andra smultron

Några dagar i Dalarna bjöd på halvdassigt väder, och inte så mycket på kulinariafronten. En trevlig kväll hos gamla bekanta fick mig dock att återskapa bekantskapen med det tidiga nittiotalets finvin alla kategorier, Faustino I Gran Reserva. Det här var årgång 1996, och det visade upp kraft, mjukhet, självklart en del vanilj och lite torkade frukter. Det hade högre syra än jag skulle gissat, och var allmänt ett riktigt trevligt och lättdrukcet vin som passade utmärkt till småplock med skinkor, en provencalsk paj m.m.

En eftermiddag frossade vi på de speciella smultron som växer i trakten. Vis av tidigare erfarenheter och i linje med Lisas tips nedan njöt vi dem så okonstlat som möjligt med bara en gnutta socker och lite mjölk. Smultronen är ovanligt stora, mognar utan att bli helröda och har sagts vara en hybrid mellan jordgubbar och smultron (är inte jordgunbben en sorts smultron egentligen; därav namnet strawberry för båda, t ex?) eller en egen art kallad lantsmultron. Vad vet jag... I det sällskap jag befann mig torda jag vara den med hästlängder minst kunniga på området, så jag avstod från spekulationer och njöt i stället!

serveringstemperatur

Amerikanska viner kontra europeiska är ett stående trätoämne mellan mig och IT-mannen. I går hade de med sig en halvtom (full?) flaska amerikanskt vin av blandade druvor (carignan, petite sirah m fl, m fl...) som de konstaterat smakade räv, för att citera. Jag tog en sniff och konstaterade att det stämde. Vinet var inte defekt, bara kladdigt, påträngande, obalanserat, sötaktigt utan att vara riktigt syltigt. Inte gott, eller inte i min smak i alla fall.

I kväll till pastan stod jag inför att ge det kvarlämnade vinet en andra chans eller att korka upp något nytt. Jag beslöt att ge det en halvtimme i kylskåpet, och si, plötsligt var det både drick- och nästan njutbart! När jag kollade upp vinet på Systembolagets hemsida rekommenderas serveringstemperaturen 16 grader; ganska långt från de 24-25 som det kanske höll när det provades dagen innan... Det förtjänar att påpekas att "rumstemperatur" om röda viner definitivt inte gäller varma sommardagar. Sällan har det blivit så tydligt för mig.

daiquiri och marulk

Eftersom smultron växer som ogräs under vårt äppelträd gjorde vi ett inte helt lyckat försök till frozen smultron daiquiri som födrink när IT-mannen med familj gästade oss i kväll. Kanske för lite socker, kanske för lite is, kanske för lite smak i smultronen... Lite lam, kändes den allt, men snygg. Kul att få plocka fram den gamla iskrossen igen, det var ett tag sedan.

Maten blev grillad fisk som omväxling - marulkskotletter med en tomatconcassé och en cous-coussallad med bl a getost och ugnsbakade körsbärstomater (mina nya favoriter). Gott, men inte exceptionellt. Till det en österrikisk chardonnay, Tiglat 2001, som överraskade positivt. Ny bekantskap för mig. Såväl vinmannen som pokermannen har dock berömt den, så det var kanske inte helt oväntat att den skulle smaka bra. Bourgognelik, med fattoner utan att bli överdrivet smörig.

Efterrätten enklast tänkbara; solvarma jordgubbar med lite strösocker och gammaldags vaniljglass och till det resterna av midsommarhelgens dessertvin; en annan österrikare. Delikat. Vår veranda är verkligen perfekt under långa sommarkvällar då solen silas genom äppelträdets lövverk och aldrig blir för varm - en skön kväll!

nyskakat

Inför kvällens matlagning råkade hustrun kläcka ur sig att hon behövde en aperitif (vilket visserligen betydde att hon hade ett behov att dämpa hungern med ett kex innan maten skulle stå på bordet). Jag tog henne dock mer bokstavligt på orden och plockade fram shakern för första gången på mycket länge och skakade ihop en skapelse på vit rom, granatäppeljuice, lime och en skvätt apricot brandy. Proportionerna kan ha varit 3+6+0,5+1, eller något liknande. Klart godkänd sommarfördrink blev det i alla fall! Pröva själv...

det är mycket ägg nu...

Min favoritmatnörd Lisa är i London och frossar i ankägg, och finfrämmandet på bloggen (se kommentarer nedan) i form av Tasteline's Alice Brax skriver om dyra ägg från Cajsa Warg. Själv kom jag hem från Hälsingland sent i kväll, med ett dussin lantägg plockade direkt från redet. Sonen och farmor tog en promenad till bondgården intill vår stuga; fick hälsa på höns och andra djur och kom hem med en korg ägg av de mest skiftande färg, form och storlek. Betalt, nja, men femton kronor kunde hon väl ta emot. Farmor hade visst haft vett att i alla fall ge henne tjugo.

Hade svårt avgöra hur äggen bäst skulle ges bildmässig rättvisa. I den blå skålen blir kontrasterna tydligast, men i den gula skålen och utan blixt förmedlas känslan bättre. Välj själv.

I morgon blir det nog både pannkakor och sockerkaka...! Kanske ett 45-minutersägg om lust och ambition infinner sig...

äntligen är mjödet lagt på fat!

För en tid sedan diskuterade whiskymannen och jag möjligheterna att fatlagra eget mjöd. Han har hunnit prova en del mjödrecept och går inte bort sig i själva tillverkningen längre. För de som till äventyrs inte har testat själva ännu är det inget man självklart lyckas med. Fast nu för tiden kan det göras komplicerat att koka ägg...

Hur som helst; jag har själv tänkt tanken att brygga mjöd, men det har hittills stannat därvid. Whiskymannen har tänkt tanken att fata sitt mjöd, men saknat möjlighet. Så, i en joint venture fick jag hem en dunk om tio liter färskt mjöd från senaste satsen. Beställde sedan hem ett litet fat från Thorslundskagge och i kväll var det dags för tappning från dunk till fat.

Självklart kunde jag inte låta bli ett litet smakprov, som referens...

Färgen är i detta skede mycket blekt, ljust, genomskinligt gul. Inga gröna toner eller sådant. Fick en spontan association till ung sauvignon blanc, men har egentligen inga belägg för det.

Doften är diskret och har toner av ljungblommor, honungspastill och möjligen någon örtkrydda som jag efter kontrollsniffande bland burkarna på kryddyllan närmast vill likna vid salvia.

Smaken är lätt, halvtorr (?) eller i alla fall långt från söt, med mer honungspastill och en lång, balanserad och mycket angenäm eftersmak.

Nu står fatet på lagring inne i vinkällaren, för säkerhets skull placerad på en tidningsförsedd bricka för att undvika ev fuktfläckar på portvinslådan under i händelse av läckage. Att tidningssidan som hamnade upp gör reklam för Mauro Primitivo är en ren tillfällighet...

I provröret finns ett prov på det helt oekade mjödet. Whiskymannen - som är en seriös kille i detta avseende - skickade med rör för att kunna ta fatprov en gång i månaden för att kunna följa fatpåverkan på drycken och lära sig lämplig lagringstid. Sex månader är det tänkt att försöket skall fortgå, så laom till midvinter bör vi kunna ha färdigt mjöd om gudarnas välvilja skänks oss!

ett i-landsproblem

Häromveckan hade jag ju kollegor på besök, och korkade upp en magnumbutelj champagne som inledning på en trevlig kväll. Då upptäckte jag att min champagnehink är för liten för större buteljer. Ett klassiskt i-landsproblem som jag får anledning att åtgärda framöver, i och med att källaren berikats med inte mindre än fyra 1,5-litersbuteljer av den otroligt prisvärda Palmer & Co 1996. Jag har ju sedan tidigare köpt (och druckit) några normalstora flaskor av denna champagne (det ligger nog minst en flaska, kanske två), och förbluffats över dess smakrikedom och komplexitet relativt sitt i sammanhanget blygsamma pris. Vanliga flaskor är sedan länge slut hos leverantören, men ett parti magnumflaskor finns alltså inne i beställningssortimentet. Literprset har gått upp något men det är ingen tvekan om att vinet fortfarande får fyndstämpel.

Att just 1996 hyllas av en i stort sett enig kritikerkår som troligen den bästa champagnårgången på 1990-talet (i konkurrens med 1990) kommer kanske inte som en överraskning för eventuella läsare av denna blogg. Årgången är också omskriven för sin stora lagringspotential, och hur skall en champagne lagras om inte på magnum? Räknar med att dessa raringar skall förse mig med nyårsskumpa några år framöver...!

"Har ni legitimation, tack?"

Det var länge sedan man fick höra den frasen på ett Systembolag, åtminstone riktat till mig. Dagen före midsommar inhandlades lite allmänna förnödenheter till helgen. Som redan konstaterats innehöll det något som inte kan anses vara särskilt märkligt ur svensk midsommarsynpunkt; dvs några burkar öl, ett paket om tio småflaskor snaps (svenska nubbar), en box rött (ja, jag har redan gjort avbön för boxvinet nedan, så jag upprepar mig inte), en österrikisk beerenauslese, en bubblande rosé (riktigt trevlig!) och ett litet fynd för källaren i form av mogen tysk halvtorr riesling: Erdener Herrenberg Riesling Auslese 1994 .

Jag vet inte, men för mig andas det inte tonårsfylla över det här urvalet. Det känns så medelålders präktigt att jag inte fattade vad han menade när grabben i kassan (säkert fem år yngre än jag, minst!) frågade efter legitimationen. Trodde först att det var något med betalkortet han skulle kolla, men det hade jag ju inte ens lämnat fram. Sedan fattade jag. Det enda jag fick ur mig var "Tack så mycket!" och lämnade fram körkortet som visar att jag fått handla alkohol i väl över femton år vid detta laget. Hustrun trodde mig knappt. Själv tror jag att det var mina nya, coola shorts!

en kall Staropramen...

...i en varm men inte het badtunna tillsammans med ett par goda vänner och med duggregnet svalkandes våra hjässor, runt klockan 01.30 på midsommaraftons natt - jag tror att det stavas lisvkavlitet. Brynäsmannen - som ringdes upp för att delges alla kloka tankar och listiga infall som föddes där i tunnan och mörkret - var kanske inte lika imponerad.

I övrigt en traditionell midsommar matmässigt; värdinnans rullar med parmaskinka, oliv- och färskoströra och toppade med pistacshnötter och inlagd kronärtskocka var antagligen det mest innovativa och också godaste. Barone Ricasoli Formulae är en - om man nu tvunget skall dricka vin ur platspåse - okej måltidsdryck till blandad grill. Att producenten även gör en del seriöst kvalitetsvin känns som att det borgar för att de inte lägger vad skräp som helst i sina påsar. En söt Österrikare gjorde bra sällskap till en chokladtårta med vit chokladmousse och jordgubbar. Jag saknade dock whiskymannens hemgjorda snapsar - Svenska nubbar känns liksom inte lika spännande som myskmadra och annat godis...

en bra dag

Lillprinsen och jag tillbringade först några timmar på Skansen, för att därefter snabbt svida om till mer representativa kläder och bege oss till en icke namngiven brandchefs avtackning.





Därefter hemfärd, en löprunda i spåret och grillning hos IT-mannen. En sval GT landade mjukt. IT-mannen tenderar ju att envisas med kalifornisk zinfandel, men vi kunde enas om att Robert Mondavis Woodbridge 2005 inte klarade jämförelsen med Ravenswood 2004. Mondavis Zin hade jag på doften placerat i sydfrankrike, men smaken höll inte vad den lovade. Ravenswood doftade lite eldigare och inte lika saft-syltigt. Smaken mycket längre och mer sammansatt. Man får vad man betalar för, helt enkelt.

vinrum makeover

Inför kollegornas besök i fredags såg jag till att shejpa upp lite i vinrummet. En hyllsektion till införskaffades i maj och har väntat på montering; till dess har olika varianter av mindre vinställ fått komplettera hyllan.

Så här ser det ut numera. Notera två tomma hyllplan i Bordeauxsektionen (undre halvan av vänstra sektionen) i väntan på leverans från vinauktionen förra veckan.

...och från andra hållet. Vad det är i ekfatet? Låt mig återkomma till det i en framtida post!

säsongsavslutning

I fredags kom ett gäng kollegor, medarbetare och en chef hit på lite avslutningsmingel. Vi blev till slut inte fler än nio totalt, vilket kändes helt lagom. Jag hade tidigt bestämt mig för en buffé för att lätt kunna skala upp eller ner oberoende på antal, och för att kunna hantera så många som hade kunnat komma.

Tog inga bilder, av någon anledning, men det som bjöds var

Fördrink:

Champagne Duval & Leroy Fleur de Champagne 1995 (mg)

*

Snittar och plockmat:

Anklevermousse med tryffeltapenade

Hummerstuvning på toast

Kyld, fluffad vit sparrissoppa med tryffelolja

Svampröra med schalottenlök

Pilgrimsmussla på halstrad, örtoljad zucchini med tomatconfit

Rökt renstek med peparrot och löjromsklick på rågbröd

Lammracks

Sallad på matvete, lågtemperaturbakade körsbärstomater, ruccola, fetaost m.m.

Viner:

Kloster Eberbach Riesling Spätlese 2006

Côtes du Rhône, Guigal, 2003

Campolieti Ripasso, Luigi Righetti, 2005

*

Chokladtårta, kaffe, konjak, whisky...

Inget överdådigt, alltså (löjrommen var amerikansk, anklevermoussen billig med ganska lågt ankleverinnehåll, inget av vinerna (undantaget champagnen) över 100:- osv). Det hela blev hur som helst en mycket trevlig kväll, med chans till skönt umgänge utanför pressade budgetmöten och tunga personalärenden. Kanske en kommande tradition?

lunch på Esperanto och vinauktion

I går tillbringades dagen i Stockholm. Efter ett möte på förmiddagen hade jag resten av dagen fri. För att fira mitt nya jobb beslöt jag mig för att bjuda vinmannen på lunch på Esperanto. Lisa har bloggat på ett lockande sätt om en lunch där för ett par veckor sedan och visst är det lite unikt att kunna äta lunch på en enstjärnig restaurang för 165:-?

Jag noterade inte menyn i sin helhet, men längst till vänster kom en soppa med böngroddar och - om mina smaklökar stämmer - en del citrongräs och koriander. Därnäst en sotad tonfisk med små tillbehör.

Sedan en tomatsallad och en melonsallad, följt av ris med äggula och friterad lök. Utanför bilden var frysta gurkskivor i någon jus och friterad bläckfisk och tofu. Vi upprepade inte misstaget som Lisa et al gjorde genom att vara för nyktra, utan fick först varsitt glas champagne (Pierre Peters Blanc de Blanc - gott) och därefter en bättre riesling som fick vinmannens näsvingar att fladdra i takt. Tyvärr kommer jag inte ihåg producenten, men får återkomma vid tillfälle.

Helhetsintrycket var klart positivit och naturligtvis oerhört prisvärt i förhållande till inte minst arbetsinsatsen. Däremot var väl mättnadsgraden sådär - ingen skogsarbetarlunch direkt. Varke nvinmannen eller jag går igång särskilt hårt på asiatiskinspirerad mat, inte minst för att den kan vara lite tuffare vinparningsmässigt. Riesling med lite restsötma är ju ett tryggt alternativ, och funkade bra. Som helhet - intressant, spännande, bitvis mycket gott och alltigenom välkomponerat. Det väckte lusten till ett kvällsbesök, vilket väl var meningen...

Vinmannen och jag fortsatte därefter i maklig takt till Stockholms Auktionsverk och dryckesauktionen. Första gången för mig, medan han inte missat en enda, tror jag. Det känns på många sätt inte som ett ställe där man sliter upp mobilkameran (som till min glädje hickat i gång och börjat fungera igen, samma dag som jag skulle lämna in den!). Därför blir dokumentationen lite mer av paparazzikaraktär. Men jag var där!

För egen räkning ropades in 12 fl av ett enklare Bordeauxvin, Ch Villegorge 1985 som förhoppningsvis inte är helt övermoget. Lite av en chansning, men går den hem så blir det bra. En magnumflaska Ch Saint-Pierre 1970 blev mitt andra köp; en 4 cru från St Julien.

Största klippet (?) gjordes dock gemensamt för konjärernas räkning: en tioflaskors vertikal Pichon-Lalande, 2 cru från Pauillac för endast (?) 8000:-. Omfånget är mellan 1970 och 1992. Ska bli mycket intressant att testa dem! För övrigt kan konstateras att 210.000:- kan vara ett rimligt pris för en 6-l flaska Montrachet från DRC, och att Jan Guillou satt i hörnet och myste. Två kändisspaningar på två poster!

stackars norrköping

Under veckan som gick var jag på konferens i Norrköping i tre dagar. Jag hade sovit dåligt natten innan och prioriterade lite sömn på hotellrummet framför kvällsutflykten till Kolmården. Därmed gavs jag ju också chansen att utforska lite lokal gastronomi på egen hand.

Enligt White guide är stadens bästa restaurang Malin Baryards Bomullsfabriken. Den låg bekvämt bredvid konferenslokalen och såg lagom inbjudande ut i något slags rustik-chic postindustriell stil. Och visst, den var väl helt okej. Tyvärr verkar det som om de just bytt meny, för jag kan inte hitta min mat på menyn på nätet, och jag gjorde inga noteringar. Beskrivningarna blir alltså lite vaga...

Först ut en riktigt bra skaldjurssoppa, som man fick skänka i själv på ett par halstrade pilgrimsmusslor med tillbehör.

Därefter en lammytterfilé med svamp, apelsin m.m. Trevligt, men inget som stannade några klockor. Fick en bra men begränsad osttallrik med en hårdost och en blåmögelost och några blåbär (!), samt avslutningsvis en habilt utförs, klassisk dessert i form av...

... en äppelstrudel med vaniljkräm, som var mycket len och hade en tydligt blommig vanmiljton (Tahiti?).

Maten var som sagt helt okej; tyvärr var vinlistan inget att hurra för. det enda röda vin - utöver husets - som serverades glasvis var Turning Leaf Zinfandel. Inte ens min vän IT-mannen, som ju gärna påtalar den kaliforniska zinfandelns storhet, hävdar att det är ett bra vin. Ravenswood Zin som bjöds till hans grillning i lördags var hur som helst många gånger bättre...

Sammanfattningsvis kan sägas att det var ett bra besök på en trevlig restaurang inte helt utan ambitioner, men om detta är det bästa som Norrköping kan mönstra så ligger den gastronomiska ribban lågt i staden. Att krögaren själv åt vid bordet bredvid med ett mindre sällskap och lät pappan ta notan är väl det närmaste en kändisspaning den här bloggen kommit på bra länge.

söndagsfrukost hemma

Ibland får man följa en impuls. Ibland är impulsen en tre-och-ett-halvt-åring som inte vill ha fil, youghurt eller smörgås till frukost. Han vill ha pannkakor.






Morgonen var sen, på väg mot förmiddag. Mamman vilade fortfarande. Och gossen och jag gjorde brunch, och njöt som prinsar. Amerikanska pannkakor, Nigella style. Vaniljyoghurt med mycket hallonsylt på. Juice och kaffe. En bra start på en soft dag.

meny De Karmeliet

Förgäves väntar jag på bildbevis från Direktören. Tills vidare får jag nöja mig med att lägga ut menyn från besöket på den trestjärniga restaurangen De Karmeliet i Brügge, Belgien.

So, without further ado:

Menu Brugge Die Scone

Asparagus from Mechelen and poached egg, lobster baked at a low temperature, creamed garden peas, ham with olive oil and truffle juice

*

Porc "Duke of Berkshire" with mexican spices "Hot Chocolate", king prawn with a crust of cocnut, yoghurt with curry

*

Seabass with a crust of tapioca, ravioli with mozzarella "di buffalo", fresh morel mushrooms and green asparagus

*

Marinated tuna baked on the plancha, gooseliver with creamed sweet potatoes, pearl onions

*

Young pigeon from Bresse, spelt with smoked cheese and spices, a preserved leg like a pot-au-feu

*

The cheese trolley, crystallized fruit in a crust of bread

*

A few sweets with fruits

*

Dessert with chocolate

Till detta följande viner:

Fiefs Vendéens 2006
J. Maurat
Loire - France
Chenin Blanc, Chardonnay
*
Chardonnay 2004
Stellenzicht
Stellenbosch - South-Africa
*
Tre 2004
Brancaia
Toscana - Italia
Sangiovese, Merlot, Cabernet Sauvignon
*
Touraine Amboise "Les Scilles du Pin" 2005
Loire - France
Chenin Blanc

Sammanfattningsvis kan sägas att maten var genomtänkt, vällagad och utan alltför tekniska krumbukter. Allt var av mycket hög kvalitet, naturligtvis, men det jag minns särskilt är fläsket (smältande!) och duvan. Vinerna var av medelgod kvalitet, med undantag för Chardonnayn från Stellenzicht som var den klart lysande stjärnan på vinfirmamentet denna afton. Ostvagnen förtjänar ett särskilt omnämnande, där madame själv skar till lämpliga bitar av ett antal oerhört goda ostar.

Ett besök värt resan!

Valborg i Uppsala

Årsdagen för Konjärerna innebär traditionell sillunch i Slottsbacken och någon middag på kvällen. Även frukost hör dit, men av olika skäl lyckas jag missa den varje år, och har därmed fortfarande inte fått se pokermannen sabrera Castellane och andra skumpor som kommer i hans väg...

Jag anslöt till lunchen, och hade med mig några riktigt trevliga bitar rågbröd med renstek/pepparrotsröra, toppad med löjrom. Till det ett par glas Bollinger för att i alla fall få lite bubbel.

Diverse läckra portionsmatpajer; naturligtvis sill, potatis och tillbehör; whiskymannens hemkryddade snapsar (myskmadra!); chokladtårta, kaffe, punch och så vidare... Jo, vi anser att vi börjar få koll på luncherna!

Dessutom blev det dessert; en Tahitivaniljbavaroise med rabarebersoppa på primörer från egen trädgård, smaksatt med ingefära och en gnutta svartpeppar. Det blev - om jag får säga det själv - mycket lyckat! Till det en Moulin Touchais 1990, som luftades våldsamt av pokermannen i en tömd vattenflaska...


Middag avåts på restaurang Lingon, och vi som valde att avsluta det hela där var riktigt nöjda efteråt. Allmänna uppfattningen var att de skärpt till sig sedan sist, vilket iofs var några år sedan. Kanske följer det med den allmäna kvalitetshöjningen i svensk restaurangnäring som skett sedan sekelskiftet? För mig blev det en jordärtskocksoppa med en bit halstrad kalvbräss, och en stadig bit oxfilé med surkålspotatis, glaserade lökar m.m. Vinlistan var lite för Nya Världen för mig, och varken Sileni, Sauvignon Blanc från Nya Zeeland (endimensionellt) eller
Keith Tulloch, Syrah/ Viogner 2002, Hunter Valley, Australien (ryggradslöst, uppspritad björnbärssylt!) imponerade på undertecknad. Däremot hade man en ganska så hög svansföring på avecsidan, och några rara droppar Delamain Reserve de la Famille fick avsluta kvällen på ett tillbörligt sätt.

Hur som helst var vi ett gäng glada och nöjda valborgsfirare som släntrade ut i den svala aprilkvällen och konstaterade att det här kan man nog tänka sig att göra om nästa år!

i väntan på...

...bilder från de Karmeliet kan jag konstatera att restaurangen i Atomiums toppkula också den kan vara värd ett besök, om man nu hamnar i Bryssel någon gång. Framför allt förrättens krabbrillette var smaskens; krabbköttet var sött och med mycket tydliga toner av pekannöt (!).

Till det en bra alsace riesling grand cru som pokermannen valde med framgång.

Varmrätten var kött på det sätt en inbiten karnivor ibland kan längta efter; en riktigt rejäl skiva (4-500g) helstekt entrecote, blodig och fin, en hemlagad bea av god kvalitet och så lite grönsaker för syns skull.

Efterrättens variation på créme brûlée kunde jag dock vrait utan. Tre kalla, stabbiga, på gränsen till fasta brûleer med smaksättning av vanilj, kanel och kaffe växte i munnen på ett otrevligt sätt. De som tog jordgubbssoppan med limesorbet var vinnare denna kväll.

För övrigt har konflikten i Bogaland gett mig ovanligt intensiva dagar på jobbet. Skönt att få pusta ut en långhelg, som även innehåller Konjärernas årsdag! Vad jag skall ha med mig till valborgslunchen i år återstår att bestämma, men rapport följer.

snabbrecension de Karmeliet

Några snabba intryck från gårdagskvällen middag på trestjärniga de Karmeliet, Brügge. Sammanfattniigsvis var det en mycket bra middag, troligen in på topp tre alla kategorier. Det är dock inte alldeles enkelt att avgöra vari den tredje stjärnan består.

Middagen inleddes i den lilla trädgården med ett glas husets champagne och fyra-fem små ammisar, serverade samtidigt. Inne i matsalen kom sedan maten i en strid ström, påkallat av vårt tajta tidsschema till vilket man utan prut anpassade sig. "if you can eat we can deliver - no problem!" Jag skall gå in närmare på rätterna när jag har menyn framför mig, men en övervikt av fisk och skaldjur noterades.

Servicen var bra utan att vara påträngande. Redaktören bad om en vinkel att skriva om på sin sida på SVT, och jag föreslog att han skulle gå i polemik med Christer Lingström. Sverige är definitivt redo för en trestjärnig krog!

live and direct from Brussels

Befinner mig för tilllfället i Bryssel för att hälsa på redaktören, tillsammans med whiskykonsulten, pokermannen, raketingenjören och direktören. Efter omåttligt strul med flyget kom vi stormandes in på atomium vid 20.30-tiden, och fick en vällagad och trevlig middag med en reisling grand cru och en Cahors.

Huvudnumret väntar i morgon - middag på de Karmelet (?), en av Belgiens två trestjärnor. Mer fullödig rapportering följer!

second life och Il Conte rödtjut

Det har varit tunt med bloggandet en tid. Den senaste veckan har tid tillgänglig för datorn ägnats åt Second Life, efter att en artikel i DN fick mig över tröskeln. Visst hade jag hört om det långt tidigare, men om DN skriver om något så måste det ju tillhöra allmänbildningen att åtminstone traskat runt där ett tag. Jag tror förreseten att det var DN som fick mig att börja blogga?

Hur som helst, Second Life är i min mening en fascinerande ytlighet i bjärt, dålig grafik, och med en övervikt åt naket/lättklätt. Som jag konstaterade när jag introducerade IT-mannen i det hela - folk är nog lika intressanta här som i verkligheten, tyvärr. Jag har lyckats ansluta mig till någon sorts vinklubb utan att ha märkt något av det ännu, annars är det tunt med sådant. Skaffa coola kläder, frisyrer, tatueringar och spring på olika nattklubbar verkar vara mottot hittills.

* * *

I kväll provades en nyhet från systemet på halvflaska; Il Conte Montepulciano d'Abruzzo 2005. ovanligt billigt för att hamna på bordet här men sortimentet av halvflaskor bör hållas under ständig uppsikt och kontroll. När en nyhet letar sig dit bör den testas. Min spontana reaktion var att det var ett schysst rödtjut; inte överdrivet komplext men inte tunt och glest eller alltför obalanserat. Lite frukt, lite fat, lite kryddor, sådär. Och för ynka 32:- på halv, 56:- på hel, så kändes det helt okej.

Därefter läste jag Allt om Vins test denna månad, där samma vin sågades grundligt och fick beteckningen Ej prisvärt. Innan ett 56:-vin bedöms som Ej prisvärt bör det rimligen vara riktigt uselt, och det ville jag med bestämdhet hävda att det inte var; tvärtom. Bläddrade raskt upp Gourmets test och si, där fick den genast betyget Mycket prisvärt och idel lovord. Så olika det slår ibland!? Och hur stor skillnad gjorde det att jag hällde upp mitt på karaff och gav det en rejäl luftning innan jag drack? Lita på vem du vill - jag kommer i alla fall inte att tveka att köpa fler till ensamma pastamiddagar, pizzor och liknande.

Detta skrivet till de sista dropparna av en Bowmore Enigma 12yo - en annan köprekommendation om du åker Finlandsbåt någon gång...

åkejsåhärva...

Då skall jag försöka beskriva den middag som gick av stapeln här i lördags. Det blir en ganska så kortfattad sammanfattning av rätter och viner här och nu, så får jag elaborera vid tillfälle.

***

Fördrink

Champagne Palmer & Co 1996

*

Parmesansoppa med brödkrutonger

Champagne Deutz Cuvée William Deutz 1990

*

Panerad kalvbräss med grönärtspuré

Trimbach Riesling Cuvée Frederic Èmile 2000

Trimbach Riesling Cuvée Frederic Èmile 2003

*

Fänkålssoppa med fänkålssallad och halstrad pilgrimsmussla

Trimbach Riesling Cuvée Frederic Èmile 2000
Trimbach Riesling Cuvée Frederic Èmile 2003

*

Råbiff på tonfisk med vakteläggula

*

Gösfilé á la Wedholm

Domaine Laroche Chablis Grand Cru Les Clos 1988 (magnum)

*

Äpple- och limesorbet

*

Renkalvsadel med palsternackspuré, friterade palsternackor och rödvinssky

Chateau Pichon-Longueville Baron 1998

Hermitage Gambert de Loche 1998

Paolo Scavino Barolo Carobric 1998

Torres Grans Muralles 1998

*

Ostar: Valdeon (ko & get), Boltjärn Blå (får), Blå lava (ko)

Graham´s Vintage port 1983

*

Frostbiten mandelsabaionne med espressokaramell

*

Chokladskum med hallon

Chokladcréme brûlee

Gonzales Byass Pedro Ximenez sherry muy viejo (30 años)

Domain Sarda Malet Rivesaltes 1970

*

Cognac

Frapin Grand Champagne 1982, 20 Ans de Age

Courvoisier Initiale Extra

***

Tyvärr får jag inte bilduppladdningen att funka ikväll, så bildbevisen får vänta. Och jo, alla var mätta efteråt. Och cigarren på terassen vid tretiden på natten smakade utmärkt, tack!

Edit: Har minskat ned bildstorleken, och äntligen tagit mig för att lägga ut några av dem

12 rätter och 17 drycker på nio timmar...

Konjärmiddagen är över. Ett maratonlopp av goda drycker och - om jag får säga det själv - övervägande riktigt god mat. Ett fullständigare reportage får vänta till en mindre trött kväll, men kvällens vin var nog i mitt tycke Pichon-Baron -98 eller Domaine Laroche Chablis Grand Cru les Clos -88 (mg). Andra hittade andra favoriter; Torres Grans Muralles -98 hade t ex flera anhängare.

Jag är själv mycket nöjd efter den här middagen.

det börjar brännas

I morgon vid den här tiden är vi mitt inne i årets konjärmiddag. Mina leverantörer sviker dock. Skall det vara för mycket begärt att köpa sig ett par anklår i denna stad? Sätter mig dock snart i bilen för att plocka upp kalvbräss inne på gamla, fina ICA Lutis, som håller gourmetfanan förvånande högt ibland.

Återkommer.

semestermat och fräsch chablis

En vecka på Gran Canaria gör ingen glad - åtminstone inte vad gäller mat och dryckesutbud. I övrigt var semestern välbehövlig, välförtjänt och välnyttjad. Restaurangerna inom rimlig närhet från boendet var av det allra mest turisttillvända slaget med menyer på alla skandinaviska språk, och vinlistan kort och renodlat budgetspansk. Den enda elogen kan ges för att utbudet på halvflaska var ganska stort. När hustrun inte var sugen gick det ändå att få en anständig måltidsdryck till sin grillade calamares.

Största matbesvikelsen på resan var en stackars bit oxfilé (?) som var seg och trådig, serverad med en alldeles för tam gorgonzolasås, ris (!), en bakpotatis och kokta, frysta grönsaker (!!). Då hjälpte inte en Sangre de Toro.

I kväll träffade jag brorsan och fotokvinnan på en kvarterskrog i stan. En klart godkänd skaldjurssallad och en bra chablis fick mig att återvinna tron på mänskligheten. Kollade dock producentnamnet dåligt - trodde inte det kunde finnas två Bouchard. Det var antingen den här eller den här vi drack; gott var det hursomhelst.

En timslång diskussion med vinmannen inför nästa helgs Konjärmiddag bidrog också. Få kan på samma sätt gå igång på att förklara likheterna mellan Talbot och Gruad-Larose. När jag avslöjade planerna på en horisontalprovning i samband med middagen blen han alldeles till sig. Det kan bli en intressant kväll nästa vecka...

Allt om Vin 3/2007

I dag kom senaste numret av Allt om Vin. Ett blygsamt bidrag från undertecknad återfinns ¨på sid 14. Skoj!

ont om tid

Det har varit struligt på jobbet en tid, och i fredags kom ett beslut som inte kommer att underlätta den närmaste tiden. Därför var det skönt att trots allt koppla av med en hel del skönt umgänge; hemma hos It-mannen fick vi tacos och Torres Gran Sangre de Toro på fredagskvällen, och äntligen pröva Guitar hero på PS2. Första flaskan gjorde oss lite tveksamma men den var drickbar; när andra flaskan öppnades skingrades tveksamheten och flaska 1 kunde i efterhand konstateras ha varit lätt defekt. Inte alls lika tydligt som den chianti jag ratade härom helgen, men dock.

Lördagskvällen innehöll ett par öl med brorsan och ett otippat men trevligt besök på en av stans klubbar med jutsukvinnan och vänner. Tänk att stå i krogkö igen - när hände det senast?

På söndagen kom besök av svägerska och svåger, som bjöds på löjromstoast, coq au vin på majskyckling från Bjäre och en flaska Cotes du Rhône från Guigal och avslutningsvis en chokladbrûlée. Jag får inte mina brûléer att stanna riktigt utan de är för rinniga. Annars gott.

Nu är det dags att samla tankarna inför nästa vecka. "I morgon blir en sådan där dag - piller och bazookas!"

- citat Coco Bill, en osannolik hjälte

en kväll på stan och en bra lunch

IT-mannen ställde upp utan större övertalning, och följde med ut på en runda på stan. Vinbaren på Stadshotellet bjöd på en korkdefekt chianti som dock artigt och utan prut byttes. Det är sällan som det är så tydligt att det är något fel på vinet som det var på detta. Ändå väntade jag en stund för att se om det skulle öppna sig på något sätt, men det blev bara sämre. I övrigt fick jag en bra negroni i hotell Hörnans bar. Ont om bra cocktailställen i stan, men vi fick tips om Lounge som vi får ta en annan kväll.

På den lediga dag som helgens kommande arbete medför möttes hustrun och jag för en bättre lunch på Domtrappkällaren. Rådjurswallenbergare, lagom kryddade. Till det en nero d'avola av enklare snitt men helt ok. Bra luncher får utgöra småbarnsföräldrarnas subsitut för romantiska middagar.

nu är det allvar!

Datum är satt! Den 24 mars kommer konjärerna hit. Har ägnat en stund av kvällen åt att gå igenom middagsboken och konstatera att det blir min femte konjärmiddag sedan debuten 1998. I snitt en vartannat år, alltså. Kommer att ägna de närmaste veckorna åt att bestämma såväl vinmeny som mat. Vet inte om jag vill eller ens borde försöka trumfa förra middagens tio rätter (inkl "ammisar"), men jag vet ju var jag brukar hamna. Och något extravagant inslag kommer jag nog inte att kunna avhålla mig från.

Fast Lisas sauternessjudna päron med sauternesgrädde och en Chateau Suduiraut 1988 från senaste tillfället blir nog svåröverträffad...

chateau belgrave -95

Ja, trots att det inte blev någon matlagning att tala om kändes det som om kvällen behövde ett bättre vin. I TV-soffan framför melodruttfestival intogs så en av flaskorna från utflykten till regeringsgatan häromveckan - en Chateau Belgrave 1995, 5e cru från Haut-Médoc. Inget dåligt vin, som dock börjar torka ut. Inte så mycket frukt kvar men gillar man mognadstoner i såväl doft som smak så finns det här. Men prisvärt? Knappast...

återbesök i bistron

Åt lunch på Edsbacka Bistro i går. På väg från Stockholm där jag varit på förmiddagen och ut mot arbetsplatsen i norrort passerade jag först en McDonalds och övervägde att kasta i mig en bit dålig näring där för att hinna med lite mer på eftermiddagens arbetstpass. Jag stelnade till i dörren när stekos, barnskrik, stoj, och köer slog emot mig som en vägg. Jag tänkte: nej. Jag tänkte: linneservett. Jag tänkte: Edsbacka.

Jag riktade ju viss kritik mot dem efter förra besöket, men var riktigt tillfreds den här gången. En fläskkarré serverades med en mustig plommonsky med bl a tärningar av rökt sidfläsk, med lite blancherad (?) savoykål och en potatiskaka. Efter det en kaffe och en rejäl chokladtryffel. Ingen trerätters affärsmeny denna gång alltså, utan veckans lunch. Med lättöl till maten gick kalaset på strax under 200:-, vilket får betecknas som prisvärt. Vänlig service, snyggt och proffsigt levererat och linneservetter. Bara det värt fyra McD-menyer...

grönstedts extra

Ibland behöver man en bra, pålitlig konjak som levererar år efter år och som alltid går att få tag på. I Sverige är vi välsignade med huset Grönstedts, som under master blender Folke Anderssons överinseende blandar sina destillat i V&S lokaler i Sundsvall. Vid en blindprovning med konjärerna för många år sedan var vi faktiskt några som föredrog VSOP i deras laguppställning - det skulle vara intressant att göra om den testen idag. Att *** var odrickbar rådde det dock snabb konsensus kring den gången.

Husets konjak är allt som oftast en Grönstedts Extra. Efter en intensiv arbetsvecka känns en välfylld kupa med den bärnstensfärgade drycken, med doft av frukt, nötter och fat och smak av smörkola, nougat och rancio, som en rimlig belöning i TV-soffan. Att den är prisvärd råder det inget som helst tvivel om.

vinsläpp igen

Idag inträffade den ovanliga kombinationen av 1) en månad utan några särskilda utgifter och därmed lite pengar över, 2) en ledig dag på grund av kommande arbetspass i helgen, och 3) nyhetssläpp på vårt kära hatobjekt Systembolaget. Många gånger har jag svurit över rara flaskor som passerat mig förbi för att jag inte haft möjlighet att komma ifrån jobbet och hänga vid butiksdörren vid öppningsdags. En del viner tar ju slut inom loppet av några minuter från öppningsdags och hittar därmed aldrig hem till konjärens källare. Så inte idag!

Det slumpade sig också så att det i februaris släpp av tillfälliga nyheter fanns ett par intressanta artiklar som dels inte kostade skjortan, dels hör till kategorin lagringsviner. Så jag hängde på låset och efter en stund fanns i min korg t ex några flaskor av det åtråvärda Crozes-Hermitage 2004 från Alain Graillot; ett vin som ju vinmannen bjöd på vid sin fest för några veckor sedan, dock fyra år äldre den gången. Den som vill lägga vantarna på detta vin får sno sig - flaskorna på butiken i Uppsala tog slut fem minuter efter öppningsdags och i hela Stockholms län finns en (1!) enda kvar... I Linköping dock hela 48 st!

Nästa vin var Domaine Santa Duc Gigondas 2004. Jag vet att jag skrivit ned grenachedruvan tidigare, men det här vinet (som jag upptäckte i en fantastisk vinbutik i Norwich på den tid hustrun bodde i England) har jag testat förr efter att ha låtit mogna ett par år och minns det som mycket övertygande. Skall bli intressant att följa dess utveckling.

Ett klassiskt lagringsvin är Chateau Montus. Jag nöjde mig med ett par flaskor, men kanske fyller jag på efterhand. Det verkar gå att få tag på ett tag till. Samma sak gäller Barolo 2001 Fontanafredda.

En Meursault, Le Poruzot Dessus Premier Cru 2004, fick också följa med hem. Mest för att det skall uppmuntras att den lilla Uppsalabutiken snor åt sig en och annan flaska av de där riktigt små partierna som annars bara dyker upp på Regeringsgatan. Och en Meursault är ju alltid en Meursault, liksom. Det finns få källare med för många.

Ja, och så kunde jag inte motstå ett par flaskor riesling; Trimbach Cuvée Frédéric Emile 2003. Jag har några 2000 liggandes som det kanske börjar bli dags att plocka av, och då måste man ju fylla på i andra änden...

Trots allt detta klarade jag av att inte komma hem med mer Bordeaux! Källaren behövde balanseras upp och det känns som det här blev ett steg i rätt riktning. Det börjar se riktigt trevligt ut i pappas koja, eller hur?

portvin och äppelpaj

I helgen som gick skulle jag göra av med äggulorna som blivit över efter förra helgens suffléer. Funderade på créme brûlée, men insåg att det är vaniljsås jag vill ha. Gjorde en enkel äppelpaj där äppelbitarna marinerat i mörk rom och råsocker i någon timme, och kokade sedan ihop en vaniljsås på gräddmjölk och en lite för gammal men fortfarande välsmakande vaniljstång. Resultatet blev - om jag får säga det själv - fantastiskt gott! Det var flera år sedan jag gjorde hemlagad vaniljsås och jag hade glömt hur stor skillnaden faktiskt är. Med digital termometer var det heller aldrig någon risk att det blev äggröra.

Till detta en vintage port av ett mindre märke och ett off-vintageår. Porto Cruz 1989 (slut på Systembolaget) lanserades före jul för ett pris där de bättre LBV-portvinerna ligger. Jag hade hört lite tveksamma omdömen via en bekant till vinmannen, men läst recensioner som var mer godkännande. Jag sammanfattar det som en positiv överraskning. Vintagekaraktären finns definitivt där, vilket bara det gör den till ett bättre alternativ än mången - visserligen trevlig - LBV. Självklart är det i den lättare stilen, men doften bjuder katrinplommon och örter och smaken följer upp med mer plommon, torkad frukt och kanske lite mint. Korrekt, men lätt. Trevlig fortfarande i kväll efter några dagar i karaff i kylen, men för gles för att stå emot ett par kex med roquefort...

egentid

Efter ett möte inne i Stockholm på förmiddagen tog jag resten av dagen ledigt. Åt lunch på Hötorgshallen och gick runt en stund och inspirerades av utbudet. Det är något visst med saluhallar - läs Emile Zolas Hallarna om du tvivlar. Jag saknar Uppsalas saluhall från tiden före branden. Den har aldrig riktigt hittat tillbaka - framför allt saknas där en riktigt bra och välsorterad köttdisk. Alldeles upprymd blev jag av en burk ankfett som jag genast lade beslag på. Mathias Dahlgren hävdar att det finns tre sorters fett: smör, vegetabiliska oljor och ankfett. Jag måste hitta något att confitera snart. Burken var visserligen helkonserv, så jag har till år 2010 på mig...

Fortsatte till Regeringsgatan och tillbringade en stund i Systembolagets vinkällarbutik. Det är skönt att bara gå och fingra på en del rariteter, och naturligtvis hitta något lite udda att plocka med sig hem som inte finns på butiken i Gottsunda. Den här gången blev det två flaskor Chateau Belgrave 1995, en 5e cru från Haut-Médoc. Inget speciellt vin; hade aldrig hört talas om det innan men ville gärna ha ett par "drickfärdiga" flaskor i källaren för mer omedelbar konsumtion. Passade också på att plocka upp en magnum Pierre Peters Cuvée de Réserve Blancs de blanc; skall vara utmärkt att låta vila ett par år sägs det. Jag spelade dock i knatteligan jämfört med killen som kom in för att hämta en låda (12 fl!) av det här vinet...

Avslutade med en cappuccino på ett litet kafé och tog mig sedan hemåt. Några timmar livskvalitet!

http://www.aeterno.se/

Se där en adress värd ett besök! Om jag kommer på hur man lägger upp länkar på den här sidan så skall jag göra det till min första länk. Vinmannen och direktören har alltså öppnat eget i branschen, och levererar kvalitetsviner till hugade. Så småningom kommer även en del väl valda viner i mer vardaglig prisklass att lanseras - siktet är inställt på Systembolagets stora höstsläpp. Men vem kan väl motstå en halvflaska Suduiraut -96 för dryga 300:-? Ett riktigt bra år för sauternes och på halvflaska bör den precis börja närma sig mognad, där den säkert kommer att stanna några år framåt.

Lycka till hälsar jag de båda konjärerna!

en rioja är ju aldrig fel...

Det var ett tag sedan jag drack rioja. Jag tror att det kan ha varit vinmannen som bjöd på en flaska Rioja Alta för några år sedan, kanske en 1989? På rekommendation av någon vintidning (troligen Livets Goda) investerade jag dock i ett par flaskor Roda II 2001 i höstas. Till en fullkornspasta med gräddig sås på strimlad lövbiff, rödlök, svamp m.m. kändes det dock som ett inte alltför strävt vin skulle passa, och jag ville ju gärna visa IT-mannen att jag hade andra flaskor än franska i min källare... Vinet var gott, med tydlig fatkaraktär av amerikansk ek (eller vaniljessens...) men utan att slå ut frukten fullständigt. Lättdrucket utan att vara alltför inställsamt och - törs jag påstå - en hyfsad match till maten.

Efterrätten blev en havtornssufflé; ett nytt sufflérecept som förordade en del mjöl i smeten gjorde att de var tyngre än normalt. Inte helt oävet, men jag tycker nog att en sufflés första skyldighet är att vara fluffig. Och ja, en physalis på desserttallriken är såååå nittiotal - okej? Till detta ett flygplatsfynd. Apropå sköna tyska vinnamn; håll i er: Gottfried Gerharz 1996 Dromersheimer Ruländer u. Silvaner - Eiswein Qualitätswein mit Prädikat! En underbar doft av litchiefrukt och syltade mandariner följs av en lätt simmig och söt men inte kladdig smak av bl a torkad ananas och aprikos. Mycket trevligt!

Gästerna hade den goda smaken att först visa sin totala dominans i 80-tals-TP för att därefter stå och stampa i mittcirkeln tills vi hunnit ikapp och - på grund av den sena timmen - raskt acceptera remierbjudandet. Snyggt.

familjemiddag

Dagen efter vinmannens fest var det familjemiddag. Jag försökte blogga om den tidigare, men just när posten var färdig tappades kontakten till Blogger. Gick inte ens att spara den. Det här blir en kortverson - jag ligger redan efter med annat som skall skrivas.

Båda bröderna, en svägerska och mor kom och hälsade på ett par timmar. Det blev en förrätt betsående av kall parmesansoppa med hemgjorda brödkrutonger och ett pata negra-chips (recept: Mathias Dahlgren, Bon Lloc). Mäktigt men gott. Vinvalet var inte alldeles enkelt. En Niersteiner Pettenthal Riesling Auslese 1992 funkade dock bra enligt min mening. Vinet saknade Jacobusens petroleumtoner, utan hade mer touch av honung och aprikoser. Mycket gott, och en liten aha-upplevelse för bröderna som inte prövat mogen riesling tidigare. Det kan vara på sin plats att reflektera över det faktum att tyskarna kan - i ena änden av skalan - ge sina rieslingviner de mest fantastiskt välklingande, fantasieggande och kvalitetsförmedlande namn (sug t ex på Dr Pauly-Bergweiler Bernkasteler alte Badstube am Doctorberg Riesling Auslese 2002!), medan man i andra änden av samma skala hittar Happy Cat och Blue Moon (nej, jag vill inte länka till dem, du får hitta dem själv om du måste). Märkligt.

På det ett ankbröst med granatäppelsås och en sötpotatispuré (recpet: Tasteline). Purén blev lite vattnig, annars en lyckad rätt. Särskilt såsen med balans mellan sötma av granatäpplen/portvin/gélé och syra av apelsinjuice och ett sting av fransk senap var riktigt läcker. Och snygg! Till detta förstås en bourgogne - Beaune du Chateau Premier Cru 2002, Bouchard Pere et Fils. Nu har det gått en vecka sedan dess, så jag kan inte beskriva smaken i detalj, men den var ingen saft-pinot i alla fall...! Bra balans som jag vill minnas mellan röda bär och lite kärvhet.

Jag har några ganska bra vinveckor nu med både hyfsat hög kvalitet och bra bredd. Varför dricka dåligt vin?

vinmannen 30!

I lördags avfirades vinmannens inträde i gubbgänget; den yngste av konjärerna. Han hade för ändamålet lånat källarplanet på en krog i Gävle där han tidigare arbetat, och stod och serverade drinkar i baren när gästerna anlände. Hemlagade tilltugg med parmalindade dadlar och smörstekta brödskivir med tempererad, mogen brie med valnötter smakade bra till vinmannens pedantiska drajor och americanos.

Inbjudan löd kort och gott "svart kostym (i nödfall mörkgrå) och fet cigarr". Direktören och jag tolkade andemeningen och dök upp i smoking. Vinmannens metaltjejkompisar/exflickvänner dök upp i linnen, tatueringar, obligatorisk läppiercing och stora kamouflagebyxor. Spännande!



En trevlig middag - mer traditionell än nyskapande men man blev mätt på ett bra sätt - och några intressanta viner vidtog. Till kvällens höjdare utsågs en riesling -90 från Jacobus och en crozes hermitage -00 från Graillot. Självklart sabrerades en flaska bubbel som avslutning. I ett väl tilltaget rökrum satte sedan åtta glada herrar fyr på sina cigarrer, med understödseld av några Marlboro Lights från metaltjejerna. Det dröjde dock inte länge förrän vakterna våningen ovanför klagade på rökutvecklingen som tydligen var svårare än rummet klarade av. "Hela krogen stinker cigarr!"

Rask omflyttning till en annan, för ändamålet lämpligare lokal som direktören hade tillgång till. I bekväma fåtöljer fortsatte sedan puffandet en god stund, i sällskap med en halvflaska Graham´s 1980 (auktionsfynd) och en av vinmannens presenter; en Plantation rum 1991 (Barbados). Av oss fick han - naturligtvis - en cognac: Pierre Ferrand 1977... Förbindelserna med Gävle var mycket smidigare än jag fruktat, och strax före kl 02 steg jag på tåget hemåt och låg till sängs 03:30. En fantastiskt trevlig kväll, i ordets allra positivaste bemärkelse!

bag-in-box hos konjären!

Huga! Alla klockor stannade och det sjunde inseglet brast - ett lådvin bars in över tröskeln hemma hos konjären! Det tarvar en förklaring, och den är enkel. Efter lördagens festligheter i en alternativ verklighet stod de ambitiösa arrangörerna med en försvarlig mängd överbliven dryck och en budget med grava problem att gå ihop. Enklast och snabbast var att utauktionera överbliven dryck till massan. Auktioneraren agerade snabbt och effektivt; satte ett pris och konstaterade raskt att den sålts för det priset till än den ena, än den andra i lokalen. Ställd inför hotet att komma hem med tre liter Castillo de Gredos såg jag till att snabbt som tusan vinka till mig boxen med McPherson Shiraz för 150:-; det enda vin som jag trodde mig kunna ana ägde en viss kvalitet av det som radats upp på bordet.

Och vad skall man säga? Ja, det är praktiskt med en låda i kylen. Ja, vi dricker det och har det inte bara till matlagning. Ja, det får oss antagligen att öka vår vinkonsumtion. Till kvällens grillade kyckling med potatis- och rotsaksrösti fungerade det bra som måltidsdryck. Ungt, fruktigt utan några vidare garvsyror men med en liten, trevlig kryddighet (antagligen den som systembolaget beskriver som lakrits) i finishen som lyfter det snäppet över de värsta stolpskotten. Ett bra pris för ett okej vin, men inget att engageras av.

På lördag har dock medkonjären vinmannen 30-årsfest, och då ser jag fram emot något spännande att blogga om. Apropå medkonjärer så har servitören öppnat frågelåda på Tasteline. Be honom beskriva ranciokaraktären på en gammal konjak - en evig tvistekälla hos konjärerna!

côtes du rhône

Nyårsafton var en trevlig tillställning på alla sätt och vis, men kanske inte mycket att blogga om vinmässigt. En nyttig påminnelse, dock, om att det går utmärkt att ha en bra kväll med schyssta människor omkring sig som inte blir skitnödiga av att behöva välja det perfekta vinet till förrättstoasten eller varmrättskalkonen. Nöjdast var lillprinsen som vägrade sova innan han hade sett alla ba-bomberna.

En ledig kväll som denna utan större plikter i morgon avslutas en flaska Côtes du Rhône från legendarerna Guigal. Om jag minns rätt så är det väl sonen Marcel som tagit över efter pere Etienne, men det kanske intresserar endast ett fåtal. 2003 var ju ett varmt år i Rhône, men inget som märks sådär uppenbart för en otränad gom som min. Vinet doftar av mogna mörka plommon och röda bär och en del kryddor, och smaken är medelfyllig, frisk, bärig och lagom sträv med ett litet trevligt efterbett. Inget mesvin, men ändå fullt drickbart på egen hand. Eller, som jag gjorde, till ett par hedonistiska smörgåsar med grönpepparpaté... Jag har faktiskt tränat flitigt på sistone!

helkväll med direktörn

Direktörn och jag fick en chans att sammanstråla över en bit mat, och jag valde att inviga honom i det återuppståndna Stadshotellets lokaler. Sist var ju några av konjärerna där och hängde i vinoteket, men den här gången blev det matsalen. Menyn är klassisk utan någon större experimentlusta eller skyhöga ambitioner, men det kändes ärligt och vällagat. En bra dry martini; löjrom med en något bränd råraka, pilsner och aquavit; lammfilé (lagom rosaröd) med rödvinssås, potatiskaka och en flaska Tignanello 2001 (oerhört trevlig, som vi konstaterade redan vid förra besöket, men skulle kunna ligga till sig några år); keylimepaj med en ung sauternes; macchiato med en A E Dor cognac (Napoleon?)...

Direktören var i fin form, och samtalet kretsade kring jämställdhet, ledarskap, föreningsliv, sällskapsliv m.m. En mycket trevlig kväll, uppenbarligen, och något som förhoppningsvis kan ske igen utan att det dröjer alltför länge!

mera portvin!

Julbordet är ju ingen särskilt vinvänlig tillställning. Någon som hittat ett vin som matchar allt från inlagd sill till rökt ål och Janssons frestelse? Själv höll jag mig till öl; Young´s Winter Warmer föll mig bäst i smaken. En gammeldansk som matsmältningshjälp till Kalle Anka, och sedan lite tawny port på det till en fruktsallad och paketöppning.

















Dekantering!


När så den äldsta och yngsta generationen avvecklats plockade 70-talisterna (hustrun, brorsan och jag) fram 80-tals TP, satte på en samlingskiva 80-talsmusik, dekanterade en vintage port 1980 (Smith Woodhouse på halvflaska) och tempererade ett par ostar (stilton och roquefort). Vinet hade toner av plommon och mörk choklad och var en mycket njutbar upplevelse utan att vara ett stort vin. En halvflaska på tre räckte också ganska bra, och det blev en mycket skön avslutning på julaftonskvällen!

Portvinsdags!

Julen är portvinstid! Få drycker erbjuder så hög kvalitet till så pass överkomligt pris - Quinta do Noval nacional undantagen, förstås... Ett par trevliga alternativ att ha i kylskåpsdörren så här i julpysslartider är Graham´s Late Bottled Vintage 2000 och Taylors 10 yo Tawny.





År 2000 var ju ett storartat portvinsår, och att vi nu har möjlighet att pröva den i budgetvarianten LBV gör det hela riktigt trevligt. Pålitliga Graham´s levererar en tät dryck med toner av lakrits och mörka bär i bra balans. (Minst) fyra år på fat har låtit den mogna snabbare än vintagevinet som bara får två år innan det försluts i flaska. Gott till såväl desserter som en schysst stilton eller roquefort...

Likaledes stabila Taylor´s följer upp med en tawny; fatlagrad tio år vilket börjat märkas. Genomskinligt brunröd i färgen och med den där härliga nöt-/torkad fruktdoften. Mer torkad frukt, lite bränt socker och någon kryddighet i smaken. Mums till nötter, praliner och småkakor!
För julaftonsnatten ligger en halvflaska Smith Woodhouse vintage port 1980 och väntar...

surf and turf - 3yo style

När lillprinsen väljer pizzapålägg finns inga nedärvda eller inlärda smakregler som styr. Man tar det man tycker är gott, helt enkelt - att det funkar ihop är en självklarhet för en treåring.


Så föddes kombon svarta oliver, räkor, salami och - bananer! Huga.

tryffelsvinet i stan

En inbjudan att prova vin på nyligen återuppståndna Stadshotellet i Uppsala damp ned i mailboxen. Vinimportfirman Tryffelsvinet - med en fäbless för små producenter från prestigefyllda områden i gamla världen (med tonvikt på Frankrike). Stadshotellet har stans enda automatiserade vinbar, där man laddar ett kort och sedan trycker fram 4 cl av valfritt vin, till ett pris mellan 20 - 45:-/skvätt. Lite fånigt, men också ganska skoj.

Trots sen hemkomst från familjeutflykt till vänner i Oxelösund tog jag tag i mig själv, IT-mannen och pokermannen och åkte dit. Vi provade lite av varje, och jag lärde mig att för mycket Grenache i blandningen inte är min grej. Av Tryffelsvinets viner landade 2002 Les Ifs Prestige, Chateau Les Ifs, Cahors, bäst, tillsammans med 2001 Côte Rousse, Domaine l´Aigueliére, Languedoc. Les Ifs var tyvärr slutsåld, men Côte Rousse - gjord på syrahdruvor från 80-åriga stockar med låg avkastning (20hl/ha) - finns att beställa.


Bästa vinet i automaten - som hade åtta vita och åtta röda - var dock 2001 Tignanello; ett vin som inte hörde till Tryffelsvinets portfölj. Ett uppsträckt vin som slipade tänderna på ett bra sätt. Stads bjöd på snygga lokaler, en mysig vinkällare, trevlig personel och märkliga gäster. Kumpanerna och jag avslutade kvällen nöjda och glada.

fett är gott

Det är antagligen något gravt fel med ens arbete om man känner det som en befrielse att få en hel fredagskväll framför datorn i lugn och ro att sammanställa en del projektsaker som akut måste redovisas på måndag... Och nej, jag jobbar inte inom näringslivssektorn som bjuder sina medarbetare på Trasselsuddens yakiniku som kollega vinlusen, utan i den kommunala dito vars julbord intas på Scandic Hotel. Nå, många medarbetare sjuka samtidigt gör att läget är lite exceptionellt, men det får inte bli en vana.

Fredagskväll är ofta pizzatajm hos familjen Konjär. Så icke denna gång, men något liknande i alla fall. Ett par entrecoter, färdig bearnaise av bättre sort, klyftpotatis, stekta tomater och champinjoner - se där en kolesterolstinn avslutning på veckan! Till detta en hyfsad B, Chateau Fournas Bernadotte 2001, andravinet till Chateau Bernadotte. Slottet drivs av Pichon-Lalande, och har kopplingar till vår kung.

Jag läste någonstans att poängen med stramheten hos en Bordeaux är att den fungerar som en "gomrensare" mellan tuggorna (det kan mycket väl ha varit Michael Broadbent igen, eller någon annan förstockad anglofil i Decanter magazine), dvs att den med sina syror och tanniner rensar upp och skär igenom fettlagren i en gräddig sås. Jag vet inte hur det stämmer med modern smakfilosofi, men ikväll funkade det allldeles utmärkt. Stadigt kött, fettdrypande sås och så ett vin med mörka bär; lite stramt men balanserat - löjligt gott ibland. Men de där tonerna av kaffe har jag letat efter utan att finna.

För övrigt kan konstateras att jag - även om jag hade ansett mig ha råd - antagligen blir utan det som Röttorp beskrev som något som kan bli världens bästa champagne någonsin. Synd. Om någon som läser detta känner för att ge mig en julklapp i 1599:-klassen så finns ett bra tips här.

Vinauktion

Vinmannen ringde under eftermiddagen och befann sig i vanlig ordning på Systembolagets vinauktion. Han brukar vara där när det vankas.

I år var han särskilt sur för att auktionsförrättaren inte lät klubban falla på strax under 3000:- för en Richebourg DRC -93, vilket i så fall - med vinmannens ord - hade varit ett jävla klipp. Nu dröjde klubbslaget ett par sekunder för länge och någon annan hann få upp ögonen för vad som höll på att hända. Flaskan gick till slut på över 5000:- och alltså inte till min besvikne kamrat...

Sveriges just nu dyraste enskilda vinflaska är för övrigt en Romanée-Conti DRC -85, som gick på 87.000:-. Strax över 100.000:- med 20% avgifter, eller ett cl-pris på 1392:-. Prisvärt? Frågan känns i sammanhanget överflödig. Vinmannen tyckte dock att det var ett mer logiskt köp än 6 fl Chateau Petrús -01 för 48000:-.

På min anmodan köpte han in en flaska Fonseca Vintage Port 1970 åt mig. Enligt Michael Broadbent är inte Fonseca årgångens starkaste kort, men å andra sidan är det ett mycket starkt år och med en del andra känslomässiga argument kring saken så känns priset på strax under 2000:- hanterbart. Berry Bros & Rudd listar några andra märken från samma år för liknande summa. Annars framstår vinmannens två Pichon-Lalande 1975 för 1100:-/st plus avgifter som dagens riktiga fynd.

Nästa gång skall jag vara där.

Konjär på strövtåg

Veckan har - å tjänstens vägnar - tillbringats i Slovenien. Maten tillhandahölls till största delen av våra värdar, och lämnade väl en del övrigt att önska. Efter att ha serverats sås och soppa i fyra dagar som bara smakat mjölstinn grönsaksbuljongsredning så var man minst sagt less. Ett restaurangbesök med ett par kollegor en av kvällarna visade dock att det fanns mer inom landets gränser än husmanskost som misshandlat och sönderkokat det mesta. Eller bakat in det i fett - man var inte rädd för ost i maten, t ex.

På restaurangen fick jag i alla fall en förrättstallrik med riktigt välsmakande prosciutto, en stadig bit oxfilé med tryffelsås (och rikligt med hyvlad svart tryffel på; dock ganska blyg sådan) och en stabbig men god tiramisu. Närheten till Italien var tydlig, minst sagt. Till detta en ung och fruktig men inte helt oäven lokal cabernet sauvignon. Inhemska viner var de enda som syntes i såväl restauranger som affärer, och till avslutningsmiddagen bjöds hinkvis av årets skörd. Jag är rädd att jag börjar bli vinnörd, men jag kan inte uttrycka förtjusning över något som knappast skulle nått landet ens på BiB. *suck*

Hemma igen på lördagen var jag tvungen att plocka fram resterna från kalkonmiddagen härförleden och till det en stabil Bordeaux ur källaren. Ordningen återställd.

en mogen italienare

På strövtåg på stan idag så snubblade jag över ett par flaskor Masi Campofiorin Ripasso 1985 från senaste nyhetssläppet. Jag ringde pokermannen som kom ilande och lade beslag på den sista flaskan efter att jag plockat mina två. Såg sedan på nätet att det finns många kvar. Bra.

Plockade med mig lite annat hem, och middagen blev en reninnerfilé, stekt i panna och sedan i ugn till 62 grader. Till detta en jordärtskocksgratäng, som blev lite rinnig men god. Husets egna skockor! Matlagningsgrädde, koncentrerad grönsaksbuljong och en skvätt av den där Noilly Praten som jag sliter med att göra slut på (säsongen för drajor är ju liksom över...) stod för vätskan och så lite riven prästost on top. Slutligen en kraftigt hopreducerad trattkantarellsås på egenplockad, torkad svamp. Gott!

Vinet var ljust tegelrött och riktigt genomskinligt. Doften starkvinsaktig, bränd och med torkad frukt. Smaken vital, lång, balanserad och full av kryddor och mer torkad frukt. En riktig upplevelse, och en smått unik chans att prova långlagrat vin utan att det kostar en förmögenhet. Måste bjuda IT-mannen på denna nektar och omvända honom från den Kaliforniska 16vol%-Zinfandelska förbannelsen...

En bra lördag

Hustrun och jag hade barnvakt i lördags, och utnyttjade det på bästa sätt. En trevlig middag med hyfsat käk, en rolig film om än lättviktig och som vi gillade bättre än DN:s recensent, en ganska taskig dry martini på en i övrigt snygg, nyöppnad vänta-på-bussen-bar. Och så sovmorgon på det.

Hustrun fick ett ankbröst med en lingon- och blåbärsås och västerbottenpuré. Jag gick traditionell, och tog en medium-rare oxfilé med vitlöks- och rosmarinsky samt gratäng. Innan dess Kalixlöjrom. Tryfflar, espresso och en calvados hors d'age efteråt. Inga överraskningar åt något håll, men vi var nöjda och mycket mätta efteråt. Servicen dock långsam i den fullsatta salen. Och vinlistan sorgligt kort, med bara ett par röda på glas. Inget att skriva hem om.

vinsläpp

Hann iväg till den lokala vinhandlaren idag, och plockade lite ur månadens nyheter som släpptes idag. Några flaskor 2001 Sarget de Gruad Larose, ett par buteljer mogen tysk riesling till dunderpris (jag bävar för när övriga världen börjar uppskatta denna fantastiska dryck, och den plötsligt prissätts efter förtjänst...), en (1) 2002 Chateau Giscours (enda skälet var att bygga vidare på en kommande vertikalprovning, och jag har bara en -99:a) och lite annat smått och gott. Det är dock ganska långt från trångt i hyllorna ännu...

Det har gått ut en inbjudan till övriga Konjärer. Inriktningen är en middag här i mitten av december. Dags att börja planera...!

kalkonmiddag

Nej, rubriken syftar inte på middagen som sådan, utan på huvudrätten. Middag med mor och svärföräldrar - bäst att spela safe...

En förrätt blev hummersoppa med en creme fraicheröra på hummerköttet och riven kålrot som fått mjukna i hummerfond, honung och rosmarin. Smakkombinationen är Ulf Kappens, och finns i Systembolagets kokbok För alla sinnen. Varianten egentligen en kombination av Kappens idé med ett annat recept ur boken. Så gör jag ofta... Till detta en Puligny-Montrachet 2001 från Albert Bichot. 2001 var väl inget stort år för vit bourgogne, men det bjöd ändå en hygglig drickupplevelse med behaglig smörighet och drag av tropisk frukt utan att bli påträngande kladdig.


Varmrätten alltså helstekt kalkon, med klyftpotatis, gelé, brysselkål (!) och sås baserad på fransk cider. Mitt i allt så glömde jag ju att sprätta upp den omsorgsfullt stuffade fågeln, och den goda äpple/katrinplommonfyllningen hamnade aldrig på tallrikarna. Schade. Vinet naturligtvis en Bordeaux; vi provade en av mina Ch Giscours 2000 som föll ut till belåtenhet. Mor hällde sin vana trogen vatten i vinet för att inte bli så berusad... *suck* För oss andra bjöd vinet på en koncentrerad doft- och smakupplevelse, med i mitt tycke toner av mörka bär, fat och ceder. Gott, men kan nog vänta ett par år.

Till efterrätt en passionsfrukts-crème-brûlée. Också detta ur För alla sinnen. I stället för passionsfruktspuré tog jag dock färsk passionsfrukt, vilket gav en oerhört frisk och tydlig smak men som gjorde anrättningen rinnig. Med ett snyggt knäcklock på gick det dock bra. Slutligen korkades en Moulin Touchais 1989 upp. Jag har haft god framgång med en passionsfruktssufflé och detta vin tidigare, men jag blev lite besviken nu. Vet inte om det var defekt eller en årgångsvariation - det var alls inte odrickbart utan bara lite torrare och mindre smakrikt än jag väntat mig. Nå; gästerna var överförtjusta, och kombinationen med efterrätten var det inget fel på.

Glömde ta kort på maten den här gången - ni får hålla tillgodo med flaskskörden...