1989 ch dauzac, 2005 jadot beaune theurons och christmas turkey

En jultradition i vardande...! Julen 2007 bjöd stintan på tjäder hemma hos oss, 2009 stod jag för kalkon och i år blir det repris på kalkonen. Precis som förra året blir det också bordeaux vs bourgogne i glasen; låt vara snäppet enklare än sist, kanske. Har jag blivit snål eller ärvinkällaren tillfälligt urtunnad?

Tjäder med skysås, generöst med "stuffing" (i form av äpple, gul lök, katrinplommon, mandel, sidfläsk och örter), klyftpotatis i ankfett, brysselkål och gelé - mat som tilltalar den äldre generationen och som är värd att återupplevas åtminstone en gång per år. Särskilt såsen gör mycket. Långsamt kokad med kycklingfond, grönsaker, inkråm och en skvätt madeira, sedan "utspädd" med skyn från långpannan där smör, vitt vin och vatten dragit ur smaker från kalkon och fyllning under flera timmar i ugn och många ösningar... Sedan reducerad ytterligare någon timme, monterad med en skvätt grädde för lite extra fyllighet och så en sista madeiraskvätt for good measure... Djup, fyllig och välintegrerad smakintensitet blev resultatet - det finns inga genvägar till en god sås!



Så; vinerna!

En viss nyfunnen kärlek till bourgogne efter några lyckade möten under hösten gjorde att jag ville prova ett nyinköp; 2005 Louis Jadot Beaune Theurons Premier Cru. En chansning vid en visit på SB Passagen. Jadot behöver ju ingen presentation, året är gott och en Premier Cru är ju en Premier Cru och så vidare...

Mina fortsatta irrfärder i Bourgogne gav dock inte så god utdelning den här gången. Visserligen ett gott vin, men ändå lite av en besvikelse. Jämfört med Corton Grand Cru:n häromsistens så var det här ett steg tillbaka. Rödfruktigt, kryddigt och markerad syra, men lite väl slankt och - vad värre är - tråkigt!? En bourgognes främsta skyldighet är väl att fascinera med doft, elegans och nyanser? Inte riktigt vad det här exemplaret lyckas med. Den nyfikne kan hitta ett exemplar i Luleå, enligt SB:s hemsida...

Bättre tur då med en av de kvarvarande buteljerna från konjärernas generösa 40-årspresent! 1989 Chateau Dauzac, 5e cru, Margaux, är inget uppskrivet slott, precis. Sedan 1978 påbörjades en positiv utveckling under nye ägaren Felix Catelier, som sent 80-tal sålde till ett försäkringsbolag. Från 1992 hyrde dessa in inte helt okände André Lurton som manager, vilket bidragit till en fortsatt god utvecklingskurva. CS 58%, Mt 37% och CF 5%.

Förväntningarna var väl - låt oss säga - rimliga när korken drogs, men jag blev grundligt imponerad från start! Ett fantastiskt, moget vin, med varm, elegant margauxkaraktär; mörka frukter bakom ett mognadsdraperi av läder och piptobak och med en längd, elegans och finess som lämnad sin bourgognekollega en hästlängd efter. Alltid roligt att bli positivt överraskad, och det styrker tesen att det ofta lönar sig att ge de mindre, okända slotten en chans även på riktigt mogna årgångar; särskilt vid goda år som 1989...

Till sonens äppelpaj (som fick komma före ostarna för att hinnas med före läggdags...)serverades en 2005 Weingut Bründlmayer Zöbinger Heiligenstein Riesling Beerenausleese! Bara namnet... Ett fantastiskt gott vin, simmigt sött men med balanserad syra; stor doft av tropiska frukter (passionsfrukt, ananas...) med inslag av vita blommor och honung. Det här kan jag definitivt återvända till!

Så; Grande Finale...! Ingen jul utan mogen port, och den här gången var det den äldre broderns tur att invigas i denna ädla dryck på allvar. Till ostarna tog jag fram min sista flaska 1966 Fonseca från auktionen i somras, som visade sig vara precis lika bra som de första två... Mitt bästa auktionsköp någonsin! Fokuserad, helt ren i doft och smak. Toner av bränt socker, fikon, lakrits med en uppfriskande apelsinnot dallrande ovanpå allt. Otroligt läcker i munnen; kraftig och elegant samtidigt och med fantastisk längd i eftersmaken. Så gott, så gott!

Jag önskar er alla en Fortsättning lika God som en Fonseca 1966...! :-)

PS Fler äter fågel med bourgogne till jul...

1996 henriot

Det här vinet har provats förr, och är en av mina absoluta favoritchampagner någonsin i den fortfarande någorlunda pristillgängliga kategorin. Jag köpte in några buteljer hösten 2008 och har njutit det vid återkommande tillfällen därefter. Nu trodde jag dock att det skulle bli svårt att få tag på fler... Det var därför med till häpnad gränsande förvåning jag plötsligt noterade att Henriot 1996 var tillbaka på SB:s hyllor, och att den till och med fanns i rimlig mängd hemma i Uppsala!

Jultraditionens granklädningschampagne var därmed bärgad, och vi hängde pynt, girlanger och glitter till tonerna av Nat King Cole, Bing Crosby, Sinatra m fl, läppjandes på årgångsskumpa av sällan skådat slag. Det här är i mitt tycke en extremt bra "brukschampagne"; en vintage som levererar i prestigeklassen utan att hamna där prismässigt. Intrycken är hyfsat konsistenta; doften domineras av mogna äpplen (jag associerar till skalade äppleklyftor som fått lega framme en stund...); jag hittar också en tydlig brödighet och inslag av gula russin. Smaken är fyllig, balanserad och mycket lång. Otroligt gott!

Den som inte har sitt kvalitetsbubbel bärgat inför nyår gör klokt i att rycka en av de kvarvarande buteljerna. Själv tillbringar jag nyåret i tjänst och försöker därför få mitt champagnebehov mättat redan nu! Och jag har naturligtvis fyllt på mitt lager för kommande festligheter - den här champagnen lär inte vika ned sig i närtid...!


God Jul till er allihopa!

the battle of b's - bordeaux vs burgundy

En stilla middag med familjer... Nå, så stilla den nu blir med två sjuåringar och en fyraåring i hasorna! Barnfamiljer umgås gärna med andra barnfamiljer; det är ursäktat att ett plötsligt byxbyte tar uppmärksamheten från tallrik och glas, eller att det ljuvligt rosastekta rådjursköttet bryskt ratas av någon som frågar "Varför måste vi alltid ha kött när vi får gäster? Är det för att det är fiiint med kött, va?" med ganska så retsam ton i rösten...

Men barn som leker bra ihop innebär också en stunds kontemplation och avkoppling över vinglasen för stressade föräldrar och en chans till vuxna samtal. Om arbete, barn, resor och vem som i hela världen uppfunnit något så tramsigt som OnePiece jumpsuit. Och varför?!

IT-mannen med hustru (som torde vid det här laget förtjäna ett eget epitet; kanske strålskyddsexperten om det inte lät så... ominöst?) är våra käraste stamgäster. Sedan de hade den goda smaken att flytta inom behagligt promenadavstånd hänger vi hos varandra ätt regelbundet. En vag känsla säger att vi är oftare här på vintern, men oftare hos dem på sommaren. IT-mannen gillar sin grill, sin gin, sin zin...

Här blir det dock vinterbubblor i välkomstglasen. En halvflaska kan vara ganska lagom när maten - för en gångs skull! - är väl förberedd och det mest handlar om att komma till bords. Som vanligt är numera inte mitt fokus på att dissikera vinerna jag dricker till umgängesmiddagar, utan mer att låta vinet vara en del av umgänget och samtalet utan att ta över för mycket... Noterna är därför lite kortfattade.

Billecart-Salmon 1998 har provats några gånger, och om jag jämför med tidigare noteringar så har nog mognaden kommit en bit nu. Den har fortfarande bra längd och syra och är mycket god, men mer åt det rundare, brödiga hållet än åt det knivskarpa jag upplevde för något år sedan.

Första rätten blir en avocadosoppa; busenkel på mogen avocado i mixer med hönsbuljong och créme fraiche. Till det en bit confiterad sidfläsk; fyra timmar i oljebad i 120 graders ugn hade gjort den smältande god!

Vinet blev en 30-årig Palo Cortado från Gonzales Byass; ett vin som kan övertyga de flesta sherryskeptiker och verkligen kan rekommenderas för den som vill ha något roligare med sig från tax-freen än en tvåliters BiB med vodka...! Nötiga, lite brända sockertoner, torkad frukt och en sälta i så väl doft som smak. Man luras lätt av doften till att förvänta sig ett betydligt sötare vin, men det här är tämligen torrt (vore intressant att veta restsötman; snustorrt är det väl inte...!?) och passar utmärkt till framför allt fläsket. Mums!

Så kom rådjurssadel med pommes duchesse (med lite rotselleri), kantarellfräs och madeirasky... Riktigt, riktigt gott! Sadeln förbryntes på en plåt lagd ovanpå spishällen och gick färdigt under lång tid och låg temperatur.

Två viner serverades öppet och parallellt; 1996 Chateau l'Arrosée och 2000 Corton Grand Cru Domain Louis Latour. Det första vinet en gåva från konjärerna, det andra inköpt på SB efter middagen på Pontus! nyligen. Två hyfsat mogna viner, där båda borde ha potential att matcha rätten bra. Matchen är jämn och ganska hård. För att vara en St Emilion har l'Arrosée rätt låg andel Merlot och hög halt Cabernet Sauvignon - kanske därför doften är så klassisk bordeaux utan att vara så tydlig St Emilion... Vinet är hur som helst i strålande kondition; mörkt, djupt och bra längd; dominerat av tobak och mogna plommon i en underbar doft. Gott, drickvänligt, hyggligt grepp, bra matvin på alla sätt!

Jämfört med Corton 2000 i glaset bredvid blir dock l'Arrosée förminskad ett snäpp. Det står efterhand allt klarare att kvällens vin är från Bourgogne. Det här vinet har en större komplexitet, tydligare mognad och ändå fräsch frukt och en tilltalande köttighet. "Ett klipp!" konstaterade IT-mannen. Ja, jag får nog handla på mig några till, faktiskt....!

Efterrätten blev barn- och vuxenvänlig glass med fantastisk kolasås och "frösockerbräck", allt medhavt och tillagat av gästerna. Även dessertvinet - en 2005 Trockenbeerenausleese från Lenz Moser - var courtesy of the guests. Det här vinet doftade underbart av olika tropiska frukter som ananas och aprikos och hade en lång, lagom söt och balanserad smak. Jag skulle gärna prova det till en jordgubbstårta i sommar!

Som vanligt en alldeles jättetrevlig middag som lyckades förmedla lite nya vinerfarenheter utan att bli nördig... Ser fram emot lite grill, gin and zin in return!

2008 graillot crozes hermitage

Jaha, så var det dags igen... Den här gången utan hajp, men det verkar ändå som om flaskorna med Alain Graillots Crozes Hermitage har en hyfsad åtgång. Jag får i alla fall leta mig ut till Danderyd för att lägga beslag på en.

Vis av min direktprovning av årgång 2007 för ett år sedan - som nästan var övermäktigt stort i doften inledningsvis - slås vinet i karaff direkt vid hemkomst. Det är fortfarande ganska mäkigt i doften inledningsvis. Lätt parfymerad, blommig och med drag av violpastill känns det ärligt talat lite sådär att sniffa på. Det blir dock lite bättre efterhand, med köttighet och vitpeppar som välkomna komplement. Smaken är hyfsat balanserad, men med det mesta samlat i framkant i munnen och med en "bred" munkänsla.

Just munkänslan är viktig för mig när jag dricker vin, och en del viner smakar mer på "bredden" än på "längden", om ni förstår. De som är "breda" har för mig en tendens att kännas som om de "fastnar" och blir svårdruckna. Därav en slank, klassisk bordeaux före en sötfruktig nya-världen-variant... Det låter kanske paradoxalt att beskriva vinet som balanserat trots dessa invändningar, men det känns balanserat inom sin stil, typ...

Hustruns omdöme är ganska hårt; "Det smakar.... BOB Blandsaft! Hallonvarianten!" Och jo, visst finns det friska hallon där också. Men blandsaft; nja - inte kan monsieur Graillot känna sig nöjd med det betyget?

Sammantaget kan jag hålla med om de invändningar som hävdar att vinet är lite glest, åtminstone jämfört med 2007. Det är dock efter några timmar ganska trevligt och klart drickbart, men... nja. Inte riktigt min kopp te. Jag lägger undan ett par flaskor till kommande Graillot-vertikaler då Syrahtunneln särskilt skall studeras. Några storinköp blir det dock inte. Det är ju snart auktion, bevars, och dags för mogna viner...!

2004 rollan de by

Det här vinet har nog provats av de flesta vinbloggare redan, känns det som... Gjort på hela 70% Mt, med 20% CS och CF samt 10% PV har det tagit delar av vinbloggossfären med storm och jämförts med Margaux vid blindprovning. Blint är som sagt blint och allt kan hända i hockey, men visst blir man nyfiken? Ett ynka smakprov på halvflaska fanns kvar häromdagen; passar bra på egen hand när hustrun är på galej...

Doften är stor, skönt svettig, skitig bordeaux i en ändå ganska fruktig stil med massor av plommon. Smakmässigt håller det vad det lovar och är ett relativt fylligt vin med strävhet som kommer främst i eftersmaken. Plommon, fat, mocka... Gott! Det är inte bara namnet som får mig att associera till 2004 La Tour de By, även om det här känns snäppet vassare i koncentration och längd. Det är nog främst doftens lite murrigare stallvibbar som leder ditåt; druvsammansättningen var ju ganska radikalt annorlunda i LTdB.

Jag har egentligen inga invändningar mot det här, och som bättre bruksbordeaux funkar det utmärkt. Men någonstans signalerar snåljåpen inom mig - borde det inte viner som närmar sig 300kr-strecket leverera lite mera wow-faktor...?

1996 les forts och mycket annat - konjärernas knytkalas!

Knytkalas hos Raketingenjören! I nyanskaffat hus och med flyttkartongerna nyligen uppackade erbjöds utrymme men inte fullt åtagande för mat och dryck - helt förståeligt! Konjärerna var dock inte sena att nappa på Whiskymannens förslag om en enkel BYOBARAITMTD (Bring Your Own Bottle And Recipe And Ingredients To Make That Dish); det som i dagligt tal går under benämningen knytis...



Det här underbara gänget av blandade vinnördar och allmänna nördar vore ju inte de de vore om inte kvällen skulle innehålla en del surpriser, avantgarde-cooking, gamla viner, franska viner, och såklart cognac. Det var således inget vanligt knytkalas som dukades upp i Uppsalas norra utpost...



Först tog Direktören ton. Vid en av honom och Vinmannen arrangerad blindprovning med drygt 20-talet destillat för idagrätt många år sedan visade vi på skrämmande dålig träffsäkerhet. Eller... jag, i alla fall. Sent kommen till den tillställningen sniffade och smakade jag mig igenom alla glasen på en kvart och spikade Rémy Martin VSOP som bäst, trots att Delamain Resérve de la Familie fanns på bordet. Tror ni att jag påmints om detta?



Dags för returmatch. Sju blindglas radas upp, och det är bara att sätta igång. Destillaten är ganska kalla, men det står klart efterhand att det är en hel del skillnader på det som finns i glasen. Glas nummer 5 dömer jag ut som "oren, klumpig, fruktsprit" och glas 7 får det ännu hårdare omdömet "rå, fruktig, lätt oren - slivovice?". Min röst hamnar på glas 4 med "god doft, balanserad smak, längd, rund, bra!" i det summariska protokollet.

Sanningen sved. Glas 5 var min tidigare omhuldade Rémy Martin VSOP, som jag fortfarande hävdar är en utmärkt vardagscognac... Och Glas 7 var något HELT annat än jag trodde.

Glas 1 - Hennessy VSOP (överraskande bra)

Glas 2 - Grönstedts Christmas Cognac (nja)

Glas 3 - Le Reviseur 10 yrs (åjo!)

Glas 4 - Delamain Pale & Dry (bäst!)

Glas 5 - Rémy Martin VSOP

Glas 6 - Du Peyrat VSOP Organic (njaej...)

Glas 7 - Viuex Marc de Bandol 1991, Chateau de Pibarnon (yeck!)

Marc, alltså... Jag var inne på grappaspåret ett tag, och någon annan gissade faktiskt på marc. 18 år på fat hade inte hjälpt - det här var näst intill odrickbart. Prismässigt låg det väl på ungefär dubbla det näst dyraste alternativet. Sorry, Vinmannen - men det var en intressant erfarenhet!

En Vouvray från 1952 som jag försökta smyga fram som nästa vin blev dock ett misslyckande. Vinet hade efterjäst i butelj, var lätt mousserande och helt trasigt. SB tog dock tillbaka flaskan utan prut, trots åldern.

I stället tillbaka till kända grejer. Ruinart 2002 har provats tidigare ett par gånger och gör mig inte besviken nu heller. Har en lite tyngre stil men passade ändå bra som inledning till kvällen...

Direktörens snittar med forell- och löjrom hade strykande åtgång. Växeltrafiken mellan kök och matsal tätnade, stämningen steg och snart nog kom första förrätten på bordet:

Whiskymannen excellerade med Oeuf Perigord (?). Ägghalvor med färserat ägg, anklever och tryffel täckta av vispad äggvita och friterade i ankfett... Till det en madeira/kalvfondsky. Riktigt läckert!

Whiskymannen och Vinmannen bidrog med varsin flaska vit bordeaux och så fick vi en liten vertikal på köpet. Chateau de Fieuzal, Pessac-Léognan, visade sig vara en riktigt trevlig bekantskap; kanske bäst i den yngre 2007:an som var frisk och ändå gott om fruktiga toner. 1995:an var mer äpplig och gränsande till oxidativ - hade nog passerat toppen... "Något mitt emellan hade nog varit det bästa!" konstaterade Pokermannen.

Till en krämig jordärtskockssoppa bjöd Raketingenjören Cuco oloroso sherry. Man kan enkelt säga att sherry är en vattendelare i gruppen. Vinmannen är helt emot all sherry (med palo cortado som minst dålig...) - andra är mer förlåtande. Jag tycker att det definitivt försvarar sin plats - god kombo!

Så kom Pokermannens rätt på bordet; Pommes Surpris - två varianter av små "kroppkakor" bakade i ugn och olika fyllning, tillsammans med en sås på öl och lime (!). Till det ett par riktigt fina bourgogner.

En Vosne-Romanée från 1970 var fantastiskt pigg och vital, men naturligtvis tydligt mogen. Den kom sig bättre och bättre under kvällen, dessutom. Återigen visar det sig att äldre bourgogne även från små/okända producenter kan hålla ihop överraskande väl och ge fantastiskt spännande viner med tid!

Joseph Drouhins 1995 Romanée-Saint-Vivant upplevdes självklart som mycket yngre - till och med att det har framtiden för sig. Fantastiskt trevliga, båda två! Kolla för övrigt konditionen på det äldre vinets kork - hur spänstig som helst!

Dags därefter för IT-mannens och mitt bidrag; majsankbröst, karljohanrisotto och körbsärssås. Till det två viner var, som serverades blint. Inga längre gissningslekar hölls igång, men en kort diskussion om vart och ett och sedan avtäckning.

1996 Les Forts de Latour var ett fantastiskt vin, i alla avseenden. Stor, tydlig Pauillacdoft, packad med ceder, blyerts, fina tanniner, bra längd och balans... Med något större koncentration kunde jag ha tagit det för slottets Grand Vin. Inköpt på Shanghais flygplats för några år sedan för omkring 1000 kr - kostar antagligen det dubbla idag...

2000 Clos de l'Oratoire hade en helt annan stil, men ändå omisskännlig bordaux. Bra mognad och balans, fruktigare men inget överdrivet. Gott!

2007 Seghesio Venom var stack minst sagt ut i flighten. Amerikansk Sangiovese hör inte till vanligheterna för mig, och omdömena var generellt ganska hårda runt bordet... Söt och påträngande doft, utan druvkaraktär. Hade krävt en blodig T-bone med fet sås... Ett - i likhet med Vinmannens Marc de Bandol - mycket intressant och lärorikt bidrag!

1975 Pichon-Lalande har jag provat en gång tidigare, vid vår stora Lalandevertikal i december för tre år sedan. Då hamnade den ganska lång ned i startfältet, men det här kändes bättre! Vinmannen har ytterligare referenser på vinet, och vi är snabbt överens om att det här är ett riktigt vitalt exemplar! Skönt mogen läder/tobak men ändå en hel del frukt och inte den rödvinbärssyrlighet jag kan vara lite känslig för i viner på utförsbacken.

Till osten öppnades en Fonseca 1966, auktionsfynd från i våras. Min andra flaska av tre, och den levererade precis lika bra som den första. Pokermannen höll den för kvällens vin, och för mig var det nog tvåan i alla fall. Med QdN Nacional-provningen i färskt minne så hade det lite svårt att hävda sig mot de absoluta topparna i minnets smakbank, men visst var det stor port i karaffen!

Efterrätt! Till Vinmannens patenterade Crêpes Suzette ställdes två buteljer fram:

En Malmsey, troligen 1964, var mycket god med brända, knäckiga toner men lite uttorkande.

Baksidesetiketten talar om en producent vid namn Powers - nytt namn för mig.

Parallellt ställde Whiskymannen fram en Moulin Touchais från 1987, lagrad hemma i 7 år... Båda vinerna var naturligtvis goda och smaskiga, men ingen av dem egentligen tillräckligt söt för efterrätten. Till och med Malmseyn hade tappat i sötma och betedde sig snarare som en Bual...

Avslutningsvis destillaten, och jag passade på att prova Whiskymannens armagnac från fredsåret 1945. Mer intressant än riktigt bra, och kanske en smula endimensionellt som jag ofta kan uppleva årgångsdestillat vara. Med detta sagt ändå en mycket god armagnac och en värdig avslutning på kvällen. Det slår mig just att vi - utan samordning - lyckades ställa åtminstone någon butelj på bordet från 40-50-60-70-80-90- och 00-tal (låt vara att 50-talaren var defekt)... Ganska häftigt, i sig!

En kontrast- och lärorik kväll i goda vänners lag! Tack Raketingenjören för gästfriheten!

2005 xavier c9dp cuvée anonyme

Man kan aldrig lite på SB:s hemsidor. Jag hann inte vara med på decembersläppets första dag trots en del intressanta nummer och trodde att allt skulle vara slut idag när jag fick chansen. När jag på eftermiddagen såg att det fanns 4 flaskor Pegau på SB Passagen stämplade jag ut och promenerade iväg i snömoddet. Om inte annat vill man ju kolla lite what all the fuzz is about...

Någon Pegau fanns det inte. Rollan de By gick dock att få på halvflaska - bra så. Ett annat vin som jag sett lite positiva recensioner om var Xaviers C9dP Cuvée Anonyme. Jag har gillat Xaviers standardcuvée 2007 och rekommenderat det ganska friskt till folk som vill ha ett lite bättre vin med stuns i. Det kan inte heller bortses från att namnet "Cuvée Anonyme" känns lite lockande småkaxigt... Jag antar att vingårdarna han handlat druvor av vill vara anonyma för att inte konkurrera med sig själva?! Så här skriver de själva på hemsidan:

"As it name points out, we shall not disclose the origin of the famous domains which compose this wine."

Det här vinet får dock en bedrövlig behandling, och skumpas hem i bilen innan det får en korkskruv i halsen några minuter efter att jag kommit innanför dörren och så rätt ned i glasen - maten står på bordet.... Alldeles för varmt och helt utan luft har det svårt att övertyga först. Det är först nu, när det fått lugna ned sig lite i kylskåp och det går att läppja på i behaglig dricktemperatur en bit under 20 grader som det kommer till sin rätt.

Fortfarande ungt, men med mognadens första stadier tydliga i den komplexitet som erbjuds redan i doften. Fruktdominerat; röda bär och frukter, örter, lakrits... I munnen stramt, tanninrikt men med finess, balans och bra längd. Mognadstoner gör sig påminda främst i inledningen, medan slutet är rejält uppstramande och mest går i rödfrukt (nästan omogna jordgubbar...) och syra. Stort, maffigt - men med ryggrad och struktur som håller hela vägen.

Bra vin nu, men definitivt lagringsmässigt.

PS För övrigt vill jag gratulera Villa Anna till DN:s första 5-poängare i deras hotelltest! Nu har jag inte nyttjat hotellrummen (ännu), men ni är verkligen värda alla positiva omdömen och vi är många som hoppas att ni biter er kvar här i stan! Ni behövs!