cadenhead's caribbean rum (cask strength)

Efter en riktig vinterutflykt till stugan i södra Hälsingland vankades det rejäl pastamat och ett stadigt, fylligt och lagom moget rödtjut att fullända kvällen. Trodde jag. 1996 Raimat Vallcorba Reserva Cabernet Sauvignon skickade varningssignaler redan vid luftningen. Var det inte en ton av...? Hmm... Inget alltför uppenbart, men sensorerna var inställda på foul-play-detection-mode när det hälldes i glas efter en halvtimme.

Det nappade sådär. I bakgrunden mamman som mest dricker kaffe...

Vi luktade och smakade, smakade och luktade. Vinet var en besvikelse, så långt kunde jag konstatera ganska direkt. Det fanns egentligen varken mognadstoner eller fruktighet i det. Möjligen en mer rödbärig, lite syrlig ton, som jag förknippar med en del övermogna, uttorkade viner (tänk lingon, tranbär...). Men det var inte övermoget heller. Till slut yttrade jag för hustrun:

"Undrar om det här ändå inte är lite defekt?"

"Ja! Jag vågade inte säga något för jag var inte riktigt säker, men jag tyckte jag kände en yllevante nyss!"

Slutdomen blev alltså en smygkork som sugit frukt och kraft ur vinet men ännu inte lämnat sin tydligaste våta-hund-filt efter sig. Trist.

I stället fick kvällens dryckesbehållning bli julklappsrommen från storebror. Cadenhead, den stora oberoende buteljeraren i Skottland, sysslar också med rom. Man utger sig för att (antagligen) vara det enda företaget i världens som har stora kvantiteter gammal, fatlagrad Demerara-rom. Man buteljerar ett fat i taget, filtrerar inte och ofta i cask strength. Den här flaskan köptes på plats i Campbeltown, och fylldes och etiketterades vid beställning. Snyggt försäljningstrick, förstås, men samtidigt finns det naturligtvis något speciellt med att veta ett rommen i glaset kommit direkt från fatet, utan att passera gå.

Snöpulsarnas belöning!

Doften är i outspätt skick naturligtvis något eldig, men inte så mycket som 63.8 vol% skulle kunna få en att tro. Den mest framträdande doften är annars the, tillsammans med russin och choklad. Med vatten tonas the-doften ned och framför allt russin och arrack växer till sig. Och så torkade fikon, kokos, choklad, lakrits... aaahh! Hela Karibien har trängt sig ned i några gyllene droppar!

Det är klart drickbart direkt från flaskan, och bränner inte tungan på något vis. Den som serveras detta blint skulle knappast gissa på den stöddiga alkoholstyrkan. Men det vinner på lite vatten. Smakpaletten blommar ut på ett helt annat sätt och lindar in gom och tunga i essenser av varmare breddgrader. Perfekt att värma kropp och själ med an efter en skön vinterdag i snön! Tack, brorsan!

1995 chateau la lagune, haut médoc

Det första som slår en när man öppnar en flaska La Lagune 1995 är korken. Vilken kork! Den är lång, 53 mm; den är kompakt men ändå spänstig, inte en tillstymmelse till smulighet och med slottets namn och årtal tydligt inbränt i stora bokstäver på korkens sida, liksom även årtalet på korkens topp. Needless to say har den i tolv-tretton år (osäkert hur länge vinet fatlagrats...) vakat över flaskans skatt utan tillstymmelse till läckage eller dolt några läskiga TCA-molekyler inom sig som smittat vinet. En kick-ass kork som lätt skulle brotta ned tre-fyra skruvkorkar om den fick chansen - för att inte tala om ett gäng stackars syntetkorkar...

Vinet köptes in i somras på Bornholm. Den lådan med blandad, mogen Bordeaux som jag investerade i där har betalat sig bra. Särskilt en Trotte-Vieille -98 har överraskat positivt. Det här är andra - och sista - flaskan av detta vin. Första strök med vid en grabbhelg i stugan med bröderna, och serverades kanske inte under riktigt rättvisande omständigheter. Nu tänkte jag ge den lite bättre förutsättningar.

För den som inte har 1855-klassifikationen som aftonbön varje kväll kan jag påminna om att slottet är klassat som 3e cru och planterat med 55% CS, 20% Mt, 20% CF, %5 PV.

Vid dekanteringen provsmakas den snabbt, och jag blir omedelbart lite besviken. Det känns ganska strävt, ogint och åt det syrliga hållet. Kan det här verkligen rädda upp sig eller är det over the top? Efter en dryg timme är det matdags och det är nu ett helt annat vin i glaset! Att det är en mogen bordeaux av klass som står på höjden av sin förmåga just nu är mer eller mindre uppenbart från första stund... Den multnande lövhögen, piptobaken, lädret - aaahh! Inte så mycket ceder eller stall, men dock en del mörka fruktinslag av främst plommon. Längre fram på kvällen avtar fruktigheten och det blir - åtminstone enligt hustrun - inslag av salami! Det känns också som om munkänslan "glesnar", och vinet var som bäst omkring två timmar efter karafferingen.

Sammanfattningsvis ett riktigt bra vin; strålande till en köttbit med klyftpotatis, men antagligen utan potential till något ännu större. 328 DKK kostade flaskan på Öens Vinagentur i Rönne, och eftersom det inte går att köpa unga australiensare på BiB som smakar så här så vill jag ändå klämma till med ett prisvärt!

vinmannen festar till det

Egentligen går det inte att skriva ett riktigt seriöst inlägg om Vinmannens fest i lördags. De olika vinerna passerade revy i ett sådant tempo att det inte gick att att hålla ordning mer än en kort stund. Och så får det väl vara emellanåt? En uppsluppen fest med en väldigt spännande blandning folk är inte i första hand till för att fördjupa sig i vinnörderiet... Vill du ha jordmåner och nederbördsförhållandet vid skördetillfället ber jag dig återkomma vid ett annat tillfälle.

Ok, here goes:

Inledningsvis fick några tidigt komna gäster chansen att testa av ett och annat i ett chambré separée. Tempot högt och minnesbilderna lätt fragmenterade...

En Comte Lafond Meursault 1er cru 2002 hade bl a honung och möjligen någon sorts tropisk frukt i doften, och påminde i smaken om riktigt bra honungsmjöd!

Vit Bordeaux av bra kvalitet dricks för sällan. En Chateau Carbonnieux GCC Graves 2000 var en spännande upplevelse; djupt gul i färgen och söt, tropisk frukt i doften - ändå torr i munnen!

Två 2e cru St Julien 2001 på halvflaska kämpade en jämn batalj; Léoville-Poyférre 2001 vann dock i mitt tycke över Leoville-Barton som kändes något glesare.

Leoville-Poyférre 1998 på helflaska var dock överlägsen båda, med tydligare mognadstoner.

Till maten kom en del modernare viner på bordet. Ca del Solo Sangiovese från Kalifornien och kände producenten Bonny Doon var intressant och klart bättre än den Merlot från Klein Genot, Sydafrika, som hamnade bredvid.

Ett par pinoter från Rutz Cellars var riktigt bra. Sonoma Cuvée har jag provat tidigare och imponerats, men Russian River var ny och snäppet bättre. Vinmannen glömde nämna hur mycket dyrare den kommer att vara när den släpps... Vi enades dock snabbt vid vår bordsända att det finns en särskild pinot-skatt som måste erläggas om man vill dricka bra pinotviner. Diskussioner om prisvärde blir skeva och missvisande.

En Smith Woodhouse Vintage port 1983 var god - naturligtvis - men i yngsta laget...

Därefter följde champagnecocktails...

...följt av blandade destillat...

...följt av mer champagne på nattklubben Goya...

...följt av cigarr på Aeternos balkong efter klubbens stängningsdags och fortsatt fest med egen DJ som mixade skön musik med några upp-och-nedvända vinlådor som bord. Vad annars? När jag vandrade mot hotellet någon gång strax efter fyra var festen i full gång, och kommer du till Gävle de närmaste dagarna så titta förbi Aeternos lokaler - chansen är stor att de håller på än...!

Tack för en strålande trevlig tillställning som fick mig att tänka tillbaka på de glada dagarna (och nätterna) som student när fester aldrig slutade före fyra...!

notiser från london

Så har jag hittat en stund att i korta drag sammanfatta min inte utan gastronomiska inslag utflykt till London. Att hemresan var problemfylld (se nedan), att det först erbjudna hotellrummet saknade toalett på rummet (på ett trestjärnigt hotell! only in England!) och att jag var mer eller mindre förkyld under hela resan dämpar tyvärr entusiasmen något, men jag hade en del sköna stunder och fick gott om egentid.

För att känna att jag faktiskt var i england satte jag mig på närmaste pub med ett par pints ale, en flottig hamburgare och senaste Time Out. Rätt skönt, så långt...

På Gordon Ramsay's Maze fanns konceptet med smårätter för runt 10 pund stycket kvar. Ett glas Henriot -96 gjorde mig och min förkylning sällskap genom bläddrandet och funderandet. Mycket gott vin med bra friskhet trots begynnande mognad och som försvann alldeles för snabbt från SB:s hyllor. Kanske kommer den tillbaka - varunumret finns i alla fall kvar...

Till slut åt jag ankleverterrin med rökt ål (mums!), krabba med avocado, majssorbet och oscietre (också mycket gott), vaktel med mera anklever (snyggt, finstämt och vällagat men inte så spexigt) och lammracks med shepherd's pie. Till maten plockade sommelieren ihop ett vinpaket på tre mindre glas, som följdes av ett fjärde separat val till lammet.

Ankleverterrinen fick följe av ett ungerskt vin som jag dessvärre inte föll för. Påminde något om gewurztraminer eller viognier; ganska blommigt och aromatiskt, inte sött och med i mitt tycke för låg syra. Om jag förstod det rätt var det gjort på Hárslevelü, dvs druvan som i sött tillstånd ger tokajer, och antagligen var det Szepsy som producerade (i alla fall har de deras Hárslevelü på glas). Well, stay sweet, mr Szepsy ...

Krabban ledsagades av en nästan löjligt äpplig Grüner Veltliner. Friskt och frejdigt med syrorna på plats bet det tag i krbban i majonnäsröra på ett härligt sätt. Gott vin och bättre matchning!

Vaktel

Till vakteln blev det en barbaresco 2004 från Produttori del Barbaresco. Jag tyckte väl att jag kände igen vinet; det har hyllats både här och där. Och visst var det gott! I min lilla bok som jag satt och smusslade med lite halvdiskret står nedkrafsat "blommig, kryddig, mycket god, bra match". Det här får jag forska vidare i - vinet verkar gå att beställa fortfarande.

Till lammet rekommenderades ett glas Crognolo 2003 från Sette Ponti med lite mer kraft. Jag var lite skeptisk till en toscanare från det varma året vilket fick igång sommelieren på alllvar och bedyrade att just Sette Ponti hade lyckats balansera vinerna och inte gjort några övermogna sötfruktigheter. Tja; fat, frukt och kryddor. Bra vin, men barbarescon var elegantare.

Choklad

Avslutningsvis en smaskig chokladdessert med espresso och Delamain 1972. Ett särskilt hedersomnämnande till gratisgodiset efter notan - generöst tilltaget och mycket gott! Ber för övrigt om ursäkt för bildkvaliteten - jag är lite för blyg för att använda blixt när jag fotar maten på finare ställen...

Godis

Dagen efter spenderades på Imperial War Museum, innan jag letade mig fram till vinbutiken The Sampler. Stort tack för tipset, Niklas J; här hade jag riktigt roligt! I en medelstor afärslokal trängdes vinflaskor på hyllor och väggar, och inte vilket skräp som helst. Här håller man en medvetet hög profil rakt igenom känns det som, och försöker verkligen uppmuntra nyfikenhet och ökat vinkunnande i kundkretsen. Genom tio stycken samplingsmaskiner kan man prova inte mindre än åttio viner per glas - eller snarare munfull. Det är inga stora skvättar, men de flesta kostar å andra sidan inte mer än 10-15-20 kr, så för en hundring eller två kan man testa igenom en hel del och jämföra olika producenters och länders uttryck av samma druva, t ex. Fast om man - som jag - fastnar vid skåpet benämnt Icon Wines rullar pengarna fortare... Med 30 pund på kortet tog jag mig uppgiften an med tillförsikt!

Först ut blev en liten Côte-Rotie-provning från 1978. Vem skulle ni på rak arm säga gjorde bästa vinet av Guigal och Jaboulet det året? Tja, en fråga om tycke och smak förstås, men för mig vann Jaboulet på mer bibehållen frukt, örtigare inslag och mörkare bär jämfört med Guigals lite friskare, nästan syrligare toner med inslag av läder. Efter att ha läst senaste decanters artikel om brett på flyget vill jag hävda detekterbara halter i båda vinerna.

Sedan följde en CS-test; min egen version av Steven Spurriers berömda Parisprovning på 1970-talet: Pichon-Lalande -95 vs Léoville-las-Cases -95 vs Stag's Leap Cask 23 -97 .

Lalande har jag ju provat igenom grundligt vid en vertikal för ett år sedan, men -95 var inte med då. Jämfört med -96 som fanns på bordet den gången upplevde jag -95 som mer mogen och inte lika fyllig. Cassis, plommon, bra tanniner, grepp och längd.

Las-Cases fick jag testa ett par äldre årgågar i Gävle i höstas. Det här var ett stort vin; har noterat "torr frukt" i boken och det som bäst beskrivs som finkorniga tanniner. Jag har sett den termen användas i bland, men det här var ett av de få tillfällen då jag själv kände det som träffande.

Stag's Leap var nytt för mig. Fruktigare, bärigare, möjligen något "eldigare"...? Tydligast var att greppet satt mycket längre fram på tungan och inte så långt bak i gommen, om ni förstår vad jag menar. I mitt protokoll är det ett minus, och vinnare på teknisk KO blev Las-Cases -95! Ordningen återställd, mr Spurrier!



Där var pengarna slut, och jag strosade runt hyllorna och letade efter någon souvenirflaska när blicken föll på skåpet märkt Riesling/Sweet. Hupp! (som översten i 91:an skulle ha sagt...). En flaska Yquem -83 mitt i alltihopa! Här fanns ingen möjlighet att ens överväga något annat än att pynta in ytterligare 20 pund på kortet och tanka upp glaset... Att få chansen att prova mogen Yquem får inte förbises.

Aaaahhh! I boken står "tropiska frukter i honung overload". En oerhörd koncentration, betydligt mörkare i färgen än den -97:a jag testade i höstas, och med klara drag av aprikoskärnor. Madre mia! Löjligt gott!

Souvenir

Avslutningsvis hittade jag en liten sännande halvflaska att omsorgsfullt packa in i det bagage som sedermera anlände drygt 48 timmar försenat (tack för det, frassarna!) och hoppas på det bästa. Trimbach Riesling CFE 1983 torde om inte annat kunna erbjuda en intressant upplevelse, och är ett sådant vin man aldrig hittar hemma. Den här affären, som ligger nära Highbury&Islington på Upper Street i nordost är väl värd ett besök!

Ostron

På lördagen strosade jag bland annat runt i Selfridges matavdelning; en saluhall med de mest fantastiska presentationer av fisk, skaldjur, kött, fågel m.m. Stannade till för några ostron och ett glas Henriot NV, och funderade et tag på varför det inte finns ostronbarer som serverar champagne i svenska matvarubutiker. Tills det slog mig att det är ju just vad som finns till och med i vår egen saluhall här i Uppsala. Problemet är snarare att man aldrig tar sig den tiden när man är på hemmaplan. Mental note: ät ostron med champagne nästa gång i saluhallen!

Och det var väl ungefär det hela resan gick ut på; att få ta sig tid att följa infallet och sitta ned med ostron och champagne till första lunch en alldeles vanlig lördag i januari. Avslappnande. Nu är det nytt år, nya förutsättningar och nya inlägg att skriva. På lördag vankas det kalas hos Vinmannen; något att skriva hem om gissar jag!

samtidigt, i london...

Jag skulle ha lyft fran Englamd ca kl 18 i gar kvall. I god tid infann jag mig pa Heathrow for att dar motas av beskedet att flyget var installt pga vadret. Vilket vader!? Ja, det var nagon grad under 0 och pa vag till flygplatsen kunde man t o m se sno pa ett par hustak. Men att borja stalla in flyg for detta?

"This is England..." suckade den hjalpsamma damen fran British Airways menande, nar hon efter drygt tva timmars vantan bokade om min resa. Jag fick tva val; antingen flyga 09.10 till Paris och darifran till Stockholm med ankomst ca 16.30, eller flyga direkt till Stockholm kl 21 pa kvallen, landa kl 00.35... Aven om en extra dag i London hade kants mer meningsfull an en sondag pa flygplatser sa overvagde anda chansen att fa komma hem till lugn kvall med familjen.

Pa flyget hjalpte de till med hotellbokning ("som du maste betala sjalv; det har ar force majeure") och kl 23 pa kvallen var jag tillbaka i London, incheckad pa hotellet och satte tanderna i en blodig biff som skoljdes ned med en rejal dos billig Cotes du Rhone.

British Airways-damen fruktade mycket folk pa flygplatsen idag. "I strongly recommend you to be here 2 hours in advance." Hotellportieren tyckte att en timmes taxitid var rimligt. "You never know about traffic..." Sammantaget innebar det att klockan ringde 05.45 i morse. Sjalvklart var det inga koer varken pa vagen hit eller har pa flygplatsen. Sa med narmare tva timmar till avgang var jag igenom security och har nu att fordriva tid pa Heathrow, trott och elandig. Dessutom forsokte taxichaufforen lagga pa 10£ pa det overenskomna priset och jag glomde mina handskar i bilen.

Charles de Gaulle far kompensera med nagot guldkantat champagneerbjudande i taxfreen, "ta tva Krug betala for en!"

*suck*

släktmiddag

I går avhölls familjemiddag med bröderna, svägerska, mor och mors väninna. Klassisk matlagning utan alltför mycket experiment var beställd av hustrun, och den fick inte eller bli dragandes ut på tiden... Mina middagar har ibland, det medges, haft en tendens att kuna bli lite utdragna historier där jag tillbringar större delen av kvällen i köket och knappt hinner prata med gästerna. Jag har dock blivit bättre.

Snittar och champagne är fortfarande en bra inledning på en kväll. Dämpar hungern och väcker aptiten på samma gång. En magnum Palmer & Co 1996 är visserligen inte av det mest lättfotade slaget, men gjorde sig bra som apéritif tilsammans med löjromssnittar och dito anklever (numera finns små portionsrundlar av icke-tvångsmatad anklever på ICA; behändigt och etiskt!). Den fick dessutom såväl ackompanjera som spetsa förrättens jordärtskockssoppa (här följde vi senatse årens trend med närodlat och ekologiskt - gästerna kunde blicka ut över jordärtskockslandet...) med chili/cayennehalstrad pilgrimsmussla. Det gav lite smak på den lilla fiskbullen.

Sonen, fem år, åt prövande några tuggor på den och syntes gillande, tills hustrun sade:
- Vet du att det är en pilgrimsmussla det där?
Sonen, med avsmak och vämjelse:
- Äter jag musslor nu!?

Varmrättens hängmörade ryggbiff från Hälsingestintan, egenvispade bearnaise, klyftpotatis och örttomater fick sällskap av två rödviner. Efter diskussion med bröderna på temat horisontal, vertikal eller annat valdes en vertikal. Chateau Giscours fick sätta till årgångarna 2000 och 2003; mest för att jag själv inte prövat -03 än. Kanske borde jag valt något med ännu större spridning för att lättare exemplifiera vad lagring och mognad gör med ett vin, men jag har dålig spännvidd i mina vertikaler. Att ställa Pichon-Lalande -75 mot -96 hade varit det enda alternativet, och det kändes inte riktigt som läge för det.

Giscours är ett av de bättre Bordeauxslotten som regelbundet finns på SB, och som mest därför letat sig in i mina hyllor. En stabil 3e cru, varken mer eller mindre. CS 55%, Mt 35%, CF 5% och PV 5%.

Vinerna karafferades någon timme före maten och serverades halvblint för mig, blint för resten... Det visade sig ganska enkelt att skilja årgångarna åt; det åttaåriga vinet hade hunnit märkvbart längre på den sköna mognadstrappan beströdd av läder och piptobak, medan den yngre kusinen fortfarande klev runt i frukt- och bärträdgården. -03 uppvisade goda sammetssträva tanniner medan -00 hade bättre syrlighet och fräschör. Båda goda viner, men min röst var tveklöst på det äldre. Much to no-ones surprise.

Till allsköns möglade ostar m.m. landade så det andra auktionsinropade portvinet i form av Warre's 1966. Jösses. Mogen port är nog mitt desert island wine. Full av julassociationer i form av kanderade apelsinskal, nejlikor, nötter, fikon och med fräschör och syrlighet som balanserar sötman och gör det drickbart även för min sötvinsfientlige yngre bror. Jo, det här bekräftade bara tesen för honom - portvin under 40 år göre sig ej besvär...!

Avslutningsvis serverades en rabarberpannacotta och till det ett litet, litet glas 2005 Castelnau de Suduiraut. Sauternes är ju sällan billigt, och på helflaska dessutom oftast på tok för drygt att öppnas annat än i riktigt begivna sällskap. När ett av de bättre sauternesslotten släpper ett andravin på halvflaska från ett bra år så gör man därför klokt att lägga undan ett par buteljer. Det här var dock första smakprovet, men det motsvarade förväntningarna mer än väl. Rik doft, tydligt botrytiserad; mandelmassa, aprikoser, akaciahonung... Hyfsad längd i munnen, balanserad sötma, bra helhetsintryck. Kan säkert lagras några år för ännu bättre utdelning. Finns kvar i butikerna fortfarande och jag skall nog öka på förrådet av husets vita söta - platsen som d´Yquem -97 ville åt men tyvärr inte kommer att få utan oväntad löneökning räknad i tiopotenser...

En riktigt bra kväll med god mat, gott sällskap och goda viner - en värdig avslutning på julen! Nu börjar vardagen. Efter att ha jobbat en hel dag måste jag dock vila upp mig i London på egen hand i tre dagar... Middag på Gordon Ramsay's Maze är bokad och ett besök på Berry Bros & Rudd lär det väl bli om inte annat så för atmosfären. I övrigt äkta ledighet; museum, läsa på kaféer, sova länge. Rapport lär följa!

Bilduppladdningen strular, bilder kommer senare...

2001 jaboulet hermitage "la chapelle" m.m.

Nyårsafton kom och gick. Planerna ändrades lite fram och tillbaka, men till slut blev vi hemma hela familjen och fick besök av vänner. Fyra vuxna, tre barn - en ganska behändig skara. Besökarna hörde inte till skaran vinnördar, men jag gör mitt bästa för att locka dem ditåt.

Fördrink till välkomstsnittarna (King Crab/tryffelmajonnäs; rökt renstek/pepparrot/löjrom)utgjordes av André Clouets NV Rosé. Roséchampagne är ju normalt dyrare än vanlig dito till motsvarande kvalitet, så det kändes lite spännande att testa om det går att göra en bra rosé för under 300 kr? Och jodå, det måste erkännas att det här var ett riktigt bra bubbel. Mycket tydliga rödbäriga toner i jordgubbs/hallon/smultronskalan, trevligt uppförande i munnen med hyfsad längd. Nu skall det sägas att jag de gånger jag dricker roséchampagne normalt gör det för det där lilla extra tillskottet av dekadent flärd; inte i första hand för smakens skull. Jag föredrar nog normal champagne i de flesta fall.



Till hummer med vanilj-beurre-blanc (recept Leif Mannerström i söndagens DN) serverades på B-G Kronstams inrådan bättre vit bourgogne. Källaren är lite gles på det materialet, men en 2005 Puligny-Montrachet från Chanson Père et Fils borde möta den beskrivningen. Om mitt kockande inte lyckades eller Kronstam lite oprecis i sin rekommendation vet jag inte, men i mitt tycke blev såsen för syrlig för detta vin. Vinet i sig var dock gott, med mycket tydliga fatvaniljtoner och smörighet, och med bra uppstramande syror som backade upp det hela. Inslag av honung/bivax och nötter. Luftades en stund i karaff och har mer än lovligt behållit drickbarhet till dagen efter. Torde kunna åldras med grace.

Älgryggbiff á la Mediterrannee gjordes späckad med klassiska lammtillbehör som vitlök, rosmarin, timjan; därtill ugnsrostad potatis, vitlök, jordärtsskocka, lök, zucchini, oliver, morötter m.m. ihoprörda med smulad getost och så en skysås spetsad med madiera. Mycket gott! Med målgruppen (och maten) i fokus ville jag satsa på något relativt kraftigt och smakrikt som fortfarande hade en del frukt men inte var helt utan mognad. Valet föll alltså på 2001 Jaboulet Hermitage La Chapelle. Med tanke på den relativa ungdomen hade flaskan dekanterats ett par timmar i förväg och luftat i vinrummet till en stund innan servering.





Jag har inte torskat lika hårt på Rhônefebern som en del av mina medbloggare. Såväl Syrah som Grenache tycker jag kan ha sina mindre insmickrande sidor. Men det här var riktigt, riktigt fint! Färgen signalerar omedelbart att ett visst stadium av mognad redan infunnit sig. Klarröd och genomskinlig, med stick snarare åt tegel än åt blått. Doften stor och öppen med lakrits, örter, björnbär... I munnen fyllande, fruktig, drivande, uppstramande. Kryddigheten kommer på slutet som ett snabbt varv med vipepparkvarnen. Frukten är hållen i ganska så strama tyglar och även om björnbär och andra mörka bär är närvarande så har mognaden börjat göra sitt jobb genom att integrera och sudda ut gränser mellan olika doft- och smakintryck. Det är ofta det som slår mig i mogna viner - hur allt sitter ihop mycket mer och kan vara svårare att dissekera.


Sammanfattningsvis ett av de bästa syrahviner jag någonsin provat. Jag är medveten om att jag har mycket kvar att lära mig på detta område, och får väl helt enkelt börja efterforskningarna så smått...!



Till efterrätten serverades en mastig cheesecake med pepparkaks- och hasselnötsbotten med dekration av sockerdoppade rostade hasselnötter. Rätt gott men kanske ännu mer spektakulärt. Nåja, man äter ju med ögonen också. Till en Cossart Gordon Malmsey 10yo (lite för mycket bränt socker för mig som ägnade kvällen innan åt att doppa nötter i den massan...) landade den dock som ett tungt lock i allas magar.

En liten sipp på en halvflaska Pol Roger vid midnatt avrundade det hela på ett bra sätt. Vid det laget minns jag mest att jag tyckte att den var fyllig och god, åt det "tyngre" snarare än det friska som SB:s noteringar antyder.




En bra avslutning på ett bra vinår, och med förhoppning om att 2009 kommer att bjuda på minst lika pännande upplevelser, ur egen källare och andras... Gott Nytt År!

2007 dr loosen wehlener sonnenuhr riesling kabinett

Vi öppnar den här flaskan som matlagnings- och pyssel-tipple i går och fortsätter idag. Redan vid första smaken är hustrun - som haft en period med begränsad vinentusiasm - helsåld, och jag faller strax därefter. Säsong eller inte, halvtorr tysk riesling när den är som bäst har alltid en plats på mitt bord!

Doften är frisk och mättad samtidigt, innehåller en del persika, vita blommor, päronsplitt och svagt med citrus . I munnen är det läskande, kanske lite blygt inledningsvis men blommar ut efterhand till en lång och behaglig eftersmak med perfekt balans mellan sötma och fräschör. Efterbettet i syrorna kunde varit något, något stramare för full pott hos mig, men det är ingen tvekan om att det här är ett riktigt välgjort godisvin att pimpla i generösa drag i bersån till våren. Eller framför brasan nu. Eller till sushi. Eller... Med en alkoholhalt på 7,5 vol% känns inte heller den där extra påfyllningen i glaset särskilt belastande.

Naturligtvis kan det här vinet också sparas med spännande resultat som följd - men hur skall man klara det!?

1997 radici taurasi riserva och 1960 warre's

Efter julmaten känns det bra att bryta av med något helt annorlunda. Vi lagar pasta med mozzarellaost och prosciutto och dricker Mastroberardinos Radici Taurasi Riserva 1997 därtill. Jag var ju på deras provning i Uppsala under hösten, men blev inte då så imponerad som jag kanske förväntat mig. Min provningsstatus var dock inte i bästa slag den gången med begynnande förkylning i kroppen, och jag föredrar alltid att prova vin i lugn och ro, gärna ihop med mat. Dags alltså att ge det anrika huset en ny chans.

Vinet får ungefär en halvtimme i karaff. Genast vid första sniffen känner jag igen dofterna från provningen. Det signaleras rustikt, moget, syrligt och inte särskilt inställsamt. Mums! I storkupade riedelglas (tack, hustrun!) koncentreras dofterna bättre och fokuseras i näsan. Torkad frukt, lingondricka, läder och kryddor finns i doften och i munnen hittas ett stramt, närmast syrligt vin med mognad, syrlig frukt (tranbär/lingon) och läder. Det här är ett matvin, som behöver något på tallriken för att komma till sin rätt. Det är inte utan komplexitet och jag är ju normalt svag för mogna viner, men jag kan inte komma förbi associationer till en övermogen och betydligt enklare periquita classico 1994 på Madeira för ett år sedan. Jag tror att det är syrligheten som gör att det känns tunt om man provar det utan mat till - det har ju annars bra längd... Hur som helst; ett gott vin och bättre än jag upplevde det på provningen sist, men jag är fortfarande inte såld.



Det är jag däremot på mogen port... Efter att ha bjudit brorsan på en Taylor's -66 förra julen konstaterade han - som annars inte är någon anhängare av söta viner - att han dittills endast druckit för ungt portvin. Med honom i åtanke ropades därför lite mer mogen port in på auktionen häromveckan. I kväll knäcktes Warre's -60. Ett nära 50 år gammalt vin, som var genomskinligt med drag åt tegel.

Visst mått av respekt infinner sig med sådana flaskor, och jag kan inte låta bli att tänka på vad som hände år 1960, många år innan jag själv föddes; ja innan ens mina föräldrar träffats. Samma år som dessa druvor mognade på portugisiska stockar prästvigs de första kvinnliga prästerna i Sverige, Arlanda öppnas, John F Kennedy väljs till president i USA osv, osv... Det går inte att bortse från den dimensionen, och varför skulle man? Varför skulle njutningen som druvornas saft i sig ger vara större eller bättre än njutningen som sammanhanget ger i sin helhet?

Stilton och port...

Det här är hur som helst en flaska i mycket god vigör. Den har stått dekanterad under lock i ett par timmar, och är spänstig och vital; full av apelsin, nejlikor, fikonmarmelad, nötter och lakrits. Kanske lite tunnare än förra julens port, men till några väl valda ostar stod den sig mer än utmärkt. En fantastsik dryck, och brorsan vidhåller numera med viss emfas att portvin skall vara från 60-talet...

2004 madiran maumus och 2003 castello di brolio

Jag har konstaterat förr att något av det roligste med att lagra vin är när "enklare", billigare viner utvecklas till något mycket större och bättre på ett par, tre år. Jag skrev tidigare i höst om Raimats Cabernetvin, och nyss provade jag min andra flaska av ett helt annat vin, 2004 Cuvee le Paradis av Jacques Maumus. Ett 75-kronorsvin som legat två år efter inköp i egen källare. Mycket stor doft av mörka frukter, örter, lakrits, kryddor och vitpeppar men med en tydlig mognadston som gav anrättningen ett lite "murrigare", mer komplext och inte lika omedelbart intryck ("skogssvamp" dök upp i huvudet när jag satt med näsan i glaset). Bra kropp, hyfsad struktur och mer än godkänd längd. Jag tror att jag kunnat ställa det här vinet i en 150-kronorsprovning och det skulle gå därifrån med högt huvud.

Vinets beställningsnummer finns kvar på SB, men med hänvisning att det inte längre går att beställa... Att det är en blandning med Tannatdruvnan inblandad förefaller rimligt, men jag hittar inga proportioner någonstans. Någon Rhônedruva också, kanske? Efter lite letande hittar jag - naturligtvis! - att F&V provat vinet vid släppet för mer än två år sedan. Som väntat har det vunnit allt på att ligga till sig en stund - hur skall jag hålla fingrarna från resten?

På lördagen korkades en varm årgång Castello di Brolio upp. Hustrun har ju haft en fäbless för italienare från 2003 och varför inte? Vinet köptes också det för två år sedan, men borde kanske ha legat minst det dubbla i källaren. Det är i alla fall min slentrianmässiga analys när vinet är bättre dag två ån dag ett... I kväll visar det upp sig från sin bästa sida med yppig körsbärsfrukt, kärnbitterhet, viss kryddighet och ett stråk riktigt mörk choklad. Riktigt bra längd, balanserad men fortfarande ung och sträv. I går tyckte jag att det var lite slutet. Inga brännskador eller övermogen frukt såvitt jag kan bedöma.

För övrigt har logistiken fungerat, och Direktören hade med sig två flaskor port (Warre's -60 resp -66) till Uppsala från auktionen sist. En halvtimma innan hans flyg mot Alperna i går hann jag dit och hämta upp dem. Julen räddad, hoppas jag - skall bara hålla beredskap i några dagar först...

vinauktion - enstaka flaskor

I går smet jag från plikterna en stund och bevistade årets kanske mest intressanta vinauktion för oss som faktiskt vill dricka spännande viner. Auktionen med enstaka flaskor hade samlat en spännande uppställning av mindre poster, mindre kända slott eller udda årgångar. Visst fanns där också någon Latour -82, men överlag var det lite mer återhållsamt jämfört med de stora auktionerna.

Tyvärr blev det inga insop så länge jag kunde vara kvar, men Vinmannen tog igen en del längre fram. Ett par mogna port och lite bourgogne har jag lovats få överta, och det får väl vara bra så. Dessutom har han lovat att några andra klipp som han inte vill avslöja kommer att dyka upp på en middag framöver... Överlag verkar det ha varit en auktion med chans till en hel del intressanta köp till förhållandevis vettiga priser - någon gång måste jag ha möjlighet att stanna längre!

Avslutningsvis kan jag inte undanhålla eventuella läsare det MMS jag fick tidigare i kväll. En kollega som jag kom i samspråk med häromdagen och som kände till mitt vinintresse passade på att fråga om en gammal flaska som han fått ärva med huset om jag förstod det rätt; den hade visst legat i en matkällare... Det var en Bordeaux, visste han, och årgången var 1962. Synd att det inte var 1961, tänkte jag, men samtidigt är sånt här alltid spännande, och jag bad att han skulle kolla namnet. I kväll fick jag nedanstående bild:

Tja, jag skulle inte ha något emot en La Mission-Haut-Brion 1962 om den kastades efter mig... En snabb koll med Vinmannen visade att han köpt samma vin på auktion i våras för ca 1500 kr styck. 1961 däremot kan kosta runt 10.000 kr... Ingen stor skatt men en spännande flaska att ha snubblat på lite oförhappandes. I morgon inleds övertagandeförhandlingarna...!

blandade småhopp i väntan på...

Några samlade vinerfarenheter från veckan som gått...

2001 Chateau Durfort-Vivens levererade slank drickbarhet i en trevlig, ganska klassisk Bordeauxstil. Gott utan att vara outstanding.

2005 Guigal Côtes-du-Rhône fick mig att fundera på om inte 2004:an var bättre i min mun? Jag tror att den gängse uppfattningen är tvärtom, men samtidigt är väl 2005 varmare och frukten känns lite för påträngande för min känsliga gom. Måste göra en mini-vertikal vid tillfälle...

2006 Fonterutoli på konferensanläggningen i kväll överraskade positivt med varm men inte söt doft och trots ungdom balanserad smak. Bra chianti med körsbär och kryddor som mest framträdande drag förutom faten.

I morgon hoppas jag kunna vara med en stund på auktionen och förhoppningsvis ropa hem någon juklappsport till mig själv från sonen... Visst var det det du skulle ge mig!?

2000 larrivet-haut-brion och andra bilder från redaktören

Arbetet och annat elände står faktiskt i vägen för ett seriöst bloggande för stunden. Det är oroande... dessutom fortfarande utan anteckningarna från i lördags lägger jag ändå ut några dimmiga bilder. Kvällen var lång, mycket trevlig, allt på tallrikarna gott och vällagat, det finländska temat konsekvent genomfört - all heder, Redaktören, till din officiella överflyttning från prospect till member!

Pierre Peters Cuvée Parlement Européen är exklusiv såtillvida att den enbart säljs i Europaparlamentet, om jag förstod Redaktören rätt. Inledningsvis en lite märklig doft som överhand övergick till champinjoner och toner av blodgrape. Delade lägret lite; Vinmannen och Pokermannen var emot - jag tyckte den hade kvaliteter.

Marskalk Mannerheims snaps (50% Skåne, 50% renat, en skvätt gin och en dutt vermouth; ihälles alltid till ytspänning och tömes i ett drag...) och Lapin Kulta fastnade inte på bild och hörde till de - i dessa sammanhang - mer exotiska inslagen. Till sill på pörtebröd satt det dock förträffligt, och det skadar inte att påminnas ibland om att även den nordiska dryckestraditionen har sina förtjänster.

2005 Reclos de la Couronne, 100% Mt från Montagne-St Emilion, var gott men lite för mycket åt det moderna St Emilion för att jag skulle gå igång. Rikt, med drag av söt frukt.

2006 Rutz Cellars Sonoma Cuvée Pinot Noir höll mig på sträckbänken länge. Inledningsvis en doft som för mig helt dominerades av köttsaft och buljong! Om det berodde på att Redaktören stekte ankbröst i köket samtidigt är höljt i dunkel, men det skickade mig i helt fel riktning och jag var doftmässigt och snurrade i Rhône innan jag smakade. Det dröjde länge innan någon pinotfrukt tittade fram, men så småningom kunde det ändå konstateras att det nog ändå var det som fanns i glaset. Efter att ha skickats jorden runt ett par varv av Vinmannen och Pokermannen så hade jag landat i en mellanstegsbourgogne för kanske 400 kr eftersom bourgognarna är bra på att ta betalt för sig. Längre kom jag inte. Doften hade hämtat sig bra; smaken var lite för gles och syrlig för ett toppvin. Så var vi alltså i Californien i alla fall, och en instegscuvée för omkring tvåhundringen... Lurad!

2000 Larrivet-Haut-Brion hade omedelbart en doft helt i min smak. Vinmannen och Pokermannen flinade glatt när de såg mig doppa näsan djupare och djupare i kupan - de visste att de valt ett Konjären-vin! Jag var riktigt imponerad av detta vin inledningsvis, och även om de båda fortsatte sina ledande frågor och fick mig att sväva ut åt olika håll så var det ändå ganska tydligt västra stranden. Och inte Pauillac. Kanske Margaux...? Roligt att få stifta bekantskap med det vin som fick Vinmannen att kasta sig in bloggkommentarerna hos F&V och försöka förklara en del om prissättning på Bordeuax på den svenska marknaden - ett ämne han ofta förgyller våra middagar med i generösa doser...! :-) Vinet var mycket gott, helt i min smak, men hade en tilltagande obalans efter några timmar i glas då jag började uppfatta det som väl syrligt...

Efter portvin, ostar och fantastisk dessert (á la Hallonen...) serverades cognac. Direktören bistod med en flaska som fick vissa i sällskap att kalla på konjakspolisen - var detta verkligen äkta vara!? Hu så räligt - flygplatskonjak av sämsta märke - men intressant! Tack och lov räddade redaktören situationen med en Delamain Pale&Dry; husets cognac för flera av kamraterna och ett stensäkert köp.

Återigen tack för en rasande trevlig kväll!

konjärmiddag hos redaktören...

Tyvärr alltför sen timme för att jag skall kunna redogöra för det som åts och dracks hos redaktören i går. Gott och mycket och länge på alla sätt var det i alla fall, och Finlands självständighetsdag uppmärksammades vederbörligen...

Blindprovningarna som Pokermannen och Vinmannen utsatte mig för var inte enkla - så gjorde de också sitt bästa för att förvirra med ledande frågor! Att gissa prisläget på ett Pinotvin är aldrig enkelt. Vad man själv skulle betala för det är en annan sak. Nyttigt och roligt sådan hur som helst!

Dessvärre lämnade jag mina anteckningar bakom mig, så det kommer att bli lite mer sammanfattande noteringar; förhoppningsvis i morgon.

2001 roda II

Udda flaskor som nästan glömts faller ibland offer för lusten att dricka något lite mer kvalitativt och spännande än det som finns i "brukshyllan". I kväll drabbade det ödet den enda flaskan av Roda II reserva från 2001. Inköpt i september 2006 för 194:- och provad en gång tidigare (jan -07) med relativt gott resultat. 94% Tempranillo, 4% Garnacha, 2% Graciano. Okänd lagringstid på fat. Vad har nästan två år till gjort med vinet?

Tja; frågan är kanske snarare vad två år gjort mig? Doften är sötfruktig, nästan kladdig med påsmetad vanilj i tjocka lager. Underliggande kryddiga toner av sandelträ. Inte direkt lockande om man är Konjären... I munnen uppför det sig dock lite bättre än befarat; särskilt vid något lägre temperatur. Det är fortfarande farligt nära den där överfatade sötfruktskänslan men mognadstonerna av lite multna löv m.m. som har tillkommit och som blir tydliga framför allt i eftersmaken räddar det från magplask. Smaken är således betydligt bättre än doften.

Ju mer jag provar och dricker vin, desto tydligare blir det för mig att de största upplevelserna och bästa behållningarna har kommit från viner med några år på nacken. Unga, kraftiga viner som kombinerats med hög alkohol, mycket frukt och restsötma (Roda II är inte ett sådant) är sällan tilltalande, om än jag försöker ha ett open mind och tror att det finns undantag i alla läger. Slutsatsen blir alltså att jag antagligen idag inte hade tyckt lika bra om det här vinet som jag gjorde för två år sedan vid samma mognadsgrad, men att vi utvecklats sida vid sida och att jag nu när vi möts igen hittar nya sidor hos det som jag uppskattar bättre idag än jag kanske skulle ha gjort då... Om ni läser meningen två gånger till kanske ni förstår.

Sammanfattning: ett gott vin som smakar bättre än det luktar och som utvecklats positivt med ett par års lagring, men som inte sänder mig på jakt efter mer modern rioja.

2007 Hattenheimer Schützenhaus Riesling Kabinett Trocken

En riesling piggar ju alltid upp - eller...? Jag plockade upp den här flaskan för några veckor sedan för att ha enklare basriesling hemma när andan faller på. Matlagning, drinkvin, okomplicerat... Årgången lär ju skall vara bra, men producenten obekant. Etiketten känns nästan kitschigt old-school. Hur som helst är det ett mer än okej vin som visar sig i glaset. Doften är mycket frisk, med päron (piggelinglass!), citrus och något tropiskt inslag?

I munnen är det lite ihåligt i mitten; först en syraattack i första kontakten med slemhinnorna, sedan en kort paus då inget händer, och så en långsamt, långsamt avklingande eftersmak med mycket tydliga syror. Märkligt. Smaken domineras av mineral och citrus medan piggelinen finns i bakgrunden. Hittar också en annan ton som jag har lite svårt att spika; jag far efter litchee men det är inte riktigt det. Tjuvkikar på SB:s smaknoteringar och hittar kommentaren jästaromatisk - där har vi det! Inte i störande mängd, men en liten jästton kan skönjas.

Sammanfattningsvis; gott vin för sin peng, kanske lite obalanserat eller felstrukturerat och en smula endimensionellt, men det skall snarare ses som utvecklingsområden än som defekter. Det tar dock inte plats som husets riesling. Jag kommer nog att vid de flesta tillfällen finna det värt att lägga på ett par, tre tior och gå på Trimbach eller Georg Breuer

en torrlagd helg i beredskap...

Det har varit lite bloggstiltje under veckan. Flera av mina bloggvänner därute klagar på blogue fatigue eller vad det kan tänkas heta. Trötta på att blogga verkar de vara i alla fall. Själv känner jag att jag kanske kräver lite mer än ett glas vardagsvin för att jag skall vilja skriva. Varje dag kan visserligen inte innehålla en bordeauxvertikal, men i alla fall... Sedan måste också tiden finnas. Den har det varit snålt med även denna vecka, och till på köpet är helgen förlagd i beredskap.

Nå; med senaste Decanter på bordet, ett vinsläpp på måndag att planera och två vinauktioner under uppsegling får man nöja sig med att botanisera i tanken. En hel del trevligt moget portvin verkar vara ute på båda lilla och stora auktionen. Här finns julklapparna till din vinälskande maka/make/vän - stoppa en Taylor's 1970 i min strumpa så är jag god och glad hela julen...!

1999 m. chapoutier hermitage monier de la sizeranne

Äntligen fredag! *puh* Veckorna går fort men är också rejält tunga just nu. Omorganisationer sliter mentalt. Långa arbetsdagar och uppkoppling hemifrån varje kväll...

Så med en skön fredagsmiddag i sikte styr jag lunchkosan mot Näsby Park i Täby för att kunna slinka in på Erlands&Ivars. Den här gången rekommenderar de lammrostbiff - och varför inte? Jag kunde inte på rak arm säga om jag ätit det tidigare, men när jag fick se styckningsdetaljen kunde jag i alla fall konstatera att jag aldrig tillaggat det själv tidigare. Liknade mest ett ankbröst... Jag hade väntat mig något mer klassiskt stekliknande, men det visar sig att rostbiffen på lammet är yttersta biten på steken med fettkappan kvar. En ganska tunn skiva kött, således, som efter bryning i panna fick gå färdigt i ugn med ett par rosmarinkvistar. Till det puré på potatis och blomkål med lite västerbottenost och en rosmsrinsky. Inte El Bulli-cooking, direkt, men gott och vinvänligt.

Till det alltså ett nedslag i Bornholmsfynden, men den här gången i det högre segmentet. Maison M. Chapoutier tillverkar viner från de flesta Rhônelägen och några ställen till, men i kväll var det deras beryktade Hermitage Monier de la Sizeranne. Druvorna (100% Syrah) växer på olika lägen som förväntas bidra med olika egenskaper till vinet. Druvorna jäser avstjälkade i öppna kar, och enligt Mölstad sker fortfarande fottrampning. Undrar om det kan stämma? Vinet mognar på ekfat, av vilka en tredjedel är nya. Ingen filtrering.

Vinet dekanteras en halvtimme innan maten står på bordet. En generös skvätt åker i såsen, en annan skvätt i kocken... Med provningen i Gävle i färskt minne förvånas jag över hur urtydliga mognadstoner det här vinet ger redan vid första anblicken. Det är inte ens tio år gammalt, men färgen har mer tegeltoner än de 50-åriga bordeuaxerna... Även doften signalerar mognad i form av en del torkade frukter och portvinsliknande aromer, men också mörk frukt och buljong. Så småningom visar sig också en stallighet som för tankarna till ett annat, klassiskt franskt vindistrikt...

I munnen hittar jag tomatpuré, mer torkad frukt, lite örter, och efterhand också tydlig tobak. Det är inte fullt så fylligt och kraftfullt som jag hade väntat mig, men med bra balans, mycket stor längd och skönt avslut. Kanske lite eldigare än en bordeuax, men med den primära frukten så gott som borttvättad är det inte mycket som skiljer dem åt.

Sammanfattningsvis ett bra till riktigt bra vin; framför allt doftens utveckling under kvällen, längden och eftersmaken gör det här till ett riktigt roligt helkvällsprojekt. Samtidigt undrar jag om det inte börjar nå sin peak redan? Svårt att se att det har en massa oförlöst potential. Priset i Danmark var 359 DKK, dvs omkring 450 SEK. På SB finns årgångarna 2003 och 2005 för liknande pengar.

2000 raimat cabernet sauvignon

Lagring av viner behöver inte handla om prestigefyllda premier cru till fantasipriser. Det här var min sista flaska av en spansk 85% CS/15% Mt-blandning som fått mogna under ett par, tre år.

Enligt etiketten har det fått 24 mån på fat och sedan sex månader på flaska. Sex år i mitt fall, snarare... Fruktorienterat, men med klara mognadstoner. Det är den där portvinstonen uppe i gomseglet som jag uppskattar så mycket, och som i en åttaårig spanjor visar sig på ett alldeles förträffligt sätt. Faten är märkbara men inte alls påträngande. Lite snällt, om man skall vara petig, men inte alls oävet till sen middag på upptinade älgfärsbiffar från frysen. Min bedömning är dock att vinet står på sin topp nu och kommer nog inte så mycket längre än så här - vilket inte är nedvärderande menat.

Aktuell årgång är 2005 och kostar 95kr. Om man får lika god utdelning på det om fem år är det dags att investera i en låda!

2005 nicolas potel bourgogne pinot noir

En enklare bourgogne till kvällens middag. Jag har tidigare konstaterat att bourgogne blir intressant först runt 200 kr, och får inget större skäl att ändra den ståndpunkten. Kanske fortfarande något ung gör den ändå ett ganska så helgjutet intryck. Doften bjuder på röda bär, sandelträ och kryddor; ganska kärvt i munnen och med viss längd. Ingen inställsam sötfruktighet så långt papillerna når; tack för det. Gott, men lite enkelspårigt. Någon större komplexitet hittas inte, men det känns ärligt. Doft och smak stämmer väl överens och även om balansen tippar över en del och syran kanske får lite för stort utrymme så är det ett helt okej, druv- och ursprungstypiskt vin i den enklare stilen.

För övrigt är Kennet Branaghs filmatisering av Henry V bra inspiration till nästa veckas viktiga middagstal till medarbetarna...

skatter från källare och auktionshus

-----------------------------------------------------------------------

*DISCLAIMER*

Följande inlägg kan framstå som reklam. Det är det inte, i det avseendet att jag betalat samma pris för mitt deltagande som alla andra. Ni som följt mina inlägg vet också att jag inte alltid varit odelat positiv till Aeternos viner (deras irrfärder i det moderna St Emilion kräver fortfarande sin förklaring!). Jag eftersträvar en fristående hållning i mina noteringar. Med detta i bakhuvudet så hoppas jag du kan luta dig tillbaka och njuta...

-----------------------------------------------------------------------


Gefle Vinkällare - drivet av i mångt och mycket samma team som bakom Aeterno AB - har regelbundet provningar i sin vitkalkade och ekbordsförsedda källarlokal. Här har man förstått att vinprovning handlar lika mycket som upplevelse och njutning som utbildning. Jag är naturligtvis delvis part i målet men jag tycker ändå att det är så här vin skall provas. Inte kliniskt, analytiskt som Systembolaget gör det och inte rent marknadsföringsmässigt som när Tryffelsvinen virvar in i stan med italiensk kultproducent i hasorna. Ett bra bord och ordentliga glas (inga ISO-kupor); trevliga, vinintresserade människor; mysig lokal, spännande viner och en kunnig provningsledare som kan breda på med anekdotisk kunskap när tillfälle ges.


De flesta provningar i deras utbud har välbekanta teman (Vinland Italien, Vin till Ost etc), men även då försöker de alltid ha minst ett moget vin med i sin line-up. Ett par gånger per år gläntar de dock på locket till helt andra upplvelser. Då skrapar Vinmannen ihop udda restflaskor från auktionsköp och någon kvarglömd flaska från negotianter och bakar ihop till en minnesvärd - och klart prisvärd! - vinupplevelse.

Den här gången blev den röda tråden Bordeaux. Inte mig emot... Äldsta vinet från 1955 och yngsta från 1988. Vi lät ålder komma först och Vinmannen korkade försiktigt upp kvällens första vin. Korken höll ihop och var i fantastiskt fin kondition. Det här började bra...



1955 Chateau Mouton d'Armailhac är en 5e cru från Pauillac som vid tillfället ägdes av baron Philippe de Rothschild; samme ägare som till Ch Mouton Rothschild. Egendomen styckades sedan upp och om jag förstod rätt så kom en del att tillfalla Mouton Rothschild, en del till Pontet Canet och den tredje delen misade jag. 1955 är ett vin som gjordes på druvor från stockar planterade post-phylloxera, dvs som var kanske 70-80 år vid det här laget och som därmed enligt Vinmannen torde ge koncentrerade, långlivade, lagringdugliga viner. Årgången hör till de bästa från femtiotalet. Broadbent kallar den undervalued och delar ut fyra stjärnor med spets.




Men kan verkligen en "enkel" 5 cru ha överlevt? Inte bara överlevt - den visar sig i otroligt god form. Färgen är varmt sammetsröd utan särsilt mycket tegel eller brunröda inslag. den ser förvånansvärt tät ut. Doften är fantastisk; mogen, jordig, en del torkad frukt men också färska bär och frukter. Smaken har bra längd, balanserad, fortfarande jämvikt mellan frukt och andra aromer, ganska komplex, ingen störande syrlighet (röda vinbär) som jag ibland finner i äldre viner... Rakt igenom ett kanonvin!




1961 Chateau Giscours är en 3e cru från Margaux. Första doftintrycket är kaffe, följt av torkad frukt, dadlar, svamp/tryffel?, kryddnejlika, nypon... Antagligen det vin som växlar mest under kvällen men ändå håller ihop fantastiskt bra. I smaken hittar jag också en örtighet och vi diskuterar ett animaliskt inslag. Vinmannen är inne på stekta kantareller, jag famlar efter lätt brända bondkakor....!? Fantastiskt intressant och fascinerande vin som stack ut; antagligen kvällens vin för mig. Broadbent ger 1961 fem stjärnor: ...one of the best of the century.



1970 Léoville-Las-Cases är en 2a cru från St Julien; kanske det slott som skulle kunna aspirera på en höjning till översta pinnhålet vid en revidering av 1855 års klassificering? Doften känns först lite återhållen jämfört med de två första, men kommer efterhand. Här finns kaffe igen samt en del mörk frukt. Det är strävt, tanninrikt och känns yngre än vad det är. Det är fantastiskt gott, men kanske lite spretigt; åtmistone efter någon timme i glaset? Något är det som inte håller riktigt hela vägen i alla fall... Broadbent: An imposing vintage (fyra stjärnor).



1979 Chateau Cheval Blanc kräver kanske ingen närmare presentation. Kungen av St Emilion med en druvblandning på 60% CF och 40% Mt visar sig dessvärre inte från sin bästa sida. En lättare korkdefekt har inte dödat vinet helt men gjort att det inte alls når dit de skulle ha kunnat. Munkänslan är dock fascinerande fyllig. Enligt Broadbent hade... the right bank vineyards ... a very successful year (två stjärnor; stora skillnader mellan slotten)


Vinmannen vore inte Vinmannen om han inte raskt ryckt fram ett ersättningsvin. Efter en snabb omröstning runt bordet vann avbrott framför kontinuitet.

1980 Alighieri Vaio Armaron Amarone korkas därför raskt upp. En kort sniff gör saken klar för mig - det här provar jag sist... När jag väl återvänder till vinet bjuder det en körsbärslikörliknande doft, och i munnen är det eldigt och närmar sig digestifen i känsla. Toner av marsipan dyker upp, men det är förhållandevis slankt och i mitt tycke inte särskilt sött. Bra ostvin! Broadbent är måttligt imponerad: An uneven and generally disappointing year.

1988 Léoville-Las-Cases känns som en riktig ungdom i sammanhanget; det enda vin som fortfarande har en tydlig potential. Doften skiljer sig också från övrigas, med inslag av mint, örter och - för första gången - svartvinbärsfrukt. I munnen är det tätt, strävt, koncentrerat, balanserat med strama tanniner. Ett riktigt bra matvin som skulle mått bra av en stekt biff och en fet sås... Jag lanserade teorin att det här kunde vara kvällens bästa vin om potentialen räknades in. Ren gissningslek, förstås, men vinet var riktigt bra redan nu och kan utvecklas ytterligare. Broadbent ger året fyra stjärnor: Undoubtedly a very good vintage...

När alla viner provats plockar Vinmannen fram generösa bitar av Appenzeller, Gruyere, Brie de Meaux m.m. och alla vinerna får en ny chans i sällskap av något tuggbart. Några växer med uppgiften, kanske framför allt Giscours -61. Till ost hör ju annars portvin; så också denna gång:

1966 Taylor´s Vintage Port tappat av BBR i England. Andra gången jag provar detta vin, och jag upplevde den här flaskan som mindre fullgången med en del "unga" fruktiga inslag bland alla fikon/dadlar/russin/nötter... En ton av björnklister och spritighet i doften dyker också upp. Otroligt gott, med längd och balans. Portvin när det är som bäst! Broadbent ger fem stjärnor till årgången, tycker att den är bättre än den mer haussade -63:an och kallar den: An attractive, elegant vintage.

Avslutningsvis rundades denna lätt hedonistiska provning av med kaffe, choklad (tryfflar och Valrhonabitar) och armagnac.



1958 Delord Vieil Armagnac är ett fantastiskt gott destillat, med den rundhet i smaken som bara lång mognad kan ge. Inte eldig, inte spretig - bara underbar! En lika gammal konjak hade kanske haft tydligare inslag av rancio, men det är en smaksak vad man föredrar. Det här var rasande gott. Broadbent provar inte armagnac... :-)



Att det var en till själ, mage, gom och hjärta upprymd Konjär som tog tåget hem till Uppsala behöver knappt tilläggas. Lärorikt, informativt, roligt, gott - en riktigt trevlig kväl helt enkelt. För 750 kr/person och åtta deltagare lär det dessutom inte innebära några som helst avanser för firman och arbetet måste ha varit ideellt. Att låta fler få chansen att prova viner som man nästan aldrig kommer åt att köpa ens, lära ut om mogna viners förträfflighet och om lagring och handel med mogna viner - allt detta måste ju anses behjärtansvärt och det borde rimligen gå att söka stats- eller EU-bidrag för sysslan? Mer Giscours -61 åt folket!

vad hände med alla dessa italienska trotjänare?

I går avslutades en trevlig bordeaux till fredagspizza. Eftersom det inte riktigt räckte rycktes en halvflaska campolieti ripasso från Luigi Righetti från "brukshyllan". Årgång 2006. Det här vinet har varit stående inslag som husets röda italienska under några år, men jag vet att jag känt mig lite less på det de senaste gångerna. Jag gissar att det är åtminstone ett halvår sedan sist.

Kontrasten med den slanka, strama, balanserade bordeauxn är närmast smärtsam. Jag förmår mig inte ens att avsluta ett litet glas utan häller ut. Det här känns fullständigt väsensskilt från det första vinet; brett, obalanserat, sötfruktigt (ändå är det mindre än 5g restsocker?) och kladdigt i munnen på ett nästan fysiskt obehagligt sätt.

I kväll har jag inte längre det första vinet i närminnet, och gör ett nytt försök. Ripasson slinker nu ner till en pasta utan samma motstånd. Men var det verkligen inte bättre än så här förr? Har årgångsbyte sänkt vinet på samma sätt som Brolio tidigare? Och vart vänder man sig när trotjänare inte levererar?

I morgon bär det till Gävle och några viner som aldrig kommer att få chansen att bli husets röda, är jag rädd...

1998 chateau haut-bellevue haut-médoc

Efter en osedvanligt tung vecka på jobbet med kvällsarbete varje kväll och dessutom beredskap på det så var det en befrielse att komma hem idag. Även om dagen innehöll en del motgångar så fanns det fler positiva delar som övervägde. Ett träningspass till Rammstein på hög volym och sedan hem till en upptinad matlåda ur frysen (rådjur och svamppotatisgratäng). Beredskapen var överlämnad och därmed fritt fram för ett enkelt men gott matvin.


Chateau Haut-Bellevue är en import från sommarens Bornholmsresa. Jag skall inte veva på om bristen på anständig 100-kronorsbordeaux med lite mognad på SB - ni vet var jag står... Här har Anitras efterträdare lite att jobba på.


Färgen är genomskinlig och med klara drag av rödbrunt. Ingen match att gissa at det är ett vin med viss ålder. Om inte färgen avslöjat det redan så skulle doften gjort det. En väldigt klassisk, snygg, mogen bordeauxdoft av torkad frukt, cassis, cigarrlåda, örter... Sist tyckte jag mig finna något slags animaliska toner också - de känner jag inte nu? I munnen är det uttorkande, lite stramt utan att vara strävt; tanninerna bär fortfarande och balanserar upp det hela. Smaken domineras av torkade frukter, cassis och en lätt syrlighet som av vinbär.


Gott, men inte stort. Bra ost- och matvin, men inget att spara längre. Mognadskaraktären ger dock det lilla extra som gör upplevelsen lite mer spännande.




För övrigt kanske jag fick en Echézaux på lotteriet i onsdags, kanske inte. Ett tag såg det ut som om min beställning hade gått igenom, sedan inte, sedan igen... Den stackars expediten på SB hann inte knappa in mer innan allt var borta. Poof! På 30 sekunder hade Sveriges hela tilldelningen av ett vin som ligger mellan 2-25000 kr /flaskan försvunnit. Finanskris, någon?




I väntan på utfallet av fru Fortunas tärningskast åker jag till Gävle på söndag och provar "skatter från källare och auktionskammare", som vännerna på Gefle Vinkällare anordnar. Startfältet som Vinmannen sms:ade häromdagen hade fått de flesta av er presumtiva läsare att lösa biljett till den anrika hamnstaden. Äldsta vinet är över 50 år; två årgångar av en super-second där den yngsta har tjugo år på nacken, en St Emilion av högsta kvalitet osv, osv... Worth a detour. Rapport kommer.

2001 chateau durfort-vivens

Jag har en klar snedsits i källaren vad gäller bordeaux. Av någon anledning har det råkat bli två lådor från kommunen Margaux och årgång 2001. En låda Giscours köptes som ej uthämtad primör för två-och-ett-halvt år sedan. 329 kr flaskan kändes som ett bra pris då. Den andra lådan blev en spontaninropad Durfort-Vivens vid auktionen i juni. Just då tänkte jag inte på att jag redan hade Giscours hemma - lådan såg ut att gå ganska billigt och man vill ju inte komma tomhänt hem, så...

Med andra ord är det hög tid att gräva sig in i lagret. Först ut blir Durfort-Vivens. Till älgfärsbiffar utblandade med ett par rejäla skedar enklare anklevermousse (rekommenderas!), karljohantortellini och sås med svartvinbärstouch kan inte ett klassiskt rödvin misslyckas....

Chateau Durfort-Vivens är 2e Cru Classé 1855, vilket borde förplikta till åtminstone hyfsade stordåd. Nu är ju inte tingens ordning som den borde i Margaux - många slott ligger på en klart högre klassificering än de presterar idag. Svagheten med ett system som reviderats en gång på 153 år... Slottets ägor är planterade med 70% Cabernet-Sauvignon, 20% Merlot, 10% Cabernat-Franc. 40% nya fat. Så mycket mer går inte att utläsa av hemsidan.

Efter en timme i karaff hamnar det i glas och bjuder på en doft som domineras av mocka, örter/gräs och svarta vinbär. Mognaden har helt klart börjat ta sig an detta vin, och även en doft av läder smyger fram från kulissen. Smaken bjuder på liknande inslag; mocka, choklad(?), svarta vinbär - men också inledningsvis ett lite grönt och stjälkigt inslag som dock klingar av efterhand. Det känns helt klart som om vinet är bäst efter två-tre timmar. I munnen är det ganska syrligt och med god längd. Tanninerna är markerade utan att vara påträngande.

Vinet är matorienterat och gör sig bäst med något att tugga på.

Sammantaget ett gott vin, inte extraordinärt, men något nummer större än d'Angludet från förra helgen. Framför allt är doften mer inbjudande till kontemplationssniffning. Precis ett sådant vin som varje klassiskt lagd vinnörd behöver en låda av att plocka i under ett par tre år framöver sådär. Diskussionen om prisvärde lägger vi därhän för i kväll. Auktionshets gör saker med omdömet, och det är lätt att glömma det där påslaget om 20%, okej?

2004 domaine santa duc gigondas

Ett av de första viner jag köpte för egen lagring och faktiskt sparade några år. Det var någon sen nittiotalsårgång inköpt i Norwich, England, under något av mina många besök där när hustrun gjorde post-doc 2001-2002. Den fantastiska butiken Cellar d'Or (ordvitsen gäckade mig ett tag tills den drabbade mig med full insikt en dag på väg till butiken!) hade t ex vertikaler av d'Yquem på lager och portvin av äldre modeller lite vanvördigt travade i hörnen. En Ferreira 1955 har jag ofta nämnt som mitt bästa portvin någonsin och en av mina topp fem vinupplevelser...




Det här vinet köptes dock på SB för strax under 200 kr för snart två år sedan. Det sågades hårt av F&V vid premiären - har det repat sig efter den fotknölsattacken?



Vinet får bortåt en timme i karaff i svalförrådet. Direkt i näsan känns det som en vinstlott. Poängen med att släpa hem vin, trava i hyllor, omsorgsullt katalogisera, klappa på emellanåt och försöka, försöka att tålmodigt vänta in rätt tillfälle - hela poängen med detta förfarande uppenbaras i glaset.


Låt vara att vinet är rustikt. Det är dessutom fortfarande ungdomligt kärvt. Men vad det har är en för mig underbar doft av frukt (björnbär, körsbär), kryddor, trämix (sandel/ene/ceder?) och örter, och i munnen en lång, sträv, sammansatt och tät smak av kryddiga träslag (finns den referensen?), piptobak och lagom kuvad frukt. Det är riktigt rejält grepp i tanninerna fortfarande och kvarvarande flskor kan med fördel avvakta yttrerligare. Skall man säga något till dess nackdel skulle det väl vara att det fortfarande spretar en del, är lite eldigt i eftersmaken (15 vol%) och inte riktigt hittat balansen. Två år till så tror jag det ordnar sig till det bästa!


För övrigt kan konstateras i senaste numret av Allt om Vin att det kostar omkring 4-6000 kr för ett års lagring av runt 50 flaskor i någon av alla kommersiella vinkällare som finns i landet... Om man bygger ett vinrum för 20.000 kr som rymmer i alla fall 400 flaskor så skriver man alltså av den investeringen på ett år! Skönt att veta.