Konjären

Brugnon Brut Sélection och Seghesio Rockpile hos IT-mannen

2012-01-30T20:30:00.000+01:00

En söndagkväll hos IT-mannen och Strålskyddsexperten - alltid lika trevligt! Vi tog med champagnen - de stod för resten. Hustruns nya jobb skålades för i julklappschampagne från äldste bror, inköpt i Danmark.

M Brugnon Brut Sélection kommer från en relativt liten (70000 bt) familjefirma och görs på 65% CH, 35% PN. Juhlin är direkt avfärdande i sitt omdöme om huset (tydliga vildjästtoner... allt annat än perfekt vinifikation ... undvik!), men Juul's är lyriska i sitt. Sånt är alltid spännande!

Vi lutar helt klart mer åt Juul's i detta fall. Ett mycket gott, tydligt äppletonat, syrligt men balanserat vin som verkligen inbjöd till att fylla på glaset igen. Perfekt aperitifchampagne! Vem tar upp en import till Sverige?

Till den utmärkta grytan kommer - naturligtvis - en Zinfandel på bordet. Det måste man ändå ge IT-mannen - han är tämligen envis i sina försök att locka mig över till den andra sidan! Och när han försöker med de här metoderna får han gärna fortsätta...

Seghesios Sonoma Zinfandel är husets bättre grillvin hos IT-mannen och det är ett klart drickbart alternativ; ett tydligt steg upp från enklare zinfandel med alltför mycket sylttoner. Här höjs ribban ett snäpp till. Vingårdsbetecknad Zinfandel från Seghesio hos IT-mannen har förekommit förr, men det var inte den här... Kan det varit Cortina den gången?

Ikväll är det i alla fall 2009 Seghesio Rockpile Zinfandel som skvalpar i karaffen. Det är naturligtvis extra allt och öppna spjäll på frukt, fat, vanilj och alkohol. Mörka bär och frukter en masse, men det undviker att falla ned i syltighetens ljumma träsk. Hur SB beskriver den som "nyanserad" övergår mitt förstånd - det ordet är i min bok reserverat för mer finlemmade skapelser. Däremot kraftfull, packad, mättad...

Det här blir aldrig min kopp té fullt ut, men i sin stil är det här ett bra exempel och fortfarande alltså drickbart till mat. Jag vet inte vilken serveringstemperatur det hade, men jag misstänker kraftigt att det inte var alltför varmt. Skillnaden kan vara stor på +18 och +23 på den här sortens viner...

2005 Dauvissat Chablis Grand Cru Les Preuses på Hambergs

2012-01-28T20:42:00.001+01:00

Hustrun har fått nytt jobb, och fredagen var den sista på hennes gamla arbetsplats. Vad passar bättre än att fira med en middag på stan? Hambergs besökte vi för ett knappt år sedan, men här blir vi sällan besvikna och återvänder gärna.

Deutz är fortfarande huschampagnen, och serveras i riktigt bra glas med ganska bred midja och smal öppning. Detaljer som andas kvalitet uppskattas - alltför många restauranger slarvar med just champagneglasen har jag en känsla av...

Vi får fundera lite innan vi kan enas. Hustrun är först inne på en rödvinsvänligare fiskrätt, men jag vill ha skaldjursfat... Hon kan dock tänka sig havsabborre med provansalska grönsaker i stället, och därmed är spelfältet tämligen öppet.

En chablis av god kvalitet och med viss mognad borde väl fungera? Caves Jean et Sebastien Dauvissat verkar inte ha hittat till internet, och informationen jag googlar fram i så här i efterhand är lite sparsmakad. De äger dock mark i flera premier cru-lägen och så 0,75 ha i grand cru-läget Les Preuses.

Enligt sommelieren har 2005 Dauvissat Chablis Grand Cru Les Preuses öppnat sig en hel del det sista halvåret. Det märks inte på den inledande sniffen, som jag uppfattar som ganska hård, lite knuten och metallisk. Lite rostfritt stål, sådär. Leksaksbil, säger hustrun. Det hittar dock snabbt formen, och ur glaset kommer en stor, balanserad doft av olika tropiska frukter (ananas, mango, passionsfrukt) parat med citrus och mineraler. Jag plockar också upp en kryddighet i avslutet och en lätt honungston, vilket för mig brukar betyda att fat har varit med i spelet. Enligt uppgift så lagras hälften av vinet på fat, varav 25% nya.

Vinet har tydlig kropp och långt från de slanka, unga, anemiska citrus-/mineralpaket som lite för ofta dyker upp när det dricks chablis på restaurang. Namnet är gångbart på vinlistor, förstås, och lockar mången krögare att servera enkel, generisk chablis. Hustrun var inledningsvis skeptisk till just chablis den här kvällen - kanske just därför. Det har liksom kommit att förknippas med sin enklaste uttrycksform...

Här är hon i alla fall nöjd; även om hon har svårt att identifiera enskilda smaker håller hon med om att det smakar mycket och långt och gott. För mig är just det - att det är svårt att dissikera vinet - ett tecken på hög kvalitet. Komplext och sammansatt - och det räcker ju ganska långt, eller hur?

Räcker långt gör också Hambergs skaldjursfat extravagant. Gott - och nyttigt! God var också desserten, men kanske inte fult så nyttig. Chokladbakelse med torkad frukt, nötglass och dulce de leche är naturligtvis som gjort för ett gott dessertvin. Jag gav sommelieriet fria händer, och på bordet kom en överraskning.

Australiensisk shiraz/grenache-tawny med drygt 20 år på fat är precis hur gott som helst! Seppeltsfield Para 1989 uppvisar en slags fruktig tawny-karaktär - inte alls så nötdominerat som den "äkta varan" blir. Inslag av muscovadosocker och torkad frukt. Ett fantastiskt trevligt vin!

Vineriet var helt okänt för mig, men förefaller vara stora på området fortified wine; en gren som ju australiensarna sysselsatt sig med länge. Det är inte utan att man blir nyfiken på deras 100-åriga tawny...

Avslutningsvis kommer två glas blint på bordet, tillsammans med notan. Sommelieren utmanar på lite blindbock...!

Hmmm.... Det ena glaset är ett druvdestillat, och det är inte konjak. Det är mycket gott, men lite råare i sitt anslag än en konjak och jag velar mellan armagnac eller riktigt bra spansk brandy (jo, det finns!). Armagnac visar sig stämma, vilket räddar hedern någotsånär när jag går helt vilse på glas två.

Hustrun är helt tagen av doften. Det doftar... det doftar... ? Den gäckande doften får aldrig någon lösning, men visst finns det en del vanilj? Smaken är svårplacerad och jag uppfattar ett russinliknande inslag i eftersmaken - men det är ju inte grappa?! Att det är fatlagrat under relativt lång tid framstår som tydligt, och det brukar ju göra det svårare att separera olika destillat från varandra. Jag provade för inte så länge sedan ett par fatlagrade tequila som lurade mig... hmm. Min gissning blir tequila i brist på bättre, men det visar sig att man prickat en av mina många och stora blinda fläckar - bourbon! Blanton's Original Single Barrel (för det var väl inte Straight from the Barrel?) var en ögonöppnare med en imponerande doft.

Åter lämnar vi Hambergs mycket nöjda; det känns tryggt med en kvalitetsmedveten fisk- och skaldjursbistro i staden som inte slarvar med detaljer och har en dryckeslista med imponerande bredd och djup. Här har många restaurnger i staden mycket att lära!

2009 olivier leflaive bourgogne cuvée margot

2012-01-24T22:37:00.001+01:00

Mest ett livstecken så att ni inte tror att vinflödet helt sinat... Ovanligt mycket beredskap på jobbet har haft negativ inverkan på provande och konsumtion, men några ljuspunkter syns i närtid!

Efter att ha blivit avlöst känns det bra att få öppna något anständigt vin, trots tisdag. Rester av en burk ankrillette med anklever lockade, och fick kombineras med rostat surdegsbröd, ost- och skinkpaj och sallad. Gott i all sin enkelhet!

Olivier Leflaive startade sin negociantverksamhet 1984 och lämnade familjeegendomen Domaine Lefalive tio år senare för att koncentrera sig på den egna verksamheten. Mest vita viner, men även en del rött. Ambitionen med det här är enligt importören att göra en högkvalitativ satsning på en ”enkel appellation”, med bra balans, hygglig längd och rik frukt.

I mitt tycke är det precis vad som levereras. Bourgogner kommer ju dessvärre alltid med en särskild straffskatt, men när man väl accepterat att instegsvinerna ligger 30-40 kr över andra druvor/producenter/regioner så får man ändå säga att det här är ett lyckat exemplar i sin kontext. Bra, ren, fokuserad doft med mosade jordgubbar, kryddor och lite sandelträ. Fruktorienterad smak med bra syra och kvardröjande känsla av syrliga, röda karameller.

Jag dricker för sällan bourgogne i den här kategorin för att kunna ge ett tillförlitligt omdöme på hur det står sig i sin prisklass, men det spelar mindre roll för mig just i kväll. Hustrun gillar det också och det lyckas alltså förena en hygglig komplexitet, en hyfsad syra och en bra längd med drickbarhet och matkompatibilitet. Inte illa!

vinmannens kalas - epic fail men storslagen fest!

2012-01-15T22:22:00.000+01:00

Så är det dags för Vinmannens kalas igen! Alltid i mitten av januari och alltid med god mat, glada människor, spännande viner, fantastiska cigarrer... En fest att inte missa, helt enkelt!

Det är således inte utan ett visst mått av förväntan som Direktören och jag kliver på det tåg mot Gävle som Whiskymannen redan sitter på. Båda klagar de på bristande lunchintag. Sån tur då att jag laddat kylväskan med snittar med ankrillette/foie gras och en halva Bollinger...! Resandet ska ske ståndsmässigt!

På plats förses vi med ett glas husets champagne och väntar in lagkamraterna. Pokermannen sveper in strax efter oss, och några lokala vinprofiler ansluter efterhand. Förhandssnacket trampar igång. Blir det någon slamkrypare i år, som den där georgiern sist? Kommer det att vara något annat än bordeauxer? Och hur kommer Pokermannens halvtäppta näsa att påverka honom; lite som att spela med en halvskadad Zlatan...

Vinprovningsrummet är dukat och klart, och andas seriositet. Lätt sammanbitna tar vi plats. Även om det är en lek så vill ingen vika ned sig; prestigen är stor!

Reglerna är enkla: fem blinda viner serveras; vart och ett kan ge 10 poäng.

1p för rätt land
1p för rätt region/distrikt (i vid bemärkelse)
1p för rätt druva (dominerande druva)
3p för rätt årgång
1p för rätt årgång +/- 5 år
3p för för rätt producent/chateau

15p krävs för godkänt, och då väntar en cigarr av god kvalitet till var och en. Vid 14p eller lägre väntar i stället en shot av rälig straffdricka; i år en 50/50-blandning av Fernet Branca och spansk ful-brandy. Tid till förfogande: ca 1 timme. Våra bedömningar noteras på whiteboarden och inte förrän alla fem viner nedtecknats får vi facit.

Vin 1
Vinmannen överrumplar oss redan från starten med ett vitt vin i första glaset. Pokermannen med stöd av Gävlefalangen lotsar raskt in oss på vit bordeaux, ca 10 år gammal. Tydlig sauvignon blanc och en del fat som dock var hyfsat integrerade.

Vår gissning: Frankrike, Bordeaux, Sauvignon Blanc, 1998, 1999 +/- 5år, Domaine de Chevalier.
Facit: Frankrike, Bordeaux, Sauvignon Blanc, 2001, Smith Haut Lafitte
Kommentar: Typiskt. En i Gävlefalangen hade noterat just detta i sitt papper. Nå; nära nog och 4p bärgade!

Vin 2
Härifrån och framåt är det rött i glasen. Urtypisk, härlig, cabernetdominerad bordeauxdoft med tydlig mognad. Här är jag på mammas gata och är snart övertygad om att vi har en St Julien i glaset. Med uteslutningsmetoden letar vi oss fram till Ducru-Beaucaillou och sjuttiotal, möjligen tidigt åttiotal...

Vår gissning: Frankrike, Bordeaux (St Julien), Cabernet Sauvignon, 1975, 1979 +/- 5år, Ducru-Beaucaillou.
Facit: Frankrike, Bordeaux (St Julien), Cabernet Sauvignon, 1978, Langoa-Barton
Kommentar: Åjovars. 4p till... så här långt är vi ganska nöjda!

Vin 3

Nu blir det svårare. Det här vinet spretar och skickar oss all världens väg. Hög syra, lite tunn i munkänslan men ändå sträv. Växer efterhand. Jag funderar på Italien, andra på allt från Sydafrika till sydfrankrike....

Vår gissning: Frankrike, Cahors, Cot, 1998, 1998+/- 5 år, Clos la Coutale.
Facit: Frankrike, Bordeaux (St Julien), Cabernet Sauvignon, 1996, Langoa-Barton
Kommentar: Damn! En besvikelse för laget - och på vinet! Borde ha varit bättre... Typiskt Vinmannen att smyga in en vertikal mitt i allt. Ett visst mått av metakunskap smög sig in och påverkade; vinet vi gissade på visste vi fanns hos Vinmannen. Farligt att påverkas av sådant. 2p.

Vin 4
Kära nån! Nu bär det av till mumieland - ett tydligt övermoget vin med karaktär av.... vaddå? Ganska mjukt och lent och fanns det inte en doft av dill därnågonstans. Kan det vara en spanjor, kanske en rioja av inte alltför hög kvalitet? Vi börjar få tidsnöd och hugger en chansning:

Vår gissning: Spanien, Rioja, Tempranillo, 1998, 1997 +/- 5 år, Faustino
Facit: Frankrike, Bordeaux, Cabernet Sauvignon, 1988, Mouton Cadet (imperial)
Kommentar: Fasen! Men allvarligt talat, hur många har koll på var en 23 år gammal 90-kronorsbordeaux lagrad på imperial befinner sig mognadsmässigt? Inte jag... 0p. Extra surt var dock den här gissningen om man ser till det sista vinet:

Vin 5
Mera mumier. Ett mycket annorlunda vin; tydlig mognad, torkade bär, viss syra... inte rönnbärs/vinbärssyrlighet dock. Här smyger sig plötsligt den där metakunskapen in igen. Pokermannen drar sig till minnes att Vinmannen har en Mouton Cadet 1988 (imperial) någonstans (har vi inte alla det!?) - kanske det här skulle kunna vara det? Om inte annat så är det en kaxig gissning! Annars skulle det kunna vara vad som helst från 60-tal och framåt, så vi garderar oss lite.

Vår gissning: Frankrike, Bordeaux, Cabernet Sauvignon, 1988, 1965 +/- 5 år, Mouton Cadet (imperial)
Facit: Tyskland, Pfalz, Pinot Noir, 1993, Weingut Koehler-Ruprecht "Philippi" (dmg)
Kommentar: Nå, men udda tyska pinoter från Pfalz, tidigt 90-tal, på dubbelmagnum... Det provar vi väl lite då och då allesammans, så det borde vi ju klarat, eller? Det är ju bara att tänka på 23-årig Mouton Cadet (imp) så får ni munkänslan...! 0p.

Tja, det var bara att bita i det beska malörtsäpplet och svepa sin shot för att sedan gå ut och möta resten av gästerna och börja fila på bortförklaringarna... Nästa år kommer vi igen!

Totalsumman landade alltså på blygsamma 10 poäng, och nyckeln var naturligtvis Langoa-Barton 1996... den borde vi skopat hem åtminstone 4 poäng på, och då hade det räckt med ett par lyckade chansningar på slutet.

Resten av kvällen tillbringades i sällskap av löjrom, champagne, cocktails, entrecôte, ostar, portvin... Just portvinet fick jag inte på bild, men lurade upp oss på läktaren igen. Jag var övertygad om att det var en relativt ung vintage port; tätheten, koncentrationen, längden talade entydligt för det. Då den ändå var njutbar gissade jag på en 1994. Det visade sig vara Aeternos egen unfiltered LBV, årgång 2006! Jag vill ha en låda...

En annan blåsning kom vid desserten. En sauternes kommer blint på bordet. Inte jättestor doft och koncentration, men hyfsad sötma och bra smak. Kan inte vara jättegammal? En 90-talare som börjat mogna? Tjena...

En Haut-Barsac 1959 från L & F Granville - hur vital som helst! Låt vara att den bästa provningsförmågan vid det här laget hade sköljts bort av vällustigt intag och dryckesnjutning i stället för -provning, men 40 år fel...? Man går aldrig säker hos Vinmannen!

Kvällen avlöpte som den bara kan göra när tjugotalet vin- och matnördar umgås med ett fantastiskt urval viner, destillat, cigarrer och cocktails. Lämnandes en skog av glas bakom oss tumlade Direktören och jag in på hotellet strax efter fyra på morgonen, synnerligen nöjda med tillvaron!

Tack, Vinmannen!

2011-12-29T23:24:00.002+01:00

Chateau Poujeaux är en stabil trotjänare bland oss som uppskattar klassisk bordeaux; gärna med lite stalliga inslag. Jag har nyligen provat 1998 ett par gånger, och tidigare noteringar innefattar 1961, 1995 och 2002. Då många bättre 2005:or är ouppnåeliga prismässigt känns det trevligt att kunna komma över ett favoritvin till rimlig prislapp. Att Vinmannen varit lyrisk minskar inte intresset...

Det här blir första provsmakningen. Och visst känns det igen. Inte så att jag påstår att jag tar det blint nästa gång, men just den klassiska, lätt gödselmättade doften är det inte så många viner som hhåller sig med idag... Till skillnad från 1998 är det här ett högoktanigt, potent vin med kraft, frukt och färg - utan att tappa balansen. Framför allt doften är stor och visar förutom Bruntes spillning även upp frisk fruktighet med tydligcassis samt en del kryddigt trä/fat. Smakmässigt är det ungt, strävt ochvälmatat men med markerad syra som dröjer sig kvar länge. Fat och cassisdominerar i detta prematura stadium, och jag väntar mig en spännande utvecklingöver de närmaste 5-10-15 åren. Helt klart ett vin med potential!

Det är i yngsta laget för mig, men helt drickbart redan nu.Till fet, okomplicerad mat passar det utmärkt. Sommarens grillvin...?

pichon-lalande 1975, quarles harris 1970 m.m.

2011-12-27T01:24:00.001+01:00

Traditionsenlig annandagsmiddag med kalkon, många gäster och ett battle mellan bourgogne och bordeaux... Äntligen är beredskapsveckan avslutad och julmusten och lättölen kunde bytas mot lite mer potenta saker!

Först ut, till en fantastisk ankleverterrine med lite ankrillete på rostat surdegsbröd och med syltade kantareller: Henriot Millésimé 2002.

Husets 1996:a har ju under en tid fått tjänstgöra som husets bättre champagne; ett tydligt steg upp från de flesta NV-cuvéer. Jag vet inte om det släppts någon årgångscuvée från Henriot mellan dessa - i så fall har jag missat det - men det känns stabilt att växla från hajpade 1996 till likaledes väl ansedda 2002... Så; hur smakar det?

Jo, det här vinet har en bit kvar upp till sex år äldre storebror, men det känns som om byggstenarna är på plats och att det har en del oförlöst potential. Karaktären domineras av rostad mandel, gula äpplen, honung och ett drag av vita blommor! Mycket gott, och med framtiden för sig, som sagt.

Till kalkonen blir det alltså en showdown mellan Frankrikes två mest pretigetyngda (?) regioner. Någon verklig match blir det dock aldrig. Bourgognen - en Gevrey-Chambertin 1995 från Louis Philibert var alldeles för snipig, syrlig, slank och tunn för att ha något att sätta emot. Visserligen vaknade den till lite mot slutet och visade upp lite animaliska toner, men som helhet en besvikelse.

Pichon-Lalande 1975 har jag provat minst två gånger förut - lite ovanligt med så gamla viner. Det har dock varit positiva upplevelser, och den här flaskan gjorde mig inte alls besviken. Vital, frisk, medelfyllig, naturligtvis uttorkande men fortfarande fullt levande... Otroligt fin smak och munkänsla; sammetslena toner av tobak, läder och även här ett animaliskt inslag. Numret större än konkurrenten i alla avseenden. 1975 är en av de äldre årgångar i bordeaux jag har provat en hel del av nu, och jag har klart övervägande positiva intryck. Otroligt kul!

Desserten blir portionsäppelpaj med kanelmos i filodeg, vaniljglas och Ch de Malle -98 som fortfarande är stabil som husets sauternes.

Till ostarna skickades portvinskaraffen fram till brorsan som luktade, smakade och nickade gillande...

"Det bör vara en -66:a eller -70:a..." konstaterade han ganska snabbt, efter att ha irrat något i icke deklarerade årgångar. Att det hade ca 40 års mognad var han dock klockren på. Hur han visste? Enkelt:

"Om jag gillar det är det ca 40 år..."

Quarles Harris 1970 var en positiv överaskning. Pris-prestandakvalitetsmätaren slog verkligen i botten på den här budget-porten! Vid öppnandet dominerades doft och smak fullständigt av slatlakrits på ett nästan löjligt sätt, men efter någon timme i karaff hade det lugnat ned sig och kunde serveras riktigt balanserat. Fortfarande med lakritstoner, men nu också med plommon och torkade fikon. Oväntat fruktigt, framför allt; bra längd och balans därtill. Komplexitet och koncentration saknas för riktigt höga betyg, men en bra, mogen vintage port är många gånger bra nog!

God fortsättning!

biztro och dryck

2011-12-17T01:47:00.000+01:00

Dags för Direktören och undertecknad att ses över en bit mat; något som sker på ungefär årlig basis. Villa Anna kändes lite för pretentiöst; jag var ganska trött och seg och föredrog därför något snäppet enklare. Stationen och Jay Fu hade dock fullt, och var kan man överhuvudtaget få ett vettigt vin till maten i den här sta'n?

Man blir förbannad.

Och till slut hamnar man på Biztron. Och kvalar direkt in i kategorin "besvärliga gäster".

"Vilken årgång är den här chablisen?"

"Vilket är 'husets bästa vita'?"

"Har ni inte möjligen något vin som inte finns på listan; kanske någon gammal bordeaux eller så....?"

Till slut tar vi varsin cocktail americano (räkor, avocado - minus koriander!) till förrätt och fortsätter med New York Steak (rare). Till den första får vi en sancerre på glas som är trevlig och korrekt, och till den senare en alldeles för varm Tahbilk Eric Purbrick 2002 Shirax. Hur svårt är det här med vin och temperatur? Varför måste vinerna stå framme i den säkert 24 grader varma serveringslokalen...!? En stund i ishink rättar dock till det hela, och vi får ett vin med struktur, fruktighet, viss komplexitet och hyfsad balans i glaset. Inte oävet!

Efter dessert går vi mot stationen, där den nyöppnade vinbaren Dryck (?) huserar. Avechyllan ser inbjudande ut, och jag inleder med en Chateau du Breuil Calvados Chocolate Blend.

Den är mycket god, inte jättekomplex men ändå en trevlig digestif. Huruvida den medföljande chokladen gör så mycket till eller inte låter jag vara osagt, men go'dricka är det allt.

Dessvärre går detsamma inte att säga om den efteföljande Pierre Ferrand 1er cru. Alltför ung i stilen hade den inte mycket som tilltalar ett par cognacsrävar som Direktören och mig. Den känns nästan grappalik med lite russinsötma och snudd på oren i den inledande smaken, men rätar upp sig och ger i eftersmaken en behaglig mandelmassaton. På det hela taget dock en cognac som alltså är alldeles för ung i sitt nuvarande uttryck och som borde ha stannat på fat. Avoid.

Däremot är Dryck ett ställe att återbesöka. Den här staden behöver unga, ambitiösa små ställen med kvalitetsfokus, vilket jag upplever att stället har. Meny och vinlista byts dagligen efter tillgång.

2011-12-13T00:13:00.001+01:00

Korkdragaren rekommenderar vid ett tillfälle ett vin på temat "stabila husviner under hundralappen". Tommasi är ju en välrenommerad firma, och ett vin i ripassostil kan vara värt att prova. Fast jag blir inte klok på vad som skiljer appassimenton från deras ripasso, som också fins på SB men för hundringen mer...? Italienarna är hursomhelst i min bok erkänt duktiga på att få till det bra även i de lägre prissegmenten, bara de inte börjar kladda till det för mycket.

Första gången provar jag vinet alldeles för varmt. Få viner mår bra av rumstemperatur; särskilt när den som hemma hos oss ofta ligger upp emot 24 grader (vi 23 börjar hustrun frysa och vid 22 skulle hon sannolikt bära jacka inomhus...). Jag tycker att det blir ganska jolmigt i munnen, men noterar att det har en del syra därbakom.

Dagen efter har jag inte beredskap längre och kan unna mig ett glas. Jag följer glasets temperatur ur kylskåpet, och konstaterar att det redan upp emot 19-20 grader börjar få lite sötaktiga toner som jag inte gillar. Men mellan 16-18 är det fräscht, lättdrucket - men med karaktär och framför allt syra nog att stå emot en del fet mat. Sura körsbär, lakrits, någon rödbärighet, örter... en ganska klassisk italiensk doft- och smakpalett!

Inte helt oävet och en klar kandidat till husets pizzavin, men jag kommer att plocka det ur källaren svalka samtidigt som jag ringer pizzerian - då bör det kunna bli en bra matchning...!

1996 henriot vs 2002 leclerc-briant

2011-12-07T22:55:00.001+01:00

Snarare en tweet än ett inlägg... En projektavslutning hos min förre arbetsgivare fick mig att ta fram två flaskor årgångschampagne till min fd projektgrupp. Vinerna är valda med tanken att de har ungefär samma druvsammansättning (50% CH, 50% PN) , men där ålder och en massa andra aspekter får visa hur olika vin kan bli med samma utgångspunkt. Tema: same, same but different...

Leclerc-briant 2002: Tredje gången jag provar (minst); första gången våren 2008 var jag smått lyrisk; betydligt mer tveksam i somras då jag beskrev den som endimensionell med citrus- och honungsaromer. Tyvärr stod sig intrycket den här kvällen; vinet har inte utvecklats bra och det här var sista flaskan. Om det var i en tråkig fas lär jag inte få veta...

Henriot 1996: Vinst varje gång! Bloggad första gången för drygt tre år sedan, och jag är lika entusiastisk varje gång! Gordon Ramsay hade det som husets bubbel på Maze för ett par år sedan också. Nötter och äpplen dominerar, och viss champinjonton hittas nu också men inte störande utan bara läckert spelande i bakgrunden. Två nummer mer komplext än L-B 2002; kvällens oomtvistade bästa vin!

karlstads bästa sushi och en riktigt skön pommard 2007

2011-11-27T23:17:00.001+01:00

Hej vad tiden går... en beredskapsvecka och en veckas kurs i Karlstad och bloggen går på total sparlåga. Nå, ett par korta notiser ska väl orkas med innan arbetsveckan pockar på.

Kursen i Karlstad inbjöd inte till så mycket mat- och vinexkursioner. Den enda restaurang som tilldrog sig mitt intresse visade sig vara stängd för annat än företagsbokningar i november-december. Kanske lika bra det - kan någon överhuvudtaget förstå eller ens förklara deras fullständigt tramsigt prissatta bordeauxer!? Jag menar; Grand-poy-Lacoste (sic!) 2006 för 3500 kr? Eller Phélen-Segur (sic!) 2006 för 3800 kr... Har de tagit sitt inköpspris och tryckt på x10-tangenten på miniräknaren? Trams!

Nå; en kväll tog sig gruppen för att lämna den sorgligt trista hotellrestaurangen på Scandic (som bl a serverade djupfryst sparris till min kollega...) och gick ut på byn. Ett tips ledde oss till Happy Kitchen, som - sitt olyckliga namn till trots - visade sig vara en av de mer genomtänkta och seriösa sushirestaurangerna jag besökt. Deras "svarta" meny såg så här trevlig ut när den kom på bordet:

Friterade maki-rullar, löjrom, guldpenslad tonfisk, hummer, havskräfta, hälleflundra och gravad älg (!) blandades på tallriken. Mycket gott! Och till det en kanna ljummen saké, naturligtvis, som med sina oxiderade svamp/nöt/äppletoner påminde inte så lite om sherry... Gott det med!

En utekväll på sta'n hanns med. Harrys visade sig lite otippat ha ett hyfsat stabilt konjaksutbud. En Grönstedts National hade också den sherryliknande aromer i doften, med torkad frukt, fikonkärnor, rostad mandel och en del rancio, men också lite väl eldig. I smaken kom eldigheten igen. Inte typiskt Grönstedts-söt, vilket räknas till plussidan. Jag noterar att smaken känns mer madeira än sherry, och tror att det det är den torkade frukten och rancion som gör det.

Avslutningskvällen bjuds vi på "finmiddag" på det andra Scandic som Karlstad ståtar med. Deras Café Artist ska ha ett mer seriöst kök och menyn låter ju inte helt fel; carpaccio på hjort följt av grillade (?) anklår... Huvudrätten är dock dessvärre en besvikelse; överbakat, lite torrt och trådigt kött sällskapar med an stabbig klick mos, lite savojkål (?) och några småduttar syrlig bärsås av vilka det skulle behövts betydligt mer för att stå emot.

När jag hör menyn tänker jag instinktivt "pinot noir", men det visar sig att det enda pinotvinet de har naturligtvis är ... chilenskt. Jag kollar flaskan, och det skall ha odlats på hög höjd, står det. Samtidigt hotar etiketten med våldsamma 14,5% alkohol. Det borde naturligtvis ha räckt som varningssignal, men jag ber dem lägga flaskan i kylen en halvtimme så kanske det ordnar sig.

Det gör det inte. Jag blir nästan förbannad; varför odla en druva som uppenbarligen inte presterar i närheten av sin topp under förutsättningarna? En viss hallonartad frukt är det enda försonande draget för den här syltburken, men irritationen kvarstår. Jag vägrar lägga producentens namn på minnet; jag undviker härmed chilensk pinot punkt.

Fortfarande lätt irriterad över uselt vin kommer jag upp till stugan i det inre av Gästrikland. På en julmarknad hittar jag lite otippat filmen Sideways för en tjuga, och pinotvibbarna känns plötsligt bättre. Kvällen får därmed avslutas med ett vin som återupprättar druvans skamfilade stolthet.

En generisk Pommard, relativt ung, från ett medelgott år och en stor producent - borde kanske inte slå i topp på skalan? Om det är tilfället där i mörkret i stugan, med saffransdoften från lussekattsbaket fortfarande tydlig och brasans stillsamma knäppande i vedspisen, eller min pinotbesvikelse i Karlstad som gör det - men det här är spot on! Doften är ren, fokuserad med tydligt fruktiga hallon/jordgubbsdrag och en del kryddighet och lite citrus... Jag kommer på mig själv med att tänka på nejlikespäckade apelsiner - kanske julen är på ingång trots allt?! I smaken får rödfruktigheten sällskap av kryddor och pomeransskal - förvånansvärt moget. Efterhand kommer en del söta körsbärstoner i såväl doft som smak. Inga köttiga eller läderartade aromer någonstans; det här är i den lite lättare skolan, åtminstone doftmässigt. Bra syra och viss, välgörande strävhet.

Ett helt otroligt gott vin, såväl till maten som till lördagsmyset i soffan efteråt. Ibland stöter man på termen "lättgillat" eller "lättdrucket". Ofta används den nedvärderande om viner som egentligen är slätstrukna och menlösa och vad man normalt avser är "svårt att ogilla", vilket är något helt annat. Det här är i min mening ett lättgillat vin; fullt av karaktär, ganska syrligt men ändå lite insmickrande. Hustrun ber om påfyllning då och då. Ett gott tecken...

2001 batailley (och, jo, graillot c-h 2009 också...)

2011-11-08T23:46:00.002+01:00

Vi kommer upp till stugan på fredag kväll, men tack vare Allhelgonahelgen har tidig hemgång från respektive jobb gjort en hyfsad avfärdstid möjlig, och vi hinner äta middag på plats. Eftersom vinerna som ligger på lager däruppe hamnar i en naturlig vinkällare med ca 10 graders temp vintertid så tog jag med en flaska bilvarm crozes-hermitage från senaste släppet. Årets Graillot börjar bli en tradition i stil med årets glögg...

Och precis som med glögg blir det snart övermäktigt. Första klunken eller två kan vara god, men det är och förblir inte riktigt min stil. Jag ger mig inte in på att jämföra årgångar med varandra; andra kan det betydligt bättre än jag beträffande monsieur Graillot. Jag behöver bara då och då påminna mig om att även Syrah mår bra av en smula mognad... Resterande buteljer läggs på hög.

Den andra kvällen har en av husets gamla trotjänare kommit upp i drickvänlig temperatur. Jag är väl medveten om att jag framstår som enkelspårig, men jag har inte den här bloggen för att bedriva konsumentupplysning utan för att skriva om vin jag dricker och gillar...

Chateau Batailley 2001 har en fantastisk, mörkfruktig doft med en del tobak och ceder. Om en doftkänsla kan beskrivas som "fyllig men stram" så är det den här... I munnen samsas plommon/cassis med korint - tämligen fruktigt, alltså, trots mognad. Bra längd och textur, balanserat och ett riktigt fint vin, helt enkelt. Det känns som att det här vinet blivit bättre och bättre sedan jag köpte en låda för fyra år sedan. Synd bara att den är på upphällningen nu...

Jag läser en tidig not där jag beskrivit det i termer av "blygt", "glest" och "kort" och tvivlade på dess utvecklingspotential. Det visar sig att det var just potential det hade och att det nog bara var knutet i sin ungdom. Så bra det kan bli!

stationens brasserie - belgrave 2007

2011-11-02T00:18:00.000+01:00

Den dominerande krogkungen i Uppsala, Lasse Svensson, fick möjligheten att etablera sig i den överblivna gamla centralstationen när Uppsala begåvades med ett resecentrum. Man har tagit i från fotknölarna och landat ett koncept med inte mindre än tre inspirationsstäder; ett café i Rom, en Londonsk pub och ett Parisiskt brasserie med lite historisk touch. Idén är bra och konsekvent genomförd till den nivå att jag hinner bli orolig att vinet faktiskt skall serveras i de vidöppna, slipade glasen som står på bordet. Som väl är finns dock andra glas att tillgå...

IT-mannen och jag tar bussen ned på stan och hamnar lite oplanerat alltså på Stationen. Det visar sig vara fullsatt, men den hjälpsamme hovmästaren tror att det skall finnas lediga platser inom en halvtimme. Med varsitt glas Pol Roger och ett par ostron tröstar vi oss i Rom innan vi promenerar över till Paris... Ostronen var fantastiskt goda, uppläggningen snygg och det kändes som ett snyggt, roligt och synnerligen prisvärt alternativ på snacksmenyn.

När vi får besked att vårt bord står klart och att man väntar oss tar vi oss alltså över till Parisdelen. Där visar det sig att det här med att "vara väntad" är något relativt. Ingen tilltalar oss på fem minuter vid "vänta-här-skylten", trots att flera i personalen springer förbi. Att man var underbemannad eller inte väntat sig så många gäster en tisdag kan jag ha all förståelse för, men inte att man inte bevärdigar oss ett enkelt "välkommen - ett ögonblick så är jag snart tillbaka!"...

Menyn och vinlista är traditionell, med tonvikt på franskt. Jag kan leva med det. Vinlistan har också fransk prägel, men italienarna är nog minst lika många. Tyvärr är listan - som på många halvambitiösa ställen - utan större djup. Det äldsta franska vinet är från 2005. Vi provar i stället att fråga efter en italienare - Gajas Sito Moresco var dock slut. Tillbaks till fransoserna; de enda bordeauxerna var Belgrave och le Pez; båda 2007... Föga inspirerande. Kunde man inte åtminstone ha olika årgångar!? Det blev en Belgrave till slut. Och Tournedos Rossini - bara en så'n sak!

Köttet var perfekt stekt inuti; möjligen lite bränt på ytan... Gratängen var god men lite mesig, och tryffelskyn hade för lite tryffel i sig. Men köttet i sig var mycket gott och som helhet får ändå rätten väl godkänt.

Vinet serverades klanderfritt karafferad och allt och i vinvänliga Spiegelauglas. Skönt att inte designhysterin tillåtits gå ut över smaken... Det är - naturligtvis - för ungt. Och av tvivelaktig årgång. Ganska söt, fruktig doft med tydliga inslag av smörkola inledningsvis men där plommontonerna blir mer framträdande efterhand. Smaken är fruktig, ung och med viss strävhet. Som IT-mannen välfunnet sammanfattade det: "Det funkade bra till maten, men det var ganska tråkigt i sig..."

Ett trevligt besök dit jag kan gå med min mamma och hon kommer att känna sig bekväm. Det dyker inte upp pulver, emulsioner, puréer och andra texturexperiment på tallrikarna utan klassiskt finkäk. Uppsala har fått ett nytt tillskott i segmentet "bra utan att vilja bli bäst-segmentet", där redan La Fleur och Peppar Peppar huserar. Frågan är hur många krogar på den nivån som behövs i den här staden...

1998 chasse spleen - konjärens 500:e post

2011-10-29T22:42:00.001+02:00

För några veckor sedan konstaterade jag att jag skrivit närmare 500 poster på den här bloggen. Jag lekte med tanken att låta den 500:e posten bli något särskilt spektakulärt; kanske en Latour eller något annat som verkligen skulle kännas spektakulärt. Samtidigt...

Hur mycket de där magiska ögonblicken med närmast överjordiska förnimmelser av vinös perfektion än betyder för mig - och jo, jag är lyckligt lottad och har haft några stycken! - så känner jag vid de tillfällena att jag är gäst i en annan verklighet. En verklighet som aldrig kan bli min helt och hållen.

Som prisutvecklingen ser ut så är jag som ändå gynnad som har möjlighet att njuta stora viner emellanåt och aldrig behöver hemfalla åt dåligt vin. Uppskattar jag det inte så dricker jag det inte. Men de magiska vinerna - first growths bordeaux och grand crus bourgognes och en del annat närmast ouppnåeligt - kommer aldrig att vara min vardag. Och det känns inte ens sorgligt. Visst är det skönt att inte kunna få allt man vill ha...?

Då är kvällens vin mycket mer typiskt och symptomatiskt för konjären. En cabernetdominerad bordeaux från vänstra (inte högra...!) stranden, cru bourgeois exceptionell på sin tid; 13 års mognad av ett gott men inte lysande år. Svårt att överhuvudtaget hitta någon bättre måltidsdryck...

Hängmörad ryggbiff utsätts för den inte alldeles enkla matchningen av butternut-pumpacreme och smördegsinbakad getost med färska örter. Det visar sig fungera riktigt bra, och vinet gör sitt jobb därtill.

Såhär på senkvällen, efter fyra timmar i karaff, är det fortfarande fullt vitalt och närmast parfymerat i doften. Massor av frukt men inbäddat och inte påträngande eller sött. Svarta vinbär, björnbär, plommon - det är det mörka gardet som paraderar förbi. Såklart lite mognadstoner samt cederträ och en aning stallighet. I munnen är det medelfylligt, tämligen mjukt och behagligt utan någon större tanninsträvhet; till en smörig béarnaise hade det nog inte skadat med mer oumph. Mörk frukt, lite läder, cederträ... ingen blyerts och inte heller några florala/vegetabiliska drag. Bara schysst, välbehandlad och vällagrad mognande cab....

Jag skulle gissa att av mina femhundra poster har nog åtminstone hundratalet låtit ungefär som ovan. Och om allt vill sig väl så hoppas jag få nöjet att upprepa mig några hundra gånger till på samma tema...!

À votre santé!

laphroaig cairdeas, ileach edition

2011-10-29T01:02:00.001+02:00

Jag har redan ett par gånger på den här bloggen kommenterat att det var en flaska Glenmorangie som fick mig intresserad av bättre drycker... Maltwhisky följdes av cognac som följdes av vin. Idag för whiskyintresset en tämligen slumrande tillvaro, men då och då dyker det upp något som förtjänar en not.

Laphroaig fick mig tidigt på kroken. Inte minst genom sin för tiden geniala marknadsföring om "Friends of Laphroaig" som blev stilbildande. I mitten på 1990-talet var det fräckt och nyskapande; på den tiden kunde man inta lajka på fejjan utan man var tvungen att skicka in en kupong i ett frankerat kuvert, och så småningom kom det ett diplom på posten. Första eller andra julen kom det en videofilm som skickades ut till alla medlemmar - stort! Så bygger man brand loyalty!

Idag har maltwhiskyn blivit en djungel. Alla dessa olika fatlagringar och finishar hit och dit. Och gamla hederliga Ardbeg som gör så många olika varianter på sin whisky nuförtiden att man behöver produktblad till flaskorna för att hänga med. Och då har vi inte ens närmat oss Mackmyra...

Laphroaig har naturligtvis inte varit immuna, men inte fullt så nervösa som en del andra producenter. Deras Quarter Cask har funnits en god tid, och är ett bra komplement till 10-åringen, cask strength och de lite mer åldrade varianterna. Cairdeas är dock en relativt ny version som görs årligen och där "årgångarna" tillåts variera. Årets upplaga bär titeln Ileach edition, vilket anspelar på att den blandats av en infödd master blender (John Campbell).

Enligt uppgift är det särskilt utvalda fat, små och stora, som mixats till det färdiga resultatet. Åtminstone en del av faten kommer från Maker's Mark. Ingen åldersangivelse; 50,5 % ABV.

Doften bär på omisskännliga Laphroaigdrag, med en tämligen massiv attack av tjära, jod, havssalt.... men ändå lite lättare, friskare och mer balanserat än 10-åringen. I munnen förstärks doftintrycken, men kompletteras med saltlakrits och inledningsvis också friska, nästan citrusaktiga toner. Mot slutet kommer en sötma hämtad från gräddkolatoner (en styggelse i vin - kan vara gott i whisky!).

Hustrun bad för ovanlighets skull om en fredagswhisky, och jag rekommenderade henne den här. Hon som när vi träffades var en tänligen flitig whiskykonsument har helt tacklat av och det går nog månader mellan hennes försök på skotskt destillat. Många gånger upplever hon dem alldeles för starka och kraftfulla idag. Det här gillades dock, och jag tror hon faller för precis samma saker som jag: utan att ha övergett laphroaigs unika husstil har man lyckats skapa en whisky med avsvevärt mer balans och finess än den vanliga 10-åriga. Det här är ingen ruffig lägereldswhisky; den platsar i finare after dinner salonger... Mycket gott, och välförtjänt denna fredag kväll!

2008 babylon's peak, shiraz/mourvédre/grenache

2011-10-20T22:06:00.000+02:00

Min förra chef och jag hade en beef som varade i de drygt åtta år vi jobbade ihop. Han föredrog viner från nya världen; jag från den gamla. Undantag fanns på båda håll: sydfransk rosé stod högt i kurs på hans lista och jag... nej, jag hade nog inga undantag, förresten. Att det finns drickbar och till och med god cabernet sauvignon från både Australien och USA gör inte att jag föredrar det framför en left bank claret...

Så vid avtackningen för några veckor sedan, när jag fått höra hur förträfflig jag var på alla sätt och vis (ett skäl så gott som något att byta jobb emellanåt!), närmade sig chefen i sitt tal mina "luckor i bildningen"... Han fann det besvärande att jag fortfarande visade sån brist på insikt i ett väsentligt område, och räckte över ett par buteljer sydafrikanskt rött för min förkovran och vidare studier. Trevligt!

Först ut är en Rhône-variant på de hederliga GSM-druvorna. Jag provar vinet helt osett utan att forska och läsa på om ursprung, prisläge eller annat. Etiketten andas på något sätt i alla fall inte budgetvin, och känner jag min förra chef rätt så har han knappast skickat på mig något skräp.

En 2008 från södra hemisfären är ju ett halvår äldre än kusinerna från norr, så det är en 3,5-årig juice som hamnar i glaset. Färgen är klar, mörkröd utan blåstick och mer genomskinlig än jag väntat mig. Skönt - kanske slipper jag ett överextraherat, varmodlat syltmonster utan ryggrad? Fördomarna mot allt utanför Terra Cognita är hårt grundade.

Doften då? Hur tydlig kommer den ständigt närvarande sydafrikanska brandröken med prickiga-korv-toner att vara i den här då? *sniff* Hmm.... *sniff, sniff* Frisk doft av röda bär och frukter, en del örter och kryddor och något jag i ett franskt vin skulle ha identifierat som garrigue... ingen rök!? Märkligt. Smakmässigt följer det samma mönster. Det är ett tämligen fylligt vin, med en viss rondör (sötma) som gör det aningen tungt, men friskheten och en kvardröjande eldighet (14,5% alkohol) bär upp det hela snyggt. Fortfarande ingen rök, men lite charkuterier finns det där bland de syrliga frukt- och bärtonerna. Örter och kryddor är fortfarande där.

Det är ett gott vin! Riktigt gott, till och med. Inte helt i min stil, men jag kan ändå förstå att många kommer att gilla det här, och jag skulle inte alls bli besviken om det serverades till en mustig höstgryta på nästa kursgårdsmiddag. Publikt, men långt från menlöst. Enligt baksidestexten gäller konceptet lågt skördeuttag - handskörd - ekfat även i Sydafrika...

Nu återstår att gissa pris. Om jag jämför med t ex Guigals Côtes-du-Rhône som jag drack tidigare i veckan så har det här vinet en högre viskositet och en kryddig sötma på slutet som inte är helt tilltalande. Men koncentrationen och längden är bättre här. Kan det ligga i 150-kr klassen?

Åjo - ganska nära! Gott och en liten ögonöppnare. Befriande fritt från sydafrikansk rökighet! På baksidesetiketten står också att det har karaktär av fynbos; sydafrikas svar på garrigue, gissar jag... Tack, chefen!

1998 croizet-bages, pauillac

2011-10-02T23:44:00.001+02:00

Till en - om jag får säga det själv - perfekt älgstek är ju mognande bordeaux ofrånkomligt. "Mognande" är för mig beteckningen på ett vin som tydligt lämnat sitt primära stadium adominerat av frukt och fat och där t ex smörkola kan utgöra ett störande inslag (vem häller kolasås på sin stek!?), men inte nått fasen "moget" är vin där frukten börjar torka ut, färgen bleknat tydligt och fikon och tobakstoner dominerar. Det här vinet befinner sig alltså däremellen, och det är oftast där jag finner de viner som passar bäst till mat...

Själva steken, färsk från ICA, rullades i hackad vit- och schalottenlök, rosmarin och ett urval andra torkade örter och salt och svartpeppar, varefter den bryntes hastigt i olja och smör runt om. In med den i ugn i 100 grader i tre timmar. Vid halva tiden klickades några tunna hyvlor smör på.

Serverad med halstrade svartrötter och långsamt sjuden sås på steksky, viltfond, rött vin m.m.; uppmjukad med generösa mängder grädde och en klick svartvinbärsgelé på slutet... Ännu en seger för det bruna köket!

Sonen - åtta år idag! - var sin vana trogen skeptisk mot min köttvurm, men bad självmant om backning. Smältande mört; inte en seg sena eller fettknöl så långt ögat nådde...

Och så; mognande bordeaux från favoritkommunen - vad kan gå fel?

Inte mycket...! Det här är precis var jag vill ha det. Croizet-Bages 1998 är en 5e cru som i likhet med många -98:or av lite enklare snitt nått en mycket trevlig drickfas. Jag hittar lite olika uppgifter om andelen CS i vingårdarna - allt från låga 37% till mer normala 60-70%. Någon som vet? Det förefaller som att man ökat CS på senare år...

Fantastiskt trevlig doft; fortfarande fruktig men med inslag av murket trä, läder och cederträ. Inte så mycket blyerts som jag kanske väntat mig finna i en pauillac. Ganska slankt i munnen. Det har fått ett par timmar i karaff vilket nog gjort den gott - faktiskt var provsmakningsklunken vid öppnandet lite väl sträv och bråkig. Sista glaset är dock mjukt och behagligt men med ett tydligt efterbett och lämnar en bra strävhet på tungan. Att det ingick symbios med maten behöver kanske inte påpekas.

Protein, fett och mognande pauillac - my desert island choice!

Jag kan dock inte låta bli att reflektera över att jag verkar vara tämligen ensam om att regelbundet blogga om mognare viner... Så unikt kan det väl inte vara att gilla den här mognadsfasen? Korkdragaren gör hyfsat täta utflykter till det förra millenniet, Vintresserad också, och F&V hinner ju med så mycket att det slinker med någon 80-talsbordeuax i bara farten, liksom. Och om Vinmannen bara orkade skriva så skulle en normal arbetsvecka för honom räcka för ett halvårs poster med vin från anno dazumal. Men i övrigt...? Och då pratar vi om viner som inte är unika eller särskilt dyra. Bordeauxer från mellanår på 90-talet är jättegoda nu och kostar ofta mindre än sina kusiner från aktuella årgångar.

Är jag fel ute, eller bloggas det litet om moget vin?

2007 candido cappello di prete

2011-09-29T23:31:00.002+02:00

Man får kasta sig mellan högt och lågt ibland. Även om vardagen för min del gärna kunde få bestå av klassad bordeaux, en och annan bourgogne premier cru (eller bättre), vintagechampagne och portvin från deklarerade årgångar mellan 1920 och 1970 ... så finns det trots allt en vardag. När man känner för ett okomplicerat rött som inte ruinerar men som berikar framför ett avsnitt av favorit-TV-serien (Mad Men säsong 4 har äntligen kommit hem!). Ett vin som man kan korka upp, ta ett glas eller två och korka igen och dricka resten i morgon.

Kalla mig snobb, men jag köper sällan viner i 80-kronorsklassen. Runt hundringen börjar de som jag betecknar som trotjänare här hemma. Guigals Côtes-du-Rhône är en sådan. Georg Breuers Riesling Sauvage en vit motsvarighet. När jag idag hämtade ut mitt 12-pack Larrivet Haut-Brion Blanc 2007 från Gottsunda så passade jag på att ta en titt på det vi kallar "bruksviner" här hemma (ärligt talat är det i princip bara sådana man för på SB i Gottsunda; jag hoppas att nya lokaler kommer att innebära större utbud...)

Hursomhelst; av någon anledning fastnade jag för den här flaskan på hyllan. Etiketten såg klassiskt stram ut, smakbeskrivningen intressant, södra Italien ett område att hålla koll på enligt Korkdragaren, Negro Amaro en druva som jag behöver bekanta mig med... och generellt - mycket generaliserat! - tycker jag att italienare hör till de som lyckas hyfsat även i de billigare prissegmenten. Syran finns alltid där, typ...

2007 Candido Cappello di Prete (prästens hatt, om min italienska funkar...) har en lite säregen doft av läder, katrinplommon, sura körsbär, lite volatilt och en touch brett/funk men inte i störande koncentrationer. I munnen känns det utvecklat, moget med smak av svart körsbärsmarmelad, farinsocker, läder. Eftersmaken är mycket lång, syran trevligt hög men munkänslan mjuk och behaglig. Jag kommer på mig själv att associera till Chateau Musar; antagligen den där lite orena/volatila tonen...

Hustrun gör tveklöst tummen upp, och blir mycket förvånad över den modesta prislappen. 79 kr/flaskan - det här kan bli torsdagsvinet ett tag framöver...!

2007 larrivet haut brion

2011-09-27T21:43:00.000+02:00

Det här vinet kom lite i skymundan i söndagens post. Oförtjänt, konstateras det när jag avslutar flaskan på måndagskvällen. Det här är ju faktiskt riktigt, riktigt bra. Undrar om det fortfarande finns på SB, tänker jag och gör en sökning. Jodå; det finns inte bara kvar utan dessutom med sänkt pris! För 259 kr (har kostat 329 kr...!) är det ett klipp. Till och med Vinmannen får erkänna att det är ett rätt hyggligt pris. Vinet snittar 91 p på CellarTracker.

I några butiker finns det på hyllan, och enligt min kontakt på SB fanns det 36 flaskor kvar i depån i förmiddags... Efter vårt samtal var det nere i 24. Årgång 2008 finns för övrigt att beställa för 439 kr, om någon skulle föredra den.

Now that you know - what are you going to do about it...?

1998 leoville-barton, 2002 moët m.m.

2011-09-25T23:23:00.002+02:00

IT-mannen och strålskyddsexperten släntrar nedför kullen igen, till barns och vuxnas glädje. Vi börjar få rutin på knytkalasen, och han lovar att ta med en välkyld skumpa och hon en efterrätt. Allt blir så mycket lättare med favoritgäster par excellence.

Skumpan visar sig vara en återbekantskap; årets valborgschampagne fast med ny etikett. Jag misstänker utlandsköp, sannolikt på flygplats. Standard-Moët har ju inte imponerat på länge, men det här är ett helt annat vin. Moët & Chandon Grand Vintage 2002 har både en djup, bredd och komplexitet som den vanliga cuvéen saknar. Doft och smak domineras av ganska tunga aromer av bröd, toast och nötter med en citruston och grapebeska som spelar attraktivt i bakgrunden.

Riktigt gott, utan att nå de absoluta höjderna hos en prestigecuvée. Men prisvärdet är odiskutabelt.

Till rödbetor med chévrecrème så borde man kanske servera något sauvignon blanc-orienterat. Larrivet-Haut-Brion 2007 provades i våras med godkänt resultat men med önskan om mer mognad. Kan ett halvår ha gjort någon skillnad?

Kanske, för det här känns som ett ganska harmoniskt vin jämfört med i april. Doften har fortfarande tydliga nässel-/svartvinbärsbladsaromer; sauvignon blanc dominerar. Där finns också ett fruktigt, nästan litchieaktigt drag (white peaches säger deras egen sajt; jag äter tyvärr vita persikor alldeles för sällan...) och fatkryddiga toner. I munnen är det tydligt rikt, nästan fett, och med en uttalad fatighet som växer fram efterhand. Eftersmaken är lång och avslutet kryddigt; nästan pepprigt! Gott och attraktivt. Det här vinet kan åldras vidare med gott behag, men hur skall jag kunna låta bli det!

Nästa vin är ett återbesök från Vin-Robinson i somras; den här gången får det dock ståta i ensamt majestät och slipper konkurrens från andra deuxiemes cru... Tillbehör i form av älgfärsbiffar och trattkantarellasagne är säkra kort därtill.

Chateau Leoville Barton 1998 är ett alldeles strålande vin, med stor, otroligt fin, ren och fokuserad doft. Mognad och frukt balanserar alldeles utmärkt; det här vinet måste vara bra nära sin topp just nu. Urspunget är urtydligt; det är left bank för hela slanten! Smaken bjuder båda röda bär och blå frukter, men också mognadsinslag av läder och tobak. En lättare stallighet spelar också i bakgrunden, men tar inte över på något sätt. Bra balans, struktur, syra och längd med en kryddig finish. Ett nummer upp från t ex Pojeaux 1998. Det tål dock att upprepas att 1998 är ett mycket trevligt år att dricka just nu...

Till strålskyddsexpertens kanongoda äppelpaj tar vi på vinst och förlust fram den öppnade flaskan med Vin Santo från kvällen innan. Fattoria di Ostina Vin Santo del Chianti Riserva 2001 är ett inköp från sommarens Italienutflykt. Till vår förvåning visade sig vinet inte alls vara särskilt sött.

Doften är rik och komplex, med madeiralika nyanseer av bränt socker, karamelliserade nötter och torkad frukt. Det finns också en frisk syrlighet i doften, som av bokna äpplen som ändå behållit sin friskhet. Typ. Munkänslan är också den frisk och torr (på sin höjd halvtorr), med bra komplexitet och inslag av torkade äpplen. Gott, men på ett lite oväntat sätt.

Som vanligt en jättetrevlig kväll som tar slut för snabbt!

2008 bandol domaine la suffrene

2011-09-23T23:24:00.001+02:00

Ett vin från Vinmannens samlingar... Jag får det helt opresenterat, och har inte gjort några andra efterforskningar än läst baksidesetiketten (ovanligt nog endast på engelska!). Handskördade druvor av mourvèdre, grenache, cinsault och carignan har lagrats på foudres i 18 månader och inget klarningsmedel har använts. Dekantering rekommenderas.

Vi rycker upp det till kvällens ryggbiffar med rostade rotsaker och en getostkräm. Borde inte en sydfransos trivas i sådant sällskap?

Och visst gör den det! Trots dekantering tycker jag att den inledningsvis är lite sluten, men det händer snabbt saker i glaset. En doft som spelar mellan örtighet, björnbär, lakritsrot (stensöta!), körsbär och något lite aceton- eller kontaktlimsliknande inslag - riktigt trevligt sniffvin!

Munkänslan är lika positiv; det här är seriöst gott i en "bra fredagsvinsklass". Frukter, örter och lakritsinslaget samsas väl och efterbettet är långt och skönt. Ingen störande sötma utan bra struktur och syra som bär upp det hela föredömligt. Längden är påtaglig. 14,5% alkohol märks inte alls. Södra Frankrike levererar bra vin som vanligt...

Hustrun är lika positiv som jag; "Hälsa Vinmannen att det här gillar jag!" Om det här kostar en hundring i butik är det ett givet köp. För 200 kanske man önskar mer finess. Frågan är dock vart mognad för det här vinet - visst borde det tåla ett par år på rygg...?

en smått galen kväll med vinmannen, korkdragaren, pokermannen m fl

2011-09-21T00:04:00.001+02:00

Det går inte att säga nej. Pokermannen ringer på torsdagen; söndag kväll hos Korkdragaren, the usual suspects plus... Vi tillbringar helgen i stugan och jag är osäker på om vi ska hinna hem i tid. Söndag morgon börjar Vinmannen lobba. Ska du dit? Kom igen!

Vi hämtar upp Vinmannen på väg genom Gävle och lämnar av honom hos Korkdragaren. Jag studsar hemma, tar en dusch och rycker en flaska vin. Förstående hustru skjutsar mig och jag är inte mer än någon timme efter. Vid min ankomst har dock fyra viner redan provats... Åååkej, ikväll blir en sådan där kväll!

Vi har galet roligt, och lär oss ett och annat om såväl personliga smakpreferenser som fördomar. Men några noggranna anteckningar hann jag överhuvudtaget inte med, och inte heller finns bilder på alla flaskor. Följande noteringar är således tämligen översiktliga nedslag...

Först ut kommer ett vitt vin som jag inte hinner notera något om, men minns jag rätt var det en australisk Semillon från 1999? Gott var det i alla fall; lite fetma och ändå friskt.

Nästa vita är en spansk udda fågel; El Rocallís Can Ràfols dels Caus 2007 görs på Incrocio Manzoni, en korsning på riesling och Pinot Blanc. Dessutom fatlagrat. Ni hör ju... inget man satte blint, precis. Men gott även där. Tyvärr görs ganska få flaskor.

Det stod inte på förrän första röda vinet var i glaset. Mitt första intryck av doften var "Cab", men jag ändrade mig snabbt. Så mycket i näsan stämde inte med min bild av vad Cabernet Sauvignon skall lukta att jag irrade iväg åt alla håll...

d'Arenberg Coppermine Road 1997 visade sig vara Aussie-Cab av mycket trevligt snitt, som dessutom växte märkbart under kvällen.

Totalt var det tre röda i första flighten. I andra glaset var något helt annat; kryddigt trä, längd och finess, inte så kraftigt och inte heller så rödbärigt. Bourgogne, Premier Cru, viss mognad?

Nå, en Charmes-Chambertin 2005 Grand Cru från Patrice Rion visade sig både av starkare ursprung och dessutom yngre än jag gissat. Mycket gott och ytterligare ett vin som utvecklades under kvällen (eller när vi fått se etiketten!?).

Det tredje var tvivelsutan fin, klassisk bordeaux från vänstra stranden och med viss mognad. Inget toppslott, men antagligen en klassad 4-5:e cru. Inte Pauillac eller Margaux; kanske St Julien? Eller oklassat, hintar Vinmannen, som ju hade med sig Poujeaux sist. Chasse-Spleen far genom huvudet men då har Vinmannen avtäckt buteljen och visat just det slottet och årgång 1998. Ytterligare ett exempel på att 98-orna är jättegoda nu utan att vara stora...

Härifrån är det lite fria kriget över karaffer och glas. Ytterligare en bordeaux i nästa glas, betydligt yngre. Faten har inte integrerats ännu, och den sötaktiga frukten och toffeetonerna är störande för mig. Det är tätt men har bra struktur och är trots invändningarna gott.

Chateau Larrivet Haut-Brion 2005 är ett vin att spara i minst fem år. Som kuriosa kan nämnas att flaskan levererats i en låda Larrivet-Haut-Brion Blanc - hur är kollen i källaren på sagda slott!?

Därnäst ett vin som sätter lite myror i huvudet på oss. Visst är det bordeaux igen... eller? Doft och smak stämmer inte riktigt överens först i min sinnevärld. Jag tror jag uttryckte det som att "näsan säger vänstra stranden, men munnen säger högra..." och drog därför slutsatsen att det kunde vara från Pomerol. Kanske tio år gammalt?

Och inte vilken pomerol som helst; Chateau la Conseillante 2003 var inte bara ett av kvällens viner, det var också en knäpp på näsan på uppfattningen om värmeskadade 03:or. Friskt, gott, mjukt och behagligt med inte en tillstymmelse till stuvad frukt. Stort!

Pokermannen tar fram nästa butelj, och för en gångs skull är jag hyfsat säker på min sak när jag hävdar Italien som ursprung. Saftigt, kryddigt med nypon, körsbär och en del torkade blomtoner... nebbiolo? En bra Langhe? Det visar sig vara Prunotto Barolo 2004; inte massivt på något sätt, men gott och med några bra år framför sig. Jag drack 1999 av samma vin nyligen (fortfarande obloggat, men minst ett nummer större än 2004:an). Lagra.

Fler obskyriteter väntade. Korkdragaren har för vana att vidga referensramarna på oss, och åtminstone för mig är Sagrantino di Montefalco inte vardagsdricka. Här i Arnaldo-Caprais tappning; Collepiano 2001. Doften har en del mintiga inslag, och smaken känns yngre än väntat med betonad syra. Gott och spännande!

Nästa vin var mitt och jag överraskade med att ta fram något ungt, alkoholstarkt och relativt sötfruktigt! Efter lite letande hittade gruppen fram till Chateauneuf-du-Pape. Årgången var den blogghajpade 2007, men Cuvée du Vaticans Réserve Sixtine är inget syltigt starkvin utan har tillräcklig syra och struktur för att bära upp det hela snyggt. Sötfruktig, lakrits, struktur, sura körsbär, stringens står noterat. Ingen favorit ikväll men mer än godkänt; kan bara bli bättre.

Ytterligare ett vin från korkdragaren, och ännu en resa till läktarplats. Att det var amarone i glaset kunde ingen av oss överhuvudtaget tänka sig, och Vinmannen var beredd att byta yrkesbana när avtäckningen skedde...

Masis Seregho Alighieri Vaio Armaron 2001 uppvisade få eller inga amaroneliknande drag. Det var gott; inte särskilt massivt... Ingen torkad frukt. Chanslösa! Jag vet inte ens vad vi gissade på. Kul!

Ännu roligare var egentligen den karaff som kom på bordet tidigare under kvällen, och som vi alla gillade och kände igen som god pinot av hyfsad kvalitet utan att nå de högre topparna. Pinot är alltid svårbedömt prismässigt, men 100-200 kr?

Det är några tappade hakor på bordet när korkdragaren ställer en box på bordet. Att göra så bra pinot och sedan tappa den på box borde vara kriminellt! Jag hittar den inte på SB och skrev aldrig upp namnet, men jag lovar att äta upp min stolthet och fördom och rekommendera den första boxen på den här bloggen någonsin så fort jag får klarhet...

Vinmannen vill inte vara sämre, och mot slutet av kvällen kommer ett nytt vin fram.

En Montepulciano d'Abruzzo som levererar långt över sin prisnivå; i kategorin stabilt pizzavin kvalar det här in direkt. Som ni märker börjar det här bli svårt att överhuvudtaget hålla någon som helst form av kvalitet i omdömena, men inte på grund av berusning (tack och lov för spottkoppar!) utan mer på att intensiteten och tempot börjar ta ut sin rätt...

Kvällens sista röda är i alla fall en trevlig bekantskap från Coteaux du Languedoc...

Den avslutande sauternen förtjänar dock i alla fall två rader; ett mycket bra vin med tydlig sötma, viss viskositet, klara hjortrontoner, fat, aprikos och saffran. Fantastiskt gott vin som vi nog trodde var äldre...

Och som oftast efter en så här trevlig kväll är man både klokare och mer förvirrad än när man började. Vin är ett outtömligt ämne, men forskning i grupp en av de trevligaste sysslor man kan ägna sig åt!

2004 la chablisienne chablis 1er cru vaulorent

2011-09-11T21:52:00.001+02:00

Det var ett tag sedan vi gjorde ett nedslag i chablis. Svägerskan pratade dock i eftermiddags om chablisvinet hon fick på Skebo herrgård häromsistens, och när hustrun sedan föreslog torskrygg till middag snubblade nästan den här flaskan fram av sig själv.

La Chablisienne behöver antagligen ingen närmare presentation; stort kooperativ med långa anor som gör allt från petit chablis till grand cru. Vaulorent är en vingård inom 1er cru-läget Fourchame, direkt gränsande till Grand Cru-gården Les Preuses.

Vinet serveras lite för kallt, men öppnar upp efterhand och hittar snart formen. Musselskal, citrus, honung, bivaxljus och gula äpplen trängs i doften, och smaken speglar doftspektrat bra med ganska bred smak (fattoner?), bivax, mineralitet, bra syra och längd.

Ett riktigt gott vin som försvarar väl sin 1er cru-status och sin prislapp; det finns kvar på hyllorna här och där...

2009 bodegas las tirajanas

2011-09-08T23:43:00.000+02:00

Precis när Vinmannen tycker att jag hittat stilen med idel ädel fransk chateau-adel så dunkar vi till med en av vinrummets obskyriteter... Bodegas Las Tiranajas Tinto Barrica 2009 är ett inköp från flygplatsen på Gran Canaria i vintras. Något slags förvriden semesterlogik slog till och tyckte att det vore festligt att plocka fram en butelj av lokalt rött någon gång för att förlänga semesterkänslan... Men, nej. Det här är inte festligt. Det får vara prestige och barrique och fan och hans moster - det är styggt hur som helst. Faten ligger liksom bredvid alltihopa i munnen, och om syran inte är artificiellt justerad så vete tusan. Den har inget med vinet i övrigt att göra i alla fall. Någon frukt känns inte särskilt närvarande. Spretigt är bara förnamnet.

Hustrun fäller avgörandet: "Ska vi inte dricka ett gott vin i stället...?"

Det blir ett återseende av Paitins Langhe 2006 i stället; bra balans mellan frukt, fat och syra - och allt känns naturligt...

laroze -59, las cases -94 m.m. - returmatch för järvsömannen

2011-09-05T23:55:00.000+02:00

Efter Vinmannens och mitt genomtrevliga besök i Järvsö i somras har det känts som vår tur att bjuda igen. Och varför vänta onödigt länge på något så trevligt? Vi hittar ett datum då Järvsömannen passerar Uppsala och Vinmannen ger mig i uppdrag att "round up a couple of the usual suspects". Bland de mer inbitna finvinsdrinkarna finns Pokermannen och Korkdragaren, som båda ansluter.

Fem är ganska lagom antal; lätt att hålla ett samtal igång där alla kan delta. Och det gör att man kan öppna några fler flaskor än om vi bara var tre... Det blindas ibland och serveras öppet ibland. I vanlig ordning är mina noteringar lite mindre detaljerade när jag står värd och snurrar fram och tillbaka mellan kök och kamraterna till bords, som dock beredvilligt hjälper till med allt som åläggs dem. Jag trivs hur som helst i den rollen och klagar inte!

Först ut en aperitif i form av Bollinger Grand Année 2002; mitt första smakprov på det sexpack jag tog hem från England tidigare.

Frisk, citrustonad på ett icke hustypiskt sätt, vilket skvallrar om den ungdomliga karaktären. Efterhand kommer toner av oxiderade äpplen fram, och i munnen var det tydligt att vinet har en oförlöst potential utan att vara knutet; bara ungt... Ytterligare dimensioner väntar om hörnet!

En middag med besvikelser över flera viner skulle i vilket annat sammanhang som helst kännas misslyckad, men tillsammans med vinnördar kan även underpresterande flaskor bli ett intressant samtalsämne. För korkdefekter finns dock ingen förmildrande omständighet.

Gosset Celebris 1988 visar sig dessvärre defekt. Inte mycket eller urtydligt, men såpass att det ändå bedöms inte leva upp till sin potential. Synd, för det finns tillräcklig struktur kvar för att avslöja att det här vinet kunde varit en av kvällens vinnare...

Jag rycker fram en ersättare till första rättens pancettalindade havskräftstjärt och halstrade pilgrimsmussla med hemslagen limemajonnäs; Francois Bedels Cuvée Robert Winer 1996. Det här vinet har jag varit nyfiken på sedan jag snubblade på det på Passagen för något år sedan; biodynamiskt ut i fingerspetsarna, med hög andel Pinot Meunier (88%) och ett toppår - vad månde bliva? Tyvärr inget stort... Vinet spelar i ett ganska tungt doft-/smakspektra med honung, bokna äpplen, lite svamp och nötter, men känns lite skevt på något sätt. Kanske en vanesak, men det här blir inte min huslikör.

Över till vitt! En halstrad gösfile serveras på enklaste sätt med smörfrästa kantareller, knaperstekt pancetta och en citronsmörsås. Två i sig extremt olika vit viner i glasen... spännande! Först ett vin som andas riesling från första sniffen till sista; lätta petroleumtoner paras med aprikos och ger ett ganska utvecklat intryck. "Vita blommor" hörs också i diskussionen runt bordet.

Georg Breuer Berg Schlossberg 2004 visade sig yngre än jag gissat. Fantastiskt fint och gott vin!

I glaset bredvid finns något som först skickar mig ryggande tillbaka i stolen. Hua! Hårdrostade kaffebönor, krutrök och svavel - VAD är detta!? Vinet öppnar upp sig hyfsat med luft och smaken är inte lika rälig; till och med god efterhand när kryddiga fat och en del smöriga toner letar sig fram. Jag hugger till med Meursault mer på känsla än förnuft.

Meursault Les Tessons Pierre Morey 2004 är en spännande bekantskap, men jag kan inte säga att jag blir klok på det. Är det faten som ger den här karaktären? Enligt producentens hemsida är det ett vin de garde, och kanske kan en del av den spretiga karaktären integreras med tiden. Hade jag en flaska skulle jag låta den ligga 3-4 år minst...

Så; rött! Inte mindre än fyra glas står på bordet och vinerna serveras till confiterade anklår med jordärtskockspuré och smörvända bondbönor. I första glaset ett av mina bidrag, som faktiskt visar sig vara en positiv överraskning! Ett tydligt moget (övermoget?) vin, med doft av hamprep och en del syrliga röda bär i smaken. Gissningarna är spridda, men jag som vet vad det är tycker mig finna en del ursprungstypisk körsbärsbitterhet.

Villa La Pagliala Chianti Classico 1986 följde med hem från Florens i somras; ett spontaninköp för dryga 40€ från en vinbutik i staden. En tokchansning; ståendes på en hylla högt uppe i en varm butik - hur länge hade det stått där? Nå, med facit i hand kanske jag skulle ha vågat mig på den Biondi-Santi 1961 som låg bredvid... Det här var gammalt men gott!

Nästa vin är svårplacerat, åtminstone åldersmässigt. Att det är en bordeaux från högra stranden är vi ganska snart överens om. Men ålder? Jag tycker att det känns ganska fruktigt och fräscht trots tydlig mognad, och gissar på en bättre 80-talsårgång. Fruktig, mogen, cassis och ganska mjuk..

Det visar sig vara Chateau Laroze GCC 1959! Hoppla! Pokermannen och Järvsömannen ligger betydligt närmare i sina försök till åldersbestämning och jag är helt bortkollrad. Det är inte långt ifrån att en känd vinskribent skulle ha beskrivit det som "ungt, fräscht och fruktigt"...

I tredje glaset ett vin som jag gillar instinktivt, men jag har inte gjort några noteringar alls... Det visar sig vara ett vin jag provat nyligen:

Chateau Poujeaux 1998 är definitionen av drickvänlig bordaux för mig, och jag borde kanske ha tagit det här blint. Jag inbillar mig att det var ett lite mindre stalligt exemplar än det jag fick senast...

Fjärde vinet är ett seriöst, lite modernt vin. Strävt, fint men också lite gröna inslag...? Det är vänstra stranden, och det är inte Pauillac och inte Margaux... Då brukar det vara St Julien.

Chateau Léoville-las-Cases 1994 demonstrerar tesen om stort vin från mindre stort år... Gott, bra struktur och längd men något saknas för de riktiga höjderna. Korkdragaren är lite besviken på flaskan - tidigare exemplar har presterat bättre. Jag bygger vidare på mina erfarenheter från det här slottet som tillhör mina absoluta favoriter!

Pokermannen skickar in ett mellanvin, som kanske skulle mått bra av lite luft. Så här långt komna i middagen är vi tämligen frispråkiga lite till mans, och kvällens skönaste sågning levereras stilsäkert av Korkdragaren: "Det kan vara en Bruno Clair från en svag årgång; gröna toner och stjälkig - kan det vara Gamay...?"

Det visar sig i stället vara en Jadot Gevrey-Chambertin Clos St Jacques 2001, och alla är överens om att vinet tar sig under kvällen och blir riktigt bra!

Till Vinmannens Grand Dessert Surprise á la Tropique (eller så...) kommer två söta viner på bordet. Det första är ytterligare en besvikelse. Det är inte trasigt på något sätt, bara stumt, platt och ... tråkigt.

Chateau Guiraud 1997 borde kunna leverera riktigt bra, men gör det inte. Omdömet är unisont, och det är tveksamt om luft eller ålder skulle ha kunnat göra något åt den här buteljen. Botrytiskaraktären är i det närmaste obefintlig. Trist.

Desto roligare med en positiv överraskning i glaset bredvid. Hur ofta dricker ni Tasmanskt därhemma?

Tamar Ridge Kayena Vineyards Botrytis Riesling 2007 gör oss samtliga övertygade om att det är tyskt godis i glaset, bland annat på grund av mineraliteten. Frukten och sötman är på plats och balansen likaså. Otroligt gott och en riktig skräll runt bordet!

Sist ut det obligatoriska portvinet.

Offley Boa Vista Vintage Port 1970 är inte stort, men jag gillar den lite brända stilen med intorkad sötma och lite ruffighet. Jag har druckit elegantare portviner, men det här var helt okej. Andra är mer skeptiska och tycker att den är lite stum.

Inget har lämnats åt slumpen denna kväll, och Pokermannen halar fram det mest exklusiva kaffe jag någonsin druckit. Soltorkade bönor, rostade i Stockholm. Till ett kilopris som i det närmaste överträffar Löfbergs lila med en faktor hundra...

Don Pachi Naturalgeisha från Johan&Nyström har klart fruktiga toner, är mycket mjukt och gott, men lämnar ändå ett litet frågetecken efter sig... Jag menar, dryga 3000 kr kilot!? Tack ändå för smakprovet!

En kvällspromenad, en cigarr och en konjak så är kvällen fulländad, och dagen efter återstår endast resterna av en mycket trevlig kväll. De rester som bevaras i minnet försvinner tack och lov inte i disk och tvätt - det här var en kväll att minnas länge! Tack, vänner!

PS Korkdragaren delar med sig av sina intryck här...

la tache -86, cos -11 m.m. - drinking history pt 2

2011-08-28T00:47:00.017+02:00

Vinmannen arbetar oförtrutet vidare med sin mission att bringa moget vin till folket. Genom temaprovningarna på Gefle Vinkällare har han hittat intresserade vinnördar som mer än gärna tillbringar en kväll på stans bästa restaurang och ett batteri av dammiga buteljer. Ett par av oss kommer resande från norr och söder – jodå; Järvsömannen och undertecknad är i det närmaste självskrivna vid dessa tillfällen.

En närmast tropiskt varmfuktig men småregnig torsdagskväll står bordet dukat på Matildas; restaurangen med höga ambitioner och seriös attityd till mat. Jag har visserligen inte ätit mig igenom Gävles restaurangutbud, men skulle bli mycket förvånad om någon kan mäta sig med Matildas. De har dessutom förmågan att åstadkomma en avslappnad men uppmärksam service; viktigt för att en sådan här middag ska flyta.

De här middagarna följer ett givet mönster och inget är lämnat åt slumpen. Det är cuisine classique omsorgsfullt förenat med varje enskilt vin, och där Vinmannen i samråd med kökschefen justerat kryddning och tillbehör till rätterna för att inget skall störa matchningen. Vi samlas vid entrén och inleder med ett glas Franck Bonville Grand Cru (mg), en frisk och trevlig aperitif med bra syra. Till bords kommer dock ett vin som i varje avseende överträffar det inledande bubblet; Taittinger Comtes de Champagne 1995. Små fina bubblor och en tämligen mörk, gyllengul färg. Fantastisk doft – helt väsensskild från den 1996 som vi delade i Järvsö i somras. Betydligt högre mognadsgrad; näsan fylls av rostade toner, toast, hasselnöt… I munnen finns också gräddkola, och överlag är munkänslan fyllig och stor men samtidigt med bibehållen elegans. Det är inget kraftpaket i Bollinger-/Krugskolan, med andra ord, utan lyckas förena pondus med stil. Snyggt! Löjrom från Vänern satt fint till…

Från middagens yngsta bidrag till det äldsta. Carlos Pescador Sercial solera 1835 visar sig vara ett vin som verkligen fångar middagens tema; Drinking History… Namnet – ”Kalle Fiskare” – är ett rent varumärke och har inget att göra med ursprunglig producent. Genom djupstudier har Vinmannen och Järvsömannen enats om att det troligen är en Blandy´s; en stor firma som har producerat just Sercial solera 1835. En märkning på folieringen – Lorenz-Meyer – för oss till ett tyskt handelshus som skulle importera kryddor m.m. från Sydostasien, men som snart kompletterade handeln med förnödenheter till tyska kolonin i Singapore med bättre lönsamhet. Antagligen har flaskan varit avsedd för export, och det kan inte uteslutas att den faktiskt varit i Singapore och vänt. Buteljeringsår är vanskligt, men senast 1907 om jag förstod det rätt, då den stora pepparkrisen slog ut handeln.

Vinet köptes på auktion i Stockholm förra året för en i sammanhanget blygsam peng. För det här är inte bara ett historiskt unikum; det är också ett alldeles briljant vin! Vid dekanteringen var den första decilitern närmast färglös medan slutet var mörkt. Fällningen var stor. Doften är fantastiskt fin, alldeles ren och fokuserad med massiva och ändå finstämda toner av torkade frukter. I munnen kommer fler nyanser fram; fikon, karamell, bränt socker… Det har viss viskositet och känns halvtorrt snarare än torrt. Mycket välbalanserat, underbar längd. Ett privilegium!

Skogssvampsoppan med fläsktärningar är alldeles lysande till, och ett solklart exempel på när helheten blir större än delarna. Var för sig är såväl vin som soppa underbart goda, men tillsammans adderas ytterligare en dimension!

Nästa rätt går inte av för hackor den heller. Matildas frasstekta gris från Domta är lika smältande som sist med nästan kolaliknande textur och smak… Läckert! Till denna smakrika men ändå milda anrättning var det dags för de riktigt gamla elefanterna att dansa.

Cos d´Estournel 1911 är förstås kvällens riktiga långskott. Flaskan är dock i oklanderlig kondition, och Vinmannen hade i förhandssnacket gett det åtminstone 80% chans att ha överlevt. Det visade sig ha mer än överlevt; ur flaskan kliver en åldrad, något skör men ändå fullt vital gentleman med oklanderligt pressad kostym och välknuten fluga. Bättre kan jag inte beskriva det. Ljust röd med klara tegelinslag, och en fantastiskt fin doft; naturligtvis mogen med obligatoriska inslag av läder, tobak och samtidigt en intressant – och inte alls oangenäm – sötaktig ton av murknande trä. I munnen är det tydligt slankt, med inslag av röda bär och rönnbär. Bra syra, som fungerar utmärkt till maten. Jag noterar ”flytande rönnbärsgelé” i blocket; inte som en smakreferens utan mer som en känsla av vilken funktion det spelar till maten…

Visst är det lite ”acquired taste” över det, men ändå. Hundra år. De nationalistiska strömningar som ledde fram till första världskriget gjorde sig påminda och läget i Europa kändes nog en smula instabilt, men knappast något som gjorde skördearbetarna i Bordeaux sömnlösa hösten 1911. Då hade nog årets stormar, torka, och angrepp på druvorna orsakat mer huvudbry i vindistriktet. Broadbent ger trots dessa faktorer året som helhet fyra stjärnor, men Cos får bara två vid en notering från 70-talet: ”delicate; attractive flavour and enough richness to mark its piquant acidity”.

Det andra vinet till den här rätten är min andra bordeaux -34 någonsin; trettiotalets bästa – och enda riktigt bra – årgång, enligt Broadbent. Kan Chateau Coutet 1934 överraska lika positivt som Mouton d´Armailhac förra året? Dessvärre inte. En oroväckande ton gör sig påmind ur glaset. Järvsömannen och jag sneglar mot varandra och nickar instämmande mot varandra. Tyvärr finns ett inslag av korkdefekt i vinet. Vinmannen noterar självklart också det ovälkomna inslaget, och vips plockas glasen bort. Mellanvinet, Chateau Haut-Brion 1964 plockas in som ersättare och ett nytt mellanvin utses med acklamation. Om Vinmannen överhuvdtaget hade några marginaler på den här tillställningen försvann de där…

Chateau Haut-Brion har en jämfört med sin drygt femtio år äldre kollega avsevärt mörkare färg. Det är första Haut-Brion någonsin för mig och jag vet inte alls vad jag kan vänta. Det visar sig dock vara ett elegant vin, med en hel del frukt (cassis) i behåll, kombinerat med en del blyerts och ceder. Mer traditionell bordeaux, helt enkelt! Det är ett rasande gott och välbalanserat vin, som vinner mer på elegans än kraft. Kanske kvällens bästa bordeaux...?

Mellanvinet som får träda in i stället – för Vinmannen har naturligtvis reservviner i beredskap – är inget skräp, precis. 1975 Chateau Cheval Blanc har en helt annan karaktär; ännu mörkare i färgen, mer fruktig, lätt animalisk, jordig och kanske till och med lite anslag av tryffel. Mycket fint, men borde man inte bli knockad av stolen?!

Till den brässerade gödkalvkinden kommer ungdomarna ut på plan. Två -86:or, båda franska: två av de finaste uttrycken för respektive region… Chateau Margaux 1986 fulländar kvintetten av premier cru för min del; nu har jag smakat dem alla. Det jag slås av är den rena doften; ”vacker, elegant, frisk, jord, cassis” står i blocket. Smaken noterar jag som ”saftig” vilket känns orättvist men ska ses i sammanhanget till vilka viner som provats innan och är snarare ett uttryck för fruktigheten. Det har bra längd men känns väldigt mjukt och är inte särskilt tanninrikt. Trots det noterar jag ”ung?”, Märkligt. Det är naturligtvis väldigt gott, men trots allt kanske det vin - tillsammans med Cheval Blanc - under kvällen jag blev lite besviken på. ”Knuten” säger Järvsömannen, och Vinmannen tror att det har tio år kvar till toppen. Kanske det; den här dagen dominerar det i alla fall inte.

Domaine Romanée-Conti La Tâche 1986 är ett vin så exklusivt att det nästan blir odrickbart. Frågan är motiverad: när öppnar man ett tiotusenkronorsvin? Tja, jag har svårt att tänka mig ett bättre tillfälle än när tio vinnördar samlats för att äta och dricka gott tillsammans… Mitt första vin från den legendariska bourgogneproducenten DRC blir alltså La Tâche, och vilken upplevelse det blir. I bordeauxparaden som föregått den så sticker den naturligtvis ut. Doften är komplex, mångfacetterad och växlande. En parfymerad, blommig känsla kompletteras efterhand med köttiga, animaliska toner och inslag av rostigt järn. Senare kommer kryddorna fram; inte minst i form av kryddiga träslag (sandelträ!). Men det finns också något slags rökighet - som sagt; stor och omväxlande doft! I munnen bjuder det så disparata noter som ”blommig, fruktig, torkad pomerans och rost” utan att för den skull kännas det minsta spretigt. I sällskapet av idel ädel Bordeaux-adel sticker det ut ordentligt, och blir för mig kvällens vin; inte bara på kvalitet utan i viss också mån för originalitet.

Otroligt gott och en upplevelse, naturligtvis, men någonstans i den här prisklassen är det omöjligt att komma ifrån att etiketten kan spela viss roll också… Broadbent håller årgången för en av 80-talets bästa och gillar också vinet: ”Now mature, singed, spicy Pinot … Good, firm, fullish, flavoury.” På CellarTracker är omdömena dock hårda och vinet kommer inte ens över 90p-strecket i genomsnitt! Märkligt...

Efter den här urladdningen planar vi ut och går in för landning med en visserligen intressant, gammal och god – men inte magisk – sauternes. Chateau Roumieu 1943 (bra år) är tämligen mörk, nästan rödgul till färgen och doften har tydliga inslag av aceton. Den är ganska torr och lite lätt, men elegant och med inslag av karamelliserad ananas och lite saffran. Den tillhörande créme brûlèen var välgjord och god.

Avslutningen bestod av ett gott urval ostar och en mogen port. Just på det här området har jag nog börjat skaffa mig tämligen goda referensramar i någon slags nationell kontext. Vintage port från 60-talet har jag druckit minst ett tiotal gånger, och även några ännu äldre buteljer har passerat revy. Den Cockburn 1963 som serverades imponerade dessvärre inte, trots den goda årgången.

Gott vin med lakrits- och körsbärstoner, men lite för kort och glest. Jag hade nog väntat mig eller hoppats på lite mer mognadstoner av fikon och torkad frukt; överlag kändes det oväntat ungt. Broadbent håller inte med: ”Most recently: palish, luminous; low-keyed at first but opened up fragrantly; lean dry finish but overall very appealing. Good length.”

Sammanfattningsvis var det här ändå en fantastisk middag. Det är få förunnat att få avnjuta moget vin på det här sättet, och att få prova flera gamla viner under samma kväll ger unika möjligheter till jämförelser. Någonstans känns det förstås lite slösaktigt eller nästan bortskämt; varenda butelj under kvällen förtjänade egentligen att få spela huvudrollen vid vilken middag som helst. Men även stjärnor vill väl spela med andra stjärnor emellanåt, tänker jag, och drar ett bloss på den avslutande kubanen ute på Matildas uteplats. En liten Jean Fillioux Cep d’Or får avrunda det hela, och det är inte utan att ett visst mått av välbefinnande infunnit sig...

Nu är det bara att längta till att Vinmannen ordnar en liknande middag på hemmaplan i Uppsala. Jag kan omöjligt tänka mig att det skulle vara svårt att fylla platserna. Jag är i alla fall redan anmäld…

2001 durfort-vivens... igen!

2011-08-24T22:14:00.002+02:00

Ett av mina mest bloggade viner… En låda köptes på SB:s vinauktion våren 2008, och det här var en av de sista flaskorna. Två kvar, tror jag. Jag har aldrig varit särskilt översvallande i mina recensioner. Det har känts lite grinigt och haft ett störande, grönstjälkigt inslag (tulpanstjälk/grön paprika…). Vid ett tillfälle ställdes det mot Talbot 2001 och Batailley 2001 och fick lomma hem som klar trea... Hårt liv för en deuxieme cru!

I kväll är det plötsligt riktigt bra! Doften är en skön blandning av friska bär-/fruktaromer och en lätt murrig, jordig känsla, kombinerat med en djupgivande animalisk ton. Den växer under kvällen till i parfymerad elegans och blir ett riktigt snyggt sniff-vin. Inte ett grönt stråk så långt näsvingarna når! I munnen är det fortfarande ganska slankt, men ändå med bra bredd. Smaken känns något mer mogen än doften, men balansen mellan frukt och mognad är jättefin!

Fortfarande inget stort vin, men den bästa flaskan hittills. Ganska lätt och elegant; ett vin som om jag hade fått det blint kanske till och med hade kunnat placera i Margaux. Det är så typiskt Bordeaux men samtidigt långt från Pauillacs/St Juliens i mitt tycke mer blyertstonade viner. Allt tjat om feminint/maskulint är ganska tröttsamt när det gäller vin, men om man med feminint menar sirligt, elegant, finstämt och ganska så finlemmat, då passar det bra här!

2008 tignanello m.m. i florens

2011-08-07T22:05:00.014+02:00

På kvalificerad vuxensemester med hustrun i Florens; på fyra dagar (och tre nätter) försöker vi minnas vår underbara förlovningsresa för exakt tio år sedan. En del saker förändras, men kan vara bra ändå, är kontentan. Den restaurang, 4 Leoni, där vi i sällskap av IT-mannen med (blivande?) hustru åt vår förlovningsmiddag den gången levde inte upp till förväntningarna. Undantaget deras vinlista. En Tignanello 2008 för 70 € var billigare än de flesta affärer förmådde och oemotståndligt i sammanhanget.

Bra vin, men naturligtvis alldeles för ungt. De italienska surtonerna gör dock smörkolan och bebisfettet lättare att bära än i en jämförbar bordeaux eller ännu hellre amerikanare/australiensare.

Efter tips från Zvampen sökte vi oss till Alle Murate för en anständig fine dining experience utan att behöva lägga en månadslön på trestjärnan Enoteca Pinchiorri. Kocken ska arbeta utifrån toscansk tradition men med andra foten i modern cuisine, förespeglas det, och det visar sig stämma hyfsat. Att lokalen är prydd med fresker och vi sitter under vitkalkade valv gör inte saken sämre.

Mottagandet är artigt och engagerat, jämfört med de etablissemang vi dittills hunnit med (inkl vårt vackra men inte så serviceinriktade hotell…). Italienarna har en del att jobba på beträffande servicemindness. En handväskpall dyker dock omedelbart upp, noterar hustrun nöjt!

Direkt när vi slår oss ned kommer varsitt glas prosecco (ganska druvig, fruktig, aromatisk – inget champagnealternativ) på bordet, följt av menyn. Dock ingen vinlista. Den får jag be om särskilt, och visar sig sedan bestå av ett stort urval inhemska viner och en mindre andel rejält överprissatta bordeauxer. Well… when in Rome och allt det där.

Vi bestämmer oss för den fria avsmakningsmenyn och ber sommelieren förse oss med lämpliga viner därefter. Hur fel kan det bli?

Vi ger köket vissa anvisningar rörande hustruns matanomalier och lutar oss sedan tillbaka. Först ut kommer i glaset en Franciacorta Rosé (okänd producent), och på tallriken en lasagne på aubergine i stället för pasta. Rosén har god doft med inslag av både jordgubbar och jordighet. Smaken är dock i kortaste laget. Rätten är förvisso god men lite tråkig…

Vårt tredje vin är på druvan Kerner; en ny bekantskap för mig. Vinet är från Stiftskellerei Neustift, 2010, och har en aromatisk, gewürz- eller muscatliknande doft. Smaken känns druvig och fruktig och skulle mått bra av högra syra. Mer intressant än riktigt gott, men inte oävet på något sätt. Att det är ett klostervin på en lite udda druva från allra nordligaste Italien ger viss bonuspoäng för originalitet...

Till det en Seabass med dragonpotatispuré. Fortfarande habilt, men inget lyft.

Vinet får stanna kvar till nästa rätt, som i all sin enkelhet är kvällens självklara höjdpunkt. En färskosttortellini med tomatröra hade lika självklara som underbara smaker och en fantastisk textur; fjärran från allt vad köpepasta heter. Skönt att kunna säga att den bästa pastan jag någonsin ätit faktiskt är i Italien!

Dags för varmrätt. Sommelieren undrar – vänd mot hustrun – om hon vill byta till rött. Jag fruktar att jag ska få sitta med gewürz i näsan hela kvällen och skyndar mig att flika in att ”ja det vill vi!”. När hon kommer med det röda ber sommelieren – närmast demonstrativt – hustrun att smaka av det. Såklart. Det är ju faktiskt hon som ska avgöra vad hon vill dricka, inte hennes vinnörd till make. 1-0 till sommelieren.

Hustrun ger dock klartecken till Principe Corsini Don Tommaso Chianti Classico 2006 från Fattoria La Corte. Vinet har en inblandning på 15-20% Merlot i Sangiovesen, och jag tänker mig att det bidrar till den lite fylligare, fruktigare tonen. Och så ges det uppenbarligen en del nya fat... Körsbärstonerna är på plats, dock, men det känns trots fem års ålder ganska ungt. Inget stort vin men njutbart!

Här får vi plötsligt olika serveringar. Hustrun drar nitlotten med en kalvfilé i grov senapssås som effektivt dödar alla andra smaker och lämnar blott en känsla av svensk julskinka efter sig. Märkligt.

Jag får lamm i tre variationer, av vilka det friterade lammracket var bäst. Ganska gott, men ... jaha? Förväntningarna som höjts efter pastan är tillbaka på samma nivå igen.

Efterrätterna – återigen två olika – lyfter dock en del igen. Förutom presentationen av min cheesecake (vem målar grafiska mönster med chokladsås på tallrikarna nuförtiden!?) var den riktigt god, och hustruns vaniljbavarois fick två tummar upp.

Här övergavs vintemat för min del och jag fick en kastanjehonungsgrappa (?) från Nonino. Riktigt god och fri från de finkelaromer som jag normalt finner ganska avtändande i just grappa, marc och liknande.

En Delamain Pale & Dry och en god kopp espresso avrundade det hela på ett bra sätt!

Sammanfattningsvis så var det ett intressant och trevligt besök, men ganska ojämnt i kvaliteten och med en alltför låg högsta-nivå. Maten motsvarade inte inramningen och servicen, som försökte ge fine-diningkänsla (och lyckades, oftast!). Tekniskt var det inte särskilt drivet, och även om man inte behöver kolsyresnö, pulver, infusioner, puréer, ballonger och annat för att göra god mat så blev helhetsintrycket ändå lite ”jaså?”.

Är det så att vi i Sverige har kommit så långt i gastronomin att utomlands ibland blir lite… tråkigt?

3 x raveneau och mycket annat gott i järvsö

2011-07-30T23:44:00.012+02:00

En alldeles vanlig torsdag i bästa högsommartid kliver Vinmannen och jag på ett tåg som skall föra oss till det vackraste av Hälsingland... Järvsömannen lockar med chablis av bästa sort, och naturligtvis umgänge och allmänna vinnörderier. Utflykten gick bra att kombinera med familjesemestern, så... Ett tillfälle man inte borde missa, således!

Sommaren visar sig från sin allra bästa sida när vi anländer, och likaså gör vår första anhalt Järvsöbaden. Järvsömannen brukar konsulteras när det anrika hotellet behöver råd kring vinlistan, och det har lett till att källaren är välfylld med godsaker - och dessutom till i sammanhanget humana priser. Som man själv beskriver det så gör "vår specialvinlista ... ofta vinälskare glatt överraskade". Ett understatement!

Ägarinnan i tredje generationen Gunborg hedrar oss med sin närvaro till den inledande aperitifen i underbar trädgårdsmiljö.

Vinmannen är inte missnöjd med utsikten att få sig lite löjrom och Comtes -96 till livs...

Järvsömannen inleder temat, och bjöd på en ren chardonnay-champagne. En 1996 Taittinger Comtes de Champagne var alldeles lysande. Ljus och samtidigt intensiv i färgen; doften djup och komplex med efterhand en lite bourgognelik ton och nötbrynt smör. I munnen är det stort och fylligt samtidigt som det har fokus och elegans - en tematik som återkommer under kvällen... Frisk syra och bra längd. Någonstans finns en närmast svamplik eller möjligen jordig - kanske metallisk? - karaktär som är svårfångad men i mitt tycke positiv. Efterhand framträder också en angenäm beska av röd grape.

Storartat vin i underbar miljö!

Oerhört fin champagne, med bra fokus och fantastisk elegans. En underbar sommarchampagne, helt enkelt, och pratas det "bersåvin" i sommarens vinspalter så har jag mitt val här, tack så mycket...!

En promenad senare befinner vi oss i Järvsömannens vinkällare, där vi först får en förevisning av lokaler och inventarier. För enkelhetens och diskretionens skull konstaterar vi bara att även Vinmannen - som varit där tidigare och inte är så lätt imponerad längre - är nästan tagen. Jag är stum.

Till kvällens sittning har Järvsömannen valt ut tre chabliser av den lille men närmast kultförklarade producenten Raveneau. Det verkar som om det mesta av hans produktion går direkt till restauranger. Vinerna är klassiska och byggda för att kunna åldras. Såväl etikett som lackningen skvallrar om den traditionella approachen...

Vinmannen öppnar chablis...

Under kvällen pratar vi mycket om skillnaden mellan att dissikera vin och att njuta vin... Vi är alla tre herrar som låter känslorna vägleda oss mer än intellektet emellanåt. För egen del tror jag att det kan vara en av de saker jag uppskattar så mycket med vin; att få tillåta sig att vara känslostyrd och gå på magkänsla, stämning, hjärta och sinnelag i stället för att analysera, strukturera och diminuera... Det är ju inte alltid det funkar annars, liksom.

Med detta sagt så nöjer vi oss med att konstatera att Raveneau har mindre än 10 ha mark, en del i Grand Cru och resten i 1er cru-lägen. Handskörd, jäsning på ståltank och därefter lagring på gamla ekfat (7-8 år) i 12-18 månader. Ja, jag tror det räcker så för att ni ska ha bilden ganska klar...

Flaskparad!

Årgångarna vi provar är 1997, 1999 och 2000 av Raveneaus största 1er cru-läge Montée de Tonnerre. Vinerna är alltså i det närmaste jämngamla, och åren ska vara goda, möjligen med plus för 1997 och 2000.

Finn ett fel...

Direkt vid serveringen börjar vi ana oråd. Ett glas är betydligt mörkare än de andra. Och en enda sniff övertygar oss om det tragiska: 1999 är oxiderad. Ännu ett offer för premox-eländet för vit bourgogne, alltså... Kvällen ägnas därför åt matchen mellan 1997 och 2000.

Vinerna är väldigt lika varandra, kan vi konstatera. Tre års extra mognad har inte gjort jättemycket, men visst finns det skillnader.

1997 Montée de Tonnerre har ett nästan parfymerat inslag av blomdoft i den annars honungsdominerade doften. Smaken är frisk, ren och påminner något om bra mjöd... Kanske är det kryddigheten i eftersmaken - där sandelträ bland annat dyker upp - som leder tankarna till Jarl Sigurds Kronmjöd?

2000 Montée de Tonnerre har ett något större inslag av citrus i doft och smak, och känns något snäpp fräschare och samtidigt fylligare och rikare. Syran är dock inte högre än i 1997. För mig saknar det en dimension som 1997 har, och det äldre vinet blir min vinnare.

Båda (de friska) vinerna uppvisar dock en fantastisk renhet, precision och fokus. De är inga kraftpaket, men ändå så packade med kraft och elegans på samma gång... De är fantastiska att smaka på, och förmedlar en svårbeskriven känsla av vinmakarens ambition, frukten och marken. Löjligt gott!

Middag!

Samtalet fortsätter under intagande av skaldjur och vi avhandlar det mesta om vin, men också Bach, mat-/restaurangupplevelser och mycket annat får sin stund i rampljuset. På något sätt är det i dessa samtal som goda viner visar sin bästa sida. Goda viner föder goda samtal.

Dessert(vin)!

Till solmogna jordgubbar våndas vi en stund, men landar i en 1995 Hugel Riesling SGN. Tung, söt men ändå elegant doft med inslag av skiffer och aprikos. Smaken är stor men något kort. Eftersmaken koncentreras på något mysko sätt till främre delen av gommen. Hög syra, bra balans och aprikostonad smak. Vinet är gott, men gör sig inte helt rätt till jordgubbarna, och vi är lite rådvilla kring när man egentligen skall använda det. En sauternes hade gjort jobbet bättre...

Avec...

En otroligt elegant cognac Hine 1955 buteljerad av the Wine Society blev kvällens första cognac, och vilket destillat sedan! Visserligen något eldig i doften, men mogen ranciodominerad, nötig, elegant och otroligt god i smaken! Den följdes av ett glas av en av mina all-time favoriter; A E Dor no 8.... Stor doft av kola och nötter, med mäktig, smörkolatonad smak med inslag av rancio och bränt socker.

De båda destillatens helt olika karaktärer för tillbaka samtalet på champagne. Om Hine -55 är en Comtes så är A E Dor no 8 en Krug eller Bollinger RD...!

Eftersnack...

Det är två nöjda herrar som strosar mot Järvsöbaden i den ljumma sommarnatten, med varsin cigarr i handen. Vinmannen har ett försvarligt förråd och jag får en Hoyo de Monterrey 1999 i handen. Kryddig, inte alltför kraftig, inget motstånd i draget. En perfekt avslutning på en i många avseenden perfekt kväll.

Tack Järvsömannen och Järvsöbaden för värdskap och gästfrihet!

1998 ch poujeaux

2011-07-20T23:58:00.003+02:00

Av en händelse har jag samlat på mig lite blandade Bordeaux-98:or av mindre men goda slott. 1998 är en årgång som lätt förbises, trots att den kan vara fantastiskt trevlig just nu.

Så är åtminstone fallet med kvällens Poujeaux -98. Doften är inledningsvis lite funkig med stalliga aromer, och hustrun drar öronen åt sig. Jag skiner dock som en sol; ett seriöst bra sniffvin som bara blir bättre att dofta på under kvällen. Svarta vinbär, läder, tobak... Mognad som inte gått överstyr! Munkänslan är slank. "Blaskig!" tycker hustrun; hård som vanligt i sina omdömen mot mina älskade bordeauxer... Smaken har gott om frukt kryddat med ceder, tobak och lite mocka. Otroligt gott, och riktigt bra längd! Även hustrun tycker att vinet tar sig ordentligt under kvällen.

Summarum: ett otroligt gott vin att dricka just nu, och som jag gissar står på sin peak nu. Oväntat hög kvalitet, trots att Poujeaux är ett stabilt slott. Ikväll serverades vinet till hårdostar och två avsnitt Mad Men, vilket passade utmärkt!

PS Vinmannen har börjat blogga igen, och råkade också notera Poujeaux -98 idag. Jag kan inte hyperlänka från min Telefon, men googla rätt på honom ni som vill!

PPS Här finns Vinmannen!

vin-robinsson hos konjären

2011-07-19T01:53:00.000+02:00

Dagen efter den hedonistiska utflykten till Krusenberg återsamlades den tappra skaran, sugen på mer gammalt vin och gott vin. ”En hederlig Vin-Robinson!” utbrast Vinmannen förtjust när jag förklarade det löst planerade upplägget för honom. Alla tar med några goda flaskor och så dricker vi ett urval… Termen Vin-Robinson kommer av utslagningsmomentet; det gäller att välja de flaskor som verkade mest intressanta. Även vi har begränsningar i möjligt mängdintag…

Självklart skulle serveringen ske så mycket blint som möjligt. I det här sällskapet känns det bara som en leksam krydda i provningen; några hävdelsebehov eller tävlingstendenser finns inte. Alla har gissat fel tillräckligt många gånger för att inse blindprovandets nästintill omöjliga konst. Någon gång träffar man hyfsat nära och får rättmätig uppmärksamhet som belöning; oftare trampas mer eller mindre snett.

För den som vill ha mer precisa smaknoteringar hänvisas till Korkdragaren som med sedvanlig precision prickar in doft- och smakintryck. Jag är som bekant mer ute efter själva känslan, liksom...

Redan kl 16 började gästerna anlända, och vi inledde precis som dagen innan stilenligt med skumpa. Och inte vilken skumpa som helst. Kocken ställde en noggrant folierad flaska på bordet och gissningarna började. Mörkt gyllengul till färgen och med minimal mousse. Ingen tvekan om att det var ett moget vin. Äppelmustig och med tydliga honungstoner. Klart fler dimensioner än gårdagens Leclerc Briant. Korkdragaren slår ganska snart fast att det är ett stort hus och ett bra år. Vi rör oss lite mellan 88-89-90 och olika producenter innan täckelset faller och avslöjar 1990 La Grand Dame! Man tackar…!

Till snittar med ank- och gåsleverpaté serveras ytterligare ett moget vin; den här gången från Vinmannen. Aprikos, skiffer, citron; visköst, halvsött, ganska låg syra…. Och mycket gott! Gammal tysk Riesling känns tämligen uppenbart för gissarna (jag hade sett vinet innan) men det är svårt att åldersbestämma så gammal juice. Det visar sig vara 1976 Scloss Lieser Lieserer Süssenberg Riesling Beerenausleese av Freiherr von Schorlemer.

Korkdragaren presenterar några vita mellanspelsviner av ”utbildande karaktär”, som han säger. Jag är lite upptagen i köket och hinner ägna mest uppmärksamhet åt det första, som jag också gillar riktigt bra. Peter Lehmann 2002 Reserve har otroligt mycket petroleum i doften och frisk, limetonad smak. Ett fynd för sitt pris och i sin stil!

Så kommer hälleflundra med kantarellrisotto på bordet. Det går inte att ta fel på Pokermannens och Korkdragarens spända miner – det här är något särskilt, anas det. När flaskan öppnats och smakats av och konstaterats vara korrekt spricker Pokermannen upp i ett otvetydigt leende. Här blir det tydligen åka av! Och jösses, vad det bar iväg… Med Järvsömannens fantastiska vita bourgogneprovning i mars i relativt färskt minne måste jag ändå säga att det här var något alldeles extra. Jag kan inte bedöma absoluta kvaliteter och poängsätta i skalor utan går på magkänslan, och den sjöng minst lika högt här som vid Drouhins 1990 Le Montrachet i våras. Doften är djup, bred, stor och fantastiskt komplex. Smaken både frisk och fyllig med såväl citrus som mineraltoner. Dessutom ohotad längd och balans. Närt det står ”stort” och ”wow!” i noteringarna vet man att det är bra… Det visar sig till slut vara 2001 Puligny-Montrachet Dom d'Auvenay; madame Bize-Leroys egen domän och en raritet i det närmaste omöjlig att få tag på...

Tre mogna bourgogner väntar till kalvlever Anglais. Tyvärr visar sig mitt exemplar från auktionen i våras vara defekt. Tydlig kork. Synd på en Corton-Pougets 1970 från Dom de la Juvinière, men det var ett chansköp.

En 1990 Morey St Denis från Dom des Lambrays var frisk, fruktig (körsbär), en smula syrlig och med bra struktur. Fullt vitalt men inte störst på plan.

Ronden går i stället till 1969 Echezaux GC, maison Leroy, med en mer homogen känsla och sina tydliga mognadstoner av bland annat läder. Ett större vin.

Till hel, grillad entrecote blev det en ny line-up röda. Ganska snart ringade vi in två bordeauxer, men den tredje var något annat. I första glaset hade Vinmannen skänkt i en 1998 Leoville-Barton som kombinerade fruktighet, strävhet och elegans på ett mycket bra sätt. I andra glaset visade det sig vara en 1998 Pichon-Lalande som kocken bidrog med. Det kändes tydligt mognare än sin kusin från St Julien, men hade lagrats tämligen varmt. Storartat vin, mogen doft med en del funk som först ledde oss mot Gruaud-Larose. Kvällens röda!? I tredje glaset fannsKorkdragarens sötfruktig och samtidigt eleganta merlotbaserade italienare; 2007 Miani från Enzo Pontoni. Strävt, strukturerat, tanninrikt men lite väl sött för mig... Lite tid på det där bara, så...!

Hade inte d'Auvenays fantastiska Puligny-Montrachet flyttat gränserna för vad vitt vin kan vara sä hade nästa flaska lekt hem titeln som kvällens vita. 1989 Chateau de Fargues, ett annat auktionsfynd, var precis så bra som jag hoppats med stor, djup, intensiv, Yquemlik doft och fantastiskt fin, balanserad smak med toner av honung och mandelmassa. "Bästa sedan Yquem -97!" står det i blocket, och det säger en del. Otroligt gott!

Som om detta inte var nog avrundades även denna kväll med portvin. Gårdagens lite svagare kort ersattes i kväll med 1970 Taylor's. Flaskan hade börjat läcka något upptäckte jag sama dag, så det var inget att orda om utan bara att öppna... Vinet var dock i fin form med stor doft och smak av nötter och fikon. Mycket mer balanserad och komplex än 1963 Offley.

Två fantastiska dagar med massor av stort vin och underhållande samtal... Det här gör vi om nästa sommar, väl!?

2009 Callejo Tempranillo

2011-07-16T20:41:00.002+02:00

En kort post ikväll, i väntan på att uppkopplingarna mot det världsomspännande datanätverket blir som de ska igen... Blogga via iPhone funkar men är lite meckigt.

Kvällens vin förtjänar ett omnämnande, dock. En gåva från Vinmannen och en producent de tidigare fört i sitt sortiment. Det här vinet finns dock inte till salu någonstans just nu. Tempranillo hör inte till stapelvaran hemma. Alltför mycket menlös rioja på 90-talet kan ha satt sina spår... Därför är det kul att bli positivt överraskad av en druva som jag nästan skrivit av.

Callejo är en modern producent. Det är manuell skörd, temperaturkontrollerad jäsning, 10 dagars skalkontakt avslutat med 6 mån i franska barriquer... Vinet blir på så vis svårplacerat, och jag upplever det som om det kunde ha varit tillverkat egentligen varsomhelst. Varken särskilt ursprungs- eller druvtypiskt, om man frågar mig.

Nu måste man ju inte leta vingårdslägen och kommuner varenda gång man poppar en schysst flaska rött till grillen. Bäriga, blåbärstonade drag samsas i doften med tydlig vaniljdrag. Doften är stor och mättad men det finns en fräschör som gör att det inte kantrar. Munkänslan är fyllig och påtagligt sträv. Doftintrycken återfinns i smaken tillsammans med en liten hetta som dröjer sig kvar länge. Ett seriöst vinbygge i den moderna stilen, men långt ifrån någon syltbomb.

Positivt! Gott! Såväl hustru som inte särskilt vinvane svägerskan gör tummen upp. Inte mitt nya House Wine men ett bra vin för tillfället!

(bild kommer...)

1961 rieussec, 1975 cos d'estournel m.m. på krusenbergs herrgård

2011-07-03T12:26:00.019+02:00

Krusenbergs herrgård ligger naturskönt i en lummig parkmiljö några kilometer från där Uppsala tätort slutar. Bor man som jag i de södra delarna av stan är det nästan samma avstånd som till centrum. Länge var det Pharmacias egen konferensanläggning, men sedan några år är det i regi av Sjönära möten och öppet för allmänhetens bokningar. Att det inte bara tar emot konferenser utan även reguljära restauranggäster har dock länge varit en för mig väl förborgad hemlighet. Liksom att det här finns en fantastisk vinlista; utan motstycke i Uppsala törs jag hävda.

På Pharmacia fanns tydligen ett stort vinintresse. Man köpte in vin av bra kvalitet och lagrade själva. Vinkällaren har visserligen tunnats ut och en del godsaker omfördelats till andra ställen i koncernen, men en del udda flaskor finns kvar. Eller fanns kvar, kanske jag ska säga... Prisfilosofin är genuint sympatisk. Gissningsvis har inte priserna reviderats nämnvärt på länge, eller hur förklarar man annars att en Cos d'Estournel 1975 listas för 880 kr. Jag tvivlar på att den skulle säljas för det på auktion i Sverige...

När så oväntat en ledig helg dyker upp och hustru och son redan är inbokade på aktiviteter på annat håll drar jag i stora larmklockan - dags för en exkursion! The usual suspects hörsammar snabbt kallelsen, och Vinmannen, Pokermannen, Kocken och Korkdragaren mellanlandar snabbt hos undertecknad och kommer i stämning med ett glas 2002 Leclerc Briant Brut Divine. Etiketten är ful som stryk och vinet lite väl endimensionellt med honung och citrus som mest framträdande noter.

Vi anländer Krusenberg kl 19 och får fina platser i ett hörnrum. En lätt kvällsbris svalkar behagligt genom det öppna fönstret och Mälarens vatten skymtar genom trädkronorna i parken. Stilfullt!

Ammis

Vi hoppar över mer champagne och lyckas efter viss vånda landa i fyra röda viner, serverade i två omgångar. Domaine de Chevalier 1990 får således möta Arrowood 1992, i flight 1. Alla viner dekanterades innan servering.

En ammis i form av ankterrin med syrade grönsaker var nog snyggare än vad den var god, men köket hade en stigande utvecklingskurva under kvällen...!

Griskind

Alla går på den confiterade griskinden till förrätt. Den serveras med kronärtskocka, getost, pinjenötter m.m. och visar sig överraskande vinvänlig. Jag hade själv föredragit att få den serverad lite varmare (i alla fall själva kinden), men vet inte om det var medvetet eller slarv att den var rumstempererad... Helt okej i alla fall.

Vinnare...

Domaine de Chevalier 1990 (1295 kr) har tydlig mognadskant i glaset. Doften är skön, lagom murrig och med tydlig mognad. Läder, blod, järn, mineral är i fokus. Frukten är åt plommonhållet. I munnen är det fräscht och mer fruktigt än doften avslöjar. Bra längd och syra. Gott! (65% CS, Mt 30%, CF 5%)

... och förlorare av flight 1

Arrowood 1992 (880 kr) togs med som utomeuropeiskt referensvin, men det står tidigt klart att det får dyngpisk av Chevalier. Färgen är yngre; mer homogent sammetsröd. Inledningsvis är doften ganska blyg med inslag av grön paprika och mynta. Smaken är mer svartvinbärsfruktig, men vinet upplevs som två snäpp enklare än Chevalier, som har mer längd och komplexitet. Efterhand tar den gröna paprikan över mer och mer och det är ingens favorit runt bordet.

Kvällens huvudmatch står mellan Chateau Branaire (Duluc-Ducru) 1982 och Cos d'Estournel 1975. Jag har druckit förvånansvärt många 75:or av hög klass; Mouton-Rothschild, Pichon-Lalande (x2), Montrose, så förväntningarna finns där.

Dessvärre är fyllhöjden inte den bästa på Branaire. Någonstans mellan top-shoulder och high-shoulder behöver inte innebära problem men en varningsklocka är det.

Suddig bild, men som framgår är ullagen inte den bästa i Branaire...

Det är sista flaskan och vi bestämmer oss för att chansa. Året är ju stort och 30 år är ju 30 år och så vidare...

Chateau Branaire (Duluc-Ducru) 1982 (895 kr) döms direkt ut av Vinmannen som korkdefekt. Övriga runt bordet är inte lika övertygade. Något mysko är det, men det är absolut inget uppenbart fel. Något slags smygkork? Vi resonerar en stund men behåller i alla fall vinet för att följa utvecklingen under kvällen. Det finns ändå en del frukt i såväl doft som smak, något mer tydligt korkade viner ju brukar tappa. Smaken känns mogen, slank och uppfriskande. Kan den verkligen vara trasig? Hur det än är med den saken så är det knappast ett vin i toppform. At this age, expect bottle variation...

Cos d'Estournel 1975 (880 kr) kan boka in förstaplatsen på listan "årets restaurangklipp" redan nu. Det här var en fullständigt vital flaska med sötaktig, torkad frukt i doften och en behaglig, mjuk men ändå hyfsat tanninrik och strukturerad känsla. Broadbent gav den på nåder tre stjärnor (Allowing for tannins ***), men så tanninsträv upplevde vi den inte. Stort vin, utan att vara magiskt på något sätt. Men tar man in pris-prestanda-rarity i diskussionen och konstaterar att vi dricker riktigt fin 36-årig bordeaux på en restaurang i Sverige för under tusenlappen så blir det ganska häftigt...

Kalven med ostronskivling, primörer, färskpotatis och tryffelsmörsås var riktigt fin och ett steg upp från förrätten.

Så långt komna är det dags för dessert. Det visar sig då att de inte bara har låga priser, utan dessutom rear ut en del vin de vill bli av med... Hur ofta ser man Noble One 1999 prissänkt från redan rimliga 430 kr till 300 kr?! Aktuell årgång (2006) kostar 199 kr på SB som jämförelse...

De Bortoli Noble One 1999 (300 kr) är ett riktigt fint exemplar av botrytiserat vin med bra sötma och syra. Inte ett under av komplexitet, men mycket njutbart. På sätt och vis hade det förtjänat att få spela förstafiolen till efterrätten, men vi hade ju parallellprovat oss igenom middagen så långt, så varför sluta med det nu. Och det fanns ju en Rieussec 1961 på listan...

Chateau Rieussec 1961 (1665 kr) var - naturligtvis - numret större i allt. En stor, fyllig, balanserad, harmonisk doft och smak av bland annat hjortron gjorde det här till kvällens vin. Riktigt fin, mogen sauternes är fantastiskt gott och det här var mitt bästa exemplar på länge. Sötman var något nedtonad jämfört med noble One, men inte så intorkad som jag stött på en del andra gånger. Femtioårig sauternes, alltså. På en herrgård jag åker förbi dagligen på väg till jobbet. Och delat på fem blir det en helt anständig summa per person... Ja, jösses.

Kökets bästa prestation kom till desserten. Ibland är det enkla det bästa, och variationen på temat äpplesmulpaj var klockren. Needless to say var det lysande till vinerna.

Rieussec är det högra, om någon undrade...

Hemma igen samlades gänget över en Offley Vintage Port 1963 (som dock underpresterade och var ganska bränd och eldig utan så mycket frukt och elegans...) och goda ostar. Besöket utvärderades, och förutom några anmärkningar på vinhanteringen (att dekantera och presentera är en konst, och när publiken består delvis av tränade och/eller professionella är det inte lätt att få högsta betyg) och några mindre invändningar kring maten så är vi rörande överens om att det var ett fantastiskt trevligt besök med en inspirerande miljö och en vinlista som kommer att locka dit oss fler gånger så länge det finns något kvar!

nv alexandre bonnet rosé

2011-07-01T00:07:00.005+02:00

Det har sagts förr i denna blogg - halvflaskor med champagne skall inte underskattas som evening treat för två. Halvflaskor rosé gör det ju teoretiskt snäppet ännu vardagslyxigare; rosébubbel har helt enkelt en extra air av flärd...

Så till kvällens avsnitt av Mad Men (bra serie - vi startade tredje säsongen i afton!) blev det en Alexandre Bonnet NV Rosé. Överraskande bra. Ren, frisk ändå fyllig doft av solmogna jordgubbar, vildhallon och ett brödigt inslag. Bra munkänsla med syra och stringens samtidigt som frukten breder ut sig ordentligt.

Det är ingen stor champagne, men ett mer än anständigt vardagsbubbel med bra karaktär och struktur. Gott!

1978 chateau leoville las cases

2011-06-26T22:43:00.003+02:00

Chateau Léoville-las-Cases är nog den super-second jag provat flest årgångar av, och det är ett vin jag verkligen, verkligen gillar... Naturligtvis utanför min price-range för att nå någon slags regelbundenhet, men tillräckligt vanligt för att jag haft förmånen att korsa dess väg några gånger.

Under midsommarhelgens firande med goda vänner i stugan vill jag avrunda midsommardagen med något speciellt. Barnen ser en film och är underhållna en god stund, och vi tar fram ett par ostar och en las-Cases 1978 från auktionen för några veckor sedan. Min förhoppning är att få bjuda några vänner på insikter om mogna viner och en chans att förklara lite av min vurm för... tja, hela vingrejen, liksom.

Det funkar hyfsat, men är ingen succé. Och jag får erkänna att det är nog en av de svagare las-Cases jag provat. Doeften är korrekt och egentligen det mest tilltalande med vinet; ganska stor, tydligt mogen med inslag av läder och tobak, jord, svamp. "Kinakrog!?" förslår hustrun, och visst finns där något av den lite söta, mättade doften där. Eller är det soja...?

I munnen kommer det fram ett lätt stick av röda vinbär som för mig signalerar ett vin i utförsbacke. Det har börjat sin bana mot att torka ut, men har fortfarande en bit kvar. Vinmannen har provat vinet fyra gånger, och håller med om att det börjat vara väl moget, men att det också varit viss flaskvariation.

Vinet var inte helt klart, och jag funderar på hur mycket de senaste veckornas transporter kan ha påverkat helheten? Jag låter min andra flaska vila till sig i vinrummet här hemma i tryggt förvar till höstens viltstekar..

1990 chateau beychevelle

2011-06-19T20:05:00.006+02:00

Hustrun verkar lite avunsjuk på mina köttorgier och beställer en stadig biff, bea och ett bra rödvin till kvällen. Med risk för att det ska kännas tjatigt hittar jag några fina, välmarmorerade amerikanska (!) ryggbiffar i ICA-disken. Och vad ska man ta till när regnet faller? Varför inte... ja, varför inte ta ett ryck bland de senaste auktionsfynden?

Chateu Beychevelle är ett blott 4e cru-slott i St Julien. Värd bättre, kan tyckas, och prissätts nog som sådan också. Uppgifterna om druvplantering varierar, men ligger i häradet 60% CS, 30% Mt, 7% CF och 3 % PV. Typ. Senare årgångar verkar ha gått mer mot nästan 50-50 CS-MT med en hint CF.

Flaskan är i utmärkt kondition. Den får en halvtimmes luftning i karaff och är fullständigt drickfärdig vid första sniffen. "Tjena Brunte!" utbrister hustrun när näsan närmar sig Riedelkupan. Sedan smakar hon och konstaterar snabbt: "Väldigt, väldigt bra!". Van vid att mina unkna bordeauxer inte alltid faller henne på läppen blir jag positivt överraskad.

Doften har ett tydligt stalligt inslag, men inte lika funkig som en del Gruaud-Larose jag provat. Trä, ceder, tobak, multna löv, läder, svarta vinbär och en lagom murrig jordighet och mognad... komplex, skolboksmässig och inbjudande doft för en frankofil nörd som undertecknad!

I munnen är det överraskande slankt och med bra längd och syra utan att vara överväldigande. Tanninerna är inte särskilt bråkiga. Jag noterar "fokuserad" i blocket som ett försök att fånga den där känslan när allt är på plats. Tobak, mörk frukt och stall i kristall... Mognaden är exemplarisk; jag har svårt att tro att det kan bli mycket bättre än så här. På minussidan kan möjligen noteras att det är i slankaste laget. Lite mer oumph hade man väl kunnat vänta sig av en 1990?

Vi struntar i alla diskussioner om prisvärde i kväll. Självklart skulle jag hellre betala 200 kr för att få dricka sådant här vin, men det tycks inte gå. Då får man någon gång ibland ge efter för suget... Rasande gott, och i bästa sällskap med maten!

grill, bled vs grill, sthlm

2011-06-17T19:46:00.011+02:00

Jag får lite hastigt bege mig till Slovenien på uppdrag åt en statlig myndighet. Det låter kanske glamoröst och spännande, men myndigheten sysslar inte med underrättelsetjänst och det är ingen superskurk som ska stoppas. Ett EU-projekt där myndigheten är en huvudaktör behövde närvaro på plats och något hade klickat i planeringen.

Att få fyra dagars avbrott från vardagen, en hotellvistelse i undersköna Bled och som motprestation hålla en 30-minuterspresentation och coacha deltagarna i en övning kändes som en fair deal, och jag var inte så svårövertalad...

Sista kvällen är det avslutningsmiddag. Maten dittills har varit bulkmat av buffékaraktär; verkligen inget att skriva hem om. Det lokala vinet kommer i literflaskor med kapsyl och serveras vid ca 10 grader. Etiketten ståtar med "Cabernet Sauvignon" och med den bästa vilja i världen går det att hitta gemensamma nämnare med druvan ifråga...

Så det är med viss förväntan jag kliver in på det fyrstjärniga Best Western-hotellets egen restaurang, med linnedukar, snygga glas och vad som förefaller vara en ambition... Förrättsrisotton ger mig dock onda aningar. Kombinationen ingefära-svamp-rökt ankbröst låter i alla fall spännande, men in kommer en blek anrättning av ingefärsdoftande skolmatsalsris, nödtorftigt bunden med någon slags ost som varken var parmesan eller ens parmesanliknande. Och av svamp och ankbröst: inte ett spår.

Fel...

Nå, men hur fel kan man gå med en köttbit, sparris, hollandaise och någon slags pasta med färskost? Väldigt, väldigt fel, skulle det visa sig. Att servera sparris så träig i rotändan att den knastrade och sprack upp i långa spetsiga trådar i munnen borde vara nog för vilken kosk som helst med självaktning att begära förtida pension. Som att äta en glasfiberpinne.

Och köttet var en sorglig biffliknande historia, helt genomstekt och segt bortom beskrivning. Och min förhoppning om att det kanske skulle serveras bättre vin grusades snabbt. Kom igen; Italien är inte många mil bort och ändå dessa könlösa bulkviner!?

När jag landade på Arlanda haffade jag en taxi och kastade mig iväg till ledningsgruppens sommaravslutning. Passande nog skulle den intas på restaurang Grill på Drottninggatan; två Grill dagarna efter varandra alltså!

Jag börjar med grillad sparris med tryffelhollandaise. Sparrisen är grillad till perfektion (förkokad?) med en fast men inte hård kärna som ger lagom al dente-känsla. Såsen är god men nästan lite för citrusfrisk vilket skymmer tryffeln. Gott hursomhelst!

Rätt!

En entrécôte från Hälsingestintan blir huvudrättsvalet; hängmörad förstås. Medium rare, och med klassiska tillbehör. Skillnaden mot kvällen innan är - naturligtvis - total. Köttet är perfekt stekt och lättuggat utan att bli menlöst smältande. Lysande!

Och missförstå mig rätt här; jag inser naturligtvis att det är skillnad i råvaror, förutsättningar etc. Men att inte göra det bästa av de förutsättningar man har är slarv och okunskap! Här finns en utvecklingspotential i Slovenien...

Vin, då? Jo, jag fick nöjet att välja vin till sällskapet, och då de flesta gick på ganska tunga kötträtter fick det bli ung, sträv bordeaux.

2008 Ch de Reignac var nästan onödigt sträv vid entrén, och jag bad sommelieren lufta den med lite dubbelkaraffering, vilket hon gärna gjorde. Därefter visade den sig från sin bästa sida; naturligtvis fortfarande ung och sträv men med bra fruktighet, längd och balans. Inga sötkladdiga tendenser eller smörkolatoner som jag är (över)känslig för. Bra, ung bordeaux, helt enkelt - inte det sämsta till en köttbit!

Vinet går att beställa för 169 kr, vilket känns helt rimligt...

lilla vinauktionen

2011-05-31T23:55:00.007+02:00

- Varför är det så många som handlar på vinauktion? undrar Vinmannen retoriskt. Vi sitter ganska långt bak i salen i Auktionsverkets lokaler ute i Frihamnen, och väntar medan rader av singelflaskor Mouton-Rotschild 1983 passerar revy.

- Tjaa... börjar jag trevande, men avbryts.

- Och från så svaga årgångar?! Många av de här vinerna går ju att köpa billigare på annat håll!

- Nu är väl inte 1983 så tokigt...

- Nej, men det går alltid en del skräp på tok för dyrt här!

Jag svär lite senare över ett missat klipp när jag får motbud "i slaget", som auktionsförrättaren hävdar. Aldrig; flera tiondelar efter! är jag beredd att ropa. Jag slår ut med armarna i förvåning och ser mig omkring efter en domare att vädja till.

Det finns en del att tänka på här. Vinmannen har visserligen fördelen av att arbeta med vin, ha tid och möjlighet att följa prisutvecklingen, kunskap om olika vinförsäljare i Europa och en egen importfirma i ryggen... En del av intresset för auktionerna går säkert att tillmäta lättjan. Det är förhållandevis enkelt att handla på Auktionsverket, och du får med dig flaskorna direkt hem. Ingen långsam väntan på något distributionsföretag. Och inte lika omständligt som Vinmannens affärer.

Framme vid bourgognen rycker jag plötsligt till mig en okänd Côte-de-Beaune 1970 som ser ut att gå alldeles för billigt. Ha!

Och när vi närmar oss portvinet är jag färdig med en teori.

- Det handlar nog helt enkelt om det här... säger jag och visar ut mot lokalen. Atmosfären, spänningen... jakten! Det kanske går att göra bättre affärer någon annanstans, men tillfredsställelsen av att ha snutit en pava anständig bordeaux för några hundralappar under inropspris får man inte på köpet då. Och spänningen när man har det ledande budet och auktionsförrättaren alldeles för långsamt räknar till tre är svår att värdera i kronor...

- Du har förstås rätt; jag har själv gjort samma reflektion... svarar Vinmannen och rycker på axlarna.

Det finns inte så mycket att tillägga. Trots allt sitter vi ju där själva. Sedan släpper vi frågan och kastar oss in i ett hejdlöst roligt portvinsrally där vi tävlar om att dra snabbast på Fonsecor och Taylor om vartannat. Någon flaska trillar in i korgen vartefter...

Två sauternes, tre röd bordeaux, en röd bourgogne och två portvin blir facit efter fem timmars kvalificerad underhållning. Visserligen kostade eftermiddagen några tusen, men jag har också åtta sköna tillfällen att se fram emot under det kommande året eller två. Och nästa vecka kommer ju skatteåterbäringen!

[Disclaimer: ovanstående är inte en ordagrann återgivning av ett verkligt samtal utan en med konstnärlig frihet tolkad situation och försök att förmedla en känsla...!]

2005 gigondas domaine santa duc

2011-05-23T21:16:00.003+02:00

Jag var tvungen att gå tillbaka rätt långt i mina noteringar för att hitta när jag senast drack det här vinet. Årgång 2004 passerade ett par gånger under 2008 och 2009, men 2005:an har visst inte smakats - eller åtminstone inte bloggats. Jag hittar en notering från oktober 2007 att jag bytte en defekt Ch Belgrave -95 mot två Santa Duc Gigondas på SB - kan jag verkligen ha glömt dem sedan dess? Nåväl, det är väl poängen med en egen vinkällare; att kunna komma hem glad i hågen, fri från helgens beredskapstjänst och med skäl att fira lite - och hitta ett spännande vin att korka upp till snabbfixade lammracks och latmans-färdigrostade-rot/grönsaker från saluhallen...!?

Vissa viner och producenter har man en särskild kärlek till. Domaine Santa Duc hör till dem. Storyn har jag skrivit om tidigare här, men i korthet går det ut på att jag köpte det i England för första gången, då min blivande hustru arbetade där under en period. Trots att vi var skilda åt för det mesta hade vi båda två en väldigt bra tillvaro det dryga året; resorna med RyanAir var billiga och de helger vi sågs tog vi igen allt vi missade däremellan... Så, med den x-factorn väl synlig provas ett vin som alltså legat i vinrummet sedan hösten 2007.

Doften är förvånansvärt murrig och "dov" - men absolut ren! Det är väl här den relativa mognaden avslöjar sig, tänker jag. Efterhand stiger fruktaromerna fram; mörka, sura körsbär samsas med blåa bär (björnbär?). Förvånansvärt syrlig doft! F&V gjorde nyligen kopplingen mellan Grenache och Toscana, och jag förstår vad de far efter... Under alltihopa finns en resonansbotten av "torra" kryddor, trä och läder.

Smaken är syrlig, balanserad och lång. Bra struktur och eftergreppet på tungan - ja i hela munhålan! - är riktigt fint. Frukten är inte lika framträdande i smak som i doft, och drar mer åt röda än blåa bär. Mognadsaromerna gör sig påmina, men kliver inte riktigt fram utan vinkar lite försiktigt från kulissen: "Hallå, vi är här... vi är på gång!"

Det är ett gott vin, men samtidigt kan jag inte komma ifrån känslan av att ha stött på det i en mellanfas. Det är inte ungt och fruktigt, inte heller riktigt moget och finessrikt. Struktur har det dock så att det räcker, vilket torde innebära att nästa flaska får vänta ett par år...

2004 chateau bouscassé

2011-05-11T21:04:00.000+02:00

Tredje kvällen i rad då middagen äts ute på terrassen - och då är vi inte ens i mitten av maj. Vilken vår! Terrassviner till vardagens inte alltför heta men goda chili - då ropas det inte efter finstämd bourgogne eller nyansrik, mognande bordeuax. Något rustikt, men gott, alltså. Hur står det till med Bouscassé 2004 - det var ett tag sedan sist...?

Jovars! Det känns fortfarande ungt, även om primärfrukten satt sig och doften känns mer komplex och sammansatt än för drygt två år sedan. Mognadstoner av läder och tobak samsas nu med ett lätt eldigt/volatilt drag som känns igen från den Bouscassé VV 2001 som Korkdragaren bjöd på häromsistens. Samtidigt är mörka frukter (mest plommon?) närvarande i allra högsta grad. En intressant, samtidigt tung och frisk, doft!

I munnen är det omedelbart tydligt att det är seriöst bygge. Tanninstrukturen är extremt påtaglig för ett hundrakronorsvin. Smaken rör sig kring en svårdefinierad plommon/svartvinbärskärna i mitten, insvept i en tobakspung i läder... Syran och tanninerna river och sliter ordentligt och gör det här till ett fortfarande ganska vresigt vin. Det är gott och intressant, men jag förstår att det är lite acquired taste över det. Hustrun är lite avvaktande inledningsvis, men lite senare under kvällen kommer ett spontant "Vinet tar sig, förresten!"

Sammanfattningsvis kan man säga att det är ett vin som levererar riktigt bra, men som samtidigt inte känns helt balanserat. Det känns som om mognaden hunnit mycket längre med frukten än med tanninerna, om ni fattar... Jag kommer på mig själv med att likna vinet vid en gammal anarkist (eller annan, stridbar politisk uppfattning of your choice); det har behållit ungdomens lite endimensionella, arga syn på tillvaron trots att kroppen har mognat...

Och precis som att människor som inte utvecklat sin syn på tillvaron och sina värderingar sedan 18-årsdagen kan bli ganska ointressanta så finns det en varningsflagg här. Om det fortsätter så här kommer jag om ett par år att sitta med några flaskor sursträvt vin där all komplexitet och alla nyanser i doften förloras i den brutala munkänslan. Jag får nog bara lukta på resterande flaskor...

2002 moët & chandon

2011-04-30T21:10:00.004+02:00

Det är sista april. Valborg, säger utomsocknes. För multifnuttonde gången samlas majoriteten av konjärerna på samma plats i Slottsbacken som vi mutat in sedan Stig Strömholms dagar. Det är inte alls lika trångt som det en gång var; ungdomarna hänger numera vid Ekonomikum och vi är rätt nöjda med det ökade armbågsutrymmet. Vid treslaget, när Rector Magnificus viftar med mössan, är det dock hyfsad tillströmning i backen trots att det blåser snålkalla vindar och solen lyser mest med sin frånvaro...

Jag gillade förra årets koncept med skaldjursfat, men andra är mer traditionella... Visst kan sill, potäter och whiskymannens hemkryddade snaps ha sin plats, men efter att Hustrun ådragit sig en skaldjursallergi för några år sedan passar jag gärna på att frossa när tillfälle bjuds. Hos Sundbergs Fisk i Coop Boländerna (en av stans tre bättre fiskhandlare, tillsammans med Hambergs och Feskarn, och den enda med levande hummer i akvarium!) shoppade jag loss på vad jag tyckte mig behöva och arrangerade så mitt eget fat efter tycke och smak.

Två humrar, några havskräftor, färska räkor, pilgrimsmusslor och scampi - se där en anständig måltid! Chili/limeaioli i den ena burken och saffransaioli i den andra; en stor baguette och en schysst champagne och livet är på topp!

Det är inte lätt att ta precisa smaknoteringar i en blåsig backe där champagnen dricks ur plastglas, men det är konsensus runt filtarna (såväl direktören och whiskymannen som korkdragaren och pokermannen instämmer) att det är en champagne av god kvalitet; avsvevärt bättre än standardcuvéen. Den drar åt det brödiga, fylliga hållet men är fortfarande frisk. Kan antagligen utvecklas bra med lagring. Jag minns en sendegorgerad M&C -88 för några år sedan som ett mindre underverk; det här var inte lika bra men som sagt ett tydligt steg upp från basvaran. Återstår att prova Dom Perignon 2002...

2007 chateau larrivet-haut-brion (blanc)

2011-04-17T22:56:00.003+02:00

Sa jag att det var dags för rött? Nåja, man är ju inte sämre än att man kan ändra sig... Hustrun rensar i trädgården och gräver upp en hink jordärtsskockor som vi inte hann skörda innan snön i hlstas. De är i finfin form och hon ber mig hitta på något gott med dem.

Det blir en odlad torskfilé som binds upp till en korvliknande historia, saltas och vitpeppras, fräses i lite olja och så på med en rejäl skänk vitt vin (enklare bourgogne), några smörklickar och ett par repor timjan. Skockorna får samsas med bitar av morot, zucchini och palsternacka och några timjanskvistar i ugnen. När fisken brässerat upp till dryga femtio grader lyfts den ur, läggs på varmt fat och så sjuds skyn ihop. En stavmixer och lite efterkryddning och så har man en elegant sås, et voilá! Matlagning är kul när man inte följer recept och det blir riktigt bra...

Vinet får en stund i karaff, men känns ändå påtagligt ungt i doften. Sauvignon Blanc slår igenom med nässeltoner och svartvinbärsblad. Faten ligger som en tung, sötaktig krydda över det hela. Spretigt. I munnen uppför det sig bättre, även om främst SB tar över smaken på ett lite ofint sätt. Annars har det bra längd, kropp och struktur, och eftersmaken är lång och god om än lite väl fatdominerad.

Det här är - enkelt uttryckt - ett ofärdigt vin i mina ögon. Delarna har inte hittat ihop till en helhet och det spretar helt enkelt för mycket. 2007 ska ju vara ett betydligt bättre år för vit bordeaux än för röd, så jag väljer att tro och hoppas att resterande flaskor har en positiv utveckling framför sig. Byggstenarna finns där absolut, men idag är det "bara" ett gott vin utan wow-faktor...

2004 chateau longueville pichon-baron

2011-04-16T20:22:00.006+02:00

En lördag i mitten av april när termometern närmar sig 20-gradersstrecket är det ingen vågad gissning att det grillas på sina håll i villaträdgårdarna. Så ock i vår... Ett par rejäla T-bensstekar från Skebo slakteri ligger och väntar på oss i Saluhallen, strax innan stängningsdags. Inget trixande, utan salt och peppar och på grillen bara. Varför förstöra fint kött med en massa jox, oljor och marinader!? Klyftpotatis och - på slaktarens rekommendation - en fräsch citron- och rosmarinsmajonnäs därtill. Mums!

När det kom till vin kändes det som om det pockade på med något lite mer seriöst rött. Det har varit mycket vitt den sista tiden - bra sak i sig - men mina fötter är nu en gång för alltid tämligen djupt planterade i Girondes sluttningar. Tillbaks till Bordeaux, alltså.

Mina preferenser är ju generellt åt det mogna hållet. Några av mina största vinupplevelser är just bordeauxviner från 50-60-70-80-talen. Vid vertikalprovningar som spänt över tre, fyra decennier har min röst alltid hamnat på den äldre halvan. Men det finns tillfällen då ett yngre vin står sig bra, och just till grillat kan den mer rättframma, direkta och fruktiga stilen hos en ungdom komma till sin rätt. Fel tillfälle att leta finstämda nyanser, helt enkelt.

Det är ändå med viss bävan jag sätter skruven i en Chateau Pichon-Longueville Baron från 2004. Mitt möte med en Léoville-Poyferré från samma år hösten 2009 var en skräckfylld upplevelse, dränkt i smörkolatoner som helt kladdade igen det stackars vinet. Alldeles för tidigt öppnat. Skulle samma öde ligga dolt här?

Tack och lov inte. Jag öppnar och karafferar ett par timmar innan servering, men det är ingen tvekan om att vinet kommer att vara såväl drick- som njutbart... Färgen är tätt mörkröd, men utan antydan till blåstick som skulle antyda (alltför) ungt vin. Doften tyngs inte heller den av några alltför ungdomliga drag; åtminstone lyser smörkolan tack och lov med sin frånvaro. I stället är det klassisk, fruktmatad bordeaux som möter näsan i en inte alltför stor doft. Mörka bär; björnbär och cassis och en liten plommonton på en palett av cederträ. I munnen är det riktigt, riktigt välbyggt, med saftiga fruktaromer som "seamlessly" klingar över i ett fantastiskt, finkornigt tanningrepp. Koncentrerat och ett uns antydan till sötma, men inte så det stör (och jag är känslig...). Nästan citrusfräschör i eftersmaken, som sitter i länge...! Bra syror, med andra ord.

Det här är ingen modern, överfatad blockbuster utan i mitt tycke ett ganska klassiskt vin, dock ännu med en hel del babyhull som bör lugna ned sig några år till om man vill få ut den fulla potentialen. Hustrun är lite tveksam. Hon fäller den träffande kommentaren: "Det här är ett bra vin, ganska dyrt, som du gillar men som jag tycker är lite... tråkigt!". Och ska man komma med någon invändning är det väl just bristen på personlighet. Viner är väl som människor mest, personligheten visar sig mer och mer efterhand...

Jag har inte hittat proportionerna för det här vinet, men planteringarna ska bestå av 70% CS, 25% Mt och 5% CF, men slottet anger själva att CF var särskilt framgångsrikt under 2004 vilket antagligen innebär en högre halt i den slutgiltiga blandningen. Flaskan är den första provade av de sex st jag köpte som primör via SB för 534 kr/st i nov 2007.

PS Så här strax innan läggdags och med sista glaset framför mig så känner jag mig snål. Det här är riktigt j*kla god skolboks-Pauillac i början av sin utvecklingsbana! Läskande, tanninrik, fruktig och med ett långt liv framför sig som om några år kommer att ge den ytterligare dimensioner att fröjdas åt...

2 x 2000 - dom perignon och brocard chablis 1er cru montmains (mg)

2011-04-09T23:35:00.004+02:00

Våra mesta och bästa gäster, IT-mannen och strålskyddsexperten, kommer nedför kullen på lördagkvällen. Jag vill prova mer mogen chablis, och han hotar med en seriös champagne. Känns som en bra utgångspunkt. Små löjromssnittar på smörstekt bröd samsas med tandooristekta pilgrimsmusslor på fatet, och IT-mannen halar fram en Dom Perignon 2000....! Jösses, det hör sannerligen inte till det vanliga helgdrickat att poppa en champagne av den kvaliteten, men det visar sig att det finns skäl att fira: strålskyddsexpertens har fått nytt jobb och det är väl skäl så gott som något! Grattis! Det är en - naturligtvis - alldeles underbar champagne, med stor doft av mogna gula äpplen, rostat bröd och efterhand också nötter och en behaglig citruston. I munnen känns det fylligt, rentav kraftfullt, men ändå elegant och fokuserat. Äpplen och bröd går igen, men kompletteras också av en del närmast honungslika toner. Eftersmaken är mycket, mycket lång... Det här är endast den tredje Dom P jag provar; tidigare årgångar har varit -96 och -99. 96:an var så länge sedan att jag inte kan säga mycket om den annat än att den var fantastisk, och att -99:an i sammanhanget var mycket bra men ändå något av en besvikelse (slagen av Billecart Salmon NF -96 vid en provning). Den här parkerar nog någonstans mitt emellan; otroligt gott men inte så att klockorna stannde. Jag måste nog se till att pröva 2002:an vid tillfälle...

Till middagen gör jag hälleflundra igen, men den här gången vågar jag mig på att prova de frysta portionsbitarna jag hittat på ICA i stället för färsk dito från Hambergs för mer än dubbla priset. Jag rimmar den snabbt och halstrar den hastigt i het panna innan den får gå färdigt i drygt ljummen ugn. 55 grader kärntemp var väldigt lagom. En kantarellrisotto och en basilikacreme byggde en bra helhet till anrättningen.

Vinet blir alltså en ny magnum med mognande chablis. Philippe på SB Passagen var tveksam när jag ville köpa en -96 Domaine Sainte Claire och föreslog i stället en -00 Premier cru Montmains som skulle ha kvar en bättre fräschör och friskhet till skillnad från den - i hans tycke - övermogna och trötta -96:an...

Och visst är det ett betydligt friskare och piggare vin i glasen. Jag ger det en snabb luftning i karaff och sedan tillbaka i flaskan. Gula frukter, honung, citrus och efter ett tag också lite mineralitet gör sig påmint i doften. I munnen tycker jag först att det är lite stumt, enkelt och tråkigt. Det blir dock bättre och det sista glaset känns som det bästa, där de gula frukterna med honung fått sällskap av lime och lite vax... Bra längd och mycket pigg och vital syra. Stabilt, fräscht men ändå med den komplexitet som begynnande mognad skänker.

Min enkla dom följer min enkla gom; 2000:an var mycket god och ett riktigt bra vin, men 1996:an hade en större personlighet... Att min röst därmed faller på det senare alternativet gör väl knappast någon förvånad? Att det kanske är något av en acquired taste att gilla det är en annan sak...

Resten av kvällen turas vi om att kapa datorn för att leta gamla 80-talsdängor på Spotify och spela för varandra. Hur kul som helst för fyra omkring 40! Otroligt skön kväll!

the winning line-up!

2011-04-09T11:53:00.005+02:00

Det här är en kort post för er som - i likhet med mig - trott att man visat leg på Systembolaget för sista gången... Mellan tandläkarbesök och frisörtid tittade jag in på nya SB på Dragarbrunnsgatan i Uppsala, som lätt har stans bästa utbud. Jag var inte på jakt efter något särskilt, men en vintage-Moët från kalasfina året 2002 kunde ju vara intressant. Jag har betydligt bättre erfarenhet av årgångsbetecknad Moët än av standardcuvéen, utan att ha gjort några mer djuplodande studier. Ett par buteljer gott öl skadar inte heller att ha hemma när andan faller på. Så; här nedan har vi alltså det vinnande teamet som fick mig att framstå som en 19-åring (eller möjligen 29-åring - är det inte så att de vill se legitimation på alla som ser ut att vara under 30....?)! Jag förstod först inte frågan och var tvungen att fråga om när damen i kassan bad att få se legitimationen, men hon menade allvar! Precis en sådan liten knuff för självförtroendet som man kan surfa på en helg och pika hustrun lite lagom kärleksfullt över. Nu har jag en ohotad (?) ledning i den inofficiella tävlingen om vem som sist får visa leg på Systemet!

Misstänkt tonårsfylla...!

1996 j-m brocard domaine sainte claire vieilles vignes

2011-04-05T21:16:00.004+02:00

Ett knytkalas hos goda vänner vi inte träffat på ett tag visade sig vara en god anledning att öppna en magnumflaska mogen chablis; de är båda förtjusta i fisk- och skaldjursrätter och uppskattar vit bourgogne så... Jag tar med mig de nyvuinna talangerna från min dag på Restaurangakademien för ett par veckor sedan, då kocken Christian Hellberg lärde mig och ett antal andra glada amatörer "Hemmakockens genvägar till lyx". En riktigt rolig - och lärorik! - dag jag fick i present av bröderna (tack för det!). Jag deltog i kockandet av lunchen den gången, och gjorde en spansk, saffransdoftande fiskgryta med pilgrimsmusslor och hälleflundra. Samma sak upprepades här. Efter en förrättsrisotto med sparris, morot och haricots vert kom varmrätten på bordet. Ganska snyggt med det gula, orange och röda färgnyanserna - om än bilden inte ger riktig rättvisa...!

Vinet - som fungerade utmärkt till båda rätterna - var alltså en magnum av J-M Brocards Chablis Vieilles Vignes Domaine Sainte-Claire; vinet som prismässigt ligger precis under en Premier Cru från samma producent och på något sätt fyller ett hål i stegen. Aktuell årgång är 2009 och kostar 169 kr. Det här vinet - som började säljas i februari i år och fortfarande finns kvar - kom från fantastiskt goda chablisåret 1996 och kostar 499 kr för en magnum. 80 kr per normalflaska för lagring i 13 år är väl tämligen skäligt...?

Nå; smakar det något? Att det gör! Det är mörkt gyllengult till färgen; fantastisk honungsmättad doft med klara citrusdrag och en lång, balanserad smak med fortfarande bra syra... Det här är riktigt bra vin och jag som har haft förmånen att prova en del goda chardonnayer av olika ursprung den senaste månaden måste säga att det tydligt överpresterar. Det får nog bli en tur till Passagen innan de tar slut...

2005 guyon gevrey-chambertin la justice på hambergs

2011-04-02T11:22:00.005+02:00

Födelsedag och hustruns tur att bjuda på middag...! Jag får välja, och Hambergs var det länge sedan jag besökte. Hustruns överkänslighet mot laxfiskar och skaldjur har ju dessvärre begränsat utbudet på en så renodlad fiskrstaurang, men något gott räknar vi ändå med att hitta. Vi börjar kvällen med en film. Dessvärre går det något år mellan gångerna vi tar oss ut på bio tillsammans, men desto roligare när det blir av. The King's Speech infirade alla förväntningar av en intelligent, underhållande och tänkvärd film - dessutom based on a true story och med snygga kläder och miljöer... Gå och se! Vi inleder vår vana trogen med ett glas champagne. På Hambergs är husbubblet Deutz, som levererar alldeles strålande. Bra vin - i föredömliga champagnefluter - gör att humöret blir på topp. Ganska fylligt i stilen med bröd, nötter och tydlig friskhet. Gott! Vi bestämmer oss båda två för att gå rakt på varmrätten, och tar marulk i kalvsky. En ganska rödvinsvänlig anrättning, och jag som tidigare varit helt inställd på vitt slår över till rött. Kanske går det här att få en anständig röd bourgogne? På Hambergs jobbar en skicklig sommelier som rycker ut till undsättning. Efter lite diskussion karafferar han en Gevrey Chambertin La Justice från Antonin Guyon och det goda året 2005. Det sitter som hand i handske; ett underbart vin! Doften är balanserad, ren och varm med dominans av mycket mogna (övermogna) jordgubbar och kryddor. I munnen är fantastiskt fint sammanhållet; nästan sådär att det inte sticker ut något att fästa uppmärksamheten på tycker hustrun, men det är en randanmärkning. Själv hittar jag en hel del spännande saker; torkade jordgubbar, läder/animala toner, sandelträ och ett kryddigt slut... Läckert, och dessutom mycket humant prissatt. Vi jämför lite med den enkla, generiska bourgogne vi drack på Biztron för några veckor sedan. Det här vinet kostade knappt dubbelt så mycket, men som hustrun slog fast med emfas: "Det är mer än dubbelt så bra!" Något av ett understatement... När jag slår i mitt eget register inser jag nu att jag druckit just detta vin för drygt tre år sedan, i december 2007... Jag gillade det redan då, och använda bland annat ord som "sammansatt" att beskriva det. Kul!

Maten är mycket god, rejäl och vällagad som alltid. Trenderna med puréer och duttelidutt har inte nått Hambergs, och det känns ganska befriande. Extremt vinvänlig rätt som gjorde oss mätta och belåtna.

Vi tog in en liten osttallrik för att avsluta vinet och lyckades med gemensamma krafter trycka i oss alltsammans ("Jag ska bara smaka lite..." sade hustrun). Sommelieren erbjöd ett glas Graham´s Malvedos 1999 för att hjälpa till att skölja ned osten - ännu ett fantastiskt gott vin som hustrun förälskade sig särskilt hårt i. Det får nog sättas upp på inköpslistan även om våren inte riktigt känns som portvinstid...

En dubbel espresso, en chokladtryffel och en liten Ragnaud-Sabourin senare strosade vi iväg mot bussen, skönt mätta och väl omhändertagna. Kvalitet, goda råvaror, en diger vinlista med tillgängliga priser, kunnig servis.... Hambergs är verkligen värt ett besök - skönt att få det bekräftat igen!

1990 le montrachet m.m. - järvsömannen provar vita bourgogne

2011-03-27T12:10:00.012+02:00

Bland alla intresserade, smått nördiga, vänliga vinmänniskor jag fått förmånen att lära känna genom mitt intresse sticker Järvsömannen ut en del. Genom sitt målmedvetna samlande under flera decennier av viner från klassiska distrikt har han byggt upp en imponerande samling rara viner. Man får nog åka ganska långt från Järvsö för att hitta någon som utan större åthävor radar upp en Quinta do Noval Nacional-vertikal som i höstas - eller för den del ett imponerande nedslag i bättre vit bourgogne från pre-premoxtiden... Det är också för att trotsa ensamheten i passionen för vin i det inre Hälsingland som Järvsömannen då och då plockar ihop något intressant ur sin källare för att prova med likasinnade. Gott vin blir ju dubbelt så bra i gott sällskap. Eller, som Knyttet skulle ha tänkt: Vad gör man med en snäcka, om man ej får visa den...? Provningen hålls hemma hos vinvänner till Järvsömannen som generöst ställer sina vackra och spatiösa utrymmen till förfogande. Ombonad hemmamiljö är alltid att föredra vid provningar som också förväntas vara njutningsfulla! Den här gången var det ingen regelrätt vertikal, horsontal eller producentprovning. Temat bestod i viner från tiden innan problemen med premox dör upp, dvs före andra halvan av 1990-talet. Tanken är att följa upp med en senare provning; då med viner från 1996 och framåt. Först ut dock; en dark horse... Serverat blint satte det här rejält med myror i skallen på oss. Färgen var mörkt gul; doften ren, frisk och samtidigt stor och fyllig. Litet drag av oxiderade äpplen ("skurna äppleskivor glömda på en tallrik...") och ett lätt, svårfångat inslag av något som närmade sig klister (men angenämnt!).... I munnen kom en del vaxartade toner, mer äpplen, mognadstoner och en bra syra. Gott och intressant - men vad det verkligen var i glaset förblev en gåta tills Järvsömannen lät täckelset falla: 1995 Nuits-St-Georges Premier Cru La Perriére från Domaine Henri Gouges är något så udda som ett vin gjort på albinodruvor av Pinot Noir! Clive Coates kallar druvan Pinot Gouges och andra (enligt wikipedia) för Pinot Musigny. Spännande och en klart passande inledning till kvällen!

Så var det dags för första flighten. Fyra viner från Etienne Sauzet; en producent med grundmurat gott rykte och liten produktion.

1990 Etienne Sauzet Puligny-Montrachet Champ-Canet 1er cru

Mogen doft, bivax... Lång, intensiv, inte alltför fyllig i munnen, inslag av mogna gula äpplen; bra struktur, elegant, finstämd. Färdig!

1988 Etienne Sauzet Puligny-Montrachet Champ-Canet 1er cru

Tyvärr.... Korkdöden hade smugit sig på det här exemplaret, och en våt yllefilt dämpade all entusiasm...

1988 Etienne Sauzet Puligny-Montrachet Les Perrieres 1er cru

Fylligt, med citrus, tropisk fruktighet och något som närmast liknade strävhet och tanninstruktur! Bäst frukt också, och för mig bästa vinet i flighten!

1982 Etienne Sauzet Puligny-Montrachet Les Combettes 1er cru

Oxiderad.... Inte korkdefekt, vilket gjorde det intressant att jämföra med glas 2. Nyanslös smak och doft av knäckebröd! Men som sagt, ingen yllefilt som i -88 Champ-Canet. Spännande som referens men dött som vin. Någon jämförde med Bollinger RD i doften...

Lite ojämn inledning, men det var i alla fall ingen tvekan om att bra premier cru kan vara fantastisk efter 20-25 år.... Nästa flight var mer heterogen:

1983 Maison Leroy Hospices de Beaune Meursault 1er cru Charmes

Mycket mörk; orangegul till laxrosa. Stor doft; mäktig men frisk på samma gång. Aprikostoner; balans och struktur. Bra! Färgen får en av provarna att berätta om en erfarenhet från en resa i Bourgogne, där några vinodlare bestämt hävdade att det gjordes vit bourgogne på Pinot Noir (och då inte albinovarianten....) - en uppgift jag inte hört någon annanstans...?

1988 Bonneau du Martray Corton Charlemagne Karaktäriserades främst av hög syra, friskhet och elegans, men lite vek bredvid meursaulten...

1966 Chanson Corton-Charlemagne

Otur igen! En tidigare flaska hade varit magisk, enligt Järvsömannen, men den här doftade olika konstigheter som svarta vinbär, Kvibille Ädel, lakritsrot, smågodis, tvål och blommor...! Märklig, och förstås inte helt frisk.

Så var det dags för tredje flighet, och kvällens huvudnummer. Blandade intryck så här långt, och en del otur...

1992 Drouhin Clos de Mouches Blanc

Ett mycket gott vin! Citrus och mineraler, men lite anonymnt i sällskapet.

1988 Chartron et Trebuchet Chevalier-Montrachet

Lätt oxidativ doft; mycket äpplen. Maken lite för äpplig och endimensionell. Inte helt friskt.

1990 Marquis de Laguiche (Drouhin) Le Montrachet

Ett fantastiskt vin! Längd, kropp, struktur.... "En dimension till!" står noterat i blocket, och det känns verkligen som att det här vinet stod en nivå över resten... Samtidigt - borde det inte ha stått två eller tre nivåer över de andra? Besvikelse är ett hårt ord, men jag är inte överväldigad.

Mina noteringar blir dessvärre lite knapphändiga vid sådana här tillställningar. Jag är nu en gång för alla vinnjutare i stället för vinprovare, och med den här raden i grunden fantastiska viner på bordet blir jag lite distraherad. Jag inser också hur mycket mer van jag är att prova röda viner. Referenslistan är helt enkelt kortare, och jag har svårare att identifiera och isolera dofter och smaker.

Slutsatsen är i alla fall att vit bourgogne kan vara fantastisk och att även premier cru viner kan pldras med behag under lång tid. Däremot känns vår otur med tveksamma flaskor ha varit onödigt stor, trots att vara från pre-premoxtiden. En mycket lärorik provning sammanfattningsvis, och jag hoppas få chans att vidga mina vyer ytterligare på området...

1996 chateau monbosquet st emilion grand cru

2011-03-13T21:43:00.006+01:00

Söndagsmiddag med kalvstek, puré på potatis/palsternacka och hemgjort örtsmör. Dags att ta fram något klassiskt - men inte alltför kraftigt, väl? Efter Andreas Larssons orgie i Bordeaux i senaste Livets Goda var det svårt att inte dras till en mogen St Emilion...

Chateau Monbosquet ägs av Gerard Perse, som också äger bl a Chateau Pavie. Egendomen uppklassades till Grand Cru Classé 2006 och är planterad med 60% Mt, 30% CF och 10% CS.

Vinet är allt jag önskar av en mognande skönhet från högra stranden. Frukten är fortfarande vital, men mognadsaromerna har fått fäste. Absolut ren, frisk, klar doft, något blyg inledningsvis, med bra balans. Plommon, höstlöv, piptobak... Lång, skön, mer och mer öppen smak med tydlig frukt. Senare på kvällen drar en lätt rödbärssyrlighet in och signalerar att vinet nog inte kommer att utvecklas så mycket mer positivt med mer lagring. 15 år är ändå en mer än godkänd livslängd för anständig bordeaux; varför vänta längre än så?

Flaskan var en present från min bror, inköpt i Danmark. Klart MVG - två tummar upp!

2000 billecart-salmon cuvée nicholas-francois

2011-03-13T21:22:00.004+01:00

En halvflaska bubbel till melodifestivalens final. Efter urladdningen kvällen innan kändes det lagom...

Billecart-Salmon hör till favoriterna av champagnehusen. När en ny årgång av Cuvée Nicholas Francois Billecart lanseras är det dags att hänga på; åtminstone för att sno åt sig av halvfalskorna. Hur den här prissättningen gått till är mer än jag vet, men helflaskan kostar 749 kr, och halvan 299... I stället för som brukligt ta drygt 50% av helflaskans pris så ligger man alltså under 40% - var är den begravda hunden någonstans!? Tills jag hittar den utgår jag från devisen "felräkning i banken till min favör" och tackar och tar emot...

Doften är kritig, sval, mineralig med inslag av musselskal, gröna äpplen, citrus - efterhand lite mer nötter och en antydan till bröd. Det känns ungt, men inte knutet. Smaken är ren, fokuserad, skarp med toner av krita, äpplen, citrus och mer mineral. Lång och exakt eftersmak.

Det här är seriös champagne av hög kvalitet, men som jag bedömer har sin bästa (ännu bättre) tid framför sig. Lite mer komplexitet med något år eller två på rygg...? Tvivelsutan ett bra köp, hursomhelst!

mannerström på hyllan

2011-03-13T20:54:00.005+01:00

På fredagskvällen samlades Redaktören och Direktören på Hyllan för att njuta av Leif Mannerströms gästspel. IT-mannen anslöt direkt från Tallinn, något sen. Själv var jag i en absurditet till tillvaro; satt i beredskap för en eventuell svensk räddningsinsats till Japan. Jag packade väskorna och följde alla möjliga nyhetsrapporteringar och FN:s hemsidor för att skapa mig en så samlad bild som möjligt av katastrofens omfattning.

Strax före kl 21 kom motbudet; ingen svensk insats. Jag vet inte hur man är funtad, men när anspänningen började släppa satte jag mig i alla fall i en taxi och ramlade in på Hyllan. Man hade inte hunnit mer än förbi första förrätten, och jag gjorde mitt bästa för att komma ikapp.

Av många skäl ägnades inte vin och mat samma uppmärksamhet som de borde. Vi drack psycho-Bolli (som vi försökte få IT-mannen att bjuda på....) bredvid det föga insprierande vinpaketet. Guigals Côtes-du-Rhône (vitt) passerade förbi till en elegant hummerrätt (med vanilj beurre-blanc; olyckligtvis fotograferad på glastallrik ovanpå menyn....); sedan en beaujolais till en välkomponerad torsk.

Vi avrundade med kaffe och Delamain Réserve de la Familie. Och sedan följde cocktail-hour....

På många sätt en fantastiskt trevlig kväll, för mig personligen kryddad med ett mått av carpe diem som bara en avlägsen katastrof - som jag nästan engagerades i - kan bidra med. Förmånen att emellanåt få njuta av tillvaron med goda vänner bör inte underskattas...

2008 far niente chardonnay

2011-03-06T21:42:00.002+01:00

Hustrun firas minsann lite i kväll också. Jag vet inte om det är vårkänslorna, men plötsligt börjar suget efter elegantare fiskrätter och goda, vita viner göra sig påmint. Jag gör en variant på klassiska gösfilé á la Wedholm, och det blir torsk med smör-/lök-/ört-/brödtäcket kompletterat med finrivna hasselnötter som jag tänker mig skall kunna stå bra mot fatlagrad chardonnay.

Far Niente är välkänd Napa-prodcuent av Cab och Chardonnay. Jag är dock tämligen säker på att jag aldrig provat någondera, och varför just den här flaskan hamnat i korgen i höstas kan jag inte riktigt förklara. Kanske alla lyriska Californien-krönikor jag läst av Michel Jamais i Livets Goda genom åren?

Jag misstänker att vinet får betraktas som ungt i sammanhanget, och ger det ett par timmar i karaff innan maten. Vi dricker det ur Riedel Bourgognekupor som jag mer och mer använder även till annat än bourgogne...

Det är inget mindre än ett häftigt, tämligen monumentalt vin det här - det framstår efterhand. Inledningsvis är dock fattonerna alltför framträdande för att det ska kännas balanserat, men efterhand (temperatur?) hinner andra dofter ikapp. Rik, mättad men ändå frisk doft av tropisk frukt, honung, lite vax och en rejäl splash blandad citrus som gör att det aldrig blir för tungt. I munnen ger det också ett ganska "fett" intryck, med rik, smörig, honungstyngda smaker men med den räddande citron/lime/grape-syran aldrig långt borta. Eftersmaken är närapå ändlös och klingar ut i något slags honungsblandat citronsmör; dock mycket trevligare än det låter...

Det här kan utan vidare mäta sig mot mycket av den bättre vita bourgogne jag provat. Och prislappen ligger ju i paritet med en meursault premier cru, så... Stilmässigt skulle jag inte vid ett blindprov ha placerat det i Nya Världen, vilket är positivt i min bok. Det är inte utan att man blir nyfiken på deras Cab - någon som smakat?

en kväll på biztron

2011-03-05T11:02:00.003+01:00

Hustrun fyllde år, och efter förra årets mer svulstiga firande håller vi det lite mer low-key i år. Det slog oss att vi inte varit ute och ätit tillsammans i Uppsala sedan... ja, sedan när?! Om man inte längre kommer ihåg så måste det vara dags! Till Villa Anna skall hon inom några veckor med sina vänner, så vad gör vi då? Hambergs är inte så lämpligt för en laxfisk- och skaldjursallergiker, och... Det är tunt på Uppsalas restauranghimmel.

Nå, vi är mer ute efter en trevlig kväll på tu man hand. Heller en bra miljö, trevlig service och schysst, ärlig mat än något alltför tillkrånglat. Valet faller på Biztron. Jag kollade menyn på nätet och den såg ganska lovande ut. Tyvärr visade de sig ha ändrat, och märkbart kortat, menyn till vårt besök ett par dagar senare...

Vi visas till vårt bord och jag haffar killen som visar oss bordet och ber direkt om varsitt glas Philipponat. De har - enligt skyltar i baren - två champagner på glas; Philipponat och Mumm och valet är lätt. Mumm har aldrig imponerat. Servitören beklagar att Philipponat är slut och rekommenderar Pommery i stället. Åh. Tydligen fanns den också på glas. Nå, två glas Pommery, alltså. Han lämnar oss, utan att tända ljuset på bordet, och vi börjar titta lite i menyn.

En stund senare kommer en servitris och frågar om vi vill ha något att dricka medan vi kikar. Jag förklarar att vi redan beställt och hon tänder ljuset och går. Ytterligare lite senare kommer kille 1 tilbaka - med en flaska Mumm.
"Jag letade och letade efter Pommeryn utan att hitta den... Däremot hittade jag en Philipponat, faktiskt! Annars rekommenderar jag verkligen Mumm, den är....etc, etc." Rädd att släppa den champagne som faktiskt hittats tog vi snabbt varsitt glas Mumm. Men varför tog han med den och inte den Philipponat vi ursprungligen beställde? Somligt kommer att vara höljt i dunkel... Mumm var som jag väntat; ganska tråkig.

Vinlistan är inte omfattande, men är i alla fall inte ren Nya Världen. Hustrun vill ha anka och jag Boeuf Bouguignon. Ett vin från Bourgogne, kanske? Det finns faktiskt en generisk Bourgogne 2008 av Michel Picard på listan. Jag frågar för säkerhets skull kille 2 om det finns något bättre någonstans - uppenbarligen kan det ju finnas vin som inte står på listan och det skadar inte ibland att fråga efter udda, bortglömda flaskor. Hjälpsamt försöker han lotsa om vi vill ha kraftigare, mer tanniner eller så. Nej. En bättre bourgogne eller i alla fall Pinot Noir...? Inte? Då står vi fast vid vårt ursprungliga val, tack så mycket.

Vi får in vinet av kille 2 och jag smakar av. Det är inget fel på det, men alldeles för varmt. Bourgogne av enklare kvalitet mår inte bra att serveras vid rumstemperatur som sannolikt var ca 23 grader - det är väl ändå inte rocket science....? Vi får dock ställa vinet i kyl i väntan på maten.

Maten måste, efter mitt gnäll, ändå framhållas som bra. Min gryta är smakrik, välmatad och sådär skönt klistrig i skyn. Hustruns anka kommer med en överraskande och god apelsincrème. Vinet hittar hem efter att ha kommit ned i temperatur, och bjuder faktiskt lite apelsintoner som match till hustruns mat. Jordgubbar, hallon och lite kryddigt trä gör det hela till en stabil drickupplevelse, räddad av en snabbkylning...

Efter maten vill vi sitta kvar med resterna av vinet och gärna småplocka med något. Veckans ost på menyn ser ju intressant ut.
"Bara det inte är typ Roquefort eller något som dödar det här vinet totalt...." säger jag, innan hustrun hittar kille nr 1 och frågar.
"Veckans ost är Roquefort!" säger han glatt, och möter hustruns och mina menande och skeptiska blickar. Han läser dock snabbt av situationen... "Men ni kanske vill ha Gruyere i stället?" Bra där.

Två tallrikar Gruyere senare är vi mätta och ändå tämligen nöjda. Vi hade en bra kväll och pratade gamla minnen och tider som varit så kvällen fyllde sitt syfte väl. Och jag hoppas att jag inte framstår som den überdryga gästen från helvetet bara för att jag har en hyfsat klar uppfattning om hur jag vill ha saker och ting. Ibland önskar jag bara att kypare/servitörer/sommelierer lite snabbare kunde läsa av vilken sorts hjälp just den här gästen behöver, och anpassa sig. Det måste vara deras främsta mål.

vinnörderier hos korkdragaren

2011-02-23T16:11:00.010+01:00

Korkdragaren har blivit bekant med Pokermannen; antagligen genom den senares försök att kränga kvalitetsviner till den förra.... Därför var det inte alldeles konstigt när jag med två dagars varsel fick frågan om jag ville dricka lite vin ihop med dem. Svårt att säga nej, och när allt funkade hemma var det bara att haka på. Medtag en hyfsad butelj och dyk upp, var Pokermannens order. Bäst att lyda...

Vi var fyra runt bordet denna afton; Korkdragarens kollega J utgjorde fjärde benet under bordet och som vanligt när vinnördar träffas går det snabbt att hitta varandra. Efter en liten stund var vi som vilka gamla vänner som helst....

Först ett vitt vin, blint, att smutta på. Det är gott men svårplacerat. Mogen chablis far genom huvudet, för det känns inte purungt men ändå ganksa rent och friskt.... Inga klockrena associationer, dock.

En Semillon från Hunter Valley visade det sig vara; hittills oprövat för mig men en positiv överraskning. Semillon är en sorgligt outforskad druva, åtminstone i druvrena sammanhang. Finns med senare årgång på SB.

Så en ren blindprovning, där det enda vi får veta är att det är samma område och att vinerna är ca tio år gamla. Det finns - naturligtvis - en hel del likheter mellan de tre vinerna, men också skilnader. Lite volatila drag, småskitigt, brettigt... Särskilt glas 2 framstår som om någon tappat gödselhinken i jäskaret! Glas 1 är lite anonymare; överlag ganska stumt, vilket bekymrar Korkdragaren. Det har betett sig klart bättre förr, menar han.

Alla vinerna är tämligen kärva och massiva, med tydlig struktur och hyfsat med tanniner... Det enda jag provat tidigare som gett samma vibbar har varit Tannatbaserade viner från sydfrankrike. Ganska snart är vi där i våra gissningar.

Glas 1 - Domaine Capmartin Cuvée du Couvent 2001. Sämst i flighten, men antagligen inte helt friskt... Överlag känns vinet stumt och trist, utan några detekterbara TCA-inslag.

Glas 2 - Chateau Barréjat 2002 - tydligt brettig doft, nästan too much för en del.. För mig som gillar det var det ett plus!

Glas 3 - Chateau Bouscassé Vielles Vignes 2001 - Tydligt volatil- och fattonad doft. Bäst struktur av de tre vinerna. Skön svartvinbärston i den långa eftersmaken.

Till maten dök tre bordeauxer upp; två öppna och en blind (min). Pape-Clement 2002 hade en del att leva upp till bredvid -96:an, som var numret större i allt. Fantastiskt vin säväl doft som smakmässigt, med tydliga mognadstoner.

Mitt bonusvin blev alltså ytterligare en bordeaux. Cos d'Estournel 2001 visade sig från en god sida, även om lite störande inslag av kokos och smörkola - framför allt efter någon timme i glaset - låg det i fatet. Med viss guidning var gissningarna snart skrämmande nära målet...

Efter middagen kom sött, i form av ett pärlande, italienskt rödvin. Bra till choklad, kan man väl sammanfatta det, men jag hör till dem som föredrar en väldestillerad digestif...

Kvällens sista vin hann jag bara sniffa och knappt smaka på. Lite oväntat visade det sig vara en Chateauneuf-du-Pape, Guigal, 2000, vilket antagligen mest tyder på hur sällan jag provar moget vin från södra Rhône. För mig kändes den inte helt typisk, men jag gissar att mognadsgraden helt enkelt slipat bort en del av up-front-fruktigheten...

Ett par sköna bekantskaper och några vinerfarenheter rikare tog jag mig hem i natten, på det hela taget nöjd med tillvaron...

2005 delas, marquise de la tourette hermitage

2011-02-14T22:32:00.004+01:00

Så är en beredskapshelg avslutad och ett lite bättre vin får fiskas fram ur gömmorna för att fira... Jag var ju en smula besviken på Jaboulets La Chapelle 2001 för några veckor sedan, och har faktiskt gjort ett obloggat försök (jag måste jobba mindre, blogga mer...) på en Graillot Crozes-Hermitage 2004 däremellan som referens, så jag fortsätter mitt sökande i norra Rhônes halvmognande utbud av mer eller mindre syrahdominerade viner...

Nu är sex år ingen ålder för en Hermitage, bevars, men det har ändå legat till sig ett par år hemma i vinrummet - vad har hänt med vinet på den tiden? Jag måste säga att det här känns som om det är i en mycket trevlig och givande fas just nu. Fortfarande ungt men babyhullet har tunnats ut lite och en bra balans mellan kropp, syra och tanniner infunnit sig. Doften är komplex och inbjudande; björnbär, charkuterier, lite läder och en lätt pepprig kryddighet. I munnen är det medelfylligt snarare än fylligt, med bra "tuggmotstånd" och en tydlig eftersläng av seriösa tanniner. Ett riktigt gott vin som lämnar intryck i gommen. Priset är en tredjedels av La Chapelle - som vanligt infinner sig frågan varför man inte köpte fler...

Den obloggade Grailloten var för övrigt riktigt trevlig, som jag minns den, men mer parfymerad i näsan... Jag var i alla fall inte lika överens med doften som jag var i Delas urfina Hermitage ovan. Bra att göra ett diagnostiskt prov, men resten får vila längre...

konjären 5 år!

2011-02-10T20:25:00.003+01:00

Igår fyllde den här bloggen 5 år, insåg jag nyligen. Det är på sätt och vis roligt att gå tillbaka och läsa de första inläggen; det känns ibland som om min ambition vad gäller matlagning har minskat sedan dess medan den på vinsidan stabiliserats på en rimligt hög nivå utan att nörda in fullständigt. Vin är fortfarande spännande, intressant, lärorikt och gott, men det kommer inte att ta över tillvaron på ett sätt som blir socialt handikappande...

För att fira lite i min ensamhet (hustrun var på annat håll) kändes en halvflaska av något lite udda som ett bra val. Varför inte Chateau Musar, som var ett av de viner som på sent 90-tal fick mig att få upp ögonen för den otroliga bredden i vinfloden. Det stack ut, och jag gillade det!

Idag sticker det fortfarande ut. Frågan är om jag gillar det? Den stickande, klister/acetonlika doften kan jag tåla och till och med finna visst nöje i. Mogna, murriga dofttoner, mörka bär och söta - nästan lite kvalmiga - inslag kompletterar. Det är fascinerande mer än tilltalande, i ärlighetens namn.

Smakmässigt funkar det, men inte så himla mycket mer. Jag saknar en del på syra- och tanninsidan för att strama upp bygget; viss jolmighetsvarning utfärdas... Jag är inte tagen med storm, och det här är ändå ett vin som på papperet borde passa en traditionalist som jag. Hustrun får ett smakprov när hon kommer hem, och rynkar instinktivt på näsan. Hua!

Kanske kan luft och/eller ålder rädda hem en del. Jag tycker att det tar sig under kvällen, men det är fortfarande ett vin mer för kuriosakabinettet än för konsumtion. Samtidigt är väl Musar ett vin som är känt för mycket stor årgångsvariation; var 2002 möjligen inget vidare i Libanon?

EPILOG: Som tröst lägger jag en beställning på ett sexpack Bollinger GA 2002 hos en engelsk vinfirma. Det känns som ett bra sätt att fira fem års smakande, smackande och knackande...

2 x cru bourgeois, médoc

2011-02-06T20:33:00.004+01:00

Jo, jag får väl göra en kort not om helgens viner också... Båda överraskade positivt, till slut!

Det första, 2006 Ch Segue Longue Monnier, köptes på Bryssels flygplats på ren chansning. Efter att ha gått och dreglat i fine wine-butiken lade jag till slut band på mig och avstod den melchior (18 liter) Cheval Blanc 2006 som låg där i montern och lockade. Inte heller en Haut-Brion 1947 lyckades få mig att tappa förnuftet, trots sina 100 Parkerpoäng ("...on five different occassions...").

Det separata Cheval Blanc-skåpet med 13 olika årgångar från 1985 och framåt...

I stället nappade jag på ett "tag två, betala för tre"-erbjudande i en annan butik, tänkandes att en cru bourgeois från 2006 inte kan vara hur dålig som helst, och om priset blir 80 kr flaskan kan man chansa.

Det är, naturligtvis, inget stort vin, trots guldmedaljer och allt. Smaken är tämligen kort och visst är det lite glest. Men det har en förlåtande egenskap i sin fantastiska doft! En riktig nose-pleaser med skönt stalliga dofter. Hustrun tar i från tårna...:

"Det luktar ... *sniff* ...som läder, fast det sitter kvar på kossan, typ!"

Inte helt dum beskrivning, och jag vill för säkerhets skull tillägga att hon är disputerad biolog och att jag älskar henne högt...! Vinet slank ned tillsammans med diverse ostar och gjorde sitt jobb med bravur.

Helgens andra vin var inledningsvis något av en besvikelse. 2004 Rollan de By har Framförallt doftmässigt låg det klart i bakvattnet till sin yvigare kamrat från kvällen innan. Smaken håller dock ihop bättre och är längre. Vi enas om att det är ett bättre vin, men kanske lite tråkigare.

Halva flaskan blir över och fraktas hem i skumpig bilfärd över två timmar. Utan större förväntningar häller jag upp ett glas för att avrunda kvällen. Döm om min förvåning när det känns nästan som ett helt annat vin i glaset! Hustrun håller med; det har andra, mognare dofter av chark, skinka, plommon, tobak... På doften hade jag kunnat missta det här för något betydligt exklusivare. Jag var lite snål i omdömet i december, men nu ikväll kan det bära sin prislapp (även om det - förstås - går att köpa hem billigare på annat sätt....)!

braastad XO fine champagne

2011-02-05T21:18:00.002+01:00

En kort notis från stugans rofyllda tillvaro... I skenet från levande ljus och med en falnande brasa i bakgrunden ser jag sonen ligga på den uppblåsbara madrassen och sövas av lågornas hypnotiska ljusspel. Snön är djup i skogen; mindre så på isarna. De senare är dock halvmetertjocka; isborren får jobba hårt och några öringar lyckas vi inte väcka till liv.

Vi lär oss Cluedo tillsammans ("Professor Plommon - i vardagsrummet - meeeed.... skiftnyckeln!") och äter sen middag; Konsum Åmots brasilianska entrecôte. Rullad i hackad vitlök och franska örter, brynt i smör och rapsolja och sedan långsamt stekt till 58 grader är den så god så till och med gossen gör två tummar upp. En cru bourgeois 2004 från Médoc fungerar naturligtvis utmärkt till. I går delades en flaska med liknande ursprung till lite ostar. Dagens flaska var mer än dubbelt dyrare och något bättre, men gårdagens hade betydligt intressantare näsa. Kanske bloggar jag om dem någon gång, kanske inte.

Just nu är jag bara tagen av stunden och av en - här och nu - överraskande god Braastad XO. Systembolaget i Ockelbo har en del att jobba på i kvalitetssegmentet överlag, men deras dyraste cognac (strax under Grösntedts VO i literpris) håller bra. Inköpt i somras någon gång har den blivit stående och tullats försiktigt på då och då. Men den är verkligen god. Ganska söt, visserligen, men ett tydligt drag av mandelmassa och kärnbitterhet som skär igenom lagren av kanderade nötter, russin och torkad frukt. Finns det inte en liten whiff av rancio där också...?

I prisklassen känns det som ett stabilt köp. Och medan glöden sakta dör ut och vargarna lämnar ringlande spår i snön runt husknuten värmer den gott. Och gossen? Sover sedan en stund sött, med täcket till hälften avsparkat...

kalas hos vinmannen

2011-01-22T00:11:00.010+01:00

Kalas hos Vinmannen är en särskild upplevelse. Hans mångfaldsbetonade bekantskapskrets av vinnördar, Gävles krogelit och diverse sköna existenser i övrigt gör bjudningarna till tämligen speciella företeelser. Som att vinnördarna är bjudna till kl 18; övriga till kl 19...

För oss som dyker upp tidigt väntar ett prov - eller ska vi säga en prövning...? Fem glas på bordet; fem röda viner. Reglerna var glasklara: varje vin kunde som mest ge 15 p. Urspungsland, dominerande druvsort, producent, årgång, årgång +/- 5år och juridisk klass skulle bedömas. Som mest kunde vi få 75 p och kvalgränsen för godkänt rimliga 15p... Då väntade pris i form av cigarr av bästa märke; en ovanlig vintageutgåva. Straffet - om vi fick 14 p eller lägre - var en shot slivovics från en flaska som hittades - öppnad - i ett övergivet skåp för flera år sedan... Allt detta under stark tidspress, och det var lagets samlade resultat som skulle bedömas. Mycket stod alltså på spel!

Glas 1 - Jag får en mintassociation direkt i doften, men är i övrigt tämligen lost. Det är inte min hemmaarena i alla fall... Jag slåss ett tag för Australien, men andra vandrar runt i Spanien där gissningen till slut blir en Ribera del Duero, om jag minns rätt.
FACIT: 1997 Glaetzer Barossa Valley "The Bishop" Shiraz
- Jag sa ju Australien!!!

Glas 2 - Nu är vi på hemmaplan; visst är vi i Bordeaux? Cabdominerat, och moget är det. Vi famlar en stund; det är inte Pauillac, väl? Knappast Margaux? St Julien....? Så ser jag ljuset och hojtar St Estephe! Av farten följer Cos d'Estournel, 2eme cru, och jag tror vi gissade på någon 70-talsårgång.
FACIT: 1975 Chateau Montrose, St Estephe 2eme cru
- Så nära att man får vara nöjd, typ...!

Glas 3 - Mera bordeaux, och nu vill jag ha oss i Pauillac. Underbar doft med blyerts och ceder och tobak och allt. Vinet är jättefint men dock inte stort; ingen premier cru-varning... Jag kommer inte ihåg vad vi gissade på till slut, men tror att vi landade på 3-4 cru Pauillac och 80-tal...
FACIT: 1983 Chateau Leoville-las-Cases, St Julien 2eme cru
- Se där... Kunde varit ännu bättre, men lysande gott!

Glas 4 - Unken, källartonad doft slår emot först såpass att jag ryggar. Det vädras bort efterhand, men ett moget vin som kanske inte helt står på sin topp; kanske med lite oxidativa drag... Vi chansar vilt och friskt. Chateau Musar, lurar jag på - länge sedan jag provade en, dock. Till slut börjar doften hitta formen och vi leds allt mer tillbaka till Bordeaux. Det lite funkiga, unkna dragen får oss att dra till med en Gruaud-Larose från 60-talet.
FACIT: 1976 Chateau Ducru-Beaucaillou, St Julien 2eme cru
- Tredje tvåan för kvällen, men den här var inte på topp just nu som en del andra 76:or vi provat...

Glas 5 - What the f***...!? Doften som står som en kvast ur glaset innehåller fler nyanser av tjära än den normala Islay-whiskyn. Det är rökigt, fruktigt, blaffigt och tämligen onyanserat. Något ungt vin av någon garagiste i Rhône? Smaken är högst knepig, och jag frågar Vinmannen om syran kan vara artificell; den kommer som ett efterfräs på tungan och har inget med vinet i sig att göra... Mycket märkligt, och inte helt angenämnt. Jag gillar det inte. Under stark tidspress slänger vi ändå ur oss något om Rhône och korsar fingrarna.
FACIT: Georgiskt vin från Winery Khareba. Druva okänd. Inget att leta efter...
- Borde anat en slamkrypare, och dessutom att ingen fransman vid sina sinnens fulla skulle släppa ifrån sig något så styggt!

Summa sumarum landade vi inte mer än 14 poäng, och fick därmed dricka en shot av mitt livs - som det skulle visa sig - godaste slivovic! Det tävlar i en ganska tunn kategori, det medges, men allt som inte smakar plommondiesel måste ses positivt...!

Sedan följde champagner...

...middag på lånkokta oxkinder, smältande möra (var det Gävles bästa, Matildas, som låg bakom?)...

...lite mer rött (det här lurade upp mig på läktaren igen; inga typiska chateauneufdrag enligt min bok)...

...vintage port till en ostbuffé värdig vilken trestjärna som helst...

...cocktails (en självklarhet på Vinmannens kalas; och ett av få ställen där man får sin cosmo med skumkrona!)...

...för att avsluta med en trevlig cognac!

Som vanligt en smått storslagen tillställning; trots att jag vek ned mig och tog sista tåget söderut på kvällen i stället för att vaka in gryningen med en gingrogg!

Skål!

2001 hermitage la chapelle, jaboulet

2011-01-14T21:49:00.004+01:00

Vissa investeringar man gör framstår ju mindre listiga över tid. Jag noterade för en tid sedan att det "reades ut" gamla årgångar av Jaboulets klassiska Hermitage "La Chapelle"... Ett vin som nått legendariska höjder vissa årgångar men som också ifrågasatts ibland. Att - likt mig - betala 726 kr för det här vinet i augusti 2006 framstår ju som halvsmart jämfört med de 599 kr man vill ha idag...

Hur som helst; efter en osedvanligt tuff vecka blev det sen middag med ankrillette, fasanpaté, cornichons, gott bröd, charkuterier, inläggningar och ostar. Och varför då inte ett gott vin till?

För visst är det ett gott vin! Det har mognad, friskhet och fräschör i doften samtidigt - bra start! Lädertoner över mörka plommon och örter... I munnen är det friskt, medelfylligt, hyfsad syra och god tanninuppslutning i svansen. Eftersmaken är kanske det bästa med hela vinet; lång, nyanserad och skiftande ger den utrymme för utdragen njutning... Bra grejer, inget dussinvin.

Det är bara det att... 726 spänn! För fyra och ett halvt år sedan; kanske 8-900 idag! Det här vinet saknar minst en wow-faktor för att nå dit, kanske två. Tveksamt om ens dagens prislapp är motiverad. Jag får gå på lite Syrah-forskning i källaren och hitta referenser, för jag förstår ingenting just nu...

blandat från solsemestern...

2011-01-12T21:50:00.007+01:00

En vecka på Gran Canaria i mer än behagliga temperaturer, sol och avkoppling är vad en vintertrött svensk familj behöver... Vi har visserligen besökt ön tidigare, men det är några år sedan och vi förlägger tillvaron på sydvästra sidan i stället för sydöstra som då. Rekommenderas. En riktigt bra vecka, där vi varit aktiva och passiva i olika omfattning men inte på något sätt fastnat i hotellet och poolområdet, utan tagit oss ut och omkring både kortare och längre...

Stora vin- och matupplevelser är det dock lite svårare med. Fokus på övriga familjen ligger på andra saker, men jag försöker hitta öppningar där jag kan...!

Vi gillar inte all inclusive-trenden och har non-inclusive i stället. Varje morgon dukar vi upp en liten men god frukost på balkongen med utsikt över Atlantens vågskvalp. Vinsten jämfört med de som sitter i hotellets betongbunker till matsal och stojar med hundra andra är total. Ett par kvällar äter vi middag på balkongen också. Matbordet är litet men det funkar på tre.

Hämtpizza är naturligtvis enkelt och bekvämt, och lokala SPAR-butikens mest exklusiva vin får följa med. Viña Albalis Gran Reserva de Familia 1998 har fått guldmedalj i någon tysk tävling 2006, ståtas det med på etiketten. Nu är det dock i utförsbacke. Åtminstone den här buteljen, som kanske stått misstänkt länge i butikens mindre vinlagringslämpliga miljö. Mogen doft och bra balans, men en rödvinbärssyrlighet börjar göra sig påmind på ett mindre angenämnt sett.

En klassisk Banana-split på ett riktigt bra och fortfarande humant prissatt kafé/konditori strax väst om Maspalomas sanddyner var en lisa för gom och själ en varm eftermiddag efter kamelritt...

En halvflaska Pol Roger NV, inköpt på SB i Ockelbo i somras, mellanlagrad under hösten i torpet i Åmot, hemförd innan jul och nedpackad i semesterbagaget anjöts väl kyld under parasoll på Playa del Amadores. Det är alldeles uppenbart att tillfället ibland gör halva jobbet; det här var - just där, just då - magiskt gott!

På uteätarställen var vinlistorna sorgligt enahanda. Bara spanska viner och mest rioja av enklare kvalitet. En Torres Gran Coronas 2006 med huvudsaklig druva CS var därför ett välkommet avbrott till en hemlagad carbonara. Resans bästa röda vin, med tydlig och god cabernetprägel men ändå något av den spanska värmen i sig.

Sista kvällen går vi på vad vi hoppas är den finaste restaurangen inom räckhåll; Amadores Beach Club lockade med en meny som höjde sig avsevärt över genomsnittet... Genomförandet svajade dock, i så väl service som matlagning. Hummern med mangosås ser snygg ut, men vad de gjort med det stackars skaldjuret för att få det så vattnigt och hopkrympt övergår mitt förstånd... Antagligen var bara hummertanken mitt i salen en dekoration och det som i själva verket låg på tallrikarna var nog djupfrysta killar från SPAR. Så var det nog. Vinlistan hade flera champagner (bl a Dom Perignon och Cristal) men fortfarande inga franska vita. Och jag som spetsat in mig på chablis! Den chilenska chardonnay vi drack var korrekt men inget att blogga om.

Sammanfattningsvis en fantastisk vecka för kropp och själ, om än något begränsad för gom och strupe...!

1989 ch dauzac, 2005 jadot beaune theurons och christmas turkey

2010-12-27T20:26:00.010+01:00

En jultradition i vardande...! Julen 2007 bjöd stintan på tjäder hemma hos oss, 2009 stod jag för kalkon och i år blir det repris på kalkonen. Precis som förra året blir det också bordeaux vs bourgogne i glasen; låt vara snäppet enklare än sist, kanske. Har jag blivit snål eller ärvinkällaren tillfälligt urtunnad?

Tjäder med skysås, generöst med "stuffing" (i form av äpple, gul lök, katrinplommon, mandel, sidfläsk och örter), klyftpotatis i ankfett, brysselkål och gelé - mat som tilltalar den äldre generationen och som är värd att återupplevas åtminstone en gång per år. Särskilt såsen gör mycket. Långsamt kokad med kycklingfond, grönsaker, inkråm och en skvätt madeira, sedan "utspädd" med skyn från långpannan där smör, vitt vin och vatten dragit ur smaker från kalkon och fyllning under flera timmar i ugn och många ösningar... Sedan reducerad ytterligare någon timme, monterad med en skvätt grädde för lite extra fyllighet och så en sista madeiraskvätt for good measure... Djup, fyllig och välintegrerad smakintensitet blev resultatet - det finns inga genvägar till en god sås!

Så; vinerna!

En viss nyfunnen kärlek till bourgogne efter några lyckade möten under hösten gjorde att jag ville prova ett nyinköp; 2005 Louis Jadot Beaune Theurons Premier Cru. En chansning vid en visit på SB Passagen. Jadot behöver ju ingen presentation, året är gott och en Premier Cru är ju en Premier Cru och så vidare...

Mina fortsatta irrfärder i Bourgogne gav dock inte så god utdelning den här gången. Visserligen ett gott vin, men ändå lite av en besvikelse. Jämfört med Corton Grand Cru:n häromsistens så var det här ett steg tillbaka. Rödfruktigt, kryddigt och markerad syra, men lite väl slankt och - vad värre är - tråkigt!? En bourgognes främsta skyldighet är väl att fascinera med doft, elegans och nyanser? Inte riktigt vad det här exemplaret lyckas med. Den nyfikne kan hitta ett exemplar i Luleå, enligt SB:s hemsida...

Bättre tur då med en av de kvarvarande buteljerna från konjärernas generösa 40-årspresent! 1989 Chateau Dauzac, 5e cru, Margaux, är inget uppskrivet slott, precis. Sedan 1978 påbörjades en positiv utveckling under nye ägaren Felix Catelier, som sent 80-tal sålde till ett försäkringsbolag. Från 1992 hyrde dessa in inte helt okände André Lurton som manager, vilket bidragit till en fortsatt god utvecklingskurva. CS 58%, Mt 37% och CF 5%.

Förväntningarna var väl - låt oss säga - rimliga när korken drogs, men jag blev grundligt imponerad från start! Ett fantastiskt, moget vin, med varm, elegant margauxkaraktär; mörka frukter bakom ett mognadsdraperi av läder och piptobak och med en längd, elegans och finess som lämnad sin bourgognekollega en hästlängd efter. Alltid roligt att bli positivt överraskad, och det styrker tesen att det ofta lönar sig att ge de mindre, okända slotten en chans även på riktigt mogna årgångar; särskilt vid goda år som 1989...

Till sonens äppelpaj (som fick komma före ostarna för att hinnas med före läggdags...)serverades en 2005 Weingut Bründlmayer Zöbinger Heiligenstein Riesling Beerenausleese! Bara namnet... Ett fantastiskt gott vin, simmigt sött men med balanserad syra; stor doft av tropiska frukter (passionsfrukt, ananas...) med inslag av vita blommor och honung. Det här kan jag definitivt återvända till!

Så; Grande Finale...! Ingen jul utan mogen port, och den här gången var det den äldre broderns tur att invigas i denna ädla dryck på allvar. Till ostarna tog jag fram min sista flaska 1966 Fonseca från auktionen i somras, som visade sig vara precis lika bra som de första två... Mitt bästa auktionsköp någonsin! Fokuserad, helt ren i doft och smak. Toner av bränt socker, fikon, lakrits med en uppfriskande apelsinnot dallrande ovanpå allt. Otroligt läcker i munnen; kraftig och elegant samtidigt och med fantastisk längd i eftersmaken. Så gott, så gott!

Jag önskar er alla en Fortsättning lika God som en Fonseca 1966...! :-)

PS Fler äter fågel med bourgogne till jul...

1996 henriot

2010-12-23T22:58:00.003+01:00

Det här vinet har provats förr, och är en av mina absoluta favoritchampagner någonsin i den fortfarande någorlunda pristillgängliga kategorin. Jag köpte in några buteljer hösten 2008 och har njutit det vid återkommande tillfällen därefter. Nu trodde jag dock att det skulle bli svårt att få tag på fler... Det var därför med till häpnad gränsande förvåning jag plötsligt noterade att Henriot 1996 var tillbaka på SB:s hyllor, och att den till och med fanns i rimlig mängd hemma i Uppsala!

Jultraditionens granklädningschampagne var därmed bärgad, och vi hängde pynt, girlanger och glitter till tonerna av Nat King Cole, Bing Crosby, Sinatra m fl, läppjandes på årgångsskumpa av sällan skådat slag. Det här är i mitt tycke en extremt bra "brukschampagne"; en vintage som levererar i prestigeklassen utan att hamna där prismässigt. Intrycken är hyfsat konsistenta; doften domineras av mogna äpplen (jag associerar till skalade äppleklyftor som fått lega framme en stund...); jag hittar också en tydlig brödighet och inslag av gula russin. Smaken är fyllig, balanserad och mycket lång. Otroligt gott!

Den som inte har sitt kvalitetsbubbel bärgat inför nyår gör klokt i att rycka en av de kvarvarande buteljerna. Själv tillbringar jag nyåret i tjänst och försöker därför få mitt champagnebehov mättat redan nu! Och jag har naturligtvis fyllt på mitt lager för kommande festligheter - den här champagnen lär inte vika ned sig i närtid...!

God Jul till er allihopa!

the battle of b's - bordeaux vs burgundy

2010-12-12T00:00:00.008+01:00

En stilla middag med familjer... Nå, så stilla den nu blir med två sjuåringar och en fyraåring i hasorna! Barnfamiljer umgås gärna med andra barnfamiljer; det är ursäktat att ett plötsligt byxbyte tar uppmärksamheten från tallrik och glas, eller att det ljuvligt rosastekta rådjursköttet bryskt ratas av någon som frågar "Varför måste vi alltid ha kött när vi får gäster? Är det för att det är fiiint med kött, va?" med ganska så retsam ton i rösten...

Men barn som leker bra ihop innebär också en stunds kontemplation och avkoppling över vinglasen för stressade föräldrar och en chans till vuxna samtal. Om arbete, barn, resor och vem som i hela världen uppfunnit något så tramsigt som OnePiece jumpsuit. Och varför?!

IT-mannen med hustru (som torde vid det här laget förtjäna ett eget epitet; kanske strålskyddsexperten om det inte lät så... ominöst?) är våra käraste stamgäster. Sedan de hade den goda smaken att flytta inom behagligt promenadavstånd hänger vi hos varandra ätt regelbundet. En vag känsla säger att vi är oftare här på vintern, men oftare hos dem på sommaren. IT-mannen gillar sin grill, sin gin, sin zin...

Här blir det dock vinterbubblor i välkomstglasen. En halvflaska kan vara ganska lagom när maten - för en gångs skull! - är väl förberedd och det mest handlar om att komma till bords. Som vanligt är numera inte mitt fokus på att dissikera vinerna jag dricker till umgängesmiddagar, utan mer att låta vinet vara en del av umgänget och samtalet utan att ta över för mycket... Noterna är därför lite kortfattade.

Billecart-Salmon 1998 har provats några gånger, och om jag jämför med tidigare noteringar så har nog mognaden kommit en bit nu. Den har fortfarande bra längd och syra och är mycket god, men mer åt det rundare, brödiga hållet än åt det knivskarpa jag upplevde för något år sedan.

Första rätten blir en avocadosoppa; busenkel på mogen avocado i mixer med hönsbuljong och créme fraiche. Till det en bit confiterad sidfläsk; fyra timmar i oljebad i 120 graders ugn hade gjort den smältande god!

Vinet blev en 30-årig Palo Cortado från Gonzales Byass; ett vin som kan övertyga de flesta sherryskeptiker och verkligen kan rekommenderas för den som vill ha något roligare med sig från tax-freen än en tvåliters BiB med vodka...! Nötiga, lite brända sockertoner, torkad frukt och en sälta i så väl doft som smak. Man luras lätt av doften till att förvänta sig ett betydligt sötare vin, men det här är tämligen torrt (vore intressant att veta restsötman; snustorrt är det väl inte...!?) och passar utmärkt till framför allt fläsket. Mums!

Så kom rådjurssadel med pommes duchesse (med lite rotselleri), kantarellfräs och madeirasky... Riktigt, riktigt gott! Sadeln förbryntes på en plåt lagd ovanpå spishällen och gick färdigt under lång tid och låg temperatur.

Två viner serverades öppet och parallellt; 1996 Chateau l'Arrosée och 2000 Corton Grand Cru Domain Louis Latour. Det första vinet en gåva från konjärerna, det andra inköpt på SB efter middagen på Pontus! nyligen. Två hyfsat mogna viner, där båda borde ha potential att matcha rätten bra. Matchen är jämn och ganska hård. För att vara en St Emilion har l'Arrosée rätt låg andel Merlot och hög halt Cabernet Sauvignon - kanske därför doften är så klassisk bordeaux utan att vara så tydlig St Emilion... Vinet är hur som helst i strålande kondition; mörkt, djupt och bra längd; dominerat av tobak och mogna plommon i en underbar doft. Gott, drickvänligt, hyggligt grepp, bra matvin på alla sätt!

Jämfört med Corton 2000 i glaset bredvid blir dock l'Arrosée förminskad ett snäpp. Det står efterhand allt klarare att kvällens vin är från Bourgogne. Det här vinet har en större komplexitet, tydligare mognad och ändå fräsch frukt och en tilltalande köttighet. "Ett klipp!" konstaterade IT-mannen. Ja, jag får nog handla på mig några till, faktiskt....!

Efterrätten blev barn- och vuxenvänlig glass med fantastisk kolasås och "frösockerbräck", allt medhavt och tillagat av gästerna. Även dessertvinet - en 2005 Trockenbeerenausleese från Lenz Moser - var courtesy of the guests. Det här vinet doftade underbart av olika tropiska frukter som ananas och aprikos och hade en lång, lagom söt och balanserad smak. Jag skulle gärna prova det till en jordgubbstårta i sommar!

Som vanligt en alldeles jättetrevlig middag som lyckades förmedla lite nya vinerfarenheter utan att bli nördig... Ser fram emot lite grill, gin and zin in return!

2008 graillot crozes hermitage

2010-12-10T21:14:00.003+01:00

Jaha, så var det dags igen... Den här gången utan hajp, men det verkar ändå som om flaskorna med Alain Graillots Crozes Hermitage har en hyfsad åtgång. Jag får i alla fall leta mig ut till Danderyd för att lägga beslag på en.

Vis av min direktprovning av årgång 2007 för ett år sedan - som nästan var övermäktigt stort i doften inledningsvis - slås vinet i karaff direkt vid hemkomst. Det är fortfarande ganska mäkigt i doften inledningsvis. Lätt parfymerad, blommig och med drag av violpastill känns det ärligt talat lite sådär att sniffa på. Det blir dock lite bättre efterhand, med köttighet och vitpeppar som välkomna komplement. Smaken är hyfsat balanserad, men med det mesta samlat i framkant i munnen och med en "bred" munkänsla.

Just munkänslan är viktig för mig när jag dricker vin, och en del viner smakar mer på "bredden" än på "längden", om ni förstår. De som är "breda" har för mig en tendens att kännas som om de "fastnar" och blir svårdruckna. Därav en slank, klassisk bordeaux före en sötfruktig nya-världen-variant... Det låter kanske paradoxalt att beskriva vinet som balanserat trots dessa invändningar, men det känns balanserat inom sin stil, typ...

Hustruns omdöme är ganska hårt; "Det smakar.... BOB Blandsaft! Hallonvarianten!" Och jo, visst finns det friska hallon där också. Men blandsaft; nja - inte kan monsieur Graillot känna sig nöjd med det betyget?

Sammantaget kan jag hålla med om de invändningar som hävdar att vinet är lite glest, åtminstone jämfört med 2007. Det är dock efter några timmar ganska trevligt och klart drickbart, men... nja. Inte riktigt min kopp te. Jag lägger undan ett par flaskor till kommande Graillot-vertikaler då Syrahtunneln särskilt skall studeras. Några storinköp blir det dock inte. Det är ju snart auktion, bevars, och dags för mogna viner...!

2004 rollan de by

2010-12-09T22:59:00.002+01:00

Det här vinet har nog provats av de flesta vinbloggare redan, känns det som... Gjort på hela 70% Mt, med 20% CS och CF samt 10% PV har det tagit delar av vinbloggossfären med storm och jämförts med Margaux vid blindprovning. Blint är som sagt blint och allt kan hända i hockey, men visst blir man nyfiken? Ett ynka smakprov på halvflaska fanns kvar häromdagen; passar bra på egen hand när hustrun är på galej...

Doften är stor, skönt svettig, skitig bordeaux i en ändå ganska fruktig stil med massor av plommon. Smakmässigt håller det vad det lovar och är ett relativt fylligt vin med strävhet som kommer främst i eftersmaken. Plommon, fat, mocka... Gott! Det är inte bara namnet som får mig att associera till 2004 La Tour de By, även om det här känns snäppet vassare i koncentration och längd. Det är nog främst doftens lite murrigare stallvibbar som leder ditåt; druvsammansättningen var ju ganska radikalt annorlunda i LTdB.

Jag har egentligen inga invändningar mot det här, och som bättre bruksbordeaux funkar det utmärkt. Men någonstans signalerar snåljåpen inom mig - borde det inte viner som närmar sig 300kr-strecket leverera lite mera wow-faktor...?