1992er Niersteiner Pettenthal Riesling Auslese - Weingut Rappenhof, Dr Reinhard Muth, Rheinhessen - Qualitätswein mit Prädikat - Erzeugerabfüllung

Jo, det har konstaterats tidigare; tyskarna kan det där med långa vinnamn... Och de kan sin halvtorra riesling också. Det här vinet provades i januari -07, och en kvarglömd flaska fick rycka in till kvällens sushi. Lite låg syra för att hålla emot fullt ut, men annars lysande i sig. Precis som förra gången så dominerar toner av honung och aprikos, samt en viss mineralitet. Ingen petroleum, dock.

Inköpt för 108:- hösten -06. Ett klipp, som vinmannen skulle ha sagt. Och klart bättre än den Dr Pauly Bergweiler jag hade med på till valborgslunchen.

Den låga alkoholen (7,5%) får mig att njuta med gott samvete, även fast styvt halva flaskan slinker ner. Sådana här viner dricks för sällan.

vergelegen 2003 - konjären goes abroad!

Det är viss slagsida i min vinkällare. Om man skulle räkna bort portvin så tror jag att Frankrike skulle stå för omkring 90% av innehållet. Och skall man räkna Nya mot Gamla världen så är det snarare 99% för den förra kategorin. Som Steven Spurrier konstaterade i förra Decanter - det här måste ändras! Han satte upp mål att inom en viss tidsperiod ha en viss procent utomeuropeiskt vin i sin källare. Så långt vill inte jag gå, men jag kan i alla fall sträcka mig så långt att jag skall oftare ge viner från Nya världen en chans. Det är - i deras fall - mer än de brukar få...



Månadens släpp innehöll en hel del spännande nyheter. Som vanligt hamnar de intressantaste numren på Regeringsgatan och tar slut omedelbart. Till Olivia på SB i Svavagallerian kommer tyvärr sällan rariterna. Vergelegen 2003 var dock ett vin som jag fastnat för i läsandet av alla vinsläppsrecensioner. En sydafrikan med Bordeauxblandning (76% cabernet sauvignon, 16% merlot och 8% cabernet franc) och en smakpalett som antyder nära släktskap med sina druvbröder från norra halvklotet. Skulle detta kunna vara något som öppnade upp nya horisonter?


Ja, faktiskt! Det här är nog den godast sydafrikan jag druckit, och sannolikt ett av de bättre viner från Terra Incognita jag någonsin provat. Nu är detta urval visserligen strängt begränsat, men ändå. Till latmanslyx i form av färdigmarinerade lammracks, potatis- och palsternacksmos samt rödvinssky passade det riktigt utmärkt, och även det efterföljande ostprovet klarades med ett inte utan beröm godkänt.


Vinet öppnades ca en halvtimme före servering, och luftades i karaff. Till färgen var det något genomskinligt och mörkrött utan dragningar åt blått; gav färgmässigt ett något mognare intryck än väntat. Doften var inledningsvis ganska häftig med örter och något bränt, animaliskt över sig. Associationer till rökt sidfläsk kändes inte helt främmande. Debatten har rullat på diverse forum om rökigheten i sydafrikanska viner - kanske övertolkades signalerna med detta i bakhuvudet? Det är ju lätt att leta efter saker man väntar sig...


Efterhand lugnade det ned sig och presenterade mer klassiska dofter av örter, en bakomliggande cassis, grön paprika och fat. I munnen bjuder det på en en tät smakparad; nästan så tät att de springer på varandra. Tanninerna är väldigt närvarande utan att för den skull ta över. Svarta vinbär, en friskhet som kanske är det andra provare identifierat som mynta, örtighet och en kaffetår på slutet. Ett slut som bär hela vägen - om inte till Sydafrika så i alla fall till min källare.

Det här var en ögonöppnare, men jag låter nog nästa flaska vänta något år eller så till innan öppnandet. SB hävdar i vanlig ordning att det inte vinner på lagring; producenten hävdar 6-8 år. I det här läget går jag producenten åtminstone halvvägs till mötes.

valborgslunch och dito middag

Så var det dags igen. Jag kan konstatera att det är min tredje valborg jag bloggar om - tiden går... Det högst informella sällskapet Konjärerna bildades en valborgsmässoafton för snart femton år sedan, och allt sedan dess har årsdagen inneburit en återträff under lite enklare former. Enklare och enklare. Ambitionerna för sillunchen har sedan länge lämnat det normala, och i år tog vi det ett steg längre.

Som konstaterats tidigare så har min roll vid dessa tillfällen varit att stå för "det lilla extra"; ett ganska tacksamt uppdrag om jag får säga det själv. Samtidigt är det här verkligen knytkalasens knytkalas, där allt möjligt dukas upp och plockas fram och bjuds på friskt runt omkring. Raketingenjörens suveräna chokladtårta, direktörens ostar, vinmannens vin (naturligtvis) och pokermannens anklever...

Pokermannen öppnar sauternes och konjären halstrar anklever på spritkök

Den confiterade oxsvansen hade jag packat ihop i en form och mättat med smält ankfett till en rillette. Av färskpressad äppeljuice, gelatin och fint tärnade granny-smith-äpplen blev det en äppelgelé. Munsbitar av hel anklever halstrades över trangiakökets spritlåga. Några färdigrostade brödskivor som stektes på i pannan med ankfett vid serveringstillfället, lite crema di balsamico och några flingor salt - et voila! ett litet tilltugg i all anspråklöshet... Tanken - i den mån det fanns någon - var att blanda texturer; frasigt stekt bröd, trådig oxsvans och smältande anklever. Mycket gott och uppskattat blev det i alla fall!

Oxsvansrillette, äppelgelé och halstrad anklever (nej, det är inte en pannbiff i förgrunden)

Till detta serverades en sauternes ur vinmannens et al digra portfölj; Chateau Guiraud 1997. Ett fantastiskt gott vin i den lite lättare sauternesstilen. Jag provade också med en halvtorr tysk; Dr Pauly Bergweiler Erdener Herrenberg Riesling Auslese 1994 som dock kändes lite platt och syrafattig. Efterhand blev det dags för kaffe, tårta, avec och cigarr.

Avec

Njutningen fullkomnad. Egen fällstol blir fast inslag i valborgspackningen framöver.

Konjär mår bra

Hustrun och sonen förbarmade sig och ryckte ut för att hämta upp mig och packning vid fyratiden. En dryg timme senare satt vi på bussen hem till P och S. Där börjades det om med champagne från Pannier; en ny bekantskap för mig. Trevlig, lite lättare och friskare än Palmer & Co men med kvaliteter klart överstigande prislappen.

Till mixed grill serverades Basilisk Shiraz Mourvèdre 2006; ett ganska typiskt Nya världen-shiraz med syltiga, peppriga toner och en del lakrits. Normalt inte mitt förstahandsal, men ett välgjort och rättframt vin som i sammanhanget kom helt till sin rätt. Med den uppsjö av ganska blandade och delvis starka smaker som kyckling, korvar, apelsinmarinerat nötkött och sallad med grillade grönsaker (allt väldigt gott!) så skulle något mer finstämt hamnat ohjälpligt i bakgrunden.

Så avslutades valborg denna gång, och för första gången på flera år var vårkänslan omisstaglig och bar klara drag av sommar i sig...

champagne palmer & co 1996

det skall sägas på en gång; det här kan vara den bästa budgetchampagne som någonsin gjorts! Min sista enkelflaska (som tur är ligger fyra magnumbuteljer kvar i källaren, och de går fortfarande att beställa) som jag börjar sippa på medan jag packar ned lunchattiraljerna bjuder på härliga brödiga och jästiga dofter, parat med väldigt mogna röda äpplen. I munnen är det fylligt, moussen bra och smaken blandar dofttonerna med inslag av lite champinjon. Mums!

Pokermannen har sabrerat champagne i den lokala TV4-sändningen, solen strålar och det är valborg!

valborgstips...

Den som vill confitera oxsvans att ta med till picknicken i morgon har ganska bråttom... Att börja ca kl 20 var en inte helt genomtänkt utgångspunkt. Sex timmar senare står dock något som kan bli en rillette på avsvalning. *puh*

2001 chateau giscours

En kortvecka var precis vad jag behövde. Kändes bitvis segt att vara på jobbet idag och jag längtade mest hem för att få ta helg igen. Då beredskapseländet avslutades igår var det dags för lite finvin att njuta. Enkelt men gott käk därtill. Entrecote, hemgjord klyftpotatis kompletterad med egna jordärtskockor (sant! fortfarande fina efter en vinter i marken bärgades de vid söndagens stora gräva-om-och-bygga-projekt i trädgården) och köpesås.


Till detta en Chateau Giscours 2001, Margaux. Vinet köptes in för två år sedan när SB sålde av en del gamla primörviner som inte hämtats ut. Då kunde man ju fortfarande boka primörviner genom SB, betala en handpenning (tror jag) och sedan vänta ett par år på leverans. Det som av olika skäl inte hämtades ut såldes dock för samma pris som primörpriset. I det här fallet innebar det att vinet antagligen bokades någon gång under 2002 till priset av 329:-/flaska. I maj 2006 kunde jag köpa en dryg låda för samma peng/flaska på SB i Mörby centrum, Danderyd. Det här var första smakprovet.


Färgen är mörkt röd, ganska tät men uttunnande mot kanterna. Varken tegel eller blåtoner. Doften är rik, klassisk med örter, mörka bär, lite mocka och ceder. Dock inte särskilt framträdande svarta vinbär eller blyerts. En påminnelse om skillnader mellan Margaux och Pauillac? Vingården är planterad enligt proportionerna 53% cabernet sauvignon, 42% merlot samt 5% cabernet franc och petit verdot.


I munnen är vinet medelfylligt, ganka friskt (om termen kan användas på ett rödvin), inte särskilt strävt men ändå med en tydlig ryggrad. Smakerna ligger i linje med doftspektrat; ganska fruktigt utan att vara dominerande och mocka, ceder och örter som går igen. Eftersmaken är medellång till lång. Balans.


Det här är åter ett vin helt i min smak, men om det här är typisk Margaux så förstår jag de som hävdar att där görs elegantare viner än i Pauillac, som i sin tur gör lite mer kraftfulla viner. Elegans snarare än tyngd sammanfattar i alla fall det här vinet bra. Nuvarande årgång (2003) säljs för i princip dubbla priset. Kanske är det värt det. Kanske inte. Den dryga trehundring per flaska jag lade ut för ett par år sedan är i alla fall sedan länge glömd, och kvar har jag tretton njutningsfyllda stunder framför mig...!



För övrigt fortsätter förberedelserna för siste april. Den som gissar rätt på vad som finns i grytan (och varför) vinner en anständig Bordeaux ur källaren. Pokermannen och Direktören äger ej tävlanderätt!

up and running!

Vinrumsagregatet skickades till Danmark på service i vintras. Antagligen ett läckage på köldmedium som behövde åtgärdas. Den vänliga firman lovade stå för reparationen trots att garantin egentligen löpt ut. Det som återvände var dock ett helt nytt aggregat - kanske enklare än att åtgärda felet? Hur som helst - som konsument blir man lycklig av sådant bemötande!

Med växande oro för ökade utsläpp och onödig energianvändning så verkade det ju lite korkat att ha ett elelement i förrådet för att värma upp det under vintern, och sedan ett kylaggregat för att kyla ned en liten del av utrymmet. Så; fram till nu har aggregatet fått stå ouppackat och elementet nedskruvat på en lagom låg nivå. Utan större åthävor har det på så sätt varit möjligt att hålla ca +11 grader i vinrummet, +/- 0,5 grader hela vintern.

Nu har dock våren börjat göra sitt återtåg och nätterna är inte längre lika kalla. IT-mannen hjälpte mig därför häromdagen att baxa spektaklet på plats, och i kväll isolerades det runt om och de sista skruvarna drogs fast. Aggregatet startade snällt, och nu ligger flaskorna rart omsvepta i konstant 12-gradig svalka. Skönt.

Rörande valborg har matbutikerna i närområdet visat sig ha skrämmande brister i ren elementaria. Mitt hopp står nu till Täby Centrum på väg hem från jobbet i morgon...

valborgsplaner smidas...

Nedräkningen har börjat inför den dag på året då det är silly season i Uppsala. Jag blir fortfarande förvånad när kollegor föreslår mötestider på valborg; "jag har en lucka kl 11 den 30:e - kan vi ta det då?". Det är verkligen ganska lokalt som Valborg har sådan impact factor. Inte ens Lund - där jag ju tillbringat några år - kommer i närheten.

Valborg ställer stan på ända för ett par dagar, och luttrade infödingar suckar åt eländet. Hustrun har inte deltagit i något firande de senaste femton åren eller så. Själv brukar jag numera sova bort frukosten, även om pokermannen har för vana att sabrera bortåt en låda enklare brukschampagne i samband med den. En heltidsarbetande småbarnsförälder kan faktiskt se större behov av en soft morgon hemma än att stressa för några glas Castellane. Dessutom brukar förmiddagen gå åt till lunchförberedelser.

Lunchen är numera den viktigaste ingrediensen på hela dagen, och planeras som regel noga men i ett visst mått av panik. Sektorsindelningen är dock numera ganska given. Raketingenjören och Direktören brukar ordna en del basvaror som sill och potatis. Whiskymannen förser oss med ett vanligtvis mycket väl tilltaget urval hemkryddade snapsar. Diverse ostar, pilsner, smör och bröd brukar dyka upp från höger och vänster. Olika snittar hör också till inslagen, och på min självpåtagna lott ligger att överraska.

Ett år blev det grodlår creole, serverat med en mogen tysk riesling. Förra året bjöds det på en tahitivaniljbavaroise med rabarbersoppa på egna primörer, tillsammas med en Moulin Touchais 1990. I år... Mja, pokermannen och jag smider vissa planer. Kanske blir det aktuellt att ta ut spritköket i slottsbacken för att kunna servera något á la minute. Med helgen torrlagd av beredskapsskäl så får man ännu ett incitament att planera och tänka igenom det hela extra noggrant, och skruva otåligt på någon väl vald flaska i vinkällaren...

2007 chateau bonnet rosé

Det skall sägas på en gång; roséviner har aldrig hört till favoriterna hos konjären. Som läskande somardricka kan det dock försvara sinplats till lätta sommarsallader och småplock i bersån. Men när solens flödande strålar får en att tro att sommaren är inne, och ett par kvällars slit med träterassen resulterat i en nyblästrad, slipad och dubbelt inoljad sitthörna i lä som pockade på återinvigning fick vi lust att leka juli fast det var april...

Något rosévin fanns naturligtvis inte hemma, så en panikåtgärd blev att handla såväl ett par clubsteakskivor som några flaskor Chateau Bonnet på Täby Centrum, samt genom en generös donation till Ronald McDonalds hus få en kasse is med sig att köra ned en flaska i. Lagom dircktemperatur hade uppnåtts när bilen sladdade in på uppfarten hemma i Uppsala.

Husrtun hade tänt grillen enligt instruktion när jag hade en kvart kvar, och det var bara att dunka på köttskivor, portobellosvamp och tomater och tio minuter senare var det mat. Då hade solen nästan gått ned bakom garaget och det var inte längre T-shirtläge, men vi satt ute och det var riktigt skönt.

Vinet? Mja... Doft och smak av geléhallon, tuttifruttipastiller och nektarin. Inte sött och inte artificiellt, utan känns som "riktigt vin". Naturligtvis var inte mat-/vinmatchningen optimal, men den här gången var rosévin och grill de viktiga ingredienserna i sig. Vinet är alltså inte oävet, även om det kräver sitt sammanhang. Kommer att funka bra till lättare sommarmat, picknicks och leisure drinking.

en bra dag i stockholm och god 1996 sociando-mallet

Hustrun och jag fyller år med några veckors mellanrum. I stället för att ge varandra presenter som med åren riskerar att bli alltmer krystade ser vi till att få 24 timmar egentid tillsammans med bra mat och vin och en natt i andras sängar. Flera gånger har vi prövat olika konferensherrgårdars weekendpaket med varierande framgång, men den här gången längtade vi efter storstan!


Sonen installerades hos morföräldrarna strax innan lunch, och vi var incheckade på hotel Malmen på Götgatan omkring kl 13. Efter lite strosande i blåsigt men annars skönt aprilväder hamnade vi på en enkel men trevlig indisk restaurang som en kollega pratat om, och fick helt okej tandoori och inhemsk lager. Kingfisher vann äver Cobra i min mun.


Vi strosade vidare, fikade på Rival och hamnade till slut på Akkurat där jag fick några droppar Ardbeg 1973 (När jod börjar dra mot svavel är vi få som fortfarande följer med, men vi är hängivna! Trots detta ändå toner av torkad frukt och nötter - en njutning!) och hustrun återtsiftade bekantskapen med en Leffe Brune. Tillbaka till hotellet för ombyte och sedan ut igen för middag på Gondolen. Hustrun var mycket nöjd efter sitt senaste besök med systrarna, och det är ju en miljö man någon gång måste uppleva så...


För att göra en lång historia kort så motsvarade det tyvärr inte riktigt förväntningarna. Servicen var slarvig och ouppmärksam; det inledande glaset champagne glömdes helt enkelt bort och vi fick påminna om det efter ca 15 minuter, maten var knappt mer än ljummen när den kom in, såsen - som gjorde hela den i övrigt lite bleka rätten på gödkalv - var så snålt tilltagen att vi fick be om påfyllning, vinglasen fick vi fylla på själva och vattenglasen var tomma alldeles för länge. Skärpning! Det märkliga i sammanhanget är att White Guide hyllar just servicen på detta ställe...


Som vanligt när jag går på restaurang nuförtiden känns det som om förrätten är den bästa prestationen. Min hummersallad med krämig hummersoppa till var riktigt god, även om hummern knappast var nykokt. Huvudrätten som sagt lite blek och tråkig utan sin sås (på anklever, grönpeppar och korinter) - som det alltså var alldeles för snålt med. Ostarna dock goda och vältempererade, och espresson riktigt fin.




Vinerna var dock fina. Eriks egen champagne var av det grönäppliga, friska slaget (som att bita i ett Granny Smith-äpple!) och väckte aptiten bra när det väl kom in. Om jag minns rätt var det Diebolt-Vallois som producerade, men det verkar inte finnas på SB för tillfället (inte i Eriks tappning, alltså). Till huvudrätten valde vi ur den hyfsat väl tilltagna vinlistan och fastnade för en 1996 Sociando-Mallet. Ofta är ju endast de allra dyraste vinerna representerade på restaurangernas vinlistor i den mognadsklass jag vill ha, men en tio år gammal bra Bordeaux som inte krävde att man ställde sig i disken efteråt (1150:-) kändes som ett fungerande alternativ.

Egendomen hör till de mer välkände, icke-cru-classé-slotten i Médoc, och räknades till kategorin Cru Bourgeois vid denna årgångs produktion. Varför den inte längre hör till denna skara har jag ingen aning om, men i 2003 års total makeover av listan så finns det inte med. Att det skulle bero på kvalitetsskäl har jag extremt svårt att tro - då finns det nog ett gäng stolpskott som borde detroniseras först. Några förslag?


För det här är seriöst bra. Riktigt, riktigt gott och ett fantastiskt matvin som nu står i en mognadsfas som gör det mycket tilltalande utan att ha börjat övergå till mer läder och portello. Utan mat är det fortfarande strävt, men så fort den första tuggan landat i munnen smälter tanninerna ner till en mjuk silkesduk som sveper in tungan och munhålan i klassiska toner av plommon (snarare än sv vinbär), tobak, stall och tydlig mocka. Sällan jag fått sådana kaffevibbar av ett vin som av detta.


När maten är slut börrjar det bråka igen. En liten ostbricka med kittost, hårdost och en brillat-savarin tog hand om den saken, och snart sjöng vinet som förr! Otroligt tydligt matorienterat vin. Det här vinet förlåter mycket på Gondolen, men inte allt. Nästa gång blir det ett annat ställe.


Vill man ha utsikt över Stockholm by night rekommenderar jag i så fall hellre en drink i cocktailbaren på Och Himlen Därtill, 25 våningar upp i Skatteskrapan. Jag antar att coolt inte är ett modeord, men det är det bästa jag kan komma på. Skön musik, skön stämning och så utsikten... En avslutande campari rundade av kvällen på ett bra sätt.

vinmannen bloggar!

...och för den som missat det har min vapenbroder i kampen för det röda guldet från Bordeaux, Bourgogne och övriga Terra Cognita, Vinmannen, startat sin egen bloggverksamhet. Vi hoppas på en del inside information från en vinimportörs vardag, spännande möten med ohyfsade demonproducenter, lismande negocianter och dråpliga äventyr i ett busstrejkernas Bordeaux... Naturligtvis kryddat med vin- och matupplevelser!

Titta in och döm själv!

2003 sfursat nino negri

Den alltid lika höviske pokermannen lämnade en hyra i form av Nino Negris Sfurzat vid lånet av lokaler och köksutsutning vid senaste konjärmiddagen. En för mig ny bekantskap, även om jag hört talas om dess mer namnkunnige bror 5 Stelle (som tydligen kommer i majsläppet i ny årgång).


För att prova på om huset Negris stil faller oss på läppen så korkades detta vin upp till en onsdagspasta med idel vinvänliga tillbehör. Sfurzat innebär att det handlar om ett starkare rödvin gjort på till hälften torkade druvor. Och druvan är Nebbiolo.

Vinet är klart genomskinligt med en tydlig dragning åt tegel. Doften är mäktig med inslag av kirsch, mörk frukt, torkad frukt och en del multnande vegetabilier. Viss amaronelikhet. Smaken är bäst till maten när vinet håller 16-18 grader; stramt men ändå nyanserat med längd, eld, mörka körsbär och något vi båda identifierade - lite överraskade! - som choklad. Om det var kombinationen med maten som gjorde det vet jag inte, men när jag nu provar ett par timmar senare är vinet för varmt och balansen har förvridits. Vinet är lite ogint sursträvt och nyanserna utsuddade. In med resten i kylen en stund!

Sammanfattningsvis så var det riktigt gott och passade väl till maten. Jag som tycker att amarone kan bli lite övermäktigt ibland uppskattade den lite mer strama, återhållsamma känslan (jämfört med amarone, that is), medan hustrun som är amaronefreak gillade vinet men ansåg att det inte nådde ända fram... Nå; tillräckligt intresse har väckts för att försöka oss på 5 Stelle vid tillfälle!

UPDATE: Efter en dag i kylen i täckt karaff har vinet knappt påverkats. Det är mycket gott även dag två, men det är helt uppenbart att det inte skall bli för varmt. Vid rätt serveringstemperatur är balansen tillbaka.

albert ponnelle gevrey-chambertin 2003

Ännu ett av vinerna från vinmannen et al:s firma. Ibland blir min craving för ankbröst och bourgogne oöverstiglig - och varför skall sådana lustar bekämpas? Nej, det är roligare att säga ja, i alla fall om det innebär att man får sätta skruven i en Gevrey-Chambertin!

Såsen den här gången gjordes på bas av körsbärssaft och blodapelsinjuice som fick reducera ihop med rosépeppar och smakades av med lite av det ena, lite av det andra. Gott! Till det en rotsaksrösti och så ankbröst som halstrats i panna och efterstekt i ljummen ugn till 58 grader. Enkelt och busgott!

Om Gevrey-Chambertin kan jag inte så mycket. Generellt är ju Bourgogne aningen mindre "linjärt" än de strukturerade kusinerna i Bordeaux, och jag dricker det för sällan för att hinna bilda mig någon riktig uppfattning. Det här är alltså en generisk Gevrey-Chambertin av procucenten Albert Ponnelle. Så mycket mer infrmation finns inte på etikett, och inte heller på hemsidan...

Färgen är genomskinligt rubinröd, lite vattnig i kanten. Doften är inledningsvis ganska knuten och bjuder - trots karaffering en timme - inte på så staka intryck. Efterhand under kvällen utvecklas dock hela paletten: hallon, jordgubbar (små, sköljda, delade i halvor med snittytan upp - ner med näsan och andas!) och en del kryddor och en blommighet som antagligen är den där violen igen. I munnen kan det bäst beskrivas som "mjuksträvt"; alltså tanniner som ger stadga och grepp åt vinet men som fortfarande känns behagliga och mjuka. Smaken vinner också på luftningen (kan ha att göra med hur lukt- och smaksinne är intimt sammankoplade...!) och är mot slutet rejält lång med en fruktig början och ett mer kryddigt avslut.

Det är klart att det här är gott! Riktigt gott, till och med. Frågan är bara hur gott? Antagligen skulle det ha vunnit på ett par år till i flaskan, men så tycker jag i princip om det mesta... Och hur man än gör så är det ju inte billigt med viner från Bourgogne. Bra pinot noir görs ju dessutom på fler ställen i världen, hävdas det.

Innan jag uttalar mig om ett eventuellt prisvärde måsta jag nog ge mig på en liten pinotforskning - kanske redan i helgen när hustrun och jag skall på Gondolen!? I vinbaren där lär det väl gå att hitta studiematerial...

alsaceaftaon

Som födelsedagsgåva av svärföräldrarna fick vi en alsaceafton i medborgarskolans (!) regi. Några viner, lite mat, en del prat. Vi har prövat en gång tidigare för tre år sedan och var i stort nöjda den gången, så varför inte.

Nu var det alltså Alsace och viner på Riesling (2 st), Gewurztraminer (2 st) och Pinot gris. Ett ganska bra och representativt urval viner, om än lite enkla. Jag försöker dock medvetet motarbeta vinsnobbismen i mig och hellre se varje tillfälle att prova vin som en chans att lära mig något. Enkla viner på en provning behöver inte heller betyda tråkigt, men det ställer större krav på provningelsedaren när inte vinerna i sig gör själen lycklig. Provningsledaren den förra gången var kunnig och engagerad och sådant hjälper. Det visade sig dock att den här provningen tyvärr leddes av en annan man, som saknade en del av den förres entusiasmerande förmåga...

Vinerna presenterades ganska slarvigt och osammanhängande. De hälldes upp delvis innan vi kommit, och delvis inför våra ögon helt öppet. Det framgick aldrig om det var tänkt som en blindprovning eller ej. Ganska stora mängder hälldes upp och vinet låg redan vid inledningen av kvällen nära den högre gränsen av serveringstemperaturspannet. När det var dags att pröva dem mot mat var de rumstempererade. Hög jolmighetsfaktor.

Nåvä; kvällens viner var

2006 Gustave Lorentz Riesling Réserve
Frisk doft av gröna äpplen. Lite lättare, torrt och citrusfriskt i smaken.
Kommentar: Ung riesling som väcker aptit.

2002 Pierre Sparr Altenbourg Riesling
Klar doft av gammal riesling; petroleum, skiffer, bivax... Ganska lång smak, lite oljig med en hel del syra.
Kommentar: Lite endimensionell men ändå kvällens favorit för mig (så långt).



2005 Gustave Lorentz Pinot Gris Réserve
Fruktig doft av päron och färsk ananas. Snäll, lite tråkig smak av frukt och fruktgodis (gula bitarna i Gott&Blandat!). Tappade mest på temperaturstegringen.
Kommentar: Lätt att gilla, svår att älska...

2000 Cave Vinicole Hunawihr, Gewurztraminer Réserve
Blommig doft, men lite blyg. Ingen vanlig gewurz-attack. Smak av söta druvor, flädersaft och liten kryddighet.
Kommentar: Verkade lite trött; over the top?



Efter att vinerna grundligt provats på egen hand serverades alsacisk (?) mat; dvs choucroute garnier. Surkål som kokats i reisling i fyra timmar serverades med diverse stekt fläsk och korvar. Stadigt, men gott, och det hade varit roligt att testa vinerna till maten innan de blivit värmekvalmiga.

Avslutningsvis korkades en vendange tardive på gewurztraminer upp till ett par ostar (naturligtvis munster) och spröda kumminkex från Bornholm (goda!).

2002 Bestheim Gewurztraminer Vendange Tardive


Vinet hade en gyllengul färg, och blommig, söt doft med markerad litchifrukt. Smaken var söt men inte kladdig. Provingsledaren hävdade botrytis; jag var inte lika övertygad. Jag har i alla fall provat en del viner med tydligare botrytiston.

Sammanfattningsvis var det en trevlig kväll, men den hade med ganska enkla medel kunna ge en hel del mer. Och visst skulle lite mer högkvalitativa viner gjort det hela mer intressant i sig.

Eftersom barnvakt ingick i presenten fortsatte vi efter provningen till relativt nyöppnade Katalins vinbar i Godsmagasinet nära stationen. En vinbar med ambitioner behövs i den här stn, och här fanns en hel del godis på listan! Att ha fyra olika bubbel på glas (två vintagechampagner) och ett femtontal vita och röda på dito, samt ett försvarligt urval av söta viner och avecer per cl gjorde besöket till aftonens höjdpunkt.

Klockan var dock sen och det stannade vid ett glas av en ny champagnebekantskap för mig; Gatinois vintage 2000. En oerhört äpplemustig doft med lite champinjonanstrykning och en pigg mousse och syra - kvällens vinnare korades snabbt! Om jag skall jämföra med någon av mina senare champagner så var det närmast Jacques Selosse, och det är inget dåligt betyg.

Att man dessutom bjöds på en liten ankleverammis till skumpan gjorde inte saken sämre - stället kräver återbesök!

moët&chandon RD-88

Tyvärr tom...

Nej, jag har inte druckit detta vin i kväll. I en diskussion på ett vinforum kommenterade jag detta vin som ett av de bästa bubblen jag provat, vilket väckte en del nyfikenhet. Då jag sparat flaskan lägger jag ut ett par bilder för den intresserade. Inköpt på BBR i London för ett par år sedan för omkring 500:-, tror jag. Kanske något mer. Hittar ni den till det priset igen någonstans, meddela mig först - okej!?

Degorgerad augusti 2003

2006 briccotondo, fomtanafredda

När två av mina inspirationskällor i vinbloggsfären, Finare & Vinare respektive Frankofilen, som omväxling bedömt ett 67-kronorsvin och gett det klart godkänt så är det klart att man blir nyfiken. Hur kommer det sig att man intresserar sig för den här modesta prisklassen? Svaret ligger i den smått osannolika 90-poängsbedömning som Wine Spectator (James Suckling) delat ut i ett ögonblick av svagsint inflationspolitik, alternativt som följd av grov bestickning och välplacerade hästhuvuden...




Vinet placerade sig på en hedrande 74:e plats i tidningens top 100-lista för 2007. Här gäller det dock att läsa det finstilta: top 100 är inte synonymt med de hundra bästa vinerna för året. Under 2007 delades 90p eller mer ut till 3500 viner. Av dessa har ett urval gjorts på basis av kvalitet, tillgång, prisvärdhet och X-factor som identifieras med "excitement". Så; 74:e-platsen är på grund av att det var så spännande att hitta ett så pass bra och tilltalande vin för så lite pengar med så hög tillgång. Men 90p är ändå 90p...


Som en jämförelse har motsvarande poäng (89-91p) delats ut till 2004 Chateau Léoville-Poyferré , ett vin jag provade förra helgen och som var på en helt annan nivå. Nå; jag har inte tänkt starta en ny debatt om poängskriverierna; den som vill starta en sådan ombedes först ta sig igenom t ex Frakofilens kommentarstråd på inlägget om detta vin. det mesta benades ut där.


Vinet, då? Jodå; ett riktigt bra vin efter förutsättningarna. Det har en hel del frukt (svartvinbärssaft! - men också björnbär) och vanilj i doften, och kanske en liten kryddighet? Det är inte utan att doften ger en Rhônsk association. I munnen är vinet lite vattnigt men inte utan smak, och överraskande bra längd för priset som övergår i en svagt eldig, lite kryddig avslutning(reservation för att dessa noteringar är från dag två efter öppnandet). Helt okej för 67 spänn, men har inget med 90-poängsskalan att göra! Jag köper det gärna igen som pasta/pizza/buffévin. Och inser just att jag ovetandes i princip lagt karbonpapper på Frankofilens slutord, men den här gången är vi rörande överens!

wermlandskällaren revisited

Med tanke på hur sällan det ändå är jag kommer iväg på restaurang (åtminstone i förhållande till hur ofta jag skulle vilja göra det), så blir det ju lite märkligt att besöka samma ställe två gånger inom tre veckor. En gratiskupong på middag för två som mors väninna fick av mäklaren efter ett lägenhetsköp och som hon inte hade möjlighet att nyttja, var dock skäl nog för mig och brorsan att leta oss dit.


Anklevern var lika fin som sist; provade den här gången att ta ett glas Bollinger till. Det inte bara funkade bra, utan fick mig också att fundera på om inte standardcuvéen till och med är bättre än den avart som marknadsförs under titeln 2003 by Bollinger. Något med den sköna nötigheten i standardcuvéen som saknades i vintagevarianten.


För att variera menyn sedan sist gick både brorsan och jag på hälleflundra till varmrätt. Jag antar att den här middagen inte plockar alltför många poäng i politisk korrekthet; hälleflundran är väl på någon lista för fiskar man borde undvika? Och anklever... tja. Hur som helst; på vitvinssidan erbjöds en Meursault från 2000 från Chanson Pere et Fils. Det som kom in var dock något helt annat. Visserligen Meursault, men en Antonin Rodet (stor negociantfirma) från 1998. När vi försynt undrade varför blev svaret lite av: "same, same, but different!". Och enligt Michael Broadbent är väl årgångarna i stort likvärdiga. Vi bråkade inte utan följde med.




Nåväl, inget fel på vinet som bjöd på en harmonisk upplevelse med lagom balanserade fat, smör, vanilj en del tropisk frukt (mango?) och lite citrus. Vid tio års ålder kändes vinet fullt av vitalitet, och det fungerade utmärkt till fisken med tillbehör i form av tryffelpotatispuré m.m.

Brorsan gjorde en reflektion lånad av Gordon Ramsay: "Ju mer balsamvinäger på tallriken, desto mer osäker kock!" Även om balsamvinägersträngarna låg där kändes de inte som avledare av uppmärksamhet utan maten var vällagad och god. Möjligen var portionsstorleken i minsta laget.




En smultronsufflé avrundade det hela bra innan jag fick ett par rara droppar A.E. Dor nr 9 till kaffet och chokladtryffeln. Sist jag provade den var på restaurang Noma i Köpenhamn innan de fick sin första stjärna... Det borde vara straffbart att så god konjak måste var så dyr! Förvånansvärt lite rancio, men en otrolig balans och längd i såväl doft som sak, med vanilj, lite bränt socker och nötter i tonerna. Sublimt!

barolo grimaldi 1985

Efter en halv veckas beredskap (visserligen lugn) och en födelsedag dämpad av 4-åringens night of the kräks from hell (tack hustrun för hundgörat) behövde vi en belöning en torsdagkväll. Sovmorgon i morgon gjorde sitt till.

En hyfsad deckare/drama/thriller (Michael Clayton) parades stilsäkert med några charkuterier, ett par ostbitar och en flaska barolo -85 från den okände producenten Grimaldi Eventuellt släktförhållande till furstehuset av Monaco är oklart. Vinet inhandlades i en liten vinbutik i Wien i januari i år och betingade någonstans melan 40-50 euro.

Det är inte utan viss vånda jag korkar upp. Jag har haft lite otur med defekta viner på sistone, och vill inte bli besviken igen. Så fort jag häller upp en skvätt skingras dock alla misstankar - aaaahh... Jag dekanterar bort en rejäl fällning och får ett fullständigt genomskinligt ljust tegelrött vin i karaffen; nästan med en något rosa ton. När vinet kommit upp från källartemperaturen och tilbringat en time i karaffen är doften fantastisk. I alla fall för oss. Roligt nog blir både hustrun och jag lika förtjusta i vinet. Doften påminner dels om den riktigt mogna bourgognen vi drack på restaurangen i Wien, dels om gammal Periquita reserva vi delade på på balkongen på Madeira i höstas. Sådant kanske spelar in. I näsan finns något som jag närmast liknar vid rödvinbärsgelé, parat med torkade frukter och portvinstoner och en liten skön unkenhet som av multna löv eller kanske till och med tryffel...

Smaken är otroligt lång. I munnen fyller vinet ut munnen ner mot svalget, tränger djupt in i gommen och ligger där och utsöndrar eftersmak i minuter. Trots sin smakintensitet är vinet slankt och nästan vattnigt i texturen. Det fins en del kärsbärsbitterhet där, lite kryddor och det som antagligen brukar klassas som viol. En antydan av en violpastill är i alla fall inte helt långt borta.

Ett vin som jag sammanfattningsvis är säker på inte faller alla i smaken, men som gillades skarpt av oss och om funkade ypperligt till en skinkbit eller en mild salamiskiva. Den äldsta barolo som finns på SB är för övrigt från 1998...

konjärmiddag i regi av pokermannen

Som framgått av noterna nedan så avhölls alltså en reglementsenlig konjärmiddag i går. Den gode pokermannen leasade in sig hos oss för att få bättre utrymme att servera god mat och gott vin till nyfikna vänner (vinmannen, whiskymannen, direktören, servitören och raketingenjören). Som vanligt när pokermannen dealar så kan det bli spännande och oväntade matkombinationer och alltid minnesvärt dricka. Och som vanligt vid dessa tillfällen är det spännande diskussioner om livet i allmänhet och vin i synnerhet, och ingen regelrätt provning. Vinet njuts, analyseras och diskuteras, men dissekeras inte. Noteringarna är därför bitvis knapphändiga.

Medan gästerna anlände prövades först ett av mina senare inköp; 2003 by Bollinger. Maken till lyxförpackning har sällan skådats; den modernt designade boxen i vitt, silver och svart vägde nästa lika mycket som flaskan. Sådant gör att man börjar ana oråd... 2003 var inget lätt år i Champagne, och när man läser den lätt gnälliga texten på lådan så undrar man varför de brydde sig om att göra en champagne överhuvudtaget? Men, men; man ville naturligtvis fånga det udda uttrycket detta annorlunda år och ge oss konsumenter ytterligare en chans att upptäcka hur terroir och skicklig vinmakning ännu en gång... bla, bla, bla. Nå; vinet är faktiskt inte så tokigt. Smak av äpplen och citrus finns där. Det mest slående är dock vad många uppfattar som den låga syran. Och det känns ganska långt ifrån prisvärt. Antagligen betalar man en hundring extra för själva lådan...

Pokermannen fyller på med en Jacques Selosse Substance. Klasskillnad! Här sjunger det i glaset på ett helt anat sätt. Jacques Selosse är en ganska liten producent (40 000 fl/år, att jämföra med Moët & Chandons 26 milj/år...) som tillverkar champagne med metoder influerade av vinmakning i Bourgogne. Substance är en Blanc de Blanc gjord med solerasystem, och visade sig avsevärt fylligare än Bollingern, som plötsligt framstod som en lättviktare. Gula plommon övergick efterhand till mogna äpplen. Mycket gott!

Kvällens två vita viner var en minivertikal på slottet Langlois-Chateau Vielles Vignes 1990 och 1996. Slottet ligger i appellationen Saumur, inom den större appellationen Anjou, vilket i sin tur innebär Loire, Frankrike. Av logistiska skäl serverades vinerna tyvärr en aning för varma för min smak (vilket dock vinmannen antagligen inte tyckte - temperaturer på vitt vin är vi sällan överens om...). Ur glaset med det yngre vinet steg en så bekant men inte omedelbart igenkänningsbar doft att det var en befrielse att till slut komma på det - hjortron! Lite oväntat för mig, och därför svårt att identifiera. När jag väl kommit på det gick det inte att komma förbi det doftintrycket... Smaken var fyllig med honung, smör och fat, utan att vara sött.

Det äldre vinet var klart bättre, med doft som dominerades av honung och smak som nästan drog åt kåda och retsina kombinerat med torkade aprikoser. Den hade dessutom bättre längd än det yngre vinet. Senare antog den doftdrag av varm gummi, vilket inte alls var så oangenämnt som det låter... Till detta serverades halstrade pilgrimsmusslor med röra på svarta bönor och schalottenlök samt en blodapelsin och sichuanpepparsallad. Mumsigt!

Till varmrättens mer traditional cooking i form av en tjälknul, rostade rotsaker och rödvinreduktion var det dags för rödvinerna. Här var det dags att lämna Frankrike och till och med Terra Cognita och bege sig till Spanien och Californien. I Ribera del Duero finns producenten Felix Callejo vars 100% Tempranillo-vin (2004 Seleccion de Vinedos de la Familia) som lagrats på ny fransk ek vunnit bl a vinadvokatens gillande. Det här är ett av vinerna som vinmannen, direktören och pokermannen lanserar på tisdag, och nyfikenheten var naturligtvis stor. 98 Parkerpoäng förpliktar. Bredvid ställdes 2002 Ridge Santa Cruz. Båda vinerna hade luftats i karaff och sedan skickats tillbaka till flaskan ett par timmar.

Det var ingen tvekan om vilket som var det bättre vinet av de två; eller åtminstone det större. Båda var fruktsöta i doften men Callejo hade mer Bordeauxliknande drag trots att Ridge är en Bordeauxblend. Smakmässigt var Ridge balanserad, mjuk och rund och lite i lättaste laget, medan Callejo ångade på i en kompromisslös stramhet som sög tag i kinderna, samtidigt som sötman fanns kvar i drag av frukt och gräddkola. Förvisso gick det att hitta även en del blyertstoner Felix Callejo är tydligen skolad i Bordeaux), men de var inte påfallande. Läsare av dena blogg inser vid det här laget att inget av vinerna hamnar i min favoritkategori. Med pokermannens godkännande rycktes en 2004 Chateau Léoville-Poyférre fram som jämförelse. Även om den såklart var i yngsta laget så är det här jag hittar hem. Doften är mer uppstramad med cassi och en del fatvanilj, och i smaken samsas fat och frukt på ett harmoniskt sätt. Det är mer läskande och matvänligt än de båda andra alternativen, om än alla tre är bra viner i sig, och Callejo definitivt en upplevelse.

Till ostarna kom så nästa vertikal. Grabbarnas vinlista börjar växa sig lång, och en nisch som de identifierat som sorgligt eftersatt i det svenska vinutbudet är mogen budget-sauternes. Två flaskor Chateau Simon provades, varav 1983 med sina saffranstoner av de flesta bedömare hamnade snäppet före 1986 med mer torkad aprikos. Här kan vi dock prata prisvärde...!

Avslutningsvis landade en créme brûlée smaksatt med stjärnanis och tillbehör i form av en liten pendang till förrättens apelsinsallad, i och med att samma blodapelsin (inspiration till flitigt blodapelsninyttjande kom från en annan vinbloggare) återkom här med sällskap av rosépeppar. Elegant! Till detta en 1986 Quinta do Noval Colheita Tawny port, ett alldeles utmärkt vin med doft av bränt socker och katrinplommon. Smaken var förvånansvärt frisk och innehöll en hel del apeslinzest som matchade desserten förträffligt. Otroligt gott!

När vi var igenom detta återstod endast kaffe, cognac (A.E Dor 1975 - en single vintage cognac som var god men led lite av det som mycket årgångs- eller "vingårdscognac" lider av - bristande komplexitet. Killarna och tjejerna som normalt blandar de här dropparna vet vad de gör) och att plundra sonens förråd av hemgjord chokladkola. Frampå småtimmarna knäcktes en 1988 Veuve Clicquot Rare Vintage - ett i alla avseenden mer prisvärt vin än Bollinger. Då hade dock redan alla tågen gått och alla klockor stannat, och pennan låg orörd kvar på sin plats. Några notat står inte att finna, men ett fånigt leende följde mig i säng efter en lång och skön kväll...

summary...

Nja, en riktig sammanfattning får vänta, men veuve clicquot -88 var fantastisk och AE Dor 1975 en mycket trevlig cognac, om än något endimensionell. Återkommer...

follow up

Beträffande Sauternes så var vi flest som föredrog den saffransdoftande -83:an framför den mer aprikostonade -86:an. Båda passade utmärkt till diverse blåmögelostar...

1983 och 1986 Chateau Simon, Barsac

Till stjärnanis-créme-brûlée med apelsin och rosépeppar satt

1986 Quinta do Noval Colheita Tawny port

som en smäck!

update

Rödvinsrace:

2002 Ridge Santa Cruz

2004 Felix Callejo Selección de Viñedas de la Familia

2004 Leoville-Poyferre

Noter kommer, men jag är och förblir en sucker för Bordeaux...

teaser

Några rader mitt under brinnande konjärmiddag...

Hittills avverkade:

2003 by Bollinger - atypisk, låg syra men bra

Jacques Selosse Substance - lysande

1990 och 1996 Vielles Vignes du Domaine Langlois-Chateau, Saumur - 1990 det bättre med bra balans och tydlig honung.

Vi är nu på väg mot Spanien och Ribera del Duero... Mer rapporter kommer!

2002 val di suga; brunello di montalcino

Årgång 2002 i Italien har fått stora varningsflaggan. Decanter.com ger året två stjärnor av fem; sämst sedan 1992. Hugh Johson säger sämst sedan 1996 - vilket i och för sig Decanter.com hävdar var ett toppår och delar ut fem stjärnor (Forward, subtle, elegant wines)! SB:s notering stämmer bra med Decanter; en två på den femgradiga skalan. Som kuriosa kan nämnas att 1996 får en moderat trea i betyg av SB...

Det här med årgångstabeller skall definitivt tas med en nypa salt. Den enda beef jag haft med Den Stora Vinvärlden var när jag ifrågasatte Johan Magnussons bedömning av champagneåret 1996 i Vinauktionsboken 2005. Han listar året som ett av de sämsta på 90-talet - en bedömning han är ganska ensam om. Att ifrågasätta hans omdöme på den punkten uppskattades dock inte av hans förläggare, men det är en annan story.

Hur som helst - efter vår förlovningsresa i Toscana augusti 2001 har dock vinerna från regionen i allmänhet och Montalcino i synnerhet en särskild plats i våra hjärtan. Som en liten påminnelse från hustrun fick jag en flaska att avnjuta vid behov, och efter ett särskilt smårutten vecka på jobbet (vad sägs om 65 timmar i tjänst på 90 timmar, totalt 15 timmars sömn och - låt oss kalla det - sparsamt med beröm i samband med lönerevisionen under veckan) kändes det som om jag behövde något gott och nyttigt.

Till en pasta med lövbiff, lök och svamp korkades alltså ett av SB:s få BdM-viner upp. Ingen luftning hanns med, men vinet öppnade sig ganska bra i glaset. Färgen visar sig dra åt det tegelröda; nästan mer än väntat för ett sexårigt vin. Doften är angenäm med klara mognadstoner, katrinplommon, läder, kryddor, lite multna löv och en viss körsbärsbitterhet. Smaken är stram, lite eldig (14,5%) och med körsbär, lite kryddor och läder. Frukten är ganska blyg och det är inte riktigt så väl sammansatt som man skulle kunna begära. Lite spretigt. Men jag och husrtun gillar stilen och därmed vinet. Nu återstår ost-testet!

2000 chateau noaillac

Till påskafton i goda vänners lag i Oxelösund medfördes en magnum Chateau Noaillac av årgång 2000; en cru bourgeois från Médoc. Inte riktigt Pauillac, men på rätt strand i alla fall... Vinet har funnits på SB:s hyllor en längre tid, och den här buteljen inköptes för snart två år sedan.

Någon längre utläggning hinner jag inte med i kväll, men det kan konstateras att det här var ett vin klart i min smak. En bra balans mellan frukt (svart vinbär, kanske lite korint), viss örtighet, en hint av ceder och uppstramande tanniner. Inte stort, men gott, och ett mycket bra matvin vilket flera upptäckt innan mig.

Det finns åtskilliga buteljer kvar, och i det här formatet torde det gå att spara ytterligare någa år. Köp, drick och lägg undan!

middag med 2 x bubbel, pomerol och madeira

En påskmiddag med goda vänner inledde helgen. Medan barnen försvann till övervåningen och de sista grönsakerna hackades serverades en källarsval Rotari rosé 2002, som frestade med läckra solvarma jordgubbstoner; mer nyplockade direkt från plantan med lite jord kvar än sköljda och lagda på fat med socker på, om ni förstår skillnaden. Smaken var frisk och balanserad men lite kort. Ingen tvekan om att det är ett mycket prisvärt rosa bubbel; bättre än en del enklare roséchampagne jag provat (och minns).

Till förrätten - en créme ninon med saffranshalstrade pilgrimsmusslor - följde nästa champagnealternativ. Den här gången en österrikare, inhandlad på plats i Wien häromsistens. Att Österike som vinnation uppelever en verklig revival står klart, framför allt på vitvinssidan. Men hur är det inhemska bubblet? 2005 Steininger Burgunder Sekt görs i regionen Kamptal, ca 10 mil väst-nordväst om Wien (uppströms Donau). Druvorna är Chardonnay, Weisser Burgunder (pinot blanc) och Blauburgunder (pinot noir). Enligt etiketten vann det guldmedalj i Austrian Wine Challenge 2007, så det har ett rykte att försvara...

Vinet har blekt gul färg med små, pigga bubblor. Doften har ett kraftigt aromatiskt inslag, som för tankarna till gewurztraminer, litchiefrukt, päronsplitt och vita blommor. Smaken är fyllig, aromatisk och med en aning beska? Gott och intressant, men atypiskt för mousserande vin och kanske inte prisvärt (ca 17 euro). Vid provning idag (dagen efter) kommer gamla minnen av ungdomens Morio muskat upp; ett vin som vi bör lägga glömskans barmhärtiga slöja över.



Chateau Bourgneuf (ibland Bourgneuf Vayron) anges i litteraturen som ett enklare, lättare Pomerolvin med ganska snabb mognad. Två flaskor inköptes i juli -06 och det här var första provningen. Färgen antyder begynnande mognad och det finns tydlig fällning i flaskan. Doften bjuder en palett av mörka bär och frukter, med tydligt understöd av (rostade?) fat. Jag tycker också att jag hittar kaffetoner, vilket jag ofta har svårt att identifiera, samt någon örtighet. I munnen är det det lite mer kryddigt än i näsan; medellång till lång smak men lite gles. Viss strävhet utan att vara tufft och ingen tydlig profil. Det är bara att konstatera att man för drygt 400:- kan få klart bättre vin. Den här utflykten till högra stranden måste få ett slut - nästa gång blir det Pauillac!


Den avslutande madeiran var dock riktigt fin. En Malmsey Colheita från 1994 bärgad från resan dit i höstas. Stod sig bra mot efterrätten i form av dumlekolakladdkaka (kladdkaka där en påse dunlekolor smälts ned i smeten - ja, det är sött...). Colheitan var inte fullt så söt som en del annan malmsey vi prövade på ön. God, prisvärd efterrättsdricka med toner av nötter och bränt socker som funkar bra till tyngre desserter med just choklad eller nötter. Mums för sockergrisar!

chateau fonroque -98 på wermlandskällaren

Direktören och jag försöker någon gång per år ta en bättre middag och avhandla livets väsentligheter. Samtalet brukar röra sig fritt mellan ledarskap, pedagogik, jämställdhet, relationer, gemensamma vänner och bekanta samt en förening som direktören varit med i och som jag envist hänger mig kvar i...

Den här gången förlades besöket till Wermlandskällaren; en anrik Uppsalarestaurang med - vad det känns som - framtiden bakom sig. Entrén är kantad av diverse utmärkelser och diplom på ett närmast överlastat sätt, som om man måste övertyga sina gäster om att "Titta! Vi är faktiskt riktigt bra!" vilket dock mest ger ett osäkert intryck.

För några år sedan var det stadens finkrog nummer ett, men såväl Hambergs fisk som inte minst Guldkanten har tagit över det epitetet. Jag hade därför skruvat ned förväntningarna till en behaglig nivå, beredd på att hellre överraskas positivt än att gå hem besviken.

Och jodå, helhetskänslan blev faktiskt positiv! Vi valde att hoppa över det där med avsmakningsmenyer för att hellre låta vinvalet styra maten. Efter en stunds konfererande med vinlistan och ett glas champagne (av för mig okänd producent; gott men inget särskilt) i handen stannade vi för en Chateau Fonroque -98 som ett prisvärt alternativ och som skulle gå bra ihop med lamm.

Inledningsvis kom en krämig jordärtskocksoppa på bordet. God, smakrik, men i behov av något slags piff för att inte göra den fullt så slätstruken visuellt. Brungrå soppa är ju inte snygg i sig. En smakbrytning av något slag hade gjort det hela intressantare också. Halstrad anklever på olivbröd med fikonsufflé var dock såväl snyggt gott, och tillbehören matchade varandra mycket väl. Särskilt den lilla salladen med tryffelolja bröt av bra mot den precis lagom halstrade ankleverbiten. Till detta en enklare men felfri sauternes.

Lammet var rosastekt men kunde i min mening ha räddats ett par grader tidigare... Tillbehören - linser, getost- och timjanvårrulle samt rosmarinssås - matchade väl men kanske inte så nyskapande. Vinet var mjukt och lent, merlotdominerat men inte utan klassisk stramhet. Relativt fruktigt och balanserat med medellång eftersmak. Kanske lite glest, men samtidigt ett bra matvin och passande till lammet.

Vi avslutade vinet tillsammans med några ostbitar och fick därpå en munrensare i form av en sitrussorbetkula på rostade mandelspån och med svartpeppar på. Trevligt. Slutligen gick vi på en dessert i form av pecannötpaj med romrussinglass och en 15-årig El Dorado rom. Pajen kunde ha varit mer smakrik, men glassen var god. Tillsammans blev det dock en utmärkt kombination.

Som ofta så upplever jag att efterrätter och framför allt förrätter är det mest intressanta på många restauranger. Särsskilt förrätten var väl utförd och vittnade om både ambition och handlag över den gängse krognivån. Sammanfattningsvis levererar Wermlandskällaren klassisk matlagning i otroligt vackra valv utan att vara dyrare än många andra medelambitiösa krogar i staden (varmrätter för 190 - 250:-). Vinurvalet är begränsat men med klar betoning på klassiska nummer från gamla världen - något som inte ger minuspoäng i min bok...

vin - en materialsport

Jag har länge känt ett behov av att utvidga och uppgradera mitt glassortiment. Vardagsglasen är verkligen vardagsglas, och finglasen är inte optimala i formen (för små i volym och för vida i öppningen). Av en slump gick jag idag förbi en Cerverabutik som skulle upphöra. 50% rabatt på allt i butiken innebar även 50% rabatt på det begränsade urval av Riedelglas som fortfarande fanns kvar. Nej, jag föll inte för den handblåsta Sommelierserien om än det hade varit skönt, men åtta glas vardera av deras maskintillverkade Chablis respektive Burgundy följde lydigt med hem. Med den sinnrika tabellen som följde med kan man läsa ut att Chablis även med fördel används till Viognier och Sémillon, medan Burgundy är valet för bland annat Barbaresco och Barolo.

En smyginvigning fick kvällen bjuda på, och min enda bourgogne på halvflaska korkades upp. Labouré-Roi 2005 Bourgogne Rouge (för säkerhets skull med tillägget Pinot Noir tydligt tryckt på etiketten) har en oväntat stor och fin doft, som bjuder på hallon (-båtar?), kryddor och någon oidentifierad mörk blomma. I alla fall något inslag av flora; oklart vad. Smaken erbjuder dock inte lika mycket för fantasin. Lite gles och snipig, men med en trevlig, kryddig finish. Ett vin att lukta på hellre än dricka, om man vill vara elak.

En snabb jämförelse med vardagsvinglaset faller - inte oväntat - ut till Riedels övertydliga fördel. Lite som att jämföra en Bollinger Grande Année -95 med Åkessons vita på tetrapak blandat med Loka (ett test som t o m jujutsumannen klarade av på sin svensexa för ett par år sedan). Bra vin blir ännu bättre i bra glas, och halvbra vin i bra glas kan i alla fall erbjuda något att sniffa på i TV-soffan.

sometimes you win, sometimes you lose...

Till lördagsmiddagen - bestående av helstekt, hängmörad entrecote (vad gjorde man innan den digitala stektermometern - vinst varje gång!), svamprisotto och rostade svartrötter - behövdes ett par dl vitt vin till risotton. Det visade sig att vi var helt renons på vitt bruksvin, och "tvingade" därför oss själva att öppna en bättre riesling...



Balthasar Ress är en för mig okänd producent, vilket antagligen säger mest om mitt hittills alltför begränsade intag av bättre tysk riesling. Enligt litteraturen förfogar de över 36 ha och släpper ca 250.000 fl/år, så det är ingen liten producent. Odlingarna ligger utspridda i mindre lotter på flera ställen, och många viner är vingårdsbetecknade. Denna 2003 Rüdesheim Berg Rottland Rheingau Riesling Erstes Gewächs hittades på ett SB för 190:- för antagligen ett par år sedan. Troligen nedsatt pris; jag har då och då plockat på mig okänd tysk riesling på rea och sällan blivit besviken.


Så inte heller denna gång. Vinet är gyllengult, "metalliskt" i färgen och doftar underbart av tropisk frukt, mineral, citrus och en droppe diesel. Smaken innehåller också en del honung och bivax utan att vara söt. Balanserat och gott. Kanske hade man kunnat vänta sig lite skarpare syror, men det kan ju ha att göra med det varma året. Passar utmärkt som matlagningsvin både i risott och i kock...


Kvällens besvikelse blev dock 2001 Chateau du Tertre, en 5e cru från Margaux, Bordeaux. Redan vid första sniffen hittas en antydan, och efter en timme i karaff när det är dags för mat återstår inget tvivel. Hustrun rynkar på näsan och får associationer till någon labbvätska. Själv kan jag bara konstatera att korken har varit framme igen. Ingen brutaldefekt som vår nära-döden-upplevelse med 1982 Chateau Pape-Clément häromsistens, men ändå berövad på all frukt och en lätt stickande, unken ton. Trist. Flaskan inköpt på anrika Berry Bros & Rudd i London hösten 2005. På Cellartracker ges blandade omdömen mellan 87-94, med ett snitt på 90,5.


Som tur var sålde Olivia på mig några schyssta halvflaskor häromsistens, och en paniköppnad halva Domaine du Vieux Laxaret fick avsluta middagen. Tyckte inte den nådde upp till Chateau Mont Redon, men bättre en korrekt sydröning än en trasig bordelais...

chateau mont-redon 2004

Frankofilen undrar i en kommentar nedan vad som hände med "måndag är det nya lördag"? Tja, den här gången är det så enkelt som att helgens beredskap övergick raskt i ett jourpass på måndag natt... Olika faller ödets lotter. I kväll blev dock suget efter ett hyfsat vin alltför stort, och till en vardagslasagne plockades 2004 Chateau Mont-Redon fram.


Sent nittiotal var viner från Chateauneuf-du-Pape något som återkom med viss regelbundenhet på konjärmiddagar m.m. Jag tror att det i mitt fall helt enkelt hade att göra med att det gick att minnas ganska enkelt. Och - trots sitt franska namn - att uttala. Schattå-nöff-dy-Papp. Bra vin. Innan årgångar, druvsorter, domäner, producenter, negocianter osv började komplicera bilden. Håhå, jaja.



Så för någon månad sedan hittade alltså en flaska Chateau Mont-Redon ned i korgen. En flaska gör ju ingen källare, och för att avgöra vinets potential (och därmed om kompletterande inköp skulle göras) var det dags att rycka korken. Egendomen är familjeägt i tredje generationen, och egendomarna är planterade med the usual suspects: Grenache, Syrah, Cinsault, Mourvédre... Årgången 2004 hade goda växtförhållanden med svalare nätter än den varma 2003, vilket bör ha gett bättre balanserade viner. Speciellt lyckat anses Grenache ha varit enligt SB:s årgångstabell, vilken också är den dominerande druvan i detta vin.


Så; är det något bra då?


Ja, till att börja med doftar det riktigt, riktigt gott! Där finns mörka bär, fat, sötlakrits, örter... Munkänslan är medelfyllig med en behaglig efterbrännare som sätter in mot slutet. Alkoholen ligger på stadiga 14,5% vilket märks där men annars inte. Det är inget överladdat, klumpigt vin utan har balansen i behåll. Smaken är - med viss reservation för resterna av en efterhängsen förkylning - medellång till lång och med frukter som klingar ut i ett fatigt, kryddigt avslut. Den vitpeppar som SB hävdar och som jag minns väl från nittiotalets Schattå-nöff-dy-Papper känns dock inte så framträdande.


Det här är hursomhelst seriöst gott. På Cellartracker ligger poängen på 89-90. Jag har ingen kalibrerad skala för det där, men som sagt; gott är det. Och det är ett vin som går att kombinera med annan mat än mina älskade Bordeauxer; det fyller helt enkelt en lucka. Att vinet klarar viss lagring är ställt utom tvivel, men jag har druckit för lite mogen Chateauneuf-du-Pape för att gissa hur länge. Det blir till att fylla på med några flaskor och prova sig fram!

UPDATE: Efter en dag i karaff i kylskåp är vinet snarare bättre än sämre. Till och med vitpepparen tittar fram (eller om jag rensat bihålorna under kvällens volleybollmatch...). Det här kommer att gå alldeles utmärkt att lagra några år!

trist helg

Förkylningsläge för vilken helg i ordningen? Dessutom beredskap och inte ens en whisky att trösta sin tjocka hals med... *suck* Hämtade i alla fall ut min dubbelmagnum Castello di Brolio 2004, för konsumtion om 10 år kanske?

Pauillac 2001

Pauillac 2001 är något så märkligt som ett "hemligt" tredjevin till det kända 2 cru slottet Pichon Longueville Comtesse de Lalande (föremålet för vår vertikalprovning häromsistens...). Hemligt och hemligt; på SB:s hemsida går det lätt att se producentens namn, men flaskan är lite som ett frimurartempel - full av antydningar för den invigde men svårare att tolka för den okunnige. Jag förstår uppriktigt inte poängen med att skriva på baksidesetiketten "This Pauillac was made at a renowned second classed growth..." men inte nämna vilket. Etikettens design (guldramen!) i sig avslöjar sedan vilket slott det handla om.

Bra Pauillac till i sammanhanget överkomligt pris röner alltid ett stort intresse hos Konjären, så ett par flaskor slank hur som helst ned i lördagskorgen. Till färsbiffar med pinjenötter m.m., potatisklyftor och en röra med basilika och soltorkade tomater fick det träda i tjänst, trots matens kanske mer italienska prägel.

Varken färg eller doft avslöjade några klara mognadstoner, även om fägen kanske börjat tunna ut något i kanten. Doften var ganska sötfruktig (plommonsylt?) på ett sätt som jag inte normalt associerar med Pauillac. Samtidigt fanns där antydningar till det doftdjup som bättre Bordeaux i mitt tycke bör erbjuda, med svartvinbär, ceder och blyerts som främsta företrädare. En inte helt entydig doft, med andra ord, och jag kom på mig själv att tänka i banor som "hälften Bordeaux, hälften Rhône". I munnen känns vinet inledningsvis lite glest, men det vinner på luftning och upplevs som bättre dag två. Någon munfyllare är det dock inte, utan håller sig till mittregistret. Tanninerna är ganska milda. Smaken fortsätter att balansera mellan doftintryckens två läger. Sötare frukt än jag väntar mig och vill ha i en Pauillac, och ingen blydagg att klapp till på tungan med. Samtidigt är det hyfsat balanserat, eftersmaken ganska lång, och det är absolut inte ett vin utan kvaliteter.

Läser man SB:s smaknoteringar så låter det som en skolboks-Bordeaux. Jag är dock inte lika övertygad.

castello di brolio 2004

En av dagens nyheter på Systembolaget är en ny årgång (2004) av den gamla trotjänaren Castello di Brolio. Jag kommer inte ihåg på rak arm vilka årgångar jag provat tidigare, men i källaren finns i alla fall såväl 2001 som 2003. Det senare året anses väl generellt som något svagare i Italien och med en del viner märkta av hettan, medan 2004 och 2001 kanske kan anses som mer jämbördiga. Det här är hur som helst viner som vinner på lagring, men en halvflaska måste man ju unna sig för att få ett smakprov.

Till blandade charkuterier och en förutsägbar meloidifestival serverades vinet som bara fått en kort stund i karaff innan. Färgen var tät, blåröd, ungdomlig. Doften också den tät, mättad, dov men full av körsbärskärnor, mörk frukt, fat och kanske en del tobak. I munnen är vinet lagom strävt och medelfylligt med lång eftersmak (dämpad av en seg förkylning...). Inget mesvin men inget sandpapper heller. Smaken är frisk, lite syrlig med mer körsbär. Frukten är ganska framträdande och jag saknar lite den åtstramande elegansen hos ett litet mognare vin. Det som avslöjar vinet som klassen äver standardchiantin är framför allt längden och den mångfacetterade eftersmaken. Här kan man - trots lätt avdomnade papiller och snortäckta nässlemhinnor - kontemplera över nya, intressanta smakupplevelser långt efter att man svalt.

Ett riktigt bra vin som dock är i yngsta laget för mig ännu, och som kan (bör) vänta ett par,tre år innan det konsumeras. Återstår att se om jag får min dubbelmagnum som jag beställde idag och hur länge jag skall vänta med den... Tyvärr fick vi inte handla av vår champagneprovningsledare Olivia utan hänvisades till annan kassa, men hon vinkade i alla fall glatt (?) igenkännande. Vi ses en annan gång!

Chateau Pape-Clément Graves Grand Cru Classé 1982

Tja, varför inte öppna en klassad Bordeaux från det storslagna 1982 till söndagsmiddagen? Visserligen Graves (Pessac-Léognan) och inte Pauillac, men i alla fall... Nej, Konjären har inte fått ett anfall av hybris; det här vinet är inte så dyrt som man kanske först skulle kunna tro. Trots prisstegringen på Bordeaux -82 de senaste åren är det i första hand 1er och 2eme cru från Médoc och en del St Emilion som åkt prishissen mot trädtopparna. Pape-Clément hade dessutom - enligt Mölstad - en period av under-achievement under sjutio- och åttiotalet. Vinmannen, som tagit hem flaskan, kompletterar med att årgångarna -82 och -83 är kända som problematiska hos slottet i fråga. Brettanomyces - en jästsvamp som kan finnas i trä i gamla fat och kan ge en jordig, "skitig" karaktär åt vin - spökade tydligen där . Omtvistat dock om det alltid är detsamma som en defekt.

Hursomhelst; till resterna av förra helgens lammstek med rostade rotsaker (jordärtskockor ur egen trädgård i mitten av februari...!) kunde det vara dags att pröva. Med så stor osäkerhet så var det inget bjudvin utan bäst att testa i lugn och ro på egen hand.

Korken hade en del mögel under kapsylen, vilket ju inte behöver betyda något. Den följde med snällt i ett stycke med lite lirkande, men visade tydliga tecken på "övermättnad" och visst genomläckage. Strimmor av vin hade letat sig till toppänden på korken. Hmm... En snabb första doft bekräftade oron. Här doftar det inte rosor. Snabbt ned med en skvätt i glaset. Yieck! Doften som slår emot mig är direkt oangenäm, frän, stickande och djupt unken på samma gång. Fullständigt oaptitligt och avtändande. Det här är annat än en våt yllevante till korkdoft; det här är ett frontalangrepp på luktsensoriken!

Jag vägrar dock att ge upp och sätter in räddningsaktioner - patienten behöver luft! Skvalpa ned vinet i en karaff och skölj runt. Vänta, vila, varsamhet... Nix. En halvtimme senare doftar det fortfarande räv. Hustrun skrynklar ihop näsan och halva ansiktet - huga! Jag smakar ändå, och kan konstatera att det någonstans därunder nog en gång i tiden var ett ganska stort vin... *suck*

Vi får plocka fram en plan B och Guigals Côtes-du-Rhone kliver i tjänst igen. Synd, men sådant händer. Middagen äts, sonen nattas, lugnet lägrar sig. Dags för en ostbit och ett par Seinfeldavsnitt. Jag kan inte låta bli att slå mina lovar runt karaffen där i köksfönstret. Häller upp ett glas, två och en halv timme efter karaffernigen. Luktar försiktigt. Hmm...? Luktar igen, nu närmare glaset. Mmm...!?

Något har hänt. Den där klart vedervärdiga doften som stack är borta, och kvar är något som faktiskt liknar vin. Nå, helt friskt är det inte, men det går att urskilja frukt. Djupa toner av plommon och svarta vinbär, tobak och mognad paras med något lätt stickande som inte borde vara där och så en bit våt papp som man inte heller längtade efter. Smaken är medelfyllig, ganska lång, har en del frukt kvar om än uttorkande men också ett litet tjuvstick av något beskt. Man är antagligen grav masochist som dricker det, men det är drickbart, om än mer intressant än riktigt gott. Mest förbluffande är dock scenförändringen; efter att ha varit fullständigt dödförklarat vid öppningen och på väg ned i vasken så transformeras det till något som i alla fall låter mig ana storheten i denna drygt 25-åriga flaska. Om det här var ett utfall av Brettanomyces vet jag inte, men det var inte en "vanlig korkdefekt". Fler som varit med om liknande? Det kan i alla fall konstateras att vin är spännande!

sushi contest

Med en stor framgång att fira och en stor bedrövelse att dränka uppkomna under samma arbetsdag fanns inget alternativ annat än att öppna två flaskor vin till kvällen. Champagne är ju obligatorisk festdryck i casa del Konjär, och en halvflaska Taittinger har legat i kylen och väntat på rätt tillfälle. Detta fick sällskap av ett vin i en annan favoritkategori; lagrad halvtorr tysk riesling. Båda dryckerna hävdas ju stå sig väl till sushi, vilket var maten för kvällen. Riesling har jag testat med framgång ett antal tillfällen, men champagne till de små fiskbitsriskuddarna skulle bli första gången.

Taittingers bascuvée (som jag provade ffg på mycket länge) hade pigga bubblor, men en något återhållen doft. Mogna äpplen, toast och kanske en aning jäst - det här var ingen champagne i den lättare, friskare skolan utan med en del tyngd. Skönt för en gammal Bollinger-fan. I smaken kom mera äpplen (jag hävdar röda, SB:s smaknot säger gröna...) och en del citrus och kex. Ett riktigt bra basbubbel, som helhet!

Dr Pauly Bergweiler 1994 Erdener Herrenberg Riesling Auslese (Mosel-Saar-Ruwehr) är ännu ett i raden av fantastiska fynd i den här kategorin; just detta vin inköpt för 99:- i somras enligt noteringarna. Här handlar det om tysk riesling som fått mogna i väl över tio år och därmed fått den där eftertraktade petroleumtonen. Producenten är välrenommerad med flera höga poängnoteringar i såväl amerikanska som engelska tidsskrifter. Men det här imponerar inte riktigt. Doften har en del honung, lite drag av ananaskaramell (?) och en (alltför) svag ton av skiffer/diesel. I munnen är det medelfylligt med hyfsad längd, men med alltför låg syra för att balansera sötman. Det blir lite jolmigt. Det är lätt att glömma att vinet kostat under hundralappen och kräva mer av det, med tanke på en del andra lyckträffar i den här kategorin tidigare. Kanske är det här prisvärt men jag har vant mig vid fynd?

Till sushin visar det sig ändå, trots att det objektivt är det sämre vinet, fungera bättre än Taittinger. Det är någonting med syran i champagnen som jag inte riktigt får ihop med någonting i sushin (wasabin? riset?). Här blir alltså den låga syran i rieslingen en tillgång. Sötman hjälper väl också till att hantera styrkan i den japanska pepparroten. Och även om jag alltid kommer at hävda att det dricks för lite champagne så kommer jag nog - trots detta vins inte helt shälvklara kvaliteter - att med ännu större emfas hävda att det dricks på tok för lite mogen, tysk halvtorr riesling. Att man ibland kan hitta dessa viner till så i sammanhanget löjligt låg peng bör upptäckas av fler!

årgångsbyte hos trotjänare

Guigal är ett hus med traditioner och ambitioner. Även deras enklare blandningar känns stabila och tillförlitliga. Man riskerar väl inte sitt namn genom att sätta det på vad skräp som helst, kan tro... Därför är ett vin från Guigal sällan ett dåligt köp, och de hittar allt som oftast ned i Konjärens varukorg.

Vänbloggare har noterat årgångsbytet på Guigals arbetshäst i det lägre prissegmentet; Guigal Côtes du Rhone från det varma (brända?) 2003 till det svalare 2004, och däri sett en kvalitetshöjning. Värmesommaren 2003 slog ju väldigt olika i Europa, där Bordeaux till exempel hävdar stora - men atypiska - viner och andra (t ex Italien) hade det klart besvärligare att hantera värmen (om man inte har en förkärlek för brända toner i vin). I Champagne har Bollinger konstaterat att året inte liknade något annat och ger ut en särskild cuvée för att på något sätt fira att det faktiskt blev ett vin trots att vädrets makter var emot dem. Värmen gav generellt sötare, fylligare och kraftigare viner, men inte alltid med balans och struktur. Frågan ikväll var alltså om det det skulle märkas någon skillnad på det här basvinet.

Svaret är obetingat "ja". Jag klagar ibland över att mitt vinminne är kort, men det här vinet har varit ett stående inslag på Konjärens bord de senaste åren så här törs jag ändå hävda viss erfarenhet. Redan i doften noteras att det där sötaktiga inslaget som jag stört mig på är borta. Det är en lite "mörkare" doft, lätt återhållen, fruktig, örtig men som sagt inte söt och marmeladig. Munkänslan är lång, balanserad, inte påträngande, bra syra och med en del tanniner. Smaken fylld av röda bär, plommon och mera örter. Balans! Ett förbaskat gott vin och ett mycket bra köp. Det kommer att hävda sin plats väl i basutbudet under det kommande året...

albert ponnelle puligny montrachet 2005

Så var det dags för det andra smakprovet från vinmannens och direktörens firma. En Puligny-Montrachet kräver i mitt tycke rätt sorts mat för att komma till sin rätt, men till kvällens torskfilé (från Barents hav/ICA - miljöstatus okänd) med dragonsås kunde det vara dags. Albert Ponnelle Puligny-Montrachet innebär Bourgogne, närmare bestämt Côte de Beaune, och druvan är chardonnay som mött ekfat. Bra vit bourgogne är oftast gott, aldrig billigt och kanske sällan riktigt prisvärt, men med min begränsade vinkunskap så vet jag inte var jag skall hitta viner av samma djup och samtidigt finess.

Det känns en smula ungt att ta sig an en 2005:a redan nu, och jag luftar vinet i karaff en kort stund innan serveringen. Trots det känns det först lite knutet i doften. Det är egenligen inte förrän ett par timmar senare som jag tycker vinet fällt ut sin doftpalett ordentligt - en påminnelse om att inte bara röda viner vinner på luftning. Doften är ganska stor men inte överväldigande och innehåller honung, smör, fat, tropisk frukt, päron(?) och en del mineral. Smaken är balanserad med en välbehövlig syra som väger upp fattonerna och smöret och gör att vinet känns fräscht och inte kladdigt (till skillnad från enklare ekad chardonnay...).

Eftersmaken är lång, och det är väl här som ursprunget riktigt avslöjar sig. När man kan hålla kvar känslan på tungan långt efter att sista droppen i munnen är svald, och uppleva hur eftersmaken långsamt klingar av samtidigt som den projicerar ett döende norrsken av smaker på smaklökarna där nya, kryddiga toner momentant uppenbarar sig - då vet man att det är ett vin med kvalitet! Det här är riktigt gott, om än inte fullt så kraftfullt som jag kanske hade väntat mig. Nå, balans och elegans är i min smak många gånger att föredra framför kraft, och till maten fungerar det utmärkt. Slutsatsen blir att det här är sannolikt ett vin att lägga undan en tid, och som jag tror går en spännande tid till mötes.

Lite senare under kvällen gifter det sig dessutom mycket väl med en stadig näve micro-popcorn - en egenskap icke att förakta i bättre Bourgogne! Lätt hädiskt, men grymt gott...

barbaresco luigi voghera 2001

Efter att ha jourat två av helgens tre dygn och med en dyngförkyld hustru hemma lyckades jag nästla mig ur dagens beredskap för att säkert kunna komma hem i lugn och ro och inte behöva fundera på att bli kallad i tjänst igen. Kände att jag också förtjänat en belöning och plockade fram en Barbaresco 2001 från Luighi Voghera. Barolos lillebror har ju levt i skuggan av sin mer namnkunnige granne. Båda makas av nebbiolodruvan och visst finns det klara likheter. Generellt anses ju barbarescon lite lättare i stilen och mer snabbmognande, och den här 7-åringen bjuder redan på en del mognadstoner. Även färgen talar sitt tydliga språk med klara tegelnyanser.

Doft av körsbärskärnor, läder, en del kryddor och tobak. Munkänslan är torr, stram, tanninrik och smaken medelfyllig med inslag av plommon, vinbärsgelé (?), fat, torkad frukt. Gott nu, kan säkert sparas något år men varför vänta? Funkade hyfsat bra till lite kryddig pastagratäng med köttförs och cheddarost, om än man skulle hållit igen på chilin om en perfekt matchning var målet. På SB är det ny årgång som gäller sedan i höstas - har någon testat -02:an? Det skall väl - generellt sett - vara en klart sämre årgång?

the cure

Det blir inte så värst mycket vin i helgen. Jour både fredag och söndag dygn, och i kväll ett återupplevande av gamla ungdomsår med favoritsvartrockarna i the Cure. Känns inte så rock 'n roll att ta tjänstebilen till konserten för att hinna hem snabbt och få så mycket sömn som möjligt innan man ska till jobbet igen, men vad gör man?

UPDATE: Konserten var väldigt ojämn, men stundtals lysande. Trevlig inledning, lite glest och spretigt mittparti men kraft och längd i eftersmaken. Man kan för övrigt inte låta bli att le åt att Roberts inledningsrader var "I really don't know what I'm doing here...", för att i andra låten mala på i refrängen "I want this to be the end!". Det kändes som om man ville säga till karln att "gå hem då, din stackare - du måste inte vara här..." Nå, han repade sig och såg riktigt glad ut på slutet!

la tour de by revisited

Chateau La Tour de By 2004 har under hösten hyllats av diverse bloggare. God Bordeaux i stramare stil för ganska billig peng. Själv var jag rent begeistrad när jag först testade. Det var därför inte utan viss tillförsikt jag korkade upp en flaska till kvällens middag.

Doften fanns där, men möjligen lite större fruktinslag än jag minns senast: svarta vinbär, plommon, fat och så lite av den där stallbacken. Men smaken... Något har hänt eller så spelar mig minnet ett spratt. Det är visserligen fortfarande hyfsat gott eller åtminstone drickbart, men spretigt på ett sätt jag inte minns. Tanninerna är bråkiga på ett oskönt sätt, och då är jag inte den förste som backar om det vankas tannin-fight. Även hustrun reagerar: "Det känns glest, på något sätt." Läser i min tidigare not om järn och saltlakrits... borta. Jag hoppas på en klen flaska och ger det förnyat förtroende längre fram.

imperial stout

Det lokala bryggeriet Slottskällan för en kamp för det goda ölet och en bred ölkultur. Marknaden för Imperial Stout är sannolikt några tiopotenser mindre i Sverige än för ljus lager, men ganska mycket roligare att dricka. En kväll i ensamhet får ett glas av deras brygd göra mig sällskap framför TV:n, och det är en - för att vara öl - mycket kontemplativ dryck jag hittar i glaset. Något att drickas med långsamhet och eftertanke.

I doften finns en del julkryddor och sötma som drar åt melass. Smaken har inslag av fikon, mörkt rågbröd, choklad och kaffe. Skummet är extremt krämigt. Gott!