl hallon som kryddor och lite blommor, men jordgubbarna var inte nyskördade och solvarma utan mer torkade; som från ett kvarglömt müslipaket i sommarstugans skafferi. Det fanns en antydan till mognad som börjat göra sitt antågande; ett par vissna löv som släppt från sina fästen för att singla till marken och ta en ny fas i kretsloppet - men fortfarande långt till hösten och frasande täcken av gulbrunt att traska omkring i. .... Aaaahhh!

Det är något med bourgogne som lockar fram skrivbordspoeten inom oss. Det är visserligen en uttjatad klyscha att bordeaux vänder sig till förnuftet medan bourgogne tilltalar hjärtat, men något ligger det kanske i det? På samma sätt skulle jag säga att champagne står närmare bourgogne och cognac närmare bordeaux. Men det där kan vi dryfta en annan kväll!

I munnen har det här vinet fortfarande ett riktigt stramt grepp, men mina tidigare noteringar gör gällande att det närmast blir odrickbart utan mat. Så inte ikväll. Krävande, ja, men inte odrickbart. Stramheten och syran framträder först och håller tillbaka frukten, som blommar ut efterhand. Mycket gott!

Sammanfattningsvis ett vin som antagligen börjar närma sig sitt drickfönster, och som nu är slut i källaren. Någon som har tips på 200-kronorsbourgogne från samma år att fylla på med?

misär...

En saftig körare av influensan golvade mig för tre dagar sedan. Sova 17 timmar/dygn, ingen matlust, helt matt och orkeslös, ont i kroppen och i huvudet, feber... Tja, vad säger man. Det är bara att vänta ut det hela. Något finvinsbloggande lär det inte bli i helgen i alla fall.

Eftersom jag idag i alla fall orkar bläddra i vintidningar för att bota tristessen hittar jag i senaste Fine Wine Magazine - tidningen som tar vid där Livets Goda slutar och skruvar det ett varv till - en vertikalprovning av Pichon-Lalande. Provning och provning, förresten: artikeln beskriver en middag på slottet med alla de viner som bjöds på där, men i spalten bredvid presenteras en vertikal från 1874-2003 sammanställd av upp till tio år gamla noteringar. Nå; hur som helst en imponerande lista på 36 viner - och visst vore det intressant att de hur mina egna bedömningar stämde med proffsens?

Totalt visade sig sju årgångar från vår provning finas med i deras. De som vi bedömde som de allra svagaste åren (1984 och 1992) var t ex inte med i Fine; knappast en slump. Jag försökte mig ju vid det tillfället för en gångs skull på någon slags poängsättning för att det annars blir så svårt att jämföra den mängden vin med varandra på ett rimligt sätt. En något glidande femgradig skala där 5 kanske är 98-100; 4,5 = 93-97; 4=88-92; 3,5=83-87 osv, osv. Det är ingen högre stringens bakom, som ni ser.

Resultatet blev i alla fall som nedan (tabeller visade sig omöjligt för mig, så ni får det radmatat):

1970 Fine: 84 Konjären: 4 Match: +
1975 Fine: 91 Konjären: 3 Match: -
1979 Fine: 86 Konjären: 4 Match: +
1983 Fine: 94 Konjären: 3,5 Match: -!
1985 Fine: 90 Konjären: 4,5 Match: +
1989 Fine: 93 Konjären: 3,5 Match: -
1996 Fine: 96 Konjären: 4,5 Match: =

Tredje kolumnen (Match) visar om jag ligger över (+) eller under (-) deras bedömning. Tja, vad är det dom brukar säga i filmerna...? Don't quit your daytime job, son!

Det som förvånar mig mest är -83:ans urstarka poäng. I deras provning är det bara 2000 (96p), 1996 (96p), 1982 (98p) och 1959 (95p) som bedöms högre. Hos oss var det ganska stor konsensus kring -85 och -96 som kvällens vinnare, med -70 och -79 och -83 som bubblare.

Vad den här lilla övningen lett till kan man väl fundera över, mer än att jag känner livsandarna återvända så smått och att jag orkar göra annat än att se gamla krigsfilmer från soffan. Efter både Das Boot Director's cut och Saving Private Ryan tror jag att jag skall försöka hitta något lite mer rosa och fluffigt. Finns inte My Little Pony som film?

cadenhead's caribbean rum (cask strength)

Efter en riktig vinterutflykt till stugan i södra Hälsingland vankades det rejäl pastamat och ett stadigt, fylligt och lagom moget rödtjut att fullända kvällen. Trodde jag. 1996 Raimat Vallcorba Reserva Cabernet Sauvignon skickade varningssignaler redan vid luftningen. Var det inte en ton av...? Hmm... Inget alltför uppenbart, men sensorerna var inställda på foul-play-detection-mode när det hälldes i glas efter en halvtimme.

Det nappade sådär. I bakgrunden mamman som mest dricker kaffe...

Vi luktade och smakade, smakade och luktade. Vinet var en besvikelse, så långt kunde jag konstatera ganska direkt. Det fanns egentligen varken mognadstoner eller fruktighet i det. Möjligen en mer rödbärig, lite syrlig ton, som jag förknippar med en del övermogna, uttorkade viner (tänk lingon, tranbär...). Men det var inte övermoget heller. Till slut yttrade jag för hustrun:

"Undrar om det här ändå inte är lite defekt?"

"Ja! Jag vågade inte säga något för jag var inte riktigt säker, men jag tyckte jag kände en yllevante nyss!"

Slutdomen blev alltså en smygkork som sugit frukt och kraft ur vinet men ännu inte lämnat sin tydligaste våta-hund-filt efter sig. Trist.

I stället fick kvällens dryckesbehållning bli julklappsrommen från storebror. Cadenhead, den stora oberoende buteljeraren i Skottland, sysslar också med rom. Man utger sig för att (antagligen) vara det enda företaget i världens som har stora kvantiteter gammal, fatlagrad Demerara-rom. Man buteljerar ett fat i taget, filtrerar inte och ofta i cask strength. Den här flaskan köptes på plats i Campbeltown, och fylldes och etiketterades vid beställning. Snyggt försäljningstrick, förstås, men samtidigt finns det naturligtvis något speciellt med att veta ett rommen i glaset kommit direkt från fatet, utan att passera gå.

Snöpulsarnas belöning!

Doften är i outspätt skick naturligtvis något eldig, men inte så mycket som 63.8 vol% skulle kunna få en att tro. Den mest framträdande doften är annars the, tillsammans med russin och choklad. Med vatten tonas the-doften ned och framför allt russin och arrack växer till sig. Och så torkade fikon, kokos, choklad, lakrits... aaahh! Hela Karibien har trängt sig ned i några gyllene droppar!

Det är klart drickbart direkt från flaskan, och bränner inte tungan på något vis. Den som serveras detta blint skulle knappast gissa på den stöddiga alkoholstyrkan. Men det vinner på lite vatten. Smakpaletten blommar ut på ett helt annat sätt och lindar in gom och tunga i essenser av varmare breddgrader. Perfekt att värma kropp och själ med an efter en skön vinterdag i snön! Tack, brorsan!