masi amarone della valpolicella 1990

För oss som är suckers på moget vin dyker det emellanåt upp enstaka fynd på Systembolaget. Om det här kan fyndstämplas med tanke på den ganska styva prislappen är förstås diskutabelt, men det är riktigt, riktigt gott och får en att förbanna det faktum att man inte köpte på sig t ex en låda amarone 1997 när de fanns tillgängliga...


Men vi tar det från början. Minnesgoda läsare av denna blogg har vid det här laget förstått att min tjänst inte tillåter alkoholintag vissa veckor. Var tredje vecka vitt är det som gäller för tillfället, men förhoppningsvis skall det glesa ut så småningom. Så när en sådan vecka avslutats är det anledning att fira, och ofta är det en stadig bit kött och ett (par) stadiga glas rött som står på önskelistan.



Ryggbiff inhandlades redan igår, och när hustrun ringde på eftermiddagen för att konsultera kring de kompletterande inköpen slog det mig att det fanns en flaska Masi Amarone della Valpolicella 1990 i källaren. Bra amarone har alltid varit en av hustruns favoriter, och jag var själv nyfiken på att se hur långlagring farit fram med ett så kraftigt vin. Till ryggbiffen serverades västerbottenpuré och en portvinskaramellsås. Ett inte särskilt överraskande val, men ack så gott!



Vinet hade bleknat och klarnat ganska rejält och hade en läckert tegelröd nyans. I doften fanns naturligtvis en del torkad frukt, tobak och korinter men också hyfsat med färska frukter (plommon, svart vinbärsvingummi). Hustrun hittar också en del charkinslag som jag missar. Smaken var lång, mogen, välbalanserad och inte särskilt alkoholeldig trots uppgivna 15,5%. Där trängdes mer av den torkade frukten tillsammans med ett stopp Borkum Riff Cherry Cavendish (sorry, got a bit carried away there...). Men en klick rönnbärsgelé vill jag definitivt hävda i eftersmaken! Mycket gott som helhet, i mitt tycke klart bättre än yngre amarone av samma producent och extremt välpassande till maten. Dock ganska styvt pris för dropparna, som sagt.

ibland är livet orättvist

Marcus Aujalay är på besök i stan, och presenterar avsmakningsmeny med tillhörande viner för ungefär halva priset gentemot Palais Coburg. Själv har jag beredskap i helgen, men hustrun med väninnor är där medan jag är hemma med farmor som backup (om jag mot förmodan skulle kallas till tjänstgöring under kvällen). Fick följande sms för en stund sedan:

Tre rätter avnjutna, måste säga att Palais Coburg kan krypa och gömma sig! Förutom vinet förstås!

Det är nog som konstaterats i olika sammanhang (inte minst i Gourmet/White Guide) att svensk gastronomi står just nu i en internationellt mycket hög klass. Det som hindrar Sverige från att få fler Michelinstjärnprydda krogar är inte matlagningen, utan snarare inramningen. Det är helt enkelt för få handväskpallar på svenska resauranger för att passa farbröderna (jo, jag tror nog att det är flest farbröder) med den röda boken. Kanske kan vinlistorna upplevas som lite för enkla och korta i en del fall.

Eftersom jag såg den här kvällen närma sig passade jag på att i torsdags - på väg från ett möte i Upplands Väsby till ett annat inne i Stockholm - äta lunch på Edsbacka Bistro.

Gott, men den stekta rödspättan med brynt smör och nötter hade gärna fått sällskap av en lagom fatlagrad chardonnay, varför inte från Bourgogne?

middag på palais coburg, wien

I fredags åt vi - hustrun och jag - alltså middag på Palais Coburg, Wien. För första gången på ett antal år hade vi egentid utan barn i en europeisk storstad så varför inte? Att vi - bland Wiens alla fina restauranger - hittade just Palais Coburg beror på den bok som våra värdar gav mig första dagen under besöket; en bok om just vin i Wien. Där ägnades ett uppslag åt restaurangen med stadens och landets utan tvivel mest omfattande vinkällare. Mer behövdes inte. Ett bord bokades och besöket kunde ta sin början.

Jag hann aldrig kontrollera i förväg om och i så fall hur många Guide M-stjärnor restaurangen hade, men efterkontrollen gav vid handen att de endast hade en. Inte i överkant, kan jag tycka. Kanske lite enkla ingredienser? Samtidigt var besöket på trestjärnan i Brügge för snart ett år sedan inte heller dränkt i tryffel och caviar.

Hur som helst; efter ett inledande glas champagne (Pol Roger) i deras vinbar tog vi oss upp via hissen till restaurangen en trappa upp. Misstag. Hovmästarinnan blev smått förfärad när hon såg oss komma ut själva utan ledsagning och bad om ursäkt för deras ohövlighet. Att hissdörren öppnades just när vi stod i en öm omfamning med min hand tydligt placerad på hustruns rumpa kan ha bidragit till den allmänna förlägenheten. Hur skulle jag kunna veta att det var de motstående dörrarna på hissen som skulle öppnas!? Vi ledsagades till vårt bord, och hustrun hängde vant handväskan på stolsryggen. Inom 30 sekunder kom de springande med den lilla handväskpallen... Efter denna snygga entré hade vi i alla fall utmärkt oss bland övriga gäster!

Väskan på sin lilla piedestal

Sommelieren föreslog Pol Roger från magnum till inledande champagne, alternativt Dom P -99. Eftersom åtminstone jag inte var helt imponerad av -99:an häromveckan testade vi i stället om vi skulle känna någon skillnad på det glas vi fått i vinbaren och det som kom från magnumbuteljen - och det var tydligt och klart märkbar skillnad till det bättre! Det som jag upplevt som lite väl syrligt men utan bredd hade plötsligt fått mer kropp, mer "kräm" och lite rundare, fylligare toner. Självklart kan årgångsblandningarna också skilja sig, och det är inte omöjligt att restaurangen själv efterlagrar sina champagneköp även av standardcuvéer, så någon fullständigt rättvis jämförelse är det anske inte. Vår sommelier gladdes åt vårt intresse och våra erfarenheter, och snart skulle det pratas vin...


Avsmakningsmenyer paras ju ofta ihop med ett vinpaket av ungefär hyfsad kvalitet. Nu ville vi ha något av mer än "hyfsat" denna kväll, och om man försökte hitta ett vin som skulle kunna passa till de flesta rätterna, vad skulle det då bli? Efter lite resonemang stannade vi vid ett glas vitt (ointressant californisk chardonnay/viognier/marsanne) till fiskrätten och till resten: Bourgogne! I det åttasidiga utdraget från deras vinlista fanns en intressant flaska från Comtes Georges de Vogüé, som dock var sommelierens sista butelj och som dessväre var rejält korkad. I stället; entré Clos Vougeot -61! Se posten nedan för detaljer - men vilket vin!


Middagen - som kortades med en rätt pga hustruns skaldjursallergi - bestod i övrigt av:

Munsbitar: citronmarinerad morot, bakat ostron m.m.

*

Ammis 1: Friterad potatis- och bacalaokrokett

*

Ammis 2: Kalvpölsa med liten kolhydratpuck (typ)

*

Gösfilé med kikärtor

*

Grodlår med violett risotto och vildbroccolicréme

*

Gåslever i borsjtj

*

Duva med ingefärspäron och mangoldrulle

*

Ammis 3: Torkade ananasskivor, romsky och romgelé på biskvibotten och kokosglass

*

Apelsinbrioche med chokladsås

*

Kaffe, citronsmörkaka

*

Diverse chokladbitar från stora godisvagnen

Detta nedtecknat från minnet dagen efter, filtrerat av språkförbistring och utan en hel del detaljer. Maten var god, servicen naturligtvis mycket god men ändå inte utan småmissar som kanske inte skulle väntats på denna nivå. Såsen till duvan skall komma samtidigt som duvan, inte en minut efteråt... Nå; bara att studera deras gigantiska vinlista och prata med deras sommelier (till vilken vi lämnade ett glas i flaskan för egenstudier senare) uppvägde mycket. Helt klart ett riktigt bra restaurangbesök!

Chateau de la Tour, Clos Vougeot Grand Cru -61, Dom Morin Pére et Fils

Klockan är sen och nyss hemkomna från Wien finns det ingen chans att blogga om allt i mat- och vinväg veckan och helgen inneburit. En liten teaser kan jag dock inte låta bli att släppa:





47 år gammal bourgogne kan uppenbarligen vara precis hur god som helst, och jag är glad för att den Comtes Georges de Vogüé -97 som först beställdes var korkad vilket gav mig chans att dyka djupare i vinlistan. Och vilken vinlista... Palais Coburg, Wien, gör skäl för omdömet Österrikes djupaste vinlista, med viner daterande tillbaka till tidigt 1700-tal. På hemsidan hittar man bara ett blygsamt urval, men det ger ändå en aning om vad som döljer sig i deras valv.

Och hur det smakade? Tack, himmelskt! För mig som inte är någon stor bourgognedrickare var detta en ögonöppnare utan like. Det fanns fortfarande en hel del frukt kvar, och den vänlige sommelieren hällde fösiktigt på knappa decilitermängder för att den flyktiga frukten inte skulle hinna fly med för mycket luft. Samtidigt var naturligtvis mognadstonerna anslående. Och balansen. Och elegansen. Absolut inte ett kraftigt, fylligt vin, men ändå så tydligt och uppfyllande. Det som slog mig som doftreferens var faktiskt - vilket kändes mycket märkligt - mogen barolo! Först ett samtal med vinmannen styrkte att nebbiolo och pinot noir i mycket mogen ålder anses kunna dra mot varandra - för mig en ny kunskap. Hustrun hittade blomsteraffär!? Läser senare att viol är en vanlig doftreferens.

Vinet ändrade karaktär under kvällen; kanske med luften och kanske beroende på rätterna som serverades till. Ibland fanns där kryddor, ibland lite läder. Frukten klingade långsamt av men vinet "dog" aldrig. En åldrande skönhet som jag är mycket glad att jag fått njuta av. Även hustrun njöt i fulla drag och uppskattade vinets för oss speciella och ovana men mycket angenäma egenskaper. En kalaskväll - mer rapporter kommer!

Albert Ponelle Pouilly-Fuissé Vielles Vignes 2005

Antagligen alldeles för ungt, men eftersom det var en gåva från vinmannen som han insisterade på att vi provade snarast korkades denna flaska upp i kväll. Den fick ingen lätt uppgift. Först mötte den en lagom krämig potatis- och purjolökssoppa, och senare - efter ett par timmar i karaff - lite blandade skaldjur. Kanske ingen match made in heaven för en bättre vit bourgogne, men samtidigt är jag av meningen att ett bra vin skall tåla en del, och att så länge vinet är gott och maten är god så kan det sällan misslyckas helt.

Pouilly-Fuissé är ganska okänt territorium för mig, och Albert Ponelle Pouilly-Fuissé Vielles Vignes 2005 en fullständig obekanting. Jag hittar ingen notering tidigare på bloggen, men vet att jag druckit vin från området förr. Tyvärr alltför sällan för att ge något stöd åt minnet, vilket bl a kan förklaras av att det inte finns något vin därifrån i SB:s ordinarie sortiment.

Pouilly-Fuissé är alltså bourgogne och vi pratar chardonnay som fått möta ekfat. Åtminstone är det vad doft och smak skvallrar om. Samtidigt är det inte så "fett" som jag minns annan vit bourgogne från t ex Meursault. Slankare och lite friskare. Meursault meets chablis, typ.

I doften, som inledningsvis är lite sluten, hittar jag förutom fattonerna även honung, tropisk frukt, lite citrus och efterhand en del grönt äpple. Smaken, som är mycket lång och balanserad, bjuder på lite smörslungad honung, mera frukt och äpple och syror som faktiskt blir vassare under kvällen. Det här vinet kan utan tvekan läggas undan ett par år för att växa ihop sig en del. När det provades tidigt på kvällen var jag lite tveksam till prisvärdet, men mot slutet känns det som om den något slumrande jätten börjat ruska liv i sig... Gott är det under alla omständigheter redan nu, och det hade definitivt förtjänat en elegantare fiskrätt som sällskap.

pol roger, winston churchill -98, billecart-salmon -96 och dom perignon -99

Se där en trevlig rad champagner som Systembolaget på Svava dukat upp till provning när det vankades "lyxchampagne". Provningen hölls i butikens lunchrum, vilket fungerade väl i sig, men saknade all inramning som kunnat vara stämningshöjande. Provningen fick något kliniskt över sig. Bra om man är ute efter att isolera dofter och smaker; sämre om du vill få en upplevelse. Det senare skulle jag tro var målet för de flesta som löst biljett till denna tillställning, och för merparten av de som köper provningar över huvudtaget. Vinprovningar är som bekant en del av upplevelseindustrin numera, och hittas alltid som tillval på svenska kurs- och konferensgårdar någonstans mellan lerduveskyttet och femkampen.

Nå; provningsledaren Olivia och medhjälpare guidade oss raskt och översiktligt genom champagnes växtförhållanden och tillverkningsmetoder och hällde sedan upp blint. Eller, nåja, trekvartsblint. När korken for ur dompan med en smäll och välte ett (tomt) glas framför mig kunde hon inte längre hålla kvar den skylande handduken över flaskan. Tre okända skumpor alltså konstaterade jag, och i det sista glaset en Dom P; sannolikt -99 eftersom det är den som finns på SB idag.

Det blev hursomhest en intressant och givande provning.

I glas 1 fanns ett vin med mycket pigga bubblor, ljust gult till färgen och en frisk doft av citrus och mineral; efterhand kompletterad med en del äpple. Smaken innehöll mer äpplen och citrus men var ganska kort. En okej champagne men inget särskilt. Visade sig vara Pol Roger standardcuvée. Var ett tag sedan jag provade den; känns som om den har varit bättre.

I glas 2 var bubblorna färre och mindre livliga och färgen klart ljusgul. Doften hade helt andra inslag; plommon, nötter, bröd och kanske en champinjon. I den långa smaken kom äpplena in; röda och mogna. Gott! Kom ut som Pol Roger Cuvée Sir Winston Churchill 1998 - ny bekantskap med mersmak!

I glas 3 - extremt pigga bubblor! Klart mörkast i provningen; lite rödgult guldig till färgen. Stor doft av mogna äpplen och honung; också nästan lite oxiderade toner eller åt fino sherry hållet!? Mer honung och bivax (?) i smaken, som är mycket lång. Efterhand kommer också en efterbitterhet med grapeinslag. Mycket gott och lite krävande - min favorit under kvällen! En äldre champagne? Mer Pinot Noir? Vad är hemligheten? Visade sig som Billecart Salmon Cuvée Nicolas Francois 1996 - också en ny bekantskap som defintivt bör införskaffas!

Glas 4 blev alltså fyllt med Dom Perignon, som i mitt tycke var blekast till färgen av de fyra vinerna. Doften var också ganska annorlunda; frisk, lite blommig, en del tropisk frukt (persika?)utan att bli söt. Tyckte inte att inslagen av toast och nötter var så tydliga som SB:s egna noteringar hävdar. Smaken är extremt fyllig med mycket kompakt mousse; provningens överlägset stabilaste på det området. Som att äta glass, tyckte Olivia, och det var inte helt galet. Ny årgång för mig och minns -95:an som (ännu) bättre.

Som alltid är det roligt och lärorikt att prova vin på ett ordnat sätt. Systembolaget kan dock jobba lite med helhetsupplevelsen...

avlösning på beredskapsfronten

Som konstaterats några gånger redan så är det få saker som gör en så vinsugen som en veckas påtvingad avhållsamhet pga beredskap. Därför är måndagarna efter en beredskapsvecka numera festdagar hos Konjären.

Efter tips från kollegor besöktes en mindre, nyöppnad chark-/ost-/delikatessbutik i Näsbypark, Täby, inte långt från arbetsplatsen. Den sympatiske affärsinnehavaren bjöd på smakprov och tankar om utbudet som man ville fokusera på svenskt och bästa kvalitet. Inte minst det hängmörade köttet såg lovande ut, och en ganska stadig bit entrecote följde med hem. Eftersom det var nära stängningsdags och det var en ändbit som han därmed blev av med prutade han självmant ganska friskt på priset, vilket ju uppskattas. I bilen placerades köttbyltet på passagerasätet med stolsvärmen på för att därigenom hinna uppnå lämplig tillagningstemperatur innan hemkomsten...

Kött med fettet på rätta stället!

Hustrun väntade med uppvärmd ugn och en karafferad Chateau Batailley 2001, och ganska snart stod en liten festmiddag med klyftpotatis, färdig bea av bättre sort och så dessa vidunderliga köttstycken, smältande möra och smakrika. Bra kött behöver inte konstlas till.

Just texturen var det mest spektakulära. Fyraåringen som annars kan vara lite kinkig med köttbitar som måste idisslas konstaterade nytert: "Jag liksom bara tuggade och så for köttet schwosch ner i magen!". Vi tror att det betyder att det var försvinnande mört.

Vinet har provats ett par gånger tidigare, och dess prisvärdhet debatterats bland medbloggare. Eftersom inköpet sedan länge preskriberats (jösses, det var ju redan 2007!) så bekymras jag inte av det utan njuter av vinet i stället. Doften visar den här gången en balanserad blandning av frukt (plommon, svarta vinbär), korinter och cederträ. Kanske också ett litet drag av fatvanilj och möbelpolish (en ny doftreferens jag lärde mig vid vertikalprovningen häromveckan!). Smaken är inte onödigt stram men ändå med ryggrad, medellång, och domineras av tanninkuvad frukt med lite ceder. Ett mycket drickbart vin som fungerar utmärkt till mat nu och som jag tänker följa sisådär en tolv flaskor framöver... En tanke som dock inte undslipper mig är att jag vill prova detta mot en bättre budget-Bordeaux som Ch La Tour de By. Jag tror mig ana en bättre längd och balans i Batailley, men är inte säker.

Lite glass med en Smith Woodhouse 10yo Tawny Port avrundar det hel på ett förtjänstfullt sätt!

pichonvertikalen

Så var det dags. Det tar en stund att planera en povning med nio deltagare och tolv viner, men när allt väl är på plats är det väldigt skoj. Bara en sådan sak som att Vinmannen kan ordna fram 108 st ISO-provningsglas utan större svårighet gör det hela mycket enklare.

Förberedelserna pågår som bäst

Till skaran av de vanliga misstänkta (IT-mannen, Direktören, Vinmannen, Pokermannen, Redaktören och Raketingenjören) hade även två medbloggare anslutit sig; G och M från Drucket. Efter överläggningar enades om att servera vinerna öppet i tre flighter med början hos de äldsta. Först alltså årgångarna -70, -75, -79 och -83 följt av -84, -85, -86, -88 och avslutningsvis -89, -92, -96, -04.

Endast ett vin bedömdes som korkdefekt; tyvärr den potentiellt stora -86:an. Övriga viner befanns vara i god kondition. Jag nöjer mig här med ganska kortfattade noteringar och hänvisar till Drucket för mer fullödiga kommentarer. Poängskala använder jag mycket sällan, men prövade den här gången att bedöma femgradigt med halvpoäng. Ta det inte för absoluta sanningar.

Strama flaskor i givakt

1970 - Doft: Djup, mörk, torr frukt efterhand buljong och drag av rök och flinta. Smak: Torr, lång, torkad frukt. 4p

1975 - D: Diskretare men något mer frukt än -70. S: Mer sv vinbärsgelé men kortare. Även här någon rökstrimma. 3p

1979 - D: Helt annorlunda jmfrt med -70/-75. Plommon, lagerblad. S: Mer frukt; plommon, lång, balanserad. Överraskande god. 4p

1983 - D: Liknande -79 men mer cassis. S: Även här mer cassis - högre CS-del? Örter/mynta. 3,5p

1984 - D: Diskret. S: Tveksam, blyg frukt. 1,5p

1985 - D: Äntligen! Blyerts, ceder. S: Fattoner, ngt vanilj? Mer blyerts. 4,5p

1986 - D: Ylle och papp. Korkdefekt. Bedöms ej.

1988 - D: Fräsch frukt. S: Balanserad. 3p

1989 - D: Mkt trevlig. S: Söt frukt, lättillgänglig. 3,5p

1992 - D: Mkt blyg. S: Gles. 1,5p

1996 - D: Hemma igen! Ceder, lite stall, blyerts, kaffe och ett örtdrag. S: Som doften lovade - bättre under kvällen. 4,5p

2004 - Hade luftats i karaff ca 2 timmar före provningen. D: Urtydlig smörkola/toffee och söt frukt. S: Söt, lite syltig frukt och en fatantydan. Tanninerna på plats. Kan bara bli bättre... 3p

När samtliga årgångar provats serverades rosmarin- och vitlöksspäckad lammstek med en lagom gräddig potatisgratäng. Rustikt och extremt vinvänligt. Restposterna i flaskorna fördelades och vinerna provades igen tillsammans med mat. Flera viner mådde bättre av detta, men 70-talisterna började tröttna (vinerna, inte provarna!).

Vad lär man sig av en sådan här provning? Ja, till att börja med att det finns lika många sätt att beskriva smaker som det inns provare, men att man ändå är ganska överens om vad som är ett bra vin. Även om Pokermannen och Vinmannen drog en lans för framför allt 1970 (som också var ett riktigt bra vin) så föll de flestas röster på 1985 och 1996. Bubblare var bl a 1979, 1983 och i någon mån 1989 (där vinmannen och IT-mannen hade sin egen beef när vinmannen beskyllde den för att vara amerikansk i stilen; lättgillad och sötfruktig. IT-mannen gick i gång på alla sin californiska zinfandelcylindrar...). Att 1984 och 1992 var kvällens förlorare tillsammans med korkskadade 1986 framgick också tidigt och tydligt.

De viner som för mig framstod som bäst balanserade var de sena åttiotalsvinerna. Tjugo år verkar vara en bra ålder för en Pichon-Lalande.

Mina absoluta favoriter (-85 resp -96) var de viner som visade lite atypiska drag och stack ut framför allt doftmässigt. Draget av blyerts och cederträ som jag gärna ser i min Bordeaux saknades hos flera - en konsekevens av druvblandningen som normalt har en för Pauillac hög merlotandel? Efter denna provning kan jag konstatera att Pichon-Lalande - trots att många viner var mycket goda - inte hör till mina favoritslott i Bordeaux.

Provarnas belöning!

Så småningom kom mandelkaka, facon Andres Larsson (recept Livets Goda #26) och Chateau Caillou Créme de Tête 1947 på bordet. Den överlägset äldsta sauternes jag druckit och ett vin att fascineras och beundra, med gyllene hjortronfärg och tydliga drag av saffran i såväl doft som smak. En sextioårig ungdom, som enligt etiketten helst skulle isas rejält innan intag... Needless to say var vi av en annan uppfattning.

Innan portvin och ostar behövdes en munsköljare och Jacquart Brut Mosaïque 1996 på magnum gjorde jobbet med bravur. Mycket frisk i smaken och tydliga syror, med lång tid framför sig.

Avslutningsvis ostar (Saint Agur, Roquefort, Stilton, Gårdstaleggio m.m.), fikonmarmelad och en Graham's 1983, som dock visade sig för ung. Den borde naturligtvis ha luftats en god stund innan, men då jag var osäker på om sällskapet skulle orka hela distansen ut hade jag väntat. Nå, den var god och mycket drickbar, men saknade det integrerade djup som 10-15 år till förhoppningsvis kan ge.

När allt detta passerat valde de som orkade att hänge sig åt konjak, cigarrer och kaffe. Kvällen slutade för vinmannen och undertecknad runt 02.30, när de sista gästerna som inte skulle övernatta begett sig och den första diskmaskinen (av många) startats.

Dagen efter: En solkig duk, en trasig kork från 1947 och ett till hälften ifyllt provningsprotokoll...

En fantastiskt trevlig och lärorik kväll i gamla och nya vänners umgänge, där mycket annat än vin avhandlades. Det är inte utan att jag känner vissa sympatier med den franske vinsamlaren Francois Audoze, och överväger nu att byta yrkesinriktning till måltidsarrangör på heltid... :-)

I morgon kallar plikterna på Konjären och några nyårsfestligheter blir det inte. Årets sista vin blev en halvflaska champagne med hustrun i kväll när allt var diskat. Vinmannens firma har fått in en champagne i beställningssortimentet som jag tycker mer än väl motsvarar priset. Lite fylligare toner av nötter och karamelliserade äpplen. Jag hoppas att de gör den tillgänglig i halvflaska i segmentet under 150:- - där finns det onekligen en del att göra på champagnefronten, och vardagslyxen av en halvflaska champagne emellanåt vill jag unna såväl mig själv som mina medmänniskor...

Ett Gott Nytt År till medbloggare och andra därute - var försiktiga med nyårsraketer m.m. så ses vi under 2008!

pust...

Efter tolv årgångar Pichon-Lalande, följt av sauternes från -47, en magnum champagne, vintage port och kaffe, cigarr och konjak är det inte utan att man känner sig lite mör. I morgon kommer noteringar och kommentarer - om jag hinner igenom diskberget. Kanske hinner våra nya bekantskaper från Drucket före?

annandagsmiddag med farmor m.m.

När sonens farmor anmäler att hon och Malungsväninnan vill bjuda på annandagsmiddag med hemskjuten tjäder så ställer vi ju upp. Menyn var alltigenom klassisk; soppa på tjäderbuljong med gröna ärtor, lite creme fraiche och stekt baconstrimla, valnötsbröd och lokalproducerad getost; stekt tjäder med kantarell, kokta grönsaker, hasselbackspotatis, gelé och gräddsås; hjortronparfait med varm hjortronsås.

Min utmaning var att hitta viner till ovanstående. Efter lite funderande landade jag på:

• Caveau des Byards Vin Jaune 1996, Côtes du Jura
• Sarget de Gruaud Larose 2001
• Grythyttan Cloudberry Golden 2005

Vin Jaune är en i alla avseenden ny bekantskap. Flaskan inhandlades som experiment i Bryssel i våras; på SB finns åtminstone ett alternativ. Vinet som görs på sherryliknande manér med jäsningen under ett jästsvamptäcke liknar inget annat franskt vin jag provat. Färgen är verkligen gul; "urinfärgad som hos en normalhydrerad person" konstaterade hustrun. Doften avslöjar släktskapet med sherryn. Utan att vara expert skulle jag placera den rätt nära finon, med toner av nötter, äpple och jäst. Faktiskt finns vissa likheter med äldre champagne i doften! Smaken är ... speciell. Torr, men ändå inte knastertorr. Känslan av sherry finns kvar. Mycket syra och lång men lite svårfångad smak som ändå motsvarar doftspektrat. Spännande! Bästa matchningen var mot getosten.

Sarget de Gruaud Larose är alltså andravinet till Chateau Gruaud Larose, St Julien. Vinet valt huvudsakligen för att det faktiskt är ganska ont om mogen Bordeaux hemma, och ett andravin bör vara lite mer snabbmognande och lättillgängligt än slottets Grand Vin. Dessutom ville jag bjuda gästerna - som förutom farmor och väninna omfattade båda bröderna och en svägerska - på en hyfsad Bordeaux eftersom jag har en tendens att tjata om dem ibland... Vinet var tätt och ganska blårött till färgen - inte mer än en antydan till mognad där. Doften bjöd på en hel del svartvinbärsfrukt och mörka bär, men inte mycket till stall, blyerts eller cederträ. Smaken innehöll en del vad jag skulle identifiera som lite stjälkiga inslag. Jag som är oskolad frifräsare skall naturligtvis akta mig för att använda ord jag inte förstår, men om jag förklarar det som känskan man får när man tuggar på en björkgren för att rensa tänderna efter tre dagar i skogen utan tandborste? Det kan naturligtvis vara tanniner, men då var de inte särskilt polerade. De tanniner som man vill ha i ett vin fanns dock också och gav vinet välbehövlig ryggrad. Allt som allt ett något ungt vin fortfarande, och jag kommer nog att ge den återstående flaskan ett par år till.

Hur Grythyttans Cloudberry Golden hittat in i min källare minns jag faktiskt inte. Vinet doftar hjortron och smakar hjortron. Vad man skulle servera det till förutom just hjortronparfait har jag svårt att komma på. Det funkade, men mer intressant än gott. Närproducerat, visserligen, men det kommer att dröja innan det epitetet kan bli en stark köprekommendation.

Nu laddas det inför nya tag på lördag då vår Pichonvertikal går av stapeln. Idag fraktades vinerna ned från Gävle och står nu och acklimatiserar sig... Besöket i Gävle inehöll även en titt i vinmannens och direktörens joint venture Gefle Vinkällare.

Med tanke på det centrala läget och lokalerna så ger jag dem mycket goda förutsättningar att lyckas. Vinmannen förberedde som bäst en choklad- och vinprovning med bl a Graham's 1980, och en äldre sauternes...

gammal port

På juldagen var det dags att korka upp ett auktionsfynd. Vinmannen ropade in sex flaskor Berry Brothers and Rudd vintage port 1966, av vilka jag abonnerade på en. Gammal port har sällan gjort mig besviken; så inte heller den här gången. Även om det faktum att vinet härtappats under egen etikett och därmed sannolikt inte hörde till årgångens främsta, så är ju port tack vare höga socker och alkoholhalter extremt lagrungsdugligt. 1966 är också ett mycket starkt portvinsår som enligt Mr Broadbent hamnade i skuggan av det fantastiska 1963. Enligt honom har de bästa vinerna av detta år t o m bättre utsikter än -63:orna, som börjat tappa.

Enligt en artikel i senaste Decanter rekommenderades luftning i karaf upp mot fyra timmar även för riktigt mogen vintage port. Jag följde inte rådet fullt ut, men ett par timmar fick det, varav den första halvtimmen utan lock på karaffen och de senare med. Det var en mycket klar skillnad på vinet före och efter luftning, vilket också temperaturen bidrog till. I samband med dekanteringen upplevde jag det som lite spritigt, snipigt och med klen frukt. När ostar och tillbehör dukats fram ett par timar senare hade det blommat ut i plommon, lakrits och andra underbara doft och smaknoter. Jag har varit lite lat med dissikerandet under julen och tillåtit mig att helt enkelt njuta av gott vin och sällskap, vilket detta vin verkligen inbjöd till. Sammantaget en mycket stabil vintage port som inte nådde pallplats på gamla port-listan (där Ferreira 1955 fortfarande tronar ohotad...) men som hävdade sig väl. Samtidigt känns det tryggt att jag framåt 70-årsdagen kommer att ha ganska gott om mogen port av mycket god kvalitet om jag kan låta dem ligga så länge...

anka och ung bourgogne

Kvällen före julafton var det lite frysstädning till middag. I vår frys kan ibland ankbröst dyka upp, och varför inte? Efter lite kliande i huvudet och rådfrågning av kokböcker efter någon variant att göra (sist var det med sås på granatäpplen bl a , men eftersom bros och svägerska som fick det då var gäster även denna gång krävdes ett alternativ). Det blev till slut körsbärs-eau-de-vie-flamberade bröst med potatisflarn och en körsbärssås på flamberingsspriten, portvin, körsbärssaft, kalvfond, färskpressad apelsin, nejlikor, råsocker och färska körsbär. Ganska gott, om jag får säga det själv!



Till detta naturligtvis en bourgogne. Då mitt lager av bourgogne på intet sätt kan mäta sig med det av bordeaux så infann sig viss korkskruvsångest. Var detta tillfället att sätta skruven i 1999 Jean-Claude Boisset Clos de la Roche Grand Cru? ... Njaej. Kanske inte, ändå. Det fick bli en något enklare och yngre men av bland annat Finare Vinare hyllad variant i Antonin Guyons Gevrey-Chambertin 2005. I ett försök att kompensera dess ringa ålder får det rejäl luftning i karaff någon timme innan maten.

Min erfarenhet av bättre bourgogne är - som jag konstaterat tidigare - begränsad, men det här var gott! Det hade en del körsbärstoner och kryddor som gifte sig mycket väl med maten, men framför allt kändes det väl sammansatt och "tätt" utan att bli fylligt. De glesa partier som en del enklare bourgogner dras med var bortblåsta och här var det kvalitet från första doften till sista eftersmaken. Att para anka med Bourgogne ger väl inga stjärnor på Ferran Adrias himmel, men varför hemfalla åt experimental molecular cooking just nu?

Till efterrätt ett annan stensäkert kort; färdigköpt créme catalan från ICA Kvantums delikatessdisk med Smith Woodhouse 10 yo Tawny port. Julen handlar också om att vara lite lat... Löjligt gott!

bytet landat!

I eftermiddags hämtades vinmannens och min del av bytet från dryckesauktionen. En vacker syn, eller hur...

En del stannar här, en del dricks nog upp inom ganska kort, och en del landar säkert i ett fack i Gefle Vinkällare...

kollegans hemgjorda glögg

Fick en flaska hemgjord glögg av en kollega, och smakade på den i kväll. Mycket intressant, annorlunda och god. Rejält söt utan att bli kladdig, och med mycket tydlig smak av kardemumma påminde den mer om en flytande kanelbulle än traditionell glögg. Men gott. Inget att svepa i stora mängder men absolut en liten kopp att värma sig med vid tillfälle.

Ingredienserna är okända, men torde i sak vara just sprit, socker och - kardemumma! Antagligen inte så mycket mer.

En annan variant jag fick vid en jullunch i veckan var äppelglögg; glöggkryddad äppelmust, typ. Förvånansvärt bra som alkoholfritt alternativ. Saftglögg är trots allt ganska menlöst...

Gefle Vinkällare

Direktören och vinmannen fortsätter oförtrutet sitt arbete i vinets tecken. Inspirerade av Grappe (?) öppnar de nu i hemstaden en vinkällare i enligt uppgift fantastiskt trevliga källarlokaler. Vinprovningar, inköpsråd och inte minst lagringsfack tillhandahålls. Den som har provat vin tillsammans med herrarna i fråga kan tveklöst skriva under på att det är både kompetent och underhållande.

Deras importfirma börjar också få snurr på grejerna, och på Systemet kan man bl a hitta godsaker som den här, den här eller varför inte en flaska detta? Albert Ponelle skall tydligen ha en viss status i branschen, men jag är för dålig på producenter i Bourgogne.

Själv sitter man med sitt 8-19-jobb och får en Cragganmore 10yo som tröst; den whisky som tidigt tog plats i min whiskykartas origo. Välbalanserad utan att bli tråkig. Såväl rök som sötma som maltighet finns där i lika höga staplar och ingen tillåts dominera. En referenswhisky mot vilken andra kan jämföras.

post-beredskapsvinet

Efter en vecka i beredskap så får man sin belöning. Till en plastförpackad caesarsallad från Shell (ja, jag vet - bråka inte med mig!) plockade jag upp en Kloster Eberbach Riesling Spätlese 2005 ur källaren. Inköpt någon gång under 2006 och med något års extra flaskmognad. Det är ju inte bara toppviner som utvecklas med tiden...

Doften var i mitt tycke full av tropisk frukt, ananas, litchie och honung. Smaken följde dofterna, med tillägget att ananasfrukten snarare var ananaspastill (ni minns de där hårda karamellerna som kunde köpas taxfree i blåvita, runda plåtaskar?). Eftersmaken var förhållandevis lång, och bjöd på ett lite pepprigt eller eldigt slut. Syrorna var nedtonade jämfört med dess ungdom, men kom på slutet. Gott, och fyllde sin plats väl till maten...

Efteråt vittjades en burk med julgotter, och årets Christmas cognac från Grönstedts avprovades. En nästan spritig, acetonaktig doft förtar det första intrycket, men nyanserna (gräddkola, vanilj, mandel)framträder efterhand. Smaken är torr (för att vara Grönstedts - "den där konjakslikören" som pokermannen lätt förklenande brukar kalla den...), balanserad, med tydliga fattoner, eldighet, rancio, nötter och choklad. Ingen jättehöjdare, men den kommer att göra sitt jobb till helgens sötare onyttigheter. Till ischoklad på Valhona block funkade den i alla fall utmärkt.

årgångar

För den som undrat vilka år pichon-lalande vi skall prova så är listan:

1970, 1975, 1979, 1983, 1984, 1985, 1986, 1988, 1989, 1992 med tillägg av 1996 och antagligen 2004. Det hade suttit fint med 2000 eller 2001 också, men vi är ju inte dem som gapar över mycket...

vinauktion

Som av en slump lyckades jag pricka in ett fm-möte i centrala Stockholm och en lucka till nästa möte på em i förort. Ett utrymme som möjliggjorde ett besök på dagens vinauktion tillsammans med ständigt närvarande vinmannen (han har inte missat en vinauktion sedan det började...). Några fynd blev det; bl a denna magnum Bollinger 1970 och ett par flaskor Ch Rieussec 1970.

Jag tvekade tyvärr på några Cos d'Estournel men vinmannen kanske har dealat till sig en av dem från köparen. Han har kontakter, den killen. Avslutningsvis kanske dagens största klipp som vinmannen fixade åt mig efter att jag lämnat stället: "det blev så billigt så jag utgick från att du ville ha den!". Helt rätt, och på så vis hamnade alltså en Fonseca's 1970 i korgen. Noteras bör att denna ensamma flaska gick för under hälften av vad som betalades per flaska av den som köpte posten efter; sex flaskor av samma märke, samma årgång... Omvänd mängdrabbat?

Någon som hittar ett mönster i mina inköp? Den här gången kanske det var enklare än whiskyfrågan nedan, åtminstone för bror och hustru...

Och den som beställde Glenmorangie i New York var naturligtvis Connor MacLeod of the clan of MacLeod, också känd som Highlander.

intresserad av en pichon-vertikal...?

Lördagen den 29 december kommer delar av Konjärerna att testa Pichon-Lalande i ett antal årgångar från 1970 till 2004. Totalt elva-tolv årgångar finns samlade och kan eventuellt kompletteras med någon ytterligare.

Vårt dilemma är att vi kanske är för få för detta äventyr. Vi bedömer att åtta är ett lagom antal och i dagsläget är vi fem säkra och ett par möjliga. Åtminstone en plats kan vi således bjuda in externt, och efter samråd med vinmannen gör vi det här. Vår plan är att prova vinerna under eftermiddagen för att - kanske efter en stärkande promenad - lugna oss med en enklare middag. Lite champagne och något enklare tilltugg, kanske en rejäl bit kött följt av ostar och portvin och så en flaska sauternes att avrunda med. "Vi måste ha sauternes efter en sådan dag!" säger vinmannen. Prismässigt kommer provningen att gå på mellan 1200:- - 1500:- och den kommer att äga rum i Uppsala.

Vad säger mina medbloggare där ute - dags att ses IRL!?

caol ila 18 yo

Emellanåt slinker en bättre maltwhisky ned. Det var ju faktiskt maltwhiskyn som i början av nittiotalet fick mig intresserad av drycker. Första egna flaskan malt och som öppnade ögonen till en helt ny värld var Glenmorangie 10 yo, inköpt för studiemedlen under tiden i Lund. Att det blev just den berodde på att hjälten i en (på den tiden) favoritfilm från åttiotalet lät så extremt cool när han beställde en sådan i en bar i New York. Vem var hjälten och vad hette filmen? Jag gör som Lisa och utnämner veckans Whiskynörd till den som knäcker svaret.

I kväll blir det en av de mindre kända Islaysorterna. Caol Ila 18yo är i mitt tycke många strån vassare än deras tioåriga variant. Här har bitarna hittat på plats. Doften är full av jod, salt och hav och med en rökighet som dock inte tar över. Under detta massiva täcke finns fortfarande en svag ton av gräddkola och kanske nötter. Med lite vatten lägger sig den närmast påträngande, stickande doften av hav och blommar ut i mer nyanserade toner. Smaken är balanserad men i outspätt skick fortfarande ett riktigt påträngande angrepp på gommen. Rökigheten tar inte lika stor plats som i syd-Islaywhiskyn, utan hålls hela tiden i schack av sältan. Med vatten mildras naturligtvis attacken och en mer sammansatt bild växer fram, där även maltigheten tillåts spelrum.

Sammantaget en förbannat bra whisky, med balans som främsta signum. Det var länge sedan jag provade whisky - borde göras oftare...

nedmontering

I kväll packades vinrumsaggregatet ned och lades omsorgsfullt i en låda med allehanda vaddering och förstärkning runt om. Återstår att se om Posten eller UPS ger bästa service och pris för dylika försändelser. Det känns lite sorgset, men å andra sidan är det som konstaterats inga problem att hålla en dräglig temperatur i förrådet så här års och jag är inte orolig för vinerna. Bra att det skedde nu och inte i sommar när det kan bli ganska varmt därute.

För övrigt har jag ännu inte provat någon glögg som övertygat i år. Kan ha att göra med att det mest blivit lättglögg hittills och en flaska Blossa starkvin från förra året.... Den senaste glögg som jag faktiskt minns som riktigt god var Blossa 03; den med pomerans.

petit chablis domaine sainte claire 2006

Det här är ett vin som då och då hittar ned i varukorgen. Bra baschablis, som gjort för en onsdagsmiddag då hustru och son redan haft pannkaksfrossa när jag kommer hem, och jag hittar en burk hummerstuvning i frysen att tina upp till lite pasta...

Trots att jag drack det för bara ett par månader sedan så blir jag ändå lite förvånad av doften. Det där inslaget av tropisk frukt känns inte väntat. Jag dubbelkollar med min tidigare post - jodå; jag gjorde precis samma notering i september. SB hittar mango i doften - jag är inte så petimetrig. Naturligtvis finns där citrus och mineral också, men de gröna äpplena är inte lika omedelbara associationer denna gång. Smaken är - som jag konstaterade redan i september - "bredare" eller fylligare än väntat. Nästan en antydan till smörighet(!). Även vid en middag på Prinsen i oktober saknar jag lite krispighet i vinet. Och jag gör samma undran som sist - har det här vinet mött ett fat?

skamlös promotion

Jag har haft lite bekymmer med vinrummet. Aggregatet har de sista veckorna/månaderna gått längre och längre stunder och verkar ha haft svårare att hålla kylan. När det i princip gick dygnet runt trots att omgivningen höll jämna 19-20 grader började jag bli orolig och skrev till den danske leverantören Vintagekeeping, en avdelning eller företag inom TSVinnovation. Det är två och ett halvt år sedan jag beställde och fick aggregatet levererat, och garantierna har gått ut. Då blir man glad för ett sådant här svar:

Hej Anders,

Det er meget sansynligt, at den har lækket kølemiddel. Kan du sende den ned til os? Så vil jeg tilbyde at reparere den - uden beregning - selvom garantien er udløbet.

Hvad siger du til det?

Med vin-lig hilsen
Jan Sørensen, Managing Director

Tack för det! Så nu skall jag bara boka in en frakt till Danmark med lämplig fraktfirma. Genom att skruva ned elementet i det vidbyggda förrådet så hålls ändå temperaturen på jämna 13 grader därute så här års, så vinerna klarar sig utmärkt under tiden... Funderar du på ett eget vinrum kan jag så här långt varmt rekommendera min danska hovleverantör!

måndag är det nya söndag

Det har blivit en tradition på kort tid; när jag avslutar en beredskapsvecka krävs det ett schysst vin till maten. Den här gången grävde jag fram en Chateau Poujeaux 2002 ur vinrummet. Inköpt förra hösten för 249:-, och med en druvblandning av 50%CS, 40%ME, 5% CF och 5% PV. Ett år på ekfat, varav hälften nya. Som kuriosa informeras också om att slottet en gång var uthus åt Chateau Latour... Chateau Pojeaux är en av få Cru Bourgeois som letar sig in på Decanter´s Fine Wine Price Watch, och det omnämns i olika sammanhang som stabilt presterande.

Nå; färgen är mörkröd med en dragning åt blekning i kanten. Doften är skönt klassisk Bordeuax men inte lika kraftfull som La Tour de By. Hustrun hittar drag av gammal nattblöja vilket inte låter så tilltalande. Själv vill jag påstå att det finns en del mörka bär, vanilj, ceder och läder i doften. Vid glasbyte tonas också blöjan ned...

Smaken är ganska slank, med sammetssträva tanniner, relativt lång och utvecklande i munnen, en del mörka bär men ingen påträngande fruktighet, balanserad. Gott, till och med mycket gott, och väl passande till en köttbit med tillbehör för att fira återvunnen frihet. Kanske inte helt övertygande för priset, dock, men flaskan är ju sedan länge betald och glömd...!

På Cellartracker får vinet godkänt med betyg på 88 och noteras att den gör sig bra med mat. Håller med.

nytt mjödförsök

Sista dagen på beredskapsveckan och något måste göras. Ett nytt försök till mjödbryggning får utgöra distraktion. Sist fick resultatet hällas ut, men skam den som ger sig. På whiskymannens initierade inrådan görs försöket med billig fulhonung från Coop. Tvärt emot hans inrådan används också fuljäst från ett vinsatspaket från samma leverantör. Här ses honung och vatten koka medan bortskumning av proteiner (enligt whiskymannen) pågår.


Påminner mig om att det är dags för fyramånadersprov ur mjödet som lagras i ekfatet inne vinrummet. Sist hade det klara drag av ekplanka, och nu har det legat dubbelt så länge...

fast i beredskapsträsket...

Ännu en vecka utan en droppe vin. Det kan klart konstateras att den blygsamma ersättning per timme som stiftas i avtalen om beredksap inte tar hänsyn till våndan hos en vindrickare som bara får klappa på flaskorna. Under tiden hänvisar jag till glada kollegor; en Johan P hör till de trevligare nya bekantskaperna.

PS En annan trevlig syssla när man bara får drömma är att gå igenom hela kommande vinauktions rödvinssortiment... Katalogen hittar du här.

drucket på madeira

Så har jag fått en liten stund då jag kan sammanfatta semesterveckan erfarenheter i dryckesväg. Inga revolutionerande upptäckter, men gammal madeira är ju väldigt trevligt till exempel.

Vi åt på olika restauranger de flesta kvällarna, men vinutbudet var nästan uteslutande inhemskt (portugisiskt), och av ganska begränsad ambition. Det fanns dock undantag. Första kvällen fick vi ett vitt vin från Dão som hade klara dragningar åt rieslinghållet, men inte lika skarpa syror. Drag av skiffer och tropisk frukt. Trevligt.

En kväll på balkongen provade vi en lätt mumifierad Periquita Classico 1994 med toner av lingondricka och svartvinbärsgelé. Jag är antagligen störd men jag gillar det.

Som redan nämnts i posten nedan var en lite häftigare upplevelse afternoon tea på anrika Reid's hotel. Byggt i slutet av 1800-talet som hotell och varit engelskt överklasstillhåll sedan dess. Ett stort antal celebriteter, kungligheter, presidenter m.m. har semestrat där, inklusive Churchill som vilade upp efter en stroke (?) på 1950-talet. Bokning en dag i förväg, och 27 euro för kalaset. Då hade de den goda smaken att inte ta något extra för sonen och ändå bjuda på en extra scone till honom. Husets champagne, för 15 euro, smakade mycket gott i den storslagna omgivningen...

Afternoon tea at Reid's... Oh, rather, dear!

En annan skön aktivitet var rundvandringen på Adegas the Sao Francisco eller (Madeira Wine Company). Där samsas fyra av de största madeirahusen under gemensamt tak (och ägande) och erbjuder rundvandring med provsmakning och möjlighet till provsmakning av äldre årgångar ned till 1908...

Sercial (t), Verdelho (ht), Bual (hs), Malmsey (s)

Vid provsmakningen av yngre (5-åriga) viner framstod Bual som det bästa alternativet, med en mer balanserad sötma. Så i vintage room efter den ordinarie provsmakningen blev det två äldre Bual (eller Boal) som jag doppade näsan i.

Blandy´s Bual 1968 (4,55 euro/gl)

Leacock's Boal 1934 (16,30 euro/gl)

Det var en njutningsfylld stund att sitta med dessa båda högst vitala reliker framför sig, och dofta, smaka, dofta, smaka... Båda årgångarna valdes med stöd av Michael Broadbent's Wine Vintages och skulle enligt honom vara av mycket god kvalitet.

Blandy´s 1968 tillvänster, Leacock´s 1934 till höger

Blandy's doftade bränt socker, karamell och paranötter, och hade en smak som upplevdes något torrare med en del fikon, mer karamell och kanske något spretigare. Leacock's hade inte bara en mörkare färg utan också "mörkare" doft där associationen gick till muscovadosocker och fikon. i smaken kom paranötter, mer torkad frukt (russin) och överlag upplevdes den som något sötare, fylligare, rundare än det yngre vinet. Nu var inte åldersskillnaden fullt så stor som den framstod, i och med att Leacock´s ladespå flaska redan 1986 (52 år) medan Blandy's buteljerades 2004 (36 år), men den märktes definitivt. Och hur ofta får man chansen att botanisera bland ett 40-tal viner på glas i åldrarna 30-100 år, där det dyraste glaset (Cossart Gordon Bual 1908) visserligen kostade 49,15 euro men där en klar majoritet höll sig under 10 euro strecket. Imponerande, lärorikt, gott!

Tillbaka!

När jag har lite mer tid och ork skall jag ge en del reflektioner kring veckan, som innehöll en del intressanta mat- och vinupplevelser. Leacock's 1934 Bual var kanske den största, men huset champagne till afternoon tea på Reid's Palace Hotels veranda (med utsikt över Atlanten och vajande palmer strax nedanför) var antagligen den mest helgjutna.

madeira!

Tidigt i morgon bitti bär det av - en veckas välförtjänt semester på en ö mest känt för sitt starkvin. Smakrapport utlovas i nästa vecka, om jag inte får bloggabstinens på plats. Ha en skön novembervecka...

middag trots allt!

En bortbytt beredskap på söndagseftermiddagen (kollegan var faktiskt skyldig mig ett pass...) gjode att en middag ändå kunde planeras. Lördagens skörd av jordärtskockor ur den egna trädgården pockade på uppmärksamhet.

Den jordärtskocksoppa jag gjort ett par gånger tidigare visade sig även nu från sin bästa sida. I mitten ett torn av "jordärtskocksragu"; fint tärnade råa skockor med lite schalottenlök, salladslök, plommontomat, äpple och timjan som fräst ihop snabbt. Däruppå en lättrimmad bit hälleflundra (jo, det var ju ändå söndagsmiddag!) som halstrats snabbt på skinnsidan och därefter bakats färdigt i 100 graders ugn till 48 grader kärntemp. Mycket gott blev det hela; inte minst fisken kändes perfekt. Halstra i panna ger ju en viss risk att översteka känslig fisk och få den torr och tråkig - digital stektermometer är en välsignad uppfinning!

Barnen fick en något barnvänligare (och billigare) variant - korslagda fiskpinnar hör väl till nya, franska köket?

Till detta en Puligny Montrachet 2001 från Albert Bichot. Ett vin som kändes litet slutet vid provsniffningen men vann efter en liten stund i karaff och glas. Jag känner mig mindre van vid luftning av vita viner trots att det hävdas att de ju har minst lika mycket att vinna som röda. Doften när den öppnade sig hade en hel del vanilj och nästan kåda i den tropiska frukten (mango?). Smaken balanserad, inte för ekad, men något endimensionell. Minns Tiglats chardonnay från samma år som strået vassare. Och tidigare provning av samma vin för ett år sedan tror jag också jag upplevde som bättre.

Före maten provades också Bruno Paillards 1996 Brut Assemblage; en champagne som degorgerades så sent som maj 2006 och som visade sig något gyllengul och med pärlband av mycket små bubblor i glaset. Doften var klart markerad av gröna äpplen och citrus, vilket även fortsatte i smaken. Överlag var den mycket frisk och syrlig (bra aptitretare); antagligen en följd av årgången. Importören Tryffelsvinet meddelar att den kommer tillbaka den 1 december, men att den går att beställa redan nu. Upplagan är begränsad, och höga recensioner av bl a Per Bill utlovas som extra köpknuff. Det är inte så många champagner kvar att köpa från ett av de bästa åren på länge, och med den här längden på syrorna så torde det vara lagringsdugligt så det räcker. Jag kommer nog att beställa ett par flaskor för att ta fram om en tio år sådär...

Cellartracker

Jag har aldrig bemödat mig om att pröva Cellartracker tidigare. Jag har tyckte det verka svårmanövrerat och alltför krångligt att lägga in alla fakta. Tills jag faktiskt prövade. Förvånansvärt snabbt gick det att föra över från mitt gamla excelark till programmet, tack vare att de flesta vinerna faktiskt redan var inlagda sedan tidigare. Det är den här sortens terapi man ägnar sig åt då beredskapshållningen fortfarande håller mig från korkrskruven - till skillnad från vissa partisekreterare i ett visst regeringsparti...

Graillot Crozes-Hermitage 2005 och påfyllning i vinrummet

Vissa viner blir hajpade. Alain Graillot Crozes-Hermitage här är ett av dem. När jag kom över några -04:or så var det för att jag för en gångs skull hade prickat in en ledig dag och kunde vara först på plats. Hade desstuom strax innan prövat -01 (eller kanske -00?) på vinmannens fest och var ganska såld på vinet. Fortfarande det enda exemplaret jag prövat.

Både Frankofilen och Finare Vinare beskriver smått kaotiska scener vid öppningstid - nu igen! Bordeauxsläppet var ju bara två veckor sedan? Själv hade jag gett upp hoppet; ingen chans att komma i från jobbet i vettig tid.

Då, vid 15-tiden på em ringer pokermannen. "Tjena, är på SB där de just får in fyra lådor Graillot -05. Jag tänkte köpa en låda - vill du vara med och dela?" På så vis landades fyra flaskor av det röda guldet, efter att även whiskymannen signalerat intresse att vara med och dela. Hyvens!

Någon provsmakning blir det dock inte tal om på ett tag. Beredskapsvecka igen sätter stopp för sådant. Då får man ägna sig åt att stuva om och arrangera lite i vinrummet så att tilldelningen av Bordeaux 2004 får plats på ett bra sätt. En ganska skön syn, eller hur? Eventuella läsare av denna blogg tror jag inte störs av något som skulle kunna uppfattas som skrytsamt, eftersom de antagligen handlat mer själva i alla fall!

Nicolas Potel

Till kvällens middag av en långsamt hopputtrad Coq au Vin på kyckling prövades ett vin som bloggarna Drucket, Frankofilen och Finare&Vinare testade simultant för några veckor sedan. En bourgogne från Morey-Saint-Denise av producenten Nicolas Potel fick det bli, årgång 2005. Jag har ingen utpräglad bourgognenäsa och hemfaller oftast åt pinot noir-baserade viner endast för att jag inser att en Pauillac skulle bli för tuff för sammanhanget.

Tyvärr (?) läste jag inte på innan urkorkandet, och omständigheterna ledde till att ingen luftning hann genomföras. Trots detta upptäcktes inga av de unkna aromer som flera andra provare noterade för sex veckor sedan. Slump, utveckling, tidens tand, oskicklig provare - vem vet? Doften var i mitt tycke ganska ren och hallonfruktig med en del kryddor (t o m den där köttfonden skymtar förbi!) och i smaken stram, mera hallon och körsbär, lite kärv och med tilltagande strävhet under kvällen (eller när maten var slut - flera medbloggare har noterat vinet som matkrävande). Det är definitivt ett vin med både frukt och ryggrad, och det fungerade utmärkt till kycklinggrytan. Med tanke på hur det sista glaset beter sig nu, fem timmar efter öppnandet, har jag svårt att lita på SB:s omdöme att det inte vinner på lagring. Gott till mat, men inget fynd och ingen entydlig köprekommendation, blir slutomdömet.

Tillägg: När jag nu avslutar de sista dropparna i vinet kan jag konstatera att det är i det närmaste odrickbart i sin kärvhet. För ungt, javisst, men på något vis känns det mer vant att vinerna går mot ökad drickbarhet och nedtonad kärvhet under en kväll. Hur gick det här till?

Pokermannen tog hem potten

I morgon skall jag hämta min tilldelning från Bordeauxsläppet. Jag är nöjd, och har investerat mer än jag kanske borde... Nå, det reder sig! Värre är dock pokermannen, som med sin strategi av listigt utplacerade medhjälpare på flera olika bolag lyckades få in ett gäng tidiga beställningar. Bara premier cru. Och utfallet? Jo, tack; vad sägs om

Lafite - 8st
Latour - 6st
Margaux - 7st
Mouton - 16st
Haut-Brion - 18st
Haut-Brion blanc - 6 st

Inte illa, men killen har vanan inne. Han stod själv för ett par procent av Sveriges totala konsumtion av A E Dor No 6 för en tid sedan... Nu laddar han inför Bourgognesläppet och hoppas få med sig lite DRC hem!

en bra riesling är en bra riesling

Då och då kan man hitta udda flaskor till nedsatt pris på SB. Påfallande ofta tycks det mig vara tysk riesling med långa, krångliga namn och priser över 100:-strecket. Ytterligare en guldgruva som vi kanske är få att uppskatta?

Till lördagens enkla fiskrätt ryckte jag ett sådant uddafynd ur hyllan. Weingut Pfeffingen är en mindre, familjedrivet vingård om 11 ha i Pfalz. Man skördar sent men producerar torra viner som detta exemplar - vars fulla namn altså är Ungsteiner Weilberg Riesling Spätlese Trocken Grosses Gewächs 2003. Grosses Gewächs är en kvalitetsbeteckning som ännu inte skyddats av lagstiftning och alltså i dagsläget endast är godsets egna värdering.

Korken har vinstensfällningar vilket det var ett tag sedan jag stötte på. Vinet är blekgult och doftar av torkade aprikos, citrus och skiffer. Smaken är frisk, syrarik och lång, med en lätt dieseldimma som sveper över gommen inledningsvis för att sköljas bort av citron- och limetoner. Mycket delikat; både aptitretande och god följeslagare till maten.

Efter lite sökning hittar jag provningsnoteringar hos BK Wine som avslöjar att vinet släpptes i SB feb 2005 och då kostade 200:-. Jag har missat att notera nä jag själv köpte det, men tror att det kan ha varit sommar/höst 2005. Då var det prissänkt till 155:-. För det priset skulle jag vilja hävda lätt fyndstämpel, och hade det funnnits fler i förrådet hade jag inte tvekat att låta dem ligga längre...

hajpen har nått konjären

Så har jag äntligen lyckats hinna köpa in ett par flaskor Chateau La Tour de By 2004, som lovordats av flera andra vinbloggar. Läs Druckets poetiska beskrivning av vinet som ett praktexempel på hur kul det kan vara att förklara ett vin i fler än tre ord. "Massmord på bondgård" är nu för evigt en del av min vinvokabulär...

Och visst är det gott! Ett vin helt i min stil, som både lovar mycket redan i doften och håller vartenda ord i smaken. Det är inte ofta mungiporna åker upp redan när korken dras ur flaskan, men det var vad som skedde när den där stalldoften omedelbart slog emot mig. Doften är stor och utvecklas under kvällen utan att tappa kraft. Förutom stall finns det järn (blod/mineral?) och en liten del torkad frukt där. Annars är frukten - som Frankofilen redan påpekat - helt kuvad i detta för prislappen storartade vin. Även i smaken är det nämligen andra element som dominerar; saltlakrits, mera järn och en del fat. Även om jag kan längta efter den där blyertsudden och kanske ett lite större djup och längd så är det skönhetsfläckar i protokollet och kommer sig av att vinet automatiskt jämförs med minst dubbelt så dyra flaskor.

Behagligt att slippa fruktdrivna smakbomber och få lite skön, lagom stram old school claret! En stil som antagligen alltför få uppskattar, men som ju gör sig utmärkt till mat eller en ostbit. Till sonens och min latmans-ungkarls-fredagslyx med entrecote och klyftpotatis var det oerhört stabilt. Nå, jag är i gott sällskap av andra vinnördar på nätet när jag konstaterar att det här var ett av mina mer prisvärda inköp på länge. Att Allt om Vins stora test av Systembolagets hela sortiment ger detta vin beteckningen Prisvärt medan nyligen testade halvbesvikelsen och betydligt fruktigare Chateau Moulin de Cassy får Fynd är för mig en gåta.

"We few, we happy few, we band of brothers..." Henry V, Act 4, Scene 3

pol pop och bamse

Ibland får man fira. Och ibland får en ganska opersonlig blogg bli lite mer intim. När hustrun sedan helgen är cortisonfri för första gången på nästan två år, och dessutom i dag fått ta bort den picline (ventil för droppinförsel) hon haft i armen sedan april, då finns det anledning för familjen att festa till det på en onsdag.

En halvflaska Pol Roger, popcorn och Bamse i Trollskogen blev belöningen till familjen (mjölk till fyraåringen). Champagnen var mycket trevlig, och klasskillnaden mellan den och den iofs helt anständiga Jacob's Creek Chardonnay/Pinot Noir som provats tidigare tydlig. Äpplen, men också champinjoner tyckte jag mig finna i doften. Äpplen återkom i smaken, tillsammans med en del citrus. Nötter och choklad, hävdar SB. Okej för nötterna, men den där chokladen hittar jag sällan.

primörsläpp, tveksam bordeaux men fantastisk LBV

Så; idag skulle det ske! Primörvinerna (som strängt taget inte är primörer utan viner som köpts in som primörer av SB och som nu levereras ut i butik, långt efter att de tillgängliggjorts för övriga världen - läs Frankofilens indignerade krönika över denna den sista Sovjetstaten) släpptes idag kl 10.00 på de tre vinkällarbutikerna och för beställning på landets övriga bolag. Genom diverse trix lyckades jag avsluta morognens möte kl 09.30 och befann mig på Täby C kl 09.40 med listan i handen. Två före i kön - tusan! Genom lite förhandlingar med den trevliga butiksansvarige som kom ut och hälsade på oss innan öppning fick vi dem att öppna två kassor. Innebar att min beställning processades som nummer två i raden. Vad det betyder i långa loppet får framtiden utvisa.

Väl hemma fick jag fira den avslutade beredskapsveckan med ett glas vin. Den enda halvflaskan som stod till buds var en okänd Bordeaux, Chateau Moulin de Cassy. Må du förbli okänd. Frukt, med hårda, kartiga syror och lite ointegrerat fat på slutet. Och alldeles för hög merlothalt. Skulle inte förvåna om Mr Rolland varit där också. Nix, inte min likör.

Bättre var då att efter maten få njuta ett glas Churchill's LBV 2000. I går sade nämligen hustrun plötsligt: "Det vore gott med et glas portvin!", och vem är jag att neka henne om än jag inte själv fick njuta då? Nå, idag gick det bättre och det här var ett riktigt fynd. Inköpt någon gång i våras för att sparas till julen och den enda LBV som fanns i vinrummet (den enda drickfärdiga vintage porten var min Taylor's 1970 som sparas till ett annat tillfälle...). Mycket gott, med torkade frukter, nötter och choklad i såväl doft som smak. Förvånansvärt vintagelikt, vilket kanske förklaras av det starka året och att Churchill's buteljererar sin LBV ofiltrerad. Tyvärr har man hunnit byta årgång annars hade jag glatt proklamerat detta till julens mest prisvärda portvin redan nu!

hårt liv för en stackars konjär...

På måndag släpps Bordeaux 2004 - som alla med ett vinintresse strax över genomsnittet redan noterat. Jag närde länge ett hopp om att kunna ta del av detta historiska tillfälle genom att hänga på låset och slänga in en lista med blandade önskemål. Icke så. Jag hade lyckats byta bort jouren, men inte flyttat ledningsgruppen. Så visade det sig idag att om jag flyttar den till eftermiddagen kan inte produktionschefen vara med pga älgjakt! Hur gick det här till!? Var inte poängen med att vara chef att man skulle kunna få bestämma ett och annat?

Och som läget är för tillfället behöver han vara med - alltså ingen flytt (han hade redan senarelagt sin avresa för att kunna vara med på förmiddagen, som den vanliga tiden är). Och jag kommer att missa chansen att beställa mina -04:or.

Och, ja - jag har beredskap igen hela veckan och får inte ens ett glas vin förrän måndag. Om det märks att jag är kinkig.

uteäta på Prinsen

Avtackning av förra chefen skedde på restaurang Prinsen i Stockholm. Vi satt i vinkällaren vilket kändes onödigt passande... Prinsen har ffått goda omdömen i White Guide, och jag trodde att stället skulle passa mina kollegor med husmanskost i finkrogstappning. Så långt alla rätt.

Vi inledde med att dela en flaska husets champagne; Pierre Peters Blanc de Blanc som fick fart på munslemhinnorna med pigga syror. Till förrättens lödiga kräftsoppa och tartuffi fritti fick jag in ett glas chablis Saint Claire från JM Brocard. Enligt systembolagets hemsida finns det både en Vielles Vignes och en Petit Chablis med detta namn, och jag kommer inte att påstå att jag vet vilken det var. Utifrån priset per glas hoppas jag att det var det dyrare... Vinet var inte fullt så krispigt som jag förväntat mig - kanske serverat ett par grader för varmt? Gott, men inte anmärkningsvärt.

Varmrätten blev en långsambakad oxbringa "Rossini". Mycket gott med det trådiga köttet mot de mjuka, smältande tillbehören (potatispuré och halstrad anklever). Till detta en spännande italienre; Biondi Santis Sassoallorro 2003. Biondi Santi är ju annars kanske mest känt för Brunello di Montalcino - vin som sedan vår förlovningsresa alltid har en särskild plats i hjärtat... Det här vinet var en trevlig bekantaskap som passade utmärkt till mat. Strävheten fanns på plats, mycket fat liksom en del frukt. Hade jag gissat (vilket jag iofs kanske också gjorde) så hade jag trott på en blandning av inhemska och internationella druvor. Jag har inte hittat proportionerna, men enligt en källa så skall i alla fall sammamnsättningen vara Cab Sauv, Merlot och Sangiovese. Flaskan finns att beställa för 179:- vilket jag nog tycker att den är värd.

Kvällen fortsatte på samma trevliga sätt och tog slut alldeles för fort...

chateau belgrave -95 vs chateau belgrave -04

Om man som jag tycker att det är intressant att följ vinets utvecklingsfaser, och dessutom uppskattar ett moget vin, så blir man ju då och då tvungen att göra en del jämförande studier på årgångar. Så till söndagmiddagens älgstek med skysås (tack A-S i Malung!) korkades två Chateau Belgrave upp; den ena av årgång 1995 och den andra från 2004. 95:an har provats en gång tidigare, i februari i år, med godkänt resultat (inga överbetyg dock, och knappt prisvärt). 04:an är en ny bekantskap. Nio år i skillnad. 1995 ett bra år, 2004 ett okej till bra år. Hur stor skulle skillnaden vara i glaset?

Mycket stor, skulle det tyvärr visa sig. 2004:an luftades i karaff ett par timmar, medan 1995:an fick en halvtimme. Farhågorna kom dock redan vid dekanteringen av det äldre vinet, och när det fanns i glaset var det inget tvivel. Defekt. "Som om någon byggt en hundkoja av våta yllefiltar" löd IT-mannens omdöme. Synd, för genom det muggiga locket som lagts på vinet kunde ändå anas något som säkert skulle ha fallit mig i smaken. Nu var det inte odrickbart, men långt från njutbart.

Dessvärre imponerade inte 2004:an på mig riktigt heller. Jag kontrollerade inte druvsammansättningen förrän efteråt, och blev inte förvånad när jag fann hela 40% merlot. Mina seriösare bloggkompanjoner frankofilen och finare&vinare har en del positivt att säga om vinet, men jag tvekar. F&V berättar att slottet numera konsulteras av Michel Rolland, mannen med microoxygenisationsprocesserna, ni vet. Skall ge viner med mycket frukt, tillgängliga tidigt. Men nej tack, inte för mig.

Jag håller inte heller med om att doften var särskilt stor; min första tanke var att det var ett ganska blygt vin. Det är visserligen gott med plommon och svarta vinbär, och visst finns där några uppstramande tanniner om man letar. Men det är inte det här jag letar efter i en bra Bordeaux. Då uppskattade jag Batailley mer, och skillnaden i pris (ca 50:-) känns i sammanhanget inte så avgörande.

En poäng i eländet var att SB med visst motstånd ändå returnerade den defekta flaskan, och i utbyte ligger nu två Domaine Santa Duc Gigondas 2005 och bidar sin tid i källaren... Slutet gott!

Vallcorba Reserva 1996

Efter den senaste tidens diskussioner på diverse bloggar om prisvärdet av klassisk Pauillac som Chateau Batailley 2001 för nästan 300 pix så kände jag mig tvungen att göra ett referensprov. För att det skulle ha någon relevans blev det en ren Cabernet från Spanien i tvåhundrakronorsklassen; Raimats Vallcorba Reserva från 1996. Det prövades första gången i går i ett inte alltför väl valt matsammanhang men också senare samma kväll utan mat. Resten prövas i kväll; mer luftat men erfarenheten har visat att ett dygn i karaff med lock på i kylen inte dödar de flesta viner.

Färgen visar direkt att det är ett vin med några år på nacken. Jämfört med Batailley så uppvisas här en kant som ljusnat och drar åt det tegelröda utan att riktigt vara där. Doften är lite bränd, lite eldig, och med mycket torkad frukt. Drag av tawny port eller Portello... Smaken bjuder på mer torkad frukt, med ett ensamt moget björnbär i mitten och ganska mjuka tanniner. Lite eldig men välbalanserad. Eftersmaken är lång, värmande och välbehaglig, med en liten kryddighet som extra sting på slutet.

Det är inget snack om att det här är ett gott vin, och ett vin helt i min smak. Uppskattar man lite mognadstoner är det inget dumt köp alls. Säkert klarar det ytterligare ett par års lagring, men jag tror inte att det kommer att nå några nya höjder. Det känns lite för glest och mjukt för att ha någon större utvecklingspotential, men jag är långt från någon expert på området (ännu...).

Jämförelsen med Batailley blir inte enkel. Det är fem år mellan vinerna och det märks. Samtidigt saknade jag något här som jag inte heller tror fanns i Vallcorban från början: det där draget av cigarrlåda och nyvässad blyertspenna som det brukar skrivas om ibland. Jag saknade det. När jag letar metaforer slår det mig att Batailley var djupare i doft och smak medan Vallcorban var bredare. Såväl i näs- som munhåla betedde sig vinerna annorlunda. Djup och bredd låter väl som mumbo-jumbo, så om någon förstår vad jag menar och har andra ord att uttrycka det blir jag tacksam.

Alltså: ett gott vin som jag tycker var prisvärt (om det nu är så viktigt) men som inte var direkt utbytbart mot en Batailley. Olika vin för olika tillfällen, kanske? Ska se om jag får chans att göra en provning av två årgångar Chateau Belgrave i helgen - det känns som om jag behöver jobba på vinets olika mognadsfaser för att kunna göra rättvisare jämförelser.